Tag Archives: Juridik

Nu ska lärare tåla våld

Lärare ska tåla våld. 

Vad. I. Helvete?

En lärare förde handgripligen ut en elev från matsalen efter att eleven varit väldigt bråkig, och därute vände eleven sig om och började slå och sparka på läraren, och hotade att döda honom. Nu kommer tingsrätten i Gällivare och tycker att det är helt okej, det ska en lärare tåla. Om lärare har rätt att lyfta ut en elev så likställer domstolen detta med rättigheterna som en väktare eller polis har – och då ska läraren också tåla lite stryk, precis som väktare och polis (och jag är ytterligare osäker på hur det går resonemanget går ihop, med tanke på att våld mot tjänsteman är en helt egen brottsrubricering).

Eleven i målet döms faktiskt för misshandel och olaga hot, så det är ingen diskussion om huruvida han/hon är skyldig. Det är bara det att läraren inte får något skadestånd för det han utsatts för.

I domen heter det att “(t)illsynspliktig lärare måste ha beredskap för att visst hot och våld kan förekomma vid ett ingripande mot en elev, på samma sätt som exempelvis en ordningsvakt eller polis. Därför ska ersättning för kränkning inte utgå i detta fall.”

Rätten: läraren ska tåla stryk, DN.se, 23 maj 2012

De senaste decennierna har lärares rättigheter att utöva bestraffningar mot elever decimerats. Jag kan väl tycka att det är en god utveckling att lärare inte längre får slå elever (vi ska inte ha ett samhälle där våld är tillåtet någonstans utom i extremfall för polisen och som försvar mot angripare), men i övrigt har lärare alldeles för lite rättigheter. När jag var utbytesstudent i USA var ju kvarsittning en väldigt välanvänd metod för att hålla eleverna i schack, och det användes för att hantera allt från uppkäftighet till direkt våld. Varför finns det inte kvar i svensk skola?

Som vanligt återkommer vi väl till vad som är “kränkande”. Det var säkerligen “kränkande” för eleven i målet att bli utlyft ur matsalen – oavsett att han uppenbarligen varit stökig där inne och säkerligen stört andra som ville äta lunch. Läraren agerar helt korrekt, för vem vet vad som hänt om eleven stannat kvar? Han/hon hade kanske börjat slå någon annan elev istället och då hade det minsann blivit liv i luckan om att läraren inte ingrep.

Lärare ska inte likställas med polis eller ordningsmän. Lärare har inte rätt att bära vapen, de har inte utbildning för att hantera våld, och de ska inte behöva hantera våld även om vardagen idag uppenbarligen är sådan. Vad blir konsekvensen av att likställa lärare med polis/ordningsman? Ska lärarna få rätt att bära vapen, för det verkar ju inte mer än rättvist i så fall? Och var går gränsen sedan? Ska en person som undervisar på fritiden, såsom i alla ideella idrottsklubbar, likställas med en lärare? Jag har undervisat ju-jutsu för både barn och vuxna, var det meningen att jag skulle tåla att bli slagen av ett missnöjt barn som jag bänkade i fem minuter eftersom de inte kunde uppföra sig? Om svaret på denna fråga är nekande, varför ska det vara annorlunda för lärare i skolan?

Framför allt måste det handla om vilken typ av skola vi vill sätta våra barn i. Vad sänder det för signaler till våra barn, att det är helt okej för dem att slå vuxna?

I “I trygghetsnarkomanernas land” resonerar psykiatrikern David Eberhard om skolan:

När vi försöker skapa en skola och uppväxtmiljö där barnen inte ska fara illa går vi tillbaka och försöker öka tryggheten jämfört med hur det var förr. Det gamla skolsystem som vi alla tagit avstånd från präglades av pennalism och systematiserad aga. Att man skulle öka elevernas trygghet från den nivån är för oss idag självklart. Men på samma sätt som i mång andra fall vet inte den trygghetstörstande nationen när det är dags att säga stopp. […] Därför har vi kommit till en punkt då vi inte längre tillåter att auktoriteterna (lärarna) “trakasserar” sina elever genom att t ex avkräva dem tystnad på lektioner eller beslagta elevers mobiltelefoner när de sitter och ringer på lektioner. Vi ökar hela tiden barnens medbestämmanderätt med motiveringen att de annars skulle fara illa och få för lite trygghet. Vi har till och med kammarrättsutslag på att man inte kan flytta en elev som mobbar sina kamrater. Varför? Jo, för att värna om elevens trygghet. Inte konstigt att lärarna inte vågar ingripa. I allra värsta fall tar de tag i en elev och blir anmälda för misshandel. Den ende trygge eleven blir därför den som mobbar de andra och dessutom stör på lektionerna. 

