Tag Archives: Personligt

Att flytta

Igår började jag diskutera grejen att flytta med en kompis. Vilket fick mig att börja fundera på hur det har varit att flytta.

Jag har nu bott här i en månad. Ganska exakt; jag flyttade in den 22 augusti, även om det var betydligt mer en kaosartad röra än det var ett hem då. Min första hela dag som Linköpingsbo var den 23 augusti, och det var också den första kvällen då jag gick och la mig utan att känna en enda människa i staden (natten innan sov ju K och J i övernattningslägenheten på första våningen).

Så, en månad in, hur känns det att ha flyttat?

Det känns… rätt.

Innan jag flyttade var jag nervös. Jag var tudelad över hela grejen – den ena delen en febrig längtan efter nytt, efter att träffa nya människor och få vara en annan person än den som alla redan känner mig som, och den andra delen fullt utvecklad panik och rädsla över att lämna allt det jag kände, som var tryggt och alltid likadant.

Jag hade det bra i Malmö. Det var lugnt och tryggt, med föräldrar på cykel- eller till och med gångavstånd, lillebror tre dörrar bort, och alla vänner och all träning nära och bra. Jag visste allt i mitt liv; jag visste hur folk skulle reagera innan jag agerat. Jag visste att några av de relationer jag hade var mer eller mindre ohälsosamma och att det var lite väl täta kontakter mellan alla människor jag umgicks med. Alla visste allt om alla.

Dessutom hade jag redan spenderat dryga fem år i Lund och jag ville verkligen inte fortsätta där. Visst, det hade varit nya människor, men det hade fortfarande varit Lund. Jag hade fått pendla – för till Lund flyttar jag aldrig – och det hade lett till samma situation som med juridiken, att jag alltid skulle hinna med ett tåg och tänka på pendeltider, istället för att kunna gå och ta en lunch och delta i kvällsaktiviteter. Jag orkade aldrig det när det var på så pass långt avstånd. Det var den främsta anledningen till att jag bestämde mig för att när jag flyttade skulle jag bo väldigt, väldigt nära skolan. Trilla-avstånd, kallar jag det. Ett sådant avstånd som innebär att även om jag försover mig till tio minuter innan föreläsningsstart så kommer jag hinna trilla till skolan.

Men även om jag visste att jag behövde komma bort är det svårt att göra det i realiteten. Att bryta upp från alla invanda mönster, från alla människor man älskar.

Jag har märkt sedan jag kommit hit att jag knappt klarar av ju-jutsun för närvarande. Det är helt enkelt för jobbigt att vara på en plats och köra en sport där jag i nästan tio år alltid vetat vilka människor som väntat mig, och känt dem utan och innan i stor utsträckning, och nu helt plötsligt inte känna någon alls. När man står i en plats i livet där man inte känner någon i skolan, eller på fritiden, så orkar jag inte med denna diskrepans i min verklighet. Jag var dock där igår; det var trevligt.

På det hela taget har det varit väldigt befriande att flytta. Spread my wings to fly, eller något. Få känna mig att jag klarar mig helt på egen hand, även när världen omkring mig ändras. Det ger en stor känsla av frihet. Och – utan att det här skall bli någon sorts flytt-propaganda – alla borde göra det någon gång.

Svart-vita och gråa personligheter

Psycho analyzing is fun.

I alla fall när man visar sig ha ganska rätt om ganska mycket. Bland mina vänner har jag ett par som är extremt svåra för mig att förstå och ett par som är så otroligt enkla. När jag tänker efter är det mycket möjligt att de som jag finner är enkla att förstå är de som är mest lika mig.

Har under det senaste året kommit fram till att jag är en ganska enkel människa. Jag kan vara ganska jobbig och ha humörsvängningar som få, vara långsint och socialt inkapabel när jag inte vill, men… jag är enkel. Tyck om mig så tycker jag om dig. Älska mig så älskar jag dig tillbaka. Var elak mot mig så kommer jag vara elak tillbaka. Gör illa de jag håller som nära och kära så kommer jag göra ditt liv till ett helvete.

