Tag Archives: Personligt

Då och nu

Är återigen i Malmö och slås – igen – av hur mycket saker och ting inte ändras. Jag var här nån gång i oktober och redan då var det en stark känsla av att jag knappt varit härifrån. Nu är det december och det känns precis likadant.

Tågstationen, Malmö central, är det enda som egentligen ändrats. Den har å andra sidan byggts om rejält i och med Citytunneln. Det var det första som mötte mig när vi, 59 minuter försenade, rullade in. Då hade vi spenderat 35 av våra försenade minuter på att sitta ungefär en kilometer från centralen och vänta eftersom ett växelfel i Arlöv skapade kaos på Malmö central. (59 minuter är för övrigt irriterande – en timme så får man tillbaka hela kostnaden för biljetten, medan 59 minuter innebär att man bara får hälften…). Mamma väntade när jag kom av tåget och vi släpade min otympliga väska därifrån genom snömodd till lägenheten.

I stan har det stått stilla; det är snötäckt, men inte annorlunda på något sätt mot hur det var för ett år sedan. Det känns kallare här än i Linköping, för det är väldigt fuktig kyla. Mammas och pappas lägenhet kändes större, men det är något udda med minnet, för jag har ju varit här en massa gånger – men efter ett tag förändras minnena sakta men säkert och plötsligt stämmer minnet inte riktigt med verkligheten. Samma sak gäller, tydligen, människor. I minnet ändras detaljer.

Köpte en ny resväska. Den är leopardmönstrad och helcool och dessutom stor och väldigt praktisk, till skillnad från den gamla. Min väska är mest tung för att den innehåller Stryers Biochemistry samt Essential. Kläder har jag inte med mig så mycket av, räknar med att det mest blir bikini, shorts och linne. Och solglasögon.

Lördagmiddag med mamma och pappa, som tusen gånger tidigare. God mat, gott sällskap. Jag undrar om en av anledningarna till att jag  lyckats komma in i studentlivet i Linköping är att jag inte har “äta hos mamma och pappa” som standard för fredag- och/eller lördagkvällar. Fast det är inte bara det, för här hemma tog det också emot att ta sig till Lund och passa tåg- eller busstider för att ta sig hem igen mitt i natten. Dessutom är studentlivet i Lund annorlunda uppbyggt, då det är baserat i stor utsträckning på nationer. I Linköping håller vi oss mest till medicinare, främst den egna terminen, i andra hand T2 och ibland T3, i tredje hand med äldre äldrekursare, i fjärde hand HU:are i övrigt och i femte hand universitetets övriga studenter. Typ; något i den stilen. Och jag gillar mina kursare, vilket gör att det är helt okej för mig att umgås med dem i olika konstellationer. Lunds olika nationer kändes aldrig särskilt överkomligt för mig, även om jag vet att många – inklusive min lillebror – är väldigt förtjusta i det.

Idag blev det fika med kompisar, vilket är ytterligare en skum upplevelse. Vi har växt isär en hel del, tror jag. Det kändes så. Och jag inser någonstans att det inte ens spelar mig särskilt stor roll, bara för att jag har nya nu. Nya vänner som delar mina intressen på ett annat sätt. Folk som förstår den löjliga överambition som jag tror krävs för läkarlinjen och som delar den stress plugget innebär. Samtidigt kan jag konstatera att jag fortfarande tycker om mina gamla vänner väldigt mycket. Det finns en förankring i min historia som jag inte vill förlora. Men det är kanske just så, att de representerar minnen snarare än nutid och jag lever nu i en nutid där jag trivs.

Nu ska jag återgå till biokemin. Till tisdagens basgrupp ska vi ha tryckt i oss allt om proteiner och även om jag inte kommer vara med på basgruppsmötet på tisdag så har jag fortfarande ambitionen att vara färdig med de frågeställningar vi gjorde till dess.

Tack.

Egentligen ett privat inlägg, men eftersom det innehåller ett tack till alla er som bryr er får det vara publikt ändå.

Okej, så… mår väl inte särskilt bra just nu. Underdrift egentligen.

Men det är skönt att inse att jag faktiskt inte är ensam, trots att det känns så mest hela tiden just nu. Att veta att det finns folk som bryr sig.

