Tag Archives: Ju-jutsu

Påsk med plugg och jutsu

Så har påsken snart gått – det känns som att den tar slut idag eftersom L påbörjar sin jour klockan nio imorgon och jobbar i 23 timmar. Själv ska jag spendera dagen med plugg – har en to-do-lista för påsken jag ännu inte riktigt lyckats ta mig igenom.

Påsken har dock varit trevlig. Fredagen försvann i en smärre snöstorm. L och jag stannade inne, han med sitt datorspel och jag med plugg. Snart klar med endokrinologirepetitionen, den har gått enormt mycket snabbare än första temat. Endokrin är roligare än mag-tarm. Kommer aldrig bli gastroenterolog. L vägrade gå ut förutom en kort tur till Coop, medan jag tog mig till Korpen för att träna när jag blev helt toss på att bara sitta inne. På kvällen film och tacos.

Gårdagen började på ungefär samma sätt som fredagen spenderades – med plugg respektive spel. Halv ett körde L mig till Vasahallen där det årliga ju-jutsu-lägret hölls och han åkte vidare mot Jönköping för familjehäng. Tre personer från Malmö var uppe på lägret, vilket var riktigt kul. Det var visserligen inte så längesedan K var här, men det är ändå så pass sällsynta händelser att det gäller att ta tillvara på ändå. C träffade jag senast i januari och jag har inte tränat med henne på över två år så det var skoj. Jutsu blir dock mig mer och mer avlägset, jag tycker inte att det är särskilt roligt. Pausen var roligare, med snack med C och K. Ytterligare ett pass följde innan C och jag körde hem till mig så att hon fick se lägenheten. 17.30 var det dags för K att tävla. Han vann, vilket vi fick höra ungefär hundrasjuttiotre gånger under middagen som följde. Middagen var traditionsenligt på Ghingis med mongolisk buffé – inget bättre för hungriga ju-jutsukas. Fast vi var ganska slut, så det blev på inget sätt sent. Jag traskade hem genom påsk-lugna Linköping och hann med en stunds plugg innan sängdags. Det finns inget som är så motiverande som att få checka av boxar på to-do-listor…

Idag pluggades det under morgonen och möttes upp med K för promenad och fika och allmänt snack, också det riktigt trevligt. Solen behagade lysa och det var nästan varmt. Därefter återigen hem och – surprise, surprise – plugg. L kom vid tre och försvann igen en stund senare för att springa innebandy, medan jag… ja, ni vet.

Anledningen till att jag pluggar massor nu är för att hinna vara borta nästa helg – på fredag åker L och jag till Stockholm för att träffa mamma och pappa, gå på fin restaurang och förhoppningsvis även träffa T och F. Vi får se vad som hinns med. Roligt ska det bli, oavsett.

Inser att jag inte skrivit nåt för resten av veckan, men det har inte hänt så mycket – plugg, träning, Strimma i Finspång i torsdags där jag stack sönder P:s arm i min jakt på blod. Fick lära mig använda butterfly-nålar och på tredje försöket gick det. Tjoho. Förhoppningsvis såg han inte ut alltför mycket som en knarkare när han skulle träffa släkten under påsken… Behöver träna mer innan det är dags att sticka intet ont anande patienter på akuten, men L har tagit med sig nålar och sånt hem så att jag ska kunna träna på honom. Heh.

Jutsuläger

Igår var jag på träningsläger för första gången på länge. Celebert besök från Malmö i form av K innebar att det blev träning med honom för hela slanten. Det blev ett lagom tempo med 2,5 timmes träning på förmiddagen och två timmar på eftermiddagen. L kom och tittade på ett tag, vilket var riktigt roligt eftersom det var första gången han såg mig köra jutsu.

