Tag Archives: Sommar 2010

Själv/ensam

Hemma igen.

Fyra dagar i Stockholm till ända. L bosatt i Jönköping, jag själv åter på plats i Linköping. Katterna leker på golvet nu när solen försvunnit bakom husen så att temperaturen åter är sådan att man kan röra sig utan att svettas. En tidning väntade i postlådan, men i övrigt är det som vanligt: det spelar ingen roll om man är borta fyra dagar eller fyra månader för allt är som allt alltid är.

Förutom att jag inte har skola just nu, så klart. Vilket är väldigt udda. Drömde att jag fick resultatet och att jag kuggat tentan. Återkommande dröm. Nu är det inte något att göra åt, men min hjärna vill ändå inte riktigt släppa det.

Imorgon har jag ledigt. Helt ledigt. Jag vet inte hur man gör. Men det ska bli skönt, tror jag.

Alla andra har lämnat Linköping. Alla som i alla jag umgås med, ska väl specificeras, enligt pappas krav. När jag gick på bussen för att åka hem med min blåa IKEA-kasse av Stockholmsinköp var jag helt själv. Precis innan bussen skulle gå hoppade tre till på, men det är ju inte som det normalt är, med massor av folk.

Egentligen trivs jag med att vara själv – men det behöver vara självvalt. Inte på grund av att det inte finns något alternativ. Om man ska märka ord trivs jag med att vara själv, men inte med att vara ensam.

Jobb blir bra. Något att göra. Och har nu gjort ett smärre schema för när jag kan åka och hälsa på en viss någon. Schema och to-do-listor, mitt svar på det mesta.

Vill inte vara gnällig över att vara ensam. Jag har ledigt från skolan och det behövs efter tenta-p och tenta och termin två i allmänhet. Jag vill bara njuta. Men det är en liten aningen tungt trots allt.

Det ska dock bli skönt att sova i egen säng.

Saknad, liv, lördagar

Ensamheten tränger sig på. Omfamnar mig på det sätt jag önskar att en människa skulle omfamna mig, men där en människa hade gett tröst och värme ger ensamheten endast mörker och kyla.

Jag har varit här förr. Det är känslor som sänkt mig i depression förr, men nu sliter jag för att det inte ska ske. Det finns trots allt mitt ljus i tunneln: läkarutbildningen. Och medan utbildningen som sådan inte gör något för att ge mig den mänskliga värme jag vill ha, så hoppas jag att människorna där kan göra det. Att jag träffar andra som är som jag, med prioriteringar som liknar mina, humor som är som min, som ser förbi taggarna och tycker om mig för den jag är.

Jag saknar människorna hemma – hemma, Malmö, för hemma är fortfarande där, framför allt när det är mörkt – och skulle göra mycket för att vara med dem just nu. Vissa av dem. Saknar dem så att det gör ont i hjärtat.

Det mest förvånande är väl att jag inte gråtit här än. Jag som har så lätt för att ta till tårar, inte för manipulation eller något annat medvetet, utan bara för att mörka och ledsna känslor alltid legat nära ytan hos mig. Borde jag då inte gråta här? Men kanske är drömmen trots allt så stark – drömmen om utbildningen, hoppet om vänner – att den kan motstå mörkret.

De hemma verkar inte sakna mig. Det är inte så konstigt; jag är bara en människa mindre, en komplikation mindre att hantera. För min del är det alla.

Jag brukar påstå att det är enklare att vara den som åker, än den som stannar kvar. Nu är jag tveksam, i detta fall. Kanske mest för att teorin brukar hänföras till semesterresor, och på semesterresor har den som åker alltid massor att göra – även om ‘massor’ mest är att ligga på stranden och lata sig. Den som är hemma lever i vardagen, går på ställen man delat med personen som är borta, påminns ständigt om dennes bortavaro.

Jag påminns inte om människor här, men jag tänker på dem konstant.

Jag tänker på lördagar som varit den här sommaren: en vecka sedan då jag precis flyttat upp och jag var med K och J på Ghingis och åt buffé. Två veckor sedan, då jag var på E och Ns bröllop (och träffade H för första gången). Tre veckor sedan jag var på Liseberg med K, J, S och lillebror. Fyra veckor sedan, möhippa i Stockholm. Fem veckor sedan en lugn helg hemma med oxfilé till middag hos mamma och pappa. Fem veckor sedan brännboll på dagen och fest på kvällen där det söps och hånglades på alla håll och kanter. Sex veckor sedan jag kom hem från sommarlägret i jutsu. Sju veckor sedan jag var på A-Ms bröllop. Åtta veckor sedan jag var i Accra. Nio veckor sedan jag var i Green Turtle Lodge och lekte sommarsemester i Ghana. Nio veckor sedan jag njöt av en dusch på hotell. Och tio veckor sedan jag inte ens börjat på resan till Ghana eller något annat som följde under sommaren.

Vilka lördagar det har varit. Vilka dagar, vilka veckor. Vilken sommar.

Och på måndag är det Första Dagen Av Resten Av Mitt Liv.