Just nu vet jag inte alls varför jag flyttade. Det tog mig år att bygga upp den sociala krets jag levde i i Malmö, så varför jag inbillade mig att jag skulle kunna bygga upp samma sak på annat håll innan jag förföll i mörker vet jag inte. Allra minst när hösten tränger på och det mest bara är grått hela tiden.

Jag vet inte hur det kommer gå och vet inte vad jag kommer göra. Just nu känns det mest lockande att gå kvar här tills jag kan byta till Lund och flytta hem igen, för sex år här känns oändligt. Det är en fungerande plan, eftersom jag förhoppningsvis vid det laget (det är absolut tidigast till termin tre jag möjligen skulle kunna byta, om jag har mycket tur (och då lär jag få gå om en del, men det är ett problem jag tar då)) har vant mig vid att bo här och skaffat ett liv jag faktiskt inte vill lämna.

Oavsett vilket, tack till er som hör av er och vill hjälpa. Det är upp till mig själv att hjälpa mig, men era tankar och närvaro är en bit på vägen.

Protected:

This content is password protected. To view it please enter your password below:

Set me free

Jag drömde i natt. Tänk vad drömmar kan säga, vad de kan berätta för ens medvetna från djupet av det undermedvetna.

Ord som aldrig kommer sägas, men min reaktion till dem. Att få testa en scen, en verklighet, utan att det faktiskt sker på riktigt.

Jag har en drömtydningsbok eller två (intresserad av det nån gång i tidiga tonåren), men här behövs inga tolkar. Här var det rättframt, verklighetstroget. Inga konstiga färger eller människor i underliga roller som de inte alls ska ha. Här var det han och jag. I månader har jag drömt om oss men aldrig har jag reagerat som jag gjorde i natt.

Mina egna ord gör mig fri. Mina egna ord till honom.

Det blev aldrig något avslut. Kanske vill jag själv skapa ett. I så fall kan jag bara tacka mitt eget undermedvetna.

Ärlighet varar…

Ärlighet varar längst.

Jag VET. Men inte är det enklare för det. Fråga… de flesta. Vem av er håller er helt till sanningen? När ‘ärlighet’ dessutom inte bara är att inte ljuga, utan även att bara hålla tillbaka sanningen och inte säga något alls.

Det är så mycket enklare. Så mycket säkrare. Så mycket mindre risk för stor skada.

Men samtidigt vet jag att ni har rätt. Ärlighet varar längst. Att gå och fundera ger ingenting. I slutändan måste man höra vad den andra människan har att säga.

En kompis jag snackade med för någon dag sedan sa att hon behöver människor omkring sig då och då, för annars bara tänker man. Jag är likadan. Och tankar är bra – till en början. Men sen så blir det till slut för mycket tankar som blir som snåriga labyrinter och sen hittar man plötsligt inte ut igen. Då behövs en annan människa som fungerar som Ariadne med gyllene tråd som gör att man hittar ut igen.

Rastlösheten gror. Blodet rusar, händerna darrar. Det är tur att jag har något att göra ikväll.

Kärlek

Kärlek.

Så enkelt, så enormt svårt.

Jag vill riskera mitt hjärta men finner det än omöjligt att gå vidare någonstans från förra gången. Vill inte ha någon annan. Flyttade fyrtio mil bort men kan inte släppa det för det. Har ingen kontakt med, men kan inte tänka på något eller någon annan. Förra gången tog det nästan två år att komma över kärleken och då var det ändå jag som gjorde slut. Den här gången var det inte mitt val.

Mamma och pappa träffades när de var tonåringar. De har ett bättre förhållande än de flesta jag har att jämföra med, i såväl min ålder som deras. När mamma var i min ålder hade hon varit gift i åtta år.

På utbildningen spirar kärleken så vackert. Helgens finsittning inspirerade självklart en del ‘strul’ och ett par är sockersött gulliga mot varandra, sådär så att man får hål i tänderna. Ska statistiken uppfyllas så ska vi ju få ett antal par på utbildningen, så det hela är väl som väntat.

