Tag Archives: Läkarlinjen

Några klick och så – läkarexamen

En ny sorts vardag har infunnit sig, med långa lata dagar utomhus, ett barn som går allt bättre, och strosande på stan. Jag har rutat in livet för den lilla en aning, så att hon sover på en specifik tid på dagen, vilket funkar bra för både henne och mig. Det märkliga är känslan när hon somnat: under våren har varje sovstund inneburit ett intensivt arbetande med ett eller annat (plugg, examen, plugg, 30-årsfest för L, något som skulle designas, plugg) men när hon somnade idag satte jag mig bara ner och läste Amelia en stund, helt utan det fanns något annat jag var tvungen att göra. Konstig känsla efter vårens höga intensitet.

För ett par minuter sedan ansökte jag om läkarexamen. Det är lite så där tramsigt enkelt att göra – klicka i de tre kurser som ska ingå, se till att de har rätt adress, och klicka “skicka”. Bara tre kurser, på 60 (termin 1-2), 90 respektive (termin 3-5) och 180 poäng (termin 6-11). Bara sådär. Så kommer examensbeviset med posten om ett par veckor.

Enligt studentportalen har jag 769,5 högskolepoäng. Varför inte, liksom? Skönt att någon annan räknade ihop, för jag har inte orkat. Tydligen har jag, mot vad jag trodde, fått poäng även för basåret, även om jag tycker att poängsättningen är något udda där.

Mina universitetskurser

Mina universitetspoäng.

Resten av sommaren breder ut sig med en gapande tom kalender för det mesta. Inget planerat för midsommar, men L går på riktig semester från och med fredag så det blir skönt. Kanske en sväng till Barsebäck. Några kompisar kommer på besök. Två bröllop. En kort Londonresa. Och sedan inskolning på förskolan för E innan jag börjar jobba.

Jag får väl jobba på min bränna, och gosa massor med familjen.

Min tid på läkarprogrammet

Ett långt inlägg, absolut inte mitt sista, men en sammanfattning av det läkarprogram bloggen skapades för att dokumentera.

Den 27 maj 2010 skrev jag mitt första blogginlägg på den här bloggen. Jag var då fortfarande en ganska nybakad jurist som räknat matte och läst fysik, kemi och biologi på basåret till alldeles nyss. Jag hade inte ens kommit in på läk än, även om jag hoppades – inte minst eftersom jag redan hade köpt lägenheten här i Linköping.

Jag kände inte Ludvig eller någon annan i Linköping, Evelyn fanns inte ens på kartan, och jag kunde ingenting om medicin. Jag hade ingen aning om vad som väntade, och det var nog lika bra det.

Sen kom antagningsbeskedet. Jag flyttade, kastade mig med huvudet först in i min nya utbildning och min nya stad. Jag kände mig ensammare än någon gång tidigare i livet när jag satt i lägenheten och inte hade en vän på mils avstånd. Jag planerade att flytta tillbaka till Malmö, att plugga läk i Lund istället trots att jag var obotligt trött på Lunds universitet efter över fem år där. HEL var inget av det jag hade sett fram emot med läkarprogrammet, och när T1:B kom var det mest enormt mycket obegriplig kunskap att försöka få in. Jag kämpade med litteraturen, med Medicinsk ordbok uppslagen på ena sidan och jag slog upp “potassium” och “sodium” åtminstone tjugo gånger i svengelska ordboken för att jag inte kom ihåg vilket som var vilket. Att läsa en sida i Guyton tog enormt lång tid, och det var många sidor att läsa till varje basgrupp.

På Strimman fick vi träffa våra första patienter. De kunde mer om sina sjukdomar och besvär än vi, men vi lyssnade och hade längre samtal då än jag tror att vi någonsin kommer ha som färdiga läkare.

Jag klarade första tentan med noll poängs marginal, efter att ha gjort tenta-p i Sydamerika där jag tittade mer på vattenfall än läste cellcykler.

Termin två var roligare, men jag var fruktansvärt stressad. Det var kul saker att plugga, jag fick lära mig om hjärtat och lungorna och njurarna, men det var många gånger lika obegripligt som första terminen. Basgrupperna täckte enorma områden varje gång, och jag pluggade massor. Jag fick se döda människor för andra gången i mitt liv – första var på kursen rättsmedicin i Umeå – och vi dissekerade för att lära oss alla muskler. Där träffade jag mannen som skulle bli min äkta, min bättre hälft. Tenta-p den våren var det varmaste på hela utbildningen.

