Tag Archives: Personligt

Att lämna människor

Fick en länk om Zen skickad till mig. Den handlar om upplevelser av nuet, om hur människan har en tendens att binda hela sin lycka och gläde till världsliga ting: andra människor och saker runt om oss.

Friend yourself. It will be harder to let people go when necessary if you depend on them for your sense of worth. Believe you’re worthy whether someone else tells you or not. This way, you relate to people—not just how they make you feel about yourself.

Den här har jag bara problem med ibland. Jag bryr mig i stort inte något särskilt om vad folk tycker om mig (vilket nog i mångt och mycket är tur), men människor jag bryr mig mycket om är svårare. När det gäller dem, de utvalda få, är det betydligt svårare att tro helt och hållet på mig själv och vad jag är värd.

Go it alone sometimes. Take time to foster your own interests, ones that nothing and no one can take away. Don’t let them hinge on anyone or anything other than your values and passion.

Denna är nog den på listan jag har lättast för. Alltid varit på egen hand ganska mycket och aldrig varit överdrivet brydd med det. Det beror lite på situationen. Att sitta ensam på fredagkvällar är bland det värsta jag vet, bara för att det sociala säger att på fredagar är man social och ska umgås med andra människor. Det är nog värre bara för att jag sällan blir inbjuden även om jag egentligen har någon sorts stående inbjudan, och jag är inte den typ av människa som bjuder in sig själv och tar för självklart att andra vill ha mig närvarande.

Däremot har jag inga problem att gå och träna på egen hand, gå på bio själv, eller äta lunch ute själv (dock blir jag uttråkad av den sista, så jag behöver en bok eller min Ipod). Jag åkte till Ghana på egen hand. Jag kan gå promenader själv. Jag trivs ganska bra i mitt eget sällskap, oftast. Det är väl mest det att det blir lite mycket ibland och jag blir trött på de flesta jag umgås för mycket med.

Hold lightly. This one isn’t just about releasing attachments—it’s also about maintaining healthy relationships. Contrary to romantic notions, you are not someone’s other half. You’re separate and whole. You can still hold someone to close to your heart; just remember, if you squeeze too tightly, you’ll both be suffocated.

Detta nämndes på bröllopet i lördags. Att en sund relation låter båda personerna andas och utvecklas som människor. Jag har diskuterat det med folk på sistone, vad en hälsosam relation är. Hur mycket tillsammans är för mycket? Hur mycket egentid behövs, vad är självständighet i relation till en annan människa? Vad behövs för att få en relation att fungera? Givetvis är det olika från relation till relation, men ändå.

Själv har jag både svårt och lätt för denna punkt. Det är helt beroende på relationen. I majoriteten av relationer jag har är jag mest rädd för att vara efterhängsen och jobbig och därmed uppstår aldrig problemet att jag håller för hårt om någon. I ett fåtal fall uppskattar den andre mitt sällskap så pass att jag vet om det och då är det svårt att släppa taget, om jag bara trivs lika bra med personen.

Interact with lots of people. If you limit yourself to one or two relationships they will seem like your lifelines. Everyone needs people, and there are billions on the planet. Stay open to new connections. Accept the possibility your future involves a lot of love whether you cling to a select few people or not.

Denna har jag jobbat med hela sommaren. Hela året, egentligen. Sedan jag började på basåret har jag verkligen försökt sätta mig själv utanför säkerhetszonen och umgås med andra människor. Det ledde till en riktigt bra vän på basåret och flera andra jag pratade en del med. Det har också lett till åtminstone två nya vänner under sommaren. För att inte tala om den fördjupade vänskap jag fått med några som tidigare cirkulerat i min närhet.

Med det sagt kan jag inte påstå att jag är ens i närheten av bra på det. Dumpa mig mitt i en hop människor – såsom ett bröllop där jag inte känner mer än brudparet och tre andra – och jag sätter mig mest ner och tittar på. People watching FTW. Inte mig emot. Då håller jag mig utan tvekan inom min säkerhetszon. Jag måste ha en anledning att ta kontakt med andra. Det är inte riktigt motivation nog att vi befinner oss på samma plats vid samma tid under en kväll och att vi efter det inte kommer befinna oss i minsta närhet av varandra. (Att jag fann toastmaster H intressant nog är fascinerande i sig).