~

Day one day one start over again
Step one step one
I’m barely making sense for now
I’m faking it ’til I’m pseudo making it
From scratch begin again but this time I as i
And not as we

~Not as we, Alanis Morissette

Pic spam: Flytt :)

Här kommer en hel hög bilder från flytt fram till nu :)

Gamla lägenheten packas ihop.

Gamla lägenheten ihoppackad.

Flyttorganisering på hög nivå.

Tom gammal lägenhet.

Flyttkatter undrar vad som pågår.

4/6 av flyttgänget.

Lunch på Sibylla med J och K.

På plats i kaoset...

Sovrummet oorganiserat...

Sladdkaos på mediabänken.

J satte snabbt upp mina högtalare som jag har till datorn i vardagsrummet istället och kopplade in sin Iphone – för tystnad kunde han ju inte jobba i. Jag behöll det hela tills datorn var inkopplad, så att jag kunde lyssna på musik från podden medan jag fixade med allting.

Katt i kaos.

Sa ju att jag skulle laga en massa matlådemat :)

Det blev en maaassa matlådemat. Nio boxar med köttfärssås och ett helt gäng annat. Åtta bitar lax (hälften bara lätt kryddade och stekta, hälften med pesto/parmesan/cashewnötter, två kilo kyckling (gjorda på diverse sätt – kyckling i kokosmjölksås med grönsaker, kyckling med nån thai sås, kyckling enligt nåt annat recept jag hade. Fläskfilé enligt receptet jag länkade till då.

Matlådor - köttfärssås i mängder

Hur man använder hela sin cykels kapacitet... Dagens rosa kuddar, lampa till sovrummet, och diverse annat :)

Bestämde mig för att lägenheten var för steril i bara vitt. Det visste jag väl på förhand att den skulle bli, men idag var det iaf dags att lägga in lite färg i den. Så jag åkte ner på stan och hittade knallrosa kuddar och rosa plastblommor (Lagerhaus) och bordslöpare (Åhlens), en taklampa till sovrummet (Clas Ohlson), och tre kaktusar i en kruka med rosa detaljer. För jag gillar rosa. Det var ganska mycket att släpa hem, men det blev snyggt när det var på plats. Tycker jag åtminstone, och i det här fallet är det min åsikt som räknas :)

Finally! Min lägenhet, ganska i ordning!

Mer vardagsrum...

Bord och stolar fyndat på Blocket.se :) Det blev betydligt mycket billigare än att köpa det nytt, helt klart. Den vita Benno DVD-hyllan är också fyndad på Blocket – 100 kr. Perfekt, och dessutom slapp jag montera det. Ska köpa en sittpall i samma serie som soffan (Kivik) från IKEA när mor och far kommer hit med bil, och så får jag hitta ett soffbord. Men man behöver inte köpa allt direkt och det funkar som det är. Mattan är übermjuk :)

Sovrum, inkl katt.

Det ska upp nån tavlor ovanför sängen förr eller senare också. Har mina Tanzania-bilder i svarta ramar som jag hade ovanför sängen i Malmö, tror de får bo ovanför sängen här också. Och ska kanske hitta ett nytt överkast. Men det är inte riktigt prioriterat just nu.

Användning av IKEA-saker på sätt som inte var meningen: bestickhållare för smycken i garderob.

Gick omkring på Tornby-området igår – gick på Biltema och sedan IKEA – och letade efter något praktiskt sätt att ha smycken i garderoben och smink/hårgrejer/annat i badrummet. Snubblade över de här plastsakerna på köksavdelningen och tänkte, ‘det där skulle kunna funka’. Tog en stor variant – ovan – till smyckena, och två mindre att ha i badrummet. Så nu bor nagellacken, hårsnoddarna och diverse annat i en liknande konstruktion. Tog också en back på hjul från barnavdelningen att ha kattsaker i (mediciner och diverse annat), i ett av köksskåpen ^^

Vardagsrum från andra hållet :)

Mattan är en vinstmatta som mamma och H (eller mamma och pappa? Minns inte) vann förra året. Eller ja, de vann två orientaliska mattor värda en massa pengar. Eftersom de inte hade plats för den åkte vi och bytte in dem till den här ryamattan istället. Den är grå med hintar av blått, även om det inte syns här.

Social conventions

Igår slog ensamheten till. Närmare vecka utan fysisk kontakt med… någon. Blev jobbigt nog att jag faktiskt kollade på tågbiljetter till Malmö (230 kr för sista-minuten måste ju sägas påminna starkt om deras ordinarie priser).

Fredag- och lördagkvällar har alltid varit jobbigast, även i Malmö. Har oftast haft något att göra, men ibland – när jag inte åt middag hos mamma och pappa och alla kompisar verkade ha annat att göra – då var det ensamt. Det är en social grej, en ‘social convention’ – man ska ha något att göra på helgkvällar.

Här, den här veckan, är det lite värre. Det finns inte ens möjligheten att ringa och fråga om man ska göra något med någon. Jag känner ingen här och det är inte direkt cykelavstånd till Malmö.

Men det ska väl lösa sig.

