Tag Archives: Sommar 2011

Semester

Imorgon är det ett år sedan jag köpte lägenheten. Jag hade varit i Stockholm på Es möhippa och tog tåget ner till Linköping. Mamma körde från Malmö med en fullpackad bil. Vi tyckte det vettigt att ta med så mycket vi kunde redan då och dessutom behöver man stolar att stå på för att nå upp hela vägen till taket när man målar väggarna. Så stolar, en TV-bänk, en del kläder och en hög andra saker var intryckta i bilen. Att vara i Linköping med en lång to-do-lista och bara precis över 24 timmar på sig att slutföra to-do-listan gjorde ju att mamma och jag jobbade väldigt hårt. Det där med mat är överskattat. Halv nio på kvällen påpekade jag för mamma att vi kanske borde äta, eftersom vi inte ätit något sedan vår lätta lunch…

Nu är det ett år senare och om tjugotvå dagar firar jag mitt ettårsjubileum som Linköpingsbo.

Nu är det första dagen på den riktigt sanna semestern, den utan jobb som hägrar. Helgen var min sista ansträngning – fredag till söndag, 35 timmar jobbade på 55 timmar. Jag har trots allt trivts ganska bra, men det är väldigt skönt att nu ha semester. Ingen skola, inget jobb, inga måsten alls. Att dessutom lära känna min pojkvän ordentligt ska bli väldigt trevligt. Vi har ju aldrig varit lediga ihop tidigare; först var det kaosartat mycket skola med tentaplugg för oss bägge och det har följts av sommarjobb på olika orter.

Imorgon ska vi se Harry Potter and the Deathly Hallows part 2. Vi är väldigt sena med det, men så blev det när vi bestämde oss för att se igenom samtliga gamla filmerna innan vi ser denna. Det är ju ändå inte så att man kan bli spoilad för filmen om man har läst boken. Vissa saker kanske görs mer logiska i filmen (jag tvivlar på det) men mer än så… nah.

Och så ska vi till Barsebäck och träffa mamma, pappa och lillebror. Lillebror och L träffas då för första gången, vilket blir bra eftersom jag träffat hela hans familj och lika ska vara lika :)

En dykkurs ska också hinnas med.

Blir också en resa till hemlig destination mot slutet av augusti. Men det är ju långt till dess.

Semester!

Growing old, growing up

Growing old is inevitable, growing up is optional.

~ Anonym

Om lite över en vecka fyller jag år. Alldeles för många år, det känns inte som att jag är så gammal egentligen, men det är jag enligt mina födelsedata. Mamma brukar se förskräckt ut när jag påpekar min ålder, för om jag är så gammal då är hon ju…

Lillebror hade allra helst velat vara ungefär tjugotre för resten av sitt liv, allra helst boendes i San Diego misstänker jag.

Den senaste veckan har jag roat mig med att umgås med D, Ls syster. Då vi satte oss för att äta middag en kväll slogs jag plötsligt av att jag numera tillhör föräldragenerationen. D har tre små barn och det är ju inte alls så att det är första gången jag sitter vid vuxenbordet, men jag slogs ändå av tanken att jag är… vuxen. Inte längre alls i närheten av den yngsta generationen. Jag tittar på barnen och vet att jag är mer än väl gammal nog att vara deras mamma.

Facebook fylls av jämngamla kompisar som uppdaterar med gravidmagar och sockersöta bilder av runda bebiskinder. Folk ändrar sina relationship status till “förlovad med” eller “gift med” och lägger upp bilder av vackra vita klänningar och stora leenden, och de byter efternamn. Riktigt gammal är jag väl den dag då mina vänner går från “gift med” till “singel” igen.

Ålder är en siffra på ett papper och så länge vi inte uppfinner tidsmaskiner så kommer tiden att fortsätta framåt, flygandes förbi då vi har roligt och mycket att göra eller krypandes då vi längtar efter något eller någon – men framåt oavsett. I H. G. Wells Tidsmaskinen sägs att tid är ytterligare en dimension (utöver längd, bredd och djup), men så länge vi inte tämjt den spelar det ju ingen större roll vad vi kallar den. Framåt går den.

