Tag Archives: Sommar 2013

Siktet inställt…

Nyss hemkommen från ett pass på akuten som blev något längre än det skulle vara – skulle slutat kvart i nio, var därifrån tio. Det blir så ibland när man har akut sjuka patienter. Men det var definitivt ett sånt där pass när jag kom därifrån och tyckte att JA-A, jag ska verkligen bli akutläkare. Jag trivs så väldigt bra på akuten, med patientflödet och att man aldrig vet vad som komma skall. Den där patienten som kommer in och man tror inte är det minsta sjuk, som man planerar att skicka hem innan man ens påbörjat den, visar sig vara jättesjuk och hamnar på intensivvården, samtidigt som det kommer in högprioriterade patienter som efter tjugo minuter konstaterats vara helt utom fara. Och allt däremellan.

Jobbade med en fantastisk läkare och fantastisk sjuksyrra och då är allting så enkelt. Dessutom kan jag verkligen jobbet numera och det är en väldigt skön känsla. Allt flöt fantastiskt fint trots att det blev en hel del att göra med en av patienterna.

Så, akutläkare. Siktet är inställt. Innan dess måste jag dock ta mig igenom allt det här dravlet som är resten av läkarutbildningen. För närvarande innebär det tema öron-näsa-hals (ÖNH) och ögon. Det är så oerhört tråkigt att jag bara med nöd och näppe hållit mig vaken under föreläsningarna. Dessutom blir föreläsningarna ofta på en obegriplig nivå, såsom när man har en käkkirurg som står och, på ett visserligen engagerat och positivt sätt, undervisar om hur man utför olika typer av käkkirurgi. Saker som var man sätter titanskruvarna och lägger snitten. Vilket blir en konstig nivå, för jag ska inte bli käkkirurg och även om jag skulle bli det så hade jag inte blivit det på en föreläsning på T7. I bästa (?) fall kommer jag stå bredvid och titta på, eventuellt sy ett stygn nånstans nån gång på en käkoperation. Annars kommer jag bara skriva remisser dit.

I övrigt ska jag vara mentor åt någon T1-basgrupp ihop med E. Vi gick därför en mentorsutbildning i veckan. Fick lära oss vikten av mångfald och fick fundera över varför vi vill vara mentorer. Jag vill vara mentor för att jag vill träffa yngrekursare, för att kunna föra vidare en del av de insikter jag fått under dessa år, och för att kanske kunna vara något slags stöd. Det ska bli väldigt roligt att få träffa dem om ett par veckor.

Var också på dissektion i veckan. ÖNH. L och jag hade det som dejt – han följde med eftersom det är en dissektion han inte gått på – och det där var ju stället vi träffades på, så vi är lite lagom weird men det var skoj. Det är första gången vi varit tillbaka i dissektionssalen tillsammans sen den där första gången. Fortfarande en kul hur-vi-träffades-berättelse.

På måndag börjar första klinikplaceringen. ÖNH i Linköping. Har inte hört så mycket gott om det, hoppas på att det trots allt är bättre än sitt rykte. ÖNH och ögon är de enda placeringarna jag har i den här stan denna termin, så om inget annat borde resten bli bättre.  Jag ser fram emot infektionsplaceringen, det ska bli skoj. Mycket mer min typ av område.

Och kompendierna säljer som smör i solsken (obegripligt uttryck – varför skulle smör sälja i just solsken?) och jag har skrivit 3500 ord på en av mina fantasy-ish-böcker igår.

Så nu har ni en uppdatering på det mesta. Om nu någon bryr sig.

Insikter i början av fjärde året

Fluffig grön mössa.

Blå skylt på snöre runt halsen, namnet i stora bokstäver.

Fundersamma steg.

Famnen full av tunga fysiologiböcker.

Jag vill gå fram och säga, Lägg ner de där. Du kommer få läsa tills du spyr om ett par veckor, jag lovar, du kommer få läsa tills ögonen går i kors – men tills dess, låt det vara. Luta dig tillbaka under HEL och slappna av. De närmsta dryga fem åren kommer ändå vara till bredden fulla av plugg. Anatomi. Fysiologi. Patologi. Farmakologi. Och så vidare. Bakterier hit och bakterier dit, organsystem och cellbiologi, mediciner med verkningar och biverkningar. Du kommer lära dig mycket mer på en vecka än du trodde var möjligt, och vad du lär dig på hela utbildningen kan du inte alls föreställa dig.

Man är hungrig när man kommer till läkarutbildningen. Det är synd att de slarvar bort det egentligen – istället för att ta tillvara på den där energin man har av den totala glädjen över att komma in serverar man slö HEL-kurs som inte kräver nästan någon insats alls. Det är frustrerande. Men samtidigt har man chans att komma in i staden lite, att njuta av nollningen, få ordning på lägenheten eller studentkorridoren. Så på det sättet fungerar det. (Den hade kunnat vara kortad. Hälften. Tiden behövs så att T1:B inte blir lika mycket.)

