Tag Archives: Opinion

Dödshjälp, del 2: Vegetativt tillstånd

Fortsättning på Dödshjälp, del 1.

Tännsjö tar i ett senare kapitel upp frågan om vad man bör göra med människor som hamnar i ett permanent vegeterande tillstånd. Detta tillstånd är när ingen aktivitet i cortex (hjärnbarken) registreras. Eftersom hjärnstammen i dessa fall kan vara/är intakt lever människokroppen vidare – lungor, hjärta, med mera fungerar fortfarande. Utan att vara uppkopplad mot maskiner som ger t ex vätska och näring skulle kroppen dock dö.

En människa i vegetativt tillstånd har inget medvetande. Personen med dess tankar och minnen har lämnat kroppen; kvar finns bara ett skal. Kroppen kan finnas kvar under lång tid på detta sätt (månader och år), så länge den får näring.

En människa i vegetativt tillstånd dör om denne slutar få sondmatning. Det är inte ett aktivt dödande, men ett exempel på passiv dödshjälp. Den handling som företas leder indirekt till döden.

För egen del anser jag att om man verkligen kan konstatera att inget medvetande finns kvar – och med dagens scanningstekniker borde det kunna låta sig göras – hade jag velat att sonden stängdes av. Det finns ingen “poäng” med livet, ingen mening med att bara ligga som ett skal på ett sjukhus i väntan på att kroppen skall ge upp. Utan medvetande är vi inte de människor vi var före de svåra hjärnskadorna. Kan man om man inte har något medvetande verkligen säga att man har en vilja att leva vidare?

Givetvis kommer det alltid finnas de som invänder med historier om människor som vaknat efter lång tid i koma. Det är därför ett av kraven måste vara att man verkligen kan konstatera att det är slut på aktivitet i cortex (dock borde teknikerna för att undersöka skillnader mellan att vara i ett vegetativt tillstånd mot att vara helkroppsförlamad ha utvecklats en del sedan 80-talet, som i artikelexemplet).

Hur skulle du själv vilja ha det, om du fick så svåra hjärnskador att du inte längre hade något medvetande? Skulle du vilja att sjukvården höll dig vid liv i väntan på något som kanske aldrig kommer (en kur som gav dig nytt liv), eller skulle du vilja att sonden stängdes av? Jag har inte något rätt svar, bara min egen uppfattning om vad jag skulle vilja själv.

Nästa del, om organdonation.

Mina inlägg om dödshjälp:
Del 1
Del 2
Del 3
Del 4

Dödshjälp, del 1: Terminal sedering

Satte mig och började plöja igenom kurslitteratur för nya kursen, HEL (Hälsa-Etik-Lärande) som vi påbörjade idag. Valet föll på “Döden är förhandlingsbar“, av Torbjörn Tännsjö. Hann igenom de första hundra sidorna innan jag bestämde mig för att gå hem och äta lunch, och så här långt har jag läst nog att det lär bli basis för två inlägg här.

Boken handlar om dödshjälp på olika sätt. Passiv dödshjälp, vilket är det som är tillåtet i Sverige, också i vissa fall kallat assisterat självmord. När läkaren på något sätt påskyndar dödens inträde, genom att till exempel sluta med vätske- och näringstillförsel.

Döden är ångestladdad för de allra flesta. Många låter i så stor utsträckning som möjligt bli att tänka på den. Jag har åtminstone ett par i min umgängeskrets som förmodligen hade valt att leva bara lite kortare än för alltid om de givits valet. Det är kanske tur att de inte får som de vill; världen hade blivit överbefolkad i ännu snabbare takt i så fall.

Men dödshjälp. Hjälp att dö. I början av boken tar Tännsjö upp scenariot då en sjuk människa som har kort tid (upp till två-tre månader) kvar att leva, där inget hopp om tillfrisknande finns, väljer att bli sövda. De vill sova den sista tiden, utan (mar)drömmar och utan ångest. Terminal sedering; sövd tills dess att döden inträffar.

I dessa fall handlar det om fullt medvetna människor som tar ett beslut om hur de vill dö. Fråga dig själv och människor runt omkring dig, “Hur vill du dö?” så tror jag att den absoluta majoriteten kommer att svara, “I sömnen.” Förmodligen med fortsättningen, “När jag är gammal och har levt mitt liv till ända,” men det kan vi inte alltid påverka, och i just scenariot ovan är det kanske inte så.

Så varför ska man inte få välja att få sova tills dess att man dör?

