Tag Archives: Höst 2014

Den riksdag vi förtjänar

Folket får den riksdag den förtjänar.

Om det talesättet är sant är vi förmodligen inte ett särskilt bra folk, för det vi lyckades åstadkomma i söndags var uppenbarligen politiskt kaos. Alliansen förlorade, men samtidigt kan man ju fråga sig om de verkligen gjorde det, om Socialdemokraterna bildar regering med enbart Miljöpartiet – för i så fall är Alliansen procentuellt större. Räknar man samman procenten får Alliansen 39,3, medan S+MP får 38. Så om V inte får vara med i regeringen kommer det här bli ännu värre än befarat, i och med att regeringen verkligen kommer få svårt att få igenom en budget.

Samtidigt koncentreras enorma mängder av rapporteringen runt de 12,9% som röstade på Sverigedemokraterna. Sällan har väl det tredje största partiet fått så mycket uppmärksamhet? Och varenda ett av de övriga partierna har gått ut med att de inte tänker samarbeta med SD. Men är det verkligen vägen att gå? Är det inte precis det som fått oss i situationen vi är i nu?

SD har kallats “teflonparti” för att alla skandaler runt deras höga höns runnit av dem utan påverkan på opinionssiffrorna, och jag kan inte annat än tro att det har att göra med det utanförskap som SD (ironiskt nog, med tanke på deras politik) tvingas till. De blir ett tycka-synd-om-parti.

Den enda politiker jag hittills läst om som sagt att man istället borde samarbeta med dem är Yvonne Andersson (KD). Hon är avgående riksdagsledamot och säger att det inte är någon bra idé att utesluta SD från att lyfta sina politiska idéer. Hon håller enligt egen utsago inte med SD i alla frågor, men att det finns en fara om SD utesluts ur det politiska samarbetet.

– Det väcker en “tycka synd om” mentalitet som partiet tjänar på istället för att fokus hamnar på partiets politik. Frågan är väldigt känslig och jag har egentligen ingen konkret lösning, men de är valda av svenska folket och i den meningen måste vi behandla dem med respekt. Jag tror på att man sprider värderingar genom att föra samtal.

Och jag tror att det är precis det som måste till. Låt SD vara med – bara för att de får vara med betyder inte att de måste få igenom sina idéer. Om V hade fått vara med i regeringen betyder inte det att de nödvändigtvis hade fått igenom sina önskemål om slopade vinster i välfärden. Alla partier måste kunna diskutera, och tvingas till kompromisser – och om övriga partier (alla övriga partier) är helt överens om att SD:s invandringspolitik inte ska bli sanning, så kommer det heller inte att bli det. Man skulle dock bli tvungen att diskutera det på ett vettigt sätt, vilket bara är bra för debatten.

Samtidigt kan man då tvinga SD att prata om andra delar av politiken, vilket hade gjort det uppenbart för många skulle jag tro att SD är ett enfrågeparti med väldigt lite att säga om någon annan fråga.

Fortsätter det som man gör nu, tror jag att risken är mycket stor att SD bara blir större till nästa val.

Samtidigt lyfter SD:s framgångar åter en fråga som jag alltid ställt mig, nämligen den om politiker som nämndemän. I och med SD:s framgångar får man en kraftig ökning av SD-nämndemän. I en domstol skulle det således kunna bli en majoritet av SD-politiker, och det skulle kunna bli väldigt tveksamt rättssäkerhetsmässigt. Om de får sitta i t ex Migrationsdomstolen, eller för den delen i ett brottmål med invandrare involverade skulle effekterna kunna bli ganska trista. Således, ta bort politikerkravet från nämndemannautnämningen och välj ett annat kriterium för att få bli nämndeman. Jag är säker på att det finns många mycket kompetenta icke-politiker som skulle kunna sitta i domstol.

Valdag

Jag har, som många andra idag, utnyttjat rösträtten idag. En rättighet, en skyldighet, ett ansvar. Något många i andra länder slåss för att få ha. Det var fjärde riksdagsvalet för min del.