Jag har fått mail innan tidigare terminsstarter från nervösa nya studenter. De oroar sig för att de inte ska klara av utbildningen, att biokemin kommer vara för svår och om hur man lär sig anatomi. Frågor som, “Borde jag plugga hela sommaren?” är vanliga – och mitt svar samma varje gång: Nej.

Du kommer hamna i en klass där alla andra är precis lika nervösa över att inte vara bra nog. Ångestfyllda överpresterare, det är vi läkarstudenter i ett nötskal. Några kommer ha läst lite biokemi på universitetet innan, någon kanske är ingenjör och nån annan har gått någon termin på sjukgymnastprogrammet och har lite koll på anatomi – men dessa är olikheter som snart jämnas ut och inom ett år från start har ingen någon särskild fördel längre. Man lär sig hjälpas åt, man tentapluggar ihop och försöker förstå. Och i stort sett ingen tycker att det är enkelt.

Du kommer jämföra dig med de andra i klassen – men kom ihåg att det du jämför med är det kollektiva vetandet, hela resten av klassen. När andra räcker upp handen och ställer smarta frågor, eller ännu värre, kan svaren på lärarens frågor, då känns det som att “alla andra” kan allt och du kan ingenting. Men givetvis är det så att tillsammans kan “alla andra” mycket mer än du, för “alla andra” är hundra pers och det är klart att det sammanlagda vetandet är stort – men det betyder inte att var och en av dina klasskompisar kan mycket mer än du. Det kan de inte. Hade de redan kunnat allt hade de inte gått på utbildningen.

Så det vill jag säga, just då, sittandes på HUB med näsan i ögonboken.

Jag fortsätter plugga istället. Nollan kommer inse allt det där själv så småningom – det hjälper inte att någon annan förklarar det.

(Jag kämpar fortfarande med det där med “alla andra”.)

 

Officiellt T7:a

Så var man tee-sjua. Ett ordentligt “Ja!” på uppropet och så var det officiellt.

Inte för att min pepp-nivå gick upp nåt särskilt för det. Vi har haft uteslutande ögonföreläsningar hittills (fyra sedan igår, plus en basgrupp med samma tema) och jag tycker inte att det är något vidare spännande område. I stort ser jag fram emot om sex veckor, när jag är förbi allt vad öron-näsa-hals (ÖNH) och ögon heter och ställer in siktet på vårdcentral, primärvård, immun och lite röntgen. Det blir skoj.

Men vi har haft bra föreläsare, även om ämnet är öga. En professor emeritus som tycker det är fasligt kul att undervisa och som drog en hel del små historier och till och med gjorde fototransduktion intressant med sin energi. En ST-läkare och två överläkare, också de entusiastiska och duktiga (även om den siste pratade så snabbtsnabbtsnabbt att jag inte riktigt hängde med i alla svängar).

När jag gick från föreläsningen var Cellskapet fullt av små i blågröna mössor. Tre år sedan. Nu är det min tur att vara mentor. Det känns inte riktigt verkligt.

Ikväll följde jag med L till Norrköping och tittade på när han var superduktig målvakt åt FC ViN, AT-läkar-Korpen-fotbollslaget som adopterade honom i våras på AT-träffen när det visade sig att han är en sån där som faktiskt vill stå i mål. Det var det ingen annan i FC ViN som ville, och L är duktig på det, så sedan dess har han spelat. Jag var med förra veckan också och då var de tragiskt dåliga. Denna gång var det inte så. Denna gång var de grymma – och de segrade till slut, rättvist, med 2-0. Den där nollan höll L imponerande…

Efteråt hämtade vi ut våra tackkort som kommit till Bergas postutlämning och de är hur fina som helst. Avslutade kvällen med tacos, för det är Ls favoriträtt och efter sina prestationer framför fotbollsmålet fick han bestämma.

 

Dags för T7

Imorgon börjar skolan. Klin. Klinikterminer. Praktik. Ut på riktigt. Det där man har längtat efter, alla de där gångerna man suttit med näsan i böckerna.

Utom att jag inte alls har lust nu.

Jag ser inte fram emot de två första placeringarna, som för min del är öron-näsa-hals och ögon här i Linköping. De har dåligt rykte om sig om att vi är alldeles för många studenter på för få läkare, och därför lär man sig inte så mycket. (Det är därför man inte kan utvidga läkarutbildningen hur som helst – pre-klinterminerna är väl inte så farligt (utom att vi inte får plats i föreläsningssalarna), men på klin är ju tanken att vi ska lära oss det praktiska av att vara doktorer. Då funkar det inte att stå åtta pers runt en patient och en efter en titta denne i öronen, eller liknande.). Jag är inte heller särskilt intresserad av någotdera fält.

Det kanske blir bättre än jag tänker mig.

