Tag Archives: Höst 2013

Lördag med mamma och pappa

I helgen var det… helg. Igen. För den kommer när man minst anar det.

Mamma och pappa hälsade på i lördags. Linköping bjöd på strålande väder och visade upp sig i sin allra vackraste höstskrud, så det blev en del promenerande ihop med en riktigt lång lunch på Storan (något längre än planerat eftersom servicen var bara aningens, aaaaningens långsam). När de kom hem till oss började vi med att visa fotografens bilder från bröllopet. Det tog ju en stund – det är ganska många. Men alla blev på väldigt gott humör av det. Man kan liksom inte låta bli att le när man tittar på bilderna. Dels är bilderna härliga, dels är det ju fantastiska minnen som väcks till liv varenda gång.

Vacker höst

Vacker höst

Vi gick ner till stan genom Trädgårdsföreningen och njöt av all vacker natur. Hösten var verkligen på sin topp med alla brinnande färger.

På Storan åt vi god mat tills vi var alldeles mätta och pratade om allt möjligt. Jag konstaterade att livet förändrats en aning sedan jag var där sist, för tre år sedan. Då också med mamma och pappa, men ingen L än. Då var mamma och pappa här för fixarhelg – det sattes upp bokhyllor och gardiner och köptes blu ray-spelare och allt möjligt. Jag gick HEL-kursen och hade inte ens börjat lära mig medicin.

Pappa och L :)

Pappa och L :)

Mamma och jag :)

Mamma och jag :)

Promenad!

Promenad!

Att jag har lärt mig något under dessa tre år fick jag lite bevis på när jag fick diagnosticera pappa. Inget kul att behöva göra, men är nöjd med att jag fick det helt korrekt – inte minst med tanke på att vår ögonplacering varit… mindre imponerande.

Efter Storan gick vi hemåt igen, förbi Domkyrkan och parken och Kanberget. Sedan drack alla vuxna kaffe (dvs alla utom jag) och vi tittade på mer bilder, denna gång från USA-resan. Också en massa fantastiska minnen.

Mamma och jag

Mamma och jag

Mamma

Mamma

Vid femtiden gick alla mot stan igen – jag gick för att jobba halvnatt på akuten, mamma och pappa till tågstationen för att åka hem, och L med till tågstationen för att vinka av föräldrarna och vidare mot Cloetta center för att se LHC förlora hockeyn (HV71 förlorade dock också, så L är okej ändå).

Uska :)

Uska :)

Halvnattspasset bjöd på mitt första esofagus-EKG (kul att ha gjort) och så fick jag sy ihop en knoge. Inte direkt usk-jobb det senare, men vid det laget hade vårt team inga andra patienter så jag bad snällt och doktorn ryckte på axlarna och tyckte att det kunde jag väl få göra. När passet slutade mitt i natten kom L och mötte mig, för han är så söt och stannade uppe för att kunna göra det.

Söndagen var luuugn, förutom ett buggpass som man blev riktigt rejält svettig av. Det var helkul. Tempot har skruvats upp en hel del sedan vi började och alla blir bara bättre och bättre.

Och idag var det skola igen. Denna vecka blir fokus något mer på hudtemat, så dagens enda föreläsning handlade om det. Imorgon blir det psoriasis och svamp och “blandade dermatologiska fall”. Lång dag, vi slutar först klockan 18. Idag var bättre och den “lediga” eftermiddagen har spenderats på dels jobb, dels att titta på grunderna för dermatologiska sjukdomar, och dels att skriva om några av “five killers”. Staphylococcus aureus lades det mest tid på. Övriga tänker jag inte göra lika djupa, då blir jag aldrig klar.

Dagar. År.

Ensam i fem dagar.

Det är konstigt hur man blir beroende av en annan människa. Två och ett halvt år tillsammans och att vara isär är jobbigtjobbigtjobbigt.

Har man ont i hjärtat borde man söka akuten, eller hur?

Idag har jag roat mig med att vara mentor. Jag och E har en av T1-basgrupperna som våra skyddslingar, och vi bjöd in dem på fika och prat idag. Det blev en massa prat, om studieteknik, erfarenheter från livet innan läkarprogrammet, studieuppehåll, nivå man bör ligga på… Jag var aldrig så förtjust i mina egna mentorer, men jag hoppas att de här tyckte att jag och E var trevliga. Tja, E är alltid trevlig. Så funderingen är väl mest om mig. Som alltid.

