Tag Archives: Relationer

Kärlek

Kärlek.

Så enkelt, så enormt svårt.

Jag vill riskera mitt hjärta men finner det än omöjligt att gå vidare någonstans från förra gången. Vill inte ha någon annan. Flyttade fyrtio mil bort men kan inte släppa det för det. Har ingen kontakt med, men kan inte tänka på något eller någon annan. Förra gången tog det nästan två år att komma över kärleken och då var det ändå jag som gjorde slut. Den här gången var det inte mitt val.

Mamma och pappa träffades när de var tonåringar. De har ett bättre förhållande än de flesta jag har att jämföra med, i såväl min ålder som deras. När mamma var i min ålder hade hon varit gift i åtta år.

På utbildningen spirar kärleken så vackert. Helgens finsittning inspirerade självklart en del ‘strul’ och ett par är sockersött gulliga mot varandra, sådär så att man får hål i tänderna. Ska statistiken uppfyllas så ska vi ju få ett antal par på utbildningen, så det hela är väl som väntat.

Det verkar så enkelt för en del. Egentligen var den enkel för min del också, det var bara omständigheterna som var komplicerade. Kärlek i sig är, när det är som det ska vara, rättframt och simpelt.

~

You’re not friends. You’ll never be friends. You’ll be in love till it kills you both. You’ll fight, and you’ll shag, and you’ll hate each other till it makes you quiver, but you’ll never be friends. Love isn’t brains, children, it’s blood… blood screaming inside you to work its will. I may be love’s bitch, but at least I’m man enough to admit it.
~ Spike, Lover’s Walk, Buffy the Vampire Slayer

Svart-vita och gråa personligheter

Psycho analyzing is fun.

I alla fall när man visar sig ha ganska rätt om ganska mycket. Bland mina vänner har jag ett par som är extremt svåra för mig att förstå och ett par som är så otroligt enkla. När jag tänker efter är det mycket möjligt att de som jag finner är enkla att förstå är de som är mest lika mig.

Har under det senaste året kommit fram till att jag är en ganska enkel människa. Jag kan vara ganska jobbig och ha humörsvängningar som få, vara långsint och socialt inkapabel när jag inte vill, men… jag är enkel. Tyck om mig så tycker jag om dig. Älska mig så älskar jag dig tillbaka. Var elak mot mig så kommer jag vara elak tillbaka. Gör illa de jag håller som nära och kära så kommer jag göra ditt liv till ett helvete.

Jag är givetvis också en människa med mina fel och brister. Jag gör orätter mot människor ibland när de inte alls förtjänar det och jag är inte alltid så vänlig och trevlig som jag borde vara. Min sarkasm missförstås ibland som sanning och mitt sätt kan verka ovälkomnande.

Men jag är en enkel människa och andra enkla människor är för mig inte det minsta svåra att förstå.

Nu på sistone har jag gett råd/förslag till två personer och båda tog dessa. Det ena var ett ganska stort beslut och givetvis inte baserat endast på mitt förslag, men jag är nöjd med att jag faktiskt hade rätt i att förstå vad den personen egentligen ville. Den andre var missnöjd med sitt eget beteende och jag gav ett förslag på förändring, vilket också faktiskt användes i praktiken. Den ene av dessa är en enkel människa, den andre en som jag (ironiskt nog) inte alls tycker är enkel att förstå.

Kanske tycker alla människor att de är enkla. Eller? Vissa kanske tar stolthet i att vara komplicerade, bara för att de ser “enkelt” som synonymt med tråkigt.

För ett par år sedan gjorde jag en lite indelning av människor i världen i två kategorier: gråa respektive svart-vita. Ingen av dessa är bättre än den andre, uppenbarligen.

Svart-vita människor är sådana som har ett väldigt starkt känsloliv. Då de är glada är de extremt glada, då de är ledsna är det gråt och depression. Varje känsla levs till etthundra procent.

Gråa människor är sådana som aldrig kommer till samma extremer. De kan vara glada och de kan vara ledsna, givetvis, men det blir aldrig så himlastormande på något håll.

Det finns positivt och negativt med båda kategorierna. Inom min familj är jag själv och min far uppenbara svart-vita personligheter medan min bror och mor är gråa. Jag hade på många sätt hellre varit grå, för de behöver inte gå och vara rädda för att om de blir ledsna finns det en risk att en depression går och lurar och bara väntar på att dra ner dem. Samtidigt finns det få saker som är bättre än att vara lycklig så fullt ut som en svart-vit människa kan vara.