Man kan möjligen vilja invända att människor på det här sättet ska frestas att i förtid avsluta sina liv. De kan komma att i så fall fatta förhastade beslut. Men vi vet ju att människor i allmänhet är beredda att hålla fast vid sina liv, också då oddsen är mycket dåliga och det egentligen bara är plågor och elände som återstår. Det visar, tycker jag, att människor som avviker från normen, som alltså trots allt vill avsluta sina liv, nog i allmänhet måste ha mycket goda skäl för sitt beslut.

~s 59, Döden är förhandlingsbar

Jag har hört den invändningen. Att det skulle “locka” folk att vilja dö i förtid. Men som sagt ovan, bland mina vänner och bekanta är det motsatsen som är det vanliga – man vill leva för alltid. Det är saker som ska hinnas med, människor man ska träffa, självförverkliganden att sätta i spel och barn att fostra så att ens arv lever vidare. Med mera. Vilken människa, som är mindre än dödssjuk och har ont, skulle välja alternativet att “ge upp” och sova in i döden? (En som är djupt deprimerad (utan annan sjukdom) kan väl möjligen argumenteras, men denne skulle aldrig bli given optionen).

En dödssjuk människa ska få välja själv, i så stor utsträckning som möjligt. Om det är att vårdas in i det sista med alla mediciner som finns, eller om det är att sova, eller om det är att gå hemma – det bör nog vara upp till patienten så mycket det bara går.

Fortsätter nästa gång med patienter i permanent vegetativt tillstånd samt frågan om organdonation. Och kan samtidigt säga att jag (just nu åtminstone) begränsar mig till patienter som är “friska i huvudet”, eftersom det är den begränsning boken gör. Patienter som inte är mentalt friska är ju ytterligare en dimension av diskussionen.

Mina inlägg om dödshjälp:
Del 1
Del 2
Del 3
Del 4

Trygghetsnarkomani

Dagens inlägg blir lite av en fortsättning på gårdagens skriverier.

Ann Heberlein har skrivit en bok, “Det var inte mitt fel! – om konsten att ta ansvar“. Den handlar om hur världen är fylld av människor som vägrar ta ansvar för sig själva. Om de misslyckas på jobb är det chefens fel, om de blir feta är det McDonald’s fel, om de misshandlar sin fru så är det deras föräldrars fel, och om allt annat fallerar så går det ju alltid att skylla på “samhället”.

Ett kapitel heter Förnuft och känsla, med underrubriken Mod och moral. Här skriver Heberlein (s 141),

För att kunna leva ett gott liv måste människan besitta ett visst mått av mod – det hävdade redan Aristoteles. Mod är enligt honom en av karaktärsdygderna, alltså en medelväg mellan dumdristighet och feghet. Överallt och hela tiden lurar potentiella katastrofer, och för att överhuvudtaget klara av vardagens utmaningar måste man vara modig. […]

Kanske är vi, paradoxalt nog, mer än någonsin tidigare i historien medvetna om de risker vi utsätts för. Trots att vi i de nordiska länderna har en större materiell trygghet än någonsin tidigare ökar den existentiella otryggheten. Den existentiella otryggheten tycks alltså växa i omvänd proportion till den materiella tryggheten.

Och det var väl lite detta jag menade med gårdagens inlägg. Desto mer bortskämda vi blir med materiell trygghet – vi har hem, mat, dricka, och så vidare – desto mer har vi möjlighet att titta på allt annat runt omkring oss. Media kommer dagligen med feta rubriker om allting som är farligt – allt från att mobiltelefoner ger hjärntumörer till det konstanta terroristhotet, från att för mycket arbete leder till utbrändhet till att för lite arbete leder till utbrändhet. Socker är beroendeframkallande, laktos är farligt, alla borde vi vara vegetarianer eller veganer för att det finns ämnen i kött som är ohälsosamma, den som inte tränar riskerar en för tidig död…

Och så vidare.

Heberlein tar upp det uttryck David Eberhard, överläkare i psykiatri, myntade genom en bok – trygghetsnarkomani. Och visst stämmer det. Samhället som vi lever i idag inbjuder till denna narkomani. Om vi blir arbetslösa finns det A-kassa och socialbidrag och jag vet inte allt, och en arbetsförmedling som visserligen inte funkar överdrivet bra alltid, men den finns. Om vi mår dåligt på jobbet kan vi bli sjukskrivna och få sjukpeng. Om äktenskapet kraschar och vi mår dåligt åker vi till psykakuten och väntar oss mediciner för att må bättre.

Jag diskuterade just det sistnämnda med en kompis förra veckan, när vi åkte upp till Falun ihop: Detta ständiga förlitande på medicin idag.