Lägret visar dock på flera av de delar jag ogillar med jutsu numera, och hur tydlig skillnaden är mellan hur jutsu körs i Malmö mot de flesta andra ställen. K är förutom 2-danare i ju-jutsu också snart 1-dan i aikido vilket innebär att han precis som jag tycker bättre om mjukhet och följsamhet än träning som ger stora mängder blåmärken. Jag har aldrig förstått tjusningen med träning som gör ont hela tiden. Problemet är att ju-jutsun går allt mer mot smärta i varenda teknik. Gårdagen bjöd på ett utmärkt exempel – waki gatame. Det är en teknik jag alltid undervisat som en som inte ska göra ont – men som har möjlighet att göra ont om uke (motståndaren) börjar bråka. Men så blev vi instruerade igår att omedelbart lägga fram ukes arm på det sätt som gör att det gör ont, oavsett bråk. Vilket förstör finkänsligheten i tekniken.

L sa det fint när vi pausade med lite kaffe – “Är det inte svårare att ha kontroll utan att det gör ont?” Jag tycker att svaret är ja och att det är det som är eftersträvansvärt. Att åsamka någon annan skada är ju enkelt. Det kräver finess att veta hur man tillfogar smärta utan att faktiskt göra det. Gränsen är hårfin och tar lång tid att lära sig.

Den andra saken, som hör samman med ovanstående, var att vi var 31 personer varav fem tjejer och resten killar, dvs 83% killar. Det är ganska normalt för sporten; vanligen är andelen män så hög eller högre, framför allt när det gäller dangrader. Tittar man på de som styr förbundets stilinriktning är det också män, alla i ungefär samma storlek (undantaget är Tony Hansson som är så grym i sin teknik att det är helt löjligt och hans träningspass på förra påsklägret var det bästa pass jag tränat). Det hela gör att stilen styrs mer och mer åt det denna målgrupp vill träna – hårt och med gott om smärta, gärna med tävling och brottning. Man försöker tävla med andra stilar av ju-jutsu (och andra kampsporter) i jakten på nya människor – det finns ju en del att tävla med idag. För min del gör det att sporten rör sig bort från det som från början attraherade mig till den. Vi får se vad det blir av det.

På kvällen blev det fiskgryta med blomkålsris och tre filmer eftersom vi var trötta och inte orkade annat än att fortsätta med Crocodile Dundee och sedan Next. Next, med Nicholas Cage, Julianne Moore och Jessica Biel, var oväntat bra. En man som ser två minuter in i framtiden, men den framtiden kan ändras av honom – konceptet är intressant och filmen twistar det hela flera gånger.

Idag har det varit Söndag med stort S. Varit trött och seg och inte pluggat en sida trots att det borde gjorts. Får göra desto mer imorgon. L påbörjar psykrotation med en 12-timmar lång introdag, så jag har gott om ensamtid att lära mig allt om klimakteriet och menstruationscykeln… whoo.

Jutsu för självförtroende

När man är i slutet av en termin och tenta-p hägrar som en djup och jobbig avgrund är det väldigt, väldigt bra att få sig en släng självförtroende, även om det kommer från trettiotalet tjejer i åttonde klass i en gammal gymnastiksal.

Anders, eminent tränare i jutsu, fick inbjudan att undervisa tjejerna i 1,5 timme. Detta som avslutning på ett projekt jag tror kallas DISA (Din Inre Styrka Aktiverad, om jag minns rätt), vilket är ett projekt för att stärka tjejernas självbild, lära dem hantera stress och konflikter, med mera. Lärarna som arrangerar det hela tyckte att det vore kalas att avsluta med självförsvar, som på många sätt är en fråga om inställning.

Anders ville ha med tjejer som assistenter, eftersom det var tjejer vi skulle undervisa. Jag anmälde mig som frivillig, liksom F. Det är väldigt bra att ha kvinnliga instruktörer till en sådan grupp – det blir många kommentarer i stil med, “Men vaddå, det funkar ju inte om det är en kille som är mycket större än mig som hoppar på mig,” om det är en manlig instruktör som försvarar sig. Förra gången jag undervisade en sån här tjejgrupp var jag orangebälte (hade tränat i ett drygt år alltså), men efter en sådan kommentar bytte jag och den manlige instruktören roller när vi undervisade, så att jag istället fick försvara mig.

