Tag Archives: Sommar 2010

Packningsstatus: påbörjad

Så har man börjat packa. Och det går ju inte att komma undan – det är så otroligt tråkigt. Jag vet, jag vet, ny start, ny lägenhet, nytt allting – men tråååkigt.

Mamma åker upp med en hel hög av sakerna när vi ses i Linköping till helgen, vilket gör att jag börjar packa redan nu, trots att jag inte flyttar förrän om lite under en månad. Lakan, köksgrejer som inte används alltför ofta, ganska många DVD:er, en del fotoalbum och böcker… Kökslampan ska också med, för får vi upp den har vi ljus på något mer ställe i lägenheten än spotlightsen i köket. Verkar smart, även om det är ljust till sent om kvällarna numera. Måste se till att låna en luftmadrass också, för sängen åker ju av uppenbara skäl inte med upp förrän den 21 augusti. Dessutom ska jag ha 20 liter färg (“äggskalsvitt”) med mig så att vi kan måla om i lägenheten, och en stege, och städgrejer jag kan undvara (vilket med tanke på hur sällan jag städar kan anses vara det mesta…).

Och toapapper ska också med. Inte det första man tänker på, men det är ju inte mycket lönt att handla i Linköping när man har en halv bal ståendes på vinden.

Börjar bli mer än lovligt trött på alla papper jag har gällande saker jag måste fixa. Varje gång jag fixar något verkar nåt nytt komma fram. Men flyttbil (17 kubikmeter) är bokad. Elen i lägenheten fixad. Bestämt mig för tv/internet/teleleverantör. Pratat med ordföranden i föreningen om diverse. Och så vidare.

Jag fick välkomstpapperna från läkarprogrammet/LiU i veckan, det kanske jag inte skrev? Papper om nollning, kår, extracurriculära aktiviteter. Ett blad om en extra kurs i cellbiologi man kan gå, bara för att friska upp kunskaperna. Funderar på det. Mest får jag dock bara ett stort leende på läpparna när jag ser breven. “Hej! Grattis till Din plats på läkarprogrammet vid Hälsouniversitetet i Linköping!

Tack så mycket, liksom.

Tabula rasa

Hur kan ett stadium i en relation på en gång vara så otroligt frustrerande och ändå så underbart? Det är det där första stadiet, där världen är lite lätt rosafärgad och söt, där man ler hela tiden och uppför sig sådär allmänt gulligt att alla andra mest vill spy på en. Det första jag-är-så-kär-att-jag-inte-vet-vart-jag-ska-ta-vägen-stadiet.

Men frustrerande ändå, när den man mest bara vill vara glad med inte riktigt kan bestämma sig. När jag inte kan ge några som helst garantier för någonting. Vad är det värt, att ge upp allt för något som kanske kommer bli mer men lika väl kan bli ingenting?

Jag vill kunna lägga fram bilder från framtiden och säga, ‘Men se här, se hur bra det blir!‘ Att det finns långlivad lycka – vad helst nu ordet inbegriper – och glädje, och framtid. Men jag kan inte. Jag vet lika lite om framtiden som alla andra; jag kan lika lite förutspå vad som kommer ske som någon av mina vänner. (Jag utgår härmed ifrån att ingen av mina vänner är synska. Jag inbillar mig att om de varit synska så hade det vunnits på lotto oftare i min bekantskapskrets.)

På sitt sätt är det väl en del av tjusningen, att inte veta. Att jag kan skriva dagbok och gå tillbaka om ett år och titta och läsa och tänka, ‘Ja just det, det var sånt jag tänkte på då‘, men jag kan aldrig titta i mina framtida dagböcker. Framtiden är blank och skinande och väntar på oss med öppna armar–

–eller något liknande naivt småkorkat… Jaja. Jag är en otålig människa som aldrig riktigt har haft tålamodet att vänta och se. Jag har alltid velat ha framtiden nu, alltid velat titta i slutet av boken innan jag läser resten (fast det brukar jag, med viss nöd, kunna hålla mig ifrån bara för att jag vet att jag förstör njutningen av boken annars). Jag har velat se mig själv om tio år, tjugo år, eller om femtio år för den delen. Jag vill veta vad livet kommer ge, om jag kommer bli lycklig. Men nyfikenheten på vad framtiden bringar höll mig vid liv genom tonåren, så det ska man kanske inte trampa på alldeles för mycket. Dessutom, hur skulle jag reagera om jag såg mig själv djupt olycklig och med ett liv jag inte alls vill ha? Om det var min satta framtid, utan chans för förändring, skulle jag då verkligen vilja veta?

