Tag Archives: Roadtrip Usa

Roadtrip, del 7: San Francisco

San Francisco var vår resas sista stopp. När vi vaknat satte vi oss i bilen och, efter ett snabbt stopp i mataffären tvärsöver gatan där vi bland annat köpte två kilo blåbär för $11, körsbär och yogurt, körde mot staden. Det tog drygt två timmar inklusive ett stopp på In ’n’ Out, en av hamburgerkedjorna i USA som L hört så mycket gott om att han var tvungen att prova deras burgare och pommes. De hade goda pommes som är gjorda på hel potatis – jag såg hur en av de som jobbade tog en hel, skalad potatis och tryckte den genom en skärare och ut kom pommes som sedan lades i fritösen. Det istället för potatismospommes var gott. Vi tog också med oss en jordgubbshake – med 590 kalorier och 67 g socker i 4,4 dl…

När vi kom till San Francisco körde vi direkt till Golden Gate-bron. Den korsades utan några problem och vi svängde av på utkiksplatsen på andra sidan. Det var väldigt blåsigt men vi fick några bra bilder framför den berömda bron.

Vi checkade in på vårt hotell, Orchard Hotel, och tog sedan bilen ut till flygplatsen för att lämna tillbaka den. Vi puttrade in på återlämningen på de sista decilitrarna bensin, tror jag – man skulle lämna den med så lite bensin som möjligt eftersom man inte fick nåt tillbaka för det som fanns kvar i tanken. Vi var lite nervösa att den inte skulle orka hela vägen till garaget, men allt gick bra. Tåg tillbaka till stan.

Vi gick ner till Fisherman’s Wharf och gick runt där – tittade på sjölejonen på Pier 39 och på den vackra solnedgången. Vi hittade en helt okej restaurang, Butterfly. När vi skulle hem var det kallt och regnigt så vi tog en taxi.

[soliloquy id=”3776″]

På onsdagen fyllde jag år. 29 år gammal blev jag uppvaktad i sängen med ”frukost” – blåbär och körsbär i ett glas och så ett ”ljus” i form av mobilen på ficklampefunktion. Mycket uppskattat. Vi gick sedan, utan att äta någon frukost, ner till Fisherman’s Wharf igen för att få tag på biljetter till Alcatraz. Det visade sig vara mycket svårare än väntat. Överallt där ordinarie biljetter såldes stod det ”SOLD OUT” och när vi frågade fanns det inte biljetter förrän i slutet av augusti. Tydligen är Alcatraz en sådan sak man ska köpa biljetter till via nätet i förväg, något ingen av oss hade haft en tanke på. Vi fick tipset att gå till en av de bås som sålde kombobiljetter för turistturer i buss ihop med Alcatrazbiljetter och med stor tur fick vi tag på vad som förmodligen var två av de sista biljetterna till Alcatraz den dagen i hela stan. Fick betala fyra gånger mer för biljetterna än de kostade, men vi ansåg det värt det – när kommer vi till San Francisco igen? Förmodligen inte på tio-femton år.

När vi väl fått biljetterna kunde vi slappna av och äta frukost. Det blev socker-frukost med scones och varm choklad. Problemet med den typen av frukost är att man inte blir mätt, utan så snart man ätit klart börjar man undra över vad man ska äta till lunch. Vi gick vidare längs Fisherman’s Wharf och köpte en söt body till Ls kommande brorson (på vilken det står ”I <3 my uncle”). Vi tittade också på en utställning av gamla skepp som låg vid en av pirerna. Därefter åt vi lunch.

Klockan 15.50 tog vi båten till Alcatraz. Vi var så glada över att få åka och det hela blev riktigt bra. Båtturen gav vackra fototillfällen av både San Francisco, Golden Gate och Alcatraz.  Väl på Alcatraz såg vi en kort film om öns historia och sedan gick vi audiotouren med massor av information och spännande berättelser så att man lärde sig. Dessutom en hel del fototillfällen, så klart.

[soliloquy id=”3799″]

Vi åkte tillbaka med båten vid sextiden och gick för att ta spårvagnen hem. Det var en kö på runt 40-45 minuter, men det var också något vi verkligen ville göra. På plats fick L den kompletta amerikanska upplevelsen med någon religiös knasboll som höll föredrag om Gud och George Washington och whatnot. Vi var glada när vi väl kom på spårvagnen och den började röra sig. Den stannade dessutom i stort sett precis bredvid hotellet.

Vi gick i stort sett direkt ut för att hitta middag. Det blev riktigt trevlig sushi och sashimi till födelsedagsmiddag och på ett 50-talsställe drack vi varsin milkshake till efterrätt. Mycket gott.

På torsdagen var det dags att åka hem. Mamma och pappa överraskade på min födelsedag med att ha uppgraderat oss från economy till businessclass på flyget med några av pappas många SAS-poäng, så hemresan blev bra mycket trevligare än den annars varit, med trerättersmiddag och stolar som kunde fällas till nästan helt liggande. Vi fick således sova ordentligt i sex-sju timmar.

