Tag Archives: Lite Privat

Sånt som inte riktigt är privat, men jag vill hellre ha för endast inloggade.

Helg i Malmö!

Solen skiner in genom fönstret i ett enormt soligt Malmö. Himlen är klarblå och det är kallt i skuggan men varmt i solen. Jag har spenderat en underbar helg med underbara föräldrar och underbara kompisar i denna min hemstad. Om mindre än en timme tar jag tåget hem igen och det var det en person här som kommenterade om – jag kallar Linköping för hemma. Jag kallar dock Malmö hemma också, så det är inte riktigt exklusivt…

Eftersom jag varit lite nere de senaste dagarna i Linköping tyckte pappa att det var en bra idé att jag kom hit. Jag hade haft planer på det, men det gällde nästa helg när tentan är gjord. Det passade dock inte lika bra eftersom föräldrarna åker på semester på fredag. Så, det blev lite snabbt bestämt att det blev denna helgen.

Fick chans att se föräldrarnas nya sommarhus (“golfhus”) i Barsebäck, inte överdrivet många metrar från golfbanan. De köpte det i somras och där är väldigt fint. Den har till och med en öppen spis, så jag fick sitta och värma mig vid en sprakande brasa för första gången sedan jag flyttade hemifrån (huset vi bodde i då hade öppen spis). Mamma serverade gösfilé med bacon vilket var grymt gott och en äppelkaka med den sedvanliga “Jag vet inte hur det här kommer smaka”-varningen som hon alltid ger, vilken alltid är onödig eftersom allt och det mesta hon lagar är otroligt gott. Så även äppelkakan.

Igår var vi ute och gick en runda i friluftsområdet – det var för kallt för golfbanan att golfas på, eftersom det var frost på greenerna – vilket också var skönt. Satt sedan och solade på trädäcket vid huset, för inne i ett hörn var det alldeles stilla och väldigt varmt och trevligt.

Pappa körde mig sedan till Lund, där jag träffade H som jag inte träffat sedan E och Ns bröllop i somras, men det var väldigt roligt att träffa honom igen. Han underhöll mig sedan resten av eftermiddagen och kvällen, med promenader, mat på asiatiskt ställe, en stund på en bänk i parken, och pizza på kvällen. Mängder med prat. Diskussion om betygens tveksamma funktion som urvalskriterium för högskolestudier, bland mycket annat.

I förmiddags ringde en annan kompis och frågade om vi kunde ta en fika, så efter frukost gick vi ut en runda på stan. Det har varit otroligt bra väder hela helgen, om än kallt, vilket lett till mycket gående. Tur det, med tanke på lördagens mer tveksamma näringsintag :) Fortsatte med ytterligare en promenad med mamma och pappa, ut om Västra hamnen (hav! Det finns inget hav i Linköping!) och tillbaka hem igen. Väldigt mycket annat folk som också tyckte att en promenad till Västra hamnen kunde vara en idé på en söndagseftermiddag.

Middag hemma – mammas köttbullar med potatismos – och nu är klockan halv sex, vilket betyder att det är 44 minuter tills tåget går. Jag hyser vissa förhoppningar (men knappt förväntningar) om att vi ska vara i Linköping i tid idag, så att jag inte kommer i säng alltför sent. Det är ju trots allt tenta imorgon och om inget annat så är det väl en bra idé om jag är vaken då.

Tack till alla som varit med och gett mig en underbar helg! :D

Insecure overachievers

Två dagar in i HEL-kursen har vi redan vid ett otal tillfällen blivit tillsagda att vi inte ska stressa när vi upptäcker att andra basgrupper arbetar annorlunda. PBL går ut på basgruppsarbetet som “navet i hjulet” (som en av böckerna jag läste kallade det) och eftersom detta leds av gruppen självt kommer grupperna inte att arbeta med samma saker samtidigt.

Vår grupp började med vårt första scenario idag och efter basgruppsarbetet kunde vi således gå till biblioteket och börja leta efter information. Jag hade inte suttit med mina böcker i mer än tio minuter innan en kursare kom fram till mig och såg orolig ut.

“Har ni redan börjat leta information?” frågade hon. “Vi har inte ens börjat med vårt scenario, det ska vi inte börja med förrän på torsdag.”

Allt sagt med största oro i rösten.

Det skall ju tilläggas att vi på läkarutbildningen redan flera gånger blivit tillsagda följande: “Vi vet att ni är vana vid att vara bäst i klassen. Det kommer ni inte vara här.” Om inte alla så är i alla fall den stora majoriteten av oss som går på läkarutbildningen A-människor med höga prestationskrav på oss själva. Pappa kallar oss “insecure overachievers”. Vi blir aldrig riktigt nöjda och är alltid oroliga att vi inte lärt oss något som vi kanske borde kunna, och om någon annan kan något tror vi omedelbart att vi missat något.