– Men i tiden kan man inte förflytta sig alls! Man kan inte komma bort från det närvarande ögonblicket.
– Min käre vän, det är just det som är fel att tro. Det är på den punkten som hela världen har tagit fel. Vi förflyttar oss ständigt från det närvarande ögonblicket. Vårt själsliga jag, som ju är okroppsligt och saknar dimensioner, rör sig med jämn hastighet längs tidsdimensionen ända från vaggan till graven, precis som om vi skulle röra oss nedåt om vi började vårt liv tio mil ovanför jordytan.

~ Tidsmaskinen, H. G. Wells

Saker jag aldrig funderat på tidigare

Har du tänkt på den där kanten från trottoaren ner till gatan? Dörrkarmen när du går in genom dörren? Trappsteget upp till huset?

Jag har aldrig funderat över något av det där. Visst är vissa kanter vid trottoar/gata irriterande bara för att cykelhjulen inte trivs med skarpa kanter, men det är ju inte direkt oöverstigligt. Men nu jobbar jag plötsligt med en person som sitter i rullstol och jag inser att alla dessa småsaker jag inte funderar över i vanliga fall är i bästa fall irriterande, i värsta fall ett oöverkomligt hinder, för att ta sig fram. Den närmsta vägen till centrum från stället jag jobbar på går över en kulle – men den kan man inte gå, för nedåtlutningen på kullen är obehaglig för brukaren (och uppåtvägen skulle vara enormt tung för oss som är assistenter). Istället går vi en lite längre väg, men där finns skarpa kanter mellan trottoar och gata som gör att resan blir skumpig och jobbig.

Det finns så många saker man inte funderar på när man är frisk. Blir jag törstig på natten är det bara att gå upp och dricka ett glas vatten. För någon som inte kan ta sig ur sängen på egen hand blir det omöjligt.

Jag kan inte föreställa mig att leva med en personlig assistent i stort sett dygnet runt. Tänk att aldrig vara själv. Tänk att aldrig kunna vara själv, för om du är det kommer du ingenstans.  Du kan inte göra mat, inte ta mediciner, inte gå på toa. Du kan inte komma någonstans. Tänk att vara blind och bunden till en rullstol, eller för den delen ”bara” blind. Eller döv. Eller något annat. Alla hinder jag aldrig tänker på – även nu när jag jobbar med någon med funktionshinder är det svårt för att inte säga omöjligt att föreställa sig.

Vår värld är byggd för ”friska” människor som kan röra sig obehindrat och har sinnena i behåll. Att tänka på att klara sig med något funktionshinder är fascinerande och skrämmande för mig.

All animals are equal

Följer den fortsatta utvecklingen av tragedin i Norge. I fredags satt jag hos min brukare som alltid har radion igång på nån av SR-kanalerna, och således blev jag uppdaterad snabbare än vanligt av att nyheterna sändes. Som alltid då den här typen av saker känns det overkligt. Det började med sprängningarna och fortsatte med skjutningarna och det gör mig illamående. 92 döda verkar vara slutsiffran just nu. Facebook fylls av profilbilder med norska flaggan och grupper som hedrar offren.

I fredags dog också sångerskan Amy Winehouse, vilket fyllt Facebook med “R.I.P. Amy Winehouse“-meddelanden.

Igår skedde en stor tågolycka i Kina då ett tåg körde av en bro. Olyckan krävde 35 dödsoffer och ytterligare minst 210 skadade.

I förra veckan sprängde någon en bilbomb i Karbala i Irak. Tre människor dog.

Den 29 juni drabbade tusentals demonstranter samman med polis i Kairo, i samband med en minnesceremoni för de som dött under revolutionen mot Murbarak. 120 personer vårdades dagen efter på sjukhus, över tusen hade skadadats.

All animals are equal but some are more equal than others.

Citatet är från “Animal Farm” av George Orwell och har sedan jag läste boken i våras etsat sig fast i min hjärna. Den är tillämpbar för det mesta, har jag märkt.

Tragedin i Norge är en tragedi, utan tvekan. Men anledningen till att min Facebook fylls av Norge-flaggor är för att det är nära, det är påtagligt, det är i vår vardag. Protesterna i Egypten, tågolyckan i Kina, bilbomben i Irak – allt detta är för långt från vår verklighet och vår vardag. Det finns ingen möjlighet för oss att känna lika mycket för alla människor i hela världen, men när saker som Norge sker i miljöer som är lika vår verklighet, då kanske vi också ska tänka efter. För de tre människorna som dog i Irak är inte mindre värda än de som dog i Norge. De tre människorna är inte heller mindre värda än Amy Winehouse, som av allt att döma knarkat ihjäl sig helt självvalt.