Första sommaren jobbade jag som personlig assistent, ett jobb jag verkligen fick i sista minuten. Det var långa dagar men lärorikt – och det stärkte mig ytterligare i önskan om att komma vidare, om att bli doktor. Tredje terminen gick av bara farten, plötsligt fick vi läsa patologi också, och terminen kändes mer sammanhängande än de tidigare. Ludvig flyttade in med mig, vi blev sambos vilket var en förstagångsgrej för oss båda men det flöt på utan några större bekymmer. När min tredje termin slutade tog han examen och i mina ögon kunde han allt. T11 – då måste man ju kunna så enormt mycket. Jag och Elin körde tenta-P ihop för första gången och båda två snubblade in i mål på en rejält svår tenta.

När Ludvig tog examen - innan examenssittningen.

När Ludvig tog examen – innan examenssittningen.

Fjärde terminen liknade andra, en splittrad och gigantisk termin. Bakterier och virus att trycka in i hjärnan, och ett av de områden inom medicin jag tycker sämst om, gastroenterologi (mag-tarm)  – men jag fick sommarjobb på akuten att se fram emot, och det var precis så roligt som jag hoppats. Jag har sedan dess – och egentligen långt innan dess – älskat att vara på akuten. Jag och Ludvig avslutade sommaren med att åka till Mauritius, där han på tolv meters djup under en dykning friade till mig. Jag sa ja…

När så sista terminen på preklin kom var det dags att lära sig allt om hjärnan. Eller ja, tillräckligt mycket i alla fall. Neurotentan kändes härligt sammanhängande efter de fyra tidigare terminernas bredd, med bara ett enda område att tenta. Det följdes ju å andra sidan av stadium II-tentan med sitt virrvarr av frågor på alla olika områden vi läst dittills. Och samtidigt skulle man förbereda sig inför att skriva uppsats. Samma dag som tentabeskedet för stadium II-tentan kom var jag tvungen att avliva min ena katt, så glädjen över det godkända resultatet var kortvarigt. Lycka och sorg, livets beståndsdelar.

Jag stannade i Linköping under termin sex och gjorde “köldstudien” med Fredrik Nyström (den blev väldigt nyligen publicerad). 28 personer, de flesta läkarstudenter, rekryterades och 16 av dem fick frysa sig igenom sex veckors studieperiod, för att vi skulle få möjlighet att se om deras mängd brunt fett ökade. Förutom studien jobbade jag, och förberedde mitt och Ludvigs bröllop.

Vi gifte oss den 20 juli 2013, vid vattnet i Bjärka-Säby med alla våra närmsta vänner och familj närvarande, och det följdes av en underbar middag och en hejdundrande fest på herrgården. Det var en av de absolut bästa dagarna i mitt liv.

Lyckliga brudparet V!

Lyckliga brudparet V!

Till hösten startade första klinterminen, termin sju. Ögon- och öronplaceringen i Linköping lämnade en hel del att önska medan vårdcentralen i Kisa var fantastisk. Andra halvan av terminen var jag i Jönköping, och det jag minns mest är mörkret, och hur sorgligt tråkiga landstingslägenheterna var. I vardagsrummet fanns en bokhylla, och i den fanns en utprintad clipart-bild av en blomma, det närmsta grönska man kom. Oavsett hur trevliga folk var på kliniken så mådde jag aldrig bra av att vara utplacerad. Det var välbehövligt när jag, Ludvig och min familj åkte till Doha för att lapa sol ett par dagar, och där firade nyår med den största matbuffé jag någonsin sett.

Termin åtta var en av de roligaste terminerna på hela läk, med placeringar på akuten, medicin, kirurgen och vårdcentral. Vårdcentral har genomgående varit det mest lärorika att vara på, tätt följt (eller delad förstaplats, beroende på handledare) av akuten. Där har jag fått ta många egna patienter, jobbat självständigt och fått testa att vara läkare “på riktigt”. Ibland har patienterna inte träffat någon annan än mig, när det handlat om enklare saker. Termin åtta var jag också två dagar på Medicinskt centrum, vilket var två oerhört lärorika och roliga dagar då jag fick skära, sy och såga i folk. (Och när man säger det på det sättet kan jag fortfarande, efter sex år, inte låta bli att tänka att det är ett märkligt yrke jag valt.)