~ I trygghetsnarkomanernas land, s 128

Jag tycker att det är en riktigt bra sammanfattning. I en annan del av boken har författaren pratat med två pojkar, nio och tio år, om vad de är rädda för. Höjder, nedgrävda minor, höga höjder, och mardrömmar.

Men vuxna då? Är de inte i alla fall lite rädda för de vuxna. Att de ska skälla på dem eller vara elaka. Nej, säger de. Rädda för vuxna är de inte. Vuxna kan vara dumma när de skäller, men rädda. Nej. Hela atmosfären är trygg. [….] Inte nog med att barnen inte längre förefaller rädda för eleverna i klassen ovanför, som vi var. Väldigt många har dessutom tidigt lärt sig att det är ofarligt att bråka med vuxna. För vuxna ställer inga krav. Och om de gör det, så kan de inte få igenom dem.

~ I trygghetsnarkomanernas land, s 116

Vi måste ställa oss frågan vad det är för verklighet vi vill leva i. Vilken typ av människor vi vill uppfostra, vilka krav som ska ställas på barn och ungdomar. Jag kan tänka mig att det fanns både en och två rädda elever i skolmatsalen i fallet, som tyckte att den stökige eleven var obehaglig och undrade om de var näst på tur för att råka ut för något. Det är dem läraren skyddar genom att ta ut den stökige. Det är inte på något sätt ett orimligt ingripande. Det får snarast ses som ett envarsgripande på förhand, för att för hindra att brott sker – ett ingripande som läraren har rätt att göra, och på inget sätt ska straffas för. Den läraren vill jag ha på den skola där jag i framtiden sätter mina barn – inte en skola där lärarna är så rädda för att ingripa att mitt barn blir utsatt.

Första sommardagen

Söndag kväll. Första sommardagen (men tyvärr inte sommarlovsdagen), känns det som – det har ju varit 25+ grader ute. L och jag har varit i stan och införskaffat nya shorts till honom och ätit Ben ‘n’ Jerrys, och sen har vi varit på husvisning och varit hos D och P och deras tre små vildingar. På det hela taget en väldigt trevlig dag. Jag varvade dessa utflykter med läsning om prostaglandiner och arakidonsyra och annat jox. Alltid trevligt.

De första två dagarna av tenta-P är gjorda. Det var mestadels FoF, och lite kost och sånt inslängt. Medan FoF faktiskt gick riktigt bra när jag och E körde tentagrupp var kosten desto svårare. Jag orkar inte läsa 300 sidor nutritionsbok för att lära mig exakt hur många gram järn vi har i kroppen. Det är helt enkelt så att om det är det som får mig att kugga, så får jag väl kugga. Några av FoF-frågorna var återkommande och efter någon upprepning lärde vi oss precis vad de var ute efter i svaret. Om de frågorna kommer blir det lätta poäng (men det gör de säkert inte…).

Förhoppningsvis blir resten av tenta-P något mindre tungt. De första två dagarna kändes enormt långtråkiga och det är inte produktivt för att lära sig. Å andra sidan är nu det tråkigaste över och vi kan fortsätta med hunger, fetma och malnutrition. Det är mer svårt än tråkigt i alla fall. Nästa tentagrupp är inte förrän nästa helg, så veckan kommer att gå till dels egen inläsning och dels färdigställande av mitt kompendium.

Kompendiet, ja. Mitt monster. Mitt lilla monster som blivit ganska stort. Och ganska färdigt.

Innehållsföreckning.

Nu 162 sidor; två är ännu inte skrivna (reumatoid artrit, nästa veckas basgruppsfall). I övrigt börjar jag bli ganska nöjd… Vill inte veta hur mycket tid jag lagt på det. Alldeles löjligt många timmar, är lätt att gissa. Den här gången har jag inte hållt mig helt till förra terminens regel om att göra alla bilder själv, för i vissa fall orkade jag verkligen inte och i vissa fall går det inte (histobilder går inte att rita). Jag ska skriva reumatoid artrit också, troligtvis imorgon, men efter det finns T4-kompendiet tillgängligt för köp (50 kr). Den högupplösta PDF:en är 37 MB stor, så jag skickar med Sprend om nu någon vill ha det (finns en lågupplöst variant också, den är typ 11 MB eller nåt).