Nu har det gått ytterligare nio år av träning och även om det inte varit så aktiv träning på sistone är det faktiskt så att det sitter utav bara fan om jag vill det. Jag fick visa en del, bland annat försvar mot stryptag bakifrån och stryptag bakifrån med armen, men det var när jag försvarade mig mot stryptag mot liggande som det verkligen small till i mitt försvar och tjejerna stirrade lite extra. Det är riktigt kul. Och sen blev det applåder och kommentarer i stil med, “Han får ju stryk!” och “Så vill jag också bli.”

If all else fails så kan jag i alla fall jutsu ganska bra.

Självförtroende-boost.

Julmarknad och bältesläger

En söndag då man håller på att blåsa bort, men vad gör det – pojkvännen och jag begav oss ändå ut. Friska vindar, minst sagt, men riktigt mysigt och mot slutet började det spricka upp.

Vi begav oss till julmarknaden i Gamla Linköping. Jag kan inte minnas när jag sist gick på julmarknad, åtminstone inte för att just specifikt gå på julmarknad. I Malmö är det ju julstånd i stan hela december, så där brukade jag mest titta försynt när jag hade vägarna genom stan, och jag köpte väldigt sällan något.

Julmarknaden i Gamla Linköping, anordnad av Lions, erbjöd en mängd julsaker, en massa korv av olika slag – L köpte hem en vitlökskorv efter noggrann avsmakning – och diverse annat. Vi var inne i de flesta av butikerna, bland annat Flärd och träsnideriet Kanevad, men skippade Cloetta-butiken eftersom det var kö ut på gatan där. Flärd är en jättemysig butik med oljor, tvålar och annat roligt. Träsnideriet är precis det – vackra handgjorda träsniderier av olika sorter, allt från snidade kvinnokroppar, plankor till plankstek, salladsbestick och tavlor. Det finns också en butik med handgjorda smycken och skulpturer som är riktigt coola, en som säljer handgjorda ljus, ett gjuteri, ett tryckeri med riktigt gamla tryckerimaskiner, och så vidare.

Jag gillar Gamla Linköping. Det känns genuint och sakerna som görs där är unika. Det känns bättre än massproduktion från Åhléns eller H&M eller Coop. Att traska omkring där i två timmar var riktigt mysigt. Linköpings lucia kom dit också och givetvis även en jultomte, även om det inte är december än. Har lite svårt att få julkänslan att infinna sig än så länge. Marken är tacksamt fri från snö till skillnad från samma tid för ett år sedan och temperaturen i förmiddags låg på 11 grader. Nu var det betydligt svalare än så när man väl gick ut eftersom det blåste så, men ändå. Ska julpynta lite, det kanske hjälper.

Igår var det bältesläger i jutsu på Linköpings budoklubb och jag instruerade för första gången sedan sommarlägret 2010. Det var kul att undervisa igen och tacksamt att inse att jag inte glömt allt. Jag instruerade nybörjare, vilket var helt okej för min del – bra nivå att börja på. En av de andra instruktörerna påpekade mot slutet att om jag vill så finns det grupper som behöver en instruktör till våren. Hint, hint, nudge, nugde. Vi får se.

På kvällen såg jag och L “Twilight”, första filmen, och båda höll på att somna av total tristess. Vilken fantastiskt tråkig film. Mot slutet sa jag, “Jaha, då kan vi väl anta att hon är elakingen i nästa film,” om nån rödhårig donna, varpå L tittade allvarligt på mig och sa, “Jag tror att jag talar för oss båda när jag säger att vi absolut inte behöver se någon av de efterföljande filmerna?” Han hade rätt. Vi bytte över till några avsnitt Scrubs istället.