Människorna i Kina, Irak och Egypten är längre bort, i en annan vardag än den vi har. Men någon gång kanske vi ska skriva en “Jag minns offren i Kina/Irak/Egypten”-uppdatering också.

Bloggens liv och leverne

Ibland får bloggen någon sorts pseudo-liv. För närvarande dividerar L, P och X om vissa utbildningars rätt att vara eller inte vara, en diskussion jag hört mycket om utanför bloggen då de olika spelarna diskuterat fram och tillbaka med mig om sina ståndpunkter. Själv har jag inte varit med i diskussionen på länge, men den lever och gror utan min närvaro.

På ett annat plan satt jag, pappa och lillebror igår i huset i Barsebäck och roade oss på varsin dator. Varpå lillebror efter ett tag tittar upp och säger till pappa, ”Hade ni med er en sekatör?” Vilket är en väldigt random fråga att ställa i tystnaden, bara så där. Men då är det ju så att han suttit och läst mitt blogginlägg om Barsebäck, skrivet någon timme tidigare, om att vi varit ute och klippt ner några av buskarna då vi var ute och gick. Själv satt jag fyra meter ifrån honom.

Det hela påminner lite om när lillebror och jag bodde hemma fortfarande och vi kunde sitta vägg i vägg med varandra – han spelandes i arbetsrummet och jag i mitt rum bredvid – och skriva till varandra via msn istället för att gå de max fem metrarna för att prata med varandra.

Men det verkar som att konceptet att kommunicera via dator/telefon har blivit väldigt vanligt, även i situationer då personer sitter i samma rum. Var det inte två bloggare som var ihop för ett tag sedan och som kommunicerade med varandra via bloggen? Har för mig det.

Själv håller jag på att drivas till lätt vansinne av att kommunicera via teknik, men det är för att jag och L måste om vi alls vill hålla kontakten i veckorna. Men att ha en diskussion via msn, eller ens en via videosamtal, är inte samma sak som att sitta med någon och prata med dem. I ett videosamtal gör man ofta något annat samtidigt och distraheras, man hör inte en del av det som sägs, man får inte uppfattningen att den andre lyssnar (eftersom denne också gör annat och distraheras), och det hela är bäddat för konflikt. Nej, över allt annat föredrar jag, trots all fantastisk teknik vi är omgivna av idag, att sitta mitt emot någon och prata. Då hör jag nyanserna, då känner jag uppmärksamheten, och då har jag dessutom även beröring som förstärkare av kommunikationen. Kommunikation på det sätt varelser alltid kommunicerat, innan modern teknik kom till.

Barsebäck

Har återigen tagit mig till sydligare breddgrader för att för första gången sedan Cumbuco i Brasilien ha hela familjen på en och samma plats på samma gång. Lillebror är ju (med stor motvilja) hemma igen från USA, pappa har semester och mamma är ju så smått bosatt i Barsebäck under sommarmånaderna med tanke på all golf som ligger, bokstavligen, precis utanför dörren här. När jag satt och pratade med lillebror på msn i söndags kom jag på att det vore en trevlig idé att åka hit och hälsa på, just för att träffa hela familjen på samma gång.

Gårdagen bjöd givetvis på golf – det är helt otänkbart att åka hit utan att gå minst en runda golf. Igår var det tävling för mamma och lillebror. Jag och pappa travade bredvid, pappa var caddie åt lillebror i tio hål och jag promenerade mest omkring och njöt av vädret. Strandhålen är härliga att gå, men till slut tröttnar jag på det hela. Jag finner inte golf roligt. Visst kan det vara kul att se någon göra en snygg sving – min bror är bra på att göra snygga svingar som slår bollar långtlångtlångt – eller en putt på några meter som går i. Men det blir snabbt tjatigt och efter ungefär nio hål blir jag nästan alltid urbota trött på det.

Vid elfte hålet gick jag och pappa av och begav oss in i skogen för en promenad på egen hand utan bollar och klubbor. I skogen finns massor av vilda hallonbuskar med små hallon, så jag åt gott om dem. När vi kommer ner i augusti hoppas jag att de gigantiska björnbärsbuskarna vara fulla av björnbär.

