Tag Archives: Sommar 2015

Tips och råd från allt och alla

Min dotter somnar någon gång mellan tio och kvart över elva varje kväll, och sover sedan till ungefär sex-sju-tiden på morgonen. Då vill hon ha mat, och allt som oftast somnar hon sedan om igen och sover till nio. Så har hon varit sedan hon var fem veckor gammal, då vi flyttade henne till eget rum.

Alla andra föräldrar jag pratat med tittar mer eller mindre avundsjukt på mig när jag beskriver mina nätter. Själv inser jag att jag har haft en enorm tur med en liten bebis som trivs så bra att sova på natten, men det har också hjälpt mig långt i insikten om hur olika människor är redan när de är spädbarn.

Det finns ingen gång i livet då vi får så många tips, råd och rekommendationer som när vi precis blivit föräldrar. De kommer från folk från när och fjärran, från nyblivna far- och morföräldrar, från vänner, från släktingar, och från fullständiga främlingar på stan. Alla är experter på spädbarn. Googla en fråga om något som har med bebis att göra så hamnar Familjelivs självutnämnda experter högst upp, istället för 1177. Föräldratidningarna berättar hur du får ditt barn att äta rätt, att somna på kvällen, hur du löser alla problem du möjligen kan ha. Alla kan och vet allt om vad som är bäst för alla andras barn.

Förutom att de inte alls gör det.

Jag är expert på mitt barn. Jag vet att hon kan sitta nöjt för sig själv och jollra i babysittern på förmiddagen i en halvtimme utan problem, men om jag försöker samma sak på kvällen så blir det tjut inom ett par minuter. Jag vet hur hon blir alldeles tung i min famn när hon somnar djupt för natten, mot hur hon aldrig somnar på det sättet på dagen. Jag vet att om jag är varm så är hon kokhet. Jag vet att hon avskyr att inte vara med och se vad som händer, så att ligga i barnvagnen är oftast urtråkigt och att bli buren bakvänd resulterar i illvrål av protest.

Jag vet det, men inte gör det mig till expert på något annat barn.

Jag har valt att inte köpa några föräldratidningar, jag ignorerar det mesta folk ger i tips-och-råd-väg, jag låter numera även bli att lyssna vidare mycket på BVC sedan de gett råd som gav mig dåligt samvete i flera veckor över att jag gett mitt barn mat. Jag och L gör det som passar oss, och framför allt det som passar E. Vi samsover inte eftersom hon och vi alla sover mycket bättre var för sig. Hon har fått börja sitta framåtvänd i sjal/sele väldigt tidigt eftersom hon avskyr att sitta bakåtvänd. Och så vidare. Det som funkar, det funkar. E berättar högljutt när det inte funkar. Och hon sover jättegott om natten när hon får sova själv. När hon börjar göra ljud ifrån sig på morgonen – hon skriker inte, utan gör ett lite högljutt joller, blir tyst och väntar för att se om någon kommer, och gör sedan samma ljud igen om man inte är snabb nog – kommer jag och tar upp henne.

Så sluta lyssna på alla de där goda råden om allt. Gör det som funkar.

När jag plockar upp henne och hon ler, då vet jag att det jag gör kanske inte alltid är helt rätt, men det är tillräckligt rätt och hon är nöjd.

Hennes leende får hela min värld att bli varmare.

Bröllop, barnfritt, utflykter… semester!

Har haft en fantastiskt trevlig helg. Den började redan i torsdags, faktiskt – inte för att jag numera håller något vidare koll på vilken veckodag det är (med L på semester har jag inte ens hans jobb för att hjälpa mig med om det är helg eller inte), men det stod i kalendern att mamma skulle komma till Linköping då, och det gjorde hon. Sedan vi fick Liten har mamma besökt Linköping fler gånger än hon gjort sammanlagt under resten av tiden jag bott här. Typ.