Har blivit allt mer intresserad av politik, och som med det mesta annat blir det mer intressant när man kan mer. Vissa saker har jag dock blivit väldigt trött på:

Debatter där de mest fokuserar på vad det andra partiet gjort fel. Jag blir tokig på det! Det handlar inte om att jag tycker ena sidan har gjort rätt och andra fel heller – båda sidorna brukar hålla på med de där dumheterna. Jag antar att det är för att partierna inte står så långt ifrån varandra som de ibland skulle önska. Det är liksom lite enklare att utmärka sig om inte alla andra också har ungefär samma idé. Det blir tydligt när ena sidan lägger fram något förslag som sågas av motståndarna, bara för att motståndarna ett halvår eller så senare ska lägga fram samma förslag.

FI får sätta rosa glasögon på de andra valaffischerna och det är “roligt”. Hade vilket annat parti som helst gjort samma sak så hade det skrikits från alla håll och kanter, och hade SD gjort samma sak så hade väl hela politikerkåren och stora delar av befolkningen sprängts i småbitar av ilska. Jag tycker att om det är okej att ett parti gör något så får alla göra det, annars får ingen göra det. Precis som att man inte kan låta alla partier utom SD komma till ett sjukhus eller en skola. Alla eller ingen. Det blir väldigt konstigt när reglerna är olika beroende på hur PK partiet är.

Miljöpartiet försöker framställa sig som det enda sanna alternativet om man värnar om miljön. Alla andra suger på att värna om miljön. Men jag tycker inte som dem – till exempel tycker jag inte att vi ska avveckla kärnkraften, för om vi inte har kärnkraft, var ska vi då få energin ifrån? Jag är helt för att hitta alternativa energikällor, men vi har inte sådana i nuläget. Så fram tills vi har det, ska vi då vända oss till kolkraften? Eller vattenkraften, som har rätt mycket påverkan på miljön den också? Eller smälla upp ett par miljoner vindkraftverk?

Folkpartiet i Linköping hittar på dumheter de också. Pengarna tillbaka om doktorn dröjer – om man som patient får vänta i mer än femton minuter tycker de att man ska få pengarna tillbaka. Men i så fall tycker jag att det kan vara patienten före som får betala. Läkarna börjar nämligen allt som oftast sina dagar i tid (de jag gått med har varit mycket punktliga), men sedan kommer tant X som söker för ont i benet, och på sin 15 minuter långa akuttid (då man ska hinna ta anamnes, undersöka, ge besked om eventuell behandling, skriva eventuella remisser, skicka provbeställningar, samt diktera) tar hon också upp det där konstiga födelsemärket på halsen, och när hon ändå är där kan hon ju passa på att fråga om doktorn kan hjälpa henne med öronvaxet. En enda sådan patient, och doktorn är ohjälpligt efter. Och mellan patienterna ska man hinna signera av provsvar, journalanteckningar, röntgensvar, skriva recept till patienter som ringt, handleda en läkarstudent, och kolla igenom vad nästa patient söker för. Om Folkpartiet i Linköping får bestämma, så ska man sedan straffas, för att “detta är ett respektlöst sätt att möta en patient”. Folkpartiet i Linköping fick inte min röst, det kan jag lova.

Och slutligen, allas inställning till SD. Nej, jag röstade inte på dem, inte en chans, men precis som förra valet undrar jag var man tror att den här aktiva ignoransen av partiet (“Nej, de ska inte få en vågmästarroll, alla ska ignorera dem tills de försvinner!”) ska leda. Uppenbarligen tycker 10% av Sveriges befolkning som SD. Jag skulle tro att betydligt fler har tankar i samma banor som SD när det gäller invandringen, men röstar inte på dem eftersom de inser att SD är ett enfrågeparti som inte kan leda Sverige. Men att aktivt ignorera dem kommer inte leda någonstans. Att kalla varje person som uttrycker minsta önskan om att dra ner på invandringen eller liknande för Sverigedemokrat/rasist leder inte till något som helst konstruktivt. En annan approach behövs. Jag skulle tro att om den röda sidan tar över och öppnar upp för mer invandring, då kommer SD att öka ytterligare i popularitet.

