Tag Archives: Höst 2015

En veckas äventyr

För en dryg vecka sedan drog jag en högljutt protesterande E ur sängen bisarrt tidigt på morgonen och satte både henne och mig på ett första av två flyg för att ta oss till London. 5.15 körde L oss till Linköpings pyttelilla flygplats och vinkade av oss. E, som efter de initiala gallskriken över att bli väckt så ohuligans tidigt fått mat och blivit knasigt glad och nöjd, verkade tycka att det var ett mycket spännande äventyr och kunde inte sluta vrida huvudet hit och dit och fram och tillbaka för att ta in allting. Väl på flyget somnade hon dock gott, och sov till Köpenhamn.

I Köpenhamn tillbringade vi väldigt lite tid – vi landade 7.10, tog buss från flygplanet till själva flygplatsbyggnaden, och småsprang sedan genom passkontrollen till nästa gate för att direkt boarda flyget till London. Med liten bebis blir man Prioriterad med stort P, och får gå på först, vilket är trevligt för det tar trots allt lite mer tid än när man bara skulle plocka upp Ipaden ur väskan och sjunka ner i sätet.

Det var varmare i London (någon plusgrad) än i Linköping (-4) när vi landade, och molnen lättade så att solen trängde igenom när vi anlände till mammas och pappas lägenhet. Åt en välförtjänt frukost – klockan var inte mer än drygt tio (Londontid) om jag minns rätt – och sedan gjorde vi det man gör mest med mina föräldrar: gick ut på promenad. Mina föräldrar håller till i ett område i “stor-London” som heter Kew, och därifrån kan man gå till Richmond, vilket vi gjorde, och vidare till Richmond Park som är en stor park. Det var vid det laget strålande sol och eftersom Richmond Park ligger på en kulle hade vi fantastisk utsikt.

Utsikt från kullen vid Richmond Park.

Utsikt från kullen vid Richmond Park.

Vi åt fika på en liten “lodge”, vilket inte gör byggnaden rättvisa alls eftersom det var mer åt liten herrgård i stilen. Vi åt scones med sylt och clotted cream, och jag drack en varm choklad, och det var fullständigt onyttigt men ljuvligt gott. E, som är i den där fasen där allting ska in i munnen, åt sin mormors sjal istället, vilket hon var precis lika nöjd med som vi var över vår mat.

Scones, clotted cream, varm choklad och morotskaka. Yum!

Scones, clotted cream, varm choklad och morotskaka. Yum!

Därefter gick vi hemåt igen, och åt middag hemma i mina föräldrars trevliga lägenhet.

På söndagen blev det mer promenad, då gick vi istället till det mamma brukar kalla för sin trädgård – Kew Gardens. Det är också en enorm park, men allting där är välskött och planterat och klippt och snyggt, till skillnad från Richmond Park som är vildvuxen natur. Jag var senast i Kew Gardens i våras när L och jag hälsade på mamma och pappa, och det var lite skoj att ta med E till Rhododendron Valley och ta lite bilder, eftersom jag var gravid med henne i våras när jag och L tog bilder där.

Jag och L och bebis i magen i april, och nu E, i Rhododendron Valley.

Jag och L och bebis i magen i april, och nu E i november, i Rhododendron Valley.

Vi åt en mycket trevlig trerätterslunch på The Glasshouse, och E fick smaka pumpasoppa. De flesta saker hon dittills provat hade lett till ett ansiktsuttryck som om vi serverat henne citron, men pumpasoppa var på alla sätt jättegott och mer, tack. Finsmakare, min dotter. Senare fick vi klart för oss att även morotssoppa med vitlök, samt pesto är gott.

Pappa gick och jobbade på måndagen medan mamma och jag åkte till ett shoppingcentra (Westfield) och gjorde det man brukar göra på sådana ställen – shoppade. Trevligast var på Lindex (man åker till London och shoppar på Lindex… yeah…) där de delade ut £20-vouchers till alla som gick in, men dessa vouchers saknade krav på hur mycket man skulle köpa för, vilket ledde till att hela vårt inköp på en klänning till mig, och två bodys, ett par byxor och två par strumpor till E gick på £5.

Stolt mormor testade sjalen och tyckte den var kalasbra. E sov gott i den som vanligt.

Stolt mormor testade sjalen och tyckte den var kalasbra. E sov gott i den som vanligt.

