Tag Archives: Opinion

Torka aldrig tårar utan handskar

Sett de första två avsnitten av “Torka aldrig tårar utan handskar“, tv-serieadaptationen av Jonas Gardells nya bok med samma namn. Handlar om HIV-epidemins utveckling bland Stockholms bögar på 80-talet, där homosexuella män plötsligt började dö undan i denna då nya, mystiska sjukdom. Gardell är på listan över folk jag bara inte orkar med så jag var inte helt vänligt inställd mot denna serie, än mindre efter att ha hört Gardell göra reklam för boken i diverse morgonsoffor. Som tur är är Gardell inte med i serien och det ska sägas, den berör. Verkligen. Som alltid när tragik väntar runt hörnet, oavsett om det är den här serien eller typ Titanic, vill jag gå in i historien och bara förklara för folk att det ni tänker göra nu är dumt, låt bli det. Men det går ju inte. Människor kommer dö.

Samtidigt driver berättelsens titel mig till absolut vansinne. Gardell berättar i intervju efter intervju om bakgrunden: två sköterskor tar hand om en AIDS-sjuk man. De bär full skyddsmundering, från handskar och plastförkläden till mun- och hårskydd. De blir klara med att lägga om den sjukes sår (eller vad det nu är de gör) och den yngre sköterskan tar av sin ena handske. Sedan ser hon att den sjuke gråter. Hon torkar bort hans tår och blir prompt utskälld av den andra sköterskan för att det är absolut förbjudet att ta i AIDS-sjuka utan handskar – “Torka aldrig tårar utan handskar!” Gardell hävdar att detta är ett omänskligt sätt, att det visar hur oempatiskt samhället är.

Say what? Vi är i början/mitten av 80-talet och AIDS-epidemin är ny. Ingen har en aning om hur den sprids. Det är en virusepidemi och precis som vid varenda epidemi används grundläggande säkerhetsåtgärder. Är det någon som kallar sättet man behandlar SARS-smittade för oempatiskt? Man vill inte att sjukdomen ska spridas. Varför ska sjukvårdspersonal riskera sitt eget liv när en ny, dödlig sjukdom gjort entré? Vari ligger det oempatiska?

På akuten har vi order om att använda handskar så snart vi ska hantera någon typ av kroppsvätska. Med en del patienter gäller även förkläden. Är det en blodsmittad patient – inte bara HIV, utan även t ex hepatit – gäller betydligt mer rigorösa säkerhetsåtgärder, såsom att varenda blodrör ska märkas med klistermärken för smitta, så att inte heller labbpersonalen behöver utsättas för smittorisk. Allt görs för att skydda både oss själva och andra som finns på akuten. Det är inte omänskligt, det är helt korrekt agerande. Hävdar Gardell att det är omänskligt med samma agerande vid andra typer av sjukdomar, eller gäller det bara när det är hans vänner som drabbas?

Säkerligen utsattes HIV-smittade män för andra, större övergrepp inom sjukvården under den här perioden och även senare, det tvivlar jag tyvärr inte på. Att hävda att samhället saknar empati när man vägrar torka tårarna på en man med en sjukdom som man redan då misstänkte smittar via kroppsvätskor, är dock inte ett av dessa övergrepp.

Bortsett från detta är serien är sevärd. Varken jag eller sambon har någon riktig förståelse för det leverne som presenteras som normalt för bögar under 80-talet. Med det menar jag att att knulla runt i Stockholm för att “ta igen” åren av nedtryckt sexualitet i småstäderna de kommer ifrån är inte för min del det givna beteendet. Kan mest relaterat till Benjamin, uppvuxen i en familj av Jehovas vittnen. Om man nu bortser från en hel del av deras religion förstod jag redan då jag var sexton och fick två bästa kompisar som var med i den kyrkan, att det sätt jag vill leva livet på är likt deras. 16 år gammal i USA relaterade jag bäst till dessa två som inte drack, var duktiga i skolan och inte bytte pojkvän varannan vecka.

Men det är en bild vi som är födda i mitten av 80-talet och senare inte sett, en historia som försvunnit, och därför är den intressant och givande. Det var en tragedi och den har nästan glömts bort.

Fjäderbofjollan Paul har de bästa replikerna i hela serien, väldigt rolig.

Ställ krav på högskoleutbildningarna

I veckan blossade en debatt upp på DN.se. Professor Mats Alvesson skrev artikeln, “Många blir inte klokare av en högskoleutbildning” och nämnde diverse utbildningssäten och program som exempel på utbildningar som man kan sova sig igenom och ändå få godkänt. Detta gjorde givetvis att flera av de utpekade skolorna kände sig tvungna att svara. Alvessons grund för artikeln är en amerikansk studie som “fann att för cirka 40 procent skedde ingen mätbar förbättring i fråga om förmåga till att resonera, se mönster, tänka kritiskt och annat som anses vara huvudpoängen med högre utbildning.” Jag kan hålla med kritikerna om att det är ett lite märkligt tillvägagångssätt att direkt överföra dessa resultat på svenska utbildningssystemet och dess studenter, men däremot tror jag inte att resten av Alvessons artikel är grundlös för det.

Många studenter väljer utbildning utan större intresse, undviker krävande ämnen – och utvecklas följaktligen inte av sina studier.

På detta svaras i en replik av två Centerstudenter:

”De lättaste ämnena är populära” säger Alvesson utan att reflektera över det faktum att svenska studenter framförallt söker sig till utbildningar med högre krav, vilket är precis varför Handelshögskolan, jurist – och statsvetarprogram är de med högst intagningspoäng. 

Söker sig svenska studenter “framförallt” till de svåraste högre utbildningarna? Really? Enligt VHS är 247 000 personer antagna till minst en utbildning hösten 2012 – ungefär 358 000 personer sökte. Och visst finns det ett högt söktryck på de ca 770 läkarutbildningsplatser som finns. Karolinska institutets läkarprogram har ca 5 400 sökande totalt, Uppsala 4 900 och Göteborg 4 800. Man kan gissa att ett antal av dessa överlappar, för de flesta som söker läkarutbildningen gör så på de flesta eller samtliga universitet som erbjuder programmet. Så vi kan gissa att någonstans runt 5-6 000 personer söker läkarutbildningen. För juristprogrammet verkar motsvarande siffra vara någonstans runt 7 000 personer (Stockholm 6 900, Uppsala 6 300, Göteborg 5 500, Lund 5 500). Men det spelar ingen större roll om det så är 20 000 personer som söker juristprogrammet – andelen av de totalt 358 000 personer som sökte till universitetet inför hösten 2013 är ändå inte särskilt hög, och den blir inte så mycket högre av att man lägger på de andra utbildningarna med högre krav, såsom Handels ekonomiprogram, psykologprogrammet, veterinär och diverse av de tekniska universiteten/högskolornas svåra program.