Jag har vänner som mått dåligt. Ex, kompisar, bekanta… folk mår dåligt över lite allt möjligt. Antalet gånger jag föreslagit för dem att gå till en psykolog att prata ut? Ungefär lika många gånger som de sagt att de mått dåligt. Svaret? Alltid, utan undantag, ett tveksamt höjt ögonbryn och någon variant av, ‘Nä, varför skulle jag göra det?’

Nu har ingen av dessa vänner lagts in på psykakuten och väntat sig mediciner. Men tänket finns där ändå. Att tala ut om problematiken och ta ansvar för hur man själv mår, det är inte överdrivet högt på listan över saker folk vill göra. Enklare är att skylla på låga serotoninnivåer eller att man har gener som predisponerar en att bli deprimerad och att tycka att man inte har ansvar och därför ska ta mediciner för att öka serotoninnivåerna.

Jag tvivlar inte på att det finns en nytta med mediciner. Det gör det. Det jag vänder mig emot är att ta dem som substitut för att ta ansvar för sig själv.

Ta alkoholism. Det finns en gen som gör att risken är betydligt större att man blir alkoholist om man börjar dricka alkohol, än för andra som inte har genen. Man är predisponerad att utveckla alkoholism. Grejen är att det finns en skillnad mellan predisponerad och determinerad. Predisponerad = riskfaktorer finns, men människan har valet. Determinerad = ödesbestämt, människan kan inte göra något åt det. Jag tror inte för fem öre på determinismen. Vi är inte ödesbestämda till något – att tänka så vore för min del väldigt deprimerande, för då hade jag inte kunnat påverka mitt eget liv alls. Men den som är predisponerad att bli alkoholist – alltså den som vet att alkoholism finns i familjen – har ett ansvar att avstå från alkohol. Det är inte något som “bara händer”. Man väljer att börja dricka.

Men tillbaka till trygghetsnarkomani och förväntan att “samhället” (detta ganska odefinierbara organ) skall ta hand om oss. Denna trygghetsnarkomani, där vi hela tiden kan se riskerna med allting omkring oss (och för den delen blir klubbade i huvudet med alla risker av media) måste vara åtminstone en del av grunden till den stressuppelevelse jag pratade om igår. Desto mer materiell trygghet vi har, desto mer kan vi känna efter. Och desto mindre ansvar tar vi för oss själva, när vi hela tiden blir matade med hur farligt allting omkring oss är. Det är “samhällets” och skolans fel att flickor idag är stressade, och det är också ett problem, ett farligt problem.

Vi kanske ska lära oss hantera problem istället? Lära oss att den enkla vägen (medicin, eller att kalla oss själva determinerade) inte är sättet att hantera saker, utan att vi faktiskt måste ta ansvar för oss själva, genom att ta reda på roten till problemen genom att prata om dem, eller avstå från alkohol, eller vad det nu kan vara.

Innan det här blir en roman avslutar jag detta inlägg. Just ansvar lär dock återkomma i den här bloggen. Och har ni inte läst “Det var inte mitt fel!” så rekommenderas den varmt. Finns att köpa här.

Den goda stressen

Nu är det på tapeten igen. Unga flickor stressar mycket. Unga flickor stressar mer än unga pojkar. Från mellanstadiet upp till gymnasiet blir flickor alltmer stressade över skolresultat och annat.

Precis som många andra liknande undersökningar är denna en självifyllnadsenkät. De 1000 elever som tillfrågats har fått bedöma sin stressnivå på egen hand. Det är ungefär då jag börjar undra: har vi numera alldeles för mycket tid att tänka efter, känna efter? Rapporten utkommer samtidigt som två Socialdemokrater presenterar sitt mer än lovligt korkade förslag om “butler” i kollektivtrafiken*. Stockholmare generellt är ju stressade.

Nu tänker jag inte lägga särskilt mycket politik i den här bloggen, eftersom jag är en sån där för partierna irriterande människa som oftast inte bestämmer sig för vilket parti hon ska rösta på förrän fem minuter innan hon röstar och jag oftast finner att alla partierna kommer med otroligt dumma förslag. Men jag tycker ändå att det är intressant med kopplingen mellan unga flickors stress och deras föräldrars stress.

I gårdagens Sydsvenskan kunde man samtidigt läsa om Lourdes Anagua, 14 år i Bolivia. På morgonen och förmiddagen går hon i skolan, fram till kvällen gör hon läxor och sedan tar hon bussen en timmes resa för att jobba på gatan med att sälja en varm dryck till bilresenärer fram till tio eller elva. Hon kommer hem vid midnatt. Sedan börjar det om igen.