Roadtrip, del 6: Yosemite

Måndagen blev en dag av bilåkning, men för ett väldigt vackert mål – Yosemite National Park. Totalt sett blev det någonstans runt åtta timmar i bil.

Jag hade hittat ett trevligt frukostställe via Yelp där vi började vår dag med bacon, ägg och färsk frukt. Semesterns bästa frukost. Därefter satte vi oss i bilen och åkte mot Yosemite (“Jossemitte”, inte “Yosemajt”). Vi stannade på vägen och köpte en donut (för att L skulle få prova en äkta amerikansk ¢65-donut), och så fick L Burger King till lunch. Totalt sett blev det en väldig massa hamburgare för L på resan. Det hjälptes ju inte när varenda restaurang, oavsett hur fin eller ofin, serverade hamburgare av något slag.

Väl i Yosemite, efter en resa på drygt tre timmar, fick vi ta en shuttlebuss till området med de redwood-träd som vi var där för att få se. Vi valde att promenera i skogen – det fanns ett litet tåg också, men vi hade suttit ner alldeles tillräckligt redan och ville gärna röra på oss – och det blev en promenad på någonstans runt 6-7 km. Det är inte särskilt långt, men lutningen var rejäl. Totalt sett tror jag stigningen var hundratalet meter.

[soliloquy id=”3708″]

Redwoodträd, som egentligen heter Sequoia, är gigantiska. De anses vara de största levande tingen i världen, och de har en bark som kan vara upp till en dryg meter tjock. Den tjocka barken gör dem eldtåliga så att när det brinner i skogen runtom så dör inte Sequoiaträden. Det högsta trädet i Yosemite är 88 meter högt och det tjockaste är 12 meter i diameter. De har inget djupt rotsystem utan de ligger väldigt ytligt för att kunna fånga vatten – de ligger sällan djupare än 2 meter (men de kan sprida ut sig 45 meter åt sidorna). Rotsystemen från olika Sequoias kan växa samman för att hälpas åt. (Mer om Sequoias)

Vi tyckte att Redwoods var bland det bästa vi gjorde på resan. Det var väldigt vackert och imponerande och man känner sig så liten bland träd som är upp till 1800 år gamla (The Grizzly Giant tros vara så gammal). Jag mådde inte helt bra, antingen beroende på för lite mat och vatten eller för att vi trots allt var 1600 meter över havet helt plötsligt (på morgonen hade vi ju varit vid havsnivå). Men jag njöt ändå och det blev bättre när vi kom lite längre ner igen.

När vi kom tillbaka i bilen valde vi mellan att köra tillbaka samma väg som vi kom, eller köra vidare på vägen och ut andra hållet. Vi valde det senare för att få se något nytt och det var vi väldigt glada över – vi fick se den ena fantastiska vyn efter den andra. Gigantiskt höga berg på båda sidor om vägarna, en flod som ringlade sig vid sidan av, och senare byttes det ut mot att vi var högst upp på ett berg och kunde se över flera kilometer orörd natur. Där stannade vi några minuter och njöt av stillheten – inga bilar och ingen bebyggelse förutom den enda väg vi körde på.

Yosemite - utsikt

[soliloquy id=”3741″]

Senare blev det inte lika roligt när vägarna fortsatte vara slingriga som bara den och det blev bäckmörkt. Men vi samarbetade och kom till hotellet vid tiotiden på kvällen utan några större problem.

Vi avslutade dagen med McDonalds. Vi skulle gå in – det stod att det skulle vara öppet till midnatt och klockan var bara halv elva – men dörren var låst. L ville ändå ha mat och jag föreslog att vi skulle hämta bilen tvärsöver gatan och köra genom drive-throughn. Det tyckte inte L som istället ställde sig i drive-through-kön utan bil. När vi kom fram till luckan för att hämta maten såg personalen väldigt ställda ut – det där hade ingen någonsin gjort tidigare. Men vi fick vår mat i alla fall.

Roadtrip, del 5: Los Angeles och Highway 1

På fredagen hade jag lagt in en dag i Los Angeles, med besök på Walk of Fame och vad vi nu kunde tänkas tycka var trevligt. Det blev tyvärr resans sämsta dag på grund av den horribla LA-trafiken.

Från Santa Clarita åkte vi till Santa Monica, där det finns en halvberömd pir som vi gick ut på. Redan där var det mest bara mycket folk och massor av turistställen, men vi tog några trevliga bilder i alla fall. Vi skulle sedan till Boardwalk, men det kostade $20 att parkera även om vi bara skulle vara där en halvtimme, så vi skippade det och åkte vidare (dagen därpå körde en galning i hög fart ut på Boardwalken och körde ihjäl en kvinna som var på smekmånad. Något obehagligt.). Vi körde på Rodeo Drive och kollade alla galet dyra bilar som körde och stod parkerade där, och sedan tog vi sikte på Hollywood. Trafiken var hemsk och det tog väldigt lång tid. Till slut parkerade vi en bit från Walk of Fame och lillebror och jag gick till Chinese Theatre där de största stjärnornas stjärnor är, medan L pausade med en glass eftersom han var trött efter körandet. Jag tog bild med Britney Spears stjärna.