Det verkar så enkelt för en del. Egentligen var den enkel för min del också, det var bara omständigheterna som var komplicerade. Kärlek i sig är, när det är som det ska vara, rättframt och simpelt.

~

You’re not friends. You’ll never be friends. You’ll be in love till it kills you both. You’ll fight, and you’ll shag, and you’ll hate each other till it makes you quiver, but you’ll never be friends. Love isn’t brains, children, it’s blood… blood screaming inside you to work its will. I may be love’s bitch, but at least I’m man enough to admit it.
~ Spike, Lover’s Walk, Buffy the Vampire Slayer

Fiiiiinsittning

Igår var det dags för höstens finsittning. Playing dressup! Mycket roligt. Att få klä sig fint och sminka sig och locka håret och sätta på sig skyhöga klackar (som gör en längre än de flesta, inklusive en stor andel av killarna…) – massa skoj.

Började dock dagen i mjukisbyxor och en t-shirt. Städade lägenheten och vid tolv-tiden kom min nollegrupp hit för att öva gyckel. Vi övade i fredags också, men behövde mer. Vi hade skrivit nya texter till två låtar, “Fattig bonddräng” och “Superstar”. Den förra handlade började med, “Jag är en fattig etta, går på bidrag och lån…” medan den andra handlade om hur tjejerna ville vara “kinky tjejer” och ligga med läkarkillar, för SG, MedBi och BMA får oss att somna. Mycket roligt hade vi när vi skrev texterna. Dessutom hade båda låtarna en del koreografi så att det skulle vara ännu snyggare.

När nollegruppen gått gjorde jag mig i ordning med locktång i högsta hugg. Det tar tre evigheter (läs: en timme) att locka hela mitt hår, så jag satte i en film samtidigt. Vid halv fem kom K hit och E en stund efter det, och så gjorde vi oss i ordning och blev givetvis übersnygga på alla sätt ^^

Sittningen hölls på Garnisonen, en byggnad på området Garnisonen (där jag bor) som ligger trehundra or so meter härifrån. Lagom avstånd att gå, framför allt senare, kl två på natten då det var riktigt, riktigt kallt. Byggnaden var fin – massa gamla tavlor av generaler och majorer och sånt där, och ett rum som jag snabbt kallade gubbrummet eftersom det var en hög läderfåtöljer och mängder med böcker i bokhyllor längs hela väggarna. Killarna satt med sina glas och såg ut som att de trillat in på 1930-talet, framför allt efter middagen då det serverades whiskey.

Vi hade bordsplacering och jag fick en av våra Fadderister till bordsherre, samt ett antal andra runt om från vår klass och T2 som jag inte pratat med något särskilt tidigare. Det blev helt okej mat – förrätten var bäst; rökt lax med Philadelphiaost – och sällskapet var trevligt. Som sig bör sjöngs det en hel massa. Temat för kvällen var “vårdyrke” eller något i den stilen; tempon var bland annat “mun-mot-mun-metoden”, och… hmh, jag borde minnas bättre, men det gör jag inte.

Min nollegrupp fick gyckla redan vid förrätten, efter att Superfaddrarna varit uppe och gjort sitt. Vårt framträdande gick helt okej och det blev en del jubel, även om det inte gick riktigt lika bra med “Superstar” som det gjorde på repetitionerna. Ironiskt nog var det en liten del av koreografin i “Fattig etta” som vi in i det sista funderade på att skippa, som fick mest skratt.

Utöver min nollegrupp och Superfaddrarna var det också gyckel av nollegruppen Hematologerna, samt Fadderiet och MedSex. Inte oväntat fick MedSex mest applåder, men så är de ju också gyckelexperterna, så livet var ju såsom det skulle vara.

När middagen var över blev det kaffe på ovanvåningen, och därefter dans i den lokal där vi åt middagen. Jag var inte överdrivet förtjust i DJ:n den här gången heller, men en del var kul att dansa till. Roligast var även den här gången när vi körde LÄK-dansen till Billy Jean, ett stående inslag på LÄK-sittningar.

Minglade en del och gick sedan hem mina trehundra meter och kollapsade i säng vid tvåtiden.

Bilder bör komma, ska bara få dem av tjejen som tog bilder under kvällen igår :)

En underbar helg!