Mest av allt är denna opepphet nog på grund av att det är termin tjugo. Man blir ju trött, till slut.

Andra praktikperioden blir först två veckor på Kisa vårdcentral vilket jag hört gott om från en läkare som jobbat där, och sedan blir resten av terminens placeringar i Jönköping. Jag önskade så, för att få så bra placeringar som möjligt. Man är betydligt färre studenter per avdelning där.

Fikade hos E (med hennes två nya sockersöta kattungar – jag saknar kattungar…) och pratade kommande skola och som tur var är hon mer pepp än jag. Förhoppningsvis smittar det.

I övrigt har jag och L roat oss med Transport Tycoon. Ja, det där gamla spelet från typ 1995 som var 4 MB stort och helt fantastiskt. Det finns som open source-variant som funkar med dagens operativsystem, och det är alldeles förskräckligt beroendeframkallande. Många timmar blir det och när man vill sluta tänker man, “Jamen, jag ska bara…” och sedan är man fast i en halvtimme till – minst. Briljant spel. Förra gången blev L tvungen att avinstallera det från datorn för att inte spela bort sina dagar. Med tanke på att han har AT-tenta på fredag hoppas jag att han kan hålla fingrarna i styr denna vecka.

Igår provade vi tango. Det var väldigt roligt. Vi var också på cirkus Brazil Jack med familjen S. Också roligt.

Roadtrip, del 7: San Francisco

San Francisco var vår resas sista stopp. När vi vaknat satte vi oss i bilen och, efter ett snabbt stopp i mataffären tvärsöver gatan där vi bland annat köpte två kilo blåbär för $11, körsbär och yogurt, körde mot staden. Det tog drygt två timmar inklusive ett stopp på In ’n’ Out, en av hamburgerkedjorna i USA som L hört så mycket gott om att han var tvungen att prova deras burgare och pommes. De hade goda pommes som är gjorda på hel potatis – jag såg hur en av de som jobbade tog en hel, skalad potatis och tryckte den genom en skärare och ut kom pommes som sedan lades i fritösen. Det istället för potatismospommes var gott. Vi tog också med oss en jordgubbshake – med 590 kalorier och 67 g socker i 4,4 dl…

När vi kom till San Francisco körde vi direkt till Golden Gate-bron. Den korsades utan några problem och vi svängde av på utkiksplatsen på andra sidan. Det var väldigt blåsigt men vi fick några bra bilder framför den berömda bron.

Vi checkade in på vårt hotell, Orchard Hotel, och tog sedan bilen ut till flygplatsen för att lämna tillbaka den. Vi puttrade in på återlämningen på de sista decilitrarna bensin, tror jag – man skulle lämna den med så lite bensin som möjligt eftersom man inte fick nåt tillbaka för det som fanns kvar i tanken. Vi var lite nervösa att den inte skulle orka hela vägen till garaget, men allt gick bra. Tåg tillbaka till stan.

Vi gick ner till Fisherman’s Wharf och gick runt där – tittade på sjölejonen på Pier 39 och på den vackra solnedgången. Vi hittade en helt okej restaurang, Butterfly. När vi skulle hem var det kallt och regnigt så vi tog en taxi.

[soliloquy id=”3776″]

På onsdagen fyllde jag år. 29 år gammal blev jag uppvaktad i sängen med ”frukost” – blåbär och körsbär i ett glas och så ett ”ljus” i form av mobilen på ficklampefunktion. Mycket uppskattat. Vi gick sedan, utan att äta någon frukost, ner till Fisherman’s Wharf igen för att få tag på biljetter till Alcatraz. Det visade sig vara mycket svårare än väntat. Överallt där ordinarie biljetter såldes stod det ”SOLD OUT” och när vi frågade fanns det inte biljetter förrän i slutet av augusti. Tydligen är Alcatraz en sådan sak man ska köpa biljetter till via nätet i förväg, något ingen av oss hade haft en tanke på. Vi fick tipset att gå till en av de bås som sålde kombobiljetter för turistturer i buss ihop med Alcatrazbiljetter och med stor tur fick vi tag på vad som förmodligen var två av de sista biljetterna till Alcatraz den dagen i hela stan. Fick betala fyra gånger mer för biljetterna än de kostade, men vi ansåg det värt det – när kommer vi till San Francisco igen? Förmodligen inte på tio-femton år.

När vi väl fått biljetterna kunde vi slappna av och äta frukost. Det blev socker-frukost med scones och varm choklad. Problemet med den typen av frukost är att man inte blir mätt, utan så snart man ätit klart börjar man undra över vad man ska äta till lunch. Vi gick vidare längs Fisherman’s Wharf och köpte en söt body till Ls kommande brorson (på vilken det står ”I <3 my uncle”). Vi tittade också på en utställning av gamla skepp som låg vid en av pirerna. Därefter åt vi lunch.