På torsdagskvällen satt mamma barnvakt medan jag och L för första gången sedan hon kom fick gå ut utan barn. Vi åkte till Norrköping av alla ställen, där jag hittat en White Guide-recenserad restaurang Ardor, som numera heter The Lamp (av oklar anledning). Vi hade en grymt bra kväll där, med fantastisk förrätt och stor skaldjursplatå till huvudrätt. L benämnde det den bästa hummer han ätit, och jag föll pladask för havskräftorna. Vi fick också prata med varandra som vuxna människor utan avbrott av bebis som vill ha uppmärksamhet, vilket var väldigt tacksamt. Trevligt att umgås med sin man, inte bara pappan till sitt barn. Det blev ingen sen kväll, men de timmar vi var iväg var välbehövliga.

Fredagen var lugnare – men vi hade årets kräftpremiär. Det var sol och varmt, så vi placerade bordet i skuggan av ett av träden i trädgården, och hade vår pyttelilla kräftskiva för tre personer där, utan roliga hattar eller sånger, men med massor av kräftor. L hade även slängt ihop en mumsig Västerbottenpaj som blev riktigt bra. E sov genom det hela, så samtliga vuxna fick äta med båda händerna, och just när det gäller kräftor är det definitivt lämpligt.

Mini-kräftskiva!

Mini-kräftskiva!

På lördagsmorgonen åkte vi en kvart tidigare än planerat iväg mot Stockholm. Vi hade tänkt åka åtta, men vi var klara tidigare och E hade somnat så vi körde. Vi åkte först till Ls syster V och fikade och tittade på deras fina lägenhet. De har bott där i två år, men vi har bara varit där en enda gång, samma helg som de flyttade in, så det såg lite annorlunda ut… Efter laddning med kaffe och hallon-choklad-kladdkaka åkte vi vidare mot Värmdö där jag och L var bjudna på bröllop. Mamma var med för att barnvakta E ytterligare en kväll. Vackra brudparet F och T (den senare gammal kursare till L) gifte sig vid en sjö, himlen var knallblå och solen strålade – det var en fantastisk eftermiddag som övergick i en underbar kväll. Maten var jättegod, talen välskrivna och brudparet såg sådär lyckliga ut som brudpar ska göra. Det blev fest hela kvällen och en bit in på natten.

Uppklädda för F och Ts bröllop.

Uppklädda för F och Ts bröllop.

Idag åt vi frukost med brudparet och övriga gäster som sovit över, och sedan körde vi hem igen. Mamma tog tåget hem och L åkte ut och fiskade, vilket är vad han gör om kvällarna nu under semestern.

Även onsdagen var en trevlig dag, nu när jag tänker efter. Jag, L och E gjorde en liten dagsutflykt till Gränna och Jönköping. I Gränna besökte vi Polkapojkarna (enda polkastället man får handla på, eftersom det är Ls gamla arbetsplats), vilket alltid är ett mysigt och smakrikt stopp, och sedan åt vi räkmacka på ett café en bit upp på berget ovan Gränna. Mycket gott, och fin utsikt. Därefter tillbringade vi resten av eftermiddagen hos Ls föräldrar. Deras trädgård är lummigt härlig och innehåller dessutom en massa ätbart – hallon, vinbär, körsbär, äpplen… Mums.

Uppe på berget vid Gränna.

Uppe på berget vid Gränna.

L och föräldrarna inspekterar trädgården.

L och föräldrarna inspekterar trädgården.

Vi försöker göra mesta möjliga av Ls semester och de soliga dagarna den här sommaren erbjuder (det har varit sol varje dag sedan L gick på semester, så han förstår inte vad folk klagar på…) – och det känns som att vi gör ett bra jobb.

Namngivning och födelsedag

Augusti är här, och hittills har augusti inneburit tårtskapande för min del. Först hade vi Es namngivning (ihop med kusinen) med två tårtor, och sedan fyllde jag en faslig massa år väldigt nyligen, och en annan av Es kusiner fyller år imorgon. Vi firade mig och Z igår, så två tårtor till.

Namngivningen blev perfekt. Vi köpte ett tält, jag, D och D, som vi kan ha framöver till liknande tillställningar, eftersom det blir betydligt billigare efter bara två gånger att ha ett eget än att hyra, och där ställde vi upp bord för alla vuxna. Barnen fick ett barnbord under ett träd utanför. Temafärgerna var blått och orange, och dekorationerna gick således i de färgerna. Ebay is my friend, där hade jag hittat både pompoms, vimplar och godispåsar för nästan ingen peng alls (kinesiska Ebay är snorbilligt). Orange och blå servetter hittade jag på IKEA.