På måndag – i övermorgon! – börjar skolan. Läkarutbildningen. Min fadder ringde mig förra veckan (det kanske jag skrev?) och insparksaktiviteterna är ju helt till för att man ska hitta kompisar och komma in i gemenskapen. Ämnar försöka vara med på ganska mycket, så länge inte enda poängen är att supa skallen i pyttesmå bitar. Men faddern min sa att en del dagar ska vara alkoholfria, så det bådar ju gott.

Alla andra dagar i veckan utom just fredag och lördag är helt okej oavsett skola. Söndag till torsdag har jag träning varje kväll. Jutsu, jutsu, judo, jutsu, judo. Får väl se om jag spränger in lite saker som inte är budo förr eller senare också; någon träningsform som inte kräver gi vore väl en idé. Funderar på att gå ut och springa här idag, för det är helt okej väder (jag ser blåa bitar av himmeln) och här är vackra ekskogar och annat att springa i. Billig fysisk aktivitet; joggingskor har jag. Om det är tråkigt köper jag nog ett kort på ett närliggande Friskis & Svettis – ge mig ett gym med crosstrainer så klarar jag mig långt.

Nu börjar lägenheten också bli ganska färdig. Ska strax iväg och (förhoppningsvis, om de inte är slut fortfarande) köpa en lampa till sovrummet. När den är uppsatt kan jag sedan ställa undan stegen och städa färdigt i sovrummet. Vardagsrummet är ganska klart; det behöver mest lite färgklickar, för det är väldigt vitt just nu. Rosa saker skall hittas :) Arbetsrummet får vänta lite, för här är inte hyllor nog för allt jag vill sätta på hyllor. Dessutom står datorn fortfarande på skrivbordet…

Men resten ska det bli bilder av under eftermiddagen, tror jag. (Fast det har jag sagt förr, så vi får väl se.)

Datorkrångel och jutsupass

Min dator är inte stabil, det kan jag ju konstatera efter att den återigen kollapsat, denna gången än värre än förra. Den stängde av sig helt plötsligt och sedan protesterade den med högljuda piiiiiip, piiiiiip, piiiiiiiiip för att verkligen förklara att den inte var nöjd med någonting. Jag tänkte mig ringa och be om hjälp på morgonkvisten – kollapsen skedde sent igår kväll – men då vaknade jag till det roliga (…) faktumet att min mobil, som skulle byta operatör under natten, inte alls gjort som den skulle och nu står det “SIM-kort inaktivt”. Whoo. Varken dator eller telefon = ingen kontakt med Malmö, där all hjälp finns för min del.

Som tur är har jag väldigt trevliga grannar här i huset. Den jag hittade som var hemma råkade jag väcka då jag ringde på dörren. Jag bad om ursäkt, förklarade situationen och bad att få låna telefonen. Grannen var mer än hjälpsam: förutom att få låna telefonen fick jag också frukost och, efter att jag pratat med Tele2s kundsupport (efter 50 min i telefonkö) och fått förklarat för mig att jag borde fått ett nytt SIM-kort – det har jag inte fått -, fick jag också låna en bärbar dator av henne.

Bärbar dator var väldigt praktiskt eftersom jag då kunde operera på min olydiga stationära dator och samtidigt ha tillgång till internet, dvs chatt med hjälp om exakt vad jag skulle operera bort eller alls leta efter. Efter ett antal försök lyckades vi få igång datorn, och än så länge håller den. Nu håller jag tummarna för att den fortsätter hålla och inte helt plötsligt stänger av sig. Om den nu är ganska kry igen så innebär det att jag får gå och köpa ett nytt minneskort, eftersom det förefaller vara ett av dessa som krånglat.

Okej, andra roligare saker.

Tränade ju-jutsu igår. Andra gången i Linköping, första gången sen jag flyttade hit. Vi var runt fjorton dangraderade på mattan, så det var roligt – ganska annorlunda mot hemma, åtminstone i att över hälften av dessa dangraderade hade mer än första dan. Tränaren, E, har femte dan. Passet varade i 1,5 timme, så gott om tid att bli svettig och trött.

Vi körde mycket fokus på o soto otoshi till att börja med, som försvar mot stryptag med armen bakifrån. Fick testa olika varianter, en del då uke inte gav så mycket motstånd, hela vägen upp till väldigt mycket motstånd där atemi var helt nödvändigt. Kunde konstatera att att “hänga på armen” är det sätt på vilket man får den tekniken att fungera.

Gick också igenom lite atemi-träffpunkter. Mae geri, chudan tski och gyaku tski skall alla ha träffpunkt i solar plexus och E ansåg att vi ska sluta med dumheten att sätta dessa i magen – dvs där vi har magmuskler – eftersom det är helt meningslöst. De går också att sätta ganska mitt på bröstbenet, eftersom det är mycket obehagligt och jobbigt för andningen att bli träffad där. Mawashi geri chudan skall sitta precis under revbenen, och gedan skall sitta mitt på låret, i den höjd där ukes fingrar slutar om denne står rakt med armarna hängande.