Tentorna på klin har passerat med större marginal än de på preklin. Jag har skrivit mina kompendier och sålt många, och mitt tentaplugg har förfinats varje termin till den sista terminens militäriska precision på upplägget, då jag på förhand kunde säga exakt var jag skulle befinna mig vid varje tid varje dag av tenta-P.

Sommaren mellan termin åtta och nio fick jag inget läkarass-jobb, tyvärr – men jag fick vara undersköterska på BRIVA och träffa härliga människor där, och lära mig om IVA-vård. Hösten kom och det blev nionde terminen, och ett par veckor in på den fick vi till vår stora, stora glädje reda på att jag var gravid. Jag åkte till Västervik för praktik på ortopeden, och stod och mådde allmänt illa i operationssalen. Tillbringade så lite tid jag bara kunde på op, lukterna där fick mig verkligen inte att må bra… Terminen avslutades på njurmedicin i Linköping där jag på något sätt lyckades bli ensam läkarstudent på kliniken. Lärorikt och bra. Så var det dessutom OSCE-tenta med allt vad stress det innebar inför, även om tentan i sig visade sig vara i det närmsta rolig när jag väl gjorde den. Under tenta-P åkte Ludvig och jag med min familj till Dubai, och det nya året välkomnades med barfotadans i sanden.

Termin tio var jag fortsatt gravid och illamående, och vi flyttade dessutom till hus. Det var således fokus på rätt mycket annat än plugg. Men medan vissa andra placeringar under terminen lämnade en hel del att önska var psykplaceringen som jag avslutade med riktigt bra. Samtidigt fick jag min första artikel publicerad. Fem dagar innan beräknat födelsedatum skrev jag bildtentan, och fem dagar efter beräknat skrev jag terminstentan. En av mina dåvarande kursare hade funderingar på om jag skulle föda i tentasalen – det gjorde jag tacksamt nog inte. Istället väntade Evelyn några dagar till innan hon kom ut, en eftermiddag i juni. Med det förändrades livet för alltid.

Min familj

Min familj <3

När augusti kom började jag för första gången på åratal inte skolan. Sist det hände innan dess var 2003 (innan dess hade det inte skett sedan innan skolstarten när jag var sex år gammal), då jag hade ett halvår ledigt efter studenten och jobbade på reklambyrå (våren 2004 började jag på juristprogrammet). Det kändes mycket märkligt. Det tog också hela vägen till oktober innan jag riktigt hade kommit ner i varv och verkligen kunde bara vara i nuet med dottern, utan att fullteckna kalendern med luncher och annat.

Lugnet höll i sig till januari, då Ludvig tog över föräldraledigheten och jag började sista terminen på läk. Första föreläsningen handlade om normal graviditet, vilket kändes väldigt bekant, liksom en föreläsning senare under veckan om normal förlossning. Under föreläsningarna om avvikande graviditet och förlossning satt jag mest och var väldigt nöjd att jag hunnit med att vara gravid innan jag fick höra så ingående om allt som kunde gått fel. Vi hade akuta verksamheter med allt vad det innebar att lära sig, och anestesin som kändes som att komma hem. På gynplaceringen fick jag se barn födas, vilket var en helt unik upplevelse. Och sedan avslutade jag med barnplaceringen, som kändes passande som ett helhetsgrepp på allt vad människan kan drabbas av, om än att det handlade om små människor.

Tentan var bra, även om jag halvvägs igenom den stirrade på högen av papper som var kvar och tvivlade på att det någonsin skulle ta slut. En intensiv känsla av jag orkar inte, men jag tvingade mig igenom det – och jag gick därifrån med ett gigantiskt leende på läpparna. Jag möttes av Ludvig och Evelyn som hade blommor och jordgubbar med sig och tog mig till stan för att äta post-tenta-traditionell sushi.

Examenssittningen blev fantastisk, och examensceremonin allt jag kunnat önska förutom att jag knappt hörde talen på grund av dålig medhörning på scen.