Jag och D pyntade tältet medan killarna förberedde maten.

Pyntat tält.

Pyntat tält.

Det var fint väder hela dagen, trots att alla dagar fram till dess hade inneburit mer eller mindre regn. Partytältet blev ganska varmt, så vi öppnade sidorna och använde det som solskydd istället för regnskydd.

Vi hade en kort ceremoni med välkomstskål, allsång (Var nöjd med allt som livet ger!) prat om de två barnens namn, diktläsning, presentation av faddrar, och ballongsläpp med heliumballonger. Det blev alldeles perfekt. E hade familjen Vs dopklänning under ceremonin och var hur söt som helst (sedan bytte hon till en mer praktisk och mindre kokhet klänning).

Killarna grillade och hade innan förberett pastasallad, spenatpaj, vanlig sallad och en hel massa annat, och folk åt så det stod härliga till. Det fanns också fiskedamm för alla, vuxna som barn (barnen stod i kö så snart L börjat säga “fiske…”), och sedan avslutade vi med tårta och presentöppning. Tårtor med vanilj– och hallonfyllning, och med choklad– och jordgubbsfyllning.

Vanilj- och hallonfyllning, täckt med marsipan.

Vanilj- och hallonfyllning, täckt med marsipan.

Choklad- och jordgubbsfyllning, täckt med marsipan.

Choklad- och jordgubbsfyllning, täckt med marsipan. Ugglor är mitt och Ls “tema” för Es rum.

Därefter minglade alla vidare, barnen sprang sig trötta och alla hade allmänt trevligt. En mycket lyckad dag.

Sedan var det min födelsedag, vilket kändes som ett betydligt mindre big deal när man passerat trettio (jag har passerat trettio – hu!). Gjorde hursomhaver en tårta till mig och en tårta till Z som fyller nio. Hans mamma kom på inspirationen – Minecraft. Den är inte så komplicerad och perfekt som jag önskat, för jag hade inte tid eftersom det var ganska sent påkommet, men födelsedagsbarnet identifierade omedelbart vad temat var, så den fick godkänt. Smaken gick också hem.

Min egen tårta var ett experiment – chocolate chip cookie dough brownie cake. En tårta med en browniebotten, ett lager cookie dough (ja, ogräddad kakdeg), och ett lager sockerkaksbotten med chokladbitar i. Täckt med en ny typ av smörkräm, med kondenserad sötad mjölk i, vilket gjorde smörkrämen fluffigare än vanligt. Det hela blev ganska gott… :p

Själva födelsedagen firades lugnt – frukost på sängen av älsklingen, besök av svärföräldrarna, lunch och tårtor hos familjen S med större delen av familjen V, och sedan en lugn eftermiddag och kväll med god hemlagad middag.

Chocolate chip cookie dough brownie cake.

Chocolate chip cookie dough brownie cake.

Minecrafttårta med jordgubb- och vaniljfyllning.

Minecrafttårta med jordgubb- och vaniljfyllning.

Insidan av min tårta...

Insidan av min tårta…

Imorgon fyller min lilla tjej två månader. Det är helt galet vad tiden går fort – och hur mycket hon växer. Tio centimeter på två månader, det är inte illa. Tänk om vi hade fortsatt växa på det sättet…

Bröllopsdag och dagar som går

Det är inte så prioriterat med blogguppdateringar just nu. När liten sover får man passa på att plocka undan, fixa saker, och sova själv – om inte liten somnat i sjalen, för då är det svårare att sova. Då får man baka istället. Om mindre än två veckor ska vi ha namngivning för liten och litens kusin, så två tårtor ska bakas till dess. Tur att liten inte är det minsta brydd när vispen går på högvarv.

Förra veckan åkte jag till Barsebäck och hälsade på föräldrarna. Eller ja, åkte på retreat och blev omhändertagen. Fick sova på eftermiddagarna och även på morgnarna – klockan sju, när liten fått sitt morgonmål, gick jag in till mamma som hoppade ur sängen, tog E och gick ut på promenad med henne så att jag fick sova vidare. Fantastiskt skönt och välbehövligt. E är jätteduktig på att sova om nätterna, vaknar oftast bara en gång och sedan tidigt på morgonen och somnar snabbt om efter båda, men det är ändå mindre sömn än jag behöver.