Till sist pratade han om randori-tänk. Att vi ska låta kroppen reagera direkt, så att vi inte står kvar då en attack kommer, utan skyddar oss direkt. Så snart vi skyddat oss lite och ställt oss i en bättre position kan vi pausa lite och fundera på vad vi vill göra, men inte under tiden vi står där och blir strypta eller greppade eller ivägsläpade någonstans. Han tog också upp sådant jag pratat om med mina elever gällande randori – att det finns vissa tekniker som är direkt olämpliga att använda i randori. O goshi ansåg han vara en teknik som bara kan användas i randori mot en teknik – livtag över armarna (samt livtag över armarna från sidan). I övrigt ansåg han den värdelös för randori.

På det hela taget ett väl uppbyggt pass som varvade fys med tänk.

Det tar mig 15 minuter att cykla dit och det är cykelväg hela vägen. Gillar skarpt den här staden för all dess cykelväg; det gör saker och ting enklare när man hela tiden måste cykla.

Jag hade som plan att åka till Tornby – Linköpings Svågertorp, fast jag tror ännu större – idag, men datorkrånglet ledde till att det fick vänta. Får bli imorgon istället. Idag har jag dock köpt busskort, vilket känns som ytterligare ett bevis på att ja, jag har faktiskt flyttat hit. Udda men coolt :)

Ikväll blir det judo igen.

Cosmic: judoka

Lite skojigt på något sätt är det att den första budo jag kör här som nybliven Linköpingsbo inte är ju-jutsu, utan judo. Ikväll testade jag denna budoform på Linköping Judo. Det var helt okej, om än väldigt nybörjar-igt. Av förklarliga skäl. Men judon ligger så nära ju-jutsu kai (eller tvärtom; ju-jutsu kai har lånat så mycket från judon?) att det inte var något nytt. De har detaljer som skiljer sig – de använder det gamla greppet som startposition eftersom judo är tävling istället för grepp i ärmen som ju-jutsu kai bytte till i 2005 års revidering – men det var inte stora nog att jag riktigt kunde avgöra om jag gillade judo eller inte.

Det tog judo-folket i runda slängar tio minuter (varav fem uppvärmning bestående av att springa) innan de insåg att jag nog hade någon ganska hög grad i nåt annat system. Vi började nämligen med fallteknik och om det är något jag blivit ganska bra på det senaste året (tack vare aikidon) är det fallteknik.

“Det där har du gjort förr, eller hur?” kommenterade blåbältesinstruktören när vi började med framåtfall.

“Ett par gånger,” svarade jag.

Resterande delen av dagen har jag fortsatt göra i ordning i lägenheten. Alla taklampor sitter nu snyggt (behöver dock köpa en lampa till sovrummet också), med sladdarna fint undanstoppade i lister i taket. Köket börjar komma i ordning, liksom vardagsrummet. Till badrummet behöver jag köpa nån sorts boxar att förvara saker i, men sen blir det bra.

Hittade Coop Extra vilket ligger nära och bra, men det är nedför en rejäl backe. Helt okej på ena hållet, mindre okej när man ska hem igen och då dessutom har lastat tre ton matvaror på cykeln. Jag börjar för övrigt redan bli riktigt bra på att lasta grejer på cykeln (igår: två skoställ, en stor (tom) verktygslåda, ovannämnda lister till taket, och ett gäng mindre grejer; idag: matvaror i mängder).

Backen är ganska typisk Linköping, känner jag. Det är hemskt backigt här, vilket är väldigt trevligt på ena hållet men… ja. Området där jag bor ligger på en kulle, och för att komma till centrum behöver man cykla över kullen på vilken sjukhuset ligger. Jag kan rulla till skolan utan att alls ta i (förutom sista biten, inne på sjukhusområdet, där det sluttar upp igen), men hem igen är desto värre. Den workout jag tidigare fick från att springa uppför fyra våningar trappor kan jag nu konstateras få genom att cykla överallt. Riktigt bra träning för benen.

Morgondagen skall innehålla ett storkok av diverse maträtter, så att jag har gott om att välja mellan när jag börjar skolan och inte orkar laga mat varenda dag. Köttfärssås, fläskfilé i basilikasås, kycklingwok med chili och cashewnötter, kycklingwok med kokosmjölk och lax med pesto/parmesan/cashew-täcke. Vissa jag testat tidigare, andra inte. Den sistnämnda är mammas recept, förutom att jag lägger i cashewnötter också eftersom det är gott.

Morgondagen bör också innehålla ju-jutsu på kvällen. Det ska bli skoj.

Bilder bör komma upp imorgon. Har lagt över bilderna på datorn, men jag är för trött för att lägga upp dem nu.

Flytt, del två

Efter en del sömn (runt nio underbara timmar) är jag piggare och känner för att fortsätta skriva.

Vi kom som sagt iväg vid halv tolv i fredags. Stannade på Sibylla och åt hamburgare halvvägs upp och jag kan än en gång konstatera att nej, hamburgare är inte min grej (jag tog en betydligt mindre variant än killarnas och åt ändå inte upp). Katterna fick lite luft – inte i att de fick komma ur buren, så pigg på att ta risker är jag inte, men jag öppnade baktill på lastbilen och pratade med dem en stund.