Jag är givetvis också en människa med mina fel och brister. Jag gör orätter mot människor ibland när de inte alls förtjänar det och jag är inte alltid så vänlig och trevlig som jag borde vara. Min sarkasm missförstås ibland som sanning och mitt sätt kan verka ovälkomnande.

Men jag är en enkel människa och andra enkla människor är för mig inte det minsta svåra att förstå.

Nu på sistone har jag gett råd/förslag till två personer och båda tog dessa. Det ena var ett ganska stort beslut och givetvis inte baserat endast på mitt förslag, men jag är nöjd med att jag faktiskt hade rätt i att förstå vad den personen egentligen ville. Den andre var missnöjd med sitt eget beteende och jag gav ett förslag på förändring, vilket också faktiskt användes i praktiken. Den ene av dessa är en enkel människa, den andre en som jag (ironiskt nog) inte alls tycker är enkel att förstå.

Kanske tycker alla människor att de är enkla. Eller? Vissa kanske tar stolthet i att vara komplicerade, bara för att de ser “enkelt” som synonymt med tråkigt.

För ett par år sedan gjorde jag en lite indelning av människor i världen i två kategorier: gråa respektive svart-vita. Ingen av dessa är bättre än den andre, uppenbarligen.

Svart-vita människor är sådana som har ett väldigt starkt känsloliv. Då de är glada är de extremt glada, då de är ledsna är det gråt och depression. Varje känsla levs till etthundra procent.

Gråa människor är sådana som aldrig kommer till samma extremer. De kan vara glada och de kan vara ledsna, givetvis, men det blir aldrig så himlastormande på något håll.

Det finns positivt och negativt med båda kategorierna. Inom min familj är jag själv och min far uppenbara svart-vita personligheter medan min bror och mor är gråa. Jag hade på många sätt hellre varit grå, för de behöver inte gå och vara rädda för att om de blir ledsna finns det en risk att en depression går och lurar och bara väntar på att dra ner dem. Samtidigt finns det få saker som är bättre än att vara lycklig så fullt ut som en svart-vit människa kan vara.

Det jag skulle komma till, med syn på sig själv och det där med enkelhet = tråkig var detta: När jag hade denna teori som nyformulerad och färsk förklarade jag den för en kompis. Hon var i mina ögon en typisk grå person – lugn, trygg och harmonisk utan svängningar till höger och vänster  och alltid med ganska dålig förståelse för de perioder då jag mådde riktigt dåligt – men hon när jag var färdig sa hon, “Ja, jag är ju en typisk svart-vit.” Jag tror att det var för att hon missförstod “grå” som tråkig och inte alls ville vara det. För hade jag gett personlighetsbeskrivningen som ovan inbillar jag mig att hon hållit med mig om inom vilken kategori hon föll.

Eller också ser vi oss själva på olika sätt. Beauty is in the eye of the beholder, kanske också kan översättas med att personlighet är för var och en att bestämma? Det jag ser som enkelt ser någon annan som komplicerat, och tvärtom. Det gör ju möten med nya människor väldigt spännande i alla fall. Man kan lära sig något av alla…

Knackande på dörrar

Tre veckor i skolan. Fyra veckor som Linköpingsbo. Snart nog kommer jag tappa räkningen – redan idag fick jag fundera på hur länge vi gått i skolan och enda anledningen till att jag fortfarande har koll på hur länge jag bott här är för att jag flyttade upp en vecka innan skolan började.

Tiden flyger förbi. Två veckor med HEL är redan till ända (tack och lov) och vi hade vårt första storgruppsseminarium idag. Drygt tre timmar av presentationer om olika saker som har med lärande att göra – whoopee. Vår grupp var dessutom lite lätt osammanhängande, eftersom vi på två dagar – igår och idag – blivit av med två gruppmedlemmar som bestämt sig för att hoppa av sina respektive utbildningar. Men det gick bra ändå.

