Tag Archives: Höst 2016

Den vite mannen och alla de andra

En manlig M-politiker kallar en kvinnlig S-politiker för hora och helvetet brakar loss.

Vilket jag håller med om, det ska det göra. Visserligen tycker jag att de högre politikerna som diskuterar saken är ganska verklighetsfrånvända i att hela deras “så gör man inte!”-inställning, som om detta vore något som aldrig hänt förr och nu när M-politikern i fråga sparkats så kommer det inte hända igen. Än mer kan jag undra över varför man gör det här till en partifråga. Menar de på fullt allvar att det inte är någon inom Socialdemokraterna, eller Miljöpartiet, eller för den delen Vänstern som har uttryckt sig så här? MP hade ju en manlig politiker som inte ville ta kvinnor i hand… yeah, det är säkert en partipolitisk fråga (obs, ironi).

Det jag blir förundrad (förfärad) över när jag lyssnar på debatterna är dock något mer. Den manlige politikern som felat (och det har han, det kommer jag aldrig att förneka, vidriga människa) är det enda som diskuterats. Men ärligt talat, är det inte så att även S-politikerns uttalande borde rannsakas mer än vad som skett?

Hon har “tänkt tanken” att manlig rösträtt borde begränsas.

Det var ett “skämt”.

Ha, ha.

Byt ut “manlig” mot vilken annan grupp som helst. Kvinnlig rösträtt? Bögarnas rösträtt? Judarnas rösträtt? Muslimernas rösträtt? Hej och hå vad hennes huvud hade flugit all världens väg då – men eftersom hon uttalar sig om männen (egentligen den där förhatlige vite mannen) så är det inte så många som höjt rösterna nämnvärt. När hon blir kallad hora för sitt uttalande (vilket hon givetvis inte förtjänar, det gör ingen nånsin) så är det ingen som tar upp hennes klavertramp.

För det är helt okej att stampa på de (vita) männen. Att kalla dem monster, våldtäktsmän, och roten till allt det onda. Och försvarar de sig, då visar de bara sitt privilegium.

Jag lever med en underbar vit man. I min familj och bekantskapskrets finns det massor av fantastiska vita män. Vita män som är härliga pappor till sina barn, som avgudar sina fruar/flickvänner (eller pojkvänner!), som stretar på med sitt heltidsjobb för att få ekonomin att gå runt, som kör ungarna till den ena aktiviteten efter den andra och som jublar när sexåringen gör mål i fotbollsturneringen. Vita män utan makt, utan särskilt mycket pengar, som gör sitt för att världen ska vara en så bra plats som möjligt i det lilla.

Det är mycket snack om att vi inte ska döma människor efter de grupper de råkar tillhöra. Att det inte ska spela någon roll om man är man, kvinna, kristen, ateist, muslim, jude, eller tror på tomten, homosexuell, heterosexuell, transsexuell eller något annat. Men man kan inte sitta och argumentera för det, och samtidigt fördöma en hel grupp.

Män ska inte kalla kvinnor för horor.

Och kvinnor ska lika lite skämta om att män inte borde ha rösträtt.

Så var det november

November.

Dimman ligger tjock när jag kör till vårdcentralen (kör. punktering på cykeln, ska lagas i helgen.). Av någon anledning har de inte gatuljusen igång trots att det knappast kan kallas ljust.

Jag hade en dipp för någon vecka sedan, när jag tyckte att jobbet inte alls var roligt. De kommer väl komma av och till. Patienter jag inte kände att jag kunde göra något med, som jag inte förstod varför de var på vårdcentralen, och patienter som ville sjukskrivas men som jag inte ville sjukskriva. De senare är alltid jobbiga, för de blir inte helt sällan arga. Jag gillar inte när folk blir arga. Det är det nog inte så många som gör, vilket förmodligen är varför folk sjukskrivs för saker de inte ska få sjukskrivning för egentligen. För man orkar inte alltid hålla emot. Det är lätt att lyssna på en föreläsare som förmanar om att inte sjukskriva när det inte behövs, men det är svårare i verkligheten.