De enda relationer jag verkligen ser som mina livlinor är de till min familj. Jag inser att någon gång i framtiden kommer jag även att förlora dessa, då det enda som är säkert i livet är att vi någon gång kommer att dö, men fram till dess… De är de enda jag litar på till tvåhundra procent, som jag vet kommer vara där för mig alldeles oavsett. De är en av anledningarna till att det nu är jobbigt att flytta, för jag kommer långt bort från dem.

Justify less. I can’t let him go—I’ll be miserable without him. I’d die if I lost her—she’s all that I have. These thoughts reinforce beliefs that are not fact, even if they feel like it. The only way to let go and feel less pain is to believe you’re strong enough to carry on if and when things change.

Det är ett intressant koncept, att tankar blir sanning om man tänker dem för länge. Och visst är det väl så. Sedan kan jag inte påstå att det finns någon människa i mitt liv som jag inte skulle klara mig utan. Jag är alldeles för självständig för det. Visst hade det gjort fantastiskt ont om någon dött, eller om de försvunnit ur mitt liv på annat sätt utan att det var mitt val. Det är klart. Men, klyschigt som det låter, så – tiden läker alla sår. Om det var något jag lärde mig efter mitt förra förhållande så var det det. Saker och ting kan göra extremt ont, men efter ett tag går det över.

Visst kan jag tänka mig att man kan dö av brustet hjärta när man är 90 och ens partner sedan man var 19 har gått bort. Det kan jag mycket väl tänka mig, att sorgen överförs till det fysiska så pass att man blir sjuk. Att detsamma händer när man är 25, 30, som jag just nu, känns dock inte lika sannolikt. Man kan ha växt samman med en annan människa under lång tid, ja, men man har ett helt liv kvar att läka. Vi föds självständiga människor, vi föds ensamma och vi klarar oss på detta sätt. Och det finns inte bara en enda människa i våra liv. Som det stod ovan i någon av punkterna, vi är inte ena halvan av ett helt par. Vi är oss själva, hela och självständiga och väl fungerande utan en annan människa som livlina och stöttepelare.

Believe now is enough. It’s true—tomorrow may not look the same as today, no matter how much you try to control it. A relationship might end. You might have to move. You’ll deal with those moments when they come. All you need right now is to appreciate and enjoy what you have. It’s enough.

Detta är det jag jobbar med nu, hela tiden, oavbrutet. Att njuta av nuet. Hur gör man? Jag vet inte. Men jag jobbar på det. Eftersom jag är så otroligt planerande är det lite kompicerat bara. Medan jag sällan ser alltför mycket på dåtid, allt som har hänt, så ser jag väldigt ofta till framtiden och vad som kommer hända. Och problemet med det är att jag aldrig vet, vilket leder till ångest. Nu vet jag än mindre än vanligt vad som kommer ske. Jag kommer börja läsa till läkare, det är det enda jag i ganska stor mån kan garantera, men ingenting annat. Kommer jag hitta vänner? Saker att göra (ja, det tror jag… för jag är inte en som sitter syssloslös)? Kommer jag trivas? Finner jag kärlek? Eller blir det pannkaka av alltihopa?

Men att jobba på det är att utvecklas som människa. Och det är väl det enda vi kan hoppas på i livet, att vi utvecklas och blir de bästa människor vi kan vara.

Framtidens avgrund

Dags för ytterligare en helg – dag i alla fall, imorgon – i kärlekens tecken. Sommarens andra bröllop is coming up. Till skillnad från förra bröllopet känner jag i det här fallet brudgummen, vilket gör att det ska bli ännu roligare, för sällan har jag sett två människor som verkar mer gjorda för varandra. Inte så att de på något specifikt sätt kompletterar varandra och sitter ihop som pusselbitar, men de verkar må så bra ihop. I slutändan är det ju det som räknas, det är det som får saker att funka. Att man mår bra. Jag ser i dessa två som nu gifter sig samma glädje av varandra som jag ser i mina föräldrars förhållande, och de har varit gifta i dryga 33 år.