Jag bjöd på citronmuffins och E hade gjort chokladbollar. De senare gick åt i en rasande hastighet, och muffinsarna försvann till största delen.

Bar fram några kilo böcker och pratade om dem. Om vad man bör köpa och en hel massa om vad man definitivt inte behöver köpa.

Var jag inte där nyss? T1. Var tog de här åren vägen?

Annat: ögonplacering. Imorse skulle vi ha lite annat – en förmiddag på käkkirurgen. När vi kom dit sa damen som skulle ha lite föreläsning, “Oj, vad många ni är!” eftersom vi var 17 studenter. De hade bara två tandläkare vi skulle gå med. Jag bestämde mig snabbt för att gå hem istället. Att gå åtta, nio studenter med en tandläkare – stackars patienter. Det är ju inte kul att ligga och visa upp käften för tandläkaren till att börja med. När jag kom tillbaka för föreläsningen efter lunch fick jag förklarat för mig att det var ett väldigt bra val att gå hem.

Samma kommentar om hur många vi är fick vi även igår. Då hade ett rum bokats som inte egentligen kunde hålla oss allihopa, men de tryckte in fler stolar och sedan blev det varmt och syrefattigt. Vet inte riktigt varför de är så förvånade över hur många vi är. Det är ju inget nytt.

Miljöpartiet tycker att vi ska ha ännu fler utbildningsplatser på läkarprogrammet. Av ovanstående anledning (som på inget sätt är isolerade händelser) tycker jag inte likadant. Vi är redan för många för att få en bra utbildning. (MSF-ordföranden har ett bra svar på saken.)

Fått T6-arbetet slutligt godkänt av tentatorn. Nu väntar jag bara på att få redovisa det. Känns skönt.

Är igenom ÖNH-temat i min repetition tillika start på T7-kompendiet. Har ett gäng bilder jag borde rita, men dålig ork för skolan generellt. Hjälper inte att jag finner ÖNH och ögon nästan helt ointressant, fortfarande.

Kan i alla fall se viss skillnad på ett öga med starr och ett utan med ögonmikroskop numera. Det är mer än jag kunde för två veckor sedan.

Yay.

Helg

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva på bloggen just nu. Man kan ju tycka att när man är ute på praktik så borde det hända en massa saker man kan skriva om, men jag tycker inte att praktiken är något vidare och då blir det inte så mycket intryck man verkligen vill skriva om. Det har varit många seminarier eftersom vi är för många studenter som har ögon-/öronplaceringen i Linköping och de ansvariga därför måste fylla ut med sådant. Vi ser ju helt enkelt inte tillräckligt många patienter. Det blir dock lite konstigt ibland, för seminarierna tar ju en hel del tid, som gör att vi är ändå mindre tid på kliniken. Nästa vecka har vi egentligen bara måndagen på kliniken – resten av veckan försvinner flera dagar till seminarier (och en dag ska vi vara på käkkirurgen, 18 studenter som ska… jag vet inte riktigt vad vi ska göra. Käkkirurgerna är dock hur trevliga som helst (enligt erfarenhet från när jag fått jobba med dem akuten) så det ska bli ganska kul ändå) – så då är det bara måndagen vi har på oss att möta verkligheten. Ganska lite tid, alltså.

Var med på en halvspännande ögonjour i onsdags, med många enligt jourläkaren annorlunda fall. Tyvärr skickas ju allt som är det minsta roligt (för oss, inte för patienten) vidare, framför allt till neurologen och akuten, för vidare handläggning.

Men man lär sig snabbt. På dessa veckor har jag fått åtminstone en grundläggande kunskap i att hantera både ögon- och öronmikroskop, otoskop och oftalmoskop, och lite förståelse för hur det ska se ut när man tittar i munnen och i näsan. Har fortfarande svårt att se ögonbottenförändringar, det är så små skillnader man letar efter där.

I torsdags jobbade jag kvällspass på akuten. Fick reda på att en patient vi hade en av de föregående gångerna jag jobbade hade dött dagen efter. Det kändes väldigt trist. På sistone har det varit fall på akuten som jag funnit jobbigare. Saker som känts så onödiga. Saker som är psykiskt tungt att hantera. Jag fick vara anhörigstöd vid en olycka i somras och det var otroligt jobbigt. Jag tänker fortfarande på det. På samma sätt känns det med denna patient, som jag ändå jobbade med under hela det passet på akuten. Det är väl bara så det blir ibland, några tyngre saker som händer, men det hände inte egentligen alls förra sommaren. Då var jag med när en riktigt gammal person dog, men det kändes aldrig jobbigt – jag tycker att det är okej att man dör när man närmar sig hundra. När någon i ens egen ålder dör är det inte alls lika enkelt att hantera. När det bara känns så fruktansvärt onödigt.

