Tag Archives: Sommar 2011

Egna barn och andras ungar

Barn.

Ungar.

Småglin som springer omkring och för oväsen.

Det sitter djupt i oss att fortplanta oss. Om man söker meningen med livet och tittar biologiskt skulle man väl till och med kunna säga så att fortplantningen är it. Vi lever för att vi ska skapa nästa generation. Liv som genererar liv, varje arts önskan om att överleva. Varje individs önskan om att bli odödlig.

I dagens mänskliga samhälle ser det lite annorlunda ut. Det handlar inte längre om att bara fortplanta oss, uppfostra ungarna och lära dem allt vi kan. Idag ska det vara tak över huvudet, pengar på banken,  men kanske framför allt ska vi ha förverkligat oss själva innan vi skaffar smått (och vi kan giiivetvis inte självförverkliga oss med en gråtande, bajsande, krävande bebis hängande på armen /ironi). Vi ska resa, se världen, uppleva både det ena och det tredje, vi ska plugga och testa olika jobb, vi ska festa och vara unga så länge det bara går, vara tonåringar tills vi är trettio. Barn passar av någon anledning inte in i denna bild och förstföderskorna blir allt äldre.

Själv har jag alltid tänkt att jag ska skaffa barn. Sen, nån gång. Mamma fick mig då hon var 28, vilket jag således alltid tyckt skulle vara en bra ålder. Inte för ung, inte för gammal, tyckte jag. När jag pluggade juridik tänkte jag mig att jag vid det laget skulle ha ett jobb med bra inkomst så att jag fick okej med pengar då jag var föräldraledig. Och 28, det var ju långt in i framtiden, så vid det laget skulle jag ha haft pojkvän ett tag. Ett stabilt förhållande har trots allt alltid varit ett av mina måsten för att skaffa barn. Jag vill inte göra det själv.

Nu närmar sig den där åldern och jag undrar om jag skulle kunna vara det minsta redo då. Jag tror inte det. Jag vill ha kommit längre på utbildningen, ha någon typ av inkomst innan jag får barn, oavsett om pappan i fråga har inkomst eller inte. Men mest av allt skulle jag vilja känna önskan om att vilja ha barn. Känna den där biologiska klockan. Som det är tycker jag mest att ungar är skrikiga och ganska jobbiga, till min barnaälskande pojkväns stora sorg. Tickandet av klockan är svagt, en vag dröm någonstans i en diffus framtid.

I förra veckan träffade jag och mamma en vän och deras drygt årsgamla dotter. Mamma förvandlades omedelbart till ett barn själv och gjorde miner och fick barnet att skratta. Själv stod jag vid sidan av och tyckte visserligen att barnet var sött då hon skrattade, men utan någon som helst aning om vad jag skulle göra med henne. Jag önskar att jag var mer som min mor som inte har några som helst problem att göra bort sig för att få ett barn att skratta. Å andra sidan har hon fått barn själv och det kanske blir lättare efter det. (Eller inte, tror att det alltid kommit lätt för henne.)

Egna barn, andras ungar. Kanske är det så och att jag sedan skulle kunna se även andras ungar som härliga barn. Eller också blir det som en person sa till mig nyligen, att även de egna barnen är ungar ibland.

Oavsett vad får det vänta ett tag till. Har ju självförverkligande kvar att göra. (ETA: Med tanke på doktorandens kommentar är detta ironi, även om det inte framgår när jag skriver det istället för säger det. Jag väntar inte på grund av självförverkligande – jag väntar för att jag inte känner mig redo att ta hand om ett barn just nu och för att jag helt enkelt har någon önskan om barn just nu. Självförverkligande kan givetvis göras även med barn. In fact, de allra flesta verkar tycka att livet med barn blir mer meningsfullt och uppfyllande.)

Utbildas till arbetslöshet?

Svenskt Näringsliv, SN, lägger fram förslaget att sänka studiebidraget till studenter som går olönsamma utbildningar i sin rapport “Konsten att strula till ett liv”.