Mysig helg på det hela taget. Har nu köpt kryddor för att göra pepparkakor, men kom på att jag nog behöver nån pepparkaksformar för att det ska bli bra, så det får vänta lite.

Jutsu!

Det har inte varit så mycket jutsu på sistone. Med “sistone” menas närmare sju månader, eftersom jag inte stått på mattan sedan påsklägret. Anyway. Idag bar det iväg till Linköpings Budoklubbs dojo, för att testa om jag fortfarande tycker är roligt – jag har saknat det de senaste veckorna. Jag kanske har ett visst behov av att få slå av mig lite någon gång då och då – kanske oftare än bara då och då dessutom, efter tio år i sporten.

Herr Bergström som skulle haft passet kände istället för att hålla till i Stockholm, vilket ledde till att det i slutändan var M som höll passet, som vikarie för den ursprunglige, förkylde, vikarien.

Kunde relativt snart konstatera att om det finns en konstant inom ju-jutsu kai så är det att den inte är konstant. Eller ja, det beror väl på vem man frågar. M hade varit på kurs och lärt sig hur vi alltid har gjort saker, trots att var och en kan ta fram ju-jutsu kais “Jutsu for dummies” (mer korrekt kallad Systemboken) och visa att det har vi inte alls. Men de som styr och ställer kommer på nya idéer ett par gånger om året. Eftersom det är ett gäng människor med ganska starka viljor är det dessutom så att om man frågar olika riks- eller elitinstruktörer så finns det en ganska stor risk/chans att man får olika svar, eftersom de helt enkelt tycker att olika saker är olika viktiga. Helst ska man fråga soke, för han har alltid rätt.

I kote hineri (och ja, jag kom till min egen stora chock utan problem ihåg samtliga japanska namn) ska vi nu tydligen inte “ner i fickan” på nedvägen vilket är så jag alltid blivit tillsagd att göra och har spenderat ett otal timmar på att få rätt på eftersom det kräver viss teknik. Nu ska vi istället ha kvar ena handen vid bröstet och bara dra i armbågen, vilket jag måste säga fungerade dåligt med en uke som var 20 cm längre än mig. Kraftcirkeln var det, ja? Men det kan också vara så att jag nu behöver åtskilliga timmar för att lära om. Gör om, gör rätt, som ett tag var en viss Malmö-instruktörs motto.

Teknikerna satt trots allt över all förväntan. Min fallteknik var, om jag får säga det själv, så bra som den var för sju månader sedan, vilket kanske inte alltid säger så mycket men… när vi körde en lite långsam form av renraku-randori fick jag dessutom köra aikido-fallteknik vid ett tillfälle vilket fick mig att sakna aikidon alldeles väldigt. Jutsun, mer här än i Malmö men även i Malmö, är ofta hård och ledningen vill driva det åt det ännu hårdare, vilket i slutändan lär vara det som får mig att sluta. Saknar aikidons mjukhet. Visst kunde det göra en hel massa ont där, men det var inte blåmärkesont utan ledbrytningar åt alla håll.

Det behövs fler tjejer i jutsun, kan också sägas. Jag var ensam tjej och högst graderad (jäms med instruktören) tillsammans med typ tio killar. Men det är som vanligt.

Vet i övrigt inte om jag varit nämnvärt saknad så mycket som att de saknar instruktörer, men fem minuter efter att jag anlänt till dojon blev jag tillfrågad om jag ville undervisa på nästa helgs bältesläger. Så nu blir det några timmar i dojon som instruktör nästa lördag. Hmm, kanske ska titta i den där “Jutsu for dummies” en liten stund?