[soliloquy id=”3646″]

[soliloquy id=”3656″]

Vi sa farväl till lillebror som tog tåget till sin kompis och så styrde jag och L kosan mot Malibu. Vi hittade en riktigt mysig restaurang, Tra Di Noi, som en gång i tiden var en kändistät restaurang men numera mest bara hade väldigt bra mat. L åt en skaldjurspasta som jag tiggde till mig andra hälften av. Han är snäll, min man.

Vi körde sedan vidare på början av Highway 1 och hittade till vårt motell – ett ganska kasst Motel 6 som jag aldrig skulle rekommendera för någon.

På lördagen åkte vi vidare på Highway 1. Innan dess hann vi åka in till Santa Barbara där det visade sig vara någon sorts festival kallad Fiesta!. Denna inkluderade en lång parad. Det var tydligen tradition att köpa äggskal med konfetti i och L var inte sen att anamma denna tradition – någon dollar senare hade han fem ägg och fyra av dessas innehåll fick jag över mig. Konfetti överallt. Jag fick också en blomma att ha i håret. Efter mycket letande efter något vettigt blev det Subway till frukost.

Vi åkte vidare och stannade där vi kände för, bland annat på två stränder. Vi hittade till Solvang, en liten wannabe!Danmark-stad mitt ute i ingenstans med vinprovningsbutiker och mycket godis och glass. Jag och L var ute efter vettig lunch, men av det fanns det inte särskilt mycket. L fick i alla fall vara med på en vinprovning och köpte med sig ett portvin hem. På vägen ut från Solvang hittade vi en restaurang med södern-tema där man fick hur mycket mat som helst. Vi åt biff och L fick prova något han verkligen velat testa – Root beer float. Jag tycker att det är vidrigt (Root beer är en typ av läsk, och en float är att man lägger i en kula glass i läsken. Ick.), och L var inte heller särskilt förtjust.

[soliloquy id=”3660″]

Vi körde vidare genom vackra landskap hela vägen till hotellet, Rancho Tee Motel i Atascadero, som var trevligt och inte så mycket mer. L badade i hotellets iskalla pool.

Söndagen tillbringades helt på Highway 1. Vi började med att skippa hotellets ”frukost” (kaffe och kaka) och åkte istället till IHOP, International House of Pancakes. Där var servicen så dålig att det tog 45 minuter att få några pannkakor och allting var givetvis så sött att man fick hål i tänderna av att bara titta på det. Men jag ville testa IHOP eftersom jag aldrig varit där.

Vi körde mot Carmel och Monterey, där vi skulle äta middag respektive bo. Vi stannade på ett helt gäng ställen och tittade på utsikten som var slående vacker, och på sjöelefanter (elephant seals) som låg på stranden – de såg ut som gigantiska mördarsniglar, tyckte L och jag höll med.

Mängder med snirkelvägar blev det. Jag har klarat mig igenom resan med dels seabands runt handlederna, dels tuggummi i munnen, och dels åksjuketabletter. Körde denna kombo även på Six Flags för att slippa bli åksjuk av berg-och-dalbanorna (det hade ju varit hemskt trist). Det har fungerat riktigt bra och jag har helt sluppit åksjuka.

Vi kom till Monterey vid halv fyra-tiden och åkte, när vi laddat av bagaget och bytt om, till The Restaurant at Mission Ranch som vi fick ett presentkort till på vårt bröllop av Ls blivande kollegor på ryggkliniken. Där satte vi oss i baren i väntan på att få sätta oss till bords, och vi tog varsin drink. Klockan fem fick vi sätta oss till bords ute och det var kyligt men väldigt vackert. Vi tog in tre förrätter – jätteräkor, getost och lax – och tre huvudrätter – hummer/oxfilé-kombo (L), en dagens fisk (jag), samt blåmusslor (delade). Servitrisen tittade på oss som om vi vore galna och sa, ”Det där är mycket mat”, men när det väl kom in åt vi faktiskt upp det allra mesta. Av förrätterna fanns ingenting kvar och bara väldigt lite fanns kvar av huvudrätterna. Det var gott och riktigt mysigt.

[soliloquy id=”3676″]

Roadtrip, del 4: Six Flags

Eftersom både jag och L älskar berg-och-dalbanor visste vi redan när vi började planera USA-resan att vi ville till Six Flags Magic Mountain, som har några av de bästa berg-och-dalbanorna i världen. Jag kollade givetvis upp parken på nätet innan och hittade då att det fanns ”Flash pass”. Dessa fanns i olika varianter och innebar att man fick slippa en del av köerna. Efter lite diskussioner bestämde vi oss för att köpa den bästa varianten, Platinum Flash Pass, för vår dag. Detta visade sig vara ett alldeles förträffligt val.

