Tag Archives: Relationer

Då och nu

Är återigen i Malmö och slås – igen – av hur mycket saker och ting inte ändras. Jag var här nån gång i oktober och redan då var det en stark känsla av att jag knappt varit härifrån. Nu är det december och det känns precis likadant.

Tågstationen, Malmö central, är det enda som egentligen ändrats. Den har å andra sidan byggts om rejält i och med Citytunneln. Det var det första som mötte mig när vi, 59 minuter försenade, rullade in. Då hade vi spenderat 35 av våra försenade minuter på att sitta ungefär en kilometer från centralen och vänta eftersom ett växelfel i Arlöv skapade kaos på Malmö central. (59 minuter är för övrigt irriterande – en timme så får man tillbaka hela kostnaden för biljetten, medan 59 minuter innebär att man bara får hälften…). Mamma väntade när jag kom av tåget och vi släpade min otympliga väska därifrån genom snömodd till lägenheten.

I stan har det stått stilla; det är snötäckt, men inte annorlunda på något sätt mot hur det var för ett år sedan. Det känns kallare här än i Linköping, för det är väldigt fuktig kyla. Mammas och pappas lägenhet kändes större, men det är något udda med minnet, för jag har ju varit här en massa gånger – men efter ett tag förändras minnena sakta men säkert och plötsligt stämmer minnet inte riktigt med verkligheten. Samma sak gäller, tydligen, människor. I minnet ändras detaljer.

Köpte en ny resväska. Den är leopardmönstrad och helcool och dessutom stor och väldigt praktisk, till skillnad från den gamla. Min väska är mest tung för att den innehåller Stryers Biochemistry samt Essential. Kläder har jag inte med mig så mycket av, räknar med att det mest blir bikini, shorts och linne. Och solglasögon.

Lördagmiddag med mamma och pappa, som tusen gånger tidigare. God mat, gott sällskap. Jag undrar om en av anledningarna till att jag  lyckats komma in i studentlivet i Linköping är att jag inte har “äta hos mamma och pappa” som standard för fredag- och/eller lördagkvällar. Fast det är inte bara det, för här hemma tog det också emot att ta sig till Lund och passa tåg- eller busstider för att ta sig hem igen mitt i natten. Dessutom är studentlivet i Lund annorlunda uppbyggt, då det är baserat i stor utsträckning på nationer. I Linköping håller vi oss mest till medicinare, främst den egna terminen, i andra hand T2 och ibland T3, i tredje hand med äldre äldrekursare, i fjärde hand HU:are i övrigt och i femte hand universitetets övriga studenter. Typ; något i den stilen. Och jag gillar mina kursare, vilket gör att det är helt okej för mig att umgås med dem i olika konstellationer. Lunds olika nationer kändes aldrig särskilt överkomligt för mig, även om jag vet att många – inklusive min lillebror – är väldigt förtjusta i det.

Idag blev det fika med kompisar, vilket är ytterligare en skum upplevelse. Vi har växt isär en hel del, tror jag. Det kändes så. Och jag inser någonstans att det inte ens spelar mig särskilt stor roll, bara för att jag har nya nu. Nya vänner som delar mina intressen på ett annat sätt. Folk som förstår den löjliga överambition som jag tror krävs för läkarlinjen och som delar den stress plugget innebär. Samtidigt kan jag konstatera att jag fortfarande tycker om mina gamla vänner väldigt mycket. Det finns en förankring i min historia som jag inte vill förlora. Men det är kanske just så, att de representerar minnen snarare än nutid och jag lever nu i en nutid där jag trivs.

Nu ska jag återgå till biokemin. Till tisdagens basgrupp ska vi ha tryckt i oss allt om proteiner och även om jag inte kommer vara med på basgruppsmötet på tisdag så har jag fortfarande ambitionen att vara färdig med de frågeställningar vi gjorde till dess.

Kumulativ av sprickor

and it’s been a while
since I first saw you
it’s been a while
since i could stand on my own two feet again
and it’s been a while
since i could call you

~ It’s been a while, Staind

Människor kommer och går i livet. En del kommer in som en virvelvind i livet och får hela ens själ att fragmenteras – man förändras på ett kaosartat sätt och när man sätts ihop igen är man inte riktigt som förut. Sprickor finns kvar, delar sammansatta med tejp eller dåligt klister.