För egen del har de senaste dagarna varit lugnet före stormen. Jag har inte känt att jag kunnat börja packa eftersom det fortfarande varit över en vecka till flytten. Det är väl inte riktigt sant – där finns visst saker jag inte behöver så väldigt mycket den närmsta veckan – men det har funnits saker jag betydligt hellre gjort. Umgåtts med vänner, njutit av livet. Om en dryg vecka förändras allt. Det är en skrämmande tanke att inte längre bo här, att kasta sig ut i det okända och hoppas att man överlever fallet. Det är en större grej den här gången än när jag åkte till USA – dels för att det här är på längre tid, dels för att jag då åkte till en familj.

“På längre tid”. Hur länge är det egentligen? Det är också i sig en overklig tanke, att något annat såsmåningom kommer att bli hemma. Att det kommer att bli lika jobbigt att åka därifrån som det är att åka härifrån. Att jag kommer ha vänner där. Vem vet, någon gång kanske till och med familj. Med tanke på hur nära jag står min familj vet jag inte riktigt hur det kommer kännas – om jag får barn tror jag att jag skulle vilja vara i närheten av mina föräldrar så att barn och morföräldrar faktiskt träffas.

Men det är långt in i framtiden. Lev i nuet, lev i nuet, lev i nuet. Förstå hur svårt det är när nuet är att luta sig över en avgrund av det okända.

Som sagt, helgen blir lättsammare. Totalt 16-18 timmar i bil för att komma fram och tillbaka till Falun – whoo! Därefter börjar Projekt Packa.

To-do

Måndag. Måndag morgon (förmiddag), sensommar. Himlen är grå, men inte lika mörk som igår; det kanske blir lite sol idag. Med tanke på att det regnade non-stop hela dagen igår vore det ju inte helt fel med en gnutta sol.

Om två veckor sitter jag inte här längre. Om två veckor är jag i Linköping istället, nyligen inflyttad i min nya lägenhet. Vid det laget har jag sagt farväl till kompisar och familj för ganska lång tid framöver, för jag börjar själv inse osannolikheten i att jag kommer åka “hem” (dvs till Malmö) sådär överdrivet ofta såvida jag inte får en väldigt bra anledning. Jag lär ha att göra i min nya hemstad.

För snart två år sedan gjorde jag en to-do-lista.

To do

Min To-do-lista

Den var ganska… mycket. Krävande. Men se, check-check-check-check-check. Tja, utom 2,0 som någon så snällt påpekade – det lyckades jag ju faktiskt inte med. Och det spelade ju faktiskt ingen roll, som också påpekades. I övrigt? Om jag bestämmer mig för något så blir det så, om det bara beror på mig själv. Blod, svett och tårar, liksom. Så länge planen bara involverar mig själv så är det ingen fara (om det ska involveras andra människor i planerna blir det alltid problem, för de har alltid sådana jobbiga saker som ett eget liv, egna åsikter, och annat dumt… *s*). Jag bara fokuserar på målet och tar mig dit.

Med ovanstående lista har jag faktiskt till och med imponerat på mina föräldrar. De har sett min envishet förr, men förmodligen aldrig på så stor skala (såvida man inte räknar att jag tog en Jur kand mest för att jag började på programmet och jag avslutar saker jag börjar på).

För min del är det enormt viktigt med mål. När jag först började på ju-jutsu – faktiskt innan jag ens börjat; vi var bara där och tittade på deras öppna hus för nio år sedan – bestämde jag mig redan då för att jag skulle ta svart bälte. Det gjorde jag. Nu är närmsta målet tredje dan och helst fjärde dan innan jag tar min Med kand.