Med Platinum Flash Pass går man i stort sett helt förbi köerna. Man får en liten dosa i vilken man kan boka en ride åt gången. Man bokar in sig på en ride och då står dosan i kö för en, så att man själv kan göra något annat istället. Detta gäller alla tre nivåerna av Flash Pass. Det som gör Platinum så väldigt värt om man åker dit en enda dag är att den dessutom reducerar kötiden med 90%. Om det är två timmars väntetid blir kön således 12 minuter istället. När denna tid gått plingar dosan till och det är bara att gå till Flash Pass-entrén och gå förbi i stort sett hela kön. Som extra bonus kan man välja att sitta kvar i riden ytterligare ett varv när man åkt en gång.

Med Platinum Flash Pass kunde vi utnyttja parken maximalt. Vi åkte alla berg-och-dalbanor i parken minst en gång och totalt sett blev det 18 åk för oss på nio timmar, dvs ett i halvtimmen. Detta kan jämföras med att stå i kö i genomsnitt 90 minuter för varje åk. Det är en extrakostnad – utöver de 290 kr i inträde kostade Platinum Flash Pass för tre personer denna dag nästan 1900 kr – men med tanke på vad vi fick ut av det var vi alla oerhört nöjda.

Vi kom dit halv 11 och var klara med säkerhetskontroller, uthämtning av Flash Pass, med mera ca 1 timme senare. Vi började direkt med Viper som har sju loopar. Vi var lite överentusiastiska och satt kvar en runda till i den, och när vi kom av behövde vi redan paus – med alla loopar pressas blodet ut i benen så att det svartnar för ögonen. Det var inte den enda berg-och-dalbanan i parken som lyckades åstadkomma det… Vi fortsatte till Revolution, den första berg-och-dalbanan med en loop i världen. Den var gammal och skakig och dagens sämsta åk.

Six Flags karta med vår tur genom parken.

Karta över Six Flags. Rött rundan före lunch, grönt rundan efter lunch :)

Fortsatte medsols i parken. L var piggast och ville åka nästa bana medan jag och lillebror pausade, så han tog en tur i Tatsu, i vilken man hänger under själva banan. Vi åkte den lite senare och den är väldigt häftig och ingenting för höjdrädda – då man dras upp i början av banan åker man någonstans uppåt 40 meter upp i luften, hängandes i selen utan något annat under sig och tittar rakt ner.

[soliloquy id=”3622″]

Vi gick vidare till Apocalypse, en mer traditionell bana i trä som var bra men för högljudd. Vi pausade därefter med en tur i mysiga flumeriden Jet Stream som slutar med ett 17 meter högt fall. Jag blev inte särskilt blöt, men det blev L. Efter det tog vi alla en tur i Ninja och Tatsu, som jag inte var så förtjust i men både lillebror och L tyckte mycket om.

Dagens absolut längsta kö var till lunchen – uppemot 45 minuter. Extremt dyr och dålig mat. Som tur var hade vi köpt två kanderade äpplen till efterrätt…

Andra halvan av dagen började vi från andra hållet av parken, eftersom vi ätit i den änden. Vi gick till Goliath, som vi var ense om var dagens bästa äkta berg-och-dalbana. Den börjar med att man dras upp 70 meter upp i luften och sedan åker nästan rakt ner (det känns så i alla fall, i verkligheten är det väl mer åt 65 graders lutning) i 137 km/h. Den har ytterligare liknande dropp och sedan skickar den ut en i horisontella loopar som ger G-grafter som gör att det svartnar för ögonen. Kalashäftig.

Vi gick vidare till Scream som var sådär, Batman som bara jag och L åkte eftersom lillebror behövde paus (den var så där och hade parkens längsta kö, så vi var glada att vi inte stått i den kön för att få åka), och The Riddler som man stod upp i och som var helt okej. Vi åkte också Tidal Wave, som är en väldigt enkel ride – man åker upp i en stor flotte och sen åker man ner i ett 15 meter högt fall och blir blöt. Blötast blir man dock om man, som pappa gjorde för många år sedan, står på precis rätt (eller fel, beroende på hur man ser det) ställe på bron man går över efter att man åkt riden. Då kommer nämligen hela vågen från flotten upp på bron.