Det blev en riktigt trevlig promenad, precis som väntat, med far min. Vi kom in igen vid halv åtta – hade då varit ute sedan halv fyra – och inväntade övriga två. De trillade till slut in vid niotiden, då de gått tjugotvå hål golf för att till slut vinna matchen mot sina motspelare. Oxfilé, bearnaisesås, nypotatis och majskolvar avnjöts till middag, och därefter blev det jordgubbar med glass och Nutella. En mycket trevlig kväll, med lite känsla av vårt gamla hus i Malmö, när lillebror och jag fortfarande bodde hemma och vi åt fredagmiddagar ihop. Det gjorde vi visserligen bra mycket längre än så efter att vi flyttat hemifrån, men ändå…

Idag har vi också varit ute och gått, men utan golfbollar och klubbor. Mamma, pappa och jag tog en tur ut till naturreservatet som ligger bredvid golfbanan och plockade hallon och klippte ner lite taggiga buskar på vägen. Turen blev på en och en halv timme och således är det nu skönt att sitta ner igen och dricka lite vatten. Snart bär det av hemåt igen med tåg (gårdagens tåg hit var roligt, med kommentaren, “Eftersom trafiksignalerna inte har fungerat riktigt, har vi fått köra lite långsammare så att vi inte kör på några bilar. Det har gått bra.”), och sedan blir det jobb, jobb och helg! Därefter väntar sista jobbveckan och sedan blir det semester på riktigt… Whoo!

Veckoslut, Harry Potter och sånt

Ytterligare en helg och en vecka till ända. Vet inte riktigt var de tar vägen, men snart har jag jobbat mina veckor på jobbet och får semester på riktigt. Har fått frågan om vad jag tycker om jobb och L svarade lite åt mig när jag inte kom på något bra svar: det beror på. (Precis som allt inom juridiken, där började varje svar med “Det beror på…”). I det här fallet beror det på brukarens humör, i stor utsträckning. Bra humör så blir det mesta trevligt och lätt, dåligt humör när allt är jobbigt och mitt fel så är det inte lika roligt. Men för det mesta är det ett väldigt lätt jobb med mycket tid att läsa och teckna.

Helgen har varit riktigt lugn. Vädret är sådär – det har mest varit mulet och nu småregnar det – så det har verkligen inte gjort något att mest vara inne och titta på film. Jag och L ser igenom alla Harry Potter-filmerna inför att gå och se sista filmen, vilket är ganska mysigt även om filmerna inte är särskilt bra. När man ser dem på raken inser man dock hur de ändrar sig, från barnfilmer/-böcker till vuxenfilmer/-böcker.

Jag håller också på att lyssna igenom dem, audiobooks med Steven Fry (rekommenderas, hans inspelning är grym), och det är roligt att jämföra böckerna mot filmerna. Harry Potter and the Prisoner of Azkaban är den bästa. Goblet of Fire är riktigt bra den med, men sedan kraschar det i femman och återhämtar sig inte. Sista boken är ett konfunderat virrvarr av idioti med nya regler som inte kommit fram tidigare i böckerna, eller än värre, förändrade regler, som sammantaget makes no sense. Wand-lore (trollspö-reglerna) är helt vrickade, liksom horcrux-i-Harry-idén (aka Harrycruxet). Tänk om JKR haft en editor.

Markera nedanstående om ni vill läsa varför det inte funkar. Spoilers för böckerna, framför allt bok sju (möjligen/förmodligen för filmen, men det vet jag inte för den har jag inte sett än).