På kvällen åt vi ytterligare en fantastiskt god middag, på Kew Grill. Olivbakad mozzarella, ljuvligt, liksom köttet till huvudrätt och chokladefterrätten.

Mamma, jag och E hann med ytterligare lite shopping dagen därpå, och min resväska som var ganska tom på vägen till London var minst sagt full när vi skulle åter igen. Mamma och pappa följde med på resan mot Sverige, eftersom vi alla skulle hem och fira lillebrors 30-årsdag. Vi flög till Köpenhamn och L (som åkt ner till Malmö för forskning på måndagskvällen och skulle på kurs under torsdagen och fredagen) hämtade oss sedan i Malmö för att köra ut till Barsebäck där mina föräldrar har sommarhus. Där stod den tårta jag förberett till lillebror (fylld med hallonmousse och Turkisk peppar-mousse, täckt med Ultimate chocolate frosting), den behövde bara täckas med svart marsipan och dekoreras med ett Batmanmärke. Slängde också ihop en Nutella cheesecake eftersom det är löjligt gott och jag hade sagt att jag skulle göra både och.

Nutella cheesecake.

Nutella cheesecake.

Båda tårtorna.

Båda tårtorna.

Na-na-na-na-na-na-na-na-na-na-na-naa Batman.

Na-na-na-na-na-na-na-na-na-na-na-naa Batman.

Lillebror gillar tårta.

Lillebror gillar tårta.

Lillebror med kompisar kom sedan ut till Barsebäck och åt en massa mat och det var allmänt väldigt trevligt. E fick se en brasa för första gången och tyckte att den var väldigt fascinerande.

Medan L roade sig med Spine Academy hade jag sedan två dagar till i Barsebäck, som försvann i lite mer shopping, god mat, trevliga samtal, häng med lillebror och fika med en gammal kompis.

På lördagsförmiddagen satte jag, L och E oss i bilen och körde mot Linköping igen, efter en hel veckas mysiga och trevliga äventyr.

Tom kalender

Med nästan 200 nerladdningar från min site, och tydligen uppladdat och spritt på annat håll utan nämnvärd cred, och sammantaget tre personer som sagt tack, så blir bildtentakompendiet definitivt det sista jag lägger upp gratis. Sån är jag.

På fredag är det dags för bildtenta för t10. Jag är fortfarande ganska förvånad över att jag inte behöver skriva den. Bildtentan ligger som ett mörkt moln över utbildningen, eller låg åtminstone över mig ungefär från det att jag klarat stadietentan på termin fem, och att jag bara behövde skriva den en gång var alldeles galet.

För egen del rullar livet nu på. Lugnt och stilla men ändå så snabbt.

När jag pratade med H konstaterade jag att jag nu verkligen måste ha varvat ner – plötsligt är min kalender i princip tom, och det är bara jätteskönt. Tidigare under hösten hade jag behov av att fylla kalendern med diverse aktiviteter, från amanuensande till kompisträffar. Jag tycker fortfarande att det är trevligt att träffa kompisar, men att vakna och ha det helt tomt i min kalender är lika trevligt. Jag är helt lugn med att min dag består av att ta hand om Liten och att ta hand om hemmet. Jag har visst gått och blivit något av en hemmafru, och är förvånansvärt okej med det. Det är ju ingenting som kommer förbli särskilt länge, i slutet av januari drar stressen igång igen, även om den förhoppningsvis blir lite mildare i och med det plugg jag ändå fått gjort den här hösten, när Liten sovit i famnen.

Det har uppstått ett inre lugn den här hösten, som är mycket behagligt. Jag hoppas att jag kan bevara det.

Verklighetens vidrigheter

L och jag har inte samma filmsmak. Han tycker om krigsfilmer, verklighetsbaserade historier satta under andra världskriget, där folk är skitiga och säger fuck och dör istället för att grimasera och säga, “Ow, that hurt”, för att sedan ge igen.

När jag ska se film tycker jag om tecknat. Fantasy. Superhjältar.

Verklighetsflykter.

Det finns tillräckligt med vidrigheter i verkligheten för att jag ska vilja undvika den när jag ska underhållas. Jag vill slippa tyngden, kunna lägga bort hjärnan en stund och roa mig med hur världen skulle se ut om vi hade en Iron Man i den, eller om orangevita fiskpappor letade efter sina söner i havet utanför Australien.