Det är nog ett litet tecken på att jag är ganska nöjd med livet, att jag inte velat titta framåt något särskilt det senaste året. För första gången känns det som att jag är på rätt spår. Nu är det bara en sak till jag vill, den enda saken jag vill se framtiden för att veta hur det blir.

Men framtiden kommer ju, om än inte alltid fort nog, så jag får ju veta. Förr eller senare.

Som sand

Om sex veckor påbörjar jag läkarutbildningen. Igår kväll, när jag låg i sängen och skulle sova och funderade på det hela, drabbades jag av viss panik. Jag tittade på min garderob och tänkte, Om fem veckor är allt det här packat och flyttat och jag bor inte här längre. Det är ju inte utan att jag har en fantastisk massa saker som ska sorteras, packas, flyttas och slutligen packas upp… och jag som inte ens tycker om att packa upp min resväska efter att jag rest!

Säljaren av min nya lägenhet ringde nyss, liksom (en minut senare) ordföranden för föreningen. Har ju haft lite frågor till dem båda, saker jag inte kunde lösa i fredags. Säljaren pratar om min lägenhet, min, stället där jag ska bo. Min vackra, underbara lägenhet. Ordföranden hälsar mig välkommen.

Jag ska flytta.

Jag ska börja på läkarlinjen.

Det här är den bästa sommaren jag haft vad jag kan minnas. Den är radikalt annorlunda mot förra året då jag hade tre månader ledigt och ingenting att göra och knappt någon att umgås med. Denna sommar har jag rest massor, går på bröllop, planerar flytt, och umgås med vänner så ofta jag kan.

Så undrar jag, var är jag om ett år? Vad gör jag då? Vem umgås jag med, hur trivs jag med livet?

Livet är så bra just nu att jag undrar om intelligensen i att flytta. Jag är med i ett kompisgäng för egentligen första gången i mitt liv – jag har haft grupper av vänner förr, men inte något där jag känt att jag skulle trivas oavsett vem i gänget jag umgicks med – och då flyttar jag härifrån. Samtidigt är det helt nödvändigt. Här går jag i samma spår som jag gjort i så många år. Det är ju heller inte utan att jag och exet, numera bäste vännen, behöver komma ifrån varandra för att gå vidare helt och hållet.

Tiden försvinner som sand mellan fingrarna.

En kväll med vänner...

Från en sekund till nästa

Att se någon skada sig är att se tiden sakta ner. Det är en udda känsla, när man tittar på en varelse som är frisk och hel ena sekunden och i nästa går något sönder i kroppen. Tiden går långsammare och som om en videokamera slås på spelas förloppet i.

I Ghana, när vi skulle hem från Green Turtle Lodge, gick vi bort till Byn Från Helvetet (en liten by med paradisvy över havet, men på mindre än en timme där såg vi alldeles tillräckligt med olycka för att jag aldrig ska vilja sätta min fot där igen) för att ta tro-tro tillbaka mot stan. En kille i bil skulle svänga och köra bort från byn – och ett får, knappt mer än ett lamm, kom i vägen. Jag kan fortfarande se det framför mig: den lilla svartvita kroppen som försvinner in under bilen och ljudet av ben som krossas. Det ekar i huvudet.

Dagens skada var givetvis, tack och lov, inte lika illa. Inga knäckta ben här, men istället slitna muskelfästen. Ändå minns jag det med en exakthet av en HD-kamera: se honom springa, ena sekunden hel, nästa sekund viker sig benet. Känslan i mitt huvud av att bara veta att pang, nu är det sönder.

Jag undrar hur det blir som läkare. Fast där ser jag ju inte folk skada sig eller bli sjuka. Där ser jag dem när de blivit skadade eller sjuka. Inte riktigt samma sak. Jag längtar mest efter att kunna hantera det. Förstå. Veta vad den delen och den delen och den delen av kroppen heter, hur det funkar, vad man ska göra. Lärande för livet och jag vill bara ha det. Nu.

Frisbee-kastande på grönan

Mer frisbee-kastande innan farlig brännboll inleddes. Här kunde alla ännu stå på benen...