Men det viktigaste av allt är i alla fall: Har du inte redan röstat? Gå och gör det.

Dags att börja skriva

Aaaaaallt det här ska jag kunna i januari.

Aaaaaallt det här ska jag kunna i januari. Svart är skrivet, rött är det inte. Det mesta som är skrivet är kopierat från tidigare terminer, för vi har trots allt mycket repetition.

Har påbörjat mitt T9-kompendium. Det känns vid det här laget nästan lite speciellt och kul att få starta ett nytt dokument och sätta färgen på det.

Och sedan inser man att frick, jag ska ju fylla det här med maaaassor av text och då är det inte lika kul längre.

Men ändå.

T9.

Kompendium nummer 6 eller 7 beroende på om man räknar T2-kompendierna eller inte. De är ju inte lika fina som de senare, men de är nerladdade 2000 respektive 28000 gånger, så förhoppningsvis har de ändå hjälpt en och annan. Snart når jag också 350 sålda kompendier. Det är fortfarande kul varenda gång jag får ett mail från någon som vill köpa.

Anyway, T9. Åttatusenmiljoner grejer att skriva om (allt rött i bilden ovan). Gjorde en innehållsförteckning utifrån våra terminsmål och nu är det bara till att lära sig allt. Skriva, rita och läsa. Maken tycker ju att ortopedi är fantastiskt kul, jag är hittills inte lika övertygad. Men det ska bli trevligt med placeringen i Västervik, har hört en hel del gott om deras sjukhus och ortopedavdelning.

För närvarande har jag fått min andra placering för terminen, kortkorta placeringen onkologen, godkänd. Det var en grymt bra placering och jag hade inte haft något emot att vara där längre. Många, många tankar om livet och döden.

Nästa vecka är det Strimma 2, med videoinspelade samtal med proffspatienter, som väntar. Jag tycker inte om att bli filmad, men det blir förhoppningsvis lärorikt.

Och nu ska jag dra iväg på 1-årskalas och ta med min roligaste tårta hittills. Oj vad den tog tid, men det är ju hur kul som helst (det är därför den tar tid, för jag hittar alltid mer jag vill göra). Pirattema, enligt önskemål från ettåringens mamma. Bilder kommer senare.

Livets olikheter

Vilka olika saker livet bjuder på.

Jag står och vispar grädde till helgens tårta och samtidigt lägger vi bud på ett hus.

Jag tänker på bokmanuset jag precis skickade in till förlag och sedan sitter jag och lyssnar på ett brytpunktssamtal.

Ett brytpunktssamtal är ett samtal där doktorn, patienten och eventuella anhöriga bestämmer att en viss behandling ska avslutas eftersom det inte längre finns en mening. Ett brytpunktssamtal sker till exempel då man övergår från kurativt syftande behandling, sådan som är tänkt att göra patienten frisk, till att istället inrikta sig på att patienten får god livskvalitet ihop med så långt liv som möjligt, men det finns inte längre några utsikter om att bli frisk. Ett annat brytpunktssamtal sker när man går över från behandling som försöker förlänga livet, till att bara försöka göra döden så bra som möjligt.

I våras var det sista fallet på tentan om brytpunktssamtal. Jag fick nästan full poäng på det fallet, tror jag missade två poäng av drygt trettio. Jag skrev och skrev och skrev.

Och ändå är det inte alls samma sak att ha samtalet i verkligheten.

Det borde ju inte vara förvånande, är inte förvånande, men det är inte förrän man sitter där som det verkligen slår in i en. Personen framför mig får höra att det inte finns mer att göra. Döden kommer och vi har inte något mer att sätta emot.

Pratade efteråt med professorn som höll i samtalet. Om att vara tydlig med vad som händer, vad som komma skall, men att samtidigt inte stjäla hoppet från patienten. Att hopp, hur litet och osannolikt det än är, kan vara det som får patienten att fortsätta kämpa, fortsätta ha livskvalitet.

