Tag Archives: Sommar 2010

Framtidens avgrund

Dags för ytterligare en helg – dag i alla fall, imorgon – i kärlekens tecken. Sommarens andra bröllop is coming up. Till skillnad från förra bröllopet känner jag i det här fallet brudgummen, vilket gör att det ska bli ännu roligare, för sällan har jag sett två människor som verkar mer gjorda för varandra. Inte så att de på något specifikt sätt kompletterar varandra och sitter ihop som pusselbitar, men de verkar må så bra ihop. I slutändan är det ju det som räknas, det är det som får saker att funka. Att man mår bra. Jag ser i dessa två som nu gifter sig samma glädje av varandra som jag ser i mina föräldrars förhållande, och de har varit gifta i dryga 33 år.

För egen del har de senaste dagarna varit lugnet före stormen. Jag har inte känt att jag kunnat börja packa eftersom det fortfarande varit över en vecka till flytten. Det är väl inte riktigt sant – där finns visst saker jag inte behöver så väldigt mycket den närmsta veckan – men det har funnits saker jag betydligt hellre gjort. Umgåtts med vänner, njutit av livet. Om en dryg vecka förändras allt. Det är en skrämmande tanke att inte längre bo här, att kasta sig ut i det okända och hoppas att man överlever fallet. Det är en större grej den här gången än när jag åkte till USA – dels för att det här är på längre tid, dels för att jag då åkte till en familj.

“På längre tid”. Hur länge är det egentligen? Det är också i sig en overklig tanke, att något annat såsmåningom kommer att bli hemma. Att det kommer att bli lika jobbigt att åka därifrån som det är att åka härifrån. Att jag kommer ha vänner där. Vem vet, någon gång kanske till och med familj. Med tanke på hur nära jag står min familj vet jag inte riktigt hur det kommer kännas – om jag får barn tror jag att jag skulle vilja vara i närheten av mina föräldrar så att barn och morföräldrar faktiskt träffas.

Men det är långt in i framtiden. Lev i nuet, lev i nuet, lev i nuet. Förstå hur svårt det är när nuet är att luta sig över en avgrund av det okända.

Som sagt, helgen blir lättsammare. Totalt 16-18 timmar i bil för att komma fram och tillbaka till Falun – whoo! Därefter börjar Projekt Packa.

Tvättstugornas drama

Tvättider. What’s the deal?

Jag har bott i den här lägenheten i över sex år. Som del av denna lägenhet har jag tillgång till tvättstuga, liksom de flesta andra lägenhetsboende. Och finns det något annat i världen som folk blir mer irriterade på än tvättstugetillgång?

Man borde kunna göra en TV-serie utan problem, om folk i tvättstugor. “Wash room confessionals”. “Desperate wash rooms”. Dunno. Nåt annat fyndigt som någon kommer på.

Jag har varit relativt förskonad från tvättstugedrama, tack och lov. Där är någon sorts ironi i att det händer veckan innan jag flyttar (bör vara näst sista gången jag tvättar i den här tvättstugan, yay!). Inte för att det var särskilt illa – jag började tvätta 20 min innan min tvättid började och deeet skulle jag inte ha gjort. Min tvättid börjar minsann inte förrän klockan 11 – fram till dess tillhör hela tvättstugan den som har tvättid 7-11. Och visst, jag köper konceptet. Men… om man inte använder tvättmaskinerna, vad är då problemet? Det finns inget tvättprogram på våra maskiner som är kortare än 40 min, alltså inget den före hade kunnat hinna göra innan min tvättid började. Vad spelar det då för roll om jag stoppar i tvätt 20 min tidigare? Men det kanske bara är jag som tänker så?

Under min tid här har jag råkat ut för folk som tvättat hela maskiner under min tvättid, tvätt som lämnats i torkskåpet i över en timme efter att min tvättid startat (vilket gjort att jag vid nåt tillfälle fått ta ut den för att kunna torka mina egna kläder), folk som börjat för tidigt och slutat för sent… vad spelar det för roll? Så länge jag inte behöver använda maskinerna i fråga är det väl bara bra om vi kan göra användningen så smidig som möjligt för alla involverade?

Aja. Det var en ganska snällt otrevlig lapp i alla fall. Finns ju värre, se bara Arga Lappen. Och en artikel från Aftonbladet som visserligen är gammal, men jag tror inte den är mindre sann.