Har någon udda förväntning av att det ska knacka på dörren här. Fyra veckor och det har inte knackat på alls. Det är en udda förväntning eftersom det inte är någon som kommer knacka på. Dels är det knappt någon som har koll på vart jag bor (adressen kanske de har, men att hitta hit är en helt annan sak) och än färre som har portkoden, så även om de befunnit sig i Linköping hade de fått ringa för att komma in. Dels för att det är ingen som är i Linköping och av de nya vännerna (läs: kursare) som bor här så är det ingen som kommer komma och knacka på här bara sådär. Och inte heller de vet vad min portkod är.

Men ändå. Hemma i Malmö knackade det på dörren relativt ofta; lillebror som behövde bilnyckeln, kompisar som kom förbi för att gå till stan och fika, föräldrar som skulle hämta eller lämna något.

Här är väldigt tyst.

Ingen som knackar på dörren. Ingen som ringer på telefonen. Förutom Skype med jämna mellanrum; praktiskt att kunna se sina föräldrar trots att de är flera timmar bort.

Tur att jag har katterna. Det konstaterar jag igen och igen. Ja, de hårar ner och får ibland kattspatt mitt i natten så att de väcker mig, men de håller mig sällskap och gosar och myser.

Nu ska jag snart gå och träna. Himlen är både blå och grå och det har växlat mellan strålande sol och ösregn. Vädergudarna kan verkligen inte bestämma sig…

Motivation, fixa idéer och att trivas

Igår gjorde jag ett halvhjärtat försök att för första gången någonsin argumentera för att någon inte skulle fortsätta plugga. Det kan jag med all säkerhet lova att det har inte hänt förr.

Men jag börjar inse att det handlar inte så mycket om vad man gör – det handlar om att trivas med det man håller på med.

Folk tittar på mig med stora ögon och säger, “Du måste älska att plugga.” Nä, det kan jag inte påstå. Men det är något jag gjort sedan jag var sex år gammal, med undantag för ett halvår mellan gymnasiets slut och påbörjandet av juristutbildningen, så det är ju inte utan att jag är ganska bra på det. Men framför allt är det nu, sedan ett drygt år tillbaka, plugg mot att göra något jag verkligen trivs med. Det blir lättare då.

När jag då föreslår för någon att denne inte bör plugga har det enbart att göra med välmående att göra. Liksom jag i somras föreslog för en annan vän, och också gjorde lite research för att se vad som skulle krävas, att denne skulle börja plugga.

Jag har varit i situationen att jag enbart pluggat för att det är en fix idé. Min fixa idé var att ta en juristexamen. Påbörjar jag på något så avslutar jag det, är devisen efter vilken jag levt och lever stora delar av mitt liv. Men är det särskilt begåvat? Jag tror inte det. Nu drevs min önskan om att ta en juristexamen också av tron på att det nog skulle bli roligare att jobba med (vilket det förmodligen hade blivit) och mot slutet, när jag bestämt att jag ville läsa till läkare, att det är korkat att hoppa av en utbildning 1,5 termin innan avslut, när man gått i nästan fyra år.

Livet är alldeles för kort för att under långa perioder göra saker man vantrivs med. Med detta inte sagt att man aldrig ska göra sådant man finner tråkigt – det bör man göra. Jobba extra under gymnasie- och universitetstiden, till exempel, för att hålla sig själv motiverad med tanken, “Det här vill jag verkligen inte jobba med resten av livet.” Det är så jag ser på min tid som cafébiträde och telefonist, vilka varit mina två stora extrajobb. Inget av det är något jag vill göra resten av livet, och för att få lov att hålla på med sådant jag verkligen så måste jag plugga. Motivation hjälper när plugget, hur intressant det än må vara, överskuggas av en önskan att få göra roligare saker.