Nu är inte söktryck alltid lika med programmets svårighetsgrad (även om få kan argumentera emot att det i många fall verkar hänga ihop) och jag har heller inget behov av att varenda utbildning på universiteten/högskolorna ska vara riktigt svåra – men visst måste det ställas krav.

Centerstudenterna fortsätter:

Det är inte heller upp till skolornas ledning att ”lägga ner” kurser som inte kräver mer än 20 timmar. Hur snabbt en elev klarar av en kurs är väl ändå individuellt?

Nåja. Visst är det individuellt hur snabbt man kan klara av en kurs, men en nedre gräns för hur mycket plugg som krävs för att klara kursen borde nog hållas i åtanke. 2008 genomförde Lundagård, Lunds Universitets studenttidning, ett försök där två personer anmälde sig till varsin kurs och skulle gå den utan att plugga över huvud taget, för att sedan se om de ändå fick godkänt i slutändan. En av studenterna fick godkänt, den andra (som läste Latinamerikansk idéhistoria) fick inte godkänt men inte heller underkänt – hon fick komplettera.

Att skriva godkänt på en tenta utan att plugga visade sig inte vara så svårt. Isabelle Beckman fick fem timmar på sig att skriva den första hemtentan i Pedagogik A. Hon fick inte lov att gå på någon föreläsning eller öppna böckerna innan tentan skrevs. Ändå lyckades hon bli godkänd.

~ Lundagård 2008

Givetvis går den ansvarige för Pedagogik A till försvar när han får reda på “attacken” som han kallar det, och hävdar att studenten lika gärna kunnat få underkänt (vilket innebär komplettering). Lätt att säga i efterhand, ja?

– Många studenter är kanonambitiösa, andra har inget engagemang alls. I och med variationen mellan erfarna och nybörjare så blir det automatiskt så att man anpassar introduktionskurserna efter nybörjarna.

~ Glen Helmstad, Pedagogik A-examinator

Är det verkligen så vi vill ha det? Varför ska allting alltid anpassas efter de som är sämst? Varför inte anpassa det efter de kanonambitiösa, eller åtminstone de som är mitt i? Tror vi inte att det går att ställa krav på nybörjare? Välkommen till läkarprogrammet i Linköping – den första riktiga tentan vi har som har en tenta-P på 11 dagar då vi, utöver det vi redan pluggat under terminen, pluggar någonstans mellan 6 och 10 timmar per dag. Ändå underkänns runt 20% varje termin. Det går att ställa krav på folk. Man dör inte av krav. Faktiskt. Det är till och med bra med krav, för när man klarar sig så känner man att man åstadkommit något, vilket är viktigt för vår självkänsla. Det spelar ingen roll om det är i kursen Pedagogik A, läkarprogrammets första termin, juristprogrammets fjärde termin, eller en strökurs i psykologi. Det ska inte vara individanpassat så att folk klarar sig – det ska vara en lista på saker man ska kunna när man kommer därifrån och sedan får folk klara sig efter den listan. Kritiskt tänkande bör ingå i denna lista.

Mot slutet av artikeln säger Glen Helmstad:

– Ibland blir det kanske så, att man skulle kunna ställa högre krav. Det är en praktisk bedömning. Jag kan förstå att man som student ibland är frustrerad.

Visst är det skönt att slippa plugga och ändå klara sig. Själv vill jag dock ha ut något av mitt heltidsjobb, som för närvarande är att studera. Jag tycker om känslan jag har när jag faktiskt lär mig något, när jag får aha-upplevelser av att saker jag tidigare hört men inte förstått faktiskt trillar på plats. Jag gillar att känna att jag har på fötter när jag kritiserar något och för den delen när jag berömmer något. Visst är det jobbigt ibland – senast i torsdags tyckte jag att det var lite väl mycket jag skulle hinna med på några få timmar – men efteråt känner man sig duktig. Det känns som att man har lyckats med något och det är för att man har lyckats med något. Det känns meningsfullt. Känns det meningsfullt att trilla igenom en kurs och knappt öppna böckerna?

Malmö Högskolas replik till ursprungsartikeln skrivs följande:

Som rektor för landets största högskola med 25.000 studenter så kan jag konstatera att så gott som alla studenter på Malmö Högskola får arbete efter avslutad examen. 

a) Vad är “så gott som alla”, b) får de arbete inom det de utbildat sig för, och c) behövs det en högskoleutbildning för att klara det jobb de gör efter examen? I en artikel från 2010 skriver de att sjuksköterskeprogrammet är det populäraste programmet. Att sjuksköterskor får arbete efter utbildningen är ju inte så svårt att förstå – det får de oavsett utbildningsort. Det behövs en högskoleutbildning för att vara sjuksköterska (vad som sedan borde vara fokus inom sjuksköterskeprogrammet kan diskuteras – har hört stark kritik mot fokuset på LiUs utbildning av sjuksköterskorna i sommar). Mäklarprogrammet är också poppis och även där kan det väl tänkas finnas jobb, med tanke på att Hemnet vid vilket givet tillfälle som helst har 40 000+ bostäder ute till salu. Däremot har jag svårare vet jag inte vad sådant som scenproduktion (som enligt en artikel från 2011 är populär) är riktigt lika säkra kort, om man säger så (“Du kommer även att kunna arbeta i olika projekt med teateruppsättningar, konserter, företagsevent, mässor, kulturfestivaler, konstnärliga installationer och utställningar. Du är din egen uppdragsgivare eller ingår i kulturinstitutionernas, de fria gruppernas eller evenemangsföretagens fasta eller fritt knutna staber,” enligt programbeskrivningen). Och för den delen, behövs det verkligen en högskoleutbildning i en del av dessa ämnen?

Alvessons skriver:

Ibland verkar det som om syftet med utbildningsväsendet är att få så många som möjligt att fortsätta studera: formell behörighet till vidare studier och hög andel högskolestuderande tycks i sig vara bra. Mindre viktigt verkar vara att man lär sig något.

Gymnasiebehörighet är ett mål med grundskolan. Sedan skall gymnasieutbildning ge behörighet till högskolan. Och i högskolan öppnar man upp för alla möjliga utbildningar. Brister på lägre nivåer fortplantar sig uppåt – och nedåt, när lärare med svag högskoleexamen undervisar i skolan.