  1. The “Elder Wand” by definition cannot be beaten … yet Dumbledore defeats Grindelwald while the latter wields the wand.
  2. If mastery of the wand can be transferred by theft, then Voldemort should have become master when he stole the wand from Dumbledore’s tomb. If mastery cannot be transferred by theft, then Grindelwald never became its master when he stole the wand from Gregorovitch. Either way, Harry never became master of the wand, its “chain of succession” is a farce, and the whole series crashes.
  3. Rowling wants us to believe that Harry was master of the wand from the time he disarmed Draco. So afterwards, when Voldemort kills Harry, Voldemort should have become the master. If Voldemort did not, in fact, kill Harry then (a) Harry’s sacrifice!protection shouldn’t have worked, and (b) the Harry!Horcrux should not have been destroyed. Rowling can’t have it both ways and say Harry both did and didn’t die. Everything Rowling said about the Elder Wand requires us to believe that the Dark Lord became its master … and his Avada Kedavra at the castle should have killed the hero.
  4. Samt, för att göra allt helt meningslöst: enligt sjunde boken kan man vara sin egen Secret Keeper. Vilket gör att Lily och James, om de varit smarta, själva varit Secret Keepers för Godric’s Hollow. Då behövdes inte Peter Pettigrew eller Sirius Black som Secret Keepers. Om inte Peter var Secret Keeper så hade han inte kunnat förråda dem till Voldemort. Om han inte kunde göra det hade Voldemort inte hittat dem. Lily och James hade levt och Harry hade inte blivit “the Boy Who Lived”. Bokserien bygger på att Lily och James var kompletta idioter. (Att Lily dessutom inte bara kunde Apparate ut från Godric’s Hollow med Harry är också obegripligt).

Läsa mer? Här. Första inlägget sammanfattar allt som är katastrofalt med boken. För alla oss som är totala Harry Potter-nördar, trots allt. Eller ja, jag var förr. Inte lika mycket nu.

Jaja. Det blir ändå kul att se filmen. Tror jag. Sjuan var en ganska lång smärta, visserligen. Och här finns crapilogen med, filmad med ungdomarna i åldrings-smink. JKR borde slutat skriva efter fjärde boken. Allt efter det är mer eller mindre kasst. Men de kanske har fixat en del av det i filmen? Nu kanske Harry och Ginny utvecklar ett förhållande som inte bara är tonårslust? Kanske är historien mer begriplig?

I helt andra nyheter är det nu över ett år sedan jag fick antagningsbeskedet till läkarlinjen. 13 juli förra året; det här året gick datumet obemärkt förbi eftersom jag inte sökt något till hösten. Det känns som att det blir fullt upp ändå. Ett preliminärt schema för T3 finns nu uppe – ska bli spännande. Jag ser fram emot hösten enormt mycket, både skola, fritid och hemma. Livet är så fantastiskt annorlunda mot för ett år sedan att det är svårbegripligt. Men det är riktigt, riktigt bra.

Sommarläsning

Det har blivit mer skönlitterärt på sistone än på länge. The Alchemist av Paulo Coelho, Naamah’s Kiss av Jacqueline Carey och Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson. Tre djupt olika böcker, men allihopa riktigt bra.

The Alchemist (Alkemisten på svenska) har jag hört både det ena och det andra om av diverse människor. Under året som gick var det många som läste den som del av den skönlitterära strimman, dock inte vår grupp. Nu när sommaren kom tog jag mig tiden och läste den, eftersom jag var nyfiken. Folk har haft både den ena och den andra åsikten om den.

“Alkemisten” är den magiska historien om Santiago, en andalusisk herdepojke som följer sin dröm om att finna en av världens dyrbaraste skatter. Från sitt hem i Spanien reser han till marknaderna i Tanger och genom Egyptens öken till ett livsavgörande möte med alkemisten. 

Resan är en resa genom livet, ett letande efter sina egna drömmar – sin egen “personal legend”. Den har ett enkelt språk och är lättläst, även om innehållet är djupt och tål att tänkas på både två och tre gånger.

Precis efter att ha läst färdigt boken skrev jag följande:

Ett av de stora temana i boken är ”personal legends”. Jag vet inte vad de översätter det med i den svenska versionen – ens sanna dröm? Något man egentligen är förutbestämd att göra. Något, enligt boken, många av oss tappar bort oss själva ifrån, även om vi visste exakt då vi var barn. Innan vi blev förblindade av annat, av vad andra tycker och tänker, av pengar och andra hinder.

Anledningen att jag finner det intressant är att jag nu, till slut, följer min egen personal legend. Jag valde läkarutbildningen, valde att göra det trots att jag har genomgått hela juristutbildningen.

I början av boken säger ett guds sändebud, en kung, till huvudpersonen att han alltid visar vägen för folk för att dessa ska hitta rätt och ta sig mot sin personal legend. Han visar sig inte alltid personligen, utan som ett omen eller händelse. I mitt fall var det en kompis som frågade en fråga. ”Vad skulle du göra, om du fick välja helt fritt utan att tänka på vad som skulle krävas för att uppnå det?”