Så tjejen som kom fram till mig var givetvis orolig att hon missat något. Trots flertalet påpekanden om att vi inte kommer vara på samma plats vid samma tillfälle från och med nu. Vi kommer jobba olika, med olika scenarion.

Det lär väl ta ett litet tag innan folk är med på det.

Det kan dessutom tilläggas att jag ganska roat följer mina kursares chock över litteraturlistan. Listan består av kanske femton böcker, ingen av dem obligatorisk men all rekommenderad (vi har ingen obligatorisk litteratur; PBL går ut på att hitta information på egen hand, så de ger bara rekommendationer). De böcker jag hittills letat upp på biblioteket har inte varit över 200 sidor någon av dem, majoriteten runt 150 sidor. Så lite fint avrundat kanske 2 500 sidor för en halv termin. I det här fallet är det ingen litteratur vi ska kunna utantill i någon större utsträckning – det finns ingen mening med att plugga in den här typen av litteratur om saker som lärande, etik och hälsa eftersom det är en fråga om en kunskap om teman, översikt, en grundkunskap om dessa ämnen. Själv läser jag det mesta översiktligt, vilket ofta innebär att bara ögna igenom kapitlen och läsa sammanfattningarna, för att sedan gå tillbaka och dyka ner djupare i det som jag fann intressant eller väldigt relevant för scenariot.

Det är samma sätt som jag använde när jag pluggade juridik. Vi hade uppemot 5 000 sidor per termin (alltså samma mängd som nu) och det fanns ingen som förväntade sig att vi skulle kunna alltihopa utantill. Däremot ska vi veta hur vi hittar detaljkunskapen när den behövs, och vi ska kunna grunderna – ha stammen och de stora grenarna i kunskapsträdet, för att kvistarna (detaljerna) ska kunna växa ut när det är tid för det.

Idag tog jag mig igenom två av våra böcker på litteraturlistan och tittade igenom en tredje på dryga timmen. Gjorde en mindmap över vad jag läste (färg beror på vilken bok jag hittade informationen i, så att jag kan hålla isär det när det ska presenteras på torsdag).

Min mindmap för vad PBL är.

Dag ett

Så var man officiellt läkarstudent. Lek Läk, som det står på min fina bricka som det är meningen att jag och mina kursare skall gå omkring med om halsen de närmsta två veckorna (nolleperioden, eller Nolle-P).

Camilla, lek läk

Lek läk!

Vi har också, som synes, fått OP-hårskydd som fina mössor så att alla kan identifiera oss som nya läkarstudenter på lååångt håll. De är faktiskt ganska praktiska – förutom att våra faddrar hittar oss enklare så hittar vi också varandra enklare, vilket inte är att underskatta. Brickan (egentillverkad som det sista pysslet vi gjorde ikväll) har namn, vilket är riktigt bra när man ska lära sig namnen på 87 kursare.

Dagen har varit lång. Gick upp vid 8 och efter frukost och sånt var det samling utanför Nationernas hus i centrum. Som jag misstänkte var det inte så svårt att hitta dit – bara att leta efter en plats med mängder med folk, en del i fåniga utstyrslar. Våra faddrar på läkarprogrammet kallar sig Superfaddrar (alternativt SuperEjFaddrar, då det är kvällar när det behövs någon som är nykter för att ingen annan är det) och är klädda i blått med cape.

Fick välkomnande av dekanus och vice borgmästare, samt av LiTe Ljud eller vad de hette, orkester från LiTH. Närvarade gjorde alla nya elever till Hälsouniversitetet (HU). Vi blev sedan ivägskickade till diverse olika platser, beroende på program vi tillhörde. Läkarstudenterna styrde kosan mot sjukhuset och en sal där, och där fick vi diverse information. Det har varit mycket sådan idag. Information. Om allt. Och lite till.

Fick lunch på närliggande hotellet Ekoxen och därefter fortsatte informationsattacken. Mycket jag hört förr som är likt det i Lund, men också massor av nytt. Sist fick vi en fejkföreläsning med en lärare som uppenbarligen var mycket kunnig, men inte skulle vi kunna det redan… Intressant var det dock ändå ^^

Superfaddrarna sjöng en sång och lurade sedan ner oss i kulvertarna, där vi efter en stund i totalt mörker fick våra mössor av Fadderiet och sedan en rundvandring på sjukhuset för att försöka lära oss hitta ens lite. Det lär ta några veckor iaf innan det här går något vidare, men vi har åtminstone sett lite mer av skolan.