Vi borde inte ha som poäng att alla ska plugga för pluggandets skull, för att arbetslöshetsstatistiken ska gå ner och för att alla ska ha en högskoleexamen. Högskolan ska inte vara för alla – den ska vara för de som klarar av plugg på den nivån. Det är inte för att det ska vara elitistiskt för sakens skull, utan för att det ska bli kvalitet. Nivån ska sättas först, därefter ska studenterna ta plats – inte tvärtom. Man ska plugga för att lära sig och det ska finnas krav. Det ska inte gå att ta sig genom en kurs utan att plugga och att läsa på heltid ska faktiskt innebära något som liknar heltidsplugg. Kan majoriteten av studenterna arbeta 80% vid sidan av om de bara skulle vilja är kraven i skolan förmodligen för låga.

Att ställa krav är inte farligt, och det gäller oavsett ålder på studenterna, från grundskola till högskola.

Nu ska lärare tåla våld

Lärare ska tåla våld. 

Vad. I. Helvete?

En lärare förde handgripligen ut en elev från matsalen efter att eleven varit väldigt bråkig, och därute vände eleven sig om och började slå och sparka på läraren, och hotade att döda honom. Nu kommer tingsrätten i Gällivare och tycker att det är helt okej, det ska en lärare tåla. Om lärare har rätt att lyfta ut en elev så likställer domstolen detta med rättigheterna som en väktare eller polis har – och då ska läraren också tåla lite stryk, precis som väktare och polis (och jag är ytterligare osäker på hur det går resonemanget går ihop, med tanke på att våld mot tjänsteman är en helt egen brottsrubricering).

Eleven i målet döms faktiskt för misshandel och olaga hot, så det är ingen diskussion om huruvida han/hon är skyldig. Det är bara det att läraren inte får något skadestånd för det han utsatts för.

I domen heter det att “(t)illsynspliktig lärare måste ha beredskap för att visst hot och våld kan förekomma vid ett ingripande mot en elev, på samma sätt som exempelvis en ordningsvakt eller polis. Därför ska ersättning för kränkning inte utgå i detta fall.”

Rätten: läraren ska tåla stryk, DN.se, 23 maj 2012

De senaste decennierna har lärares rättigheter att utöva bestraffningar mot elever decimerats. Jag kan väl tycka att det är en god utveckling att lärare inte längre får slå elever (vi ska inte ha ett samhälle där våld är tillåtet någonstans utom i extremfall för polisen och som försvar mot angripare), men i övrigt har lärare alldeles för lite rättigheter. När jag var utbytesstudent i USA var ju kvarsittning en väldigt välanvänd metod för att hålla eleverna i schack, och det användes för att hantera allt från uppkäftighet till direkt våld. Varför finns det inte kvar i svensk skola?

Som vanligt återkommer vi väl till vad som är “kränkande”. Det var säkerligen “kränkande” för eleven i målet att bli utlyft ur matsalen – oavsett att han uppenbarligen varit stökig där inne och säkerligen stört andra som ville äta lunch. Läraren agerar helt korrekt, för vem vet vad som hänt om eleven stannat kvar? Han/hon hade kanske börjat slå någon annan elev istället och då hade det minsann blivit liv i luckan om att läraren inte ingrep.

Lärare ska inte likställas med polis eller ordningsmän. Lärare har inte rätt att bära vapen, de har inte utbildning för att hantera våld, och de ska inte behöva hantera våld även om vardagen idag uppenbarligen är sådan. Vad blir konsekvensen av att likställa lärare med polis/ordningsman? Ska lärarna få rätt att bära vapen, för det verkar ju inte mer än rättvist i så fall? Och var går gränsen sedan? Ska en person som undervisar på fritiden, såsom i alla ideella idrottsklubbar, likställas med en lärare? Jag har undervisat ju-jutsu för både barn och vuxna, var det meningen att jag skulle tåla att bli slagen av ett missnöjt barn som jag bänkade i fem minuter eftersom de inte kunde uppföra sig? Om svaret på denna fråga är nekande, varför ska det vara annorlunda för lärare i skolan?

Framför allt måste det handla om vilken typ av skola vi vill sätta våra barn i. Vad sänder det för signaler till våra barn, att det är helt okej för dem att slå vuxna?

I “I trygghetsnarkomanernas land” resonerar psykiatrikern David Eberhard om skolan:

När vi försöker skapa en skola och uppväxtmiljö där barnen inte ska fara illa går vi tillbaka och försöker öka tryggheten jämfört med hur det var förr. Det gamla skolsystem som vi alla tagit avstånd från präglades av pennalism och systematiserad aga. Att man skulle öka elevernas trygghet från den nivån är för oss idag självklart. Men på samma sätt som i mång andra fall vet inte den trygghetstörstande nationen när det är dags att säga stopp. […] Därför har vi kommit till en punkt då vi inte längre tillåter att auktoriteterna (lärarna) “trakasserar” sina elever genom att t ex avkräva dem tystnad på lektioner eller beslagta elevers mobiltelefoner när de sitter och ringer på lektioner. Vi ökar hela tiden barnens medbestämmanderätt med motiveringen att de annars skulle fara illa och få för lite trygghet. Vi har till och med kammarrättsutslag på att man inte kan flytta en elev som mobbar sina kamrater. Varför? Jo, för att värna om elevens trygghet. Inte konstigt att lärarna inte vågar ingripa. I allra värsta fall tar de tag i en elev och blir anmälda för misshandel. Den ende trygge eleven blir därför den som mobbar de andra och dessutom stör på lektionerna. 

~ I trygghetsnarkomanernas land, s 128

Jag tycker att det är en riktigt bra sammanfattning. I en annan del av boken har författaren pratat med två pojkar, nio och tio år, om vad de är rädda för. Höjder, nedgrävda minor, höga höjder, och mardrömmar.

Men vuxna då? Är de inte i alla fall lite rädda för de vuxna. Att de ska skälla på dem eller vara elaka. Nej, säger de. Rädda för vuxna är de inte. Vuxna kan vara dumma när de skäller, men rädda. Nej. Hela atmosfären är trygg. [….] Inte nog med att barnen inte längre förefaller rädda för eleverna i klassen ovanför, som vi var. Väldigt många har dessutom tidigt lärt sig att det är ofarligt att bråka med vuxna. För vuxna ställer inga krav. Och om de gör det, så kan de inte få igenom dem.

~ I trygghetsnarkomanernas land, s 116

Vi måste ställa oss frågan vad det är för verklighet vi vill leva i. Vilken typ av människor vi vill uppfostra, vilka krav som ska ställas på barn och ungdomar. Jag kan tänka mig att det fanns både en och två rädda elever i skolmatsalen i fallet, som tyckte att den stökige eleven var obehaglig och undrade om de var näst på tur för att råka ut för något. Det är dem läraren skyddar genom att ta ut den stökige. Det är inte på något sätt ett orimligt ingripande. Det får snarast ses som ett envarsgripande på förhand, för att för hindra att brott sker – ett ingripande som läraren har rätt att göra, och på inget sätt ska straffas för. Den läraren vill jag ha på den skola där jag i framtiden sätter mina barn – inte en skola där lärarna är så rädda för att ingripa att mitt barn blir utsatt.