Klockan 15.50 tog vi båten till Alcatraz. Vi var så glada över att få åka och det hela blev riktigt bra. Båtturen gav vackra fototillfällen av både San Francisco, Golden Gate och Alcatraz.  Väl på Alcatraz såg vi en kort film om öns historia och sedan gick vi audiotouren med massor av information och spännande berättelser så att man lärde sig. Dessutom en hel del fototillfällen, så klart.

[soliloquy id=”3799″]

Vi åkte tillbaka med båten vid sextiden och gick för att ta spårvagnen hem. Det var en kö på runt 40-45 minuter, men det var också något vi verkligen ville göra. På plats fick L den kompletta amerikanska upplevelsen med någon religiös knasboll som höll föredrag om Gud och George Washington och whatnot. Vi var glada när vi väl kom på spårvagnen och den började röra sig. Den stannade dessutom i stort sett precis bredvid hotellet.

Vi gick i stort sett direkt ut för att hitta middag. Det blev riktigt trevlig sushi och sashimi till födelsedagsmiddag och på ett 50-talsställe drack vi varsin milkshake till efterrätt. Mycket gott.

På torsdagen var det dags att åka hem. Mamma och pappa överraskade på min födelsedag med att ha uppgraderat oss från economy till businessclass på flyget med några av pappas många SAS-poäng, så hemresan blev bra mycket trevligare än den annars varit, med trerättersmiddag och stolar som kunde fällas till nästan helt liggande. Vi fick således sova ordentligt i sex-sju timmar.

Roadtrip, del 6: Yosemite

Måndagen blev en dag av bilåkning, men för ett väldigt vackert mål – Yosemite National Park. Totalt sett blev det någonstans runt åtta timmar i bil.

Jag hade hittat ett trevligt frukostställe via Yelp där vi började vår dag med bacon, ägg och färsk frukt. Semesterns bästa frukost. Därefter satte vi oss i bilen och åkte mot Yosemite (“Jossemitte”, inte “Yosemajt”). Vi stannade på vägen och köpte en donut (för att L skulle få prova en äkta amerikansk ¢65-donut), och så fick L Burger King till lunch. Totalt sett blev det en väldig massa hamburgare för L på resan. Det hjälptes ju inte när varenda restaurang, oavsett hur fin eller ofin, serverade hamburgare av något slag.

Väl i Yosemite, efter en resa på drygt tre timmar, fick vi ta en shuttlebuss till området med de redwood-träd som vi var där för att få se. Vi valde att promenera i skogen – det fanns ett litet tåg också, men vi hade suttit ner alldeles tillräckligt redan och ville gärna röra på oss – och det blev en promenad på någonstans runt 6-7 km. Det är inte särskilt långt, men lutningen var rejäl. Totalt sett tror jag stigningen var hundratalet meter.

[soliloquy id=”3708″]

Redwoodträd, som egentligen heter Sequoia, är gigantiska. De anses vara de största levande tingen i världen, och de har en bark som kan vara upp till en dryg meter tjock. Den tjocka barken gör dem eldtåliga så att när det brinner i skogen runtom så dör inte Sequoiaträden. Det högsta trädet i Yosemite är 88 meter högt och det tjockaste är 12 meter i diameter. De har inget djupt rotsystem utan de ligger väldigt ytligt för att kunna fånga vatten – de ligger sällan djupare än 2 meter (men de kan sprida ut sig 45 meter åt sidorna). Rotsystemen från olika Sequoias kan växa samman för att hälpas åt. (Mer om Sequoias)

Vi tyckte att Redwoods var bland det bästa vi gjorde på resan. Det var väldigt vackert och imponerande och man känner sig så liten bland träd som är upp till 1800 år gamla (The Grizzly Giant tros vara så gammal). Jag mådde inte helt bra, antingen beroende på för lite mat och vatten eller för att vi trots allt var 1600 meter över havet helt plötsligt (på morgonen hade vi ju varit vid havsnivå). Men jag njöt ändå och det blev bättre när vi kom lite längre ner igen.

När vi kom tillbaka i bilen valde vi mellan att köra tillbaka samma väg som vi kom, eller köra vidare på vägen och ut andra hållet. Vi valde det senare för att få se något nytt och det var vi väldigt glada över – vi fick se den ena fantastiska vyn efter den andra. Gigantiskt höga berg på båda sidor om vägarna, en flod som ringlade sig vid sidan av, och senare byttes det ut mot att vi var högst upp på ett berg och kunde se över flera kilometer orörd natur. Där stannade vi några minuter och njöt av stillheten – inga bilar och ingen bebyggelse förutom den enda väg vi körde på.

Yosemite - utsikt

[soliloquy id=”3741″]

Senare blev det inte lika roligt när vägarna fortsatte vara slingriga som bara den och det blev bäckmörkt. Men vi samarbetade och kom till hotellet vid tiotiden på kvällen utan några större problem.