Filosofer har svårare att få jobb än ingenjörer, konstaterar Svenskt Näringsliv i en ny rapport och föreslår att studiemedlen sänks för studenter inom ämnen som har svårt att få jobb, som humaniora och konst.

Enligt rapporten borde studiebidraget sänkas för högskoleprogram med låg efterfrågan i yrkeslivet. De utbildningar med stor efterfrågan, som tekniska utbildningar, borde istället “belönas” med högre bidrag och lägre lån.

Vill sänka studiebidrag för olönsamma utbildningar, SVT

Jag kan hålla med om att det ibland känns som att jag numera borde få mer studiebidrag (en helt hypotetisk sak att tycka, eftersom jag sedan ett halvår har slut på studiebidrag). Man kan plugga mycket på juristutbildningen, men man pluggar mer på läkarutbildningen. Andra kurser jag gått, såsom psykologi (75 hp) och kriminologi (30 hp) ska vi inte ens börja jämföra i arbetsmängd. Men det är just det: arbetsmängden skiljer sig åt. Jag pluggar så oerhört många fler timmar varke vecka som läkarstudent än som psykologistudent att det knappt är jämförbart på samma skala. Studiebidrag/-lån som timlön för studenter på läkarutbildningen är mycket, mycket lägre än för de allra flesta andra utbildningarna och kurserna som erbjuds idag.

Att däremot börja separera ut vad som är “viktiga” utbildningar från “oviktiga” är att ge sig in på en slippery slope. Visst är det svårare för en filosof att få jobb, men det innebär inte att det inte finns några jobb för filosofer. Några måste utbildas till det också, precis som att vi i Sverige måste ha okvalificerade arbeten och människor som inte pluggar på universitetet. Alla är inte intresserade av högkvalificerade jobb som kräver åratal av universitetsstudier. Alla vill inte bli naturvetare.

Så vad kan man då göra åt att det varje år utexamineras en hel hög människor som i stort sett utbildats till arbetslöshet? Istället för att straffa studenterna kanske man ska se över universitetssystemet och belöningssystemet. Idag får universiteten och högskolorna pengar för varje student som slutför en kurs hos dem, såvitt jag förstår. Det är ett dumt system på det sätt att det bidrar till att skolorna öppnar för dels alldeles för många studenter, och dels idiotiska kurser.

Ett problem på landets universitet och högskolor är att nuvarande anslagssystem inte innehåller spärrar mot att så kallade hobbykurser anordnas. Det finns exempel på att lärosäten anordnar kurser i svampkunskap, kreativ matlagning och tecknade serier. Det är inte effektivt vare sig för den enskilde studenten eller för samhället i stort, anser Svenskt Näringsliv.

~ Svenskt Näringsliv om den nya rapporten

Denna sommar erbjuds “Harry Potter och hans världar” från Linnéuniversitetet. “Vampyrberättelsen från Dracula till Twilight” från Luleå tekniska universitet. Till hösten, “Fotboll, kultur och samhälle” på Malmö Högskola. “Varulvar, vampyrer och väsen – skräck i litteratur och andra media från antiken till idag” på Högskolan i Jönköping. Och så vidare.

Harry Potter är ju en miljardindustri. Och jag menar att få en inblick i den, lära sig vilka saker som finns i den som skapar tillväxt till exempel, ja men som glädjer människor, får människor att vilja köpa böcker, se på filmer och så vidare – hur kan det vara fel?

~ Karin Olsson, kulturskribent Expressen, i Debatt med Stefan Fölster på SVT

Hur kan det vara fel? Det kanske inte är fel att lära sig, men det kanske är en fritidsaktivitet. Som Stefan Fölster säger som svar: Allt som är värdefullt måste inte vara skattebetalt. Prefekten för Harry Potter-kursen säger, “Det är jättemånga ungdomar som läser Harry Potter, som ser på filmerna, spelar datorspelen. Ska då vi vuxna inte förstå vad de gör, ska vi leva i olika världar?” i en annan artikel. (Delvis, ja. Barn och vuxna har aldrig levt i samma värld, men det är en helt annan diskussion.)

