Tag Archives: Sommar 2012

Berättelser från akuten, del 2

Fingret
En dag har vi ett finger liggande på expeditionen. Det är en patient som lyckats såga av sig fingret och någon omtänksam person hade sinnesnärvaro att lägga den avklippta kroppsdelen i en påse. Påsen i sin tur ligger i ytterligare en påse, denna med is i. Som tur är för patienten är det bara en liten del av fingret han lyckats såga av, så doktorn tycker inte att det är lönt att försöka sätta fast fingertoppen igen, eftersom det ändå bara kommer att dö. Istället skrapar man bort benkross i såret och syr igen det, och vi sköterskor paketerar det tills tummen är lika stor som handen, ungefär.

Några timmar senare kommer avlösningen in och tar upp påsen. De frågar vad det är och vi säger att det är en tumme. Sedan tittar vi lite på varandra och småler. Vi sitter bland datorerna med blodprover och urinprover liggandes i väntan på analys. En tumme i en påse är inte så där väldigt speciellt egentligen, även om det är något mer ovanligt än blodproverna. Men tänk vilket jobb det är, ändå. En tumme i en påse bredvid datorn.

Lika?
Vi får in en ung kvinna på akuten med ambulans. Hon är orange-prioriterad, vilket innebär att hon ska påtittas av en doktorn inom 20 minuter. Hon sitter och gungar fram och tillbaka och upprepar några få ord, mumlandes väldigt tyst. Sjukhus, är ett av orden, och så är det Linköping, och hjälp. Om och om och om igen. Hon är heroinberoende, ett ångestpaket med stripigt hår, klädd i bara en morgonrock och inget annat. Under morgonrocken putar en rund mage ut – hon är gravid och vi får veta att födseln är planerad till morgondagen.

Doktorn kommer in och det blir en krock av kontraster. Hennes hår är i en proper knut och hon går med bestämda steg; hela hennes person utstrålar säkerhet och kompetens. Men det jag tänker på mest av allt är att doktorn också är höggravid, med den vita tröjan tight över magen och läkarrocken utanpå.

Att se dem bredvid varandra får mig att tänka på hur politiker och alla andra vill hävda att vi är lika. Vi ska ha samma chanser i livet. Jag tittar på kvinnan på sängen, knappt kontaktbar, mumlandes och halvnaken utan att bry sig det minsta, och tittar sedan på läkaren, samlad och ansvarig, och jag tänker nej. Nej, vi har inte alls samma chanser i livet. Vi är inte lika. Barnet som ligger i heroinmissbrukarens mage kommer inte alls ha samma chanser i livet. Redan under fosterlivet formas vi av våra mammor och sättet de lever på, och det barnet riskerar såväl missbildningar som neurologiska problem som abstinensbesvär som start i livet. Jämför det med läkaren som kanske inte lever perfekt, men allt talar för att det barnet kommer att ha det bättre förspänt. Det är möjligt att det trots allt går bra för heroinistens barn, men då är det mot oddsen.

Vi är inte lika.

Att men inte när
Jag tittar på patienten i sängen – 80 år, håret nästan vitt och huden skrynklig. Mungipan hänger på ena sidan.

Han skulle vara min första “rädda hjärnan”-patient. Vi kallar dem så, strokepatienterna. Det finns protokoll för hur de ska behandlas, eftersom det behöver gå fort (behandling med trombolys inom 4,5 timme) – poängen är just att rädda hjärnan. När den här patienten väl kommer in med ambulansen blir det snabbt uppenbart att det inte finns så mycket hjärna kvar att rädda. Klockan är åtta på morgonen. Personalen på hemmet där mannen bor har hittat honom liggandes på golvet och ringt ambulans eftersom han inte svarar på tilltal eller stimulering. De har ingen aning om hur länge han legat på golvet; senaste kollen var kvällen innan.

Hans hjärtrytm pendlar mellan bradykardi på 30 och takykardi på 180, andningen kommer ojämt och hans syresättning ligger i omgångar på under 80%. När vi försöker vända honom börjar han kräkas upp brunsvarta spyor som ser ut som kaffesump.

Det första jag tänker när jag ser honom är att han kommer bli den första patient jag ser dö.

Den ansvarige läkaren är ung och nervös, men han får uppbackning och alla gör vad vi ska. Patienten kopplas upp – blodtryck, syresättning, puls, andningsfrekvens – och han får ett armband för identifikation, precis som de andra hundra patienterna som kommer till akuten varje dag. En CT-skalle beställs, vi tar EKG, infarter sätts, dropp hängs och blodprover tas. Det flyter på, allt vi ska göra. Vi har våra ansvarsområden, vet vad vi ska göra.

Någon timme senare har patienten varit på röntgen och jag sitter i rummet eftersom han ska vara under konstant observation. Röntgen har visat att han har hela hjärnan full av blod där det inte ska vara. Massiv hjärnblödning. Jag tänker att det är fascinerande att hans hjärta ännu slår, att de suckande andetagen ändå kommer regelbundet. Kroppen verkar ha vant sig vid sitt nya tillstånd, för ett tag åtminstone.

Vi väntar på att han ska dö, för det kommer han att göra snart. Om några minuter, några timmar eller några dagar – vi vet bara att, men inte när.

(Men det är å andra sidan sant för oss alla.)