Vi avslutade dagen med McDonalds. Vi skulle gå in – det stod att det skulle vara öppet till midnatt och klockan var bara halv elva – men dörren var låst. L ville ändå ha mat och jag föreslog att vi skulle hämta bilen tvärsöver gatan och köra genom drive-throughn. Det tyckte inte L som istället ställde sig i drive-through-kön utan bil. När vi kom fram till luckan för att hämta maten såg personalen väldigt ställda ut – det där hade ingen någonsin gjort tidigare. Men vi fick vår mat i alla fall.

Dags för bröllop som inte är vårt…

Har påbörjat en av många minnesgrejer jag ska göra för de senaste veckornas happenings – fotoboken för USA. Den kändes enklast att börja med eftersom det bara är jag och L som har bilder därifrån och ingen annan, till skillnad från bröllopet där jag fortsätter få bilder från alla gäster och fortfarande väntar på den stora högen bilder från fotografen. Igår fick jag, av Ls syster, 370 bilder. Jag blir nästan tårögd när jag tittar på dem, av ren och skär lycka. Det var en sådan fantastisk dag.

I helgen fick vi dela ett annat pars lika fantastiska dag – det var E och Fs bröllop. Jag och L tyckte båda att det var skönt att kunna åka iväg på bröllop och inte behöva göra något annat än att njuta av mat och fest. Det är en skön känsla, att ha vårt eget gjort. Det är trots allt en ganska stor stress (…underdrift…), även om det också är väldigt roligt.

EoF gifte sig i Uppsala, så jag och L tog bilen upp till Stockholm och gjorde oss i ordning där innan vi vidare till Uppsala. Ls kompis J med flickvän J följde också med i bilen. Vi hade kanske inte räknat helt rätt på tiden det skulle ta att ta sig ut till lilla Dalby och efter viss stress från framför allt min sida kom vi fram sju minuter innan utsatt vigselstarttid. Vi var inte sist, vill jag meddela. Vi gick till den lilla söta kyrkan, fick program i handen och parkerade oss på en av bänkarna.

Brud och brudgum var, som sig bör, strålande vackra och mina ögon tårades för det är så väldigt fint med två personer som så uppenbart älskar varandra. Vigseln var fylld av sång och vackra ord och en hel del tårar. Efteråt fick vi kasta ris på brudparet och de kysstes så klart på kyrkbacken.

Vackra brudparet!

Vackra brudparet!

Vi fortsatte med fördrink utanför bygdegården där festen skulle vara, och det togs bilder och var allmänt trevligt. Lite senare var det dags för middag med mycket god buffé och massor av tal. Vi bytte platser mellan huvudrätt och efterrätt så att man fick en massa nya människor att prata med, vilket var roligt, och sedan var det tårta med lime och jordgubb – mumsigt. Middagen avslutades med att vi gick ut och tände Kinalyktor (tror jag de kallas, de där papperslyktorna som lyfter när man tänt dem) vilket var väldigt vackert. Sedan var det fest med dans och mingel.

Brudparet skickar iväg sin lykta.

Brudparet skickar iväg sin lykta.

Jag och L stannade till någonstans efter midnatt och efteråt körde vi till hotellet i Uppsala där vi stupade i säng. På söndagsmorgonen åt vi gott om frukostbuffé innan vi satte oss i bilen igen. Körde åter in om Stockholm, denna gång Lidingö, där vi hälsade på Ls syster V med familj i flyttkaos – de håller på att flytta till en ny lägenhet. Vi fikade med mycket prat om USA.

Kom hem ganska lagom för att gå till jobb där ett halvnattspass väntade. Det var en ganska lagom kväll, inte överdrivet mycket patienter vilket ger gott om tid att prata med alla.

Om en vecka har skolan börjat. Termin sju. För första gången sedan jag började på läk är jag ganska opepp. Det börjar kännas att det här är termin nummer tjugo.

Roadtrip, del 5: Los Angeles och Highway 1

På fredagen hade jag lagt in en dag i Los Angeles, med besök på Walk of Fame och vad vi nu kunde tänkas tycka var trevligt. Det blev tyvärr resans sämsta dag på grund av den horribla LA-trafiken.

Från Santa Clarita åkte vi till Santa Monica, där det finns en halvberömd pir som vi gick ut på. Redan där var det mest bara mycket folk och massor av turistställen, men vi tog några trevliga bilder i alla fall. Vi skulle sedan till Boardwalk, men det kostade $20 att parkera även om vi bara skulle vara där en halvtimme, så vi skippade det och åkte vidare (dagen därpå körde en galning i hög fart ut på Boardwalken och körde ihjäl en kvinna som var på smekmånad. Något obehagligt.). Vi körde på Rodeo Drive och kollade alla galet dyra bilar som körde och stod parkerade där, och sedan tog vi sikte på Hollywood. Trafiken var hemsk och det tog väldigt lång tid. Till slut parkerade vi en bit från Walk of Fame och lillebror och jag gick till Chinese Theatre där de största stjärnornas stjärnor är, medan L pausade med en glass eftersom han var trött efter körandet. Jag tog bild med Britney Spears stjärna.