Däremot håller jag som sagt inte med om att det borde dra ner studiebidraget för den enskilde studenten. Den enklare lösningen borde istället vara att sluta ge högskolorna så mycket pengar för varje elev som går dem. Om man drar ner på pengarna som skolorna får ut för varje kurs blir det inte lika attraktivt att erbjuda dessa kurser. Som det är kan högskolorna erbjuda dessa kurser som distansutbildningar på digitala plattformar, vilket leder till att de kan ta in mängder med elever. När jag gick en kurs i digital bildbehandling för ett par år sedan var vi 2 000 studenter som gick kursen på samma gång. Det är klart att det säger ka-chiiing! för universitetet. Jag försökte kolla antalet studenter som antas till kurserna nämnda ovan, men det nämns varken för Harry Potter- eller Twilight-kursen.

Visst kan gränsdragningarna ibland bli svåra, men det är ett bättre alternativ än att endast de med föräldrar som kan stötta ekonomiskt ska få välja utbildning fritt. Det går knappt att klara sig på studiebidraget och -lånet som det är; att dra ner på bidraget skulle utan tvekan göra att en hel hög människor utestängs från universitetet (även om det kanske skulle kunna gå att argumentera för att det går att kombinera flera av de utbildningarna som diskuteras med ett jobb på ganska hög procent). Om nu Harry Potter-kursen är en kurs som tas främst av arbetande bibliotekarier och lärare på deras semestrar – vilket jag skulle vilja se statistik på – så kanske de heller inte behöver studiebidrag för det.

Mest borde det vara universitetens ekonomi som drabbas av att mer eller mindre meningslösa kurser erbjuds, snarare än studenterna som väljer att ta del av det som tillhandahålls. På samma sätt bör vissa utbildningar där det utbildas alldeles för många dra ner på antalet platser. Om det nu “utbildas folk till arbetslöshet” så borde det vara en idé att ha färre platser på dessa utbildningar. För som sagt, vi kommer alltid att behöva människor som är utbildade inom humanioras olika inriktningar – men vi kanske inte behöver så många som det är idag.

On the road and back again

Har spenderat helgen på energikontopåfyllning. I fredags då jag slutat jobba tog jag Bus4You till Jönköping och blev där hämtad av min underbare pojkvän. Middag med “svärföräldrarna”, en promenad och massage följde. Ingenting direkt energikrävande, utan bara olika nivåer av trevligt.

Igår, efter sovmorgon, styrde jag och L kosan mot Göteborg. Resan gick smidigt. Jag och L hade roligt åt alla de skumma namn man döpt samhällen till och passade samtidigt på att undra lite varför man bosätter sig på ställen som Ulricehamn. Men det kanske är lugnt och skönt. På vägen hem idag stannade vi till i Ulricehamn, åt en glass, satt på en brygga och konstaterade att förutom landsvägen precis bredvid så var det just väldigt lugnt och skönt. Och många husvagnar. Så in i helsike med husvagnar, faktiskt.

Göteborg erbjöd varmt väder bakom några moln till och från. Efter incheckning på hotellet gick vi och åt – jag åt pizza för första gången på mycket längre. Väldigt gott. Därefter återvände vi till hotellet och jag började fixa i ordning mig medan L la sig och sov… Killar har det, som vi konstaterade många gånger under kvällen, mycket enklare. Det var smoking som gällde för festen vi skulle till, så vilken nivå de ska ligga på är given (vilken nivå tjejerna lagt sig på varierade kraftigt), de får ha bekväma skor och är det kallt har de en jacka som dessutom har fickor. Vi tjejer är mer eller mindre korkade som fixar håret, sminkar oss, har klänningar utan fickor (även om min klänning igår var väldigt bekväm) och trycker ner fötterna i högklackade skor. Jag fick ganska ont i fötterna och gick hem från festen barfota. Det gick förvånansvärt bra, inte särskilt långt från hotellet till festen, tacksamt nog.