Åter till vardagen

Skolan är igång igen. Jag har visserligen undvikit varje tendens till föreläsning, men den har börjat. Istället för att gå på dagens “inspirationsföreläsningar” om förbättringsarbete och HEL2 har jag idag spenderat ett par timmar på HUB (Hälsouniversitetets bibliotek) och läst, skrivit och ritat bilder som hör neuro till. Vi har två inläsningsdagar i början av temat om två veckor, men jag känner att eftersom jag inbillar mig att jag kommer ha vissa svårigheter med neuro så är det lika bra att jag kommer igång nu. Dessutom är det alltid roligare att plugga när man inte måste.

Det är lite extra roligt att gå till skolan nu eftersom det kryllar av Nollan av olika slag. Läks egna turkosa svampar till Nollan har detta år skyltar som såg mer lila än blå ut, men den totala förvirringen som brukar synas i deras ögon var precis som vanligt. De rör sig i grupper och tittar åt alla håll. Det känns väldigt längesedan jag var där, samtidigt som det givetvis känns väldigt nära fortfarande. T5? Skojar du? När jag var T1 inbillade jag mig att man kunde så enormt, oändligt mycket när man var stor T5:a. Å andra sidan inser jag alltid när jag tänker så, att jag trots allt kan många tusen procent fler saker nu än jag kunde då. Texter i våra böcker var så svåra att jag fick slå upp vartannat ord och det fanns gott om ord jag fick stava mig igenom. Nu är de del av mitt vokabulär och jag funderar inte på dem. Det är svårare att komma ihåg vad saker heter på “vanlig” svenska nu för tiden, det märkte jag under sommaren. Pancreas eller bukspottkörtel? I min värld alltid pancreas.

Denna termin ska jag trycka in både fysiologi och patologi för hjärnan. Det lär bli en del nya ord.

Sista dagen innan skolan började bestämde föräldrarna sig för att ta sig ner till Linköping från huvudstaden. Det var egentligen tänkt att mamma skulle komma ner eftersom pappa skulle till USA och hon inte hade lust att sitta hemma själv, men pappa bokade om flyget på grund av stormen Isaac var på väg åt det håll dit han skulle, och sedan tog han plats bredvid mamma på tåget och kom hem till oss. Vi åkte och tittade på möjlig plats för vigsel, åt lunch i stan, åt på Bosses glassbar, och traskade omkring. Det var väldigt lugnt och avslappnat. Av förklarliga skäl en hel hög prat om bröllop. Så blir det när ett är planerat inom tolv månader.

Pappa åkte hem på söndagskvällen eftersom han trots allt måste ta sig till USA, men mamma stannade ytterligare en dag. Jag hade upprop på T5 medan hon och L gick en runda på stan. Jag förundrades över känslan att det känns som igår. Nu är det visserligen bara 2,5 månad, men ändå. Det är 2,5 månad. Lite samma känsla hade jag när jag kom hem från USA efter att ha bott där ett år. Ingenting här hade förändrats då heller. Mamma sa samma sak när hela familjen bott i Schweiz i fyra år och vi kom tillbaka hem igen. Några barn föds, alla blir äldre – i övrigt är det inga större skillnader.

Vi åt lunch på stan och njöt fullt ut av den klarblåa himlen och värmen. Satt på uteservering som lyckades ligga i lä, så det var sommarvärme där trots att termometern bara visat 13,5 grader när vi gick hemifrån. I ett slag blev det höst. Efter lunchen tog vi en kaffe och en pralin på Chocolat, och sedan hade jag HEL2-upprop som jag flydde från så snart det var möjligt. På eftermiddagen traskade jag och mor i Eklandskapet och pratade om allt mellan himmel och jord, med relativt stort fokus på bröllop. Det var väldigt mysigt. Efter middag gick jag med mamma till Resecentrum och vinkade av henne. Vi träffas för sällan, men man uppskattar träffarna desto mer så här.

I eftermiddag traskade jag med K på stan och gjorde lite ärenden. Mycket trevligt. Hela stan är åter full med folk efter sommarens tomma gator. Jag föredrar det här.

På det hela taget är jag med ens tillbaka i vardagen. Det är skola och träning och kompisar och gråa skyar. Det är hemma och det är bra.

Hemma igen

Så var man hemma igen. Det känns på en gång som att det är en evighet sedan jag satt i stolen i arbetsrummet framför mina datorskärmar förra gången, men samtidigt som att det var hur längesedan som helst. I faktisk tid har det varit 2,5 vecka. Det har hunnits med Gränna, Jönköping, Barsebäck, Mauritius, Barsebäck, Jönköping, och Gränna (ses ett mönster?). Mauritius borde väl egentligen upprepas, med tanke på att fjorton dagar spenderades där, jämfört med några timmar till några dagar på resterande ställen.

Är nu också förlovad, vilket öppnat mina ögon för en helt ny värld av galenskap. Inte visste jag att ett bröllop skulle kunna vara så komplicerat att fixa som vissa på nätet får det att låta. Allt från de mest kreativa inbjudningarna till färgteman, från brudklänning till herrskor, från utseende på ringar till cupcake-tårta. Så detta är ett nytt hav av okunskap jag nu doppar tårna i, ungefär samtidigt som termin 5 börjar dra i mig och stadie II-tentan hägrar på horisonten.