Tillbaka till vardagen…

Onsdagsmorgonen gryr. Lite svalare än det varit de senaste otroligt härliga dagarna. Påsken var helt fantastisk, jag har till och med fått färg. Det var med visst missnöje jag drog mig ur sängen alldeles för tidigt igår morse för att börja skolan klockan åtta och vara instängd i salar utan fönster fram till klockan tre. Efteråt tog jag och K dock tillfället i akt och gick ut på stan en runda, vilket alla andra människor också tyckte var en bra idé, men det var väldigt skönt ändå. Och när man sedan kan gå och träna och efteråt gå hem utan att byta något annat än skor – och det för att mina träningsskor är inneskor – då njuter jag av livet fullt ut.

Jag har ju längtat så efter det gröna utanför fönstret. Nu är det riktig vår, alla träd slår ut och det är bara vackert - till och med en morgon då det regnat under natten och himlen inte är klarblå.

Håller för närvarande på med neuro-sinne-psyke-rörelse-temat. Anatomi. Anatomi, anatomi, anatomi. Igår hade vi som sagt föreläsning. Handen ur klinisk och funktionell synvinkel. Vilket var en bra föreläsning med en bra handkirurg till föreläsare. Hade dock varit ännu bättre om hon kommit i tid, snarare än att komma först då vi ringt vår kurssekreterare som fått ringa henne och påpeka att hon hade föreläsning klockan åtta.

Jag blir lite trött på att vara elev i fall som dessa. Läraren kommer in, häver ur sig ett snabbt “Ursäkta att jag är sen, det var inte riktigt mitt fel av en eller annan anledning” (igår var det “Jag hade skrivit 10 i schemat, men det kanske det inte var” – nä, tror du?) och sedan kör de sin föreläsning. Där är inte fler konsekvenser. Vilket måste vara skönt för dem, men irriterande för oss. Varför är vår tid så lätt att kasta bort? Kommer man sent till ett möte eller liknande och missar totalt var man ska vara och när, då får det i de flesta andra fall konsekvenser. Så inte för lärare. I början av terminen hade vi hjärtkirurgen som helt missade att vi hade föreläsning två dagar i rad. När föreläsningarna schemalades på nytt kom han femton minuter för sent. Ett snabbt mumlat, “Ja, sorry att jag inte kom – jag hade inte skrivit upp det”, och sen inte fler konsekvenser.

Aja.

Pratade en massa med K istället, vilket var trevligt efter hela påskhelgen på varsitt håll. Jag körde lugnt påskläger – tränade ytterligare ett pass för Tony Hansson, då vi körde liggande tekniker och jag tränade med J igen, och ett halvt pass för Ola Johansson innan mina armleder la av. De är inte vad de borde efter tio år på jutsu. Att köra transportgrepp som går ut på smärta i en timme är inte min grej. Så jag gick av efter halva och lyssnade istället. När det är Ola finns det alltid mycket att lyssna på.

Måndagen var en av de skönaste, lugnaste, varmaste dagarna i närliggande minne. Bra dag.

Idag blir det plugg. How unusual, no?

Just det, bakade igen. Chokladmuffins FTW. De blev ganska perfekta… Lite mindre socker än förra gången (2,5 dl istället för 3 dl).

Nya kakburken från Estockholmo. Den är, som jag trodde när jag såg den, alldeles förträffligt perfekt för muffins... :)

Påskläger

Påskläger i Linköping. Solen strålar helt galet och igår var det 30 grader varmt när jag körde mitt första pass nån gång på eftermiddagen. Jag tränar inte i närheten så mycket den här gången som för två år sedan, då jag var på alla mina pass och ytterligare ett utöver det. Den här gången vill jag inte komma ifrån påskhelgen helt slutkörd – måste vara pigg på tisdag. Då skrev jag mitt examensarbete, så då spelade det ju mindre roll om jag sov till tolv på tisdagen.

Anyway.