Igår undervisade jag T2 om hjärt-/lungstatus. Det var första gången jag höll i den labben, men det gick bra. Återigen är det en labb som får studenterna att känna sig som riktiga doktorer, så det är en tacksam labb att ha.

Men sedan, när dagen var slut efter dubbla seminarier och träning och handling och allt det andra som behöver göras innan man kan sjunka ner i soffan (med ett och ett halvt kilo räkor för det köpte vi på fiskauktion), sedan var det helg. Är det helg.

Det behövs helg.

Slut på öron, dags för ögon

Ytterligare en vecka går mot sitt slut. I eftermiddag är det dags för fjärde buggtillfället, vilket ska bli roligt. Massor av snurrande blir det – och förra gången fick pojkarna också snurra lite (något de flesta blev ganska konfunderade av).

Veckans slut markerar också avslutningen på min första placering. Öron byts nu mot ögon från och med imorgon. Inte helt säker på att jag kommer vara så mycket gladare där – inget av områdena intresserar mig nämnvärt. Men tiden går ganska snabbt och det handlar bara om ytterligare två veckor, innan det är dags för en ny runda av teori.

Jag fick tillbaka mitt T6-arbete redan morgonen efter att jag skickat in det, med kommentaren, “En mycket bra rapport som endast behöver några mindre korrigeringar innan den kan godkännas.” De mindre korrigeringarna var att skriva ut vad T3, T4, Apo B, m m står för i abstract, samt skriva en aningen mer text till figurerna. Inte särskilt kännbara ändringar. Jag har dock skjutit det lite framför mig och gjorde ändringarna först idag. De skulle ändå inte vara inne förrän den 5 oktober. Presenterat och godkänt ser det ju definitivt ut att bli denna termin, till min glädje.

Har undervisat en hel del denna vecka. Fyra tre timmar långa pass om blodtryck och perifera pulsar har det blivit med termin två. De har genomgående uttryckt att det varit en kul och lärorik labb, vilket alltid är skoj att höra.

Igår var en to-do-lista-dag, med en hel massa punkter där jag inte riktigt hann med allt jag tänkte mig. Har påbörjat ett T7-kompendium för att försöka få ordning i min egen hjärna på alla de diagnoser vi pratat om i skolan, men det tar ju sitt lilla tag att göra. Än så länge har jag tagit mig igenom örondiagnoserna, inklusive yrsel, och i eftermiddag eller imorgon ska jag göra ett ryck för att komma igenom näs- och halsdiagnoserna. Det finns ju en hel del sätt att bli sjuk på i dessa regioner. Om jag är klar med ÖNH och ögon i samband med att vi är färdiga med placeringen kommer jag känna mig mycket nöjd.

Ska också hinna med att göra en fältstudie – ett litet fördjupningsarbete om en specifik fråga som har med placeringen att göra, 1,5-2 sidor lång. Hade det på gårdagens to-do-lista, men hann inte. Hela lägenheten städades och jag tvättade fyra tvättar, så till slut räckte inte timmarna. Så blir det ibland. L var iväg och forskade och var lagläkare åt Linköpings J20-lag (hockey). Han fick sy ett ögonbryn, tydligen.

T6-arbetet inlämnat

T6-arbetet med den vackra titeln A Randomized Study of the Effects of Repeated Cold Exposure on Basal Metabolic Rate in Humans är inlämnat. Inte för att termin sex på det sättet är avklarat – först ska tentatorn läsa och komma med en massa kommentarer om allt som ska ändras och sedan ska det göras en muntlig presentation och opponering – men det känns ändå riktigt skönt. Mitt mål har varit att bli klar med uppsatsen så att jag skulle kunna presentera den under termin sju och således sedan släppa allt vad T6 heter. Det målet ser ut att nås. Deadline för inlämning är nästa fredag, så det var med gott mått dessutom.