På Mauritius roade vi oss i stor utsträckning med att utforska allt det som fanns under ytan. Sex dyk hanns med och jag tog mitt Advanced Open Water-cert. Efter det första dyket hade jag egentligen ingen lust alls att dyka mer – då hade vi vält oss baklänges från båten för att hamna i tre meter höga vågor som man kände hela vägen ner till arton meter, min luft tog nästan slut (10 bar kvar när vi skulle börja ta oss uppåt) eftersom utrustningen läckte och jag var stressad, vilket resulterade i att jag fick använda dykledarens luft hela vägen upp, och när vi kom upp igen, efter att ha tumlats runtruntrunt under säkerhetsstoppet på fem meter kom L upp i båten och gick rakt över på andra sidan och spydde, medan jag satt och var alldeles grön i ansiktet. Jag tyckte inte det lockade att upprepa upplevelsen. Efter att ha serverats anti-sjösjuketabletter gav jag dock det hela en chans till, och vi trivdes riktigt bra. Avslutningen på dyket i form av en papperslapp och en ring var givetvis svårslagen…

Sedan följde ett djupdyk ner till 30,5 meter där dyket i övrigt inte var särskilt spännande, samt ett strömdyk som var riktigt spännande – det var starka strömmar. Vid ena tillfället drogs jag med av strömmarna och L fick greppa tag i mig och hålla i mig för att jag inte skulle föras bort.

L följde däremot inte med när jag skulle göra mitt navigationsdyk. Jag fick navigera med kompass på 14 meters djup, rakt fram och tillbaka och i en kvadrat. Lyckades på första försöket med samtliga övningar, vilket överraskade mig själv.

Sista dyket blev delvis i strömmarna igen, och vi fick se både en örnrocka med ett vingspann på två meter och en jättesköldpadda som inte tyckte att det var kul att vi tittade på den, så den simmade iväg. Riktigt bra avslutningsdyk.

Utöver all dykning blev det inte så där vidare mycket gjort. Det var ju heller inte tanken. Vi traskade upp och ner längs stränderna, åt god mat och fick massage på spat. Jag läste ut både svenska fantasyboken Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren och Hungerspelen-trilogin av Suzanne Collins. Cirkeln var bra – om svensk småstad och med sex tjejer som huvudpersoner. De får reda på att de är häxor. Första delen av en trilogi, andra boken är Eld som jag ska införskaffa och läsa vid tillfälle. Cirkeln har nog en målgrupp som är något yngre än mig, mer i åldern som huvudpersonerna är (dvs gymnasiet), men jag gillar genren som tar magi och sätter det i vår vanliga verklighet, så jag gillade den.

Hungerspelen-trilogin var över förväntan. Jag såg Hungerspelen-filmen för ett tag sedan och tyckte att den var bra men förstod samtidigt inte riktigt bakgrundshistorien. Boken är bättre än filmen och förklarar givetvis mycket bättre bakgrunden. Boken är desto blodigare än filmen – de har väl tonat ner skräckdelarna för att kunna nå en större publik. Jag ser nu fram emot att se tvåan och trean när de kommer ut, det blir intressant att se hur de gör.

På vägen hem läste jag om Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, vilket fortfarande är en fantastiskt rolig bok. (Läste den förra året och skrev om den.)

Hann med att skriva 30 001 ord under semestern, vilket gjorde L gnällig och mig glad. Bara halvfärdig med berättelsen, så det ska också hinnas med under de kommande veckorna. För en gångs skull har jag hela berättelsen klar för mig innan jag skriver den, vilket är ett ovanligt tillvägagångssätt för min del.

Nu väntar T5 om bara några dagar. Fram tills dess tänker jag ta det väldigt, väldigt lugnt. Färdigställde T3-kompendiet med de kompletterande sidorna idag – det är nu 118 sidor och de av er som köpt det kommer få mail om att få det nya så snart jag korrläst några av sidorna.

Och så ska jag tvätta, för det är väldigt vad tvätthögen är stor…

Slut på sommarjobb

Så var sommarjobbet slut. Kom plötsligt på detta, sådär så att det verkligen slog mig, när jag gick från omklädningsrummet efter passet. Visserligen låste jag in mina grejer i skåpet inför min fortsatta timanställning, men ändå. Sommarjobbet är slut. Åtta veckor blev det.

Jag tänkte också att om jag jämför det jag gjorde idag med vad jag kunde när jag började, då känns det lite som natt och dag.

Avslutade sommaren med att börja sätta PVK:er på egen hand idag. Fick öva i förrgår och igår, på syrror och senare på patienter som jag inte lyckades med – men idag lossnade det och på förmiddagen sattes tre PVK:er utan problem. PVK, perifer venkateter, är en nål man sätter som sedan får sitta kvar. I den kan man sätta dropp och dra fler blodprover om så skulle behövas, utan att sticka igen. Det är praktiskt, men vi sommar-uskor har inte fått sätta dem. I förrgår bad jag att få testa och sedan dess har jag som sagt övat, på villiga, icke-stickrädda patienter.

Andra saker jag inte kunde när jag började: assisterade en suturering och la om såret efteråt. Jag vet vad som behövs och är inte längre totalt förvirrad. Det ska vara Xylocain (bedövning), två nålar, en spruta, hålduk om läkaren önskar, sutureringsset, nål/tråd-kombo, sterila handskar, kompresser, lite natriumklorid… och så vidare. Det är kul, och när det sys klipper jag och kan samtidigt stå och prata med doktorn (en av L:s gamla kursare, så jag har träffat henne innan) och lugna patienten, och ta det allmänt lugnt. Det är väldigt skönt att jobba när man känner att man kan.