Körde i två timmar till och nådde därefter Linköping. Så snart bilen var uppbackad så nära dörren det bara gick var det till att börja lasta ur. Katterna placerades på balkongen med mat, vatten och toa, och sedan stängdes dörren så att de inte skulle smita iväg nånstans. Killarna lastade upp grejer medan jag sorterade och dirigerade så att allt kom på något så när rätt plats redan från början. Uppbärandet av allt var faktiskt ganska snabbt och effektivt avklarat. Vi tog paus vid sextiden för att hämta stolar som jag köpt genom blocket och sedan skulle vi egentligen besöka IKEA, men de stängde kl 18 så det blev inget av det. Däremot hann jag en runda på Willy’s för att fylla kylen och ha något att lägga i frysen.

Tillbaka hemma (hemma!) fortsatte vi bära upp grejer. Vid halv 9 gav vi upp, hungriga och trötta. Efter varsin dusch tog vi oss till stan där vi efter hänvisningar till slut hittade till den lokal dit Ghingis flyttat. Ghingis är en mongolisk restaurang med buffé. Ät så mycket du vill. Man blandar själv ihop grönsaker och nudlar med kyckling, kött eller fisk, och kryddar det sedan efter eget bevåg. En kock steker maten och sedan är det bara att äta och upprepa proceduren. Killarna åt tills det stod dem ur öronen.

När vi var färdiga gick vi uppåt mot Domkyrkan och fann att de har någon sorts festival här också (Malmöfestivalen är ju i full gång; jag var där i 20 minuter och det var tillräckligt, kan ju sägas). Vi köpte några lotter och hoppades vinna en massa kilo choklad, men ingen lycka där inte. Gick vidare och fann The Ark spelandes med en som vanligt tossig Ola Salo i inte överdrivet mycket kläder springandes omkring på scen. Lyssnade på tre-fyra låtar och gick sedan till bilen och åkte hem igen.

Trillade i säng och sov som en stock till klockan 6.09 på morgonen, då en liten fluga som funnit sin väg in i mitt rum genom fönsterglipan väckte mig. Gick upp, släppte ut den, och tyckte att det var helt meningslöst att gå och lägga sig igen. Mor min hade ju beordrat att en del kartonger återvände till Malmö med vändande J och K, så då fick ju några vara tomma för att det skulle ske. Dessutom skulle killarna bara vara kvar till 12.30 och innan dess ville jag ha en del gjort.

När killarna kom upp vid halv åtta hade jag tömt åtta kartonger eller så. Vi åt frukost och diskuterade vad som behövde göras, varpå J började sätta upp lampor och jag och K åkte till IKEA för att byta mitt lilla bord Lack som mamma och jag köpte här sist, men som hade en hel massa repor och därför behövde bytas. Bytte det och fixade lite skruvar och annat jox som behövdes, samt två ställningar Antonius till garderoben. När vi kom hem bankade K ihop ställningarna tills vi andra var döva :)

Js projekt gick inge bra. Betongväggarna ville inte ge med sig ens lite och efter att ha hängt på borren hade han fortfarande inte kommit mer än tre mm in i väggen. I en annan vägg bröts skruven av… Kontentan av det hela blev två lampor och en gardinstång. Sedan var det dags för dem att åka. Det var förvånansvärt o-jobbigt, men det är förmodligen som med allt annat – längtan efter allting hemma kommer inte direkt, för då är det precis som vilken annan gång som helst vi sagt farväl, utan först efter ett par dagar.

Sedan de åkte har jag sysselsatt mig själv non-stop med att försöka sätta ihop, ställa undan, koppla samman och plocka undan. Här ser utan tvekan fortfarande för jävligt ut, men jag har bara fyra kartonger, ingen av dem full, kvar att packa upp. Katterna har fått lov att komma in, eftersom de spenderade hela förmiddagen med att sitta och pipa ynkligt och titta på mig med stooora ögon. Jag plockade undan det värsta av verktyg och skruvar och liknande och lät dem sedan börja undersöka sitt nya hem. De undrar nog vad i hela friden det här är för ställe. Angel har nu kollapsat i min säng, helt utmattad av allt det nya. Känner igen mig lite grann, men kan också konstatera att jag älskar den här lägenheten.

Bilder kommer när jag hittat sladden för att föra över bilder från kameran och faktiskt orkar göra det.

Flytt, del ett

Så var man på plats i nya lägenheten. Innan jag gör något annat så tackar jag mamma, pappa, lillebror, J och K för deras respektive krafttag för att få mig från Malmö till Linköping. Jag hade inte klarat det utan er :)

De senaste två dagarna har varit hektiska. Gårdagens flytt påbörjades redan 8 på morgonen då jag mötte J för att hämta vår lilla lastbil på OKQ8. Lilla lastbil = 22 kubikmeter yta för alla mina möbler. Stooor bil. Vid 8.45 var vi tillbaka på Fågelbacken för att börja lasta. Mamma, pappa och K hade redan börjat lyfta ner lådor från min lägenhet. Totalt var där väl i runda slängar 25 st, och därutöver tillkom alla möbler och annat jox. Säng, skrivbord, cykel, tavlor, och annat. Tiotusen rundor i trapporna (fjärde våningen!) och ingen behövde gå till gymmet efteråt, om vi säger så.