Klockan blev efter fem och vi delades in i smågrupper, 12 pers i varje. Varje liten grupp med sin Superfadder gick till någon Hjälpfadders hem och blev där serverade mat. Superfaddrar och Hjälpfaddrar är alla elever som nu börjar termin två. I vårt fall hade de gjort mängder med tacos, vilket var riktigt, riktigt, riiiktigt gott, samt kladdkaka (givetvis också gott). Där fick vi chans att sitta och prata med våra kursare en stund i nånting som liknade lugn och ro, innan det var dags för mer information om veckorna som kommer – nollningsschemat är späckat, minst sagt – och sedan pyssel för att göra våra brickor.

Totalt sett blev dagen med skolan ungefär tolv timmar lång. Kan inte riktigt säga vad jag känner just nu, för jag är mest trött. Har hälsat på otroligt mycket folk och är nu, till skillnad från i helgen, mest tacksam över att vara ensam en liten stund. Har fått så mycket information att det står mig ur öronen. Meeeen… rätt plats.

Rätt plats

T minus 22 timmar. 21 timmar och 37 minuter.

Imorgon börjar skolan.

Det är snart två år sedan jag bestämde mig. Den 30 september 2008, det var då livet ändrades. Mitt medvetande upptäckte vad mina drömmar alltid varit.

Dagbok, 30 september 2008:

Jag vill bli läkare.

Med ett år på naturvetenskapligt basår och ett högskoleprovsresultat på 2,0 skulle det, med tur och skicklighet, kunna vara möjligt.

Fan, jag vill. Har alltid velat. Har varit en sån där dold dröm som jag, i och med mediegymnasiet (som inte gav mig allt nödvändigt i form av naturämnen och matte) satt som ouppnåelig. Det är den inte. Det krävs jobb, men det skulle gå. Faktiskt.

6,5 år till i skolan. Jag skulle, om allt går på räls och jag inte tar paus, vara klar när jag är 31 år gammal, och därefter göra 18 månader AT-tjänst.

Mest förvånad är jag just nu över att K, E och C alla sagt, “Go for it, om det är det du vill.” Lillebror tyckte att jag var galen…

Men varför vänta, när jag nu har möjligheten? Man ångrar bara det man inte gör, som C påpekade. Och om jag försöker och det inte går, då har jag ju i alla fall försökt.

De följande dagarna, veckorna, är fyllda av skriverier om min nya dröm. De senaste 23 månaderna har bara jobbat hit. Mot detta mål. Läkarlinjen. Jag gjorde färdigt juristlinjen för det vore idiotiskt att hoppa av den efter åtta terminer, inte minst eftersom det ändå inte gick att hoppa på basåret vid det laget. Jag missade anmälningstiden till högskoleprovet hösten 2008 med en vecka, så första gången blev våren 2009. Och hösten 2009 kom jag in på basåret. Slet som en galning med allt som skulle hinnas med.

Och nu är jag här.

Dagbok, 1 oktober 2008:

24 timmar har gått, in i min nya dröm. Önskan om att bli läkare blev inte ett uns mindre av dagens ljus.

Pratade med mamma. Hann så långt som till, “Jag vill bli läkare,” innan hon sade, “Gör det!”

Jag har en oändlig tur, det ska inte förringas. Tur med föräldrar som älskar mig och stöttar mig i allt jag gör, även när jag byter inriktning efter att redan ha gått över fem år på universitetet. Att dessutom ha de ekonomiska möjligheterna att göra det är också få förunnat.

Våren 2009 skrev jag mitt examensarbete – starkt influerat av mitt medicinintresse; titeln är DNA som bevis i brottmål (PDF; jag har inte vågat läsa den sen jag gick basåret, för jag misstänker att där är en del fel i DNA-sektionen – men ändå, det är ett examensarbete i juridik – stolt är jag åtminstone) – och i förordet skrev jag följande:

Mitt allra största tack till mina föräldrar, som genom hela mitt liv stöttat mig och fått mig att göra mitt bästa. Jag är ju uppenbarligen en virrpanna som inte vet riktigt vad jag vill, och ni är ändå här och står vid min sida, redo att hjälpa, stötta och älska. Tack.

Varken mamma eller pappa har tvivlat på mig. Visst, de var väl inte säkra på att jag faktiskt skulle genomföra min plan (det vet de väl fortfarande inte, har ju inte börjat än, men det känns ju mer sannolikt nu än på termin åtta på juristlinjen då det mer var en fix idé än en riktig framtidsutsikt). Har väl slagit dem med häpnad i envishet, igen… Men de tvivlade aldrig på min förmåga.

Nu är jag nervös. Men det är positiv nervositet. Jag vet att jag är på rätt plats. Till slut.

T minus 21 timmar, 18 minuter.