På dagtid lämnade liten knappt sin mormors famn, och om hon gjorde det var det oftast för att istället bosätta sig i morfars famn. Jag tog hand om matningen, i övrigt fick jag själv äta både frukost, lunch och middag med två händer!

Tänk vilka saker man blir glad över numera.

Annat som gör en ljuvligt glad är när liten ler upp mot en. Det har hon gjort sedan ett tag tillbaka, men det blir allt mer frekvent och lättare att locka fram.

I Barsebäck fick E träffa sin morbror också för första gången. Det första hon gjorde var att ge honom det största smil jag sett. Hon verkade förstå att hon behövde charma honom kanske lite mer än mormor och morfar behövde charmas. Det fungerade alldeles utmärkt, lillebror blev fullständigt charmad.

Att åka tåg med spädbarn var spännande, men oj vad hjälpsamma folk blir. Tåget var tacksamt i tid både dit och hem, och tågvärdarna ska ha all cred för de var hur snälla som helst och hjälpte med det de kunde. När jag skulle få ihop barnvagnen inför avstigning på vägen hem bad jag en av mina medresenärer om hjälp, och hon gav ett strålande leende och sa, “Oooh, jag har längtat efter att få hålla en sån här liten igen!”. Och sen satt E där ett par minuter. Nemas problemas.

L har jobbat och jobbat. Full vecka följt av helgjour som igår varade i över elva timmar.

Idag firar vi tvåårig bröllopsdag. Tänk att det är två år sedan vår underbara dag på Bjärka-Säby. Det känns det inte som, samtidigt som det känns så mycket längre sedan. Livet har förändrats, framför allt för sex veckor sedan. Bröllopsdagen är och förblir ett fantastiskt minne, en av de bästa dagarna i mitt liv.

20 juli 2013.

20 juli 2013.

 

Insikter som nybliven mamma

När man går ut på stan med ett spädbarn är det som om jag gick ut med en superkändis i famnen/vagnen. Helt plötsligt har jag gått från att vara Ingen till att hålla en liten människa som på alla sätt måste tittas på och beundras och oooh-as över. Inte mig emot egentligen, jag håller ju helt med. Lilla E förtjänar varje titt och beundring och oooh. Icke desto mindre måste jag ju säga att det är oväntat – det finns ju ingen brist på ungar i världen. Menmen. Det är trevligt.

Kanske lite mer väntat, och hand i hand med föregående, är alla välmenande tips man får. “Fryser hon inte, borde hon inte ha mer kläder på sig?” kommer från både när och fjärran. Mitt barn är en liten kamin av värme och till följd av detta är hon mer eller mindre knallröd mer eller mindre hela tiden, varför jag är ganska säker på att det bästa för henne trots allt är att ha bara blöja på sig när det är tjugo grader varmt ute. (Eller också kanske jag vägrar sätta på henne kläder eftersom jag är snål och tycker att hon behöver härdas. Något av alternativen är säkert rätt.)

Bästa kommentaren fick jag igår. L, jag och E tog en liten impromptu utflykt till Motala och åt middag där, och gick sedan och tog en glass. Till glasskön kom även tre tanter som snart fick syn på E och tyckte att hon var alldeles bedårande. Helt okej så långt. Men sedan beställer jag min glass, och en av tanterna utbrister, “Men ska mamma verkligen äta glass? Tänk, en del av det där går ju över till barnet!” Jag hade väl begripit det hela om jag beställt in en flaska vodka på ett uteställe, med ungen hängandes över axeln klockan två på natten, men – en glass? Really? Graviditetskilona har rasat av mig, och lite till, sedan hon föddes. Kalorier, även om det är en sockerbomb som glass, är nog inte undergången för varken mig eller E.

“Jo, mamma ska nog ha lite glass trots allt”, svarade jag och tog mina två glasskulor och vräkte på topping. För att topping är gott. Och glass också.

Kommentarerna är ju i all välmening, men man undrar ju ändå var folk får behovet av att ösa sina insikter över nyblivna mammor ifrån.

