Tag Archives: Höst 2015

Plugg på läk

Att vara Cellstrimma-handledare är riktigt roligt. Cellstrimman är en 4,5 hp stor (liten) extrakurs man kan välja att läsa på kvällstid under HEL-kursen på första terminen, för att fräscha upp sina biologikunskaper från gymnasiet och därmed komma något mer förberedd till T1b (den senare terminshalvan, efter att HEL kommit och gått). Eftersom hela läk alltid har varit och förmodligen kommer att förbli befolkat av överambitiösa unga som är rädda att inte kunna lika mycket som sina kamrater – inget illa ment, det är helt enligt egen erfarenhet – så skriver i princip hela klassen upp sig för att gå denna kurs.

Anyhow. Det är kul att handleda. Det är kul att se var man var då, det är kul att se vilken utveckling man gått igenom och hur löjligt enormt mycket man lärt sig sedan dess. Det är kul att se dem, och veta allt vad de har framför sig, hur mycket de kommer lära sig under åren som kommer.

Första fallet handlade om kärlkramp/hjärtinfarkt/vad som händer när celler inte får tillräckligt med syre. Jag, som känner hur hjärncellerna dör i parti och minut när jag går hemma och bara säger ga-ga till min lilla tremånaders, har börjat plugga T11 för att istället hålla igång de små grå, och jag lånade boken Intensivvård på biblioteket. Vilken bok! Inte ofta jag trivs med böcker så omgående, men det som passade extra bra var att de första kapitlen av boken (efter lite sånt där småviktigt som etik) handlade om celluppbyggnad, celldöd, ischemi/reperfusion, med mera. Perfekt repetition för mig som trots allt inte ägnat överdrivet mycket tid åt cellplugg sedan… tja, T1. Kan liksom inte minnas att jag någonsin haft mycket nytta av att jag memorerade citronsyracykeln. Men det var faktiskt både intressant och givande att läsa om det nu – och dessutom enklare, eftersom det är repetition istället för läsa-på-nytt.

T1 har, som alltid, fått informationen om att de ska plugga hur mycket som helst. Vilket är bra, på läk måste man plugga. Jag blir lite rädd ibland när jag hör hur folk bara använder mina kompendier att plugga från och ingenting annat, för det är liksom inte riktigt tanken. Man kan använda mina anteckningar som stöd, men jag tycker inte att man bör använda det som det enda man läser. Man måste läsa djupare än cliff-notes-versionen som jag skrivit, även om pappa brukar skoja om att man uppenbarligen kan ta sig igenom läkarutbildningen på ett par hundra sidor av mina anteckningar. Det finns detaljer, djupare kunskaper, och för den delen gott om grund kunskap som jag bara inte orkade skriva om. Så, man får läsa mer.

Men tillbaka till T1. Man ska plugga. MEN, stort men. Man kan inte plugga så mycket som föreläsarna vill. Varje föreläsare på preklin har ett specialintresse som de dykt ner i med dykardräkt och syrgastuber som räcker i flera år – tillräckligt många år för att doktorera på det, rätt ofta. Och de vill gärna att vi ska bli lika intresserade och lika entusiastiska – men det finns det inte tid till. Vi kan inte läsa in oss lika djupt på varje ämne. Vi kan inte köpa en 800 sidor lång bok om apoptos bara för att föreläsaren tycker att det är best thing ever. Man måste sålla. Man måste landa i en pluggnivå som funkar.

T1 har också fått höra att de inte ska lyssna på äldrekursare. Det är lite festligt, för vi har ju trots allt tagit oss igenom utbildningen (eller delar av den) – men vi är kanske inte så duktiga som ledningen vill att vi ska vara… Jag tycker att man får försöka lyssna på lite av varje, ta in det man känner funkar, hitta en egen lösning – och ta ansvar för sitt eget plugg.

Stafsätersglass, sång och spirometri

En del pensionärer konstaterar efter ett tag att de inte förstår hur de hann med att jobba. Det finns ju så mycket annat att göra. Jag tycker det känns lite likadant – hur hann jag med att plugga? Sanningen ligger väl dock i att jag numera tillbringar all tid jag tidigare lade på att plugga, och en hel del ytterligare tid, på att ta hand om en liten varelse som kräver kontinuerlig uppmärksamhet. Den mer spännande frågan blir väl således hur jag ska hinna med allt när jag inte ska vara mammaledig längre… Men det är ett senare problem.

De senaste dagarna har min mamma varit på besök – i helgen var även pappa närvarande. Det var en ytterst regnig helg så de där långa promenaderna som vi brukar ge oss ut på blev det ingenting med. Vi tog bilen när vi åkte iväg och besökte Gamla Linköping inklusive Cloetta, och vi tog bilen ut för att köpa på oss litervis av Stafsäters galet goda glass. På kvällen, efter att L lagat fantastisk mat (he really outdid himself med torsk på fredagen och entrecôte på lördagen), ställde vi upp alla tio förpackningarna glass och alla fick ta vad de ville. Mums. Fredagens Oreo cookie key lime pie-efterrätt var inte helt fel den heller.

Glass!

Glass!