Sjukvård till vanvett

Efter att ha varit på en lunchföreläsning med Åsa Kadowaki om sjukvård som beställningsvara bestämde jag mig för att låna hennes bok på biblioteket. Kadowaki är psykiater och KBT-terapeut och hennes idéer om vad som är sjukt, vad som är friskt, och vad den svenska sjukvården idag leder, till är enormt intressanta. Har patienten alltid rätt? Vem har ansvaret för vårt välmående? Ska vi behandla patienter så att de slipper känna någon form av obehag?

Boken heter Svensk sjukvård till vanvett – om patienten bestämmer… Den är helt och hållet en åsiktsbok, inte en vetenskaplig text. Som det står i slutordet har den sitt ursprung i författarens frustration över vad som sker inom dels svensk sjukvård, och dels i samhället i stort. När jag läste den kom det väldigt många funderingar. Jag kan inte komma ihåg att det var något i texten jag direkt motsatte mig; mycket av det är tankar jag själv haft under utbildningen och resten är vidareutvecklingar av någon som arbetat inom området under många år. Kadowaki sätter ord på mina funderingar, och tar dem flera steg längre.

Det avslutande stycket i boken är en bra sammanfattning av bokens tema:

Ett liv ska levas, inte överlevas. Det är inte alltid lätt att leva, men det är värt det.

Mycket av boken liknar till viss del Det var inte mitt fel av Ann Heberlein som jag tror att jag nämnt här på bloggen ett par gånger, även det en riktigt bra bok om att ta ansvar för sig själv. Både Heberlains och Kadowakis böcker lider lite av samma sak – de handlar om ett enda, relativt smalt ämne, och blir således lite tjatigt när de ska nå upp över hundra sidor, men de är båda väldigt intressanta.

Ett av de starkaste temana i Svensk sjukvård till vanvett är det faktum att vi måste våga vara ledsna, vi måste våga ha ont. Vi måste våga känna saker. Det är inte så att vi kan gå genom våra liv helt lyckliga hela tiden – någon gång kommer det komma en motgång – en pojkvän som gör slut, en förälder som dör, en tenta som kuggas, ett barn som blir sjukt. Stort och smått, men det kommer hända. Med vår trygghetsnarkomani idag (och “I trygghetsnarkomanernas land” av David Eberhard är påbörjad som nästa bok på läslistan) blir vi alltmer outbildade i att känna känslor. Vi vet inte var vi ska ta vägen med våra känslor om ett förhållande går i kras – Eberhard berättar i sin bok om en 22-årig tjej som kommer till psykakuten efter ett självmordsförsök efter att hennes pojkvän dumpat henne, trots att hon aldrig varit deprimerad. Även ex-pojkvännen kom till psyk, dock utan självmordsförsök, för att han inte kunde hantera det faktum att han gjorde slut. Vi förlorar alltmer förmågan att hantera fullt normala känslor.

Det är inte antingen eller utan både och. Kris och utveckling. Smärta och glädje. Styrka och sårbarhet. För att bli riktigt stark måste man klara av att vara svag. Jag måste utveckla tillit till min egen förmåga, att leva mitt liv med de sorger och bedrövelser, som det kommer att innehålla. Och att kunna be om hjälp av andra, när jag behöver det.

~ s 36, Svensk sjukvård till vanvett

Vi har “rätt” till allt möjligt och vaddå resursbrist i sjukvården, det gäller väl inte mig?

Beställningsprincipen innebär att det medicinska utbudet inte längre bara används vid behandling av sjukdom, utan även för att åtgärda missnöje med normala variationer och åldrande. Exempel på detta är rynkfri hud, maximal synskärpa, bra sexliv, större bröst, graviditet vid hög ålder och i alla lägen ett stabilt psyke. Om vi inte inser att sjukvården idag kan producera produkter som inte har den minsta koppling till att bota ett medicinskt tillstånd, utan istället används som en konsumtionsvara för att göra människor nöjda, kommer det sluta med att den som skriker mest eller den vi tycker mest synd om, får mest.

~ s 123

I dagarna har diskussionen om intimkirurgi blossat upp – är det okej att ha skönhetsideal för kvinnans könsorgan, med bestämda åsikter om hur stora blygdläpparna ska vara? Jag tar inte diskussionen om det nu, men det visar lite på vad effekten blir av beställningsprincpen: det normala blir inte längre normalt. Som i Kadowakis text ovan slutar synfel vara normala, alla ska ha C-kupor och uppåt, man har rätt att bli gravid trots att man är 45+, och framför allt har man rätt att aldrig må dåligt. Den sista är den absolut mest bisarra. Vaddå aldrig må dåligt? Det är ytterligare ett tema i boken: Sjukvården är så van vid att man ska lindra och bota och ta bort smärta på ett fysiskt plan att man försöker göra det på ett psykiskt plan också, trots att psykisk smärta och lidande är en del av livet. Utan att känna sorg kan vi inte känna glädje, utan att kunna känna rädsla kan vi inte bli trygga.

Curlingföräldrar får nog sägas vara en (stor?) del av problemet. Föräldrar som sopat banan så fullständigt för sina barn att de uppfostrat människor som aldrig upplevt motgång. Trots den allt mer omhuldade och trygga tillvaron vi lever i – i Sverige finns inte krig, det finns inga sabeltandade tigrar som stryker runt vår sovplats och av de som föds just nu förväntas över hälften att bli över 100 år gamla – känner barn och ungdomar sig alltmer stressade. Hur många larmrapporter har det kommit om hur dåligt tonåringar mår? Hur mycket av det beror på att de aldrig tillåtits lära sig att må dåligt?

Vem har ansvaret för vår lycka och vårt välmående? Är det vårt eget ansvar, eller ligger ansvaret hos sjukvården/politikerna/våra föräldrar/våra närmaste? (Hon ställer också frågan Vad bidrar du med till Sveriges välmående? som är en enkel fråga men ack så effektiv.)

Genom att förklara att jag mår dåligt på grund av vad andra gör, behöver jag inte ta eget ansvar för mina handlingar. Jag behöver inte heller ta ställning till, om jag ska ändra mina beteenden, utan kan förbli ett offer för omständigheter.

~ s 33

Vi tror att vi “har rätt att leva och känna mening” bara för att vi fötts.