Världens bästa helg. Seriöst. Jag älskar mina föräldrar så att jag inte vet vart jag ska ta vägen :)

Vi har haft riktigt, riktigt trevligt. Mysigt, effektivt, kramigt, pratigt, underbart.

Effektiviteten består i färdigställandet av lägenheten. Mamma lånade en borr av en av sina kompisar som är snickare – en riktig slagborr, inte bara en borr med slagfunktion vilket är vad jag stått och försökt slå hål i väggarna med. Med denna riktiga borr tog det plötsligt åtta sekunder (jag räknade) att göra ett hål i väggen, istället för tio minuter att stå och hänga på borren och bara få ett fyra millimeter djupt hål. Med denna briljanta borr har vi nu satt upp allt möjligt – gardinstång i sovrummet som håller mörkläggningsgardiner, en helfigursspegel i hallen, hyllor i arbetsrummet, ett antal tavlor…

Började med ett besök på IKEA igår. Köpte lite av varje – ett soffbord (Lack), en sittpall (Kivik), en vas och fejkblommor. Fejkblommor är underbart bra, för de kan inte ens jag ta död på. Allt annat i växtväg, oavsett hur mycket folk påstår att det inte går att ha ihjäl, kan jag ta död på på imponerande kort tid. Hoppas jag har bättre lycka med levande människor, aka patienter, i framtiden ;)

Köpte också gardinstång på IKEA, och mörkläggningsgardinerna på Hemtex. Hemtex har för övrigt en av de fulaste och mest opraktiska loggor jag sett på länge numera.

Åt liten lunch – varma mackor – och fortsatte sedan runt om Tornby. Jämförde priser på laptops och dammsugare och diverse annat på Siba, OnOff och Expert, för att jämföra bör man, annars dör man annars får man inte alla rabatter man kan få.

Till slut var vi så slut i huvudet av all elektronik vi tittat på, alla människor runtomkring och alla ärenden vi uträttat att vi körde tillbaka hem. Väl hemma satte jag ihop mitt nya soffbord, mamma min nya sittpall och pappa skruvade upp spegeln i hallen. Sedan fixade Snickarna från Skåne upp gardinstången i sovrummet och mamma var magiskt snabb att sätta upp hissgardiner i såväl arbetsrum som vid köksbordet. Just nu är det inte heeelt uppenbart varför jag behöver hissgardiner – det är grågrågrått ute och har varit det i tre dagar – men när det är sol och ljust blir arbetsrummet annars så ljust att jag inte ser vad som pågår på datorskärmen, så det är tacksamt med gardiner.

Vid sjutiden eller möjligen något senare ansåg vi oss ha varit så duktiga att vi förtjänade middag. Skulle gått in till stan men det var råkallt, småregnade och blåste så vi tog bussen istället. Hittade en trevlig restaurang – Storan – och åt grymt god fisk där. Jag fick kräftstjärtar till förrätt, alltid yumyum!

Föräldrarna sov sedan i det otroligt praktiska övernattningsrummet här i huset. Väääldigt bra att ha.

Söndagen påbörjades med frukost och fortsatte med välbehövlig hårfärgning. Sedan var klockan elva och vi ansåg det okej att börja borra, och med den Magiska Borrens hjälp sa det vips – eller snarare ‘vrrrrrrrrrrrrr’ – och sedan var tre hyllor, en telefon och en anslagstavla uppsatta på väggarna i arbetsrummet. Det ser nu väldigt kontorsaktigt ut.

För att mamma och pappa skulle känna att de gjort något annat än lekt snickare, chaufförer och shopping-enablers under helgen gick vi en runda. Ner om sjukhuset, bort till Glasentrén, vidare till trädgårdsföreningen och sedan hem igen längs Tinnerbäcken. Mycket trevligt. Fortfarande väldigt mycket höst med grå himmel och ganska kallt ute, men inget regn. Jag märkte under promenaden hur mycket jag trivs med staden och hur positivt jag ser den; älskar att här är så mycket grönt och mysigt. Det enda som är lite negativt är alla jeffla backar… Neråt = kalas, uppåt = inte lika kalas. Men motion FTW.