Läkarexamen är min.

Läkarexamen är min.

Igår fick vi tentaresultatet. Även om det kändes bra när jag skrev tentan dunkade hjärtat som vanligt på lite extra när jag loggade in på studentportalen – men där väntade det godkända resultat jag hoppades på. (En enda kuggad tenta på hela min tid på universitetet blev det, det var den allra första på juridiken.)

Sedan var det slut, detta läkarprogram.

Det var tur att ingen informerade mig på förhand om hur långt och slitigt det skulle bli, men när jag tittar tillbaka ser jag mest hur mycket jag lärt mig, alla de vänner jag fått, hur jag utvecklats och hur livet förändrats.

Och det var definitivt värt allt.

Examensdagen

Så kom den då, den där dagen man som läkarstudent under ganska lång tid tror aldrig kommer att komma.

Examensdagen.

I lördags, den 11 juni 2016, tog jag läkarexamen. Inför många hundra gäster fick jag motta mitt diplom ur handen på programansvarige Stergios, och en ros, och sedan rungande applåder. Mamma, pappa, L, och alla andra av mina närmsta som var på plats ropade högt när jag tog emot diplomet.

Mottagande av diplom

Mottagande av diplom! Bild: Karl Månsson.

Dagen började tidigt, jag vaknade klockan sju och tyckte att det var lika bra att gå upp och börja dekorera tältet vi skulle ha till kalaset efteråt. När det var klart var resten av huset vaket (jag hade E med mig en stund ute), och mamma och L var i full gång med att göra all mat – pajer, potatissallad, pastasallad, vanlig sallad, allt gick i en rasande hastighet. Jag lämnade dem ifred, det var lika bra, och gjorde mig i ordning istället.

Tältet pyntat :)

Tältet pyntat :)

Klockan elva var jag och resten av klasskören på plats på Konsert och kongress. Vi soundcheckade och sedan kom resten av klassen, och vi övade in- och utgång och annat för att det skulle bli snyggt och prydligt under ceremonin. Så tog vi en fin klassbild.

Linköpings läkarprograms class of 2016. Foto: David Olander.

Linköpings läkarprograms class of 2016. Foto: David Olander.

Gästerna började anlända och släpptes in halv ett, och prick klockan ett började vi ceremonin genom att gå in till ljudet av nationalsången. Våra konferencierer, som gjorde ett fantastiskt jobb hela vägen igenom, välkomnade alla och det första fina talet hölls av studentpastorn. Därefter fick vi i klasskören sjunga “Sommarpsalm” (“En vänlig grönska”), vilket vi gjorde väldigt bra om jag får säga det själv. Ytterligare tal av folk från klassen och fler musikuppträdanden följde, innan det var dags för Stergios att hålla ett kort tal, ta oss igenom läkareden (det gick ganska bra), och slutligen dela ut diplomen. Jag kunde inte sluta le.

Vi avslutade med “Stad i ljus” som allsång, med kören på stämmor, och band som kompade. Och gick sedan ut till Indiana Jones-themet.

Sedan blev det kramkalas med varandra och anhöriga. E var självklart också uppklädd och fin för dagen, och hon var – som hon är för det mesta nu – jättemammig så fort hon såg mig, så jag hade henne i famnen mest hela tiden så länge vi var kvar på Konsert och kongress.

Vi åkte hem och på en timme fixade vi klart allt som behövdes till kalaset. Gästerna trillade in klockan fyra, och det hela blev väldigt likt namngivningsceremonin vi hade för E (och kusinen O) i somras – lite bubbel, mycket mat, trevligt umgänge, tårtor till efterrätt. Massor av mer bilder på tårtorna hittar du här och här. Jag fick presenter och vi firade ju samtidigt Es ettårsdag, så hon fick också presenter.

Det var en helt fantastisk dag – och när den var över var jag både helt slut och utexaminerad läkare!

Camilla och tårta

Jag och en av tårtorna.

Jag och lillebror.

Jag och lillebror.

Grillmaster med sällskap.

Grillmaster med sällskap.

Jag och E och K!

Jag och E och K!