Så, sammanfattningsvis: vad ni än gör – se till att trivas med det :)

Födda och dödda, som mamma brukar säga

Jag är kändis i Ju-Jutsu Nytt, Svenska ju-jutsuförbundets egna lilla tidning. Jag är såå cool, vettu. Tidning läses här (PDF). Har dock för många L i mitt namn. För vi stavar ofta saker med tre av samma konsonant i rad.

Vann också en mugg på Kalasmottagningen i tisdags. Livet är mycket underhållande ibland.

Idag var jag och tränade på Korpen för första gången. Trillade in fem minuter innan ett Core-pass skulle börja, så jag tyckte att jag lika gärna kunde köra det som att ligga och göra magövningar på egen hand. Så, 30 min Core blev det. Inte riktigt som den Core jag är van vid, men samma koncept ändå – mag- och ryggträning. Därefter 30 minuter crosstrainer. Det är så skumt att börja med nya crosstrainers, för olika märken är helt annorlunda att jobba på. Man vänjer sig dock snabbt.

Under förmiddagen hade vi bibliotekskunskap. Det är alltid lagom meningslöst. Man lär sig lite, men det man lär sig hade man kunnat lära sig på en halvtimme istället för två timmar. Och bibliotekarier har en förmåga att vara så otroligt tråkiga.

Nu satt jag här och funderade på vad jag skulle skriva om, och så ger en av mina vänner mig ett uppslag bara sådär. Tänk.

Men om dödsängeln skulle komma och säga “Nu får du valet att aldrig ha fötts eller dö just nu”
skulle jag snarare tycka att just tillfället efter jag valt borde de två vara ganska samma sak
Eventuellt kanske jag påverkat någon/några enstaka människor på något sätt
men för mig är det ju ingen skillnad på att inte födas eller att dö

Vid vidareutveckling menade vännen på att om han hade dött idag så hade hans liv haft lika stor effekt på världen, som om han inte fötts alls. Den syn på sitt eget liv som presenterades var ett liv fullständigt utan mening – eller kanske ännu mer, utan påverkan på andra saker i världen.

Det är svårt att argumentera med någon om huruvida ens liv har påverkat någon/något annat i sådan mån att det hade spelat någon roll om man blivit född eller ej. Om man inte blivit född hade ju andra inte vetat vad de missade. Om Einstein (som vännen tog upp som exempel) inte blivit född så hade vi inte vetat om vilka teorier vi missat från honom – men förr eller senare hade de upptäckts, av någon eller några andra. Om jag själv inte hade blivit född så hade mina föräldrar förmodligen fått ett annat barn istället. Hur avsaknaden av mig, och närvaron av ett annat barn, hade påverkat mina föräldrar har jag ingen aning om. Såvida vi inte besöker ett alternativt universum där detta är verklighet kan vi aldrig veta.

Filosofi är verkligen inte min starka sida. Avskyr när det blir cirklar av tankar och sedan går det bara runt, runt, runt (såsom det tenderar att göra i cirklar).

Däremot kan ju konstateras att om någon faktiskt föds, och sedan dör, så har detta alltid en effekt på världen på ett eller annat sätt. Inte född och död idag är inte utbytbara. Alls.

Back away slooowly…

Och pappa sa, “Men en sak är ju positivt med att inte prata med folk här så mycket – det är ju lättare att släppa dem. Navelsträngen hade ju varit väldigt utdragen annars och då hade det varit svårare att träffa nya människor.”

Visst är det sant.

Inte gör det saken roligare.

För ja jävlar vad man kan ta distans.

Jag är och förblir den typ av människa som, när någon annan tar avstånd från mig, väljer att ta ett lika stort avstånd åt andra hållet. Snabbt dubblas distansen mellan oss. På mellanstadiet eller möjligen början av högstadiet någon gång fick jag höra att jag var “jobbig och efterhängsen” av en klasskamrat. Det har sedan dess hängt med mig (förmodligen inte så mycket för att klasskamraten sa det, som för att jag även vid den åldern tänkte alldeles för mycket och redan hade tänkt de där tankarna om mig själv; självbild är vad man gör det till och klasskamraten bara bekräftade det). Och jag kommer att, förmodligen för all framtid, göra allt och lite till för att aldrig vara jobbig och efterhängsen igen.