Mamma och pappa fick läsa den populärvetenskapliga sammanfattningen för att jag skulle veta att det var på en lagom nivå. Den sammanfattningen är på svenska (resten av uppsatsen är på engelska) och ska vara för gemene man. De läste igenom rapporten i övrigt och pappa kommenterade, “Holy cow. Vad hände med min hästritande dotter?” Det är ju trots allt inte den allra enklaste medicinska engelska som man skriver med…

Idag har jag dels varit läkarkandidat på öron och där haft hand om ett barn, och dels har jag varit lärare för T2. Barn är alltid en utmaning att prata med och undersöka eftersom det gäller att få dem med på banan och inte vara vettskrämda av situationen, utan helst tycka att det hela är ganska kul. Man öser på med beröm för allt de gör och förklarar utförligt innan man gör något. En av de viktigaste sakerna att komma ihåg med barn är också att inte fråga om lov. Om man efter att till slut ha vunnit barnets förtroende sedan säger, “Får jag titta i dina öron?” och barnet säger “Nej”, då hamnar man inte i en bra sits för då måste man bryta det sköra förtroendet och undersöka barnet trots att det sagt nej. Istället får man säga, “Nu ska jag titta i dina öron,” och så ber man barnet säga ifrån om något är obehagligt. Det är ganska svårt att låta bli att fråga om lov, för det är vi vana vid att göra, men det går.

Eftermiddagens undervisning var tre timmar om perifera pulsar. Det är roligt att undervisa! För egen del tycker jag undervisningen är en bra repetition och frågorna tvingar mig ofta att tänka till. Samtidigt är det en skön påminnelse om att man kommit en bra bit på vägen nu. Vi hade väldigt trevligt och studenterna sa sig uppskatta labben.

Nu är jag gräsänka på grund av hockey – den första av många kvällar denna höst… Men med T6-arbetet inlämnat känns det ändå som att jag fått mycket gjort idag.

Bröllopsdags igen…

Första veckan av klinikplacering är till ända. Jag är på öron-näsa-hals i Linköping ihop med åtta andra, och jag kan väl inte säga att jag trivs. ÖNH är inte i närheten av mitt intresseområde, så det blir mest till att ta sig igenom och försöka göra det bästa av saken. Seminarierna som hålls eftersom vi är för många och därmed inte skulle lära oss tillräckligt på att bara följa med läkarna under dagarna är dock väldigt givande, så det är bra. En vecka kvar på ÖNH innan jag byter över till ögonplaceringen i två veckor.

Igår var vi på bröllop, sommarens andra som vi inte var huvudpersoner på. Färden gick till Göteborg och Råda kyrka där paret E och N vigdes, ackompanjerade av vacker musik. Efteråt fick vi kasta rosenblad på brudparet och ge dem gratulationskramar. Därefter åkte vi till Råda säteri där vi minglade både ute och inne i lite midsommarstuk eftersom det regnade lite till och från, men det var ingen som var mindre glad för det. När det minglats och tagits bilder var det dags att sätta sig till bords. Där serverades en alldeles förträffligt god älgentrecôte-carpaccio till förrätt och en hjortfilé till huvudrätt, om minnet inte sviker mig på typerna av kött. Gott var det i alla fall. Jag fick kvällens toastmaster till bordsherre. Många tal blev det också, och diverse sånger – flera man kan känna igen från sittningar här i Linköping.

Efter middagen fick vi se bildspel och film från både möhippa och svensexa, innan brudparet skar bröllopstårtan. Vid det laget var klockan halv tolv och jag och L var tvungna att gå eftersom parkeringsgaraget vi skulle ha bilen i för natten stängde klockan midnatt. Så blir det ibland, men det hade ju varit en hel del trevliga timmar tillsammans vid det laget, så vi var ändå nöjda och glada. På det hela taget ett mycket trevligt bröllop och viktigast av allt var ju att få se E och N, så kära och lyckliga, få säga sina ja till varandra.

Vackra E och N precis efter vigseln!

Vackra E och N precis efter vigseln!

Makarna V på bröllop :)

Makarna V på bröllop :)

På vägen hem stannade vi en kort stund hos Ls föräldrar och blev bjudna på paj. Vi fick också äta blåbär direkt från busken. Sånt är lyx.

Väl åter i Linköping var vi på bugg. Vi började på det för tre veckor sedan, jag och L, och det är alldeles väldigt roligt. Till och med L tycker det, även om han framför allt går för min skull. Han är riktigt duktig. Vi har fått lära oss en del snurrar och sånt och det är så skoj!