[soliloquy id=”3608″]

Vi åkte Jet Stream en gång till för att den var mysig och sedan ställde vi oss i kö till Superman. Det är en underbar inte-berg-och-dalbana som man skjuts iväg i baklänges i 160 km/h och sedan vänder man upp 90 grader och fortsätter uppåt tills den stannar, så hänger man någon sekund och tittar ut över hela parken och omgivningen ca 70 meter upp i luften, innan vagnen börjar dras ner av jordens dragningskraft igen och man återvänder i ungefär samma hastighet till ursprungsplatsen. L bestämde sig precis innan det var dags för att han inte ville, höjdrädd som han är, så det blev bara jag och lillebror. Vi fullkomligt älskade den. Största leendena när vi kom av och vi benämnde den snabbt den bästa riden i parken.

L ville hinna med extrem-berg-och-dalbanan X2 också – ”The world’s first 5th dimensional thrill!” var dess slogan – så vi gick dit. Jag och lillebror avböjde eftersom den snurrar åt alla håll, men L skrek sig igenom den och tyckte att den var allmänt kalas.

Vi avslutade dagen, då klockan var närmare halv nio på kvällen, med två rundor direkt efter varandra i Goliath. Det var en perfekt avslutning på en fullkomligt fantastisk dag. Vi åkte därifrån och var hungriga, så vi hittade ett steakhouse, Black Angus, och åt där kött som var över all förväntan. Vi delade en chokladkaka till efterrätt. Den var gigantisk och vi tre orkade inte äta upp den, men den var så klart en dessert för en person egentligen.

Roadtrip, del 3: San Diego

Efter Disney gick färden söderut, mot San Diego. Innan vi lämnade Anaheim åkte vi förbi Honda Center, en hockeyarena som L gärna ville se. Han fick se den utifrån men fick inte gå in, till hans besvikelse. Istället åkte vi vidare och letade en bra stund efter något bagelställe, eftersom jag ville ha det till frukost. Vi hittade ett, långt om länge. Utöver bagel blev det två väldigt goda smoothies som jag och L delade. L ville inte ha bagel utan gick till Subway, som var något av ett backupställe under hela resan när vi inte hittade något annat vettigt att äta.

Körningen till San Diego var enkel. L fick dock syn på några stridsvagnar och tyckte att vi skulle göra en detour för att se dem. När vi körde av kom vi dock nästan direkt in på marine corp-basen Camp Pendleton, så det blev en U-sväng och lite pinsamt.

[soliloquy id=”3598″]

L älskade San Diego redan innan vi kommit in i staden – redan på motorvägen kunde han nämligen se inte ett, inte två, utan tre stridsfartyg. Dessutom susade det förbi militärhelikoptrar. Hur kunde han göra något annat än att tycka om ett sådant ställe?

Hotellet vi bodde på, Gaslamp Plaza Suites, hade ett fantastiskt läge men mikromala rum. Sängen fick plats, inte så mycket mer. Vi la av oss allt bagage och gick sedan ut på upptäcktsfärd. Gick ner till hamnen, såg San Diego Convention Centre och gick längs vattnet. Vi åt på en restaurang ute på en pir och fortsatte sedan bortåt. Jag visste att det låg ett stort hangarfartyg, USS Midway, lite längre bort och när vi såg det spärrades Ls ögon upp – än mer så när han insåg att man fick gå ombord. Efter foton vid den staty som finns precis bredvid – Unconditional Surrender som är en staty av ett klassiskt foto från andra världskrigets slut – gick vi ombord på USS Midway. Det blev två timmars utforskning av fartyget (sedan stängde det) och vi var de två sista som fick gå med upp på en tur över the bridge och diverse annat som L tyckte var spännande.

På vägen tillbaka till hotellet köpte vi varsin San Diego-sweatshirt. På kvällen frågade vi om rekommendationer om någon bra fiskrestaurang i receptionen och fick två. Den vi valde, Osetra Fish House, visade sig servera resans bästa middag. Jag åt en gräddig mozzarella med tomat till förrätt, L fiskcarpaccio. Till huvudrätt en havsabborre för min del, ljuvligt god, medan L åt tonfisk.

Efteråt köpte vi choklad i lösvikt och mumsade i oss det på rummet.

[soliloquy id=”3582″]

På onsdagen lämnade vi San Diego och åkte mot Los Angeles igen. Vi åt först frukost på hotellet (där det fanns söta flingor, mjölk, bagels, bröd, några söta pålägg och cream cheese, samt dricka, så det var socker så det förslog). Det var dock en trevlig takterrass att sitta på.

Vi tog bilen ut till Coronado Island, den lilla ön utanför San Diego, och gick en kort runda på stranden där. Vädret var dock trist så vi blev inte långvariga utan fortsatte mot LA igen. På vägen stannade vi på Las Americas, en outlet precis på gränsen mot Mexiko. Vi såg då också en av de festligaste vägskyltarna – ”Guns are illegal in Mexico”. På Las Americas shoppade vi lite – två par skor och en klänning till mig, en Lacoste-tröja till L. När vi tröttnade satte vi oss i bilen igen. Första timmen mot LA gick bra men sedan hamnade vi i ker och det tog närmare tre timmar in till LA. Väl där hämtade vi min lillebror i downtown.