När vi tittade på nyheterna för någon dag sedan sa jag, Tänk den dag när inte hela nyhetssändningen behöver handla om flyktingkrisen.

Be careful what you wish for.

Vi läste om Paris redan i fredags kväll innan vi gick och la oss, L följer Twitter noggrannare än någon borde orka, och han såg det där. Jag stängde av, orkade inte ta in. Sedan gick vi upp igår och vi matades av det på TV och radio. Bilder, filmer, berättelser från ögonvittnen. Människor i chock, ett land i chock, en värld i chock. Sorg i mitt bröst, igen.

När jag ser film ser jag hellre saker som inte har så mycket med verkligheten att göra. Filmer där de goda segrar och de onda förlorar. Filmer där det är klart vem som är ond och vem som är god.

Jag håller hårdare om vår dotter, kramar L extra länge. Ber om förlåtelse från min dotter för att vi satte henne till denna värld, samtidigt som jag är obeskrivligt tacksam över henne, för hon gör världen bättre.

Låt oss alla försöka göra världen bättre.

Lite trött

Jag lägger upp grejer för att vara schysst. Det ligger vid det här laget en hel del gratisgrejer för läk på bloggen och det är mest för att vara snäll. Hjälpa där jag kan hjälpa, med grejer jag ändå gör.

Men.

Man blir lite trött.

Bildtentakompendiet lades upp för ett dygn sedan och har i skrivande stund laddats ner 46 gånger.

Övrigt som ligger uppe? Bland annat: anatomianteckningarna från T2, nerladdade 3126 gånger. Övriga T2-anteckningar, 4282 gånger. EKG-uppgiften 3834 gånger. Och så vidare. Allt jag lägger upp laddas ner. Många gånger.

För bildtentakompendiet har jag hittills inte fått ett enda tack eller någon som sagt att de laddat hem det. Knappt för övriga kompendier heller, trots att det uppenbarligen är ett par tusen som tagit hem dem. Ett fåtal skickar ett tack (eller ett “jag använde dina anteckningar förra terminen och de var bra”) när de beställer terminskompendierna, men även där är ganska sällsynt.

Jag kräver inte att alla ska höra av sig, det vore fånigt att önska. Jag skulle bara vilja, då och då, att någon faktiskt sa något. Att de använder det jag lägger upp, att det hjälpt dem, att det är något bra. Annars kan jag ju lika gärna låta bli.

1500 kr till Rosa bandet

Det här årets kompendiekampanj drog in 1 500 kr till Rosa bandet och kampen mot cancer. Inte illa med tanke på att jag inte har gjort någon vidare reklam för det, eftersom jag haft alldeles för mycket annat att göra. Det här med att sitta ner och skriva blogg är inte så prioriterat när man har Liten att ta hänsyn till. När hon väl sover eller leker lugnt för sig själv finns det många andra saker jag hellre gör. Idag blev det att räfsa löv.

Lövräfsan invigd.

Lövräfsan invigd.

Det finns en del löv kvar, men det blev fem stora svarta sopsäckar med löv i alla fall som inte längre ligger på vår gräsmatta. Eklöv är tydligen inte bra för gräs, andra löv får dock ligga kvar. E sov inte under tiden, utan satt under filt och väl påklädd i babysittern och tyckte att det var otroligt roligt varje gång det blåste till, vilket det gjorde en hel del. Så hon var nöjd.

I helgen har föräldrarna varit här. De kom med tåg i fredags kväll och bjöds på tacos till middag, följt av Nutella cheesecake med Oreo-botten och vinbär (mums). L hade jour i helgen men kom ifrån i god tid både lördag och söndag, så vi hann med lunch på stan i lördags och en helt fantastisk middag på Shin Nori vid ett “stekbord” där vi fick fixa maten själv. Väldigt roligt. Det är bord som är nedsänkta i golvet och det var väldigt bra, för då kunde Liten ligga på “golvet” mellan stolarna på sin fårskinnspläd – och där låg hon nöjt och tittade på folk och lekte med sina fötter i en och en halv timme. Helt galet.

Nutella cheesecake med Oreo cookie-botten.

Nutella cheesecake med Oreo cookie-botten. Nom-nom-nom.

På Shin Nori med sashimi, L och pappa steker på stekbordet, och sushi.

På Shin Nori med sashimi, L och pappa steker på stekbordet, och sushi.