 

Jag och L vid dammen. Hihi, visst är vi fina? :)

Började det hela vid en damm – näckrosdamm – där det minglades och dracks Champagne och pojkarna höll på att smälta bort i värmen. Efter välkomsttal flyttade vi oss till Medicinarvillan där temperaturen var ytterligare ett par grader och det inte fläktade, så efter ett kort välkomsttal blev killarna informerade om att de fick lov att ta av sig smokingkavajerna om de ville. Det tog inte L många sekunder innan hans var av :)

Maten som serverades var utmärkt, med buffé till huvud- och efterrätt. Fick trevligt bordssällskap som underhöll, trots att jag inte kände en människa utöver L på hela festen.

Hela kvällen var väldigt lyckad, med många roliga tal. Det kanske ska nämnas att det hela var en 25-årsfest för två kusiner, som tyckte det var kul att göra något annorlunda med sin 25-årsfest. Det är definitivt kul att klä upp sig, äta god mat och prata med nytt folk.

Stannade inte så sent som vissa – hörde idag att vissa stannat till sextiden på morgonen och en av värdarna hade inte kommit hem förrän halv tio. Så en hejdundrande fest, precis såsom anordnarna hoppats. Jag och L sov dock till halv tio och drog oss då upp för att äta frukost innan den stängde.

Gick bort och kollade lite runt Ullevi där folk redan satt och väntade på Metallica som just nu spelar. Gick en liten runda åt Lisebergshållet och tog sedan bilen hemåt igen. När vi kommit tillbaka till Jönköping blev det middag och sedan satte jag och L oss vid vattnet (vattnet som i Vättern, eftersom hans föräldrars trädgård sträcker sig hela vägen ner) en stund. Skönt. Buss hem lite innan åtta, i regn och tråkigheter. Hoppas på bättre väder imorgon. Men en riktigt, riktigt bra helg.

Internetsäkerhet

En alltmer återkommande grej som sker på Facebook, är “gilla-kapningar”. Inte jag som döpt det till det, det är Expressen som hittat på detta fantastiska namn. Oavsett vad är det en frustrerande grej.

För inte så längesedan var varannan uppdatering på Facebook någon version av “se vem som tittat på din sida”, vilket var en “gilla-kapning”. Andra versioner har varit “Se nya Iphone 5” och de klassiska “Look what happens when this 16-year-old is busted by her father – you won’t believe it!” eller något liknande, med en medföljande bild som ser ut som en YouTube-film. Försöker man trycka igång filmen blir det istället en automatisk “like” så att samma länk hamnar på ens egen sida, medan man själv oftast tas till en helt annan sida. Tydligen är det vanligt att man hamnar på phishing-sidor, där man vill få ut känslig information från användaren.

Like-kapning.

Man kan ju bli irriterad över mindre. Tänk om alla som satt och skrev den där typen av virusprogram istället la sin energi på något nyttigt – då kanske vi hade löst problematiken med förnybar energi, eller Greklands finanskris, eller något annat vettigt vid det här laget. Istället överöses vi dag som natt av virusattacker, phishing-försök och bedrägerier.

Har du koll på din egen Facebook, förresten? Vet du vem som kan se vad? När det blir allt vanligare att företag som ska anställa personal kollar arbetssökandes Facebook-profiler och liknande kan det vara en idé att se över vem som kan se vad om dig på nätet. PC för alla har en bra artikel om hur man ökar säkerheten på Facebook.

Samtidigt ska man väl inte överdriva alltför mycket om farorna med internet. Ja, internet erbjuder allehanda dumheter, precis som verkliga livet. Men Sydsvenskan har en utmärkt artikel om att det kanske inte alltid är riktigt så illa som en del företag – de som tjänar pengar på att vi är rädda – vill få det till.

Sydsvenskans granskning av det svenska underlaget visar att det är 507 personer i Sverige som medverkat. Sju procent av dessa, 35 personer, ska ha svarat att de fått sina konton ”hackade”. Tio procent, 50 personer, har utsatts för ”internetbedrägerier” och drygt 250 personer anger att de fått datavirus eller andra skadliga program, något som Symantec valt att definiera som ett internetbrott.