Vi körde direkt ut till Santa Clarita där vi bokat vårt hotell, Holiday Inn Express Hotel & Suites Santa Clarita. Helt okej hotell som framför allt låg nära vårt mål för nästa dag – Six Flags. Vi åt middag på Olive Garden, där de serverade hur mycket mat som helst.

Roadtrip, del 2: La Verne och Disneyland

På lördagsmorgonen kände vi oss väldigt, väldigt färdiga med Las Vegas. Det är en energikrävande stad, det kom jag ihåg från förra gången jag var där, vilket var varför jag inte lagt mer tid där än två dagar. Staden – åtminstone det man besöker som turist, vilket är Strippen, i stort sett – känns väldigt fejk, en tillflyktsort för alla som vill slippa sina vanliga liv en stund.

Vi hämtade ut vår bil, en vit Chrysler convertible, från flygplatsen och körde västerut. Det var behagligt lite trafik – på en lördagsmorgon är det få som är på väg från Las Vegas. Själva bilfärden från Las Vegas till vårt mål i Pomona utanför Los Angeles tog således ca fyra timmar. Vi stannade på en outlet i Barstow på vägen och shoppade lite och åt, och var till slut i Pomona vid femtiden. En timme senare knackade vi på dörren hos min gamla värdfamilj från tiden då jag var utbytesstudent i USA, familjen Davis. Familjen består av mamma Cathy, pappa Carl, äldsta dottern Laura, sonen Colin och yngsta dottern Camille (kallad Cami). Mina två ”lillasystrar”, Laura och Camille, öppnade dörren och det var en ganska udda känsla av att komma tillbaka. De bor i samma hus fortfarande och mycket är sig likt – med undantaget för att alla blivit äldre, givetvis. Hade den trevliga upplevelsen med Laura, som var elva då jag bodde i USA, att vi i stort sett bara fortsatte där vi var sist (jag var i La Verne senast år 2007, då Laura tog studenten). Cami och Colin, som var två respektive fem när jag bodde där, har jag dock ingen relation till – av uppenbara skäl kommer de inte ihåg mig något särskilt.

Vi åt middag, grillat så klart, och hade det väldigt mysigt. Vi uppdaterade varandra om en del av det som skett de senaste tio åren. Vi avslutade med att åka till 21 Choices, ett ställe som serverar frozen yogurth. Det låter eventuellt hälsosamt, men allt hälsosamt går rakt ut genom dörren när man blandar i allt från kolasås, jordnötssmör och Nutella till cookie dough, choklad och strössel. (Det är väldigt gott.)

[soliloquy id=”3552″]

Vi sov på ett hotell i Pomona, Comfort Inn Near Fair Plex, som var helt okej. En helt okej säng och tyst och lugnt. Vi testade aldrig frukosten där eftersom vi åt frukost hos familjen Davis båda morgnarna. Där blev det waffles (amerikanska, tjocka våfflor) första dagen och pancakes (också tjocka, amerikanska sådana) andra dagen. Dessa serverades med ett val av smör, syrup, Nutella, banan, sylt eller jordnötssmör. Allra helst ska man ha en blandning av allt. Efter att ha ätit en med smör, syrup och jordnötssmör sa L att det var som att äta Snickers.

Efter frukosten satte jag, L, Laura och Cami oss i bilen mot LA och Hollywoodskylten. Trots att jag bott så nära – det tog kanske 45 minuter att köra – har jag aldrig varit där. Vi fick parkera bilen en bit bort från där promenadstråken började och sedan var det bara att börja gå. Vi gick i bergen i ungefär tre timmar. Det var gassande sol och drygt trettio grader varmt i skuggan, så det gick åt en del vatten. Eftersom det var i bergen sluttade det ju en hel del också vilket gjorde att det i omgångar var rejält jobbigt. En riktigt bra work-out och vi fick en massa bra bilder av Hollywoodskylten både uppifrån och nerifrån.

På vägen tillbaka besökte vi min gamla skola, Bonita High School. Mamma och jag har ju båda varit utbytesstudenter på samma skola och våra namn finns på plakat i marken, tack vare familjen Davis (hela klanen Davis har gått på Bonita, så alla deras namn finns givetvis också med).

På kvällen var det dags för en lite större get-together med fler ur Davis-klanen. Carls båda bröder med respektive fruar och ett urval av barn var där och det serverades tacos. Även det var en mysig kväll och väldigt skönt avslappnad och lugn efter Las Vegas.