Igår var vi på babysim, vilket är väldigt kul, och mamma badade min mobiltelefon, vilket inte var lika kul. Således har min gamla Xperia Z1 gjort comeback medan den badade telefonen är på service där de förmodligen kommer komma fram till att den är bortom räddning och att jag således kommer få en ny. Vi får se.

Klockan fyra igår eftermiddag gick mammas och pappas tåg till Stockholm, och klockan sex imorse följde L efter. Är nu själv hemma med E, vilket är trevligt men vilket också får mig att känna att mina hjärnceller dör i drivor, eftersom man mest säger “gaga” (Litens ord för kvällen var a-bwababababa). Jag har dock varit ute och räfsat löven enligt ovan, samt köpt en fåtölj på Blocket. Om det nu är intelligenshöjande är jag inte övertygad om, men jag har gjort det ändå.

I slutet av januari börjar termin 11. Jag fick brevet om att jag har plats på programmet igen och även om det var helt självklart att jag skulle få det så var det ändå skönt att få det på papper. Det känns tryggare så. Det ska bli en kul termin med anestesi, pediatrik och gyn/obstetrik – de två senare känns väldigt nära just nu, och den första är bara rakt av spännande. Det är kul att se fram emot en termin, sist jag gjorde det var termin åtta… Och sedan är det helt plötsligt examensdags.

Research

I vanliga fall inför att jag gör något alls så läser jag på. Jag är ett fan av research. Inför att göra min första tårta läste jag på allt jag kunde i flera dagar, för varför ska jag återuppfinna hjulet när någon smart person redan gjort det för längesedan? Så jag researchar det mesta.

Men jag researchar inte särskilt mycket om barn.

Jag har läst på om säkra babyskydd till bilen och om barnvagn och sånt, men inte särskilt mycket om hur jag ska ta hand om min lilla bebis. Häromdagen sökte jag efter information om något, minns inte vad, och halkade in på någons blogg som handlade om barn. Kvinnan (typ alltid kvinnor) tog upp potträning – och jag tror kommentarsfältet hade femtio kommentarer, den ena mer stensäker på den andra om hur man skulle göra “rätt”. Den ena extremen var babypotting-sidan, den som förespråkar att man kan börja potträna barnet redan när det är mycket litet och att barnet ska vara blöjfritt vid 1,5 års ålder, och den andra extremen är de som rycker på axlarna och tycker att “tja, han/hon kommer ändå inte att gå med blöja när den är tonåring, så när han/hon vill så börjar vi med potta”. Och sen finns det allt däremellan.

Samma sak gäller det mesta.

Var bebis ska sova? Från ena sidans inställning att barnet ska sova ensamt redan från början, till andra sidan som tycker att det är grym barnmisshandel att tvinga bebisen att sova själv.

Ska man använda vagn eller ej? En del som bär sina barn tjugofyra timmar om dygnet, till de som återigen tycker att barnen kan ligga själva.

Fram- eller bakåtvänd i sittvagn? Jag lovar, vilket du än väljer så är det ett “trauma” för barnet enligt någon.

Amma, inte amma, ammar du tillräckligt, ammar du för mycket, är barnet för litet, för stort…

Sluta amma? Självklart ska barnet börja äta mat vid fyra månaders ålder, annars får det allergier. Nej, självklart ska det ammas till ett års ålder, annars får det allergier. Och om någon ammar tills barnet är tre, då är det alldeles förkastligt för att barnet inte kommer att bli självständigt – eller är det så att de som slutade ammas vid fyra månader kommer att bli förskräckligt otrygga?

Och. Så. Vidare.

Tidningarna är fyllda till bredden av tips och råd och rekommendationer. BVC säger gärna sitt om hur man gör rätt. Många som fått barn vet precis vad som funkar och räds inte att informera resten av världen, inte minst på Familjeliv.se och i kommentarsfälten på diverse bloggar.

Och jag, som alltid researchar allt jag gör, totalignorerar det för första gången i mitt liv. Jag gör på mitt sätt, på det sätt jag och L tycker funkar för vårt barn. För ju mer man tittar på diskussionerna, desto mer inser man att det nog inte finns så mycket saker som är säkra vad gäller rätt och fel, utan var och en gör det bästa man kan. Och det kanske också är så att anledningen till att det inte finns så mycket rätt och fel är att både barnen och deras föräldrar är individer.