Nätskräcken säljer, Sydsvenskan 5 juni 2011

Som vanligt gör företagen om statistiken till det som passar dem bäst. För ett antal år sedan var det ett företag som hade en sommarkampanj för hemlarm som konstaterade att “Nästan 50% av alla inbrott sker under maj till september”. Vilket låter mycket, tills man inser att maj till september är nästan 50% av året…

Använd antivirusprogram (finns ett gäng bra gratis sådana, t ex AVG antivirus free version), anti-spyware (såsom PC Tools Spyware Doctor, inte gratis men billig och bra), klicka inte på länkar med erbjudanden som är för bra för att vara sanna (de är inte sanna), och var allmänt streetsmart så är det faktiskt inte så farligt. Blocka sidor du inte vill att dina barn ska vara inne på (men inse att de förr eller senare, hemma hos en kompis, i skolan, eller någon annanstans, förmodligen kommer att gå in på de där sidorna ändå om de bara vill det tillräckligt mycket).

Nätet underlättar kommunikation och information mellan människor och precis som i övriga samhället händer det saker, både positiva och negativa. Vi behöver vara källkritiska och vaksamma som med allt annat, men inte överdriva risker och faror.

Anne-Marie Eklund Löwinder, i samma artikel från Sydsvenskan

Ångest

Har funderat både länge och väl på om jag ska skriva något om det här. Vad hör hemma på en offentlig blogg? Jag har skrivit spaltmeter om det för mig själv, för att analysera och må bättre, men jag har känt att det varit för personligt. Detta inlägg handlar om ångest, min ångest. Det är långt, men det får det vara. Det är också djupt personligt. Jag vet inte om det är intressant, men det kanske är bra för någon att läsa, någon gång.

De senaste veckorna har jag lidit av ångest. Inte bara nervositet eller oro, utan kraftig ångest. Jag trodde att det skulle släppa efter tentan, att det bara var stress inför tentan som var problemet. Efter tentan släppte det dock inte, utan knuten i magen fortsatte. Allt var jobbigt. Jag glömde det i omgångar men den molande känslan av fel fanns hela tiden ändå, gnagandes i huvudets mörka gömmor.

Fick en panikångestattack för snart en vecka sedan. Minns inte senaste gången innan dess, det var ett tag sedan, tack och lov. Det är en känsla av att inte kunna andas, luftstrupen snärjs ihop. Hjärtat bultar i bröstet, blodet rusar i öronen. Allting runtomkring är med en gång för nära och högljutt, samtidigt som det är oändligt långt bort. Människor som ler mot varandra, uppsluppna i sitt eget öde – så långt ifrån mig. Tårarna bränner i ögonen, jag undviker att blinka för då trillar tårarna.

Under fredagen, lördagen och söndagen jobbade jag 35 timmar av 55 timmar. Jobbet har också varit djupt ångestframkallande, långt innan jag faktiskt började jobba. Igår pratade jag till slut med pappa, som frågade vad det är som ger mig ångest. Är det någon specifik del av jobbet? Mina egna krav på mig själv?

Resten av dagen gick jag och funderade på saken. På eftermiddagen, då jag suttit med brukaren ett tag och pratat, insåg jag plötsligt att jag inte känt av knuten av ångest på ett tag. Med det kom insikten att det inte är sakerna jag gör på jobbet som ger mig ångest. Det är inte heller skolan, eller någon annan specifik aktivitet. Det är något annat. Något mer fundamentalt i mig, som till viss del grundar sig i min ensamhet. Det är därför jag klänger mig fast i människor jag tycker om. För att slippa ensamheten och därmed slippa ångesten.

Det krävs inte mycket för att göra mig tillfälligt lycklig. Jag blir lycklig av småsaker: av att känna solen mot kinden, av en kram från någon jag tycker om, av att dansa i vardagsrummet till hög musik.