Katterna lastades på allra sist. De var väl mindre nöjda med att bli intryckta i en bur och inburna i en hemskt brummande sak.

Vid 11.30 kom vi iväg. Jag sa hejdå till mamma, pappa och H (ses i Rio!) och det var förvånansvärt osorgligt bara för att jag var så fantastiskt trött på Malmö och allt som hör därtill. Blir nog mer saknad av alla om ett par dagar, när jag börjar inse att jag faktiskt bor här och inte bara är på semester några dagar (det har jag ju trots allt varit ett antal gånger den här sommaren).

…jag skulle skriva hela det här inlägget nu, men jag bara orkar inte. Jag gick upp klockan 6.09 imorse när en fluga flög in i rummet och väckte mig, och eftersom vi skulle upp 7.15 tyckte jag det var lika bra att jag gick upp och började packa ur lådor. Mamma ville ju ha ett antal tillbaka eftersom lillebror ska flytta. Sen har jag flängt runt och försökt få i ordning lägenheten hela dagen. Förmiddagen gick inte riktigt så bra som jag och J önskat (Ks delar gick ganska bra; han fick en hammare i handen och var sedan nöjd), men jag fick upp två lampor och gardinstänger. Eftermiddagen har gått ganska bra.

Fortsätter imorgon.

Att lämna människor

Fick en länk om Zen skickad till mig. Den handlar om upplevelser av nuet, om hur människan har en tendens att binda hela sin lycka och gläde till världsliga ting: andra människor och saker runt om oss.

Friend yourself. It will be harder to let people go when necessary if you depend on them for your sense of worth. Believe you’re worthy whether someone else tells you or not. This way, you relate to people—not just how they make you feel about yourself.

Den här har jag bara problem med ibland. Jag bryr mig i stort inte något särskilt om vad folk tycker om mig (vilket nog i mångt och mycket är tur), men människor jag bryr mig mycket om är svårare. När det gäller dem, de utvalda få, är det betydligt svårare att tro helt och hållet på mig själv och vad jag är värd.

Go it alone sometimes. Take time to foster your own interests, ones that nothing and no one can take away. Don’t let them hinge on anyone or anything other than your values and passion.

Denna är nog den på listan jag har lättast för. Alltid varit på egen hand ganska mycket och aldrig varit överdrivet brydd med det. Det beror lite på situationen. Att sitta ensam på fredagkvällar är bland det värsta jag vet, bara för att det sociala säger att på fredagar är man social och ska umgås med andra människor. Det är nog värre bara för att jag sällan blir inbjuden även om jag egentligen har någon sorts stående inbjudan, och jag är inte den typ av människa som bjuder in sig själv och tar för självklart att andra vill ha mig närvarande.

Däremot har jag inga problem att gå och träna på egen hand, gå på bio själv, eller äta lunch ute själv (dock blir jag uttråkad av den sista, så jag behöver en bok eller min Ipod). Jag åkte till Ghana på egen hand. Jag kan gå promenader själv. Jag trivs ganska bra i mitt eget sällskap, oftast. Det är väl mest det att det blir lite mycket ibland och jag blir trött på de flesta jag umgås för mycket med.

Hold lightly. This one isn’t just about releasing attachments—it’s also about maintaining healthy relationships. Contrary to romantic notions, you are not someone’s other half. You’re separate and whole. You can still hold someone to close to your heart; just remember, if you squeeze too tightly, you’ll both be suffocated.

Detta nämndes på bröllopet i lördags. Att en sund relation låter båda personerna andas och utvecklas som människor. Jag har diskuterat det med folk på sistone, vad en hälsosam relation är. Hur mycket tillsammans är för mycket? Hur mycket egentid behövs, vad är självständighet i relation till en annan människa? Vad behövs för att få en relation att fungera? Givetvis är det olika från relation till relation, men ändå.

Själv har jag både svårt och lätt för denna punkt. Det är helt beroende på relationen. I majoriteten av relationer jag har är jag mest rädd för att vara efterhängsen och jobbig och därmed uppstår aldrig problemet att jag håller för hårt om någon. I ett fåtal fall uppskattar den andre mitt sällskap så pass att jag vet om det och då är det svårt att släppa taget, om jag bara trivs lika bra med personen.

Interact with lots of people. If you limit yourself to one or two relationships they will seem like your lifelines. Everyone needs people, and there are billions on the planet. Stay open to new connections. Accept the possibility your future involves a lot of love whether you cling to a select few people or not.

Denna har jag jobbat med hela sommaren. Hela året, egentligen. Sedan jag började på basåret har jag verkligen försökt sätta mig själv utanför säkerhetszonen och umgås med andra människor. Det ledde till en riktigt bra vän på basåret och flera andra jag pratade en del med. Det har också lett till åtminstone två nya vänner under sommaren. För att inte tala om den fördjupade vänskap jag fått med några som tidigare cirkulerat i min närhet.