Hela perioden har varit en lärandekurva. Igår var jag med vid min första LP, lumbalpunktion. Sticka en nål i ryggen, vill säga. Det råkade bli L som fick göra den. Mitt jobb är inte så stort, mest hålla koll på patienten och ge doktorn rör att låta likvorn droppa ner i, men ändå. Det blev mest spännande när skåpet patienten var uppkopplad till började pipa högljutt med larm om bradykardi. Hjärtfrekvensen hade fallit till 34. L bad mig ta pulsen vid radialis för att se om skåpet hade fel, men patientens händer var kalla och jag kände ingen puls alls. Okontaktbar, genomsvettig patient helt plötsligt, och ledningsläkaren fick kallas in. LP:n fick avbrytas efter i runda slängar åtta minuter, och jag sprang till KlinKem för att lämna likvorproverna sådär omgående som behövdes.

Det har inte varit så mycket akut-akut känns det som, de senaste två veckorna. Det har varit orange patienter, alltså ordentligt sjuka, men jag har inte varit med vid något livshotande på ett tag. Orange ger dock alldeles tillräckligt mycket sysselsättning, så det är inga problem. Även gula, framför allt gul-prioriterade buksmärtor, kan vara enormt pyssliga eftersom det är så svårt att ta reda på vad som är fel med dem.

Satt i triagen hela lördagen och träffade mängder med patienter. Jag kan inte direkt förneka att jag blir ganska grinig, dock, när patient efter patient kommer in med saker som absolut inte hör hemma på en akutmottagning.

Tillstånd som inte hör hemma på en akutmottagning (exempel från hela sommaren):

– En sprucken tånagel som är fixad av fotvårdare. Inte värmeökad, inte varig, inte något fel alls. Men det gjorde ont. Hint: det gör ont med naglar som är spruckna hela vägen ner till nagelbandet.

– Smärta i en kroppsdel som är planerad för operation fyra dagar senare, och som man dessutom har smärtstillande mediciner för, men som man inte tar sina smärtstillande mediciner för. Vad är tanken att vi ska göra åt saken?

– Matförgiftning. När hela ens jobb blir matförgiftade av en tårta behöver man inte komma till akuten efter att ha kräkts en gång. Gå hem, ta en panodil, gå och lägg dig. Och nej, vi vill inte ha en bit av tårtan för att analysera varför du blev sjuk.

– En träflisa på några millimeter i handen på en treåring, som suttit där i exakt tre minuter innan föräldrarna bestämmer sig för att åka till akuten. Föräldrar borde ha något sorts krav på sig att försöka själv. Resultatet nu var istället en treåring som efter fyra timmar på akuten var helt hysterisk, eftersom läkaren kommit in med något vasst för att försöka få ut träflisan. Inte en bra erfarenhet av akuten.

Och sist men inte minst:

– En svald insekt. Nej, den kommer inte “surra omkring” i bröstet. Nej, du behöver inte ett EKG. Ja, du behöver en CT-skalle med frågeställningen: Tomt? (som föreslogs av briljante T). Ja, eventuellt kör vi en rektoskopi också, bara för sakens skull – vi måste ju se hur långt insekten kommit (som föreslogs av lika briljante L).

Och så vidare, ad nauseum.

Nu är det i varje fall semester. Det ska bli väldigt, väldigt skönt. Ikväll blir det middag ute och sedan bio – senaste Batman – och på lördag drar vi mot Skåne med stopp i Jönköping, för att senare ta oss vidare utomlanders…

Roliga dagar, tråkigare dagar

Vissa dagar älskar man sitt jobb mer än andra. Idag var älska-faktorn hög, igår låg. Men så har det nästan uteslutande med aktiveringsgrad att göra också.

Trots att det var måndag igår hade jag under flera timmar på förmiddagen absolut inget att göra. Var placerad på C-teamet som i första hand tar hand om ortopedpatienter. Denna uppdelning är eftersom dessa patienter blir triagerade som “blåa”, vilket innebär att de kan vänta på doktor i princip hur länge som helst. Om dessa patienter placeras på övriga team – A, B och E – kommer de således att ständigt glida ner på prioriteringslistan, tills de väntat i sex, sju, tio timmar på att få en röntgen och ett gips/frikännande/linda/whatever. Således är det bättre att de alla kommer till ett eget team där de inte blir ständigt nedprioriterade.

Det är dock inte det roligaste av team att vara på som uska. Framför allt inte under en dag då inte en enda människa ska gipsas, vilket är ungefär det enda roliga man gör där. Under förmiddagen hade doktorn en massa patienter att kontakta efter röntgenronden och hon gjorde det till lunch. Vi hade dessutom knappt några patienter. Så jag läste nyheter (DN.se) och knappt-nyheter (aftonbladet.se) och läste lite neuro och sånt där som får tiden att i åtminstone ett sakta mak ta sig framåt. Tacksamt nog snabbade det hela på sig efter lunch, då det trillade in sju-åtta patienter på kort tid och några till och med skulle ha prover tagna. Det är roligt att sticka. Börjar bli ganska bra på det dessutom. Avslutade passet med blodprover på en herre med dyspné och han och jag hade en sån trevlig liten pratstund om allt möjligt. Jag hade ju gott om tid ändå. Läkaren däremot sprang som en skållad råtta.

Dagen idag har varit så mycket bättre. Hamnade på team B, vilket måste vara mitt favoritteam. Det mesta kan hamna där, men inte neuropatienter (de går till A där neurologjouren sitter) och inte ortopedpatienter (vilka, enligt ovan, går till C). Det man får är en hög bröstsmärtor och en hög buksmärtor, med lite dyspnéer, infektioner och annat kul inkastat mitt i. Det är många prover, urinstickor, en del odlingar och mycket att helt enkelt pyssla med. Jag gillar pysslandet. Jag gillar att ha att göra.

Fick också chans att testa artärblodgas idag igen – och lyckades. Yay!

