Tag Archives: Underläkare

Frustration

Frustration.

Varje vecka har vi läkarmöte med chefen där allt möjligt tas upp om vårdcentralen och allt som hör därtill. Ekonomi, hur det ser ut på andra vårdcentraler, omorganisationer, och mycket mer.

Och för varje vecka som går känner jag hur frustrationen ökar inom mig.

Vad inom vården fungerar idag?

Ekholmen är en välfungerande vårdcentral. Vi går till och med ekonomiskt plus om jag förstår det rätt. Incitamenten att göra det är dock väldigt, väldigt små – för den vinst vi gör får vi inte behålla. Inte investera i verksamheten och människorna som driver den. Inte anställa ytterligare en kurator, en sjuksköterska, eller läkare ytterligare. Pengarna går tillbaka till primärvårdscentrum, om jag begriper det hela rätt, och täpper igen hål som andra vårdcentraler gjort.

En annan vårdcental i stan har just nu en arbetande läkare på sina sju-, åttatusen patienter. Det blir visserligen snart bättre, men det säger en del när i princip hela verksamheten är sjukskriven, alla jobbkategorier.

På ortopeden har man 42 sängar sedan man byggde de nya lokalerna. Dessa har aldrig varit öppna allihopa samtidigt. Som mest har 32 sängplatser varit öppna. Under ett rätt stort antal veckor under våren kommer man bara ha öppet 24 platser eftersom det är sjuksköterskebrist. Det motsvarar hur många platser man har öppet under sommaren. Hur tror ni att det blir när sommaren faktiskt kommer? Eftersom man har så få sängplatser kan man heller inte operera de patienter som behöver opereras, annat än det akuta. Detta leder i sin tur till att verksamheten blöder pengar på grund av upprepade böter.

Akutmottagningen går dagligen på knäna och patienter blir liggande i många fler timmar än de borde bli, för att det inte finns några sängplatser någonstans på sjukhuset. Ortopeden är långt ifrån den enda kliniken som ser ut som beskrivet ovan, snarare tvärtom.

På geriatriken blir patienterna liggande i veckor i väntan på korttidsboende, så att de få platser som finns kvar är upptagna av patienter som är medicinskt färdigbehandlade.

Samtidigt sitter politikerna (oavsett färg) med händerna för öronen och säger “Lalalalala, patientsäkerheten är inte hotad.”

Det tar månader att få svar på en remiss som inte är akutmarkerad, för på mottagarsidan finns det tusentals remisser som väntar.

Och där sitter jag på läkarmötet med vår fantastiske chef som kämpar på i fullständig motvind, och jag undrar hur jag ska klara av ett liv i det här. Jag kommer antingen behöva sätta på mig skygglappar och fokusera på mitt eget, på mina patienter och vad jag kan göra för just dem (men frustrationen sipprar in när jag skickar remisser som avvisas och hänvisar till någon annan klinik, som i sin tur avvisar och hänvisar tillbaka till den första kliniken) – eller också försöka förändra det. Men jag vet inte hur. Jag kan inte se vilken position jag behöver ta mig till för att kunna förändra något.

I det ännu större perspektivet känner jag frustration över att det inte bara är sjukvården som är på väg utför i en allt snabbare hastighet. Utsätts jag för ett brott har jag mycket låg tilltro till att polisen skulle lösa brottet, för det är likadant där. Och skolan är inte så mycket att hänga i julgranen. Äldreomsorgen ska jag inte ens gå in på.

Allt det som var välfärds-Sverige håller på att raseras och jag vet inte vad jag ska göra för att försöka mildra fallet.

Ekorrhjulet snurrar på

Tiden bara rusar. Tidig december var senaste gången jag tog mig tid att sätta mig och skriva för bloggen. (Jag tänkte skriva “senaste gången jag hade tid”, men det är ju inte sant – tid finns ju, jag bara prioriterar annat när jag väl är ledig.)

Däremellan har jag hunnit med jul, ljuvliga dagar i Florida, en lunginflammation, och återgång till jobb.

Snart är det dags att börja AT, vilket jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning. Jag gillar Ekholmen. Jag gillar att veta vad jag håller på med, känna människorna jag arbetar med, vara trygg i att jag kan fråga när jag behöver det, och ha en plats som är min. Jag ser inte fram emot återgången till att ständigt vara ny på jobbet, ständigt vara den som inte vet var fikarummet är eller hur rutinerna på just det stället ser ut.

Det ska ju givetvis samtidigt bli spännande att se något annat. Att se ställena patienterna hamnar på när vi remitterar dem vidare.