~ s 59

En annan riktigt bra del i boken, på samma tema, är en kort berättelse om rökning. Vi blir ju itutade att vi ska fråga om rökning (och annan tobak) och, om patienten svarar jakande, erbjuda hjälp till rök-stopp. Det ingår i vår arsenal av frågor gällande livsstil som ska vara med i våra samtal på Strimman. Jag har dock funderat på hur man möjligen skulle kunna få någon att faktiskt vilja sluta röka. Det är ju trots allt så att de flesta patienter – de flesta människor – idag har full koll på saker som att rökning är livsfarligt, det är dumt att sola sig sönder och samman, man ska inte dricka för mycket alkohol, man ska sova ett visst antal timmar per natt, skydda sig vid sex, och så vidare. Det stoppar uppenbarligen inte människor från att göra dumma saker, såsom att röka, sola, supa, sova för lite och ha sex utan kondom. Det som känns bra i stunden vinner över det som egentligen är bra i längden. Hur motiverar man någon att sluta med något skadligt? Det är ju inte min motivation som behöver få plats, det är patientens.

Kadowaki påpekar att om man informerar en patient om borde-n (du borde sluta röka) så kan man ge patienten dåligt samvete som leder till självnedvärdering. Det hjälper inte som någon motivation att sluta med beteendet (rökningen). Man skapar ett obehag i patienten som patienten kanske till och med känner att den behöver lösa direkt – genom att direkt efter samtalet gå ut och röka en cigg.

Kadowaki föreslår att man istället pratar om det som patienten upplever som positivt med beteendet och frågar om det finns några nackdelar för patienten med beteendet – det ger patienten en möjlighet att välja det ena eller andra beteendet. Ansvaret ligger hos patienten och denne känner inte dåligt samvete – eller i alla fall inte mer dåligt samvete – över beteendet. En stolt person står för sitt val, medan en skamfylld patient mår dåligt.

Ett långt exempel från boken:

Jag sa en gång till en av mina patienter, när han berättat att han anmält sig till en sluta-röka-kurs, men i väntan på att den skulle starta ökat sitt antal cigaretter från åtta till 40 per dag, att det lät som att “han ville röka”. Han tittade förvånat på mig. Jag sa att jag tyckte att det var bättre att han rökte öppet och med stolthet än att han gick ut i snickarboden och sög i sig sina cigaretter så snabbt som möjligt och kände skamkänslor, som gjorde att suget ökade ännu mera. Han tittade på mig igen och sa “Ja, men jag kan dra ner till åtta igen!”. När jag gav honom möjligheten att få välja fortsatt rökning hamnade han inte i motstånd utan kunde själv föreslå förändring. Jag träffade honom igen tre månader efter att han påbörjat sluta-röka-kursen och han sa då med stolhet att han “inte hade tagit en cigarett sedan mitten på december”. Han berättade för mig att han faktiskt inte ville vara rökare och att han nu mådde mycket bättre, både vad det gällde luftvägar, ork och humör.

~ s 140-141

Jag ska testa detta när jag får chansen.  På läkarlinjen blir vi så indoktrinerade med “rökning är farligt” (tillsammans med ett tusental andra saker som är farliga) att det känns främmande att tänka tankar som vad som är positivt med rökning – men för många som röker är det åtminstone delvis positivt. Det är viktigt att komma ihåg. Det är inte bara en fara för hälsan. Många upplever det som lugnande, som att det håller nere deras vikt (om de skulle sluta skulle de gå upp), och mycket mera. Folk får ta dumma beslut – det är deras rätt och deras ansvar.

Tycker att det här stycket också säger en hel del i sin enkelhet:

Vi lever i ett land med olika nollvisioner. Detta begrepp har även tagit sig in i sjukvården och i vår syn på döden. “Ingen ska behöva dö – i trafiken, i svininfluensan, i självmord, i hjärtinfarkt…” Vad får man dö av i Sverige? Och när? 

~ s 121

Avslutningsvis kommenterar Kadowaki i boken ett av mina favoritämnen – kränkningar. Ett av de bästa (värsta) exemplen på över- och felanvändningen av ordet “kränkt” var när en insändare i Metro för ett par år sedan hävdade att skribenten var kränkt för att det inte fanns skor i hennes storlek i skoaffären (hon hade storlek 43). Då höll jag på att baxna fullständigt.

Vi blir “kränkta” i situationer, där vi känner obehag. […] Med ordet kränkt uppfattar och känner vi oss mer skadade än vad vi är, exempelvis när någon säger emot oss, tillrättavisar oss, snäser till eller påtalar något som vi inte tycker om. Kränkning handlar om avsevärt allvarligare situationer så som övergrepp, förtal eller andra åtgärder med önskan att skada motparten. Om jag beskriver mig som kränkt, skapar jag en upplevelse och en föreställning om mig själv som traumatiserad. Det påverkar mitt mående och min självkänsla negativt.

Kränkt eller förolämpad? Milsvid psykologisk skillnad.

~ s 73

Just distinktionen mellan kränkt och förolämpad tycker jag är extremt viktig. Det räcker ju att säga det för sig själv – “jag är kränkt” mot “jag är förolämpad”. Åtminstone för mig – och jag tror för de flesta – känns förolämpad som något litet. Något irriterande, någon som varit lite dum mot mig men det är absolut inte större än att jag går vidare. Kränkt, däremot, är stort – det är själsligt, svårt att ta sig tillbaka från.

Boken är enormt bra. L köpte den av författaren själv idag eftersom han går en KBT-kurs för henne, till min glädje eftersom jag planerat att köpa den. Precis som med Forskningsfusket är Svensk sjukvård till vanvett inte fylld med ett innehåll som alla kommer att köpa rakt av – men jag lovar att du kommer att börja fundera på en väldig massa saker när du läser den. Den är kort (ca 150 sidor) och snabbläst, även om man gärna får ta det lite lugnt och fundera på en del av ämnena. Den är repetitiv en del, men inte så att det stör så väldigt mycket. Boken har också ett gäng roliga illustrationer av Lars-Åke Pettersson som är värda att bli nämnda.

En av många talande illustrationer, s 135.

Åsa har också startat nätverket Läkare Med Gränser. Där finns fler bokrekommendationer, liksom i slutet av boken.

Goda intentioner

Norska regeringen snabbhanterar förslag till en ny lag som kan hålla Anders Behring Breivik inspärrad resten av livet.

~ Snabblag ska hålla Breivik inlåst, DN.se

Det är fullt förståeligt att den norska regeringen planerar en sådan lag – det är nog ingen som vill att Breivik släpps ut igen. Det är troligen inte så många som skulle argumentera mot att oavsett vad han döms till, vård eller fängelse, så ska han sitta där resten av livet.

Men det hindrar inte att denna snabblag är en farlig väg att gå.