Men sen går tiden. Vår konstant, obönhörligen framåt. Sekund efter sekund tickar förbi, blir minuter, blir timmar, blir dagar och veckor. Månader. Och plötsligt har de där löst sammansatta bitarna läkt under tejpen och även om det inte är lika bra som när det var ofördärvat så är det ändå helt igen. Helt, på ett nytt sätt. På ett bättre sätt. Ärren gör oss till de vi är och när såren läkt samman står vi där som förhoppningsvis bättre människor och kan se tillbaka på erfarenheten med nya ögon.

Tittar på snön som vräker ned utanför mitt fönster och tänker, nu är det okej. Nu är sprickorna sammanläkta på ett nytt sätt. Och även om det hände saker som gjorde ont så hade jag inte bytt ut dem. Jag kan hantera det nu, hantera minnena och tankarna och känslorna. De gör mig till den jag är nu, ett kumulativ av sprickor och tid som passerat.

Ansvaret att vara ärlig

Varför kan jag ge begåvade råd till andra människor och själv inte lyssna på samma råd?

Pratade hyresvärdar och att känna sig i vägen med en kompis. Sa åt henne att prata med sina hyresvärdar och se om de tycker att hon är i vägen (hon bor inneboende).

“Fråga dem. Om du frågar så får de ju vara ärliga. Och om de inte är ärliga kan du inte ta ansvar för det – de är vuxna människor och får själva ta ansvar för att kunna säga sanningen om de tycker något är jobbigt,” sa jag.

Varpå man undrar varför jag inte själv lever efter den regeln.

Min utgångspunkt är nästan alltid att folk nog tycker att jag är jobbig men inte säger det. Egentligen är det ju väldigt elakt av mig att tänka så – det innebär ju att jag förminskar dem till folk som inte vågar vara ärliga och som inte kan ta ansvar för sig själva och vem de umgås med. Inte särskilt snällt om folk jag anser är kompisar på olika nivåer.

Samtidigt ska det väl inte förringas att folk faktiskt inte är ärliga när det kommer till saker som folk man inte egentligen vill umgås med, allra minst om det är folk man måste umgås med av olika anledningar (skola, jobb, etc). Då håller man upp en fin fasad.

Nyligen börjat titta på Cougar Town. Två av karaktärerna (Courtney Cox två bästa tjejkompisar) avskyr varandra. Det är lite befriande att de inte på något sätt låtsas tycka om varandra. Men det funkar kanske bäst i komedi-TV och nog inte lika mycket i verkligheten. Samtidigt, tänk så skönt – ärlighet från början till slut.

Men jag försöker låta folk ta ansvar för det sällskap de håller. Bättre på det nu för tiden än jag var förr.

What if?

Tänker mycket ‘what if’ just nu. Inte för att jag väl egentligen längtar bort något särskilt, men för att jag inser att det är så mycket som beror på så små saker. I fanfic är det ‘what if’-scenarion som bygger upp helt nya världar.

En skada. Om den inte hade hänt, den skada som la grunden för så mycket. Var hade jag varit då?

Ett bröllop. Ett år tidigare, hur annorlunda hade saker blivit då?

Födseln av ett barn för drygt tjugo år sedan – några timmar senare. Det är den absolut minsta ‘what if’-ändringen som jag kan tänka mig, som hade gett enorma konsekvenser i mitt liv. Att han fötts några timmar senare. Det hade blivit så otroligt annorlunda för mig. Inte för att jag hade vetat det om han hade fötts senare, men så är det ju med what if. Man vet ju inte hur det hade sett ut då. Bättre? Sämre? För vem då?

Det är lite som Benthams utilitarism, som också är oanvändbar av den anledningen. Enligt honom ska vi vid varje tillfälle välja det som ger mest lycka. Men mest lycka för vem? I vilket perspektiv? Om en femtonåring blir gravid efter en våldtäkt kanske lyckan blir större på kort sikt av att hon får göra abort – men om hon inte gör det kanske det visar sig att hennes barn är den som hittar botemedlet till cancer, vilket gör att miljontals människor får fortsätta leva istället för att dö – alltså mer lycka för dem, i en möjlig framtid.

På samma sätt blir ‘what if’-scenarion omöjliga att överskåda. Minsta ändring kan leda till oanade konsekvenser. Och kanske blir det också lite charmen med att tänka på dem. Försöka föreställa sig världen, hur ens eget liv sett ut efter en liten ändring.

Och sen får vi gå tillbaka till våra riktiga liv och hantera dem.

Titel… meh. Fredagkväll!

Första veckan på T1:B är till ända. Typ. Det är ju inte utan att det blir en del plugg i helgen. För närvarande minns jag inte om vad… jo förresten, DNA-replikation. Och FISH-teknik, som inte har det minsta med fisk att göra. Och telomerer. Återkommer med vad det är.

Igår hade vi frackinvigning. Bilder kommer i ett annat inlägg, för det inlägget kommer jag ju låsa. Men det var ganska roligt. MedSex med upptåg som alltid, limbo där vissa var fascinerande böjliga, och gott om fulvin, som alltid vid studentska tillställningar på HU. Efteråt var det kravall, men med tanke på att vi började klockan åtta imorse gav jag upp vid tio tillsammans med K och E, och cyklade hem istället till en väldigt lockande säng. Inte förvånande var det halvklass, max, på föreläsningen imorse. Men kravallen ska ha varit väldigt rolig. För min del säger jag: det kommer flera.

Efter sista föreläsningen idag hade vi återkoppling om vår nollning – samt början till den nollning vi ska fixa till våren. Två ansvariga Superfaddrar valdes ut och med det har planeringen börjat. We gonna rule nollning *s*

Nu sitter jag här och övar mig i att trivas med att vara själv. Med ungsbakad lax med pesto, parmesan och soltorkad tomat, samt grönsaker och couscous går det riktigt bra. Och Ben ‘n’ Jerry’s Cookie Dough Icecream. Och roliga människor på FB och msn. Och mail. Och min generella sinnesstämning.

För att avsluta detta halvsena fredagkvällsinlägg tänkte jag göra några shoutouts. Jag har seriöst fantastiska människor omkring mig (omkring kanske är ett relativt ord, men ni är i mitt hjärta). So, here goes a list. I alfabetisk ordning, bara för att jag inte kan sätta er i någon annan vettig ordning. Ni är en hög coola, snälla, roliga och underbara människor :)

A1 – vi har bara träffats en gång, men du är så stöttande och snäll och lyssnar och är alldeles underbar. Dessutom full av råd.

A2 – att vi börjar snacka är helt osannolikt med tanke på vem din bror är, men… du är smart och cool på alla möjliga sätt och det är sånna människor jag gillar att ha omkring mig :)

E1 – som erbjuder mig att komma till Stockholm för r’n’r med godis och tjejfilm. Will take you up on your offer. Och sorry att jag inte hjälper dig flytta den här gången :)

E2 – lugn och vettig och ungefär lika ointresserad som jag av hysteriskt festande. Känns bra att vi är två.

H1 – det finns ingen roligare människa i mitt liv just nu. Våra diskussioner light up my day, alldeles oavsett vad de handlar om. Ska lyckas dra hit dig, så är det bara.

H2 – njut du av San Diego. Det är trevligt att prata när du har tid ;p

K1 – trials and tribulations, men du håller en alldeles särskild plats i mitt hjärta alldeles oavsett vad som händer. Du kan skoja bort det mesta, men du vet ju att det är precis det jag behöver, så…

K2 – tror att jag kan allt om smink och studieteknik och du lär inse att jag inte kan allt om något av det, men det känns inte som att det spelar någon roll. Vi har roligt ihop :)

K3 – som skickar sms och chattar med mig och alltid vill få mig på gott humör, det är guld värt.

M1 – tack för långa telefonsamtal i nattens mörker när vi borde ha gått och lagt oss. Det enda sorgliga är att vi lär känna varandra nu, flera år efter att vi gick en utbildning ihop… men bättre sent än aldrig, och goda ting kommer till de som väntar, eller hur?

M2 – som skickade sms mitt på ljusan eftermiddag och erbjöd stöttande. Som är jättetrevlig på alla sätt och som jag förhoppningsvis lär känna betydligt bättre med tiden.

Varför heter alla namn som börjar på samma bokstav? Fånigheter.

Och sen har vi mamma och pappa, min konstanta koppling till verkligheten och alltid fulla av omtanke.

Och en anonym ros-skickare som håller på att driva mig till lite lätt vansinne. Har frågat de jag kan tänka mig (eller ja, de flesta i alla fall), men eftersom det är så osannolikt att någon alls skulle skicka blommor till mig att jag inte riktigt kan komma på vem som ligger bakom det. Med tanke på kortet känner du mig antingen väldigt väl, eller hade tur när du skrev kortet. Känns som det förra.

Tack.

Egentligen ett privat inlägg, men eftersom det innehåller ett tack till alla er som bryr er får det vara publikt ändå.

Okej, så… mår väl inte särskilt bra just nu. Underdrift egentligen.

Men det är skönt att inse att jag faktiskt inte är ensam, trots att det känns så mest hela tiden just nu. Att veta att det finns folk som bryr sig.

Just nu vet jag inte alls varför jag flyttade. Det tog mig år att bygga upp den sociala krets jag levde i i Malmö, så varför jag inbillade mig att jag skulle kunna bygga upp samma sak på annat håll innan jag förföll i mörker vet jag inte. Allra minst när hösten tränger på och det mest bara är grått hela tiden.

Jag vet inte hur det kommer gå och vet inte vad jag kommer göra. Just nu känns det mest lockande att gå kvar här tills jag kan byta till Lund och flytta hem igen, för sex år här känns oändligt. Det är en fungerande plan, eftersom jag förhoppningsvis vid det laget (det är absolut tidigast till termin tre jag möjligen skulle kunna byta, om jag har mycket tur (och då lär jag få gå om en del, men det är ett problem jag tar då)) har vant mig vid att bo här och skaffat ett liv jag faktiskt inte vill lämna.

Oavsett vilket, tack till er som hör av er och vill hjälpa. Det är upp till mig själv att hjälpa mig, men era tankar och närvaro är en bit på vägen.

Set me free

Jag drömde i natt. Tänk vad drömmar kan säga, vad de kan berätta för ens medvetna från djupet av det undermedvetna.

Ord som aldrig kommer sägas, men min reaktion till dem. Att få testa en scen, en verklighet, utan att det faktiskt sker på riktigt.

Jag har en drömtydningsbok eller två (intresserad av det nån gång i tidiga tonåren), men här behövs inga tolkar. Här var det rättframt, verklighetstroget. Inga konstiga färger eller människor i underliga roller som de inte alls ska ha. Här var det han och jag. I månader har jag drömt om oss men aldrig har jag reagerat som jag gjorde i natt.

Mina egna ord gör mig fri. Mina egna ord till honom.

Det blev aldrig något avslut. Kanske vill jag själv skapa ett. I så fall kan jag bara tacka mitt eget undermedvetna.

Ärlighet varar…

Ärlighet varar längst.

Jag VET. Men inte är det enklare för det. Fråga… de flesta. Vem av er håller er helt till sanningen? När ‘ärlighet’ dessutom inte bara är att inte ljuga, utan även att bara hålla tillbaka sanningen och inte säga något alls.

Det är så mycket enklare. Så mycket säkrare. Så mycket mindre risk för stor skada.

Men samtidigt vet jag att ni har rätt. Ärlighet varar längst. Att gå och fundera ger ingenting. I slutändan måste man höra vad den andra människan har att säga.

En kompis jag snackade med för någon dag sedan sa att hon behöver människor omkring sig då och då, för annars bara tänker man. Jag är likadan. Och tankar är bra – till en början. Men sen så blir det till slut för mycket tankar som blir som snåriga labyrinter och sen hittar man plötsligt inte ut igen. Då behövs en annan människa som fungerar som Ariadne med gyllene tråd som gör att man hittar ut igen.

Rastlösheten gror. Blodet rusar, händerna darrar. Det är tur att jag har något att göra ikväll.

Med utgångspunkt i odödlighet

Vad händer om en människa man bråkar råkar ut för något?

Det finns gott om folk som jag av olika anledningar inte pratar med längre – självvalt eller valt från deras sida. När det är val från min sida ligger det i att jag blivit besviken på deras beteende, att vi bråkat om något, eller någon kombination därav. Men så funderar jag, vad händer om de råkar ut för något? Om de blir allvarligt sjuka eller råkar ut för en olycka?

När vi bråkar med andra människor utgår vi, tror jag, från såväl vår egen som motpartens odödlighet. För hur många människor vill egentligen att en relation skall sluta med hat och avsky? Om någon man verkligen brytt sig om en gång men som man nu bråkar med råkar ut för något allvarligt, hade man då fortfarande valt att hålla sig borta? Jag inser att det beror på grunden till bråket, givetvis, men ändå. Jag tror att vi alla omvärderar vad som är viktigt och oviktigt – så också även om vi förr tyckt att bråkämnet var vitalt – när något allvarligt händer.

Själv har jag aldrig satts i situationen. Teorin om odödlighet gäller än så länge. Ser man statistiskt på det hela borde det dock inte fungera hur länge som helst. Förr eller senare kommer någon råka ut för något. Desto äldre vi blir, desto större blir risken för diverse sjukdomar och varje dag utsätter vi oss för risker – trafik, andra människor, fritidsaktiviteter.

Samtidigt är ju frågan om jag hade velat ha människor runt omkring mig som enbart är där för att det hänt något allvarligt, snarare än att de vill vara där. Kan jag tro på att någon vill vara i min närhet för att de vill vara där, snarare än bara på grund av någon sorts ansvarskänsla eller ömkande, när vi innan sjukdomen/olyckan inte pratade med varandra?

Förhoppningsvis slipper jag få veta. I övrigt borde man väl försöka leva efter “Lev varje dag som om det vore din sista”, även när det gäller relationer till andra människor. Man vet aldrig när det är för sent och att leva resten av sitt liv med skuldkänslor för att en relation slutade illa… det är väl inte något någon av oss vill, egentligen.

Vad letar vi efter?

Det senaste halvåret har jag mött enormt många nya människor, allra mest sedan jag flyttade upp till Linköping och påbörjade ett nytt liv. De två personer jag just nu sitter och funderar på är dock inte nya sedan flytten någon av dem och min fundering är egentligen mer generell än just de två specifika; de fungerar bara som språngbräda för mina tankar.

Jag klickade med båda, men tiden det tog var olika – den ene månader, den andre någon sekund. Den ene förstår jag från tårna och uppåt – så mycket av uppväxt, familj, erfarenheter och värderingar är lika att det är omöjligt för mig att inte förstå. Den andre finner jag fascinerande av den exakt motsatta anledningen – jag förstår honom inte alls och hans motivation och handlingar motsvarar inte mina förväntningar alls.

Vad är det som gör att människor klickar? Vad är det som gör att jag trivs så enormt bra med båda ovanstående, trots att de är så pass olika att de lika gärna skulle kunnat komma från olika delar av världen? Eller är de egentligen inte så olika och det jag trivs med, det är något sorts bottenskikt som trots allt är lika? När vi på olika sätt binder oss till andra människor, vill vi då binda oss till människor som är lika oss själva, eller olika? Jag vet att jag läst att vi väljer partners som är fysiskt lika oss själva, men om man tar två personer som inte har något annat gemensamt än att de trivs med varandra, är det då ett recept på katastrof, eller ett recept på något bra?

Jag misstänker att alla varianter kan funka. För egen del lär det vara ett stort krav att vem jag än är med (SO-mässigt) så lär det behövas egna aktiviteter vid sidan av. Dagens bästa kommentar till mig var, “Du är inte riktigt som folk eller, blev du tappad i golvet som barn? :) Maken till rastlös har jag aldrig sett, men imponerande.” Kanske en hint om hur mycket jag gör på egen hand (även om det inte alltid känns så).

Märkte en lustig effekt när jag var i Malmö i helgen. Lustig, eftersom jag upplevde samma sak, men omvänt, när jag flyttade till Linköping. I Malmö i helgen såg jag folk från Linköping överallt. Givetvis inte på riktigt – men hjärnan var inställd på folk från Linköping som default value för personer jag ser ofta, vilket ledde till att det var vad jag letade efter även i Malmö. När jag först flyttade till Linköping upplevde jag samma sak med folk från Malmö – jag “såg” dem på stan och i skolan, trots att jag på någon millisekund kunde avgöra det omöjliga i detta.

Vi letar hela tiden efter saker som är lika det vi är vana vid. Kanske är därför sådant som inte är som vanligt är så väldigt spännande.