”Då skulle jag bli läkare.”

Det har varit jobb, svett och tårar sedan dess. Men också enorm lycka. Glädjetårar då jag kom in på utbildningen för snart ett år sedan. Ångest innan dess, över basårstentor och antagningsstatistik. Leende när jag cyklade till Ågatan första dagen, med lite fjärilar i magen. This is the first day of the rest of your life. Åtta veckor av tristess med HEL då jag undrade vad i hela friden vi höll på med och när vi faktiskt skulle börja plugga. Därefter gasen i botten, med glädje och dysterhet om vartannat då det känts som att skolan varit mig övermäktig. På vägen har jag fått fler vänner än jag haft på mycket länge. Således kan jag inte annat än tro att läkaryrket är min alldeles egna personal legend. Tack vare att jag vågar följa den drömmen har jag redan fått så enormt mycket. Jag är tacksam, och jobbar vidare.

Boken rekommenderas, om inte annat så för att veta vad alla andra pratar om.

Naamah’s Kiss av Jacqueline Carey har på sitt sätt en grundläggande likhet med Alkemisten – de har båda ett element av fantasy/magi i sig och båda handlar om någon typ av öde. Där slutar dock likheterna. Naamah’s Kiss handlar om en ung kvinnas äventyr från barnsben till någonstans i 20-årsåldern. Boken utspelar sig i något som skulle kunna vara kanske 1800-talet i stil, men en annan värld. En värld där olika folk härstammar från gudar de tillber, där det finns magi, demoner och drakar. Ett folk härstammar från gudinnan av åtrå, och där är sex på alla håll och kanter vardag. Huvudpersonen Moirin blir bland annat en drottnings följeslagare, vilket innebär en del lesbiskt sex. I USA borde ungdomarna inte få så mycket som bläddra i den med tanke på att den innehåller explicita sexscener… Men det är välskrivet och har en funktion i historien.

Berättelsen är i stor utsträckning en coming-of-age-story. Moirin har en del att ta sig igenom på sin väg mot sitt öde.Hela boken är dock välskriven och underhållande, där det går snabbt framåt i historien samtidigt som karaktärerna får utvecklas. Huvudpersonen är givetvis otroligt vacker, vilket man väl kan bli trött på i den här typen av böcker, men hon har sina styrkor och svagheter vilket gör henne väldigt mänsklig. Gillar man den här typen av böcker är den riktigt bra.

Inspirerad av Naamah's Kiss. Inte riktigt från boken, men en inspiration är bra oavsett :)

Slutligen, Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson. Har blivit ganska omskriven, har jag förstått. Även denna valdes till bok för någon av grupperna under skönlitteraturstrimman och jag tyckte att titeln var festlig. Då jag fick chansen för ett tag sedan började jag läsa den hos en kompis, men sedan hade jag inte tillgång till boken mer och således blev det liggande (dessutom kom tentaplugg och tenta emellan). I förra veckan fick jag låna boken av mamma och efter att Naamah’s Kiss tog slut i måndags plockade jag upp Hundraåringen istället.

Boken handlar om precis det: en gammal man, Allan Karlsson, som kliver ut genom fönstret på äldreboendet där han bor, på sin hundraårsdag. En serie dråpliga händelser följer, samtidigt som man parallellt får följa Allan sedan barndomen hela vägen till äldreboendet. Och det är inte direkt ett nio-till-fem-på-Posten-liv han haft. Som det står på baksidan av boken:

Trots att Allan är fullständigt ointresserad av politik och religion tyck han ha påverkat de flesta av det förra seklets stora händelser i världen. I hundra år gjorde Allan Karlsson världen osäker, bara genom att vara. Och nu är han lös igen.

Det är, förutom en rolig bok, också en bra historielektion. Jag som kan knappt något om historia och är än mindre intresserad (till skillnad från far min) fick mig en väldigt lagom genomkörare och övergriplig bild.