Så idag var en bra dag. Jag bad LS (ledningssköterskan) om att få ha avbyten under eftermiddagen istället för att bara vara resurs, vilket innebar att istället för att bara traska omkring och försöka hitta arbeten så var jag på olika håll och kanter och löste av för att folk skulle få gå på lunch. Således blev det en timme på C (vilka givetvis hade mycket mer roligt att göra idag), en timme i triagen (vilket jag är tacksam att jag slipper sitta i hela dagarna, man blir lite knäpp efter en stund), och sedan avslutade jag med att gå tillbaka till B. Fick till och med sitta och brainstorma med en av läkarna en stund, gällande en klurig patient. Riktigt roligt.

Bara denna och nästa vecka kvar nu, suck. Men det ska definitivt bli enormt skönt med semester. Alldeles kopiöst otroligt fantastiskt skönt.

Body Worlds

Igår besökte L, jag och K den fantastiska utställningen Body Worlds. Jag har velat besöka den sedan L berättade om den, eftersom han såg den i Prag redan för några år sedan.

Konceptet är riktiga kroppar som donerats till utställningen, som fylls med formaldehyd och sedan dissekeras med enorm varsamhet och precision. När utvalda muskler/nerver/blodkärl dissekerats fram “plastinerar” man kropparna så att de håller och inte ruttnar. De ställs i poser så att man ser hur kroppen arbetar – den första kropp med muskler man stöter på på den svenska utställningen är “Kaptenen” som håller en kikare till ögat. Armens och handens muskler är framdissekerade, ihop med några av nerverna. Går man runt och tittar på baksidan har de öppnat ryggraden för att man ska kunna se hur nerverna löper uppifrån hjärnan och ner ut i extremiteterna.

Nästa kropp är “Löparen” som är tvådelad – en och samma kropp, men vissa delar av skelettet och muskulaturen är i den ena halvan, övrigt i andra. Ingenting är upphängt i linor – vissa av kropparna är förstärkta med ståltråd för att kunna hållas upprätta, men plastineringen gör större delen av arbetet. Bara det att få kropparna att balansera måste kräva enormt arbete. Varje kropp tar ungefär ett år att ta fram, enligt en i personalen.

Mest berörande var den gravida kvinnan med ett åtta månader gammalt foster i magen. Till skillnad från resten av utställningen kändes det där lite sorgligt, ett liv som inte alls fått börja. I samma sektion finns embryon och foster att se på.

Exempelbild från Body Worlds. Denna (“Surfaren”) finns med vid den svenska utställningen i Södertälje.

Läkarförbundet har kritiserat Body Worlds-utställningen och kallat det organhandel. Jag tycker det är fullständig bullshit. Mest av allt för att i så fall är varenda kropp som dissekeras på läkarutbildningen också organhandel. Personerna som donerar sina kroppar till Body Worlds gör det helt medvetet, efter att ha läst information och skrivit på papper med frågor om varför man vill göra det. De får inte betalt. Det är människor som funnit utställningen fascinerande och, likt mig, inte bryr mig något särskilt om vad som händer med min kropp efter min död. Om min kropp skulle kunna användas för att undervisa människor i anatomi och fysiologi och även en del patologi (det fanns lungcancer, fetma, och hjärtinfarkt med bland det som visades upp), så är det ju bara bra. Jag är ju ändå död. Och det ska sägas att bättre omhändertagande av en kropp efter döden tror jag knappt existerar.

I en artikel för Sveriges Radio står det (Marie Wedin är Läkarförbundets ordförande och Lars H Gustafsson barnläkare):

Men varken Marie Wedin eller Lars H Gustafsson tycker att det är ett bra sätt att förstå människokroppen på. Till exempel skulle dagens modeller i plast fungera lika bra.

– I läkarundervisningen använder man virtuella modeller där man kan sitta vid datorn och se det här mycket bättre och mer detaljerat. Så för den sakens skull behövs inte en sådan här utställning, säger Lars H Gustafsson.

~ Läkarförbundet kritiserar Body Worlds-utställning, SR.se 15 juli 2012

Lars H Gustafsson “undrar om de personer som donerat sina kroppar har vetat i vilket sammanhang de ska visas.”

Det finns flera invändningar mot kritiken:

1. Utställningens poäng är inte att nå läkarstudenter. Poängen är istället att nå icke-medicinare och förmedla vår fantastiska kropp och dess förmågor till dem. Få folk intresserade av naturvetenskap, av våra egna kroppar.

2. Visst finns det virtuella modeller som extremt detaljerat kan visa insidan av kroppen för läkarstudenter. Men de flesta av oss som faktiskt suttit med de där virtuella modellerna har också insett att det inte alls är samma sak som att dissekera kroppar på riktigt – vilket lärarna också säger, och därför påpekar hur viktigt det är att vi dels får lov, dels tar chansen att dissekera. Det ger en helt annan förståelse än att titta på datorskärmar.

3. Plastmodeller? Vi har plastmodeller på Clinicum i skolan. De suger. Punkt.

4. Om man kollar det minsta på informationen kring utställningen får man snabbt reda på att varenda kropp som står på utställningen har givits med fullt medgivande av personen i fråga. Jag och L köpte en bok om utställningen och där står det:

Ställa ut verkliga mänskliga exemplar har bara gjorts möjligt tack vare oräkneliga donatorer. Under sin livstid har dessa personer testamenterat att deras kropp, efter döden, ska plastineras och på så sätt vara tillgänglig för utbildningsläkare och ge information för alla andra som har ett intresse för medicin. De har uttryckligen avsakt sig rätten till en begravning.