Det var en intressant dag på onkologen idag.

Onkologplacering

Den här veckan är jag på onkologen (cancerspecialisterna). Det är en mycket kort placering, bara en vecka, och tanken är väl inte att vi ska bli onkologspecialister på den här veckan, utan poängen är att vi ska vara med vid öppenvårdssamtal. Ska jag vara helt ärlig så förstår jag inte riktigt vad grejen är – patienten har/har haft cancer, men förutom det är det ju väldigt likt vilket annat patientsamtal som helst, framför allt om man jämför med primärvården. Där får jag dessutom hålla samtal själv, vilket vid det här laget är något jag vill göra allt mer, istället för att sitta passivt bredvid.

Jag passar i alla fall på att suga åt mig så mycket som möjligt i kunskapsväg, eftersom vi inte kommer ha någon specifik placering på onkologen (om man inte fått onkologen som medicinplacering; det har inte jag, som istället ska vara tre veckor på njurmedicin). Under eftermiddagen har vi fått en rundvandring på strålenheten och sett hur det går till när man ger strålning på olika sätt (yttre eller inre, den senare också kallad brachyterapi). Inte visste jag vilka miljoner i utrustning som finns i källaren av onkologbyggnaden, det var riktigt imponerande.

De flesta onkologpatienter är som patienter är mest (äldre), och många av de man pratar med på vårdcentralen har/har haft cancer, så det är ingen större skillnad. Något jobbigare är när det kommer in folk i ens egen ålder, inte minst när det står i deras journal att de är palliativa. Men det är ju också en del av vården, och en del av världen. Tyvärr.

Första placeringen går mot sitt slut

Idag avslutade jag och min handledare på vårdcentralen. Jag ska dit imorgon också, men han är inte där då, så jag fick mina underskrifter och utvärderingar så att det är klart. Det blev en hel massa kryss (samtliga, faktiskt) i “utmärkt”-kolumnen, vilket alltid känns bra.

Johannelund har dessa två veckor erbjudit en salig blandning av patienter. Ett helt gäng som sökt för flera saker på samma gång, ospecifika saker som ont i magen, ont i ryggen och en hudförändring som de “ändå kan passa på att fråga om”. Det är patienter som inte är vidare enkla för en liten läkarkandidat att ta sig an. Meeen det får väl ändå sägas att jag har haft en idé om vad jag ville göra med majoriteten av patienterna.

Andra patienter har varit enklare åtminstone utifrån att de sökt för en specifik åkomma. “Jag har ont i tån” är liksom lite mer avgränsat än “Jag har ont här i höften, och det känns som att hjärtat slår dubbelslag ibland, och så är jag förstoppad och har diarré om vartannat”. Inte för att det alltid är helt enkelt att sätta diagnos ändå, men det är bara en sak att ta ställning till.

Lite förvånande, eller kanske inte, är hur många som söker för ångest. Det kan vara det som står som sökorsak, eller det kan vara något som kommer fram i ett samtal som handlar om bröstsmärta/magont/liknande. Jag blir berörd av dessa patienter, känner igen en hel del av mig själv i dem.

Idag kom en basgrupp av T3:or på Strimma till vårdcentralen. Det är kul att tänka tillbaka, och att känna att jag kommit en bra bit. Fick reda på att preklin nu bara kommer få ha vårdcentralsstimma under termin två och tre, medan ett och fyra blir på Clinicum med s k proffspatienter/skådespelare. Det tycker jag är trist. Att få känna sin egen utveckling över terminerna – det är trots allt en enorm kunskapsskillnad i början av T3 och i slutet av T4 – är en av många saker som är kul och bra med Strimman. Proffspatienter/skådisar är bara inte samma sak.

Själv ska jag om två veckor utsättas för Strimma II, där vi ska lära oss mer om svåra samtal. Det ska bli intressant. Ser inte fram emot att se mig själv på film (aldrig kul), men förhoppningsvis blir det lärorikt.