Men. Lyckliga stunder ska ladda upp energikontot. Energikontot, det där kontot där man sätter in positiva saker som händer och sparar till dess att det blir sämre tider. Positiva saker som laddar batterierna. Just nu ligger jag ganska långt ner på minussidan på det kontot. Jag har satt in en hel del det senaste året, men jag har också tagit ut väldigt mycket. Förra sommaren med allt vad det innebar, flytt till ny stad där jag inte kände en människa, enorm känsla av ensamhet, stress över skola, Fadderiet, olika relationer, personen som kommenterade på bloggen, tenta-p, tentaångest, dåligt samtal på Strimman med negativ feedback, och så vidare, har alla dragit energi och drivit mig mot negativt. Det har vägts upp relativt väl av roliga sittningar, bal, Fadderiets roligheter under nollningen, mängder av intressant skola, åka till Malmö/Stockholm och hälsa på mamma och pappa, få en bästa kompis och andra vänner, träffa L och utveckla ett förhållande med honom. Vissa saker tar ut sig med plus minus noll – till exempel dissektionerna under senare delen av våren som gav enormt mycket men som samtidigt var väldigt psykiskt påfrestande. (Att jag sen träffade L där gör väl att åtminstone den första trillar över skarpt på positiv-sidan.)

Men på det hela taget har det varit små och konstanta insättningar av energi, men fler och lika konstanta uttag, hela året. Det hela leder till situationen jag nu befinner mig i: jag är slut. Allting ger mig ångest eftersom jag inte har någon överbliven positiv energi kvar i kroppen för att hantera saker som är krävande, skrämmande eller på annat sätt jobbiga. Det är dock inte något som löses genom att jag tar semester helt och hållet och skippar att jobba – tur det för jag kan inte bara skippa jobbet. Istället är det något som löses över tid, genom insättningar av positiva upplevelser och energi. Genom att jag åker till Barsebäck och träffar mamma och pappa (och lillebror som snart kommer hem). Genom att jag och L umgås, pratar och skrattar ihop. Kanske till och med också genom att skolan börjar igen, för jag tycker trots allt att det är enormt roligt och det uppfyller allt vad jag behöver och lite till gällande att vara social.

Ångest är svårhanterat. Det kan vara svårt för andra att förstå. Jag tror ändå att det är viktigt att prata med andra. Berätta för någon man litar på om hur man känner. Enbart kul saker hjälper inte, om ångesten byggt bo i magen och slagit knut på tarmarna. Ofta behöver man hjälp att reda ut tankarna. Våga ta hjälp – kanske först från en vän eller käresta, men också professionell hjälp. De kanske bara ställer en simpel fråga, men i funderingarna efter svaret hittar man oväntade saker.

Midsommar

Hela Facebook fylls av hälsningar om “Glad midsommar” och jag tänker, huh, vad många det är som firar midsommar. Kan inte riktigt påstå att jag gjort det alls sedan jag var liten. När vi bodde i Geneve gjordes en jättelik midsommarstång och den dansade vi runt, i ett fantastiskt vackert landskap som jag inbillar mig var lite uppåt bergen men som kan ha varit  nära stan för allt vad jag minns av vad som låg var, när jag var sju.

Förra årets midsommar spenderades i Ghana. Inte direkt ett firande där. Åren innan har jag inget minne av vad jag gjorde.

Den här helgen, med start om 45 minuter, blir det jobb. Vilket faktiskt är helt okej, med tanke på att det är “storhelgs-OB” vilket är bästa möjliga tillägg. När arbetstiden under lördag-söndag dessutom är 8-22 blir det en hel massa timmar.

Nervös är jag. Önskar att jag var mindre konsekvensanalytiker och kunde rycka på axlarna mer. Personlig assistent är ett okvalificerat arbete; det finns förmodligen ingen som helst anledning att oroa sig som jag gör. Ändå gör jag det. För att jag är jag och jag tänker alltid för mycket.

De senaste 24 timmarna har dock gått en lång väg mot att lugna mig. Tog Bus4You till Jönköping igår för att få träffa L igen efter mer än en och en halv vecka, vilket är alldeles för lång tid ifrån varandra. Fick se honom i läkarkläder och det är ju väldigt roligt. Bodde hos hans föräldrar och åt trevlig middag ihop. Deras hus ligger vid Vättern och satt nere vid strandkanten och såg solen försvinna bakom molnen. Mitt huvud på hans axel, hans arm om mig – det lugnar mig som få andra saker gör och var just nu välbehövligt.