Pappa åkte hem till London och mamma åkte till Stockholm för kick-off med Look Good… Feel Better som hon volontärarbetar för. Sedan återvände hon till Linköping på tisdagen. I mellantiden hann jag med att äta en trevlig lunch med en kompis, och ha min första Cellstrimma-basgrupp. Cellstrimman är en liten 7,5 hp extrakurs man kan välja att gå på termin ett av läkarprogrammet i Linköping, för att fräscha upp kunskaperna från gymnasiet och fördjupa dem en aning. Den här terminen valde de ansvariga att ha äldrekursare från de sista terminerna på läk som handledare för varje basgrupp, och jag anmälde mitt intresse. Det var väldigt roligt att lyssna på dem, se allt vad de har framför sig och minnas var jag var för fem år sedan. Det ska bli intressant att höra hur mycket de hinner lära sig till måndag, då vi har nästa basgrupp.

I tisdags återvände mamma till Linköping. Jag och L utnyttjade barnvaktshjälpen på kvällen för att åka och hämta våra nya garderobsdörrar som till slut kommit efter ett antal veckors väntan, och vi hann också införskaffa en ny sänggavel från min bästa kompis Blocket. Vi har letat ny sänggavel i år och dag, och så snubblar vi över en som var både perfekt och billig – win! Lite mek för att få in den i bilen och köra hem den, men inte så farligt. Sedan satte vi upp dörrarna och L ställde gaveln på plats, och plötsligt blev sovrummet så enormt mycket trevligare än tidigare.

Igår undervisade jag spirometri för fyra basgrupper av T2:or, deras första labb för terminen. Jag hoppas att de lärde sig något, det finns en del i den labben som är lite mer komplicerat att förstå. Efteråt gick mamma och jag till stan. Vi gick och gick och gick, med ett fåtal pauser – först lunch på Stångs magasin, sedan en kortare paus när E blev väldigt hungrig, och sedan en fika på Chocolat. Däremellan gick vi en väldig massa. Över 22 000 steg blev det igår… Mamma hade E i sele stora delar av tiden och det trivdes båda två med alldeles förträffligt. Det var Es tremånadersdag – tiden flyger förbi i en aldrig tidigare skådad hastighet.

Igår kväll gick jag på kör för första gången på år och dag. Joyvoice. Vi var säkert hundrafemtio pers som sjöng, vilket blir mäktigt alldeles oavsett om folk sjunger rätt eller inte. Trevligt att komma ut och sjunga.

Mamma åkte hem till London idag, efter att ha städat delar av vårt hus (för att hon helt enkelt inte bara kan sitta ner)… Jag och E har gosat stora delar av dagen, vilket varit väldigt mysigt.

Dagarna fortsätter försvinna i en rasande hastighet. Imorgon ska jag göra tårta.

Välkommen

Det är tolv år sedan jag förra gången en hösttermin började utan mig. Att säga att det känns konstigt är en underdrift. Det blir en höst utan nya avdelningar var och varannan vecka, utan föreläsningar, utan plugg på juldagen för att hålla tenta-P-schemat.

Men för många andra börjar det nu. Nya “nollan” börjar på MedFak (tidigare HU/Hälsouniversitetet, men sedan Linköpings Universitet tappade sin prick över i:et har det bytt namn till Medicinska fakulteten) på måndag, kommer att sitta förväntansfulla och vänta på att få sitt namn uppropat. Är du en av dem som börjar på läk denna höst? Välkommen.

Välkommen till ett helt nytt liv. Även om du är Linköpingsbo sedan tidigare så kommer det att bli ett nytt liv. Du kommer förmodligen att plugga mer de närmsta fem och ett halvt åren än du någonsin gjort innan eller kommer göra efter. En del dagar kommer det att kännas som att din hjärna expanderar med all kunskap du trycker in. En del dagar kommer du att vilja slå huvudet i en betongvägg upprepade gånger. En del dagar kommer du att skratta, andra gråta, och rätt många göra både och och så mycket mer. Och efter ett tag inser du att man lär sig av så mycket annat än bara föreläsningar och böcker.

Tänk efter under utbildningen, vilken sorts läkare du vill vara. Det finns etiska dilemman som ingen annan yrkesgrupp någonsin behöver ta ställning till. Fundera över dem, gör inte bara som alla andra. Börja lära dig vem du är, för när du kommer ut kommer du inte vara den du är nu.

Det går inte att beskriva hur mycket man kan lära sig på elva terminer, men när du kommer ut på andra sidan kommer du att vara doktor.

Själv ska jag njuta. Jag ska njuta av att se min dotter växa, se henne lära sig saker varje dag, varje timme. Idag låg hon på mage och lyfte huvudet på egen hand, för första gången. Det är tungt när man är liten och har ett stort huvud, och det är en nästan löjlig stolthet att se det som mamma. Jag har fortfarande lite svårt att ta in det där med att jag är mamma, så på kvällarna sitter jag lite extra länge när hon har somnat i famnen, och bara känner hennes lätta andetag mot min hud, och försöker få in det enorma i att hon är här hos oss.

Ni som är nya på läk, glöm inte att njuta ni också.