På tal om saker som inte alls är tenta-P eller T4 eller läk har nu mangamålet godkänts för prövning av HD. Det är dumt på en hel massa nivåer och om jag kommer ihåg det ska jag kanske skriva om det efter tenta-P. Sammantaget kan man dock säga så här: handlingar görs brottsliga för att det finns något (person, sak, land, whatever) skyddsvärt. Så blir frågan, vem i hela friden är skyddsobjektet när någon fälls för innehav av manga-porr? Det är tecknade figurer. Figments of someone’s imagination. Och dessutom manga, inte bara vilka teckningar som helst, utan manga, där alla är barnlika, med gigantiska ögon, pyttemunnar, hårfria, perfekta kroppar. De är ingen, de är fantasi. De har inte känslor, kan inte göras illa. Ska vi verkligen börja straffa folk för fantasier där ingen råkar illa ut? I så fall är jag rädd för att majoriteten av människor i världen förr eller senare borde fängslas. Så även om det lutar åt att HD bötfäller så tycker jag att (a) de borde fria, och (b) det borde finnas bättre saker för åklagare och polis att göra, än att utreda den här typen av mål.

Rätten till laglott

På vägen ner till Egypten råkade jag läsa ett debattinlägg i DN, Dags att Sverige avskaffar bröstarvingars rätt till arv. Först tänkte jag att det var ett konstigt förslag – bröstarvingars rätt till sin laglott är självklar i mina ögon och det har varit så sedan mitten på 1800-talet.

Sedan läste jag inlägget och började fundera.

Sedan 1857 har bröstarvingar – en persons egna barn (sedan 1958 inkluderas även adopterade barn) – rätt till arv. Om man är ensambarn och det inte finns någon överlevande make/maka innebär detta hela kvarlåtenskapen. Laglotten, den del av barnets arv som inte kan överlåtas till någon annan, utgör hälften av denna arvslott – dvs 50% av kvarlåtenskapen. Om det finns två barn är deras arvslott hälften var av kvarlåtenskapen, och laglotten 1/4 var av kvarlåtenskapen, och så vidare (Ärvdabalken 7:1). Om det finns en make/maka som också är förälder till barnet kommer denne/denna att ärva den döde i första hand och barnet får ut arvet vid denne/dennas död (ÄB 3:1). Om maken/makan inte är förälder till barnet kan barnet direkt kräva att få ut sin laglott och om man inte anser att problemen börjat tidigare så finns de definitivt här. I och med att barnet kan utkräva sin laglott kan den överlevande maken/makan tvingas flytta från sitt hem för att kunna ge barnet arvet.

Men som grundfråga kan man ju ställa sig: varför finns det idag ett tvång för föräldrar att ge sina barn en viss andel av sitt arv? Lagen skrevs när medellivslängden var betydligt kortare än nu och barnen förväntades fortfarande vara små. Idag är “barnen” i många fall 60+ när föräldrarna dör och det råder ingen nöd på dem alls. Så varför har vi kvar en förlegad lag som innebär att den rätt vi har i livet i övrigt att förfoga över vår egendom, plötsligt inte gäller?

Redan i min närhet kan jag konstatera flera fall där det skär/skurit sig ordentligt mellan barn och föräldrar. I vissa fall ligger felet helt klart hos föräldrarna, i andra fall helt klart hos barnen. Oavsett vilket har jag svårt att förstå varför föräldrarna måste bli tvingade att lämna en del av sin kvarlåtenskap till barnet i fråga. Det kan kanske bli någon typ av upprättelse för barn som farit illa vid sina föräldrars hand, men samtidigt tar dessa barn ofta stolthet i att klara sig utan föräldrarna som inte ville ha dem. För en person jag känner, B, vars föräldrar redan från början inte ville ha honom och alltid berättade detta, kändes det lite som en hämnd att föräldrarna inte kunnat slippa undan att ge honom hans laglott, men samtidigt ville han inte ha pengarna och han gav dem snabbt vidare för att slippa ha något med dem att göra.