[soliloquy id=”3646″]

[soliloquy id=”3656″]

Vi sa farväl till lillebror som tog tåget till sin kompis och så styrde jag och L kosan mot Malibu. Vi hittade en riktigt mysig restaurang, Tra Di Noi, som en gång i tiden var en kändistät restaurang men numera mest bara hade väldigt bra mat. L åt en skaldjurspasta som jag tiggde till mig andra hälften av. Han är snäll, min man.

Vi körde sedan vidare på början av Highway 1 och hittade till vårt motell – ett ganska kasst Motel 6 som jag aldrig skulle rekommendera för någon.

På lördagen åkte vi vidare på Highway 1. Innan dess hann vi åka in till Santa Barbara där det visade sig vara någon sorts festival kallad Fiesta!. Denna inkluderade en lång parad. Det var tydligen tradition att köpa äggskal med konfetti i och L var inte sen att anamma denna tradition – någon dollar senare hade han fem ägg och fyra av dessas innehåll fick jag över mig. Konfetti överallt. Jag fick också en blomma att ha i håret. Efter mycket letande efter något vettigt blev det Subway till frukost.

Vi åkte vidare och stannade där vi kände för, bland annat på två stränder. Vi hittade till Solvang, en liten wannabe!Danmark-stad mitt ute i ingenstans med vinprovningsbutiker och mycket godis och glass. Jag och L var ute efter vettig lunch, men av det fanns det inte särskilt mycket. L fick i alla fall vara med på en vinprovning och köpte med sig ett portvin hem. På vägen ut från Solvang hittade vi en restaurang med södern-tema där man fick hur mycket mat som helst. Vi åt biff och L fick prova något han verkligen velat testa – Root beer float. Jag tycker att det är vidrigt (Root beer är en typ av läsk, och en float är att man lägger i en kula glass i läsken. Ick.), och L var inte heller särskilt förtjust.

[soliloquy id=”3660″]

Vi körde vidare genom vackra landskap hela vägen till hotellet, Rancho Tee Motel i Atascadero, som var trevligt och inte så mycket mer. L badade i hotellets iskalla pool.

Söndagen tillbringades helt på Highway 1. Vi började med att skippa hotellets ”frukost” (kaffe och kaka) och åkte istället till IHOP, International House of Pancakes. Där var servicen så dålig att det tog 45 minuter att få några pannkakor och allting var givetvis så sött att man fick hål i tänderna av att bara titta på det. Men jag ville testa IHOP eftersom jag aldrig varit där.

Vi körde mot Carmel och Monterey, där vi skulle äta middag respektive bo. Vi stannade på ett helt gäng ställen och tittade på utsikten som var slående vacker, och på sjöelefanter (elephant seals) som låg på stranden – de såg ut som gigantiska mördarsniglar, tyckte L och jag höll med.

Mängder med snirkelvägar blev det. Jag har klarat mig igenom resan med dels seabands runt handlederna, dels tuggummi i munnen, och dels åksjuketabletter. Körde denna kombo även på Six Flags för att slippa bli åksjuk av berg-och-dalbanorna (det hade ju varit hemskt trist). Det har fungerat riktigt bra och jag har helt sluppit åksjuka.

Vi kom till Monterey vid halv fyra-tiden och åkte, när vi laddat av bagaget och bytt om, till The Restaurant at Mission Ranch som vi fick ett presentkort till på vårt bröllop av Ls blivande kollegor på ryggkliniken. Där satte vi oss i baren i väntan på att få sätta oss till bords, och vi tog varsin drink. Klockan fem fick vi sätta oss till bords ute och det var kyligt men väldigt vackert. Vi tog in tre förrätter – jätteräkor, getost och lax – och tre huvudrätter – hummer/oxfilé-kombo (L), en dagens fisk (jag), samt blåmusslor (delade). Servitrisen tittade på oss som om vi vore galna och sa, ”Det där är mycket mat”, men när det väl kom in åt vi faktiskt upp det allra mesta. Av förrätterna fanns ingenting kvar och bara väldigt lite fanns kvar av huvudrätterna. Det var gott och riktigt mysigt.

[soliloquy id=”3676″]

Roadtrip, del 4: Six Flags

Eftersom både jag och L älskar berg-och-dalbanor visste vi redan när vi började planera USA-resan att vi ville till Six Flags Magic Mountain, som har några av de bästa berg-och-dalbanorna i världen. Jag kollade givetvis upp parken på nätet innan och hittade då att det fanns ”Flash pass”. Dessa fanns i olika varianter och innebar att man fick slippa en del av köerna. Efter lite diskussioner bestämde vi oss för att köpa den bästa varianten, Platinum Flash Pass, för vår dag. Detta visade sig vara ett alldeles förträffligt val.