Med det sagt kan jag inte påstå att jag är ens i närheten av bra på det. Dumpa mig mitt i en hop människor – såsom ett bröllop där jag inte känner mer än brudparet och tre andra – och jag sätter mig mest ner och tittar på. People watching FTW. Inte mig emot. Då håller jag mig utan tvekan inom min säkerhetszon. Jag måste ha en anledning att ta kontakt med andra. Det är inte riktigt motivation nog att vi befinner oss på samma plats vid samma tid under en kväll och att vi efter det inte kommer befinna oss i minsta närhet av varandra. (Att jag fann toastmaster H intressant nog är fascinerande i sig).

De enda relationer jag verkligen ser som mina livlinor är de till min familj. Jag inser att någon gång i framtiden kommer jag även att förlora dessa, då det enda som är säkert i livet är att vi någon gång kommer att dö, men fram till dess… De är de enda jag litar på till tvåhundra procent, som jag vet kommer vara där för mig alldeles oavsett. De är en av anledningarna till att det nu är jobbigt att flytta, för jag kommer långt bort från dem.

Justify less. I can’t let him go—I’ll be miserable without him. I’d die if I lost her—she’s all that I have. These thoughts reinforce beliefs that are not fact, even if they feel like it. The only way to let go and feel less pain is to believe you’re strong enough to carry on if and when things change.

Det är ett intressant koncept, att tankar blir sanning om man tänker dem för länge. Och visst är det väl så. Sedan kan jag inte påstå att det finns någon människa i mitt liv som jag inte skulle klara mig utan. Jag är alldeles för självständig för det. Visst hade det gjort fantastiskt ont om någon dött, eller om de försvunnit ur mitt liv på annat sätt utan att det var mitt val. Det är klart. Men, klyschigt som det låter, så – tiden läker alla sår. Om det var något jag lärde mig efter mitt förra förhållande så var det det. Saker och ting kan göra extremt ont, men efter ett tag går det över.

Visst kan jag tänka mig att man kan dö av brustet hjärta när man är 90 och ens partner sedan man var 19 har gått bort. Det kan jag mycket väl tänka mig, att sorgen överförs till det fysiska så pass att man blir sjuk. Att detsamma händer när man är 25, 30, som jag just nu, känns dock inte lika sannolikt. Man kan ha växt samman med en annan människa under lång tid, ja, men man har ett helt liv kvar att läka. Vi föds självständiga människor, vi föds ensamma och vi klarar oss på detta sätt. Och det finns inte bara en enda människa i våra liv. Som det stod ovan i någon av punkterna, vi är inte ena halvan av ett helt par. Vi är oss själva, hela och självständiga och väl fungerande utan en annan människa som livlina och stöttepelare.

Believe now is enough. It’s true—tomorrow may not look the same as today, no matter how much you try to control it. A relationship might end. You might have to move. You’ll deal with those moments when they come. All you need right now is to appreciate and enjoy what you have. It’s enough.

Detta är det jag jobbar med nu, hela tiden, oavbrutet. Att njuta av nuet. Hur gör man? Jag vet inte. Men jag jobbar på det. Eftersom jag är så otroligt planerande är det lite kompicerat bara. Medan jag sällan ser alltför mycket på dåtid, allt som har hänt, så ser jag väldigt ofta till framtiden och vad som kommer hända. Och problemet med det är att jag aldrig vet, vilket leder till ångest. Nu vet jag än mindre än vanligt vad som kommer ske. Jag kommer börja läsa till läkare, det är det enda jag i ganska stor mån kan garantera, men ingenting annat. Kommer jag hitta vänner? Saker att göra (ja, det tror jag… för jag är inte en som sitter syssloslös)? Kommer jag trivas? Finner jag kärlek? Eller blir det pannkaka av alltihopa?

Men att jobba på det är att utvecklas som människa. Och det är väl det enda vi kan hoppas på i livet, att vi utvecklas och blir de bästa människor vi kan vara.

Bröllop igen :)

För sommarens andra bröllop gick färden till Dalarna, närmare bestämt Falun. Jag har aldrig varit där förr – inte en åttatimmars bilresa man gör överdrivet gärna, känner jag, men bröllop händer jämförelsevis sällan, så varför inte? Det visade sig vara ett klokt beslut, då jag fick vara med på ett otroligt vackert bröllop i underskön natur, träffa nya människor, äta god middag och dansa loss.

Vi anlände till Falun dagen före bröllopet, i fredags. Vi kom sent eftersom vi började resan ganska sent och det är, som konstaterat ovan, en väldigt lång bilresa. M och jag hade dock väldigt trevligt i bilen. Massor av tjejsnack. Väl i Falun hade vi vissa problem att hitta eftersom bruden inte var överdrivet bra på att förklara vart vi skulle, men långt om länge hittade vi till huset. Där blev vi inackorderade i gästhuset och somnade ganska omgående.

På lördagen väcktes jag eftersom M och jag fått i uppdrag att åka och hämta bröllopstårtan på konditoriet i Borlänge. Det skulle vara gjort senast halv elva, så därmed fick jag dra mig ur sängen. Väl vid konditoriet upptäckte vi att det var stängt, vilket ledde till diverse tankar om hur man skulle kunna hinna göra någon sorts ersättningstårta till 80 pers på några timmar, ända tills vi fick veta att det fanns en ingång baktill på huset där det faktiskt var öppet. Fick sju fina tårtpaket att ta hem och de klarade sig faktiskt helt oskadda. Tur att man inte lever i en komedifilm där alltihopa hade blivit gegga på trettio sekunder.