Även om det känns bättre efteråt om man stått på sig och gjort som man själv anser är korrekt enligt vår medicinska bedömning.

Nu har det varit bättre. Patienter jag kunnat hjälpa. Lunginflammationer. En liten fraktur på en tå. Kortison i en axel. Medicin mot allergi. Och annat. Saker jag kan göra något åt. Sen kommer de diffusa patienterna så klart också, de man får ställa alla möjliga frågor till för att se var felet kan föreligga (inte helt sällan är det Livet som är problemet). Samtal om stress, om hur många timmar det finns på ett dygn, om hur mycket återhämtning man behöver.

Igår följde en läkarstudent från Strimman med mig. Entusiasmen smittar och gör jobbet än roligare. Och så fick hon göra status, neurostatus och blodtryck och titta i öronen. Sånt där jag önskar att jag i större utsträckning blivit inbjuden att göra under min tid som läkarstudent, inte minst när jag gick Strimman (T1-T4) och precis allt var spännande. Bäst att föregå med gott exempel nu. Sista patienten fick hon skriva anteckningen för.

Livet rullar på. Snabb rullning. Det lämnas och hämtas på dagis. Lagas middag. Lite träning hinns med här och där. Poledancing är en av veckans höjdpunkter. Det är måndag, och sedan är det helt plötsligt fredag igen. Förra helgen var föräldrarna här på besök och det var riktigt härligt. Och snart, innan vi vet ordet av, är det väl jul. Och sedan ett nytt år.

Syrror

”Såg du den där nya serien igår? ”Syrror”. Så bra!”

Den gamla damens ord är inte riktade till mig, men jag hör dem och de följer mig. Jag vet inte riktigt hur jag ska känna. Skratta eller gråta? Serien är bedrövlig.

Men det är ju bara en TV-serie, orka ta det så allvarligt.

Ja, det är lite tveksamt orka egentligen (tvekar lite när jag skriver det här). Samtidigt… folk som inte jobbar i vården, förstår de verkligen hur långt från verkligheten den befinner sig? När man kollar på Grey’s Anatomy tror väl en del att det ser ut så på våra sjukhus, så då borde det ju vara ännu mer med en svensk serie.

Problemen med serien är många. Det är faktiskt överraskande dåliga skådespelarinsatser från flera håll även om man tar med i beräkningarna att det är en svensk serie. Av någon anledning badar hela serien i en blå ljussättning och det är mörkt överallt, förmodligen för dramaturgin. Sjuksköterskorna byter friskt mellan op-sal, akutmottagning och thorax-intensiven bara under första avsnittet. I andra avsnittet lyckas de få en intubering till att vara sexuellt (Mycket glidmedel. Och där. Låt den gå in. Däääär ja.). Och medicinen pendlar mellan inget vidare och katastrofal.

Blått ljus och riktigt mörkt i op-salen, så att det verkligen blir tillfälle för sexig intubering. Eller var det bara lagom mörkt för sexuella trakasserier?

Blått ljus och riktigt mörkt i op-salen, så att det verkligen blir tillfälle för sexig intubering. Eller var det bara lagom mörkt för sexuella trakasserier? Bild: TV4.

Men allt det där, fine. Det är en svensk serie. Och dramat är viktigare än verklighetstrogenheten.

Men det som faktiskt stör, som ligger kvar alldeles oavsett drama och annat, det är den hemska synen på oss som jobbar inom vården.

Huvudpersonerna är ”syrrorna” (Aka sjuksköterskorna, som deras legitimerade titel är. Samtliga kvinnor och inga undersköterskor.). Efter första avsnittet förefaller det vara så att en är drogmissbrukare, och ihop med en alkoholist. En annan är prostituerad. Den enda som verkar sant kompetent visar sig vilja bli läkare. För det är väl hemligheten alla sjuksköterskor bär på? Framför allt de duktiga? Det är att de vill bli läkare egentligen. Vem vill vara “bara” sjuksköterska?