~ Body Worlds, svensk utgåva, s 18

I kommentarsfältet till SR:s artikel finns kommentarer om nekrofili och att utställningen skulle vara ett uttryck för att vi lever i “psykopatins tidevarv”. Jag bara suckar.

Jag rekommenderar denna utställningen till vem som helst som är det minsta nyfiken. Den är fascinerande, inspirerande och autentisk. Den griper tag i en och släpper inte. Och ja, barn kan definitivt se den. Flera barn besökte utställningen när vi var där och ingen av dem tyckte att det var obehagligt. De tittade nyfiket och frågade massor av frågor. En pojke tyckte lite synd om människorna, men inte mer än att han med gapande mun gick och tittade och försökte följa muskler och nerver. I en tid där barn knappt intresserar sig för naturkunskap och alla ska bli stjärnor genom Idol tycker jag att det här är exceptionellt.

Berättelser från akuten, del 1

Hjärtstopp
Mitt första hjärtstopp är en äldre man. Han är mer än 80 år gammal. Han har haft hjärtstillestånd sedan långt innan ambulansen kom till platsen och när han väl kommer till oss har man gjort HLR på honom i över femtio minuter. Jag tar över när han kommer in på akutrummet. Känner de tunna revbenen som brutits under den hårda behandlingen. Fem defibrilleringar har inte tagit, hjärtat slår inte. När datorn återigen konstaterar asystoli bestämmer läkarna sig för att det är dags att ge upp. Jag släpper händerna från honom, redan varm och andfådd trots att jag bara gjort kompressioner i några minuter.

Jag tittar på klockan och undrar om de ska göra så där som i amerikanska TV-serier – time of death, 1.57 p.m. med en suck och en titt på klockan – men det gör de inte. Jag noterar tiden och det är bra, för senare kommer läkaren in och frågar vad klockan egentligen var när de bestämde sig för att livet var slut.

Vi gör i ordning honom, jag och sjuksköterskan. Tar av kläderna som är smutsiga och sätter på rent. Sluter ögonlocken och stänger munnen. Flyttar över honom till en riktig säng, den som står i DVA-rummet. DVA. Död Vid Ankomst. Det är rummet där folk som dött på väg till eller på akuten hamnar, för att deras anhöriga ska få en chans att säga farväl. Det är lugnt och stilla där, med levande ljus och tystnad. En korridor bort, så att det dagliga livet på akutmottagningen inte märks.

Han ser ut som att han sover. Jag stirrar på bröstkorgen, väntar på att den ska lyftas och sänkas för det brukar den ju göra.

Det är första gången jag sett en människa dö. Folk frågar mig hela eftermiddagen om jag är okej, och jag svarar ja. Det är sant.

Saft
Vi syr ihop pannan på henne. Hon är äldre, har ramlat och slagit i pannan i asfalt. Jacken blöder ymnigt. “Det är bra blodförsörjning, det kommer läka fint,” säger doktorn. När doktorn frågar om det gör ont när vi sätter bedövningen svarar kvinnan, “Ja, det gör ont i benet. Det krampar.” Jag och doktorn tittar på varandra, för de flesta tycker att bedövningen gör fruktansvärt ont.

Kvinnans händer är röda av blod. Vi tvättar av dem men efter att hon sytts går hon till vasken och sköljer av dem igen. Hon tittar på det rosa vattnet som strilar ner i hon. “Jag är alldeles röd om händerna,” säger hon. “Det kanske är saft. Har jag varit ute och plockat bär?” Hon tittar inte på mig, utan stirrar på sina händer. Efter en stund lägger hon till, “Eller också kanske det är blod. Jag minns inte. Vet du vad som hände?”

Så fort jag förklarat vad som hänt har hon glömt det igen.

Göra skillnad
Hon kommer in med andningssvårigheter. När hon är uppe och går blir andningen tung och det snurrar för ögonen på henne.

Jag kommer in till henne och hör hur det är med henne. Pratar en stund. Frågar om anhöriga, får svaret att hon inte har några. Hon är gammal, vänner och familj har dött undan för henne. Några barn blev det aldrig. Hon är glad ändå, åtminstone när jag sitter och pratar med henne. Jag hjälper henne till toaletten när hon behöver kissa – står man på vätskedrivande blir det ju en del rundor till toan – och hon ursäktar sig varje gång, ursäktar att hon behöver hjälp. Jag försäkrar henne att det inte gör något, att det är det jag är där för.

Timmarna går, för det gör de på akuten. Jag tittar in till henne när jag har möjlighet och när hon försiktigt frågar om hon skulle kunna få något att dricka ger jag henne kaffe och en macka. Hon blir så glad. Ytterligare timmar senare, när diagnos ställts och doktorn bestämt att hon ska få åka hem, följer jag henne ut till taxin och väntar med henne tills den kommer. Hon är glad åt sällskapet.

Den dagen känns det som att jag gjort en verklig skillnad för någon.

Nemi, örhängen, och jobb

Mitt i sommaren försvinner tiden med mycket bättre saker än att blogga, så det blir few and far between här just nu – men det stämmer för de flesta bloggare, känns det som.

Är inne på min femte vecka på akuten och saker och ting börjar bli rutin. Det känns väldigt skönt och jag är inte längre lika trött när jag kommer därifrån. Har till och med börjat träna efter jobb nu, från att ha varit helt slut efter jobb de första veckorna. Men så har antalet patienter också lugnat ner sig. Smärtgränsen för akuten här i Linköping – antalet då väntetiderna börjar stiga rätt rejält – är ungefär 120 patienter, och nu har vi snarare legat runt 100 per dygn istället. Folk har semester och har bättre saker för sig än att sitta på akuten. Det är generellt så att det är mer patienter på akuten när det är jobbdags, vilket betyder att måndag efter lunch någonstans är värst för det mesta, och sedan går det ner desto senare i veckan det blir.