Med Platinum Flash Pass går man i stort sett helt förbi köerna. Man får en liten dosa i vilken man kan boka en ride åt gången. Man bokar in sig på en ride och då står dosan i kö för en, så att man själv kan göra något annat istället. Detta gäller alla tre nivåerna av Flash Pass. Det som gör Platinum så väldigt värt om man åker dit en enda dag är att den dessutom reducerar kötiden med 90%. Om det är två timmars väntetid blir kön således 12 minuter istället. När denna tid gått plingar dosan till och det är bara att gå till Flash Pass-entrén och gå förbi i stort sett hela kön. Som extra bonus kan man välja att sitta kvar i riden ytterligare ett varv när man åkt en gång.

Med Platinum Flash Pass kunde vi utnyttja parken maximalt. Vi åkte alla berg-och-dalbanor i parken minst en gång och totalt sett blev det 18 åk för oss på nio timmar, dvs ett i halvtimmen. Detta kan jämföras med att stå i kö i genomsnitt 90 minuter för varje åk. Det är en extrakostnad – utöver de 290 kr i inträde kostade Platinum Flash Pass för tre personer denna dag nästan 1900 kr – men med tanke på vad vi fick ut av det var vi alla oerhört nöjda.

Vi kom dit halv 11 och var klara med säkerhetskontroller, uthämtning av Flash Pass, med mera ca 1 timme senare. Vi började direkt med Viper som har sju loopar. Vi var lite överentusiastiska och satt kvar en runda till i den, och när vi kom av behövde vi redan paus – med alla loopar pressas blodet ut i benen så att det svartnar för ögonen. Det var inte den enda berg-och-dalbanan i parken som lyckades åstadkomma det… Vi fortsatte till Revolution, den första berg-och-dalbanan med en loop i världen. Den var gammal och skakig och dagens sämsta åk.

Six Flags karta med vår tur genom parken.

Karta över Six Flags. Rött rundan före lunch, grönt rundan efter lunch :)

Fortsatte medsols i parken. L var piggast och ville åka nästa bana medan jag och lillebror pausade, så han tog en tur i Tatsu, i vilken man hänger under själva banan. Vi åkte den lite senare och den är väldigt häftig och ingenting för höjdrädda – då man dras upp i början av banan åker man någonstans uppåt 40 meter upp i luften, hängandes i selen utan något annat under sig och tittar rakt ner.

[soliloquy id=”3622″]

Vi gick vidare till Apocalypse, en mer traditionell bana i trä som var bra men för högljudd. Vi pausade därefter med en tur i mysiga flumeriden Jet Stream som slutar med ett 17 meter högt fall. Jag blev inte särskilt blöt, men det blev L. Efter det tog vi alla en tur i Ninja och Tatsu, som jag inte var så förtjust i men både lillebror och L tyckte mycket om.

Dagens absolut längsta kö var till lunchen – uppemot 45 minuter. Extremt dyr och dålig mat. Som tur var hade vi köpt två kanderade äpplen till efterrätt…

Andra halvan av dagen började vi från andra hållet av parken, eftersom vi ätit i den änden. Vi gick till Goliath, som vi var ense om var dagens bästa äkta berg-och-dalbana. Den börjar med att man dras upp 70 meter upp i luften och sedan åker nästan rakt ner (det känns så i alla fall, i verkligheten är det väl mer åt 65 graders lutning) i 137 km/h. Den har ytterligare liknande dropp och sedan skickar den ut en i horisontella loopar som ger G-grafter som gör att det svartnar för ögonen. Kalashäftig.

Vi gick vidare till Scream som var sådär, Batman som bara jag och L åkte eftersom lillebror behövde paus (den var så där och hade parkens längsta kö, så vi var glada att vi inte stått i den kön för att få åka), och The Riddler som man stod upp i och som var helt okej. Vi åkte också Tidal Wave, som är en väldigt enkel ride – man åker upp i en stor flotte och sen åker man ner i ett 15 meter högt fall och blir blöt. Blötast blir man dock om man, som pappa gjorde för många år sedan, står på precis rätt (eller fel, beroende på hur man ser det) ställe på bron man går över efter att man åkt riden. Då kommer nämligen hela vågen från flotten upp på bron.

[soliloquy id=”3608″]

Vi åkte Jet Stream en gång till för att den var mysig och sedan ställde vi oss i kö till Superman. Det är en underbar inte-berg-och-dalbana som man skjuts iväg i baklänges i 160 km/h och sedan vänder man upp 90 grader och fortsätter uppåt tills den stannar, så hänger man någon sekund och tittar ut över hela parken och omgivningen ca 70 meter upp i luften, innan vagnen börjar dras ner av jordens dragningskraft igen och man återvänder i ungefär samma hastighet till ursprungsplatsen. L bestämde sig precis innan det var dags för att han inte ville, höjdrädd som han är, så det blev bara jag och lillebror. Vi fullkomligt älskade den. Största leendena när vi kom av och vi benämnde den snabbt den bästa riden i parken.