Jonas Mokvist höll i passet jag körde igår. För första gången på en evighet fick jag träna med K. Efter några initiala tekniker då vi konstaterade sådant som “Fan vad kort du är” (han till mig) och “Just det, du väger ju ingenting” (mig till honom) kom vi helt in i hur vi alltid tränat. Det är coolt att köra med någon man tränat med i sex år, eller vad det är vi kört. Jag kan honom och hans rörelsemönster, vet var han har sin tyngd i teknikerna – och var han inte har tyngd när jag ska kasta.

Jonas körde helt tävlingsinriktat eftersom det är hans grej. Och det var förvånansvärt kul. Jag har hittills tyckt att tävling är överskattat inom jutsun – vill man hålla på med tävling så tränar man sport-ju-jutsu, eller brasiliansk jiu-jitsu, inte snällvarianten ju-jutsu kai. Vilket är en av anledningarna till att jag valde ju-jutsu kai. Jag vill inte tävla mot någon annan än mig själv. Jag är en apdålig förlorare om det gäller något jag bryr mig om och jag vill helt enkelt inte träna på det där sättet, mot tävlingar. Jag vill ha kontinuitet i min träning (med upptrappning inför graderingar). Men. Jonas och co verkar ha satt sig ner och funderat en del på hur tävlingsmomentet kan vara en hjälp i elevernas utveckling och helt plötsligt var det kul. Fast mest av allt var det nog för att jag körde med K… “Sätt ihop ett litet program på sex tekniker” är ordern för tävling, och det ska givetvis vara tekniker som vi behärskar väl. K och jag kan våra styrkor och svagheter och vi satte ett program som spelade på styrkorna.

På kvällen blev det mongolisk buffé, för det är en grej när man är här på påskläger.

Idag pluggade jag nästan duktigt under förmiddagen (brachialplexa, vener och artärer till armen; borde sätta mig med det vi har basgrupp på – rygg och mage – men efter dissektionerna har jag lust att få ordentlig koll på axel och överarm innan jag fortsätter).

Sen var det pass för fantastiske Tony Hansson. Uppsalas eminente nyblivne 7:e-danare och en av de grymmaste instruktörer jag tränat för. När jag valde mellan Linköping och Uppsala för läk var en av Uppsalas fördelar just deras väldigt starka jutsuklubb, samt att de har en klubb som kör aikido i samma stil som den jag körde i Malmö. Nu blev det Linköping ändå, men det hindrar ju inte att jag trivs utomordentligt med Tonys pass.

Blev dock lite blek om nosen när jag insåg att åtminstone delar av passet skulle gå ut på en av mina hat-tekniker, tomoe nage. Det är ett offerkast, vilket innebär att den som utför tekniken (tori) offrar sin egen balans för att kasta uke (den som attackerar).

httpv://www.youtube.com/watch?v=9dlVsq827-A
Judons version, men den ser ganska lik ut i jutsu.

Jag tycker att den är väldigt rolig att utföra, men har hittills avskytt att bli kastad i den.

Tills Tony Hansson kommer in med sitt lugna sätt och säger att det inte finns några svåra tekniker – och sen tar han den här tekniken och gör den enkel och mjuk och alldeles väldigt effektiv. Jag körde med J och tillsammans gick vi från halvkantiga tomoe nages till mjuka med flyt och helt plötsligt var det inte det minsta jobbigt att falla i den.

Jag gör tomoe nage!

Jag åker i backen med en fin tomoe nage :)

...och igen! Och igen!

Efter ett tag bytte vi till sumi gaeshi, vilket är samma grundrörelse men man går in lite annorlunda med benet. Har inte haft samma nivå av avsky mot att falla i den eftersom den ger ett lägre fall, men den har inte direkt varit en favoritteknik.

httpv://www.youtube.com/watch?v=nuu_Myatdd4
Igen, judo.

Vi körde enbart dessa tekniker i en hel timme. Det gick kalas. Och f-a-n vad duktig man känner sig när Tony säger “Bra!” om ens teknik. “Bygger självförtroende,” kallade han hela grejen, att bygga upp tekniken från grunden med alla beståndsdelar för att sedan sätta ihop det till en helhet.