Men just nu tuffar det på. Upp tidig morgon (gäsp!) för att dra dottern ur sängen och göra både henne och oss redo för dagis respektive jobb. Cyklandet till jobb blir lite lättare för varje dag, för det blir lite ljusare för var morgon som går. Helt plötsligt kanske man behöver solglasögon på väg till jobb… Sedan är det patienter hela dagen lång. Funderingar av och till på om man gör rätt, om handläggningen av en viss patient blev bra, om man gör saker man kan stå för själv. En del av ärendena har blivit rutin. Vissa dagar går jag inte och frågar om någon patient, andra dagar frågar jag på varenda en.

När eftermiddagen börjar lida mot sitt slut hämtas dottern på dagis (hon vill sällan gå hem; jag möts nästan alltid av ett “Nej!” när jag kommer, trots att hon kommer som ett av de första barnen dit och går hem som ett av de sista barnen… skönt att hon gillar förskolan…). Matlagning, middag, läggning, städning, och sedan några minuter i soffan de dagar det inte är schemalagd träning (poledancing!).

Och sen sova, och om igen. Ekorrhjulet, lite grann.

AT:n ska jag göra på 80%, för jag känner inte att det går ihop som det är just nu, med två heltidsarbetande föräldrar som inte kan flexa på något bra sätt.

En patient sa, Tänk om vi hade fyrtioåtta timmar på ett dygn.

Jag tror inte det hade varit bra, för jag tror inte vi hade tagit det lugnt de där extra timmarna. Vi hade bara försökt springa ännu fortare.

AT

Förra veckan kom så det efterlängtade (och innan svaret var klart, även ångestframkallande) samtalet från AT-kansliet.

Vi vill väldigt gärna erbjuda dig forskar-AT hos oss.

Så den 27 mars 2017 börjar jag AT. De har start både i mars och i juli, och jag fick välja, precis som jag fick välja om jag ville göra hela AT:n i Linköping eller om jag ville dela den mellan Linköping och Motala. Inte heller det var något svårt val, dels med tanke på E och hennes dagistider, och dels med tanke på att jag på alla sätt avskyr att pendla. (Fem år mellan Malmö och Lund räcker gott.)

Nio månader från examen till AT-start. Det blir jättebra för mig, för jag hinner vara på vårdcentralen alldeles lagom länge. Inlärningskurvan här är fortfarande så väldigt brant, utan tecken på att plana av. Det är bra om det får fortsätta ett tag till, och att jag kan få lov att känna mig hemma här. Det är så skönt att kunna namnet på folk. Veta vem man ska vända sig till med olika frågor. Känna att man kan delta i kaffepaus-snacket.

Inga fler jobbiga AT-intervjuer. Totalt tror jag de var nio som intervjuade mig. Nio pers att imponera på under en timme. Tre stationer, 20 minuter på varje station. På den ena stationen fick vi leka med Lego. Eller Duplo. (Fördel som småbarnsförälder, haha… E är ju i Duplo-stadiet.) Samtidigt som man skulle följa Duplo-instruktioner skulle man svara på frågor. Vad gör dig glad? Hur dags gick du upp imorse? Vilka hemsidor besöker du dagligen? Och efter första stationen (inte Duplo-stationen) fick jag kommentaren att jag såg så lugn ut. Jag kände mig allt utom lugn. Men fake it ’til you make it.

Och det gick ju vägen.

Och oj vad skönt det känns.

AT: Allmäntjänstgöring. Tjänstgöring på olika kliniker (medicin, kirurgen, psyk, akuten, vårdcentral, samt 3 mån valfri) under minst 18 månader, ofta 21 månader. För min del blir den valfria perioden forskning, eftersom jag fick forskar-AT.

Sökorsak: Trötthet

Trötthet.

Ordet står var och varannan dag som sökorsak i min tidbok. Trötthet. Nedstämdhet. Orkeslöshet. Patienterna kommer in, sätter sig tungt på stolen och förklarar att de varit så väldigt trötta de senaste månaderna, och de har läst att det kan vara sköldkörteln. Jag hör efter, vad har de för symtom? Har de gått upp eller ner i vikt? Fått hjärtklappning, eller håret blivit väldigt torrt och tråkigt?

Oftast inte. Ibland är det en salig blandning av symtom som skulle behöva förklaras med både över- och underfunktion i sköldkörteln, om nu det var problemet.

Men sedan frågar jag hur deras liv ser ut i övrigt. Vad jobbar du med? Jobbar du heltid? Hur ser det ut på hemmaplan? Har du tid för återhämtning? Tränar du? Hur sover du?

Många av dem jobbar heltid, har barn hemma som ska skjutsas – en eller till och med två aktiviteter per kväll är inget ovanligt – och dessutom en sjuk mamma eller pappa eller både och som behöver hjälp. Och på jobb är det mycket, nedskärningar du vet, och jag har ju så svårt att säga nej.

Och så sitter jag där och tänker att om jag bara sov mellan elva och sex på morgonen så skulle jag också vara trött, än mer om jag har ett litet barn som väcker mig flera gånger per natt eller om jag vaknar av mig själv och ligger och oroar mig över allting som måste göras. Om jag tog på mig allt mer på jobb för att jag inte kunde säga nej, om jag fick prioritera bort allt det där som är roligt i livet, då skulle jag också bli trött och känna mig nere.