Måndagen var schemalagd för Disney. Vad vi inte räknat med var att vi skulle bli bjudna på inträdet till Disneyland eftersom Carl jobbar där och han därför har ett helt gäng fria besök med några gäster varje år, så det var en väldigt glad överraskning. Efter pancakes till frukost åkte jag, L, Carl och Cathy därför ut till Anaheim och Disneyland. Så snart vi kommit in (och tagit ett par bilder) åkte vi tåget som går runt hela parken och Carl berättade om parken. Vi åkte också the Jungle Cruise, som är en av de attraktioner Carl jobbar med, och innan Carl och Cathy sedan lämnade oss ensamma i parken fick vi åka på the Lilly Belle, som är en vagn på parktåget som Walt Disney själv åkte i och hade som VIP-vagn. Det är fortfarande en VIP-vagn, så det var lite speciellt.

[soliloquy id=”3563″]

När Carl och Cathy sagt hej då tog jag och L nästan direkt monorailen till Downtown Disney, där vi åt lunch. En stor tallrik kycklingvingar och varsin hamburgare senare var vi mätta och belåtna och kunde fortsätta.

Under de första följande timmarna gick saker inte riktigt bra, med stängda rides och långa köer. Med utnyttjande av parkens Fast Pass började det dock vid 17-tiden flyta på. Vi gick på Animation Academy där vi fick lära oss rita Steamboat!Musse Pigg, vilket jag tyckte var kul (så klart). Sedan åkte vi Tower of Terror som jag tycker är helkul men som L verkligen inte tyckte om eftersom han inte gillar nedsläppsattraktioner. Vi fortsatte till stora berg-och-dalbanan California Screamin’ som vi åkte två gånger. Vi köpte ett karamelläpple (äpple doppat i kolasås och sedan choklad, i detta fall dekorerat som Musse med två chokladdoppade marshmallows som öron) och popcorn och åt det till middag. Nyttigt värre. Vi åkte Space Mountain och bilar och sedan Matterhorn. Blev således en del åkande, till slut.

[soliloquy id=”3572″]

Vi avslutade med ”It’s a small small world” där vi tack vare att vi hade våra ”Just married”-pins fick vår egen honeymoon-båt – vi åkte själva genom hela riden, vilket var gulligt. ”Just married”-pinsen gjorde för övrigt att vi hela dagen fick återkommande grattis från alla möjliga.

Till slut såg vi fyrverkerierna med musiken och Tingeling och Dumbo som båda kom flygandes från Matterhorn och allt var sött Disney och en fin avslutning på dagen. Vi gick till vårt hotell, Hotel Menage, som låg fem-sju minuters gångväg bort från Disneyland. Precis lagom. Ett överraskande tyst hotell trots att det låg precis vid en av motorvägarna.

Roadtrip, del 1: Las Vegas

Min reseberättelse är lååång (6 300 ord) så den kommer publiceras i bitar. Här är del ett.

Vår resa till USA påbörjades i Stockholm. Vi åkte upp på tisdagen den 23 juli, tre dagar efter vårt bröllop, och åt middag hos T på kvällen. Den 24 juli satte vi oss på flyget. Vi mellanlandade i Chicago och flög därifrån till Las Vegas.

När vi kom av i Las Vegas var det 42 grader varmt ute – och som alltid gäller den temperaturen för skuggan. I solen var det långt mycket varmare; det var som att stå i en bastu. Värmen var dock av den torra typen så på något sätt var den ganska hanterbar ändå. Vi var trötta efter resan och jetlaggade (Kalifornien och Las Vegas ligger nio timmar efter oss) men vi tog ett dopp i poolen – det enda pooldopp jag tog på hela resan – och sedan gick vi över gatan från hotellet till köpcentrat där det fanns en ”Food court”, dvs ansamling av snabbmatsställen. Vi valde tacos och så snart vi förtärt den var det dags för sängen.

I Las Vegas hade vi förbokat ett hotell, Trump International, för tre nätter. Det blev, ironiskt nog eftersom det var det finaste hotell vi bodde på under resan, ett av de billigaste hotellen. Vi bokade genom Hotels.com, och fortsatte göra det hela resan, något som funkade mestadels bra. På Trump hade vi en av deras mindre sviter eftersom det inte kostade nämnvärt mer än något av deras andra rum. Det fanns en king size-dubbelsäng, ett kök dit man kunde få vilka köksredskap man behövde (jag ringde upp en brödrost eftersom vi senare köpte bagels att äta till frukost), och ett stort badrum med både dusch och bubbelbad. Ett mycket trevligt rum.

På torsdagen vaknade vi av förståeliga skäl tidigt – jetlag gör det. Vid sjutiden var vi ute och letade efter frukost på The Strip. Redan då var det varmt som en bakugn. Vi tyckte att det var logiskt att det var varmt på dagen eftersom Las Vegas trots allt ligger mitt ute i Nevada-öknen, men det vi inte tyckte var logiskt var att det var lika varmt på natten då solen sedan länge gått ner, men så var det. Varmt dygnet runt. Frukost hittade vi i varje fall till slut i form av supermarketinköp, eftersom vi tyckte att Starbucks och liknandes sötsaker inte var någon vidare frukost. Det blev bagels för min del och yogurt och en wrap för Ls.