För att fördriva tiden fram till bröllopet blev det sedan en tur in till centrala Falun, vilket föreföll bestå av ett varuhus med diverse butiker (exakt samma sortiment som finns över hela Sverige: H&M, Stadium, Lindex, KappAhl, osv). Jag köpte en bikini, och något hårspänne att ha på bröllopet, samt två par solglasögon. Rea är bra.

På vägen tillbaka stannade vi vid en sjö och beundrade naturen och tog en bild eller fyra.

Vacker natur i Falun

Därefter var det faktiskt tid att göra sig i ordning för bröllopet. Eftersom mitt briljanta jag lämnat klänningen jag använde på förra bröllopet i Linköping senast jag var där, med motiveringen “den behöver jag ju inte igen förrän jag flyttar hit”, blev det en annan klänning, som nog passade det här bröllopet bättre.

Bröllopsfixad :)

Vid fyratiden hade folk samlats på backen och gick ned till sjön, där vigseln skulle ske. Alltid intressant att vara på bröllop där man knappt känner någon – man hälsar på folk, presenterar sig med hur man känner brudparet, och går sedan till nästa och repeterar proceduren. Eftersom det strax framkom att jag och E varit studiekamrater blev den naturliga följdfrågan huruvida jag numera jobbar. På, “Nej, jag ska plugga vidare,” blev det givetvis ytterligare följdfrågor om vad, vilket nog fick till slutgiltig följd att folk generellt tyckte jag var lätt vrickad, som planerar att gå på universitetet i ytterligare nästan sex år. Det är ju inte en helt felaktig uppfattning; vrickad är nog ungefär vad jag är :)

Brudparet anlände i häst-och-vagn, vilket passade omgivningen alldeles förträffligt. Bruden lyste såsom brudar skall lysa, och brudgummen kunde knappt slita blicken från henne.

Fantastiskt vacker plats för vigsel

Brudpar som lyser av lycka :)

Sång, tal och vigsel följde, allt lika vackert som omgivningen. Tal om att en bra relation, ett bra äktenskap, ger utrymme för båda parter att växa som människor. Ett äktenskap innebär ett partnerskap, där man skall vara varandras bundsförvanter, där man talar om allt. (Ett tal under middagen läste dock upp några regler som vid något tillfälle präntats ner av några elvaåringar, där en av reglerna var “Ljug bara när du måste” *s*).

Sång för brudparet

Riskastning på brudparet, vilket ledde till att bruden kunde plocka ris från håret resten av kvällen... :)

Nyblivet äkta par!

Mer pussande, för om det är något brudpar gör så är det kysser varandra...

Toastmaster H och toastmadame M

Då vigseln var över ledde brudparet vägen tillbaka till huset, där alla gästerna fick krama om och lyckönska dem. Därefter började alkoholen serveras, tillsammans med snittar för att hela sällskapet inte skulle bli omedelbart berusade (det kom ju senare ändå, som sig bör på bröllop, vad jag förstått). Efter mingel blev det dags för middag, och vi gick in i “tältet” (läs: paviljong, visserligen inte permanent, men inte det minsta tältlikt). Där väntade en bröllopsbuffé. Denna varvades givetvis med tal och sång. Utdragna middagar som ideligen avbryts av sång och tal kommer för alltid att för mig förknippas med lundensiska sittningar. Maten här var dock betydligt bättre.

Bröllopsbuffé

Även bröllopstårta – de sju tårtor vi hämtat tidigare på dagen – serverades och var utomordentligt goda.

Film från brudgummens svensexa visades, till allmänt skratt och jubel.

När middagen var över plockades borden undan och ett dansgolv skapades. Ett liveband spelade musik och jag blev till och med uppbjuden till dans – mer än en gång! Aldrig varit med om maken :) När middagen var över kunde toastmaster H dessutom slappna av något, vilket var roligare. Dans följde, och även kallt bad där jag gav upp efter fem minuter eftersom jag hackade tänder. Folk med mer alkohol i blodet verkade mindre brydda över temperaturen.

Bröllopsparet försvann någonstans vid halv två-tiden tror jag till sitt hotellrum i stada, och vi andra fortsatte ett tag till. Vid fyra kollapsade jag till slut i säng. Klockan fem blev jag väckt av toastmastern som tyckte att jag skulle önska honom god natt, vilket jag gjorde och sedan fick jag somna om igen. Klockan halv nio tyckte M att vi skulle förbereda hemfärd, så då fick jag inte somna om trots att det var alldeles för lite sömn för min del. Hemfärden påbörjades vid 10.20 och var avklarad vid sjutiden på kvällen. Nu har jag bara en sista lååång biltur kvar den här sommaren och därefter blir det inte mycket bil alls. Ska bli ganska skönt.

Tack till E och N (samt deras familjer som utan tvekan stod för stora delar av organiseringen) för ett fantastiskt vackert bröllop och en riktigt rolig fest. Lycka till med ert äktenskap :)