Länder som Norge (och Sverige) har vissa grunder den rättsliga ordningen vilar på – bland annat en princip förutsägbarhet. Det innebär mer eller mindre att man innan man begår ett brott ska kunna veta vad som finns i straffskalan för det aktuella brottet. Precis det som den norska regeringen åsidosätter om detta förslag går igenom, är en grundbult i folkets förtroende för rättsstaten. Om (när?) förslaget går igenom blir det en retroaktiv lag som sätts in specifikt för att kunna straffa en person. Visst är det för att hålla undan en man som är uppenbart livsfarlig från allmänheten – och jag är tacksam om man låser in honom och kastar bort nyckeln – men i grund och botten är det ändå ett avsteg från en enormt viktig princip – och som vanligt är risken är att när man gjort ett avsteg, så kan man göra fler. Grunden för att människor ska kunna lita på rättsväsendet är att det inte kommer lagar i efterhand som lägger till eller drar bort vad man får och inte får göra, och vad straffen för dessa brott är.

Jag tror inte att Norge plötsligt kommer börja instifta lagar hej vilt för att sätta dit specifika personer för specifika brott på olika håll och kanter, men det hela kan sammanfattas med detta ordspråk: The road to hell is paved with good intentions.

T6-arbete, dagisfasoner och lax-middag

På Aktuellt håller de nu på att diskutera jämställdhet på dagis. Ett dagis har tagit bort “typiska pojk- och flickleksaker”, som bilar och dockor. Jag kräks på debatten.

När jag var liten och bodde i Schweiz med familjen fanns det en del barn som vi lekte med – men det föll sig så att det uteslutande var flickor, innan dess att vi började skolan. Lillebror var således ensam pojke. Men oavsett att han gavs chansen att vara med oss flickor valde han – gissa vad! – bilar att leka med. Han var inte alls gammal när han började plocka upp billeksaker och härma tut-ljud och köra med dem på vägar på golvet. Själv var jag, trots samma tillgång till billeksaker (vi lekte trots allt ihop väldigt mycket), totalt ointresserad av bilarna.

Så, kan inte ungarna få vara olika? “Pojkar ska få lov att gråta,” försvarar en av männen bakom satsningen det hela med – ja, det är klart. Men ligger det verkligen i om de får leka med bilar eller inte? SVT spär på med att “3 av 10 förskolor är ojämställda” – utan att poängtera att det betyder att 7 av 10 är jämställda.

På ämnet om flick- och pojkleksaker och reklamen runt om rekommenderas dock denna 7-minutersvideo av The Feminist Frequency.

I andra nyheter har jag lagat middag ikväll. Sten Sture Skaldemans kokbok är helt fantastisk – jag har nu lagat flera rätter i den och den ena efter den andra har varit så löjligt god. Ikväll blev det laxgratäng. L och jag köpte en hel lax i fredags, för den kostade 39 kr/kg, och efter rensning blev det 1,5 kg lax kvar. Jag tog två bitar, omgav det av svamp, broccoli, vitkål och purjolök, droppade över räkor och toppade med mozzarella. En sås gjordes på creme fraiche, majonäs, lite tomatpuré, lite vitt vin, lite citronsaft, äggula och basilika. En halvtimme i ugnen och så var det klart – mums!

Innan såsen åkte på...

...och efter sås och ugn. Mums!

På första bilden syns receptboken i bakgrunden; det blev ganska likt :)

Idag började jag lägga ut en plan för mitt T6-arbete. Får se hur det blir med den saken, men det är ju inte utan att det vore kul att göra ett arbete inom något som jag spenderat massor av tid på att läsa om: matens inverkan, framför allt LCHF jämfört med tallriksmodellen (eller annan lågfett-diet), på diabetes – eller ja, någon del av diabetes. Skulle jag dessutom få Fredrik Nyström som handledare så lär väl inte arbetet släppas iväg med mindre än fulländad perfektion. Någon som är intresserad av att jobba med mig? Han föreslog att vi skulle vara två eftersom det brukar bli ett ganska stort jobb – men med publikation som mål… Aja, vi får se hur det blir.

Olika aspekter av metabolism

Jag är så nyfiken på vem det är som läser min blogg. De senaste dagarna har jag haft över 150 besökare per dag, men det är nästan aldrig någon som kommenterar så förutom att jag ser vilka inlägg som lästs så har jag ju ingen koll. Tråkigt, jue!

Scannade igår in mitt stora schema över alla kemiska reaktioner som sker i kroppen, de man skulle kunna under T1. Eller ja, vi ska ju fortfarande kunna dem, men det var då man tentades på dem. Vi håller nu på med metabolism, diabetes, övervikt, mm och det kändes passande att titta lite på den igen och komma ihåg vad som är vad av glykolys, glukoneogenes, betaoxidation, och så mycket mer.

Kan som vanligt inte garantera att det är helt korrekt, ffa inte med tanke på att jag gjorde den som T1:a, men den kanske är till hjälp för någon?

Om någon önskar ladda ner den finns den här. JPG-fil.

I andra nyheter läser jag vidare om LCHF, både direkt och indirekt. Igår satt jag och läste på om det metabola syndromet (kombinationen övervikt (BMI >30 /midjemått >102 cm (män) eller > 88 cm (kvinnor) + hypertoni (>130/>85 mmHg) + dyslipidemi, med eller utan hyperglykemi/diabetes) i boken Kardiovaskulär medicin som bland annat skrivits av Fredrik Nyström, en av våra föreläsare. Få föreläsare är så övertygade om att de har rätt – men hans retorik och väl underbyggda teorier får även mig att tro på det han säger. Han stöttar LCHF även om han inte säger det rakt ut i just den boken. Om behandling av metabola syndromet och fetma säger han, gällande kostomläggning:

Det råder också debatt om vilken kost som ska rekommenderas vid fetma och insulinresistens. Traditionellt har en kolhydratrik och fettfattig kost förespråkats, men i flera moderna studier där denna har jämförts med fettrik lågkolhydratkost har den senare visat sig ge lika bra eller bättre viktnedgång. Ur evolutionärt perspektiv kan man ifrågasätta det “naturliga” med att äta långverkande kolhydrater, eftersom de grödor som ligger till grund för en sådan kost – spannmål, ris, potatis och majs – inte har funnits tillgängliga under mer än kanske högst 10 000 år. Därmed kan de inte ha påverkat vår genuppsättning i nämnvärd grad.

~ Kardiovaskulär medicin, s 447

Debatt i SVT – ett program jag inte klarar av att titta på egentligen eftersom det är så idiotiskt – hade uppe en debatt om LCHF för någon vecka sedan. LCHF-bitarna kan ses här, inklusive eftersnack. Tyvärr blev det som det brukar bli i Debatt – en massa folk som pratar i munnen på varandra. I eftersnacket hade jag dock god lust att slå huvudet i väggen – då kommer en kvinna som säljer Itrim av alla saker och hävdar att LCHF inte är naturligt. Så… Itrim (som har ett stort utbud av måltidsersättningar i form av pulver) är naturligt? Say what?