Jag stortrivs fortfarande på jobb och bäst är det när det är att göra. Jag vantrivs, som med alla jobb jag haft, då det inte är något att göra. Då har någon hällt klister i klockan för det går så lååångsamt.

I övrigt har det varit familjemiddag med Ls familj med tio vuxna, fem barn och en valp, vilket var lagom kaosartat men trevligt. Det har varit letande efter bil eftersom L och jag bestämt oss för att köpa en sådan, och vi åkte på utflykt igår med Ls bror för att titta på en som vi sedan inte köpte så vi får fortsätta leta. Det har varit en del mys, bara jag och L, för att sådant ska man definitivt göra tid för, och sedan har det varit dagar i sträck då vi knappt setts eftersom vi jobbat omlott.

Det börjar dra ihop sig till semester och det ska bli väldigt, väldigt skönt.

Och nu, helt random saker. Först, Nemi från för någon vecka sedan. Såå väldigt sann för såå många. (L la ut den på sin Facebook, om några redan sett den.)

Nemi. Perfekt. Klicka på för större version.

Sen hittade jag ett tips på nätet som jag efter ett besök på IKEA bestämde mig för att testa. Örhängen är störiga att försöka hålla reda på, och jag ogillar boxar och sånt som tar massor av plats och sånna där plastbrickor som man får billiga örhängen på är svåröverskådliga. Tipset var att köpa en istärningsform och lägga ett par örhängen i varje fack. På IKEA hittade jag deras form för istärningshjärtan och köpte en. Ett (i något fall två) par örhängen i varje fack – överskådligt och praktiskt.

Praktiskt tycker jag :)

Vid samma tillfälle på IKEA köpte L och jag en Ribba tavelhylla och satte upp vår nya tavla på i sovrummet. Jag har velat ha det ett tag och det blev väldigt bra. Praktiskt att kunna flytta om när vi blir uttråkade. Ska eventuellt köpa två till att ha på den tomma väggen i arbetsrummet, så att vi kan sätta upp våra diplom och sånt där.

Resultat…

Så sånt är livet här i Linköping för tillfället. En lite tveksam sommar med tanke på vädret (på vår utflykt igår var det å ena sidan ösregn så att det inte gick att se vägen ett tag, med 13,5 grad ute, och å andra sidan strålande sol och 20,5 grader – svensk sommar när den är som bäst), med två personer i hushållet som ser väldigt mycket fram emot semester, och som hittar på trevligt mys mellan jobbpassen.

Trafikolyckor flera gånger om

Tre dagar in i en femdagarsvecka på akuten. Mina första tre dagar på egen hand som uska är avklarade och det funkar riktigt bra. Har tagit venprover, EKG, vitalparametrar, urinprover och allt möjligt annat, och kombinerat det hela med städning och plock och prat med patienter.

Gårdagsförmiddagen var så lugn att jag mest satt och läste nyheterna. När man gjort sina extrauppgifter (uskor och sjuksköterskor har extrauppgifter som hör till varje jobbpass, såsom städning av visst utrymme och koll att allt är påfyllt på olika rum, osv) och det är tomt eller nästan tomt i akutliggaren blir det inte så mycket kvar. Vi hade skickat iväg alla prover som skulle till KlinKem och patienterna hade det så bra som de kunde ha. Då blir det internet. Vi var två uskor och två sjuksköterskor på team A dessutom, så definitivt inte mycket nog att göra för alla. Några satt och surfade på hemnet.

(Det ska sägas att L hade att göra med en röd patient som kom in på förmiddagen och sen tog stora delar av hans tid. Men det var inte på mitt team.)

Sedan kom eftermiddagen.

Jag gick på lunch och när jag kom tillbaka började det hela. Först fick vi in en orange patient på bräda (immobilisering) och fick fixa med honom. Kort därefter kom första trafikolyckan in (personbil körde in i ett lastbilssläp i 80 km/h), andra trafikolyckan (personbil voltade) och tredje trafikolyckan (krockade på E4). Det var helt bisarrt – vi hade sex eller fler patienter på en gång som samtliga skulle vara immobiliserade. Vi har traumabrädor klara där man kan spänna fast patienter som behöver vara immobiliserade. Vi har vanligen två sådana stående, väntandes på patienter – den här gången fick vi kontinuerligt göra i ordning nya traumabrädor.

Samtidigt fanns givetvis de vanliga patienterna som blev sittandes. En av dessa patienters anhöriga skällde ut en av mina kolleger efter noter eftersom det tog tid. Vi beskylldes för att vara lata och att gå och äta och inte göra vårt jobb, och förklaringen att det finns folk på akuten just nu som inte andas köptes inte alls. Det är så enormt oförskämt. Ja, vi går och äter för att vi orkar inte annars – men det ska sägas att det var gott om personal som igår inte fick lunch förrän vid tre-halv fyra tiden, just eftersom det var så enormt många orange och röda patienter. Det var personal som jobbat sedan 7.45.