Visst inser jag att det finns en problematik här – det kan öppna för maktmissbruk från föräldrarnas sida (“om du inte sköter dig gör jag dig arvslös”) och föräldrarna kan anse att ett barns val i livet är “fel” (t ex att vara homosexuell eller gifta sig med fel person), men jag ser ändå inte detta som ett hinder. Vid 60 års ålder föreligger inte samma skyddsbehov som i barnaåren, vilka är de som lagen från början är tänkta att skydda.

Om det är tvärtom och ett barn beter sig illa mot sina föräldrar, begår brott (dock inte dödar, då försvinner arvsrätten, ÄB 15:1) eller försummar dem, varför ska då föräldrarna tvunget efterlämna barnet ett arv? Om det finns flera barn och ett tar hand om föräldrarna medan det andra inte träffat föräldrarna på flera år, varför har de då samma rätt till arv (visst finns det utrymme för föräldrarna att ge mer till ett barn än ett annat via testamente, men laglotten kommer man inte ifrån)?

Till syvende sist kommer det till en punkt där det i dagens samhälle inte finns samma skyddsbehov av barn som det fanns på 1850-talet (och tidigare; lagen härstammar från en lag redan från 1600-talet där barn blev bröstarvingar) och således finns inget behov för laglottsregeln. Vill man fortfarande skydda faktiska barn – under 18 år – är det inte svårt att skriva lagen så att dessa alltid har rätt till laglott, medan barn över 18 år inte har rätt till det.

Vi har i livet rätt att bestämma över vår egendom – varför ska den rätten inte gälla också vid livets slut?

Sambolagen

Eftersom jag är en planerande människa kan jag inte göra något stort och förändrande utan att först läsa på ordentligt. Således har det blivit en repetition för min del angående sambolagen.

Med sambor avses två personer som stadigvarande bor tillsammans i ett parförhållande och har gemensamt hushåll.

§ 1 sambolagen (2003:376)

Det innebär att kompisar som bor ihop inte anses som sambos. Sambolagen gäller två personer som bor ihop i ett partnerskap, det vill säga att ett sexuellt samliv normalt ingår. Lagen gäller både heterosexuella och homosexuella partnerskap. Stadigvarande innebär att det inte ska handla om en allt för kort förbindelse. Med gemensamt hushåll menas att man delar på sysslor och utgifter.

Ett samboförhållande upphör
1. om samborna eller någon av dem ingår äktenskap,
2. om samborna flyttar isär eller
3. om någon av samborna avlider.

§ 2 sambolagen (2003:376)

Trots att det skrivs om det med jämna mellanrum i tidningarna (de flesta borde komma ihåg Stieg Larssons sambo) är det långt ifrån alla som har koll på vilka regler som gäller för sambos. Det är inte samma regler som för äkta makar, även om många inbillar sig det. Att stoppa huvudet i sanden kan lämna ena parten i en ganska trist position då denne förutom att kanske försöka hantera ett brustet hjärta dessutom står mer eller mindre barskrapad då han/hon trott att saker som införskaffats ihop faktiskt tillhört båda i förhållandet. Det är kanske inte kul att föreställa sig att ens partner dör eller att man separerar, men att planera för dessa tråkigheter kan mycket väl spara en hel del sorg senare.

De största skillnaderna mellan att vara gift och att vara sambo är:

Äkta makar ärver varandra. Sambos ärver inte varandra. Om det riktigt jobbiga händer och din sambo dör så ärver du inte honom/henne. Istället får du behålla halva bostaden och halva bohaget, förutsatt att detta införskaffats för gemensamt användande. Om du flyttat in i hans/hennes bostad har du inte någon rätt till bostaden alls. Saker för det gemensamma bruket, såsom heminredning och liknande, ingår i bohaget som ska delas, men det gör inte sommarhus (om det bara står skrivet på en av er) eller hobbysaker införskaffade av motparten. Det som blir kvar efter delningen ärver eventuella barn och finns det inga barn ärver sambons föräldrar i första hand och sambons syskon om föräldrarna avlidit.

För att undvika att bli ståendes med rätten till en halv bostad (och således bli skyldig att ersätta övriga arvtagare ekonomiskt om du vill bo kvar) finns det bara en lösning: skriv ett testamente. Barnens arvslott kan ni däremot inte testamentera till varandra, utan den har de gemensamma barnen/den avlidnes barn alltid rätt att få ut.