Imorgon blir det två eller tre pass – Hans Greger och Bertil Bergdahl. Ser fram emot.

Mer bilder - uppvärmning med J.

Nöjd när jag lyckas med en riktigt bra tomoe nage :)

Trött på smärtframkallande sporter

Vill börja dansa igen. Är så trött på sporter som gör ont, även om jag verkar onödigt dragen till dem.

Dans är bland det roligaste jag vet. Att köra en lagom komplicerad koreografi till en riktigt bra låt och känna hur allt bara flyter är helt underbart. Då är jag, som så sällan lever i nuet, helt närvarande. Flyt med rörelserna, gestalta en känsla. Göra samma koreografi på olika sätt, sött eller sexigt eller tekniskt korrekt eller någon kombination av dem eller något helt annat. Variationsmöjligheterna är stora.

Min stint i volleyboll lär bli kortvarigt. Dels för att jag inte orkar vara riktigt så dålig på något som jag är på bollsport, dels för att det gör ont. Tog väl sju minuter innan jag bröt ringfingret bakåt. När jag spelade i Dubai för något år sedan – beach volley i strålande sol och varm sand, mmmm! – stukade jag två fingar så att de var svullna till dubbel storlek en stund senare. Pallar inte riktigt med det.

Jutsu har jag inte varit på sedan innan jul, mest på grund av tidsproblem – först var det nollning och då varken fick eller hann vi träna. Sen var det en vecka, sen blev jag sjuk och förra veckan var det nollningsutskottsmöte. Har intentionen att gå på onsdag. Det är dock inte utan att det är ytterligare en sport i raden som kan göra ont, allra mest eftersom de kör en jutsu här som jag inte trivs riktigt med. Jag föredrog den jutsu vi körde i Malmö, som är mjukare och med lik aikidon, kanske mest eftersom två av instruktörerna också körde just aikido. Jag håller fast vid åsikten att om jag velat träna combat så hade jag valt en annan kampsport – det finns en uppsjö. Personligen vill jag inte hålla på med jutsu som kräver skydd och som ska vara så fruktansvärt ‘verklighetstrogen’ – det är inte min grej. Hellre då aikido, även om det också har sina svagheter.

Judo slutade jag på efter två månader. Även där dubbla anledningar – en nära nog knäckt näsa och min generella avsky mot ne waza, vilket kan översättas med mattbrottning. Vi kör det även på jutsun och det är det jag tycker sämst om. Jag är ganska bra på det – är betydligt smidigare än de flesta killar och ger sällan upp – men det är inte roligt.

Måste hitta dans i den här stan. Är bortskämd med Jonas Hedqvists danslektioner – showjazz och ‘MTV Moves’ som var ett så bra namn för det säger vad det är för typ av dans – och vill hitta en motsvarighet, men det är inte helt enkelt… Tills vidare kör jag på med crosstrainer sex gånger i veckan. Det gör inte ont och med ett avsnitt av någon bra TV-serie går tiden fort.

Vardagisk vardag

Måndag igen. Snö igen. Plugg igen.

Rinse and repeat.

Igår var det söndag och träning. Innan dess var jag duktig och pluggade. Tittade på animationer av gastrulation och andra delar av embryologin. Men lite lugnare igår än andra dagar, bara för att man behöver någon dag i veckan då man inte pluggar lika mycket. Hjärnan behöver återhämta sig.

Som sagt, träning på kvällen. Jag är inte överdrivet förtjust i tävling och sparring, men passet blev roligt ändå i slutändan, mest tack vare att när vi till slut körde en liten match så hade jag en motståndare som var lagom. Det är så tråkigt att köra som på judon, med motståndare som alla är väldigt mycket starkare och tyngre än mig – då kan jag försöka med teknik allt jag vill, men det kommer inte att fungera. Men A väger inte lika mycket som mig och vi är väl åt samma håll på styrka, och hon är liten och smidig och duktig. Så det var riktigt roligt.