Man kan ju klart konstatera att om man åker till akuten när man inte egentligen är akut sjuk/skadad så kommer man få vänta. Framför allt när det blir eftermiddagar som igår. Jag hade ju hoppats att folk skulle förstå att inte andas eller stora blödningar eller bruten nacke går före jag-är-hungrig-och-vill-gå-hem, men…

Jag och L gick hem vid femtiden, ut i solskenet. Akuten är väldigt isolerad i sin avsaknad på dagsljus (än mer nu när det är en gigantisk byggarbetsplats precis utanför personalrummet) och det är fantastiskt skönt att komma ut. Vi avnjöt jordgubbar och en film som avslappning.

Efter att vi gått hem fick de in ytterligare en patient, en tvååring som blivit påkörd. Först framåt fyratiden var det lugnt, enligt rapport från nattpasset.

Liseberg!

Vi hade egentligen bestämt att vi skulle åka till Liseberg med L&D, men nya valpen kunde inte lämnas bort så snart, så vi såg våra planer gå upp i rök – tills svärföräldrarna hörde av sig och frågade om vi hade någon annan att åka med, annars ville de gärna åka med oss. Sagt och gjort. L och jag tog oss till Jönköping i fredags och fick våra tänder kollade av svärmor (tandläkare) innan vi åkte hem till huset. Kväll med grillat följde.

Igår morse tog vi oss ur sängen vid åtta för att äta frukost före avfärd klockan nio. Jag somnade i bilen till min stora förvåning och således gick den dryga 1,5 timmen i bilen snabbt. Väl framme var det molnigt men 19 grader så vi tog regnkläderna i ryggsäcken och traskade in. Hade köpt Allt-i-ett på nätet två dagar tidigare, inklusive Quickpass, vilket gjorde att det gick väldigt fort att komma in. Visa från tidigare besök på egen hand (nästan två år sedan jag var på Liseberg förra gången) styrde jag och L kosan mot Balder. Det var i stort sett ingen kö och en första runda på berg-och-dal-banan avverkades snabbt. Det är verkligen en riktigt bra berg-och-dal-bana, med första backen som lutar sjuttio grader nedåt. Till och med svärfar, som tydligen inte egentligen gillar nöjesfält och alla dess attraktioner, tyckte att det var roligt.

Vi fick till en puss i Balder!

Därpå tog vi Kanonen, som inte föll sällskapet lika väl i smaken, och sedan åkte svärmor och L Spinrocken. Jag blir illamående av allt som snurrar, så jag lät bli, för att vi skulle slippa ha mig kräkandes resten av dagen.

Spinrocken med ett stycke L och svärmor i (någonstans).

Sedan flöt dagen på i ett virrvarr av attraktioner. Uppswinget, Lisebergsbanan, Höjdskräcken och Flumeriden klarades alla av, liksom ytterligare en runda Balder. Lunch intogs på finrestaurangen Burger King bland ett myller av barnfamiljer och sommarlovslediga tonåringar. Efter lunch spelade vi lite på lyckohjul varpå svärmor redan på andra försöket lyckades vinna två normal-size Center. De blev således efterrätt efter lunchen. Övriga utom jag åkte Hanghai (också en snurrande historia), samtliga sköt på bin eller vad det var med korkar (jag var bäst, men vann ingenting för jag var inte tillräckligt bäst) och med målet att vinna en sån där överdimensionerad bit choklad på två kilo spelade vi några gånger till på olika lyckohjul. Vår allra sista tjugolapp satte L på brickan 91-95 – och hjulet stannade på 92, så plötsligt stod vi som stolta ägare av två kilo Marabou Schweizernöt. Och ja, okej, vi skrek lite. En kort stund. För det är första gången jag vinner något sånt. Vi kånkade runt på den resten av tiden vi var där, och den fick åka med i Lisebergsbanan. Världsvan choklad.

Svärmor och L låtsas att Center är trollstavar á la Harry Potter (fick jag förklarat för mig efteråt).

Stooooooor choklad!

L är chokladsugen…

Vi noterade ett gäng familjer med barnvagnar fulla av tvåkiloschokladförpackningar och andra typer av godis i samma storlek (bilar, salt och blandat, mm). På en barnvagn räknade vi till nio förpackningar. Det är arton kilo godis. Allt var choklad. Vad gör man med så mycket choklad? Äter man den själv? Och hur mycket pengar har man satsat innan man vunnit så mycket?

Familjen V igår: svärmor som var överlycklig över att vara på nöjesfält, svärfar som mest bad till högre makter att det skulle gå vägen, och L som var på generellt gott humör.

Även svärfar slappnade senare av och njöt av Hanghai.

På eftermiddagen tilltog antalet människor eftersom vädret, trots hot om regn, höll sig alldeles perfekt för nöjesparksbesök – runt 20 grader, mestadels småmolnigt. Köerna växte således och eftersom vi ville åka Balder igen använde vi våra praktiska QuickPass och gick helt sonika förbi den 50 minuter långa kön för att sitta i vagnarna på mindre än fem minuter. Generellt stod vi aldrig i kö längre än en halvtimme på hela dagen, inte ens då övriga tre önskade åka Spinrocken igen. Den hade en utlovad kötid på 50 minuter, men den tog knappt en halvtimme.

Vi avslutade med den ovannämnda rundan på Spinrocken, sedan en sista tur med Balder (dagens femte runda), två rundor radiobilar (de är riktigt kul varenda gång!) och en omgång Lisebergsbana. Därefter, efter åtta timmar i parken, förklarade vi oss nöjda och åkte hem. Ganska så exakt tolv timmar efter att vi åkte kom vi hem igen, med oanvända regnkläder, två kilo choklad, och en riktigt bra dag i bagaget.

Puss, älskling!

Radiobilar!