Dags för lunch. LCHF-lunch. Omelett med kyckling och grönsaker. Mums!

Kränkande lammkött

Har börjat bli mer än lovligt kritisk mot allt och alla som hävdar jämlikhet som sin moraliska höggrund för att göra, säga och förbjuda olika saker.

Till att börja med har Corren denna vecka rapporterat om att det på Katedralskolan, en av gymnasieskolorna i Linköping, har startats en Facebook-grupp om “Katedralskolans lammkött”. Den syftar till att folk på skolan kan rösta fram snyggaste tjejen på skolan, genom vem som får flest likes, och dessutom givetvis kan kommentera varje bild. Bilderna är från tjejernas Facebooksidor och har tagits utan lov. Igår stängdes sidan, för att sedan uppstå igen, och stängas igen, enligt Corren. Nu hävdar Skolinspektionens barn- och elevombud:

Skolan har i uppgift att undervisa om att vi inte får kalla varandra vad som helst. Att kalla flickor för lammkött, och låta pojkarna vara dem som har tillgång till lammkött, är att bevara könsstereotyper på ett oacceptabelt sätt. Det bryter mot skolans värdegrund.

~ Carl-Gustav Sidenqvist till Corren i Strid om “lammkött”

I det här fallet har sidan varit enbart om tjejer, men på flera andra gymnasieskolor med samma idé har det handlat om att rösta fram både snyggaste tjejen och snyggaste killen. Är det då okej? Är det som vanligt bara när vi kan sätta tjejerna i någon typ av offerroll som alla börjar skrika och gapa om jämlikhet och könsstereotyper? Notera att det i det här fallet inte är en enda av tjejerna som varit med i omröstningen har uttalat sig, och varken Skolinspektionen eller Diskrimineringsombudsmannen har fått in någon anmälan om sexuella trakasserier. Som en kommentar i Corren uttalade – de kanske inte tycker att det är kränkande (åh, detta fantastiska ord) att vara med i en omröstning om skolans snyggaste tjej?

I Amelia nr 3 det här året finns det ett par sidor i Man-avdelningen som heter “Pappor som fattar!” om pappor som också tar ut föräldraledighet. I ett stycke om pappan Luis kan man läsa följande:

Luis och Agnes tänker på könsrollerna i sin direkta barnuppfostran. De säger till exempel aldrig till Nour att hon är “duktig” eller “söt”, för att inte spä på rollen som flicka. 

Så… “duktig” är numer ett skällsord? Vad i hela friden är det för samhälle vi lever i, där “duktig” är fel att vara? Och framför allt, där “duktig” är något bara flickor kan vara? Jag känner (givetvis) massor av killar som är jätteduktiga och har varit det sedan barnsben. Jag hoppas innerligt att de fått höra det.

Och som ett brev på posten kommer slutligen, “Kvotering fungerar bra för kvinnor“, med en forskningsrapport som säger att kvotering visst är jättebra när det handlar om kvinnor. Effektiviteten sjönk inte på arbetsplatserna. Tänka sig.

Rätten till laglott

På vägen ner till Egypten råkade jag läsa ett debattinlägg i DN, Dags att Sverige avskaffar bröstarvingars rätt till arv. Först tänkte jag att det var ett konstigt förslag – bröstarvingars rätt till sin laglott är självklar i mina ögon och det har varit så sedan mitten på 1800-talet.

Sedan läste jag inlägget och började fundera.

Sedan 1857 har bröstarvingar – en persons egna barn (sedan 1958 inkluderas även adopterade barn) – rätt till arv. Om man är ensambarn och det inte finns någon överlevande make/maka innebär detta hela kvarlåtenskapen. Laglotten, den del av barnets arv som inte kan överlåtas till någon annan, utgör hälften av denna arvslott – dvs 50% av kvarlåtenskapen. Om det finns två barn är deras arvslott hälften var av kvarlåtenskapen, och laglotten 1/4 var av kvarlåtenskapen, och så vidare (Ärvdabalken 7:1). Om det finns en make/maka som också är förälder till barnet kommer denne/denna att ärva den döde i första hand och barnet får ut arvet vid denne/dennas död (ÄB 3:1). Om maken/makan inte är förälder till barnet kan barnet direkt kräva att få ut sin laglott och om man inte anser att problemen börjat tidigare så finns de definitivt här. I och med att barnet kan utkräva sin laglott kan den överlevande maken/makan tvingas flytta från sitt hem för att kunna ge barnet arvet.

Men som grundfråga kan man ju ställa sig: varför finns det idag ett tvång för föräldrar att ge sina barn en viss andel av sitt arv? Lagen skrevs när medellivslängden var betydligt kortare än nu och barnen förväntades fortfarande vara små. Idag är “barnen” i många fall 60+ när föräldrarna dör och det råder ingen nöd på dem alls. Så varför har vi kvar en förlegad lag som innebär att den rätt vi har i livet i övrigt att förfoga över vår egendom, plötsligt inte gäller?

Redan i min närhet kan jag konstatera flera fall där det skär/skurit sig ordentligt mellan barn och föräldrar. I vissa fall ligger felet helt klart hos föräldrarna, i andra fall helt klart hos barnen. Oavsett vilket har jag svårt att förstå varför föräldrarna måste bli tvingade att lämna en del av sin kvarlåtenskap till barnet i fråga. Det kan kanske bli någon typ av upprättelse för barn som farit illa vid sina föräldrars hand, men samtidigt tar dessa barn ofta stolthet i att klara sig utan föräldrarna som inte ville ha dem. För en person jag känner, B, vars föräldrar redan från början inte ville ha honom och alltid berättade detta, kändes det lite som en hämnd att föräldrarna inte kunnat slippa undan att ge honom hans laglott, men samtidigt ville han inte ha pengarna och han gav dem snabbt vidare för att slippa ha något med dem att göra.

Visst inser jag att det finns en problematik här – det kan öppna för maktmissbruk från föräldrarnas sida (“om du inte sköter dig gör jag dig arvslös”) och föräldrarna kan anse att ett barns val i livet är “fel” (t ex att vara homosexuell eller gifta sig med fel person), men jag ser ändå inte detta som ett hinder. Vid 60 års ålder föreligger inte samma skyddsbehov som i barnaåren, vilka är de som lagen från början är tänkta att skydda.