Några av mina egna insikter de senaste veckorna är i övrigt (en icke uttömmande lista, minst sagt):

(1) Tiden, som tidigare gick snabbt, har nu övergått i överljudshastighet. Tre veckor imorgon. Tre veckor?! Var i hela friden har tiden tagit vägen? Och samtidigt känns det, för mig och L som säkerligen för de flesta nyblivna föräldrar, som att E varit hos oss mycket längre.

(2) Spädbarn kan andas och äta samtidigt. Enligt en dokumentär på SVT beror detta på ett högt sittande struphuvud. Det är oavsett förklaring fascinerande.

(3) Än mer fascinerande är att spädbarn utöver att andas och äta samtidigt dessutom kan lägga till att sova och bajsa ovanpå det. Fyra saker på en gång, det är vad jag kallar simultankapacitet.

(4) Jag fungerar på mycket mindre sömn än väntat. Under graviditeten sov jag gladeligen tio timmar per natt och var ändå trött när jag vaknade. Nu är jag visserligen trött om dagarna (och grinig om kvällarna, fråga L), men jag fungerar på mindre än halva mängden sömn. Bra sömn får jag ungefär mellan elva och två på natten, när E sover sitt längsta pass. Sedan är det upphackade timmar till morgon.

(5) Min dotter är ett matvrak. Sin andra levnadsvecka gick hon upp ett halvt kilo. Om det fortsätter så kommer jag att få släpa runt på en heffaklump.

Livet är helt klart i en ny fas, och den är krävande, sömndepriverande, och, som Askungen skulle uttrycka det, alldeles underbar.

Min familj. <3

Min familj. <3

Studieuppehåll

Nu är det fem år sedan jag började blogga och nästan fem år sedan jag började på läkarprogrammet. En enda termin återstår, innan läkarexamen är min och jag kan ge mig ut i den vida världen (eller åtminstone söka jobb på universitetssjukhuset i Linköping som underläkare…).

Men det blir inte examen i januari. Det skjuter vi på en aning. Läkaryrket får vänta en stund, nu är det ett annat yrke jag får sysselsätta mig med:

Mamma.

Min och Ls dotter föddes den 9 juni och nu är det med henne och hennes pappa jag tänker tillbringa dagarna. Sommaren blir inte fylld av diktat, epikriser, och svårt sjuka patienter på onkologen som det var tänkt, utan istället blir det blöjor, amning och för lite sömn (det sistnämnda kanske det hade blivit ändå). Det är något helt nytt, och jag har ingen aning om hur det blir, utan bara att det blir.

Till hösten tar jag ledigt för att fortsätta vara mammaledig, och sedan får vi se när det blir återgång till plugg.

Eventuellt blir det inte lika mycket skrivet här heller, när jag har annat för mig. Det får vi se, men att höstterminen inte kommer ha läkarpluggsfokus är i alla fall klart.

Och jag får faktiskt lov att vara helt ledig för det blev galet nog så att jag klarade både bildtentan (med knapp marginal och bara för att de sänkt godkäntgränsen) och T10-tentan som jag inte ens trodde att jag skulle hinna skriva eftersom dottern var beräknad fyra dagar tidigare (och dessutom blev det godkänt med så mycket marginal att L tyckte att jag måste ha pluggat alldeles för mycket).

Sammantaget har detta varit en av de mest krävande terminerna – inte på grund av terminen i sig, utan för att jag sedan i januari flyttat till hus, fått en artikel publicerad, gjort samtliga placeringar, skrivit ett sedvanligt kompendium, skrivit och klarat två tentor (varav den ena den största på läkarprogrammet i Linköping), och alltihopa medan jag varit mer eller mindre höggravid. Jag är mycket sällan imponerad av mig själv, men den här gången är jag faktiskt det…

Ett enkelt tack

“Beklämmande” är ett ord som inte ens börjar beskriva hur det är att få höra att en sköterska i princip sätts i chocktillstånd för att en läkare tackar för att hon hjälpt honom (för det har aldrig hänt förut). Snarare är det så att What The Fuck täcker det mycket bättre.

Hur dåliga är vi egentligen på att säga tack?

Det är ett sånt litet ord. Fyra bokstäver. T. A. C. K. Men det kan betyda hela skillnaden mellan en bra och en dålig dag på jobb. Mellan att göra det man måste, eller gå den där extra biten bara för att hjälpa. Tro fan att man slutar orka försöka när ingen någonsin visar någon tillstymmelse till tacksamhet.