Så, you back away, I back away. In the other direction.

Men visst är det nog enklare. Enklare att släppa (men inte alls enkelt för det), enklare att träffa nya människor (men inte alls enkelt för det).

Känns som att saknad av vänner och annat folk börjar bli ett tjatigt tema här. Måste byta tema. Vad ska jag ha för tema? Oooh, fortsättningen på dödshjälp. Den är skriven, faktiskt. Men jag tycker att två inlägg om dagen här är tillräckligt (även där en fråga om att inte bli jobbig och efterhängsen – vill ju inte vara jobbig för er som läser! Tänk vad hjärnan hittar på. Ni är ju här frivilligt. Kan åtminstone inte minnas att jag tvingat hit någon.).

Liv i förändring

Saker förändras. Such is life.

När dagliga konversationer blir till veckor av tystnad.

När “Vi hörs senare ikväll” blir “Vi hörs senare i veckan”.

När en sårad människa väljer vem som skall skuldbeläggas.

Livet förändras. Dagar blir till veckor blir till månader blir till år blir till ett liv. Solnedgång följer soluppgång, den ena aldrig den andra lik.

Man ska leva i nuet. Njuta av det som sker idag, just nu. Inte fokusera på det som hände förra veckan, förra månaden, förra året. Inte längta tillbaka till något som är försvunnet, förgånget, förlorat. Inte heller fokusera på det som – förhoppningsvis – kommer, någon gång i framtiden; imorgon, om ett år, om tio. Jag kanske blir påkörd av en buss imorgon och vilket liv har jag då levt, om jag hela tiden drömt om framtiden istället för att njuta av det som händer nu?

Men jag är människa, med allt vad medvetande och insikt och känslor det innebär. Jag vet att jag inte ska längta efter någon vag framtid eller ljuv minnesbild, inte lägga min glädje i någon annan människas närvaro eller frånvaro – men jag gör det ändå. Inte fullt ut – jag går inte under nu när jag flyttat – men det finns en längtan i mig.

Nuet är konfliktfyllt.

Å ena sidan allt jag njuter fullt ut av – skola och nya vänner och ett umgänge som än så länge, i denna initiala fas, helt saknar drama.

Å andra sidan en längtan tillbaka till sommaren – nära vänner och ett umgänge som jag visste fanns där, om än med mycket drama.

Det ger en obalans där jag kastas fram och tillbaka mellan höjder av lycka och dalar av längtan. Jag kan inte låta bli att längta till den dag då jag har någon att komma hem till, då jag har nära vänner även här. Och så får jag se om jag den dagen kommer längta tillbaka till det enkla som finns i mitt nuvarande nu.

Resor på tåg

Jag fick vid något tillfälle beskrivet för mig att människor i ens liv – vänner och andra – kommer och går som passagerare på ett tåg. Jag själv är den ende passagerare som är konstant på tåget; jag sitter på det från dess startpunkt till dess slutpunkt. Andra människor hoppar på och av vid en mängd olika stationer – vissa kanske till och med återkommer på en senare station efter att ha hoppat av. Under en period reser vi tillsammans. Pratar. Utvecklas. Älskar.

Just nu är det många som hoppat av tåget.

I am never alone, I’m failing to turn
I will never miss home, I want to get back again
I am never alone, my colors will burn,
never alone, always alone

~ Never alone, always alone, Takida

Om det gör ont så är det faktiskt inte det rena faktum att de inte vill resa med mig längre, utan att deras syn på vår gemensamma resa var så annorlunda min. Att vi har levt i olika verkligheter om vad vår relation innebär.