Imorgon blir det första amanuenspasset för terminen – blodtryck och perifera pulsar ska undervisas för termin två. Det är en rolig labb att hålla i och de flesta tycker att den är kul att vara med på. Man får känna sig som en doktor för första gången, typ. En del har provat att ta blodtryck någon gång tidigare på strimma eller liknande, men för många är det helt nytt. Samma sak med att få öva på att känna pulsen på kompisen, också något många tycker är spännande – inte minst när dagarna i övrigt handlar om att ha näsan så djupt i böckerna att man börjar skela…

I övrigt händer det väl inte så väldigt mycket. Livet springer som vanligt i hög hastighet – de första tre veckorna av T7 är ju redan till ända. Jag och L har börjat prata om både jul- och nyårsplaner, för helt plötsligt kommer vi vara där igen. Utanför fönstret har ju träden till min stora sorg redan börjat slå om till rostfärger. Det är visserligen väldigt vackert, men jag kan inte hjälpa annat än att bli lite deppig över faktumet att det nu kommer vara mörkt i ungefär åtta månader…

Vem ansvarar för att ditt liv hamnar på Facebook?

Det har skett ett par gånger på sistone. Jag har kollat Facebook och hittat uppdateringar om någon jag känner – som någon helt annan skriver om långt innan den jag känner lägger upp något om saken.

Bilder från ett bröllop som läggs upp av någon gäst långt innan brudparet själva har skrivit något om det.

Gratulationer om ett barn som fötts postas innan föräldrarna skriver något om saken, eller gratulationer om en graviditet som man kanske inte alls vill ska vara allmän kännedom.

Andra kommentarer gällande husköp, förlovning, eller något annat stort.

Det är givetvis inte illa menat. Det är ingen som gratulerar på pin kiv, för att på något sätt förarga mottagarna av gratulationen. Men det hindrar inte att det i mina ögon blir helt, totalt fel.

Vill föräldrarna till det där nyfödda barnet att det skrivs om det? Vill de alls att denna information hamnar på Facebook någonsin, där det är väldigt svårt, för att inte säga omöjligt, att kontrollera vem som får veta? Det kanske är så att det finns folk på Facebook som man inte alls har lust ska få veta, för att det är folk man ändå inte umgås med – och de man umgås med och har en relation till kommer ju faktiskt ändå att få reda på saken vad det lider. Som nyblivna föräldrar kanske man inte heller har hunnit berätta för alla som man önskar skulle få reda på det personligen, och berövas då detta när nyheten istället florerar på Facebook.

Gratulationer om en graviditet kan vara oerhört känsligt om det hamnar i öppenheten som är Facebooks “wall”. Om de blivande föräldrarna inte med ett ord nämnt graviditeten på Facebook så är det förmodligen så att de inte vill att hela världen ska veta. Det är inte hela världens ensak.

Vad gäller förlovning kanske det också kan vara känsligt – det kanske paret inte hunnit berätta för sina föräldrar eller någon vän som de verkligen vill berätta för, och så hamnar nyheten på Facebook där allt och alla direkt får veta det. Poängen är att man inte vet vad de som är inblandade har för åsikter. De kanske inte vill ha nyheten på Facebook. Bröllop är förvisso något många fler är inblandade i, oftast, så där går det att argumentera för att andra får lägga upp bilder/kommentarer om saken innan brudparet, men jag gissar på att det även där kan vara känslor. Man kanske inte är ett par som uppdaterar Facebook särskilt mycket.

Folk pratar integritet åt alla håll och kanter idag. Jag skulle vilja att de tankegångarna inte enbart går mot myndigheterna, utan även varandra. Om en kompis berättar något för dig i förtroende, då kommer du inte lägga upp det på Facebook (hoppas jag). En förlovning, en graviditet, eller ett nyfött barn är väldigt, väldigt privata saker och huruvida det ska läggas upp på Facebook är inte upp till någon i bekantskapskretsen, oavsett hur nära de står den/de som har nyheten och oavsett hur goda intentionerna är. Det är upp till de nyförlovade, de blivande föräldrarna, eller de nyblivna föräldrarna.

Och det är ingen som hindrar gratulationer. Ett telefonsamtal, ett sms, ett kort – eller varför inte ett privat meddelande på Facebook, om nu Facebook måste vara kanalen. Och när väl brudparet/föräldrarna/de nyförlovade/vem det nu är har skrivit om saken, då kan det väl anses vara fritt fram.