[soliloquy id=”3525″]

Vid tiotiden, efter på hotellrummet intagen frukost, var vi ute och gick igen. Vi tog en något närmare titt på shoppingmallen som låg över gatan (där vi ätit kvällen innan), och gick sedan nedför The Strip. Trump ligger i ena änden av The Strip, på en korsande gata. Helt okej läge för svenskar som inte har något emot att gå. Vi kom så långt som till The Venetian, ett med tanke på namnet inte helt otippat italiensk-inspirerat hotell som inkluderar en flod som löper runt och genom hotellet på vilken man kan åka gondol, och inne i hotellet finns ”shoppinggator” med kullersten och en fejkad blå himmel ovanför. På Venetian fångades vi in av löften om billiga biljetter till några av showerna i stan i utbyte mot att vi åkte på utflykt för att övertalas om att köpa in oss i time-shares. Vi tyckte att det var en god idé och bokade in oss på utflykten vid tvåtiden. Tiden fram tills dess spenderades med promenad vidare ner på Strippen till Caesar’s Palace, varsin Ben ’n’ Jerry’s-glass, och inköp av en blå Las Vegas-tröja till L (den syns senare på ett otal bilder).

Time-share-grejen bestod av en timmes presentation och därefter intensiva övertalningsförsök. Efter ett otal ’nej tack’ blev vi långt om länge ivägsläppta, då med våra showbiljetter. Vi släpptes av i andra änden av Strippen eftersom det var där vår första show skulle vara – strippshowen Fantasy. För att fördriva tiden till showstart (den började först kl 22) åt vi middag på ett steakhouse och besökte både CocaColas och M’n’Ms butiker. Vi spelade också bort ungefär $3 på slots – det tog en halvtimme.

Showen var helt okej, med tjejer som redan i första numret drog av sig sina bh:ar. Några nummer hade imponerande akrobatik. Däremot förstördes showen av någon irriterande snubbe som skulle vara komiker och som enbart körde amerikansk under-bältet humor.

[soliloquy id=”3521″]

Vi stupade i säng så snart vi kom hem, helt slut efter vår första, arton timmar långa dag. Vi sov sedan till åttatiden på morgonen och gjorde oss i ordning för vår inbokade helikoptertur. Vi hämtades 8.40 av limousine som tog oss till Sundance Helicopters lokaler. Där fick vi höra en del säkerhetsregler och liknande innan vi 9.45 lyfte. L och jag satt i baksätet och kunde både filma och fotografera en hel del. Vi fick en kort tur över Las Vegas och åkte sedan ut mot Grand Canyon, som var målet för resan. Vi fick en något för kort tur över Hoover Dam, och både L och jag tyckte att flygturen över själva Grand Canyon gjordes en aningen för högt upp, men det var helt klart en tur värd pengarna – inte minst med tanke på att detta totalt sett tog tre timmar, medan en busstur ut till Grand Canyon hade tagit totalt runt fjorton timmar.

Vi landade i Grand Canyon och fick äta picknick och ta en massa bilder där, innan det var dags att åka tillbaka igen. Vi fick kontinuerligt höra information i våra hörlurar i helikoptern, och bland det festligaste vi lärde oss var att Las Vegas från början grundades av mormoner. Undrar om de är nöjda med hur staden blev… På vägen tillbaka flög vi en fin tur över The Strip.

[soliloquy id=”3527″]

[soliloquy id=”3544″]

När vi körts tillbaka till hotellet gick vi över till mallen igen och shoppade väldigt lite. Senare på eftermiddagen, efter lite vila eftersom vi båda var ganska trötta, tog vi hotellets shuttle till Caesar’s Palace. Därifrån gick vi vidare bort till hotellet Monte Carlo, där vi skulle se The Blue Man Show. För alla fyra biljetterna – Fantasy och Blue Man Show – fick vi, tack vare time-share-grejen, betala bara $50. Vill man spara pengar är det således att rekommendera, eftersom motsvarande biljetter annars går på över $100/st.

Jag hade inga förväntningar på Blue Man Show – jag finner dem lite smått creepy – men de slog alla förväntningar jag eventuellt kunnat ha. Efter en något seg start hade de flera fantastiska nummer på rad, och det avslutades i en spektakulär final som jag sent kommer glömma. Helt galet och med underbar stämning.


Officiell trailer för Blue Man Group.

Efteråt spelade vi bort ytterligare $2 i slots och gick sedan hemåt. På vägen såg vi Bellagios vattenspel och sedan brottades vi med alla tusentals andra som gick på trottoarerna. Vi såg en gatuunderhållare som kunde vända axlar och armar bak-och-fram, ut-och-in, ungefär. Hade velat se de röntgenbilderna. Eller inte.

Vi skulle ätit men efter att ha suttit på restaurangen i fråga i tio minuter utan att någon tog vår beställning gick vi hem istället och tog ett bad i jaccuzzin.