“Mindfulness, har du hört talas om det?” frågar jag varje gång.

“Jag gick en kurs om det för ett par år sedan, men det har jag inte tid med nu”, svarar patienten.

Jag har inte tid.

Deras sköldkörtelprover är normala. Jag vet inte hur många TSH och T4 jag signerat av sedan jag började på vårdcentralen som varit helt inom normala. Bland alla prover jag tagit har ett enda TSH  varit lite, lite för högt, och inget T4. Vi tar proverna ändå, för det är ju trist att missa, men faktum kvarstår att de allra, allra flesta som kommer hit på grund av trötthet är trötta för att deras liv inte går ihop. Dygnet har bara så många timmar, och låter man för få av dem gå till sömn och återhämtning, då blir det inte så bra. Det börjar med trötthet och blir bara värre.

När jag gick ut och rådfrågade en kollega om en patient bad jag patienten sitta kvar och inte ta fram sin mobiltelefon.

“Sitt och andas”, sa jag. “Låt det här vara några minuter av mindfulness.”

“Det vet jag inte om jag kan”, svarade patienten.

När jag kom tillbaka var patienten – som faktiskt hade suttit utan sin mobiltelefon! – stressad över att det hade tagit så lång tid (tio minuter), för patienten hade ju annat denne behövde göra. Vilket liksom kändes symtomatiskt – inte bara för den patienten, utan för hela den här gruppen.

Så sitt ner. Andas några djupa andetag. Känn efter hur din kropp känns. Släpp tankarna, låt dem flyga som fåglar upp i skyn och bort. Ta tre minuter för dig själv, det har du tid med. Det behöver du, det förtjänar du. Om inte? Då landar du här hos mig igen om ett par månader, ett år eller två, med yrsel så illa att du inte kan stå upp, eller hjärtklappning så att du tror att du har en hjärtinfarkt, eller sån trötthet att du inte klarar av att vara ur sängen mer än tio minuter åt gången – men proverna är normala och så är alltihopa egentligen bara stress.

Eller ja, ”bara” stress är väl fel ord.

Rekommenderad sida: Viktigtpariktigt.nu.

Ambitioner

En fantastisk och fantastiskt sorglig dikt jag fick från en handledare på vårdcentralen efter att vi diskuterat trötthet och utbrändhet.

Tre veckor

Tredje veckan är till ända.

Det där med enkla patienter vet jag inte om jag har så mycket. Eller också inser jag inte hur löjligt svåra de egentligen kan vara. Det är mycket möjligt. Men den här veckan har jag fått ta hand om såväl utmattning och ångest som oförklarlig trötthet och smärtor, likväl som enklare saker som förkylningar och en lunginflammation. Prolem med tydligt fokus (öra, lungor, knä, osv) är enklare än generella problem (smärta, trötthet, huvudvärk, yrsel, ångest). Men en blandad kompott, minst sagt. Jag har stuckit i både höfter och axlar, och tagit bort en hudförändring. Jag gillar det där handgripliga, där jag verkligen känner att jag gör något. Patienterna med öronvax som ska spolas är förmodligen de mest tacksamma att ha – de flesta är alldeles överlyckliga när de går från vårdcentralen eftersom de plötsligt hör ordentligt igen. Annars är det ju så att många patienter bara skickas hem, gärna med en ”Ta en Panodil om det behövs”.

Lillebror ringde också doktor Cosmic i veckan. Honom skickade jag till vårdcentral efter några dagar, när problemet inte gick över.

När man sitter därmed lillebror i telefon och försöker skönja just hur allvarliga symtomen är inser man vilket galet svårt jobb de som sitter i Tele-Q har. Tele-Q-sköterskorna är de som svarar på alla som ringer till vårdcentralen, och de ska bedöma vårdnivå och vårdbehov hos varje enskild patient, utan att träffa dem. Det är liksom inte alls enkelt. Vissa patienter vet vilka ”lösenord” de ska använda för att få komma till doktor och hamnar på besökslistan redan samma dag för något som knappt hade behövt komma till vården, medan andra som inte kan beskriva saker så väl bokas senare trots att det kanske var lite mer bråttom med dem.

Så det är svårt. Man ska verkligen ha all respekt för folk som svarar i telefon angående olika krämpor och oro. 1177, 112, vårdcentralernas duktiga sköterskor.

Själv springer jag till mina äldre kollegor i tid och otid om majoriteten av patienterna. Några få skickar jag hem utan konsult, men de flesta känns bättre att checka av innan. Ibland händer det att jag inte har en aning om vad jag ska göra med patienterna, men oftast har jag en plan i alla fall. Men inlärningskurvan är minst sagt brant.