Jag tror inte att Lourdes mår bra. Barn behöver få vara barn och de, liksom vuxna, behöver få vila. Men om Lourdes hade fått en självutvärdering om hur stressad hon är så tror jag inte att hon hade beskrivit sig själv som stressad.

Här i Sverige har stressad blivit ett ord som är helt synonymt med att må dåligt. Jag förstår inte riktigt den kopplingen. Visst finns det långvarig negativ stress, det gör det utan tvekan. Men all stress är inte negativ. Stress inför en tenta, till exempel, får mig att bli mer fokuserad. Om jag har mycket att göra i vardagen så får det mig både att göra mer (om jag har 30 min på mig mellan skola och träning och vet att jag måste städa så gör jag det under den tiden, medan om jag är ledig i två dagar så städar jag inte på hela tiden eftersom det finns roligare saker att göra och städa kan man ändå göra sen), och det får mig att njuta mer av min lediga tid.

Stockholmare har tydligen inte tid att älska eftersom de spenderar i genomsnitt 77 minuter varje dag på resande. Som Sydsvenskans ene krönikör påpekade har stockholmare, liksom övriga Sverige, världens mest förmånliga föräldraförsäkring, fem till sex veckors semester om året, god barnomsorg och ett välutvecklat välfärdssamhälle i övrigt. Men de är ändå stressade. För det är man när man har det bra. Mycket vill alltid ha mer.

Tillbaka till de stressade unga flickorna (och en hel hög pojkar, ska ju inte glömmas). Varför är det så dåligt att flickor stressar? Sedan någon gång på 80-talet har flickor fått bättre betyg i skolan än pojkar (enligt Sydsvenskans opnionskrönika om det idag). Fler flickor läser vidare på universitetet. Varför är det så dåligt att flickor stressar och blir bättre i skolan? Dagens elever besitter ändå mycket sämre kunskaper än vad de gjorde för tio, tjugo år sedan. Fysikkunskaper, mattekunskaper… Redan då jag gick på gymnasiet var mattekunskaperna usla. Vi var närmare 30 elever som började på Matte B när jag gick i tvåan. Sex elever gjorde slutprovet. En av dessa fick VG, en fick G. Resten blev underkända. Själv spenderade jag majoriteten av lektionerna med att förklara första gradens ekvationer för andra elever, eftersom läraren inte hann med att hjälpa andra. Varför hade de inte lärt sig ekvationer i grundskolan? Ingen aning.

Stress är inte enbart av ondo. Det ger oss möjlighet att njuta mer när vi kan slappna av. Men människan är av naturen lat och vill helst ha allt serverat på ett silverfat, alltifrån bra betyg till bra lön, till tid att älska, tid att åka på lyxsemestrar, den senaste bilen, den senaste mobilen, den plattaste TV:n. Och ju mer vi har, desto mer vill vi ha.

Samtidigt sliter Lourdes 18 timmar om dagen mot sin dröm att bli läkare. Jag känner mig enormt bortskämd och inte det minsta stressad helt plötsligt.

Så, som slutsats, eftersom det kanske behövs (även om det här mest var för att få ut min irritation gentemot folket i välfärdsländer som gnäller konstant): I mångt och mycket tror jag att den stress som numera kommer fram i rapporter flera gånger årligen ligger mycket i att vi är så högt uppe på Maslows behovstrappa att vi kan börja titta på det vi själva har och verkligen tänka efter, är jag nöjd? Vi har mat, vatten, ett hem. Vi har trygghet. I mångt och mycket har vi kärlek och gemenskap. Då börjar vi plötsligt komma in på uppskattning och självuppfyllelse – och där stannar vi, och tittar på oss själva och då komma fram till att ja, jag är nog stressad. Och vissa är säkerligen stressade på det negativa sättet – men många är mest bara bortskämda.

* Detta förslag är korkat eftersom allting de lägger fram, såsom tvättinlämning, matkassehämtning, och en butler som gör “uträttar ärenden”, redan finns att få. Det heter kemtvätt, och de stora mataffärerna har matkasseutkörning, och man kan hyra allt från städerskor till barnpassare eller vad det nu är man vill ha. Grejen är bara att det kostar. Eller hade de med det här förslaget tänkt att det hela skulle vara gratis? Hur skulle det då finansieras, högre skatter? Varför ska jag betala för att stockholmarna ska få det ännu bättre förspänt? Annars blir det som vanligt, de som har pengar kan köpa tjänsterna. Och det finns redan (inklusive RUT-avdraget, som S vill avskaffa…).

http://www.dn.se/debatt/nar-ska-vi-stockholmare-fa-tid-att-alska-och-skratta-1.1153kommer