Att bli olyckligt kär i någon är väl det enklaste exemplet på vad jag menar. Man kan drömma sig bort i fantasivärldar där allting är rosa och sött med 2,5 barn och de tre V:na. Eller nåt. Man blir vän med personen i fråga och sedan får denne veta att man är kär – och den dröm man haft krossas bortom alla möjligheter till reparation, för den andre är verkligen inte på samma sida i boken. Den andre vill inte alls samma saker; den andre är inte kär. Den andre ser inte alls samma gemensamma resa som man själv gör.

Jag har framför allt varit med om det gällande bästa-kompis-skap. Där jag vill enormt mycket men möter ett motstånd och en motvilja som snart får mig att inse att det aldrig kommer bli såsom jag önskar och drömmer om. För att den resa den andre är på är inte alls samma resa som den jag är på, oavsett att personkemin stämmer. Personen är redan på väg av tåget, stationen närmar sig.

Det enda man kan hoppas på är att man lär sig något av var och en av dessa resor tillsammans med andra människor. Att man växer som människa, förhoppningsvis blir en bättre människa men även om det inte sker så utvecklas man. Inser saker om sig själv man inte visste innan.

Borde lyssna mer på mig själv:

Visst hade det gjort fantastiskt ont om någon dött, eller om de försvunnit ur mitt liv på annat sätt utan att det var mitt val. Det är klart. Men, klyschigt som det låter, så – tiden läker alla sår. Om det var något jag lärde mig efter mitt förra förhållande så var det det. Saker och ting kan göra extremt ont, men efter ett tag går det över.

Att lämna människor, 17 augusti 2010

Och sen håller man tummarna för att det någon gång hoppar på någon på tåget som inte alls vill hoppa av. Oavsett om det skumpar alldeles förbannat på resan.

Saknad, liv, lördagar

Ensamheten tränger sig på. Omfamnar mig på det sätt jag önskar att en människa skulle omfamna mig, men där en människa hade gett tröst och värme ger ensamheten endast mörker och kyla.

Jag har varit här förr. Det är känslor som sänkt mig i depression förr, men nu sliter jag för att det inte ska ske. Det finns trots allt mitt ljus i tunneln: läkarutbildningen. Och medan utbildningen som sådan inte gör något för att ge mig den mänskliga värme jag vill ha, så hoppas jag att människorna där kan göra det. Att jag träffar andra som är som jag, med prioriteringar som liknar mina, humor som är som min, som ser förbi taggarna och tycker om mig för den jag är.

Jag saknar människorna hemma – hemma, Malmö, för hemma är fortfarande där, framför allt när det är mörkt – och skulle göra mycket för att vara med dem just nu. Vissa av dem. Saknar dem så att det gör ont i hjärtat.

Det mest förvånande är väl att jag inte gråtit här än. Jag som har så lätt för att ta till tårar, inte för manipulation eller något annat medvetet, utan bara för att mörka och ledsna känslor alltid legat nära ytan hos mig. Borde jag då inte gråta här? Men kanske är drömmen trots allt så stark – drömmen om utbildningen, hoppet om vänner – att den kan motstå mörkret.

De hemma verkar inte sakna mig. Det är inte så konstigt; jag är bara en människa mindre, en komplikation mindre att hantera. För min del är det alla.

Jag brukar påstå att det är enklare att vara den som åker, än den som stannar kvar. Nu är jag tveksam, i detta fall. Kanske mest för att teorin brukar hänföras till semesterresor, och på semesterresor har den som åker alltid massor att göra – även om ‘massor’ mest är att ligga på stranden och lata sig. Den som är hemma lever i vardagen, går på ställen man delat med personen som är borta, påminns ständigt om dennes bortavaro.

Jag påminns inte om människor här, men jag tänker på dem konstant.