Ett testamente behöver inte vara komplicerat. Privata Affärer har en mängd mallar. Scrolla ner så hittar ni mallar för testamente. Vid mer komplicerade testamenten, rådfråga en jurist.

Äganderätten – inte automatiskt gemensam egendom för sambos. Som sambos får vem som köper vad betydelse. Om den ene alltid betalar hushållsvarorna och den andre alltid betalar dyra saker kan en bodelning bli väldigt ojämn, eftersom parten som står på de dyrare sakernas kan hävda att dessa är hans/hennes. För att undvika detta bör man köpa värdefulla saker gemensamt så att båda står på kvittot, eller på något annat sätt har bevis för att båda betalat.

All annan egendom, exempelvis personliga tillhörigheter som bilar, båtar, idrottsutrustning och liknande – som alltså inte skaffats för det gemensamma hemmet – går utanför delning. Äger du sådant gemensamt blir det fråga om ett vanligt samägande. Vid en separation får den ena sambon då köpa ut den andra, alternativt kan egendomen säljas och ni delar på intäkterna.

~ Att vara sambo, Privata Affärer

Även aktier ingår i personliga tillhörigheter som inte ingår i en bodelning.

Om parterna har med sig många saker in i boet kan man skriva en lista på dessa saker och underteckna den, om ni inte vill att dessa ska ingå i en eventuell bodelning. På samma sätt kan ni skriva en lista över saker som inhandlas under samboförhållandet.

Sambolagen är inte nödvändigtvis rättvis. Swedbank ställer upp ett exempel:

Ett mycket vanligt fall är att person A använder sitt sparade kapital till att betala en insats i ett gemensamt boende. A:s sambo, person B, är mer intresserad av bilar och båtar och satsar inte en krona i den gemensamma bostaden. Efter ett antal år upphör samboförhållandet och person B begär bodelning enligt sambolagens regler. A:s kapital och värdeutvecklingen på bostaden delas lika mellan A och B. B å sin sida får behålla sina bilar och båtar utan att dela med sig alls. Hur rättvist är det egentligen?

~ Är sambolagen rättvis, Swedbank

Vill man inte att sambolagens regler – det vill säga reglerna enligt ovan om äganderätt och bodelning – ska gälla kan man skriva ett samboavtal. Samboavtalet ska vara skriftligt och undertecknas av båda parterna, men behöver inte registreras någonstans. Privata Affärer ovan har mallar för ett sådant avtal.

Som fortsättning på ovanstående om äganderätt och bodelning:

Kontantinsats vid bostadsköp. Om ena parten betalar mer vid köp av bostad bör ett skuldebrev upprättas mellan samborna. Bostaden delas vid en bodelning lika utan hänsyn till kontantinsatsen, vilket gör att ett skuldebrev är ett sätt att bestämma att den ena sambon ska få mer vid en separation/försäljning. Om den ena sambon gjort en större kontantinsats vid köp av bostad så bör man upprätta ett skuldebrev mellan samborna. Detta kan också finnas med i ett samboavtal, alternativt kan man i ett köpekontrakt skriva att den ena parten äger en större andel av bostaden.

Sambos är inte automatiskt förmånstagare för försäkringar. Man får istället ändra det manuellt – prata med försäkringsbolaget.

Det är klart att när man ska bli sambo är juridiken gällande om den andre dör eller om man separerar inte det som känns roligast att tänka på. Men som så ofta gäller devisen tänk efter före.

Rätten att hålla tyst

I måndags kom domen från Göta hovrätt som slog fast att en 52-årig man gjort sig skyldig till mord på en kvinna. Men 52-åringen får nu straffet sänkt i hovrätten jämfört med tingsrätten (sju års fängelse istället för tio), eftersom han utsattes för bevisprovokation och därför inte fick den rättvisa rättegång alla som omfattas av Europakonventionen har rätt till (artikel 6).

I juni förra året fick en hemlig polisagent som kallade sig för “Mike” kontakt med 52-åringen. “Mike” hävdade att Maud Johansson hade haft en livförsäkring och att det var nödvändigt att hennes kropp hittades om förmånstagarna skulle få ut på försäkringen. 52-åringen erbjöds 75 000 kronor om han talade om var kroppen fanns.

När Christer Vidblom inte nappade på erbjudandet trappades bevisprovokationen upp. Den 24 september förra året dök tre hemliga polisagenter upp utanför 52-åringens bostad i Motala. En av agenterna, kallad för “Ryssen”, viftade med en lapp där det stod 100 000 kronor på. Dagen därpå valde 52-åringen att peka ut för “Mike” var han grävt ner kroppen. Han berättade också att han hade dödat Maud Johansson genom att strypa henne.