Asyl, rasism, och om det alls är en diskussion vi har

Igår länkade jag till en debattartikel på DN, som handlar om att vi behöver börja begränsa hur många flyktingar vi tar emot. Jag har inget gemensamt med Kristdemokraterna rent generellt, men KDU:s förbundsordförande Sara Skyttedal lyckades sätta utmärkta ord på vad jag hävdat i debatten under lång tid tillbaka.

När Fredrik Reinfeldt höll sitt sommartal uppmanade han svenska folket att öppna sina hjärtan för de som väntas komma hit och han berättade att vi bör ställa in oss på tuffa tider. Tyvärr är det inte så enkelt att frågan om en lyckad mottagning och integration enbart är beroende av människors välvilja. I så fall skulle Sverige redan i dag vara ett integrationspolitiskt föredöme.

[….]

Vi riskerar en förstärkt segregation, ett nytt utanförskap och en social ilska när klyftor på detta sätt skapas mellan vår önskan att hjälpa och vår strukturella kapacitet att faktiskt göra det. Vi måste på ett seriöst och faktabaserat sätt börja diskutera var gränsen går för hur många asylsökande Sverige kan ta emot på kort sikt. Utifrån detta måste vi sedan sätta press på andra länder inom Europeiska unionen.

Snabbt som ögat kom det givetvis repliker. Varenda en av dem dömer ut KDU:s ordföranden som rasist, antingen direkt eller indirekt. Således, eftersom jag håller med, är jag väl också rasist.

Unga Feminister skriver:

Debatten kring asyl handlar inte om att stapla upp människor som kostsamma och lönsamma i ett Excel-ark utan bör hållas till vilken värld vi vill leva i.

Titeln på Grön Ungdoms svar är: “Enda gränsen som hör hemma i asylpolitiken är den moraliska“, och de ondgör sig över att KDU nu bestämt sig för att hålla SD:s hand.

LUF skriver:

När länder brinner ska Sverige ta sitt ansvar och ge skydd åt de som tvingas fly för sina liv undan det hänsynslösa våldet. Att hålla dörren öppen för skyddsbehövande ställer också krav på att vi har system för att dessa människor väl här inte hamnar i utanförskap. 

Men vi har ju inte fungerande system, och utanförskapet blir i alldeles för många fall ett faktum.

Ung Vänster skriver:

Sara Skyttedal (KDU) skriver på DN Debatt den 29 augusti att vi måste ”börja diskutera gräns för antalet flyktingar”. Jag vet inte var Skyttedal befinner sig, men för de allra flesta borde det stå klart att en sådan diskussion redan förs. Alltför ofta utifrån en rasistisk argumentation och utan insikt om att det faktiskt är en rättighet att söka asyl.

Men… har vi verkligen det? Har vi verkligen en diskussion om att begränsa antalet flyktingar? Varenda gång någon tar upp något som ens liknar en ståndpunkt annat än “öppna gränserna för alla” blir den personen – såsom KDU:s ordföranden ovan – kallad rasist eller smyg-Sverigedemokrat. Hur är det en diskussion? Det är det inte. Och det är snarare det, än att Sara Skyttedal tar upp frågan i DN, som gör att SD får allt större stöd.

Om jag säger vad jag tycker – som förutom det Sara Skyttedal skriver även är t ex att det borde finnas krav på att lära sig svenska inom en viss tid när man bosätter sig här (oavsett om man är flykting eller gifter sig med en prinsessa…) – blir jag kallad rasist. Att jag inte har något hjärta. Att jag inte förstår vad människor kommer ifrån. Och det är klart att jag inte fullt ut kan begripa det, för jag har, tacksamt nog, aldrig behövt leva genom det.