Det går upp och det går ner

Jag brukar aldrig hålla till på skolan på tenta-P eftersom jag alltid har pluggat hemma och tentagruppat hemma med E, men den här terminen är det ju lite förändrat. Min nya tentagrupp håller till på skolan så att vi sitter och går igenom dagens plugg och extentafrågor mellan 17 och 20 på kvällen, vilket funkar jättebra. Har alltid lärt mig massor av tentagrupp, man får höra vad andra fokuserat på som man själv missat, och absorberar vilken typ av information som kan tänkas vara relevant att kunna inför tentan.

Obstetriken och gyn kändes rätt bra, vettiga frågor och saker jag kände att jag kunde okej. Efter tre dagar av “bra” frågor och fall kände vi i tentagruppen att det här nog kunde gå vägen – och sen kom vi till barn och nåt omöjligt fall om osteomyelit som vi inte varit i närheten på hela terminen, och då kändes det med ens sämre.

Det går upp och det går ner. Som alltid.

Har besökt biblioteket och läsesalen när jag varit på skolan också, och det är fascinerande och en aningen scary hur många jag sett som suttit med mina kompendier. Väldigt udda känsla. Just eftersom jag knappt varit på skolan under tenta-P tidigare har jag liksom aldrig riktigt stött på det. Men kul. Hoppas de gör nytta. Och att jag skrivit rätt i dem.

Om bara drygt en vecka är det dags för examen. Nästa vecka kommer försvinna i ett virrvarr av tenta och förberedelser inför examensdagen…

Första dagen av sista tenta-P

Första dagen av sista tenta-P (förhoppningsvis) är över.

Det brukar gå rätt mycket utför i mängden plugg för min del mot slutet av tenta-P, så det är alltid bra när det börjar bra (för att vara mig). Bra för att vara mig är 9-14 och 16.30-20. Däremellan lunch, lite gos med dottern och mannen, och träning. Träning är verkligen livsviktigt för mig under tenta-P, annars börjar det krypa i kroppen på mig och jag får inte ro till någonting.

Kvällsplugget var tentagrupp med nya tentagruppen, eftersom min gamla tentagruppskompis tog examen i januari och av någon anledning inte alls känner för att göra tenta-P för en tenta hon redan klarat (jag vet, tråkmåns). Det var trevligt i nya tentagruppen, och vi fick lagom mycket gjort på våra tre timmar.

Man är sådär motiverad till plugget på en lördag när alla andra är lediga, men jag försöker hitta motivationen i att om jag gör det här ordentligt och klarar den här tentan så är det inte någon mer tenta förrän det är dags för AT-tenta. Och det är rätt långt tills dess.

Skönt är också att det är ljust ute. Det är mycket bättre med sommartenta-P än vintertenta-P, då är det mörkt hela tiden och man blir så trött.

Imorgon är det andra dagen av sista tenta-P, efter dagens “normal graviditet och förlossning” är det nu dags för avvikande graviditet och förlossning…

Om två veckor har jag tagit examen.

“Hej, Camilla, läkarstudent.”

Så kom den så till sist, efter nästan sex år. Sista dagen av att presentera mig med: “Hej, Camilla, läkarstudent.”

Imorgon har vi en sista klinisk basgrupp, och sedan återstår faktiskt bara tenta-P och T11-tenta.

Och sedan är det klart.

Jag taggar bilder med #sistaallt och #snartdoktor, men det är ändå svårt att greppa. Det har varit så länge. Snart är det sex år sedan jag flyttade till Linköping med hela mitt pick och pack och utan att känna en människa här. Sex år senare är jag gift, bor i hus, har en helt ny stor extrafamilj, nära vänner – en dotter som snart är ett helt år gammal (och som firade dagen med att ta sina första egna stapplande steg).

Sista placeringen har varit väldigt bra. Att ha pediatriken sist har betytt en sista placering som på många sätt knyter ihop allt det vi läst. Visst, det är lite annorlunda när det handlar om små barn, men patofysiologin bakom astma och många andra sjukdomar är ju precis likadan. Och med en placering som barn får man se på helheten. Det har varit lite av allt. Och en hel del söta pyttebebisar, som fått mig att verkligen inse hur långt E kommit på 11,5 månad.

På lördag är det första dagen på tenta-P, och två veckor till examen.