Men vad vet jag…

Plötsligt

Plötsligt är vi en bit in i oktober.

Plötsligt är det höst på riktigt.

Plötsligt är E fyra månader gammal.

Det är fyra grader varmt på morgonen, och inte mycket varmare på dagen. När man kommer in från promenaden är man kall om kinderna och det värmer gott att komma in. Varm choklad lockar mer än glass och höstjackan är redan för tunn. Sommartäcket byts mot vintertäcke.

Liten bebis är inte så liten längre, övar och övar och övar på att använda sin kropp. Är nästan där för att kunna vända sig, bara lite lite kvar. Har kommit in i en rutin, en rutin mamma dessutom förstår. Sover genom nätterna förutom en snabb matpåfyllning vid halvsjutiden, och efter två vakna timmar på förmiddagen vill man sova en liten stund igen. Vill alltid sitta framåtvänd, aldrig bakåtvänd i famnen. Man måste ju se livet för att uppleva det.

Kompisar i skolan har redan hunnit igenom sju veckor av höstterminen. Sista dagen för att söka placeringar inför våren närmar sig, min lapp om återkomst är inskickad. För den klass jag gick i fram till i våras närmar sig examen med stormsteg.

Nästa gång det blir sommar tänker jag ta min examen, min andra examen. Den 13 juni 2009 tog jag min första, sju år senare är det dags igen.

Det är tur att ingen berättade hur mycket slit det skulle vara att nå dit. Och än är jag inte där.

Målet är inte meningen, resan är det som betyder något. Resvägen har ändrats en aning, definitivt till det bättre.

Plötsligt har jag varit mamma i fyra månader.

Kompendiekampanj för Rosa bandet

För ett år sedan körde jag en månadslång kampanj med mina kompendier för att samla in pengar till Läkare utan gränser. Det är en organisation jag verkligen tror på, och som jag stöttat som månadsgivare i många år. Jag tror helt och fullt på att hålla sig till en eller möjligen två organisationer som man stöttar ekonomiskt, till exempel som månadsgivare, för att organisationerna ska veta hur mycket de har att röra sig med och bättre kunna planera sin verksamhet.

Men när jag nu i år tänker köra samma kampanj igen – alla intäkter från försäljning av mina kompendier under månaden går till välgörenhet – så kommer det trots detta inte att gå till Läkare utan gränser.

Det här året blir jag del av Rosa bandet-kampanjen (alldeles inofficiellt). Det här året är det personligt. Det här året raserades tillvaron för en vän precis samtidigt som jag blev mamma. Det här året går pengarna istället till Cancerfondens bröstcancerfond.

Kompendierna kostar som vanligt 50 kr/st. Maila mig vilket/vilka kompendier du önskar och sätt över pengar till mig eller skicka direkt till Rosa bandet/Cancerfonden. När månaden är slut kommer jag lägga upp hur mycket vi samlat in.

Här finns information om respektive kompendium. Kompendier finns för termin 3, 4, 5, 7, 8, 9, och 10.

Vill ni inte ha något kompendium får ni givetvis gärna ge en gåva ändå.

Och är du kvinna och läser det här? Känn igenom dina bröst. Nu. Tro inte att du är för ung för att det ska drabba dig, eller att det helt enkelt inte händer dig. Det kan hända dig, och det kan ha räddat livet på min kompis att hon känner igenom sina bröst regelbundet.

Traktortårtan

För ett par veckor sedan var det tårtdags igen. Svågern och blivande svägerskans äldste son älskar traktorer (eller “tacktoe”) över allt annat och tillbringar all tid han får framför TV:n där videos av olika gigantiska traktorer och annat visas upp. (Det var L som först introducerade honom till dessa Youtube-videos, eftersom han också tycker väldigt, väldigt mycket om traktorer och andra stora maskiner. Jag är så stolt.) Detta gjorde ju att det givetvis skulle vara traktortema på pojkens tvåårskalas. Jag fick göra vad jag ville, bara det var traktor. Jag bestämde mig för att göra en riktigt ordentlig traktortårta. Och denna slog faktiskt förra årets pirattårta i hur kul den var att göra :)

Tårtan bestod av ett antal fyrkantiga bottnar (två tror jag att jag gjorde, det är en ganska stor form) formade till en traktor, uppställt på en vanlig cirkulär 25-cm-botten. Fyllningar blev jordgubbe och vanilj om vartannat. Eftersom jag inte kunde fylla den som vanligt – dvs fylla tårtan i formen så att fyllningarna inte åker ut – gjorde jag denna gång en kant av smörkräm (testade marängsmörkräm den här gången, den var helt ok men lite meckigare att göra) och fyllde sedan på innehållet med hjälp av en spritspåse. Fungerade utmärkt.