Det jag skulle komma till, med syn på sig själv och det där med enkelhet = tråkig var detta: När jag hade denna teori som nyformulerad och färsk förklarade jag den för en kompis. Hon var i mina ögon en typisk grå person – lugn, trygg och harmonisk utan svängningar till höger och vänster  och alltid med ganska dålig förståelse för de perioder då jag mådde riktigt dåligt – men hon när jag var färdig sa hon, “Ja, jag är ju en typisk svart-vit.” Jag tror att det var för att hon missförstod “grå” som tråkig och inte alls ville vara det. För hade jag gett personlighetsbeskrivningen som ovan inbillar jag mig att hon hållit med mig om inom vilken kategori hon föll.

Eller också ser vi oss själva på olika sätt. Beauty is in the eye of the beholder, kanske också kan översättas med att personlighet är för var och en att bestämma? Det jag ser som enkelt ser någon annan som komplicerat, och tvärtom. Det gör ju möten med nya människor väldigt spännande i alla fall. Man kan lära sig något av alla…

Ett litet laddat ord

“Förlåt.”

Ett sådant litet ord, ett sådant laddat ord.

Det finns ord som är svåra att säga. “Älskar” är, i det svenska språket, ett ord som är laddat i vissa situationer. “Jag älskar korv” är inte laddat, men “Jag älskar dig” tror jag fortfarande är enormt laddat. Ändå är det inte lika svårt att säga, inte när man väl är i den situation där man faktiskt känner de känslorna – för att att älska är positivt.

Att behöva säga förlåt, att behöva be om ursäkt, innebär att jag gjort något fel.

För mig är ordet enormt laddat. Jag avskyr att göra fel, att göra saker som innebär att jag efteråt måste be om ursäkt. Med det sagt är det ju inte utan att jag ganska ofta säger och gör saker som ändå behöver bes om ursäkt för.

Det finns små enkla “förlåt” i vardagen. Man råkar stöta till någon då man går förbi, eller man krockar med någon för att man går och dagdrömmer. Men till och med där är ordet “förlåt” stort för mig – jag väljer hellre ett engelskt, “sorry,” snarare än det svenska. För precis som att “I love you” på engelska är betydligt mindre laddat än “Jag älskar dig” på svenska, så är “sorry” också mindre laddat än “förlåt.”

Det finns de större “förlåt”en, de där man burit sig illa åt på ett eller annat sätt. Mitt humör brukar ha ganska mycket med saken att göra när jag behöver be om ursäkt i de fallen. Men jag jobbar på det. Att be om ursäkt i de fallen är att be om förlåtelse för specifika händelser – ett bråk eller flera, men inte något som i grunden skadat relationen i fråga. Med en ursäkt kan båda parter gå vidare.

De allra största “förlåt”en kommer när man sårar de som står en närmast. När man agerar på ett sätt man inte borde, när man skadar tillit och tilltro. När “förlåt”, oavsett hur laddat, inte är ens i närheten av tillräckligt. I de fallen frågar jag mig om en ursäkt alls är meningsfull, för har man en gång skadat tilliten vet jag inte hur mottagaren skall kunna tro på ursäkten. Men det kanske är ett steg i rätt riktning åtminstone?

Oavsett storleken på ursäkten är det allra viktigaste att man menar den. En kompis sade en gång till mig att ursäkter endast skall ges då man menar dem och kan garantera att det inte sker igen, men det tycker jag inte är sant. Menar dem, definitivt. Det finns ingen mening med att säga “förlåt” om man inte menar den. Däremot kan man nog aldrig garantera att det man ber om ursäkt för inte sker igen. Det är möjligt att jag råkar krocka med personen igen, och helt sannolikt är i alla fall att jag någon gång kommer krocka med någon. Det är också sannolikt att mitt humör kommer att komma i vägen för mina relationer fler gånger. Att skada någons tillit är väl förhoppningsvis inte något man gör två gånger (förutsatt att man får en andra chans till att börja med), men kan vi någonsin garantera det?

Det här har ingen vettig slutpunkt, det var bara några funderingar kring ett väldigt litet, väldigt mäktigt ord.