Blåmärke på benet efter träningen, men det får man ta.

Idag skippade jag “Meningsutbyte” och “Vaccinationsinformation”. Läste Stryer (biokemi) istället. Kemi är inte min starka sida. Vet inte riktigt vad min starka sida är, visserligen. I eftermiddags hade vi föreläsning om den urogenitalembryonala utvecklingen. Intressant. Två timmar på biblioteket efteråt. Nu är jag helt slut i huvudet.

Har ett litet sidoprojekt som jag börjat på också. Udda att skriva – och ens läsa – någon annans dagbok. Men jag transkriberar den till dator i alla fall. Skoj att läsa – fick den till slut efter en del tjat ^^ Lite lagom att göra när jag behöver ta paus.

Olagligt att förbjuda träning i slöja

I förra veckan kom det en dom från Malmö tingsrätt som sa att det inte är tillåtet att ha regler som kan utesluta muslimska kvinnor från att träna. Detta sedan en kvinna som besökte ett träningscenter i Malmö blivit informerad om att det inte var tillåtet att träna i huvudbonad.

Sportcentret är en ideell förening med fokus på kampsort och uppgav under förhandlingen att de bland sina cirka 3000 medlemmar finns många med invandrarbakgrund. Förbudet mot att träna i slöja har inget med religion att göra, enligt föreningen, utan är en generell regel mot all form av huvudbonad. Förbudet har funnits i decennier och motiveras utifrån säkerhets- och hälsorisker.

Malmö tingrätt tycker inte att Enighet tillräckligt motiverat förbudet mot huvudbonad och anser att kvinnan diskriminerats när hon inte fått träna.

Olagligt förbjuda träning i slöja, Sydsvenskan

På jutsun i Malmö hade vi också som regel att man inte får ha huvudbonad på träningen. Det har inte det minsta att göra med att vi inte vill ha muslimer som tränar, eller att det är just slöja vi riktar in oss på. Det är för att det är direkt farligt att träna med någonting på huvudet, som träningspartnern kan fastna i. Av precis samma anledning har vi förbud mot smycken, oavsett om det är vigselringar, halsband med ett kristet kors, eller billiga rea-örhängen. Det får inte bäras. Man ska också ha en hel gi, välklippta naglar, och se till att lyssna på instruktörens instruktioner – allt för säkerheten.

Jag är så innerligt trött på all denna “diskriminering”. Om MJJK hade anmälts till DO för att ha diskriminerat någon hade jag drivit det både till hovrätten och HD om jag så fått, så länge domstolen gav den som vill bära slöja rätt. Det handlar inte om religion! Som instruktör står jag på mattan och är ansvarig för mina elever – varför skall jag då tillåta säkerhetsrisker? Jag har under mina år som instruktör tejpat barns nyinsatta plastörhängen för att de inte ska kunna riva någon annan, beordrat folk att ta av halsband, spotta ut tuggummin, och att helt gå av mattan eftersom de inte lytt reglerna. Skulle någon gå upp på mattan med keps eller mössa skulle jag tvinga dem att ta av den, lika mycket som en slöja.

Det är den här typen av mål, tror jag, som till viss del driver SD till framgångar. För att det “diskrimineras” hit och dit, i saker som inte har det minsta med diskriminering att göra. Och politikerna vågar inte ta i det, utan allt skall vara så “politiskt korrekt” att man storknar.

Tilläggas skall att träningen kvinnan i fallet ovan främst förhört sig om var spinning och aerobic, men eftersom Enighet redan för ett par år sedan då det ovanstående inträffade mest höll på med kampsport, hade man dessa regler. Jag hoppas att det inte hade blivit samma utgång i ett mål idag, då Enighet numera, liksom MJJK, enbart sysslar med kampsport.