Grunden för traktorn.

Grunden för traktorn.

Sedan smörkrämade jag även den runda bottnen, satte i stöttepelare (plaströr) och en tunn silverbotten så att den undre runda tårtan inte skulle sjunka ihop av tyngden av traktorn (den vägde en del!). Täckte traktorn med gul marsipan och L hjälpte mig att flytta över traktorn till den runda botten. Sedan var det bara att dekorera! Använde, efter idé från Pinterest, donuts för att göra de stora hjulen, och Ballerinakex till de små. Detta istället för vanlig tårtbotten eller endast marsipan för att de inte skulle bli så tunga. Klädde in dem i svart sugarpaste.

Fasligt kul att dekorera den här tårtan. Som registreringsskylt blev det 2-åringens namn så klart, och en två på taket. Gräset på den runda bottnen gjorde jag med en specialtyll jag köpte för ett bra tag sedan, som jag velat testa, och grön smörkräm. “Leran” var chokladbollssmet, något jag gjort en gång tidigare.

Mera traktor

Mera traktor

Gigantisk traktor :)

Gigantisk traktor :)

Födelsedagsbarnet fick syn på tårtan när den ställdes upp för att bli lite lätt rumstemperead innan uppätning. Han blev i det närmsta euforisk över den och det tog helt klart alldeles för lång tid innan han fick äta upp den… Barnen tyckte att det var extra roligt med Ballerinakexen som framhjul. Större delen av tårtan försvann på de tjugo vuxna och barn som åt av den.

Delvis uppäten, här syns lite av tårtunderlägget som står mellan underdelen och traktorn.

Delvis uppäten, här syns lite av tårtunderlägget som står mellan underdelen och traktorn.

"Tiiiitta tackto-tåta!"

“Tiiiitta tackto-tåta!”

Allt som hänt och allt som kommer att ske

Enligt Facebook, som vänligt påminner en om gamla minnen som hände samma dag för x antal år sedan, var det fem år sedan mamma och pappa kom hit och gjorde som Askungens gudfé med trollspöt och förvandlade min lägenhet – men istället för ett spö hade de med sig en slagborr. Det var en underbar helg. Jag flyttade till Linköping och kände inte en människa här, och i mitten av september hade skolan visserligen börjat, men det var ändå inte i närheten av att vara så att jag hittat några nära vänner. Jag saknade allt vad jag lämnat bakom mig och började planera för att ge upp och söka till Lunds läkarprogram istället, för att vara nära hemma. Tur jag inte gjorde det – sju månader senare skulle jag ju träffa L…

Men mammas och pappas helg här gjorde lägenheten betydligt mysigare och jag minns det med oerhörd värme.

Sedan dess har livet förändrats ganska markant. Jag träffade L, vi förlovade oss, vi gifte oss och vi fick vår fantastiska lilla bebis. Jag har klarat av en, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio och tio terminer på läkarutbildningen, jobbat som personlig assistent och undersköterska, och gjort praktik på massor av kliniker. Bland så mycket annat som hänt.

I torsdags påbörjade jag min 57:e dagbok. Mitt allra första dagboksinlägg skrev jag den 28/1-97. Det närmar sig helt enorma tjugo år av dagboksskrivande. Jag skriver i princip varje kväll, långt eller kort, några ord eller flera sidor. Det beror på dagen, på känslorna, på om det är något viktigt som skett eller om det bara är en dag bland alla andra. Jag har ingen aning om vad jag ska ha dem till, eller om någon någonsin ska få/kommer vilja läsa dem, men de finns där, nerpackade, alla femtiosex stycken.

Nu kommer det en ny höst och jag gick och tänkte när jag var ute med E, att jag ser fram emot det på ett helt nytt sätt. Jag ser fram emot att vara med när mitt barn upptäcker världen, när hon får se träd som är röda och orange istället för gröna, och hennes första snö. Julen kommer bli speciell i år, när hon är en del av vår familj.