Jag tänker på lördagar som varit den här sommaren: en vecka sedan då jag precis flyttat upp och jag var med K och J på Ghingis och åt buffé. Två veckor sedan, då jag var på E och Ns bröllop (och träffade H för första gången). Tre veckor sedan jag var på Liseberg med K, J, S och lillebror. Fyra veckor sedan, möhippa i Stockholm. Fem veckor sedan en lugn helg hemma med oxfilé till middag hos mamma och pappa. Fem veckor sedan brännboll på dagen och fest på kvällen där det söps och hånglades på alla håll och kanter. Sex veckor sedan jag kom hem från sommarlägret i jutsu. Sju veckor sedan jag var på A-Ms bröllop. Åtta veckor sedan jag var i Accra. Nio veckor sedan jag var i Green Turtle Lodge och lekte sommarsemester i Ghana. Nio veckor sedan jag njöt av en dusch på hotell. Och tio veckor sedan jag inte ens börjat på resan till Ghana eller något annat som följde under sommaren.

Vilka lördagar det har varit. Vilka dagar, vilka veckor. Vilken sommar.

Och på måndag är det Första Dagen Av Resten Av Mitt Liv.

~

Day one day one start over again
Step one step one
I’m barely making sense for now
I’m faking it ’til I’m pseudo making it
From scratch begin again but this time I as i
And not as we

~Not as we, Alanis Morissette

Social conventions

Igår slog ensamheten till. Närmare vecka utan fysisk kontakt med… någon. Blev jobbigt nog att jag faktiskt kollade på tågbiljetter till Malmö (230 kr för sista-minuten måste ju sägas påminna starkt om deras ordinarie priser).

Fredag- och lördagkvällar har alltid varit jobbigast, även i Malmö. Har oftast haft något att göra, men ibland – när jag inte åt middag hos mamma och pappa och alla kompisar verkade ha annat att göra – då var det ensamt. Det är en social grej, en ‘social convention’ – man ska ha något att göra på helgkvällar.

Här, den här veckan, är det lite värre. Det finns inte ens möjligheten att ringa och fråga om man ska göra något med någon. Jag känner ingen här och det är inte direkt cykelavstånd till Malmö.

Men det ska väl lösa sig.

På måndag – i övermorgon! – börjar skolan. Läkarutbildningen. Min fadder ringde mig förra veckan (det kanske jag skrev?) och insparksaktiviteterna är ju helt till för att man ska hitta kompisar och komma in i gemenskapen. Ämnar försöka vara med på ganska mycket, så länge inte enda poängen är att supa skallen i pyttesmå bitar. Men faddern min sa att en del dagar ska vara alkoholfria, så det bådar ju gott.

Alla andra dagar i veckan utom just fredag och lördag är helt okej oavsett skola. Söndag till torsdag har jag träning varje kväll. Jutsu, jutsu, judo, jutsu, judo. Får väl se om jag spränger in lite saker som inte är budo förr eller senare också; någon träningsform som inte kräver gi vore väl en idé. Funderar på att gå ut och springa här idag, för det är helt okej väder (jag ser blåa bitar av himmeln) och här är vackra ekskogar och annat att springa i. Billig fysisk aktivitet; joggingskor har jag. Om det är tråkigt köper jag nog ett kort på ett närliggande Friskis & Svettis – ge mig ett gym med crosstrainer så klarar jag mig långt.

Nu börjar lägenheten också bli ganska färdig. Ska strax iväg och (förhoppningsvis, om de inte är slut fortfarande) köpa en lampa till sovrummet. När den är uppsatt kan jag sedan ställa undan stegen och städa färdigt i sovrummet. Vardagsrummet är ganska klart; det behöver mest lite färgklickar, för det är väldigt vitt just nu. Rosa saker skall hittas :) Arbetsrummet får vänta lite, för här är inte hyllor nog för allt jag vill sätta på hyllor. Dessutom står datorn fortfarande på skrivbordet…

Men resten ska det bli bilder av under eftermiddagen, tror jag. (Fast det har jag sagt förr, så vi får väl se.)