Idag var sista gången den här skylten användes...

Idag var sista gången den här skylten användes…

Barnkliniken

Barnplaceringen är i full gång, nu är hälften snart avklarad. Jag har varit placerad på BOND (barnavdelning onkologi neurokirurgi diabetes), gått 12 timmar på barnakuten på Kristihimmelfärds, varit på Allergicentrum, BB, smärtenheten, lite mer på barnakuten, och idag på neonatalavdelningens samvård. Det är hoppigt, precis som på gyn, men det är givande och roligt.

Det är över förväntan att ha bara barnpatienter. “Barn” är ju dessutom en väldigt homogen grupp – de yngsta är pyttesmå prematurer, de äldsta är sjutton och nästan vuxna. Hur man bemöter dem skiljer sig stort, från den lilla 1,5-åringen som jag lekte tittut med i ett par minuter för att få lov att lyssna på hjärta och lungor (hon gick från rädd och totalvägran till att hon själv höll stetoskopet och drog upp tröjan), till uppföljningskontrollen av en 17-åring med cancer som bara är trött på att vara på sjukhuset och vill därifrån.

Jag ser min egen dotter i de flesta patienterna, allra tydligast i de små barnen så klart, men det är inte så svårt att känna enorm empati för föräldrarna. Det lilla barnet med inoperabel hjärntumör, som är så glad trots sin sjukdom, som inte har något hår kvar på huvudet… där brister mitt hjärta och det bränner i ögonen.

“Bli barnläkare!” säger alla våra handledare. De är alla helt övertygade om att det är det bästa någonsin. Och som sagt, det är över förväntan. Samtidigt kan jag inte annat än känna att jag inte riktigt orkar ha svårt sjuka barn som klientel, för även om många klarar sig och blir friska från cancer eller hjärtfel eller vad det nu kan tänkas vara, så tror jag inte att mitt hjärta hade orkat när det inte går vägen.

Men det är en bra klinik, med fantastiskt bemötande mot såväl barn och anhöriga, som mot oss studenter. En perfekt sista placering.

T11-anteckningar

Dags igen – för sista gången. T11-kompendiet är färdigt, förutom korrekturläsningen som sker vid tenta-P.

T11-anteckningar – PDF ca 26 MB stor, 179 sidor. Skickas via Sprend efter beställning. Som vanligt är det hela med förbehållet att det är elevanteckningar. Säljes för 50 kr/st. Maila mig eller prata med mig i skolan om ni skulle vilja ha dem.

Övriga anteckningar:

T2-anteckningar – handskrivna, mycket fokus på anatomi men även annat (gratis)
T3-anteckningar – kompendium att köpa (50 kr) samt EKG-arbete och läkemedelslista (gratis)
T4-anteckningar – kompendium att köpa (50 kr)
T5-anteckningar – kompendium att köpa (50 kr)
T7-anteckningar – kompendium att köpa (50 kr)
T8-anteckningar – kompendium att köpa (50 kr) samt läkemedelslista (gratis)
T9-anteckningar – kompendium att köpa (50 kr)
T10-anteckningar – kompendium att köpa (50 kr)
Övriga anteckningar – blandade bilder från alla terminer att ladda ner (gratis)

Innehållsförteckning.

 

Sista föreläsningen

Sista gången som…

Sista gången jag gick på en föreläsning på läk var i fredags. Vi började dagen med sista basgruppen, två reflekterande timmar om vad som gör en bra klinik, en dålig klinik, goda handledare, hur vi kommer hantera olika möjliga situationer framöver, och en del annat. En trevlig avslutning på 5,5 år av basgrupper, och jag hade bakat muffins (salted caramel cupcakes, mums, recept kommer).

Sedan åt ett gäng av oss lunch på Linds café på sjukhuset, lite lagom mysigt och väldigt skojigt att sitta där i finkläder, högklackat och ordentlig sminkning. Passade inte riktigt in med resten som satt och åt, men om det är någon gång man kan få stå ut så får det väl vara på sista dagen på läks teori.

Vi avslutade läkarutbildningen med En eftermiddag på vårdcentralen, då två vårdcentralsläkare gick igenom ett gäng olika fall som skulle kunna tänkas trilla in. Jag misstänker att jag kommer få ett antal av de fallen till hösten när jag själv sätter mig vid skrivbordet på mitt eget vårdcentralsrum.