Mördare får sänkt straff, faktaruta, Corren.se

För den som tittar på amerikanska TV-serier känns ovanstående scenario förmodligen inte särskilt skumt. I de flesta av de kriminalserier som går på TV får poliserna/agenterna fram de erkännanden och den bevisning de önskar. The Mentalist, till exempel, går helt ut på att man lurar de misstänkta att avslöja sig själva och var de grävt ner kroppar eller gömt annan bevisning. CSI, NCIS, Bones… de flesta serier gör det, vissa oftare än andra.

De flesta av seriernas mördare skulle förmodligen gå fria. Bevisningen landar oftast på “circumstantial” och med en bra advokat och ett återtaget erkännande skulle ingen jury kunna fälla dem. I ett nyligen sänt NCIS-avsnitt går förhörsledaren runt den misstänkte med yxa och hugger yxan i bordet precis framför den misstänkte. Inte okej någonstans, men så klart effektiv TV. Förhoppningsvis inser de flesta att det i verkligheten inte får gå till som det går till på TV. (Och att vi i Sverige inte har jury annat än i tryckfrihetsmål (TF 12:2), annars har vi nämndemän.)

Här i Sverige måste vi följa Europakonventionen, som varit svensk lag sedan 1995 – även farbror polisen. Vilket de uppenbarligen inte nödvändigtvis gör. Varje människa har rätt att neka till brott. Varje människa har rätt att hålla tyst om brott man begått.

Utskrivet i Europakonventionen finns oskyldighetspresumptionen – man är oskyldig tills dess att man fällts av domstol (Artikel 6, punkt 2). Utifrån denna tolkas, enligt den svenska juridiska doktrinen, att man inte behöver bidra eller säga något alls. I SOU 2005:86 (Ägaransvar vid trafikbrott, men den tar upp Europakonventionen)  kan man läsa:

Den som är anklagad för brott har rätt att vara helt passiv. Han eller hon skall med andra ord inte behöva bidra till utredningen eller bevisningen i målet genom att göra medgivanden eller tillhandahålla material som är belastande för honom eller henne […]. Den brottsanklagade har även rätt att inte uttala sig alls och är inte heller i övrigt skyldig att på något sätt underlätta åklagarens arbete […].

Ägaransvar vid trafikbrott, s 90

Därmed kan det bara konstateras att det polisen gjorde var olagligt. Den moraliska frågan är annorlunda – i det här fallet anser såväl tingsrätt som hovrätt att 52-åringen är skyldig och dömer honom för mordet, även om hovrätten sänker straffet på grund av bevisprovokationen. Provokation framkallar en del frågor, moraliska likväl som juridiska:

Vad händer om polisen har fel och försöker provocera fram bevis från en oskyldig?
Hur starkt misstänkt måste någon vara för att polisens agerande ska vara acceptabelt?
För vilka brott ska bevisprovokation vara acceptabelt?
Är det bättre att få fram bevis på det här sättet, än att inte kunna “sätta dit” en brottsling alls? (Ta här i beaktning att domstolen i dagsläget inte ska ta hänsyn till sådant som kommit fram genom bevisprovokation, vilket gör att den åtalade i många om inte de flesta fall ska gå fri.)

Själv måste jag, för att känna mig trygg i rättssystemet, bara säga nej – det är inte okej. Alls. Bevisprovokation riskerar att drabba oskyldiga och det är mot lagen.

I juni förra året publicerade Sydsvenskan den här artikeln om bevisprovokation och lagreglering. Enligt den kan det komma att lagregleras tydligare än artikeln i Europakonventionen. Jag vet inte att det hänt mer sedan dess.

Som fotnot kan tilläggas att bevisprovokation inte ska blandas samman med brottsprovokation. Vid brottsprovokation får man en annan person att begå ett brott, eller underlättar för någon att begå ett brott – t ex en undercover-polis som köper knark från en langare. Inte heller det är okej, eftersom det inte kan bevisas att personen skulle begått brottet alls. Däremot händer det (så klart…) och det mörkas av polisen (se Sydsvenskans artikel med två exempel, det ena från år 2000 sedan vilket man skärpt instruktionerna om provokation).