Min man är sällsynt bra på det där med tack och uppskattning och de senaste åren med honom har inneburit att jag lärt mig en hel del om hur enkelt det är att få andra människor att känna sig uppskattade. En godispåse inköpt “för att om inte patienterna tackar så får vi ge oss själva uppskattning”, en egenproducerad pappersmedalj som hänger på mottagarens vägg i all evighet efteråt, eller en chokladbit för att välkomna någon tillbaka till jobb efter en sjukskrivning. Det är så billigt men framför allt så enkelt att visa andra människor uppskattning.

Så man blir bedrövad när man inser hur dåliga vi är på det.

Jag älskar att jobba på akuten, delvis av den här anledningen. Man jobbar i team och oftast funkar det så att alla syns och alla förstår att de är viktiga. Man får feedback direkt, man får tack för saker man gör och det blir så mycket trevligare att jobba. Läkarna är inte några som kommer in på ronden, tar kommandot, beordrar vad alla andra ska göra, och sedan går. BRIVA var tyvärr motsatsen mot akuten. Det kunde gå veckor utan att jag ens träffade läkaren som hade hand om patienten (mycket eftersom läkarna byttes två gånger i veckan, men oavsett så såg jag sällan någon doktor), eftersom jag satt på rummet och höll koll på patienten medan läkaren rondade vid dator utanför. De satte scheman och bestämde allt vi skulle göra – att vända en medvetslös patient en gång i halvtimmen blir rätt krävande efter ett tag – men någon uppskattning blev det aldrig.

Min erfarenhet som undersköterska är att sjuk- och undersköterskorna är ganska bra på att tacka varandra, även om det även där är väldigt varierande. Eftersom min framtida gärning kommer vara i läkarrollen riktar sig detta således mer till läkarkollegiet: Tacka människorna du jobbar med. Gör sköterskorna (eller annan personal!) saker för dig, säg tack. Det är mycket möjligt att det du bett om är en del av deras arbetsuppgifter, men det kostar dig absolut nada att säga det lilla ordet. Och det kan göra någons dag, och göra att någon orkar slita lite till till för dålig lön och kassa arbetsvillkor (vilket de inte borde behöva, men det är en helt annan fråga).

(Vill man ta det längre så bakar man, köper en godispåse i kafeterian, printar ett väldigt uppenbart egengjort diplom, eller är kreativ på något annat sätt… Tänk själv hur du skulle reagera på något sådant!)

T10-tenta skriven

Där bildtentan fallerade fullständigt som mer eller mindre komplett irrelevant för tio terminers plugg (imponerande att lyckas med det) var T10-tentan desto bättre, i min mening. 101 poäng fördelade på två psykfall (ångest och ätstörning), ett neurofall (det enda som kändes ganska perifert för terminen), ett FoF-fall (genusfrågor) och ett geriatrikfall (mycket palliation). Neurofallet handlade om dystrofia myotonika, vilket såvitt jag kan minnas nämnts som en väldigt liten del av en föreläsning. I mitt kompendium tror jag att det tar upp typ fem rader. Så det var jag väl inte helt lycklig över, lika lite som att det som del av fallet fanns att tolka EMG och sånt. Inte något jag lärt mig den här terminen.

Men på det hela taget en schysst tenta, så får vi se nu om det gick vägen. Jag gick åtminstone en och en halv timme innan sluttid, tyckte det gick ganska fort att skriva. Men vem vet, jag kanske missade en massa. Vi får se.

Idag har varit första dagen på ledigheten. Jag har gått till stan, hämtat L från jobb innan lunch eftersom de har halvdagar på fredagar, och vi har varit på Tornby en runda. Nu till kvällen har jag varit fiskeänka – L åkte iväg med en arbetskamrat för att fiska. Fick en bild på en firre, så de verkar ha haft det bra.

Bildtentaresultat kommer enligt klasskompisar inte på ett tag än, men efter det är det väl dags att öppna böckerna igen. Tills dess tänker jag vara leeeedig.

Just det, grattis alla er som nu tagit examen – Facebook svämmar över av glada miner från diverse program :)