Det är och förblir så att jag tycker att Sara Skyttedal har flera poänger. Segregationen ökar. Social ilska har vi redan sett blossa upp i form av  t ex bränder, förstörelse, och våld på flera ställen i Sverige. Och det är och förblir också så, att vi har begränsat med resurser. Vi kan inte göra allt för alla. Vi kan inte rädda alla romer genom att ge dem svenskt medborgarskap så att de kan börja få bidrag av staten istället för av folk som går förbi dem på gatan. Vi kan inte rädda alla asylsökanden. Vi måste ställa krav på andra länder i EU att ta sitt ansvar också. Sverige beviljade år 2013 långt fler asylansökningar än något annat land i hela EU, och att fortsätta ta emot över 20% av alla asylsökanden i Europa är inte rimligt. Om fler länder tog sitt ansvar skulle vi inte heller behöva sätta gränser, för det skulle automatiskt bli färre som sökte sig hit.

Invandring är bra. Flera av mina bästa läkarhandledare har varit invandrare, många kompisar är det. Grymt bra, kul, underbara och coola människor som på alla sätt är en del av det jag ser som vårt Sverige.

Men det måste fungera.

Inom sjukvården kan vi inte ge alla mediciner till alla. Inom skolan kostar problemelever mer pengar, och då blir det mindre kvar till de tystare eleverna. Inom migrationspolitiken kan vi inte ta in alla, för då blir det inte bra för någon.

Vi kan inte göra allt och ge allt till alla. Jag hävdar bestämt att det inte gör mig till rasist, utan till realist.

Det tunga, det glada, det arga och allt däremellan

Första veckan av termin nio är slut.

Känner mig lite lagom lost. Tror att lite väl mycket av kunskaperna runnit ur öronen och ner i vattnet i Kroatien, eller svävat bort under städningen på BRIVA. Nåt sånt. Var och varannan patient kommer in med problem som jag mest sitter och tänker, “Eeh, jaha… och vad ska jag göra med det här?”. Någon med ont i magen, någon med en helt bisarr anledning som inte är sjukvårdsrelaterad, någon med en lilltå som gör ont. Och så vidare. Och så tänker jag att det var inte så här i böckerna. Där är det fint uppdelat, sorterat på diagnos med fina listor på vilka symtom patienten ska ha. Tyvärr inte lika klart i verkligheten. Patienterna kommer inte till vårdcentralen med en post-it-lapp i pannan där det står deras diagnos.

Och visst är det mycket det som också är roligt.

Riktigt trevligt blir det på vårdcentralen när man träffar Tant Agda, 95 år, med en hel del krämpor (som hade fällt en annan 25-åring) men som när man frågar hur hon har det så är det ändå “Jättebra!”. Eller när man får lugna en patient som oroar sig för cancer. När någon tar en i hand, trycker den varmt och säger, “Du är redan en bra doktor, bara så du vet.” Då känns det bra.

Gångerna när man inte kan lugna är jobbigare. När man känner något som inte ska vara där, när oron lyser i ögonen på patienten bakom en fasad av bravur. När det gör ont och man inte kan hjälpa. När det är svårt i livet och inga tabletter eller ord från doktorn kan sudda ut det tuffa.

Och sen finns det de där andra patienterna, de som suger musten ur en med varje ord de säger. Då allt är fel, någon annans fel, då den egna inställningen drar både patienten själv och alla runtom ner i samma gråa sörja. Oavsett vad jag säger och föreslår så är ingenting bra.

Det man hoppas på är att de glada och lättade patienterna överväger de arga och ledsna. Att man kommer därifrån med plus på kontot.

Och när allt kommer omkring är det väl vad de flesta vill ha ut av sina jobb.

Dags för vårdcentral

Andra dagen på termin nio är gjord. Jag skrev “första dagen”, för det känns som första, för igår var ju egentligen… Jag vet inte vad igår var. Rörig? Rörig. Introduktion som var aaalldeles för lång (varför tror de att vi fortfarande behöver att temagrupperna kommer och förklarar vad deras teman går ut på, och att det kommer vara föreläsningar? Nähä, really? Tack och lov var det inte någon igår som drog upp listan över föreläsningar och började gå igenom dem. Då hade jag blivit trött på riktigt), och sedan ledstatus som väl inte var så mycket nytt men en bra uppfräschning, sedan såg jag Nollan en kort stund, och på det följde amanuensmöte. Och sedan var klockan sex och jag var ganska trött.