Men jag vet inte riktigt vad jag i övrigt har på min nya To-do-lista. Att klara läkarutbildningen, givetvis, en termin i taget. Att bli en bra läkare. Att lära sig enormt mycket. Men det är inte riktigt lika konkret som ovanstående, tycker jag. Att bli en bra läkare är liksom inget jag blir klar med, ingenting jag någonsin kommer kunna checka av som färdigt. Det är ett livslångt lärande, kanske som allting här i livet.

Jag har en önskelista över saker jag vill ska hända, givetvis. Men det involverar andra människor och då kan man inte planera. En gång i tiden hade jag en to-do-lista som involverade att vara gift nånstans vid 25 och att få första barnet vid 28. Vid det laget skulle jag vara färdig jurist och ha jobbat ett tag, så att det fanns en (helst två) fasta inkomster i familjen och så att vi fick helt okej föräldrapenning. Nu har 25 kommit och gått, och jag är inte ens i närheten av äktenskap. Barn känns som att det än ligger många år in i framtiden. Jag kommer inte vara färdigt med min (nya) utbildning förrän om 5,5 år. Vid 32 kommer jag, om allt går som det ska, ha min läkarlicens. Först som AT-läkare, efter utbildningen, kommer jag ha en fast inkomst.

Borde leva mer i nuet. Man kan inte planera hela livet. Kanske mitt första mål på min nya to-do-lista blir “Lär dig leva i nuet.”

Kärlek

Dagens funderingar kommer ha absolut noll att göra med Ghana. Istället kommer inlägget att gå i kärlekens tecken.

Idag har vi haft möhippa för en av mina goda vänner, som gifter sig om två veckor. Väninnan är en av de vettigaste människor jag känner, vilket alltid är trevligt eftersom världen är fylld av ovettiga människor. Närmare in på vad vi gjorde på dagens möhippa har jag väl ingen tanke att gå (förutom att jag kan nämna att jag kommer kolla priser för att rida en gång i veckan eller nåt i Linköping, för åh vad det var underbart att rida igen idag!), men den blivande bruden fick ett par frågor, varav ett svar är det jag skriver ned här och vill komma ihåg.

Frågan var mer eller mindre, “Varför?”, som i varför just honom, varför just denne man till att bli din make?

“För att allting är bättre med honom,” sa hon. “Om vi blir strandade utan pengar nånstans och måste gå en mil för att kunna ringa ett telefonsamtal, eller om flyget är fem timmar försenat – allt är okej om han bara är med mig. Det spelar ingen roll om vi bor i ett råttbo någonstans, eller i en lyxlägenhet. Bara vi bor där tillsammans.”

(Paraphrasing; hoppas du inte tar illa upp, E.)

Jag lyssnade och log och kunde bara innerligt önska att jag någon gång får uppleva detsamma. Jag tror att om jag frågat mina föräldrar, så hade de hållt med och sagt, “Så är det.” De har varit gifta i trettiofem år eller något åt det hållet.

Men att vara någons ‘livet är bättre när du är här’. Tänk om. Tänk när?

Fantasivärldar

Vill skriva, skriva tills fingrarna blöder. Men hälften kan jag inte skriva och den andra hälften är en sörja som jag inte vet in eller ut ur. Den tredje hälften är fantasin som tryter; vill skriva berättelser, fantasy, magi, änglar, men ingenting kommer. Inga idéer växer från frön till färdiga historier.

Mina skrivarperioder går i vågor. Det nuvarande lågvattnet har varat sedan i januari eller något liknande. Inte skrivit ett ord fanfiction eller berättelser i övrigt. Min bokserie har strandat halvvägs genom sista boken. Jag vet vad som ska hända, har det ganska välplanerat i huvudet, men jag får inte ut det på papper.

Berättelserna blir mina bästa vänner. Karaktärer som jag känner utan och innan och som jag inte riktigt styr över. De lever sitt eget liv när jag börjat skriva dem. De agerar på sätt jag inte visste att de skulle, tar tag i storyn och drar den åt ett helt annat håll. Jag är riktigt, riktigt dålig på att planera mina berättelser, vilket brukar leda till kraftig redigering i efterhand när saker inte riktigt hänger ihop eller jag inte minns vad jag skrivit tio sidor tidigare.