Random vardagsliv

Okej, så, mitt liv. Mitt liv när det inte händer mycket speciella saker (såsom Ghana, eller bröllop, eller sommarläger) är kanske inte det mest intressanta att blogga om. Åtminstone inte när jag tänker vägra att blogga om de delar av mitt liv som är det minsta såpa-liknande. Jag fick frågan på sommarlägret om vad jag bloggar om, om jag ersätter min dagbok med bloggen. Aldrig i livet. Tänk att skriva sina mest privata tankar på nätet för alla att se – allt från okända människor till föräldrar och kompisar. Nej tack. Det får stå i dagboken (för närvarande inne på min 45:e dagbok sedan jag började 1997) och ingen annanstans.

Däremot kan man ju skriva lite mer allmänt.

Under gårdagen satt jag och ringde 117 personer, alla nya elever på det naturvetenskapliga basåret på Malmö Högskola. MAH gör en grej av att ringa nya studenter och välkomna dem, höra efter om de tänkte tacka ja till sin plats och se om det finns några frågor. Jag fick tag på ungefär 80% av personerna på min lista, vilket jag tyckte var ganska stor framgång med tanke på att det är mitt i sommaren. Roligt var när jag kom några sidor in och fann en av mina gamla klasskompisar från högstadiet med på listan. Var ganska säker på att det var han, så jag var ju bara tvungen att fråga när jag väl ringde honom och visst hade jag rätt. Världen är liten ibland.

Idag har det mest varit förberedelse inför flytt. Det är tusen saker som skall ordnas – el i nya lägenheten, uppsägning av tidning och telefonabonnemang i nuvarande lägenheten, byte av försäkringar… med mera. Massor att göra.

Gårdagskvällen kanske också ska nämnas. Då tränade vi aikido och jag landade på huvudet. Inte överdrivet lyckat för någon som stod och lärde ut just aikidofall till elever på sommarlägret för en vecka sedan. Å andra sidan brukar John kanske inte ta i riiiiktigt så mycket när han kastar som han gjorde igår. Det blev vissa nack- och ryggsmärtor som resultat. Bättre idag. Tar det eventuellt nååågot lugnare nästa pass.

JAAAAAAAAAAAAAAA!

Lägerblogg, schmägerblogg, nu händer det viktigare saker!

Jag har varit utan dator (usch och fy) men igår kom ändå det efterlängtade beskedet…

Mamma ringde på förmiddagen i ärenden om annat, och vi kom in på antagning och dylikt. Eftersom jag saknade internet bad jag henne logga in på studera.nu, sedan framsidan på studera.nu lovade att antagningsbeskeden kommit.

“Antagen,” sa mor min. “Det står ‘antagen’.”

Jag började faktiskt gråta. Två års arbete (nästan) och – antagen. På första försöket, höstens första antagningsgrupp. En av 28 som accepterats till Linköping på högskoleprovet. Enligt mamma var där runt 500 sökande totalt som hade Linköping som förstahandsval, så det är ju inte utan att jag slog ett par stycken :)

Men oavsett vilket – jag har kommit in. Jag har en plats på läkarprogrammet.

I rulez.

antagen

Bästa print screen någonsin: Antagen till läkarprogrammet!

Kontraster

Den här veckan har jag varit totala motsatsen till hur jag var i Ghana. I Ghana var det orakade ben, hår i konstant (och jag menar konstant! Dag som natt) hästsvans och fläta, och klädd i kläder som fick se ut ganska mycket som de ville. Tre dagar i samma tröja var det normala, mest för att jag ville ha någon ren t-shirt att åka hem i och jag hade totalt sju tröjor med mig. Bodde i Carins gröna shorts, enda gången jag tog mina egna längre byxor var på helgen.

Här hemma har det blivit tvärtom. Tjejigt värre med nya kläder om dagarna (vilket är helt naturligt, det är så det är hemma, men efter tre veckor i Ghana…), nyfärgat och nyklippt hår idag, håriga ben sedan länge borta. Träning på gym för att försöka sitt bästa att fortsätta hålla vikten på ungefär det jag kom hem med. Och så pricken över i:t – nya, snygga, högklackade skor till helgens bröllop. Högre klackar än nåt jag är van vid, så det blir en spännande kväll… i värsta fall får jag väl köra barfota mot slutet ^^

Packningen för veckan som kommer – då jag ska direkt från bröllopet i Göteborg till Oxelösund för att instruera på årets sommarläger i ju-jutsu – blir också lite udda. Gala-packning för bröllopet, och sen träningskläder för en hel vecka, inklusive två gi. Högklackade skor å ena sidan och slitna Ghana-sandaler å andra sidan.

Omväxling förnöjer.