Om det är tvärtom och ett barn beter sig illa mot sina föräldrar, begår brott (dock inte dödar, då försvinner arvsrätten, ÄB 15:1) eller försummar dem, varför ska då föräldrarna tvunget efterlämna barnet ett arv? Om det finns flera barn och ett tar hand om föräldrarna medan det andra inte träffat föräldrarna på flera år, varför har de då samma rätt till arv (visst finns det utrymme för föräldrarna att ge mer till ett barn än ett annat via testamente, men laglotten kommer man inte ifrån)?

Till syvende sist kommer det till en punkt där det i dagens samhälle inte finns samma skyddsbehov av barn som det fanns på 1850-talet (och tidigare; lagen härstammar från en lag redan från 1600-talet där barn blev bröstarvingar) och således finns inget behov för laglottsregeln. Vill man fortfarande skydda faktiska barn – under 18 år – är det inte svårt att skriva lagen så att dessa alltid har rätt till laglott, medan barn över 18 år inte har rätt till det.

Vi har i livet rätt att bestämma över vår egendom – varför ska den rätten inte gälla också vid livets slut?

Sensationsjournalistik och jämställdhet

Ibland blir man mer irriterad än andra gånger när man läser artiklar och artikelkommentarer. Igår morse blev L sur på DN som sensationsjournalistiskt skrev “Slavkontrakt på svensk militärbas” som egentligen handlade om att en leverantör hade anlitat en rekryteringsfirma som krävde betalt för att arbetarna skulle få jobbet. Det hade upptäckts vid en rutinkontroll av militären och nu har man brutit kontraktet med rekryteringsfirman – således inte något som borde toppa nyheterna något särskilt. Men det gör det, för att det låter ju sensationellt med slavkontrakt på svensk militärbas.

Själv läste jag “Läkarbristen är akut” om läkarbristen i Kisa, vilken är en helt vanlig, välavvägd artikel. Mindre välavvägda är kommentarerna på artikeln. En av de andra kommentarerna, av samme person, innehåller följande fantastiska uttalande:

En undersköterska som jobbat i 20+ år inom US tjänar ca 22000
En Akutläkare som nyanställs tjänar från 35000 o uppåt. Är det bara jag som ser någon skillnad där???

~ Memento-Mori

Yup, det är en skillnad. Inte bara en, faktiskt:

a) Undersköterskan har gymnasial utbildning (omvårdnadsprogrammet). Läkaren har 5,5 års läkarutbildning på universitetet (i en takt som på inget sätt är jämförbar med gymnasienivåplugg), minst 18 månaders AT, och därefter runt fem år specialistutbildning. Minst. Det är under förutsättning att man kan gå raka vägen, vilket man ofta inte kan eftersom antalet AT-platser är begränsat osv. Således har läkaren minst 12 års utbildning. Och det är heller inte en “lekskola” till utbildning som personen i fråga vill få det till i ett av sina inlägg – med tanke på att jag nu testat på ett helt gäng olika kurser och utbildningar kan jag lugnt konstatera att det är den mest intensiva utbildning vi har i Sverige.

b) Undersköterskan har ett visst ansvar, men återigen går det inte på något sätt likställa med det ansvar läkaren har.

c) Undersköterskan är del av ett team, läkaren förväntas leda.

Och så vidare. Som L sa, “Finns det några likheter?” är kanske en viktigare poäng i jämförelsen mellan en undersköterska och en läkare, snarare än vilka olikheter som finns. Med alla dessa punkter torde det vara uppenbart att en skillnad på 22 000 mot 35 000 egentligen är för liten. Det kommer ta tio år för läkaren att arbeta in den lön som undersköterskan får in under tiden läkaren studerar. Och olika människor med olika utbildning och ansvar ska ha olika lön.

Lösningen på det hela är enligt kommentatorn att utbilda fler läkare, så att alla kan komma till sjukhuset och få hjälp direkt. Det denne inte verkar vara medveten om är att vi redan har extremt hög läkartäthet, men det hjälper inte med det upplägg vi idag har i vården. Att utbilda fler funkar bara till en viss gräns, eftersom antalet praktik- och AT-platser är begränsade (vilket jag skrivit om tidigare). Och dessutom kanske vi ska utbilda människor så att folk inte går till vårdcentralen och vill ha antibiotika mot förkylningar, ringer efter ambulans för att de inte kan få tag på en taxi hem, och kommer till akuten med åkommor som borde hanteras på vårdcentral dagen därpå, bara för att det inte gick fort nog att få komma till vårdcentralen.

Som litet tillägg: visst är undersköterskor underbetalda. Det är sjuksköterskor och lärare och flera andra yrkesgrupper också.

Andra saker att bli irriterad över är några inslag i senaste Amelia. Först uppslaget om “Saker vi önskar höra från honom 2012”, som inkluderar 1) “Överraskning! Jag har fixat barnvakt ikväll och bokat bord. Du har ju alltid velat testa den där etiopiska restarangen!”, 2) “Två tv-matcher på en vecka? Herregud vad jag börjar bli trött på fotboll”, samt 3) “Sätt dig här i soffan, jag vill höra allt om din dag.” Det är så klart skrivet med glimten i ögat, men det hindrar inte att jag blir störd av det.

Gällande 1) kan jag konstatera att det fortfarande av någon anledning förväntas vara killen som fixar dejter och liknande. Att tjejen skulle fixa barnvakt och boka bord kommer inte på fråga. Varför inte, i dagens jämställda samhälle?

Gällande 2) undrar jag hur många TV-program tjejer tittar på som killarna himlar med ögonen åt. Själv gillar jag Biggest Loser som underhållning, det tycker inte L om. Men om jag ska få se mitt så kan väl han få se sitt, oavsett om vi tycker att den andres är kul eller ej.

Gällande 3) hoppas jag att de flesta som är i ett förhållande vill höra vad den andre gjort under dagen, annars undrar jag mycket över vad de gör i ett förhållande alls.

Övriga önskningar handlar om att killen ska städa mer, tvätta fönstren, åka och storhandla, mm. Hur hade den motsatta listan från killarna om tjejerna sett ut – hon borde byta däck på bilen, klippa gräset, eller för den delen tvätta, handla, och städa oftare (med tanke på att det faktiskt finns gott om fall där männen gör mer än kvinnorna)? Vilken reaktion hade ett sådant uppslag fått?

Uppslaget därefter i samma Amelia gör mig mest ledsen – “Män sörjer också missfall”. Faktumet att det behöver tas upp som artikel och nyhet är hemsk. Varför skulle män inte sörja missfall? Mitt i all denna jämlikhet är det uppenbart att kvinnan fortfarande är den som tillåts vara ledsen öppet (oavsett anledning), medan män döljer sitt bakom stoiska fasader. Vi skriker om jämlikhet på alla plan, men det verkar som att det mest är kvinnan som ska få ta mer plats, snarare än att mannen ska få en syl i vädret.