Nu vill jag skriva för att jag saknar mina vänner. Saknar de vänskapsband jag alltid, alltid skriver. Kanske har jag inte haft någon fantasi det senaste halvåret för att den delen av mig – delen som bara vill ha vänner – har varit nöjd.

Nu vill jag bara ha tillbaka mina låtsasvänner och fly in i mina hitt-på-världar där det mesta löser sig (även om det dör rätt mycket folk, ska ju erkännas…).

"Holding on", ritad av mig för min bokserie The Winter Legacy. Som alltid i mina berättelser, magi involverat.

Lögn

lögn subst. ~en ~er · medvetet osant påstående
vanl framfört i syfte att vinna ngn orättmätig fördel

Enligt någon undersökning som med jämna mellan rum citeras ljuger vi människor i snitt fem gånger om dagen. Enligt nån halvny studie (2009) ljuger män tydligen dubbelt så mycket som kvinnor, runt sex gånger om dagen. Att människor ljuger är knappast någon nyhet – vilken människa vill förstöra kvällen, veckan, eller för den delen äktenskapet, genom att på frågan, “Honey, do these pants make my ass look big?” svara “Yes, dear,” trots att det är sant? De flesta anser väl att en sådan vit lögn är helt okej. (Jag inser att jag tar ett sexistiskt och dumt exempel, men det är väl det vanligaste exemplet givet. De andra exempel jag på rak arm kan komma på handlar dessutom om utseende ändå.)

Kvinnor sägs enligt den där artikeln ovan ljuga tre gånger om dagen (de behöver väl inte ljuga för att upprätthålla tjejernas självkänsla/för att få i säng någon lika ofta).

Jag kan lugnt, säkert och framför allt ärligt säga att det gör inte jag.

Eller gjorde inte, innan.

När vi någon gång under någon lektion i skolan skulle beskriva varandra i nån naiv tro om att vi skulle lära känna varandra bättre fick jag, som både mest positiva och mest negativa kvalitet, att jag var ärlig. Och det är jag. Alldeles för ärlig. Fråga de flesta av mina vänner så har jag vid ett eller annat tillfälle varit, vad de anser, för ärlig. Tycker jag inte om något så säger jag det. Det har gett mig problem vid många tillfällen – jag har bråkat med en otrolig massa människor bara för att jag aldrig tänker sitta och säga “jomen jättebra!” när något i min åsikt inte är det.

Sen fick min ärlighet ett abrupt slut och min syn på mig själv en seriös törn.

Lögnerna var formade för att skydda folk – mig själv förmodligen mest av allt, för vi är egocentriska i våra världar. Jag orkade inte hantera det som skulle ske vid sanningssägande. Men det var även för att skydda andra, skydda den värld jag byggt omkring mig.

Nu, när lögnerna till slut börjar sina, kan jag konstatera att våra föräldrar lärt oss sedan barnsben är helt sant – det är inte bara fult att ljuga, det är även dumt. Otroligt korkat, till och med. Det ger ingenting. Man snärjer in sig i en sörja av historier och halvsanningar som likt kvicksand drar ner en tills man drunknar och ju mer man kämpar desto fortare går det. Det skyddar ingen, det enda det gör är sårar djupt de som litar på en, när lögnen väl kommer fram. Hur kan jag be någon lita på mig?

Så här är mitt löfte till mig själv: Inga fler lögner. Det skadar folk omkring mig, och det är bara fel. Fel, fel, fel. Min ärlighet under de första 25 åren av mitt liv är den rätta vägen att gå. Då kanske jag sårar någon lite då och då, men de kommer aldrig undra om jag talar sanning och de kommer därför att lita på mig. Och det är värt allt.

I’m not upset that you lied to me, I’m upset
that from now on I can’t believe you
.”
~ Friedrich Nietzsche