Och läkarna. Hu. De verkar vara så fullständigt inkompetenta på allt utom möjligen medicinen (inget vidare där heller) att man blir mörkrädd. Kirurgen glömmer att patienten inte är sövd, och står och snackar skit om patienten under operationen. Samma kirurg vet inte heller vad instrumenten hon arbetar med heter. En annan kirurg som konstaterar att patienten är inoperabel och vägrar informera anhöriga om att hon kommer dö (”Väck henne så kan hon informera dem själv!”). Nån av läkarna som bara skriker på sköterskorna. Läkare som tar åt sig äran för saker sköterskorna kommer på. Och så vidare.

Och det är bara två avsnitt in i det här.

Jag tittar på det som en festlig parodi. Det är jätteroligt att ha Twitter i telefonen (kolla taggen #syrror för det höga nöjets skull) och en kompis att skratta med. Skämskudden åker fram titt som tätt. Men som sagt, tudelat – för det där är inte bilden jag vill sprida, varken av sjuksköterskor eller läkare. Måste man verkligen göra så här för att det ska vara spännande?

(Och fler yrkeskategorier finns det inte heller på ett sjukhus, eller hur var det nu?)

AT

Förra veckan kom så det efterlängtade (och innan svaret var klart, även ångestframkallande) samtalet från AT-kansliet.

Vi vill väldigt gärna erbjuda dig forskar-AT hos oss.

Så den 27 mars 2017 börjar jag AT. De har start både i mars och i juli, och jag fick välja, precis som jag fick välja om jag ville göra hela AT:n i Linköping eller om jag ville dela den mellan Linköping och Motala. Inte heller det var något svårt val, dels med tanke på E och hennes dagistider, och dels med tanke på att jag på alla sätt avskyr att pendla. (Fem år mellan Malmö och Lund räcker gott.)

Nio månader från examen till AT-start. Det blir jättebra för mig, för jag hinner vara på vårdcentralen alldeles lagom länge. Inlärningskurvan här är fortfarande så väldigt brant, utan tecken på att plana av. Det är bra om det får fortsätta ett tag till, och att jag kan få lov att känna mig hemma här. Det är så skönt att kunna namnet på folk. Veta vem man ska vända sig till med olika frågor. Känna att man kan delta i kaffepaus-snacket.

Inga fler jobbiga AT-intervjuer. Totalt tror jag de var nio som intervjuade mig. Nio pers att imponera på under en timme. Tre stationer, 20 minuter på varje station. På den ena stationen fick vi leka med Lego. Eller Duplo. (Fördel som småbarnsförälder, haha… E är ju i Duplo-stadiet.) Samtidigt som man skulle följa Duplo-instruktioner skulle man svara på frågor. Vad gör dig glad? Hur dags gick du upp imorse? Vilka hemsidor besöker du dagligen? Och efter första stationen (inte Duplo-stationen) fick jag kommentaren att jag såg så lugn ut. Jag kände mig allt utom lugn. Men fake it ’til you make it.

Och det gick ju vägen.

Och oj vad skönt det känns.

AT: Allmäntjänstgöring. Tjänstgöring på olika kliniker (medicin, kirurgen, psyk, akuten, vårdcentral, samt 3 mån valfri) under minst 18 månader, ofta 21 månader. För min del blir den valfria perioden forskning, eftersom jag fick forskar-AT.

Sökorsak: Trötthet

Trötthet.

Ordet står var och varannan dag som sökorsak i min tidbok. Trötthet. Nedstämdhet. Orkeslöshet. Patienterna kommer in, sätter sig tungt på stolen och förklarar att de varit så väldigt trötta de senaste månaderna, och de har läst att det kan vara sköldkörteln. Jag hör efter, vad har de för symtom? Har de gått upp eller ner i vikt? Fått hjärtklappning, eller håret blivit väldigt torrt och tråkigt?