Åkte ut till Tornby igen och började återigen på IKEA. Lämnade tillbaka några saker som vi inte behövde och gick sedan en runda till. Hittade en matta till arbetsrummet och diverse smått för att mjuka upp här – fler fejkblommor. Och lite annat.

Sedan var vi på OnOff och köpte lite teknik, och i en butik bredvid – Chilli – hittade jag en ny servis som jag tyckte var riktigt snygg. 400 kr var dessutom lagom pris för 8 stora, 8 små och 8 djupa tallrikar, samt 8 muggar. Mamma och pappa hittade en väggklocka med diameter 1 meter som var helcool, men som inte fanns i färgen de ville ha så därför skall jag försöka komma ihåg att köpa en nästa gång jag är på Tornby. Riktigt cool.

Åkte hem igen och mamma tog en kopp kaffe för att orka köra hem. La ut mattan i arbetsrummet för att se hur det blev – väldigt mycket mjukare, helt löjligt vilken effekt en matta kan ha – och sedan var det kramar och hejdå. Lite sorgligt att se dem gå, framför allt eftersom vi troligen inte ses igen förrän i december, då jag kommer hem för att åka på semester med dem. Men det har varit en riktigt, riktigt bra helg. Och här är såå fint.

Skall ta bilder och lägga upp vid tillfälle, lovar :)

Musik och känslor

Det är konstigt vad musik kan bindas till känslor. Det finns ett gäng låtar jag just nu inte klarar av att lyssna på – låtar som är alldeles för tätt kopplade till specifika minnen. Bra minnen, dåliga minnen, men oavsett vilket så minnen jag inte orkar tänka på just nu.

I love it when you read to me
And you, you can read me anything

Themet till Forrest Gump, mitt all-time favorit-theme för någon film, får mig att tänka på Grekland. Jag hade lagt in den i min MiniDisc-spelare efter att ha klippt bort en del av musiken, så att bara precis mina favoritdelar återstod. Jag låg i solstolen och njöt med musik i öronen och en dator i knät, och så skrev jag.

Just leave with me now; say the word and well go
I’ll be your teacher, I’ll show you the ropes

Emmy Rossums “Slow me down”, för alltid kopplad till hösten 2008 då jag insåg att läkarlinjen var grejen. Jag hade precis hittat Rossums album och lyssnade på det om och om igen. Just titeln på låten kändes så rätt just då, även om resten av texten inte var lika passande. Jag minns att jag gick till biblioteket med den i öronen, och det småregnade och var grått – och jag kunde inte sluta le.

Only a second,
That’s all it takes to realize,
There’s a hundred thousand angels by your side

Så många låtar med så otroligt specifika minnen. Att sätta igång en specifik låt är som att öppna ett fotoalbum. Som att läsa mina dagböcker. Jag låter minnena skölja över mig, bra som dåliga, kan inte låta bli att lyssna, låta bli att återuppleva. För egentligen finns det inte särskilt många dåliga minnen. De gör bara lite ont då och då just nu.

Saknad, igen

Wow, en timme efter att jag hyllat att flytta… fan vad jag saknar en hel massa människor hemma. Eller ja, två. Typ. Men ändå. Saknaden slår in i en som en vägg, oväntad och stenhård. Och medan det är skönt och hälsosamt och bra på alla möjliga sätt så är det ändå otroligt jobbigt.

Om en av de där två varit här så hade det inte varit jobbigt någonstans att flytta. Det sa jag innan, det säger jag nu.

Kanske är det allra jobbigast när jag vet att det är träning i Malmö. Som sagt, inte orkat gå till jutsun här. I Malmö är det en massa människor som träffas och känner varandra, tränar så att svetten lackar (och skador uppstår, hmm), och har kul.

Saknar aikido. Faktiskt bara ren aikido, utan människor, även om det är människorna också. Men… mjuk träning. Jutsun gör ont, jag har ont i handlederna och i armbågarna eftersom folk kör hårt.

Meh. Man gnäller ibland, när solen går ner över skogarna och det är långt till människor man tycker om.

I thought, “Hey, I can leave, I can leave.”
Oh, but now I know that I was wrong, ’cause I missed you.

~ Stay, Lisa Loeb