Stilen i boken är ungefär så här (Allan och Gäddan diskuterar vad nirvana är och att det i alla fall ska vara dryck involverat):

Men när det kom till vad det skulle vara i glasen skiljde sig Allan och Gäddan åt. Hundraåringen ville ha vodka cola eller möjligen vodka grape. Vid festligare tillfällen kunde han i stället tänka sig vodka vodka. Gäddan, å sin sida, föredrog lite gladare färger. Allra helst något orange som övergick i gult som en solnedgång ungefär. Och så skulle det vara paraply i mitten. Allan undrade vad i hela friden Gäddan skulle med paraply till. Det gick ju inte att dricka. Gäddan svarade att Allan förvisso hade sett sig omkring i världen och säkert kunde oändligt mycket mer om saker och ting än en fängelsekund från Stockholm, men just den här saken tycktes han inte begripa. 

Och så gnabbades de vidare på nirvanatemat en stund. Den ene var ungefär dubbelt så gammal som den andre, och den andre dubbelt så stor som den ene, men de kom bra överens.

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, s 278

Boken hyllas på baksidan som “Den roligaste bok jag någonsin läst”, vilket må vara sant mest för att jag inte läser så mycket humor-böcker, men jag håller samtidigt inte riktigt med. Texten är fyndigt skriven, men det är inte småfniss hela tiden. Det dör folk åt höger och vänster och händer saker kors och tvärs. Fram emot slutet, då allt ska vävas ihop, blir det dock fler och fler skratt. Läste den hos min brukare, som frågade vad jag fnissade så åt – varpå jag fick läsa några passager högt och även brukaren skrattade.

Varmast rekommenderas sistnämnda boken. Den är riktigt bra och borde passa de flesta.

Vansbro tur och retur

Gårdagen bjöd på mer bilåkande på en och samma dag än jag kan komma ihåg att jag gjort tidigare. Vid dagens slut tror jag att jag var uppe i runt elva timmar i bil. Det var Linköping-Vansbro-Linköping-Jönköping-Linköping. Som tur var blev det ju pauser i båda icke-Linköping-orter.

Anledningen till att L och jag styrde kosan mot Vansbro vid sjutiden på morgonen var den enda anledningen som finns att åka till Vansbro – den årliga Vansbrosimningen. Kan inte tänka mig vad anledningen skulle vara att åka dit annars. Herren som agerade konferencier vid starten av simningen berättade att det bor 7 000 människor i Vansbro. Av dessa var 1 400 engagerade i gårdagens simning. Närmare dubbelt så många personer simmade i loppet, mot vad som bor i staden – 13 000 personer var anmälda.

Anyway. Fyra timmar i bil gick förvånansvärt snabbt. L förbannade Örebro där vi, trots att klockan knappt var nio på en söndagsmorgon och det inte var en människa ute, fick rödljus genom hela stan. Vid ett tillfälle fick L backa bilen för att sätta igång sensorerna så att vi kunde få grönt… L var inte imponerad. Själv hade jag väldigt roligt, precis som vid färden till och från Göteborg, åt de konstiga ortsnamn man döpt pytteställena mitt ute på landet till. “Hjortkvarn” ger mig obehagliga bilder, liksom Björnhammare. Sen fanns Ivanbo, Bengtbo, med flera -bo. Varpå L flinade och tyckte att “Vad händer om en Bo flyttar dit? Blir det Bobo då?” och sedan skrattade vi, för efter ett par timmar i bil blir det antingen till att skratta eller sura.

Väl i Vansbro var ett hundratal av de där 1 400 funktionärerna utplacerade som vägskyltar för att vi skulle hitta till parkeringen. Således gick det smidigt. Vi gick till tävlingsområdet och L fick ett kuvert med allehanda nödvändiga saker för simningen – bland annat en fantastiskt fin lila simmössa, vilken han klagade på långt och länge eftersom det var den absolut fulaste färgen av alla tillgängliga, enligt honom – och sedan införskaffade han en “En Svensk Klassiker”-jacka och -t-shirt, eftersom han med gårdagens simning gjorde färdigt sin (första) Svenska Klassiker.

Vi åt medhavd lunch på gräsmattan och låg där tills det började ösregna. När regnet gett med sig gick vi de två kilometrarna till startplatsen. L fick hoppa (lite bokstavligen) i sin våtdräkt och sedan väntade vi på att klockan skulle bli 14.15, då han skulle få simma iväg. Björn Skifs strömmade ur högtalarna då en Friskis & Svettis-instruktör värmde upp varje grupp som skulle börja. 500 pers släpptes iväg var femtonde minut.