Amanuensandet ska som vanligt bli roligt. Att undervisa är riktigt kul, både för att jag alltid lär mig saker och får fundera på frågor, och för att jag får lära andra.

Idag var det dags för första dagen på första placeringen. Jag har fått vårdcentralsplacering i Linköping den här gången, Johannelund närmare bestämt. Kan cykla dit, vilket är skönt efter de 45 minuter jag fick köra bil till Kisa förra terminen. Jag hade inte fått kontakt med min handledare på förhand – det finns mer än en med samma namn inom landstinget, så när jag försökte maila hamnade jag istället hos en gentleman på psyk, som vänligt informerade mig om att han inte hade något med Johannelunds VC att göra… Men jag gick dit med antagandet att de visste att jag skulle komma, och det visste de ju. Fick ett rum, kläder, och kände mig sedan som en läkarkandidat igen. I söndags diskuterade jag med L, att det kändes som att jag glömt allt om att vara läkarstudent. Det hade jag inte.

Fick ha tre egna patienter under dagen, och gick bredvid på ett par ytterligare. Lagom lugnt, med tanke på att första dagen alltid innebär problem med någon typ av admin (denna gång med SpeechMike som vi dikterar i), och så ska man lära sig hitta och hälsa på tusen pers. Så det blev bra. Var inte i närheten så förvirrad som jag hade en misstanke om att jag skulle vara.

Jag trivs på vårdcentral. I really do. (Men akuten är ändå mer min grej.)

Och när jag hade en halvtimme utan något att göra satte jag mig faktiskt och pluggade. Tänk så snabbt man kan komma in i den vanan igen. “Jaha, har jag några minuter över? Då har jag nog trehundra sidor av något medicinskt att ta mig igenom.” Hela sommaren har det varit, “Jaha, har jag några minuter över? Då sätter jag mig och skriver på min roman.” Vilket är varför det skrevs 20 000 ord under min tid på BRIVA.

Nollning känns för övrigt väldigt, väldigt långt bort nu. Fyra år har gått sedan dess, och jag kan inte vara annat än glad att jag kommit så här långt. Min peppighet för terminen är faktiskt fortfarande hög (även om de gjorde sitt bästa för att ta kål på den igår på introt) och jag hoppas att det håller i sig ett tag.

Bring it on, bitch

Det där lilla uppehållet som är sommaren har kommit och gått. Dags nu att återigen dra på sig skylten där det står “Läkarkandidat”, lägga mungiporna i ett trevligt leende, och försöka komma ihåg allt det där jag glömt över sommaren.

Dags att lägga till kategorin “Läkarlinjen: T9” i bloggen.

Som tur är verkar mina 3,5 veckors semester trots allt ha gjort en hel del skillnad. Jag är faktiskt, för första gången på länge, taggad inför att börja skolan igen. Det var jag inte inför T7, och knappt inför T5. Men nu tror jag trots allt att jag börjar se slutet. När folk frågat vilken termin jag ska börja har kommentaren på mitt svar hela sommaren varit, “Men då är du ju snart klar!”. Och det är väl så. I jämförelse med vad jag tagit mig igenom så är jag faktiskt snart klar.

För er som börjar läkarutbildningen denna dag: välkomna! Njut av nollningen som väntar, det är riktigt roligt. HEL kan ni ta det väldigt lugnt med, ta er tid att komma in i Linköping, i er nya lägenhet/studentrum/whatever, lär er hitta, och framför allt, träffa folk och hitta nya vänner. Det är det nollningen är till för. Jag vet att ni är taggade till tänderna och en bit till att ta itu med de stora, tunga böckerna, men jag lovar, ni kommer att få gott om tillfälle att svära över just de böckerna under de kommande 5,5 åren.

För egen del gäller 1,5 år kvar.

Dags för T9.

Bring it on, bitch.