L ville hinna med extrem-berg-och-dalbanan X2 också – ”The world’s first 5th dimensional thrill!” var dess slogan – så vi gick dit. Jag och lillebror avböjde eftersom den snurrar åt alla håll, men L skrek sig igenom den och tyckte att den var allmänt kalas.

Vi avslutade dagen, då klockan var närmare halv nio på kvällen, med två rundor direkt efter varandra i Goliath. Det var en perfekt avslutning på en fullkomligt fantastisk dag. Vi åkte därifrån och var hungriga, så vi hittade ett steakhouse, Black Angus, och åt där kött som var över all förväntan. Vi delade en chokladkaka till efterrätt. Den var gigantisk och vi tre orkade inte äta upp den, men den var så klart en dessert för en person egentligen.

Roadtrip, del 3: San Diego

Efter Disney gick färden söderut, mot San Diego. Innan vi lämnade Anaheim åkte vi förbi Honda Center, en hockeyarena som L gärna ville se. Han fick se den utifrån men fick inte gå in, till hans besvikelse. Istället åkte vi vidare och letade en bra stund efter något bagelställe, eftersom jag ville ha det till frukost. Vi hittade ett, långt om länge. Utöver bagel blev det två väldigt goda smoothies som jag och L delade. L ville inte ha bagel utan gick till Subway, som var något av ett backupställe under hela resan när vi inte hittade något annat vettigt att äta.

Körningen till San Diego var enkel. L fick dock syn på några stridsvagnar och tyckte att vi skulle göra en detour för att se dem. När vi körde av kom vi dock nästan direkt in på marine corp-basen Camp Pendleton, så det blev en U-sväng och lite pinsamt.

[soliloquy id=”3598″]

L älskade San Diego redan innan vi kommit in i staden – redan på motorvägen kunde han nämligen se inte ett, inte två, utan tre stridsfartyg. Dessutom susade det förbi militärhelikoptrar. Hur kunde han göra något annat än att tycka om ett sådant ställe?

Hotellet vi bodde på, Gaslamp Plaza Suites, hade ett fantastiskt läge men mikromala rum. Sängen fick plats, inte så mycket mer. Vi la av oss allt bagage och gick sedan ut på upptäcktsfärd. Gick ner till hamnen, såg San Diego Convention Centre och gick längs vattnet. Vi åt på en restaurang ute på en pir och fortsatte sedan bortåt. Jag visste att det låg ett stort hangarfartyg, USS Midway, lite längre bort och när vi såg det spärrades Ls ögon upp – än mer så när han insåg att man fick gå ombord. Efter foton vid den staty som finns precis bredvid – Unconditional Surrender som är en staty av ett klassiskt foto från andra världskrigets slut – gick vi ombord på USS Midway. Det blev två timmars utforskning av fartyget (sedan stängde det) och vi var de två sista som fick gå med upp på en tur över the bridge och diverse annat som L tyckte var spännande.

På vägen tillbaka till hotellet köpte vi varsin San Diego-sweatshirt. På kvällen frågade vi om rekommendationer om någon bra fiskrestaurang i receptionen och fick två. Den vi valde, Osetra Fish House, visade sig servera resans bästa middag. Jag åt en gräddig mozzarella med tomat till förrätt, L fiskcarpaccio. Till huvudrätt en havsabborre för min del, ljuvligt god, medan L åt tonfisk.

Efteråt köpte vi choklad i lösvikt och mumsade i oss det på rummet.

[soliloquy id=”3582″]

På onsdagen lämnade vi San Diego och åkte mot Los Angeles igen. Vi åt först frukost på hotellet (där det fanns söta flingor, mjölk, bagels, bröd, några söta pålägg och cream cheese, samt dricka, så det var socker så det förslog). Det var dock en trevlig takterrass att sitta på.

Vi tog bilen ut till Coronado Island, den lilla ön utanför San Diego, och gick en kort runda på stranden där. Vädret var dock trist så vi blev inte långvariga utan fortsatte mot LA igen. På vägen stannade vi på Las Americas, en outlet precis på gränsen mot Mexiko. Vi såg då också en av de festligaste vägskyltarna – ”Guns are illegal in Mexico”. På Las Americas shoppade vi lite – två par skor och en klänning till mig, en Lacoste-tröja till L. När vi tröttnade satte vi oss i bilen igen. Första timmen mot LA gick bra men sedan hamnade vi i ker och det tog närmare tre timmar in till LA. Väl där hämtade vi min lillebror i downtown.

Vi körde direkt ut till Santa Clarita där vi bokat vårt hotell, Holiday Inn Express Hotel & Suites Santa Clarita. Helt okej hotell som framför allt låg nära vårt mål för nästa dag – Six Flags. Vi åt middag på Olive Garden, där de serverade hur mycket mat som helst.