Starten...

Lila mössor på väg.

På väg in mot mål.

Stod nere på en liten brygga då 14.15-starten gick och fick se L ta sig iväg tillsammans med 499 andra i snygga lila mössor. Därefter var det bara för min del att, med en nyinköpt varmkorv i handen, traska tillbaka till målområdet eftersom det inte går att gå längs vattnet så att man ser dem. En timme senare gick jag längs vattenkanten medan L tog sig de sista 400 metrarna till mål, på den fullt godkända tiden 1 timme 1 minut och 44 sekunder. Medalj utdelades omedelbart och L konstaterade att det varit den minst jobbiga av Svensk Klassiker-grenarna (Vasaloppet vann på ren utdragenhet över Lidingöloppet i vilken gren som varit värst).

Alla simmare fick pyttipanna och när denna inhalerats satte vi oss i bilen för återfärd igen. Ytterligare fyra timmar senare var vi tillbaka i Linköping, med knapp marginal i tid för att L skulle kunna köpa en biljett till Bus4Yous buss till Jönköping. Trodde vi. Men tji fick vi: inte kan man köpa biljetter för något så plebeijiskt som kontanter. Och eftersom det var sista bussen till Jönköping blev det att vi stod stirrande efter bussen som åkte utan L. Då kom D, som vi mött upp med på Resecentrum eftersom det var hennes bil vi lånat, på den briljanta idén att vi kunde köra L till Jönköping. Sagt och gjort. En och nånting timme senare var vi i Jönköping och drack te (jag drack äppeljuice) i Ls föräldrars kök. Mycket trevligt. Till slut, eftersom vi alla skulle jobba idag, var jag och D tvungna att köra hem och nånstans efter elva kom jag till slut hem, efter huuur många timmar som helst i bilen.

Men det var en riktigt bra dag.

Kreativ i Skåneland

Lillebror kom hem från USA så jag åkte ner till Barsebäck för att välkomna honom hem och ha ytterligare några lata energi-påfyllningsdagar med mamma. Pappa var i Stockholm på jobb, men i övrigt var ju familjen samlad så det var trevligt.

För någon som inte spelar golf spenderar jag en fantastisk massa tid på golfbanor. Tror det blev 24 hål gångna under de två dagar jag var där; femton igår och nio idag. Men Masters-banan i Barsebäck är väldigt vacker, åtminstone sjöhålen, och att gå nio hål går ganska fort och är en lagom promenad även om delar av spelet har gått otroligt långsamt. Idag hamnade vi efter en fyrboll höghandikappare som… tja, de spelade långsamt. Minst sagt. För mamma och lillebror som var en tvåboll och har betydligt lägre handikapp tog det inte lång tid innan vi stod vid samma tee som de slog ut från och väntade på att de skulle komma iväg. Till slut fick vi gå igenom.

Igår gick jag av medan mamma och lillebror spelade resten och satte mig och ritade på terrassen istället. Med en audiobook (Harry Potter and the Chamber of Secrets för närvarande) i öronen kan man kombinera en bra bok med att läsa, vilket är riktigt skönt. Solen värmde på gott och laddade mina batterier.

Impossible

Sectumsempra från Harry Potter and the Half-Blood Prince.

Till kvällen kom lillebrors bästa kompis på besök vilket var kul eftersom jag inte träffat honom på ett år. Typisk svensk sommarmat har det varit i form av nypotatis, färska morötter och majskolvar (som måste vara något nära förstaplatsen på favorittilltugg för min del).

Imorse regnade det av någon otrevlig anledning. SMHI och DMI (danska meterologerna) hade båda lovat sol men meterologer har ofta fel, så också då. Eller ja, halvfel – det blev ju rätt på eftermiddagen då temperaturen steg med tio grader och solen sken från klarblå himmel. Mamma och jag åkte samma tåg norrut eftersom hon skulle till Stockholm och jag hem.

Då jag kom av tåget drabbades jag av en numera ganska vanlig känsla av kraschande ensamhet, som kommer efter att jag varit omgiven av människor i flera dagar. Men det är okej, för imorgon får jag sällskap igen och sedan har jag sällskap nästan hela vägen tills jag börjar jobba på måndag och längre än så orkar jag inte tänka för närvarande; det är alldeles för varmt för det.