När föreläsningen var slut applåderade vi länge och väl, och jag tror inte det var särskilt många som applåderade föreläsarna egentligen… och sedan gick vi ut ur föreläsningssalen och det var dags för det traditionsenliga bubblet med tillhörande snittar. Medicinska föreningen fixar alltid sånt trevligt till T11:s sista föreläsning, mycket nice på alla sätt. Det togs gott om bilder och en av våra föreläsare från tidigare på utbildningen höll tal.

Snittar!

Snittar! Bild: David Olander.

Och sedan var det slut, vilket känns overkligt. Fem och ett halvt år. Elva terminer. Timme ut och timme in på föreläsningar, bra som dåliga. Plötsligt är det slut. Inte för att jag för den skull har slut på föreläsningar i livet, men ändå. Läkarutbildningen är slut.

Class of 2016, läkarprogrammet Linköping.

Class of 2016, läkarprogrammet Linköping. Bild: David Olander.

Nu är det fyra veckor på barnkliniken som gäller. Hittills är det bra, mycket gott mottagande och en massa roliga ungar.

Och sen är det också slut.

Snart är jag där

Idag opponerade jag på en alldeles utmärkt T6-uppsats. Dessa tio minutrar av diskussion kring upplägget av en studie om IBD (Crohns och ulcerös kolit), läkemedelsbehandling och prematurt födda barn hos dessa kvinnor, blev därmed de sista tio minutrarna jag behövde lägga på det som läk i Linköping kallar “Stadium III”. Stadium III har inkluderat OSCE-tenta, bildtenta, artikeltenta och nu opponering. Det har varit slit vid sidan av det “vanliga” plugget på terminerna: förberedelser inför OSCE med genomgång av allt vad jag och E kunde komma på i form av status, omöjligt plugg inför bildtentan, för hur pluggar man till en tenta som ska sammanfatta tio terminer? Artikeltentan kändes mest meningslös, och jag frågade mig gång efter annan varför det inte var en hemtenta.

Nu till slut T6-opponeringen, som för att knyta ihop säcken med där vi var för en halv utbildning sedan. Jag minns hur jag gick till min egen T6-presentation och tyckte att de där T11:orna, de var ju nästan klara och oj vad långt de kommit och oj vad mycket de kan.

Jag är där nu, ska kunna så där mycket.

Till hösten blir det underläkarvikariat på Ekholmens vårdcentral. Jag, som haft siktet inställt på akuten sedan länge, känner en enorm lättnad över att det blir något mycket mindre pressat som första vikariat, trots att jag nog hade kunnat få ett vik på akuten. Istället kommer jag vara en av flera underläkare på en vårdcentral som är vana vid att ha underläkare, som lägger stor vikt vid handledning och utbildning, och som jag inte hört något annat än gott om. Det kommer bli jättebra, ett perfekt sätt att ta mina första stapplande steg ut i min verklighet som läkare. Med allt det sagt inte att det kommer vara enkelt – patienter är inte enkla, människor är inte enkla, även om det säkert blir en och annan antibiotikakur mot öroninflammation att förskriva.

Om precis över en vecka är det dags för sista föreläsningen på läkaprogrammet. Timmarna innan dess är det sista basgruppen, ett litet mini-seminarium om Läkarens roller och attityder, med basgruppshandledare och allt. Sista, sista, sista. Och veckan därpå börjar sista praktikperioden. Denna gång styr jag kosan mot barnkliniken på US, vilket ska bli intressant. Jag gillade förlossningen och de små bebisarna – det är nästan svårt att låta bli att gilla det, tror jag, för det är väldigt mycket glädje där – och jag saknade det lite när teorin började den här veckan. Så det blir nog bra att avsluta utbildningen med barn.

Lite känner jag dock, och förmodligen flera med mig, att jag redan checkat ut från utbildningen. Jag har börjat mentalt förbereda mig på att vikariera, på att bli underläkare på riktigt. Vi förbereder examensceremoni och allt som har med det att göra. Alla obligatoriska seminarier känns därför ännu lite tyngre än vanligt.

Men allting rusar på och snart är det juni.

Snart är jag där.