Meh. Ni kan ju testa att tvätta på gården i baljor med regnvatten. Se hur kul det är.

Och snart slipper jag hela grejen, för i nya lägenheten finns ingen tvättstuga utan alla har egen maskin…

To-do

Måndag. Måndag morgon (förmiddag), sensommar. Himlen är grå, men inte lika mörk som igår; det kanske blir lite sol idag. Med tanke på att det regnade non-stop hela dagen igår vore det ju inte helt fel med en gnutta sol.

Om två veckor sitter jag inte här längre. Om två veckor är jag i Linköping istället, nyligen inflyttad i min nya lägenhet. Vid det laget har jag sagt farväl till kompisar och familj för ganska lång tid framöver, för jag börjar själv inse osannolikheten i att jag kommer åka “hem” (dvs till Malmö) sådär överdrivet ofta såvida jag inte får en väldigt bra anledning. Jag lär ha att göra i min nya hemstad.

För snart två år sedan gjorde jag en to-do-lista.

To do

Min To-do-lista

Den var ganska… mycket. Krävande. Men se, check-check-check-check-check. Tja, utom 2,0 som någon så snällt påpekade – det lyckades jag ju faktiskt inte med. Och det spelade ju faktiskt ingen roll, som också påpekades. I övrigt? Om jag bestämmer mig för något så blir det så, om det bara beror på mig själv. Blod, svett och tårar, liksom. Så länge planen bara involverar mig själv så är det ingen fara (om det ska involveras andra människor i planerna blir det alltid problem, för de har alltid sådana jobbiga saker som ett eget liv, egna åsikter, och annat dumt… *s*). Jag bara fokuserar på målet och tar mig dit.

Med ovanstående lista har jag faktiskt till och med imponerat på mina föräldrar. De har sett min envishet förr, men förmodligen aldrig på så stor skala (såvida man inte räknar att jag tog en Jur kand mest för att jag började på programmet och jag avslutar saker jag börjar på).

För min del är det enormt viktigt med mål. När jag först började på ju-jutsu – faktiskt innan jag ens börjat; vi var bara där och tittade på deras öppna hus för nio år sedan – bestämde jag mig redan då för att jag skulle ta svart bälte. Det gjorde jag. Nu är närmsta målet tredje dan och helst fjärde dan innan jag tar min Med kand.

Men jag vet inte riktigt vad jag i övrigt har på min nya To-do-lista. Att klara läkarutbildningen, givetvis, en termin i taget. Att bli en bra läkare. Att lära sig enormt mycket. Men det är inte riktigt lika konkret som ovanstående, tycker jag. Att bli en bra läkare är liksom inget jag blir klar med, ingenting jag någonsin kommer kunna checka av som färdigt. Det är ett livslångt lärande, kanske som allting här i livet.

Jag har en önskelista över saker jag vill ska hända, givetvis. Men det involverar andra människor och då kan man inte planera. En gång i tiden hade jag en to-do-lista som involverade att vara gift nånstans vid 25 och att få första barnet vid 28. Vid det laget skulle jag vara färdig jurist och ha jobbat ett tag, så att det fanns en (helst två) fasta inkomster i familjen och så att vi fick helt okej föräldrapenning. Nu har 25 kommit och gått, och jag är inte ens i närheten av äktenskap. Barn känns som att det än ligger många år in i framtiden. Jag kommer inte vara färdigt med min (nya) utbildning förrän om 5,5 år. Vid 32 kommer jag, om allt går som det ska, ha min läkarlicens. Först som AT-läkare, efter utbildningen, kommer jag ha en fast inkomst.

Borde leva mer i nuet. Man kan inte planera hela livet. Kanske mitt första mål på min nya to-do-lista blir “Lär dig leva i nuet.”

Födelsedag på Liseberg!

Igår var det födelsedag, min tjugosjätte i ordningen. Den firades med roadtrip till Göteborg och nio timmar på Liseberg med vänner och lillebror. Helskoj dag. Påhittet Quick Pass, tydligen nytt för i år på Liseberg, är ett otroligt bra påhitt – genom att köpa biljetter via nätet fick vi också boka tid på de fem största attraktionerna (däribland Balder och Kanonen), och när vi kom till attraktionerna på den utsatta tiden var det bara att gå förbi hela kön. Sparade gott och väl två timmar i kö på Quick Pass.