Idag fick vi sovmorgon och sen frukost, innan hela familjen körde mot Linköping igen. De firar midsommar, jag jobbar. Men jag träffar L ikväll igen, så livet är helt okej.

Tentaresultat

Igår kom så tentaresultaten. Jag kom in, dyblöt från regnet eftersom himlen bestämde sig för att öppna sig fem minuter innan jag var hemma, och tänkte bara byta kläder innan jag cyklade iväg igen. Slog en snabb blick åt Facebook och såg att en av mina kursare skrivit till en annan att tentaresultaten kommit på mailen – och mycket riktigt låg där ett mail från en kurssekreterare. Med AID-nummer. Som jag förträngt, trodde jag. Hade ett hum om vilket nummer jag haft, men ringde för säkerhets skull – varpå sekreteraren bekräftade numret och sa, “Men det där gick ju riktigt bra. Nu får du börja T4!”

Vilket inte riktigt var mitt fokus, även om det är sant. Jag ville mest bara inte göra omtenta.

Ringde mamma och pappa och ingen svarade, inte heller några kompisar. Hämtade ut tentan och bläddrade igenom den. Muntliga gick riktigt bra, vilket kändes som en liten upprättelse efter förra gången (T1) då den gick helt åt skogen. Resten gick, uppenbarligen, bra nog – den här gången hade jag faktiskt en rejäl marginal till godkäntgränsen.

När pappa ringde sa han att den här gången hade han inte varit så orolig. Jag hade sagt att jag kunde anatomin och det kom 45 poäng anatomi på tentan. Fick också de flesta av mina poäng på anatomin, helt klart.

Totalt gjorde 83 st tentan. 68 klarade sig, vilket innebär nästan 82%. Bättre än när vi skrev T1-tentan, då nästan 25% kuggade.

Om det var en svår eller lätt tenta har jag svårt att säga. Jag tyckte att förra ordinarie T2-tentan var lättare. Den här var helt beroende av om man fokuserat på anatomi eller ej. Eftersom det kom 4 poäng anatomi på förra T2-tentan var det inte det mest självklara att fokusera på, även om jag av någon anledning varit övertygad hela terminen om att det skulle bli mycket anatomi på tentan. Korrekt känsla, tydligen.

Ångesten över det hela har inte släppt. Den har varit med så länge nu att det kommer ta ett tag innan den knyts upp och upplöses. Men det är sommarlov nu, på riktigt.

Kändisarnas perfekta hy

Läste en fråga på Damernas Värld (vars nyhetsbrev jag av någon anledning får och är för lat för att avregistrera mig från) som var som följer:

Den senaste tiden har jag upptäckt att kändisar ser så blanka, fina och jämna ut i huden när man ser bilder på dem. Så var det verkligen inte förr! Hur sminkar man sig för att få så fin hud, är det någon ny superprodukt som har lanserats?

I svaret som ges från skönhetsredaktören tas ett gäng produkter upp, såsom skimmerpuder, lysterkrämer och highlighters, alla med ljusreflekterande pigment. Redaktören säger också,

Nu vet jag inte vilka kändisbilder det är du har sett, men min gissning är att celebriteterna i fråga har blivit sminkade av professionella makeup-artister som exakt vet hur de ska applicera foundation och andra basprodukter för att ge illusionen av en fin hud. Lägg därtill avancerade hudbehandlingar som du numera kan göra på salong och som med hjälp av olika syror trollar bort bland annat akne, fina linjer och pigmenteringar och gör att huden blir klarare och finare.

Jag inser att det väl inte är så mycket poäng i att säga att modellerna på bilderna med all sannolikhet blivit redigerade sönder och samman – men det gör mig ändå irriterad, för det är inte bara krämer och ansiktsbehandlingar. Visa mig det tidningsomslag eller modereportage där man inte petat på bilderna i Photoshop. Det kanske inte hjälper frågeställaren för att denne ska få finare hud, men å andra sidan lämnar inte redaktören några förslag på produkter heller, så svaret är mest bara en förklaring och då bör retuschering vara med som del i det hela.  Förr hade man vaselin på linsen och en del tekniker i mörkrummet, det var ungefär så långt man kunde redigera efter att bilderna tagits. Idag har man tusen och åter tusen möjligheter att göra allt man vill i Photoshop: slutprodukten behöver över huvud taget inte likna ursprunget.