Oftast inte. Ibland är det en salig blandning av symtom som skulle behöva förklaras med både över- och underfunktion i sköldkörteln, om nu det var problemet.

Men sedan frågar jag hur deras liv ser ut i övrigt. Vad jobbar du med? Jobbar du heltid? Hur ser det ut på hemmaplan? Har du tid för återhämtning? Tränar du? Hur sover du?

Många av dem jobbar heltid, har barn hemma som ska skjutsas – en eller till och med två aktiviteter per kväll är inget ovanligt – och dessutom en sjuk mamma eller pappa eller både och som behöver hjälp. Och på jobb är det mycket, nedskärningar du vet, och jag har ju så svårt att säga nej.

Och så sitter jag där och tänker att om jag bara sov mellan elva och sex på morgonen så skulle jag också vara trött, än mer om jag har ett litet barn som väcker mig flera gånger per natt eller om jag vaknar av mig själv och ligger och oroar mig över allting som måste göras. Om jag tog på mig allt mer på jobb för att jag inte kunde säga nej, om jag fick prioritera bort allt det där som är roligt i livet, då skulle jag också bli trött och känna mig nere.

“Mindfulness, har du hört talas om det?” frågar jag varje gång.

“Jag gick en kurs om det för ett par år sedan, men det har jag inte tid med nu”, svarar patienten.

Jag har inte tid.

Deras sköldkörtelprover är normala. Jag vet inte hur många TSH och T4 jag signerat av sedan jag började på vårdcentralen som varit helt inom normala. Bland alla prover jag tagit har ett enda TSH  varit lite, lite för högt, och inget T4. Vi tar proverna ändå, för det är ju trist att missa, men faktum kvarstår att de allra, allra flesta som kommer hit på grund av trötthet är trötta för att deras liv inte går ihop. Dygnet har bara så många timmar, och låter man för få av dem gå till sömn och återhämtning, då blir det inte så bra. Det börjar med trötthet och blir bara värre.

När jag gick ut och rådfrågade en kollega om en patient bad jag patienten sitta kvar och inte ta fram sin mobiltelefon.

“Sitt och andas”, sa jag. “Låt det här vara några minuter av mindfulness.”

“Det vet jag inte om jag kan”, svarade patienten.

När jag kom tillbaka var patienten – som faktiskt hade suttit utan sin mobiltelefon! – stressad över att det hade tagit så lång tid (tio minuter), för patienten hade ju annat denne behövde göra. Vilket liksom kändes symtomatiskt – inte bara för den patienten, utan för hela den här gruppen.

Så sitt ner. Andas några djupa andetag. Känn efter hur din kropp känns. Släpp tankarna, låt dem flyga som fåglar upp i skyn och bort. Ta tre minuter för dig själv, det har du tid med. Det behöver du, det förtjänar du. Om inte? Då landar du här hos mig igen om ett par månader, ett år eller två, med yrsel så illa att du inte kan stå upp, eller hjärtklappning så att du tror att du har en hjärtinfarkt, eller sån trötthet att du inte klarar av att vara ur sängen mer än tio minuter åt gången – men proverna är normala och så är alltihopa egentligen bara stress.

Eller ja, ”bara” stress är väl fel ord.

Rekommenderad sida: Viktigtpariktigt.nu.

Ambitioner

En fantastisk och fantastiskt sorglig dikt jag fick från en handledare på vårdcentralen efter att vi diskuterat trötthet och utbrändhet.

Tre veckor

Tredje veckan är till ända.

Det där med enkla patienter vet jag inte om jag har så mycket. Eller också inser jag inte hur löjligt svåra de egentligen kan vara. Det är mycket möjligt. Men den här veckan har jag fått ta hand om såväl utmattning och ångest som oförklarlig trötthet och smärtor, likväl som enklare saker som förkylningar och en lunginflammation. Prolem med tydligt fokus (öra, lungor, knä, osv) är enklare än generella problem (smärta, trötthet, huvudvärk, yrsel, ångest). Men en blandad kompott, minst sagt. Jag har stuckit i både höfter och axlar, och tagit bort en hudförändring. Jag gillar det där handgripliga, där jag verkligen känner att jag gör något. Patienterna med öronvax som ska spolas är förmodligen de mest tacksamma att ha – de flesta är alldeles överlyckliga när de går från vårdcentralen eftersom de plötsligt hör ordentligt igen. Annars är det ju så att många patienter bara skickas hem, gärna med en ”Ta en Panodil om det behövs”.

Lillebror ringde också doktor Cosmic i veckan. Honom skickade jag till vårdcentral efter några dagar, när problemet inte gick över.

När man sitter därmed lillebror i telefon och försöker skönja just hur allvarliga symtomen är inser man vilket galet svårt jobb de som sitter i Tele-Q har. Tele-Q-sköterskorna är de som svarar på alla som ringer till vårdcentralen, och de ska bedöma vårdnivå och vårdbehov hos varje enskild patient, utan att träffa dem. Det är liksom inte alls enkelt. Vissa patienter vet vilka ”lösenord” de ska använda för att få komma till doktor och hamnar på besökslistan redan samma dag för något som knappt hade behövt komma till vården, medan andra som inte kan beskriva saker så väl bokas senare trots att det kanske var lite mer bråttom med dem.

Så det är svårt. Man ska verkligen ha all respekt för folk som svarar i telefon angående olika krämpor och oro. 1177, 112, vårdcentralernas duktiga sköterskor.

Själv springer jag till mina äldre kollegor i tid och otid om majoriteten av patienterna. Några få skickar jag hem utan konsult, men de flesta känns bättre att checka av innan. Ibland händer det att jag inte har en aning om vad jag ska göra med patienterna, men oftast har jag en plan i alla fall. Men inlärningskurvan är minst sagt brant.

Doktor Cosmic

För tre dagar sedan började jag jobba.

Nu är jag doktor. En arbetande småbarnsmamma. Heltidsanställd.

Och jag ska vara kvar på samma ställe i flera månader.

För första gången är det lönt att försöka lära sig namnen på sina kollegor, för nu är de faktiskt mina kollegor. För första gången kan jag ta med böcker och ställa dem på mitt skrivbord för slå i dem när jag behöver inför mina patienter. För första gången skriver jag anteckningar och recept och signerar i mitt eget namn, får ta ansvar för mina egna ord och mina egna beslut.

“Nu konsulterar jag dig, doktorn”, sa en sköterska. Till mig. Min initiala reaktion var ungefär “omgomgomgiiiihnääääaaaaahhhhh…okejdjuptandetag”. Typ. Och sen försökte jag rannsaka min hjärna för att hitta vettig kunskap från fem och ett halvt års utbildning som plötsligt känns alldeles för kort och otillräcklig.

Men Ekholmen är grym. Alla är jättesnälla och hjälpsamma, svarar på alla mina mer eller mindre dumma frågor och hjälper mig med allt från hur man sätter på telefonen på högtalarfunktion när man ska ha telefontolk, till konsulteringar om varje patient. Till slut tyckte jag synd om ST-läkaren som bor i rummet bredvid mitt, och som har ett mycket fullare schema än vi underläkare har, så jag gick och letade upp någon annan. Det är väldigt få ST/specialister på plats den här veckan och nästa tydligen, men sedan ska det bli bättre när alla återvänder från semestrar och kurser och annat. Men de som är på plats ställer upp.

Mest av allt är det så roligt. Det är kul att träffa patienter. Det är kul att läsa på och fundera. Det är kul.

Jag kände mot slutet av läk att det inte riktigt gick att komma vidare som läkarstudent, och efter tre dagar på jobb känns det som att det var helt korrekt. Det var nödvändigt med det här steget, att gå vidare och ta eget ansvar på riktigt. Nu kan jag börja att faktiskt växa i doktorskorna på riktigt.

En fin röd skylt har jag fått också...

En fin röd skylt har jag fått också…