Vinnaren för dagen var andra åket i Flume Riden. Då pressade vi ner alla fem i en liten båt och stackars S höll på att krossas längst bak när vi drogs uppför backarna. Killarna satt framtill, för att det skulle bli så framtungt som möjligt och därmed så blött som möjligt. Det blev det. Vi blev absolut dyblöta, från insidan av skorna upp till håret.

Dyblöta efter Flume Ride

Kanonen är annars att rekommendera för alla som gillar berg-och-dalbanor. Fantastiskt kul, även om vi nog är lite åt det vrickade hållet när vi står i kö i nästan en timme i regn för att åka en attraktion som varar i trettio sekunder. Men kul var det. Första gången åkte vi längst bak, andra gången längst fram. Längst fram är att rekommendera i just den berg-och-dalbanan (jag brukar annars föredra längst bak).

Sämsta riden var Kållerado, där det inte hände särskilt mycket. Man förväntade sig att bli väldigt blöt men det blev man inte.

Lisebergsbanan var en av de mysigare berg-och-dalbanor jag åkt :) Balder var riktigt, riktigt skoj men den hanns bara med en gång.

Dagens första åk, i Balder!

I Kållerado :)

Framför allt var det en riktigt underbar dag med nära och kära. Radiobilar med kompisar är väldigt roligt – vad annars när man får smasha rakt in i någons sida? Fantastiskt påfund! Men bara att gå omkring – eller att roadtrippa och lyssna på musik från 90-talet (det blev Cotton Eye Joe två gånger och det dansades vilt i baksätet till denna låt på vägen hem, och det blev även en del Aqua… bland annat) – det spelar ingen större roll vad man gör, så länge man gör det med människor man tycker om.

Tack till lillebror, S, J och K för en riktigt underbar födelsedag!

I väntan på radiobilarna...

Dagen L som i Lägenhet!

Så var man i Linköping igen. Home sweet home, soon enough. Jag gillar den här stan. Till skillnad från Stockholm, vilken är en ganska trevlig stad men alldeles, alldeles för stor, är den här alldeles, alldeles lagom. Det tar inte mer än en kvart att cykla nånstans, typ. De flesta affärskedjor finns representerade i stan, fast bara i en eller möjligen två upplagor, istället för sexton som i hufvudstaden.

Anyway.

Idag har varit dagen D, eller dagen L om man så vill – dagen Lägenhet! De sista pappren är nu påskrivna och jag är ägare till min underbara trea på Garnisonen här i Linköping. Efter snabb lunch (tacos!) åkte mamma och jag till lägenheten och började projekt Flytta In Och Allt Som Hör Därtill. Mamma, som körde upp från Malmö imorse, hade med sig sex flyttlådor som jag packat med grejer jag kan undvara i tre veckor. De, tillsammans med en ny tv-bänk från IKEA och 20 liter färg bars upp till lägenheten. Tacksamt nog finns här ju hiss, till skillnad från i min Malmö-lägenhet, så det är mycket enklare.

Hälsade på flera av mina grannar. Grannen längst ner har två katter; hon var ute och rastade sin birma på slätten utanför byggnaden. På det stora hela har jag idag pratat mer med mina nya grannar än jag pratat med mina grannar i Malmö på sex år… Men så är det här tydligen en liten, tight förening där alla känner alla.

Vardagsrummet, före

Köket, före

Vi kom på att vi glömt spackel och det blir ju inte vackert utan spackel, så mamma åkte iväg och köpte det på alltid pålitliga Clas Ohlson medan jag påbörjade det underbara som är att maskera allt som maskeras skulle – runt dörrkarmar och lister och bleh. Det tog en evig tid att göra. När mor återkom kunde hon också konstatera att min lägenhet innehåller sjutusen uttag av olika slag (el, TV, telefon, internet, taklampor); hon var ju tvungen att plocka ner alla dessa.

Långt om länge kunde vi börja måla. Började kvart i fyra. Jag tog arbetsrummet, mamma sovrummet, och sen delade vi på vardagsrummet. Sovrum, arbetsrum och delar av vardagsrummet kommer behöva ytterligare lager färg. Men riiiktigt fint blir det. Det är helt otroligt vilken skillnad det är i storlekskänsla mellan mörka och ljusa väggar. Det kändes som att lägenheten växte med en hel hög kvadratmeter när vi målade väggarna vita. Vid halv sju-tiden var vi åt det klarare hållet. Då började jag packa upp kläder och annat medan mamma tog det sista i hallen. Mina nya sovrumsgarderober är stooora och lite livsfarliga, för det kommer sällan eller aldrig bli något behov av att sortera ut något och slänga. Jaja. Nu till flytten sorterar jag en del (och en del av det som lades in var ju helgens reafynd från Stockholm. Whoo för rea!).

Mamma målar

Mamma tyckte att TV-bänken också skulle skruvas ihop. Jag gick på upptäcktsfärd i huset och hittade mitt förråd i källaren, hobbyrum, mangel/torkrum, och cykelförråd i vilket säljaren lämnat sin gamla cykel till mig med en fin lapp – “Camillas cykel!”. Behöver nytt bakdäck men ska enligt utsago i övrigt fungera utmärkt.

Vid halv nio påpekade jag för mor min att eftersom vi inte ätit sedan tolv kanske det kunde vara en idé att avbryta dagens arbete för att åka till hotellet och sedan eventuellt få i oss någon sorts energi. Hon köpte resonemanget och vi åkte till hotellet. Det visade sig finnas en alldeles förträfflig restaurang som serverade ryggbiff med klyftpotatis och bearnaisesås + salladsbuffé, så det var ju perfekt. Nu är jag mätt och belåten och ganska trött i både kropp och huvud (var ju trots allt tvungen att stiga ur sängen 5.50 imorse för att hinna med tåget till Linköping – *gäsp*). Strax sova.

Bilder från målande i lägenheten kommer när jag kommer hem, för jag har inte kamerakabeln med mig hit. Bilder!

Måååååla vitt

Färdigmålat, soffa ihopsatt, tv-bänk monterad och ljus uppsatt!

Kärlek

Dagens funderingar kommer ha absolut noll att göra med Ghana. Istället kommer inlägget att gå i kärlekens tecken.

Idag har vi haft möhippa för en av mina goda vänner, som gifter sig om två veckor. Väninnan är en av de vettigaste människor jag känner, vilket alltid är trevligt eftersom världen är fylld av ovettiga människor. Närmare in på vad vi gjorde på dagens möhippa har jag väl ingen tanke att gå (förutom att jag kan nämna att jag kommer kolla priser för att rida en gång i veckan eller nåt i Linköping, för åh vad det var underbart att rida igen idag!), men den blivande bruden fick ett par frågor, varav ett svar är det jag skriver ned här och vill komma ihåg.

Frågan var mer eller mindre, “Varför?”, som i varför just honom, varför just denne man till att bli din make?

“För att allting är bättre med honom,” sa hon. “Om vi blir strandade utan pengar nånstans och måste gå en mil för att kunna ringa ett telefonsamtal, eller om flyget är fem timmar försenat – allt är okej om han bara är med mig. Det spelar ingen roll om vi bor i ett råttbo någonstans, eller i en lyxlägenhet. Bara vi bor där tillsammans.”

(Paraphrasing; hoppas du inte tar illa upp, E.)

Jag lyssnade och log och kunde bara innerligt önska att jag någon gång får uppleva detsamma. Jag tror att om jag frågat mina föräldrar, så hade de hållt med och sagt, “Så är det.” De har varit gifta i trettiofem år eller något åt det hållet.

Men att vara någons ‘livet är bättre när du är här’. Tänk om. Tänk när?

Rent vatten: mänsklig rättighet

Rent vatten är numera en mänsklig rättighet. Det fastslår FN:s generalförsamling.

Whoo.

Nej, jag tycker inte att det är nåt stort framsteg. Det här är verkligen ett case av “lättare sagt än gjort” – framför allt när dokumentet som skrivits under inte har minsta juridiska verkan. Det är ju jättefint att säga att alla i världen ska ha rent vatten och sanitär utrustning. Desto svårare är att faktiskt genomföra det. Res till Abam – liten liten liten by där el finns, men inte rent vatten. Mer eller mindre brunt vatten hämtas från brunnar, åar och floder omkring (vi som kom från volontärer rekommenderades å det starkaste att aldrig komma i kontakt med vattnet över huvud taget, eftersom där är så mycket sjukdomar och parasiter i vattnet). Regnvatten som runnit nedför skitiga plåttak samlas också upp i hinkar. Detta vatten används till allt: dricka, tvätta, diska, bada.

Kofi Ansa hade det lite bättre. Brunnen där var djupt och vattnet de fick upp var klart och såg rent ut. De hade tur.

Ytterligare en bit förbi Kofi Ansa, på en liten väg som var halvt igenvuxen, kom man till nästa by. Jag tvivlar på att de hade rent vatten där.

Vad som menas med “sanitär utrustning” är jag inte riktigt med på, men jag är ganska säker på att jag kan lova att det inte finns i någon av dessa tre byar.

Så, lova runt, hålla tunt. Jag tvivlar på att den här resolutionen kommer ge något. Men det är kanske bra att de alls tar upp det i alla fall?

Ghana-funderingar

Idag blev det lite funderingar kring Ghana igen. Dels för att jag omgående måste se till så att det kommer in pengar till Bebe så att hon kan börja skolan till hösten – och att skicka pengar till Ghana är precis så svårt som det låter – och dels för att jag snubblade över en annan läkarstudents blogg, Ebbevi.se. Kille, går på Karolinska. Var i sommar på en resa som i mångt och mycket liknar den resa jag gjorde.

Pratade med Alwin, föreståndaren för vårt barnhem, idag. Bara kort per telefon, och det kändes ganska overkligt även om det mesta var rakt av business och därmed gick enklare. Det är en helt annan värld, den i Ghana. Ingenting är som här. Jag kommer flytta över runt 1500 svenska kronor för Bebe, och det kommer täcka skolavgift, mat, husrum, kläder, hälsointyg och allt annat hon behöver för ett helt år. 1500. Ettusenfemhundra kronor. För ett år. För att ge ett barn utbildning, vilket är det absolut enda sättet att utveckla ett land. Hur många har spenderat mer än så på en kväll på krogen? Hur många lägger det och många gånger mer på kläder och skor varje månad?

Man kommer onekligen in i sitt eget liv väldigt snabbt igen, även när man varit med om en så omskakande resa. Man blir van vid att lägga 35 kr på en varm choklad, och vid att bli stressad och störd över att bussen kommer sent. När jag åkte från Göteborg till sommarlägret i Oxelösund för några veckor sedan blev jag irriterad på en halvtimmes väntan mellan en buss och nästa. Hela resan tog sex timmar, en oändlighet – trots att vi ryckte på axlarna åt alla resor som var under fyra timmar i Ghana. När vi åkte hem från Green Turtle Lodge var vi på resande fot, större delen av tiden i fallfärdiga tro-tros, från klockan sju på morgonen till fyra på eftermiddagen – och vi brydde oss inte nämnvärt. Jag satt och stirrade ut genom fönstret på tro-tron. Tänkte på livet. Jag var smutsig, svettig, och helt obrydd.

Samtidigt som jag satt och läste Ebbevis blogg gick MTVs “Cribs” i bakgrunden. Så på ena hållet läste jag om den totala misären som råder på många av Ugandas sjukhus, och åt andra hållet visade nån kändis sin egna privata bowlinghall som han hade i sitt hus. Kontrast x 1000.

Har ni inget att göra och tyckte att min blogg från Ghana var intressant, läs Ebbevis blogg om Uganda. Välskrivet, intressant och verklighetsspeglande.

Två verkligheter: Att hämta vatten från brunnen och att bo i lyxigt överflöd där vatten förbrukas utan att användas.

Fantasivärldar

Vill skriva, skriva tills fingrarna blöder. Men hälften kan jag inte skriva och den andra hälften är en sörja som jag inte vet in eller ut ur. Den tredje hälften är fantasin som tryter; vill skriva berättelser, fantasy, magi, änglar, men ingenting kommer. Inga idéer växer från frön till färdiga historier.

Mina skrivarperioder går i vågor. Det nuvarande lågvattnet har varat sedan i januari eller något liknande. Inte skrivit ett ord fanfiction eller berättelser i övrigt. Min bokserie har strandat halvvägs genom sista boken. Jag vet vad som ska hända, har det ganska välplanerat i huvudet, men jag får inte ut det på papper.

Berättelserna blir mina bästa vänner. Karaktärer som jag känner utan och innan och som jag inte riktigt styr över. De lever sitt eget liv när jag börjat skriva dem. De agerar på sätt jag inte visste att de skulle, tar tag i storyn och drar den åt ett helt annat håll. Jag är riktigt, riktigt dålig på att planera mina berättelser, vilket brukar leda till kraftig redigering i efterhand när saker inte riktigt hänger ihop eller jag inte minns vad jag skrivit tio sidor tidigare.

Nu vill jag skriva för att jag saknar mina vänner. Saknar de vänskapsband jag alltid, alltid skriver. Kanske har jag inte haft någon fantasi det senaste halvåret för att den delen av mig – delen som bara vill ha vänner – har varit nöjd.

Nu vill jag bara ha tillbaka mina låtsasvänner och fly in i mina hitt-på-världar där det mesta löser sig (även om det dör rätt mycket folk, ska ju erkännas…).

"Holding on", ritad av mig för min bokserie The Winter Legacy. Som alltid i mina berättelser, magi involverat.

Lögn

lögn subst. ~en ~er · medvetet osant påstående
vanl framfört i syfte att vinna ngn orättmätig fördel

Enligt någon undersökning som med jämna mellan rum citeras ljuger vi människor i snitt fem gånger om dagen. Enligt nån halvny studie (2009) ljuger män tydligen dubbelt så mycket som kvinnor, runt sex gånger om dagen. Att människor ljuger är knappast någon nyhet – vilken människa vill förstöra kvällen, veckan, eller för den delen äktenskapet, genom att på frågan, “Honey, do these pants make my ass look big?” svara “Yes, dear,” trots att det är sant? De flesta anser väl att en sådan vit lögn är helt okej. (Jag inser att jag tar ett sexistiskt och dumt exempel, men det är väl det vanligaste exemplet givet. De andra exempel jag på rak arm kan komma på handlar dessutom om utseende ändå.)

Kvinnor sägs enligt den där artikeln ovan ljuga tre gånger om dagen (de behöver väl inte ljuga för att upprätthålla tjejernas självkänsla/för att få i säng någon lika ofta).

Jag kan lugnt, säkert och framför allt ärligt säga att det gör inte jag.

Eller gjorde inte, innan.

När vi någon gång under någon lektion i skolan skulle beskriva varandra i nån naiv tro om att vi skulle lära känna varandra bättre fick jag, som både mest positiva och mest negativa kvalitet, att jag var ärlig. Och det är jag. Alldeles för ärlig. Fråga de flesta av mina vänner så har jag vid ett eller annat tillfälle varit, vad de anser, för ärlig. Tycker jag inte om något så säger jag det. Det har gett mig problem vid många tillfällen – jag har bråkat med en otrolig massa människor bara för att jag aldrig tänker sitta och säga “jomen jättebra!” när något i min åsikt inte är det.

Sen fick min ärlighet ett abrupt slut och min syn på mig själv en seriös törn.

Lögnerna var formade för att skydda folk – mig själv förmodligen mest av allt, för vi är egocentriska i våra världar. Jag orkade inte hantera det som skulle ske vid sanningssägande. Men det var även för att skydda andra, skydda den värld jag byggt omkring mig.

Nu, när lögnerna till slut börjar sina, kan jag konstatera att våra föräldrar lärt oss sedan barnsben är helt sant – det är inte bara fult att ljuga, det är även dumt. Otroligt korkat, till och med. Det ger ingenting. Man snärjer in sig i en sörja av historier och halvsanningar som likt kvicksand drar ner en tills man drunknar och ju mer man kämpar desto fortare går det. Det skyddar ingen, det enda det gör är sårar djupt de som litar på en, när lögnen väl kommer fram. Hur kan jag be någon lita på mig?

Så här är mitt löfte till mig själv: Inga fler lögner. Det skadar folk omkring mig, och det är bara fel. Fel, fel, fel. Min ärlighet under de första 25 åren av mitt liv är den rätta vägen att gå. Då kanske jag sårar någon lite då och då, men de kommer aldrig undra om jag talar sanning och de kommer därför att lita på mig. Och det är värt allt.

I’m not upset that you lied to me, I’m upset
that from now on I can’t believe you
.”
~ Friedrich Nietzsche