För några år sedan körde Dove sin “naturlig skönhet”-kampanj, då de också gjorde en video. Den är talande:

httpv://www.youtube.com/watch?v=nZ1nHVGwdeM

Själv kan jag på kort tid redigera någons hud till ett mycket trevligare utseende. Jag gjorde den är för att se vad jag kunde göra:

Till vänster originalbilden, i mitten lättare redigering, till höger hård redigering. Klicka för större bild.

Bild från DeviantArt.

Den i mitten är mest en fråga om att ta bort mörka partier i ansiktet, så att känslan blir jämn och huden får en lyster. Ljusade upp partier där ljuset reflekterar: kindben, näsa, lite panna och lite haka. Jag har inte redigerat kvinnan i övrigt, det är mest bara en lek med ljus och färger som ger olika effekt.

Den till höger är en “hård” redigering, a la vad Dove-filmen gör: ändrar ögonstorlek, placeringen av ögonen, minskade näsans storlek, munnens storlek, sminkar om, och så vidare. Det går inte att göra med en bild av ens kompisar eftersom man vet hur de ska se ut, men anonyma modeller går det givetvis utmärkt att göra med – man vet ju ändå inte hur de såg ut från början.

Det är klart att det idag finns en hel hög jättebra produkter som reflekterar ljus och ger oss bättre hy på alla möjliga sätt. Men att hävda att det bara är därför modeller på bilder idag har så strålande hud är löjligt. (Eller räknar man med att alla idag vet om att retuschering sker och att det således inte behöver nämnas?)

Tidigare inlägg: A touch of retouch.

PA/uska

Igår skrev jag på kontraktet för sommarjobb som personlig assistent. Många papper blev det, med ansvar och tystnadsplikt och allt möjligt annat, men det är väl så det får vara.

Nästa år får jag jobba som undersköterska, något jag diskuterade med L bara för att det är lite obegripligt. Efter två terminer på läkarlinjen får jag inte jobba som undersköterska – men efter tre terminer får jag.

Undersköterska blir man om man läser omvårdnadsprogrammet på gymnasiet, eller går en undersköterskeutbildning. Stora delar av utbildningen är omvårdnad. Den innehåller också en medicinsk grundkurs och psykologi, men framför allt är det social omsorg och liknande som står på schemat (har kollat runt lite, här finns ett exempel på en undersköterskeutbildning).

Så blir frågan – vad i hela friden inbillar sig sjukvården att jag läser under termin tre på läkarlinjen, som skulle göra att jag uppfyller kraven på kunskap i omvårdnad? Vi läser inte omvårdnad. I Linköping börjar vi under termin tre med sjukdomslära, efter att i ett år ha studerat den friska kroppen. Det har ingenting med omsorg att göra, på det sätt som krävs av en undersköterska.

Mystiken tätnar sedan ytterligare när jag får lov att jobba som personlig assistent, vilket i högsta grad är omvårdnad och där jag dessutom är själv med brukaren hela dagen. Som L sa, med lätt ironi, “Vilket innebär att när man är omgiven av sjuksköterskor och annan kunnig personal måste man ha mer utbildning än när man är själv – det är ju logiskt.” För arbete som personlig assistent krävs ingen som helst utbildning, trots det stora ansvaret det innebär.

Jag tycker att systemet är konstigt. Läkarstudenter torde aldrig få den behörighet som krävs för att få arbeta som undersköterskor; vi läser aldrig omvårdnad. Det är väldigt trevligt att vi får jobba som det ändå (det ger bra erfarenhet, helt klart), men gränsen för när vi får göra det förstår jag inte.

Protected:

This content is password protected. To view it please enter your password below: