Tag Archives: Vår 2011

Repetition är kunskapens moder

Är så trött på tenta-P att jag vill kräkas över alltihopa. För närvarande inne på dag nio, vilket betyder att det är tre dagar kvar – tack och lov inte mer. Hur det ska gå om ett halvår, då det är dags att plugga inför stadie II-tentan som har ett betydligt längre tenta-P, vet jag inte.

För närvarande består mina dagar av att gå upp vid kvart över sju på morgonen (i tid för att kramas lite med L innan han går till jobb) och därefter äta frukost och skriva ned vad jag ska läsa för roligheter under dagen (idag: kvinnlig cancer med ovarie-, livmoder-, cervix- och bröstcancer, övriga kvinnliga gyn-sjukdomar, menscykeln, mensstörningar och klimakteriet). Någon gång mellan halv nio och nio börjar jag läsa igenom de aktuella sidorna i kompendiet en första gång, och stryka över exceptionellt viktiga viktigheter. Därefter övergår jag till att läsa igenom gårdagens roligheter en gång till, eftersom tre gånger under tenta-P-dagen givetvis inte är tillräckligt. Sedan korrigerar jag de fel jag hittat i kompendiet i InDesign-dokumentet i datorn (och lägger till saker, vilket innebär att det blivit ett par sidor längre nu), varpå alltihopa genomläses en gång till med något sämre koncentration och de allra viktigaste viktiga viktigheterna skrivs ner i mycket korta ordalag. Därefter är det lunch, för klockan brukar vid det laget vara lunchtid.

Efter lunch får maten smältas ihop med början av en tredje genomläsning, och sedan blir det ett avbrott för träning. Korpen är oförvånande tom vid tvåtiden, vilket är jätteskönt. Har sett någon enstaka kursare där sedan tenta-P började, vilket också är som det brukar.

Efter träning bär det av hemåt igen för att slutföra den tredje genomläsningen. Min energi brukar vara märkbart låg gällande plugg (däremot är städning och annat lockande, även om jag oftast lyckas hålla emot). Klockan fem ringer E på dörren och vi påbörjar vår tentagrupp, vilken oroväckande ofta varat till åtta, med genomgång av gamla tentafrågor där vi antingen high-five:ar i slutet av respektive fråga (om vi kan svaret), alternativt idiotförklarar tentafrågeförfattarna (om vi inte kan svaret). Någonstans efter åtta går mina ögon i kors och efter lite middag som L tillagar och lite hjärndöd TV är det dags att sova, för att sedan få upprepa det hela dagen därpå.

Den senaste omtentan har varit den mest oroväckande av extentorna vi så smått tagit oss igenom hittills, men så var det också 60% som kuggade den. Jag hoppas på något snällare. Har dock fått en känsla av att de detta år, bara för att de satt in ett basgruppsfall på möget, kommer att ge oss ett fall om lymfom eller leukemi. Gör de det kommer det hela gå åt skogen, för trots att jag är ganska intresserad av cancer så är lymfom och leukemier en fullständig djungel. “Del 2” på det aktuella basgruppsfallet (då de som är ansvariga för fallet skriver en text som ska vara lite “take-home-message”) var det sämsta del 2 vi haft, där hela min basgrupp satt mer eller mindre gapande åt texten och ingen av oss förstod särskilt mycket av någonting. Vi kritiserade det hela, och fick till svar, mer eller mindre, att det där ska vi minsann kunna (terminsledning och dylika har det ganska bra, för man kan stoppa in nästan vilka kunskapskrav som helst i de vaga terminsmålen de skriver). Det hjälper inte att WHO och det medicinska samhället på olika håll bråkat i åratal om uppdelningen av blodcancrarna och hur de ska klassificeras – det innebär att litteraturen på området är långtifrån ense när de skriver om saken. Det hela får mig att sucka oerhört djupt.

Idag blev tentagruppen kortare än vanligt, eftersom E fick ett telefonsamtal från en medspelare om att fotbollsmatchen hon skulle spela började en dryg timme tidigare än hon trodde. L ska springa Blodomloppet så han försvann samtidigt, och således är jag, som hela dagarna, nu själv hemma igen. Med mitt kompendium och min förvånansvärt o-grava tentaångest. För närvarande har jag stor insikt gällande att om det blir frågor på vissa saker (celiaki, radon, bakterieorsakade diarréer, och ett antal andra saker) så kommer det hela gå bra, medan om det blir på andra saker (lymfom/leukemi, exakta mekanismer bakom specifika antivirala läkemedel, och betydligt fler saker) så kommer det gå alldeles väldigt mycket åt skogen. Jag kan inte göra annat än mitt bästa och även om det är så att jag vill kräkas på tenta-P så får jag ändå tycka att mitt pluggsätt denna termin och detta tenta-P är det bästa jag gjort. Repetition är kunskapens moder och repeterar, det gör jag. Om och om och om igen.

Silver lining

Nu har de flesta andra sommarlov. T5 hade sin tenta idag, T1 har haft sin muntliga/praktiska under dagen. T-resten har haft sina tentor tidigare under veckan.

Kvar finns stackars T2, som i den kvava hettan förtvivlat sitter och försöker trycka in vad som nu kan tänkas komma på den praktiska tentan imorgon. Histo? Anatomi? Mikrobiologi? FoF? Vad som helst är möjligt – och jag stirrar på histokompendiet med tom blick och vill mest grina över allt jag inte kan i det. Histo är inte prioriterat under terminen och även om jag har mikroskoperat tre gånger under tenta-p är det fortfarande ett virrvarr av rosa celler som ger mig huvudvärk varenda gång jag sitter med det längre än en timme.

Ute mullrar åskan tacksamt. En blixt måste ha slagit ned inte många hundra meter härifrån för någon timme sedan; blixt följdes av knall inom två sekunder. Regnet har öst ner i några minuter för att sedan ta uppehåll, som om inte heller vädret kan bestämma sig för vad det känner.

Jag är kluven. Det finns en positiv till varje negativ, en silver lining på varje mörkt moln. Tentan innebär att tenta-p är slut och att jag har sommarlov – vilket samtidigt innebär jobb och att L bosätter sig i Jönköping i sju veckor. Dessutom finns den överhängande risken att jag inte klarat tentan.

Men först en helg i Stockholm jag ser enormt mycket fram emot.

Allt som är bra med bloggen, och så en liten dålig. Tio bra kommentarer och en dålig så väljer du den sista, sa en vän gällande mitt fokus. Det är ett livslångt projekt att sluta ha det fokuset. Att acceptera att människor tycker om mig (och likaledes att det alltid kommer att finnas människor som inte tycker om mig; så är det bara).

Sommarlov innebär också att nästan alla jag umgåtts med sedan jag flyttade hit flyr Linköping för hemstäder och sommarstugor. Det finns en hel hög människor jag kommer sakna mycket. Men sedan kommer hösten, snabbare än man anar, och så blir det mörkare och kallare och plötsligt är det vinter och snö igen.

Leva i nuet, ett annat projekt i mitt liv.

Tenta, check.

Tentan skriven. Jag önskar att jag kunde säga en mängd saker, där framför allt “Den där har jag klarat” och “Nu är det sommarlooov!” vore kalas. Tyvärr kan jag inte skriva någon av dem. Inte för att jag vet att jag kuggat, men för att det kan ha gått åt vilket håll som helst. Det fanns frågor jag tror jag kunde, frågor jag inte kunde, frågor med svar jag vet är riktiga och frågor med svar som var mer eller mindre kvalificerade gissningar. Skrev på alla frågor.

Sommarlovet väntar fortfarande på touch down – först är det dags för praktisk tenta på fredag. Eller muntlig. Vad det nu blir. Dagens tenta innehöll en hel hög anatomi så vi får väl se vad fredagens blir. Mer anatomi (in which case det här blir den tenta med ojämförligt mest anatomi bland alla T2-tentor de senaste åren)? Histo? FoF? FoF var inte det svåraste någonsin på den här tentan, i alla fall. Skönt det. Kranskärlsjävlarna var det värre med…

Nu äter jag choklad och dricker smoothie, för det är jag värd. Tentan tog 3,5 timme att skriva, och det går inte att skriva en sån här tenta utan att bli helt utpumpad av det. Fast lite är väl bara grejen: den totala urladdning det blir när man fokuserat inför något i nitton dagar – eller för den delen, en hel termin. Adrenalinet som pumpade runt i kroppen igår kväll var så att jag med nöd och näppe kunde somna. Lite innan halv sju studsade jag ur sängen när klockan ringde. Nu är det dags att återbetala den energiskuld som uppstått.

Ikväll ska jag gå på barnpoolsinvigning. För min pojkvän älskar barn och hans systers barn idoliserar honom och vill så klart ha med honom på invigningen. Jag vill umgås med min pojkvän och således går jag också på barnpoolsinvigning. Med tanke på hettan ute – det var varmt nog för bara linne imorse klockan 7.15 och är ännu varmare nu – kanske man ska doppa fötterna själv också.

T -24 hours

Med de senaste två dagarnas extremt höga besöksfrekvens (200+ besök/dag) når jag idag 15 000 besökare sedan jag startade bloggen. Mycket roligt.

Bra att ha något roligt för närvarande, när kroppen i övrigt är fylld av tentastress. Vaknade lite innan sju av mig själv, inte särskilt pigg men helt oförmögen att fortsätta sova, så jag gick upp och började läsa igenom extentafrågor. Det är trevligt att man kan sitta på balkongen och göra det – värre är det vid hösttentorna när man sitter i mörkaste januari och fryser och tycker att allt är allmänt jobbigt. Just nu är det mest faktumet att det är sommar och sol ute som är jobbig – de flesta kursare jag pratat med är väldigt inställda på sommarlov redan och sen är det den där lilla grejen som heter tenta…

Har hittills scannat 40 av de sidor anteckningar jag gjort under detta tenta-p. Vilket är lite coolt, för det är inte i närheten av alla, vilket innebär att jag skrivit en fascinerande mängd anteckningar de här veckorna.

Igår hade vi sista tentagruppen. Satt i fyra timmar och repeterade, större delen av tiden ute på gräsmattan här utanför. Det kändes ganska okej, men samtidigt får jag ångest, för det kan ju komma så väldigt mycket på tentan som jag inte läst. Eller som jag läst och glömt, vilket känns helt möjligt just nu också. In genom ögonen, ut genom öronen. Eller nåt. Eller bara ihopblandning som en välmixad smoothie i huvudet. Ungefär så känns det.

Efter tentagruppen firade vi med att köpa en liten bit mat och sätta oss i Trädgårdsföreningen med sagda mat. Där tränade en hel hög människor medelgympa med Friskis & Svettis. Såg roligt ut, faktiskt. Har inte gått på medelgympa sedan jag var 14 och tröttnade på att det var för enkelt. Men man kanske skulle göra det under sommaren någon gång, bara för att få träna ute?

Resten av min tentagrupp var sedan duktiga och gick hem och pluggade hela kvällen, medan jag var lat och istället tog mig till L för att grilla med honom, hans bror, brors sambo och kompisar. Mycket trevligare sätt att spendera kvällen på, helt klart (även om jag tryckte i mig några nuggets of knowledge klockan halv elva på kvällen när jag kom hem sen – herpes, enveloped, icosahedral, DS DNA, latent infektion, blablablaaa). Riktigt god mat och kul sällskap. Kunde glömma tentan i åtminstone några minuter åt gången.

Idag: repetition. Inscanning av bilder, för då läser jag dem och jobbar med dem. Kan inte bara läsa, då vandrar tankarna iväg nånstans oproduktivt. Träna hårt. Gosa med L, som kommer få sommarlov om ett par timmar när hans tenta är klar. Samt ha ångest och inte kunna sova för att imorgon gäller det.

Inviga människorna känsla

Det är två dagar kvar till tentan och klockan ett kommer E och P hit för en intensiv dags repetition. Innan dess tänkte jag hinna träna, så jag får hålla detta kort – men jag känner att jag måste visa min uppskattning.

Gårdagens inlägg (som nästan gav mig ett nytt besöksrekord, det var ju roligt även om ämnet var trist) gav så många kommentarer, mail, sms och live-kramar att jag blir alldeles rörd. Och det gör också att jag, även om jag visst tar åt mig och funderar över originalkommentaren igår, inte alls tar åt mig lika mycket.

Jag har fantastiska vänner. K och U som båda blev upprörda och arga å mina vägnar och skickade uppmuntrande sms. F som kommenterade på bloggen. P och E som var här och läste kommentaren bara minuter efter att jag fått den, och försäkrade mig om idiotin i kommentaren. “Kursare”, funderade vi, men vi vill inte tänka oss att någon av våra kursare skulle skriva sådär.

Er andra som jag inte känner men som kommenterar på bloggen med snälla ord och konstateranden om den som gav kommentaren – tack. Samma sak till er på Facebook som kommenterade och sa åt mig att inte lyssna på idiotin.

Jag har alltid uppfattat dig som en rättvis och omtänksam människa (därför är jag oxå övertygad om att du kommer att bli en utmärkt och omtyckt läkare). Låt inte ett pucko förstöra för dig!

~ C, jutsuvän

L kom hit efter att jag sagt att jag behövde det. Han kramade om mig och sa åt mig att inte bry mig om det, och när han säger det är det mycket enklare att inte bry sig. Jag är stark på egen hand; med honom är jag starkare.

När jag kom upp imorse låg ett mail från pappa med uppmuntrande ord och ett konstaterande om hur älskad jag är.

I slutändan är det väl som E konstaterade igår – om man är omtyckt kommer man också att bli ogillad. Om man gör ljud ifrån sig kommer vissa att tycka om det man säger, medan andra inte gör det. Skriver man en blogg får man räkna med att någon inte tycker om det man skriver. Är man ärlig får man räkna med att någon inte uppskattar det.

Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.

~ Doktor Glas, Hjalmar Söderberg

Kanske ryser den anonyme kommentatorn inför tomrummet av att bli ignorerad? Vad vet jag.

Av förmodligen förklarliga skäl drömde jag i natt om den människa jag verkligen gjort illa. Hon kommer avsky mig, kanske för alltid. Förhoppningsvis spenderar hon inte någon tid på att fundera på mig om så är fallet – det är bara onödigt och direkt förstörande för människan att spendera sin tid på avsky och hat. Jag vill inte bli ignorerad, men det är bättre för henne.

Elaka människor och anonymitet

Med jämna mellanrum får jag kommentarer på bloggen. Majoriteten är trevliga – en del från folk jag känner, en del från folk jag inte känner. Jag har också fått live-kommentarer om bloggen, folk som tycker att den är rolig att läsa. Det är kul att höra. Jag skriver för min egen skull för att jag tycker det är roligt att skriva, men det är klart att det är ännu bättre om andra läser och kanske får någon fundering, varesig de (ni) håller med mig eller inte.

Men så ibland får jag kommentarer som är mindre roliga.

Förra gången det hände låste jag stora delar av bloggen – allt som är djupt personligt och bilder, med mera. För att göra bloggen mer anonym, skydda mig själv och andra. Sen har det gått ett halvår och det har inte kommit mer dumheter – förrän idag.

Allvarligt talat [mitt namn], du måste ha ett enormt behov av att bli omtyckt, vara duktig och få bekräftelse, samtidigt som du beter dig som ett arsel mot folk.
Släpp sargen, dra ur kvastskaftet och vakna nu för fan!
Den nivån beräknande du sysslar med i vardagen är patologisk på gränsen till en psykopatisk störning.
Lycka till.

~ “Kursare”

Trevligt att komma hem till efter tre timmars mikroskoperande med E.

Avsändare? E-mail : spelar.ingen@roll.com, URL: http://sanningenskämsaldrigförsig. Tänk att folk med “sanningar” aldrig skäms men heller aldrig säger vem de är. Tänk att det på nätet kan kastas så fruktansvärt mycket skit, saker man aldrig skulle säga i verkligheten, face to face.

Det är svårt att försvara mig. Ett behov av att bli omtyckt? Ja, det är klart, har inte de flesta det? Vara duktig och få bekräftelse? Min egen far kallar mig “insecure overachiever”, så ja, det har jag också ett behov av. Hade jag inte haft det är det osannolikt att jag först blivit jurist och sedan faktiskt hoppat på läk trots allt.

Beter mig som ett arsel mot folk? Om någon förtjänar det. Allmänt, nej. Allmänt säger jag vad jag tycker, vilket visserligen säkert kan upplevas som “arsel”-igt.

Släpp sargen och så vidare? Den är bara konstig. Vad är det jag ska släppa ifrån? Lite mer specifikt, så kan jag möta kritiken. Dra ut kvastskaftet kan jag föreställa mig varifrån, tack, den behöver inte mer beskrivning.

Och sedan… psykopatisk störning. Beräknande? Huh? Jag funderar på livet, på saker som händer i min omgivning. Jag blir glad, irriterad, ledsen, upprörd, förvånad… men vad är det jag är beräknande med?

“Lycka till” antar jag är sarkastiskt. Eller är det om jag följer dina råd? Är det det jag ska lycka till med?

Jag tänker inte sluta skriva. För den delen, jag kommer inte sluta lägga upp bilder jag gjort över anatomi, eller funderingar kring nyheter, eller tentapluggsredogörelser, eller vad annat du nu stör dig på, anonym. Och har du problem med mig, ta det med mig face to face. Göm dig inte bakom anonymitet.

 

Sensationsjournalistik

Klockan är 11.20 och jag har nyss ätit frukost. Och inte pluggat en sekund hittills. Sov till tio. L ville inte ha väckarklockan igång och eftersom tenta-p tog slut för mig igår var det helt okej. Jag förtjänade en sovmorgon efter fjorton dagar tenta-p. Nu väntar repetitionsdagar fram till onsdag. Ska mikroskopera lite idag och lite imorgon tänkte jag, repetera arbetsfysiologi, njurar, järnupptag, adhesiner, lungor, ledband, armens nerver, neuro… och allt annat.

Tog mig tid att läsa Corren lite mer ingående till frukost. Jag är inte överdrivet förtjust i Corren. Idag upprepade de återigen en av de saker jag verkligen inte tycker om – sensationsjournalistiken. Likadant igår. Idag var förstasidan “EHEC-SKRÄCKEN”. Varpå man faktiskt läser artikeln och det är egentligen ingen “skräck”. De 46 fall av misstänkt EHEC som just nu finns i Sverige har allihopa kopplingar till Tyskland där de flesta av utbrotten skett och där man tror att bakterien originerat. Därför är det inte farligt att köpa mat, inte ens tysk mat.

EHEC är så klart otrevligt. Enterohemorragisk E. coli, en av de bakterier jag läst om till den här tentan. Ger magkramper och diarré, ofta blodig. Det som egentligen är riktigt farligt är komplikationen HUS, hemolytiskt uremiskt syndrom, som bland annat ger njurskador. Ovanligt många fall av HUS har rapporterats den här gången i samband med EHEC, vilket är varför länder dragit öronen till sig och satt upp importförbud av mat på olika håll. Men av de fyra random svenskar som intervjuas i tidningen är en det minsta nervös över EHEC. “EHEC-skräcken” känns aningen överdrivet.

Bredvid den stora artikeln om det nuvarande utbrottet finns givetvis också en “Erika var nära att dö av ehec” om en kvinna drabbad 2007. Bara för att slå in “skräcken” i oss.

I gårdagens Corren var sensationsjournalistiken “Sex veckor med olidlig smärta”. En man i 60-årsåldern som blivit feldiagnostiserad och runtskickad bland läkare. En av de saker som görs en stor sak av i artikeln är att mannen träffat 18 läkare på fem månader. Och det är ju onekligen mycket. Men sedan läser man artikeln och inser att utöver de läkare som han blivit remitterad till från vårdcentralen och så vidare, har han också varit på akuten flera gånger och sannolikt då blivit behandlad av olika läkare, för akuten är inte vårdcentralen och man hamnar inte hos samma läkare varje gång.

Det har onekligen begåtts fel i utredningen av mannens sjukdom. Enligt L, som har mycket bättre koll och kommenterade på vad som borde gjorts, har vårdcentralsläkaren som borde ha samordnat insatserna nog inte riktigt gjort sitt jobb och ett vävnadsprov borde gjort snabbare. Men att göra ett helt uppslag där 3/5 består av en bild med dörrar med “Dr. A”, “Dr. B”, “Dr. C” och så vidare på och pilar emellan dem är sensationsjournalistik och drar ner på värdet av artikeln. Det är som när Aftonbladet och Expressen, båda experter på sensationsjournalistik, drar upp bilder från säkerhetskameror över hela sidor – och sedan gör ansiktena på personerna pixliga eftersom det annars strider mot journalistetiken och lite annat, vilket gör att bilderna blir helt meningslösa.

Journalistik behöver vara väl avvägd med både det bra och det dåliga. Vi ser ständigt feta rubriker med “skräck”, “chock”, “rekord”, “terror”, “kränkt”. Vi slutar reagera på orden. När det sedan faktiskt är något som är riktigt hemskt saknas det ord. När någon skriver en insändare om att de blir “kränkta” för att det inte finns skor i deras storlek (en insändare i Metro för något år sedan), då förlorar det ordet sin innebörd. När det är “EHEC-skräcken” trots att det inte verkar vara särskilt många i Sverige som är oroliga, då blir det konstigt.

Elskoter eller hemtjänst?

Idag är näst sista dagen på tenta-p-schemat. Från och med lördag är tanken repetition. Får nog ägna lite av lördagen till det adaptiva immunförsvaret dock, för jag är inte riktigt i takt nu – fick spendera delar av förmiddagen på att komplettera gårdagens plugg med slemhinnans immunförsvar och lite anteckningar som jag ville ändra i.

Men man kan ju prata om annat än plugg.

För några dagar sedan stod det i tidningen om en kvinna här i Linköping som är sjuk i en bindvävssjukdom vilket gör att hon inte kan gå mer än korta sträckor utan att behöva sätta sig ner. För att ta sig runt utomhus har hon haft en elskoter, vilken då hon fick den betalades av landstinget. Nu har den gått sönder – men landstinget har bestämt sig för att enbart de som behöver elskoter hela tiden, även inomhus, ska få det. Kvinnan i frågas behov kan tillgodoses på annat sätt – till exempel genom ledsagning, hemtjänst och färdtjänst. Kvinnan själv kan inte betala en ny elskoter eftersom den kostar 30 000-40 000 kr.

Till sommaren ska jag jobba inom hemtjänsten som personlig asssistent. Jag får runt drygt 100 kr i timmen för det och det är väl mycket möjligt att de som inte enbart är semestervikarier får lite mer än så. Till de 100 tillkommer semesterersättning och arbetsgivaravgifter, vilket gör att kostnaden för mitt arbete hamnar på en bra bit över det dubbla. Oavsett vad är det inte svårt att räkna ut att om kvinnan i fråga ska ha hemtjänst, ledsagning och använda sig av färdtjänst så kommer det snabbt att bli betydligt mycket dyrare än att landstinget köper en ny elskoter till henne. En eller två månader, beroende på hur mycket hjälp hon får, sedan är inköpet av en elskoter en besparing.

Så varför inte? Jo, för att hemtjänst med mera går på kommunens budget medan en elskoter går på landstingets hjälpmedelsbudget.

Man blir mörkrädd.

I Corren har det också skrivits spaltmeter om problemen med att täcka sjuksköterskeskiften i sommar på akuten. Personalen erbjuds 2 000 kr extra för att ta pass under semestrar och lediga helger. Sjuksköterskorna vägrar – de gjorde samma sak förra året och det slutade med utarbetad personal och försämrad patientsäkerhet. I gårdagens Corren fanns en insändare av en läkare på sjukhuset, som lägger fram förslag som borde följas. De är inte kostnadseffektiva i nuet, men de blir kostnadseffektiva över tid:

1. Öka antalet medicinska vårdplatser – högst 90 procent beläggning.

2. Inga satellitpatienter – risk för sämre och längre vård – rätt patient till rätt avdelning.

3. Ta hand om personalen vad gäller ersättning, arbetstider, utbildning, och gör anställningen inom sjukvården attraktiv. Även sjukvården måste inse att det faktiskt kostar att ha kvar sin personal. Framgångslinjen heter inte neddragningar, sämre arbetsscheman, dålig lön eller hög personalomsättning.

~ Bosse Berggren, specialist i internmedicin och endokrinologi, Debatt 1 juni 2011, Corren

För att kunna implementera vettigheter som ovanstående kan inte politiker vars mål är att sitta kvar vid nästa val vara de som styr. De vill visa positiva siffror hela tiden och idéer som ovanstående kostar pengar från början för att sedan, efter ett tag, spara väldigt mycket mer. Och det gäller ju så många saker, från att ha resurser att lägga på både problembarn och väldigt begåvade barn från början – så att de som har svårt inte halkar efter och hoppar av, och de som ligger före inte får för lite utmaningar, blir uttråkade, och inte utvecklas som de hade kunnat – till lärarlöner för att höja läraryrkets status vilket i sin tur borde ge bättre lärare, till sjukvården som måste vara en attraktiv arbetsplats för att det ska kunna fungera och vara patientsäkert.

Vem som ska styra istället för politiker? Jag vet inte. Inte något man löser på en förmiddag. Men så länge alla bara ser till sin egen del – landstingets hjälpmedelsbudget mot kommunens hemtjänstbudget – och extremt kortsiktigt – lösa sommarens bemanningsproblem – kommer det inte bli bättre.

Mooooeeeeöööög.

Är inne på tenta-p dag 11 och jag är så trött på det att jag vill kräkas över alla böcker, anteckningar, pennor, pärmar, fler anteckningar och annat mög som ligger på matbordet. (“Mög” är för övrigt något väldigt skånskt, har jag fått förklarat för mig av L. Det är okej. Det är ett bra ord. Och man kan dra det på riktig skånska: “Mooooooooeeeeeeööööööög”.)

Jag har fått lite för lite sömn, lite för många timmars plugg och är allmänt obeskrivlig just nu. Igår satt jag jag-vet-inte-hur-många timmar och försökte bli klok på allt som har med blod att göra. Koagulationskaskaden är, kan jag meddela, apjobbig:

Koagulationskaskaden. Vettigt vore att koagulationsfaktor I klyver II klyver III osv. Helst inte att 12 klyver 11 klyver 9 klyver 10.

Idag är det bakterier på schemat. Grampositiva, gramnegativa, stafylokocker, streptokocker, clostridium, corynebakterier, enterobacteriae… Jag är riktigt dålig på att komma ihåg vad de olika bakterierna har för specifika egenskaper, så jag har gjort kort som är lite som anatomy flash cards:

Bakterie flash cards, av Cosmic.

Man gör vad man kan för att göra något roligt av att försöka lära sig.

Igår hade vi längsta basgruppen hittills – men så hade vi också drygt en och en halv dags extentafrågor att gå igenom. Vi började halv sex när jag var färdig med äppel-kanelmuffinsar (för att jag ve-he-herkligen ville baka igår så till slut gjorde jag det) och höll på till nästan nio, då mina ögon gick helt i kors. L, som skrivit sin bildtenta tidigare på dagen, kom hit och sedan låg vi utslagna på soffan ihop. Mitt huvud snurrade med blodkroppar och koagulationsfaktorer, och med anatomin vi just gått igenom med tentagruppen – vi är nu klara med anatomitemat enligt tenta-p-schemat – men det var väldigt skönt att försöka slappna av.

Imorse låg L kvar i sängen i 1,5 timme efter att jag gick upp, vilket jag ser som fullständigt orättvist förutom att han faktiskt har tagit sig igenom samma fanskap till tenta-p som jag gör just nu för fyra år sedan, och dessutom har han terminstenta om en vecka han också, trots att han hade bildtentan igår. Så det är väl inte så orättvist ändå. In fact, det är bara för mig att inse att det här blir mycket värre innan det blir bättre.

Anatomiväggen är inte riktigt komplett, men så här ser den ut just nu:

Anatomivägg!

Det kommer bli ett mycket stort kompendium när jag har scannat alla bilder från detta tenta-p. Undrar om det är ett lika tilltalande projekt när tenta-p är slut, som det är just nu när det är en ursäkt att ta en femminuterspaus…

Har fått mitt schema för jobb i sommar; ska jobba 140 timmar över sex veckor, vilket känns väldigt lagom.

Nu ska jag TRÄNA. För träning låter mig få paus som jag tycker är effektiv och på vägen dit och hem går jag med flash cards och så får jag röra på mig och min stackars rygg och nacke som annars tycker att det här är generellt mord. Min rygg och nacke är alltså i fullständig överensstämmelse med min hjärna…

Extentor och minnen av rosor

Någon har varit inne och kollat på mitt inlägg Rosor (det ser jag i statistiken, vilka sidor som klickats på). Varpå jag insåg att det gått sju månader (!) sedan jag fick dem och jag vet fortfarande inte vem som skickade dem. Det hela är mycket udda. Borde man inte vilja få cred för att skicka fina blommor till någon? Ler dock fortfarande när jag läser inlägget, för det hela var ju så coolt.

Idag är det söndag, fast det fick jag påminna mig själv om efter beräkningar – det hade lika gärna kunnat vara vilken annan dag som helst i veckan. Nog för att jag tog lite sovmorgon till nio, men det första jag gjorde var ändå att sätta mig och plugga. Underben/fot, nu klar med nya bilder och roligheter. Lät L sova vidare tills hans klocka ringde, det verkade han tycka var skönt.

Foten med hemska ledband åt alla håll och kanter. Ben och muskler har jag i alla fall bra koll på nu.

Den och en till ligger sist i min PDF och i min PDF med stående bilder, nu uppdaterad. Nu finns alla anteckningar här. Håller nu på med leder, brosk, kollagen, och benbildning och ska fortsätta på dessa saker när jag a) bloggat och b) tränat. Med dessa saker klara är jag sedan färdig med tenta-p dag 9. Av totalt 14, känns nästan som att det kan funka det här – att orka tenta-p alltså. Att klara tentan är en helt annan grej.

Tentan kommer som vanligt att bero på frågorna. En del av frågorna är bra, saker vi i tentagruppen kan och tycker är vettiga. Sedan kommer frågor som:

Beskriv de tre olika anatomiska leder som ingår i axel-skulderleden, och även den funktionella fjärde leden som tillåter de mest extrema lägesförändringarna. Redogör också för vilka ledytor, ledband, och muskler som ingår i dessa leder samt deras funktioner och hur de ligger i förhållande till varandra. (10 p = ca 2,5 p per led)

…och då sjunker självförtroendet till någonstans i skosulorna och jag vill mest gå och lägga mig. Eller, bästa frågan (not) hittills:

Det finns fyra nervgrenar som härrör från plexus cervicalis och som är rent sensoriska. Namnge dessa och tala om vilka områden de innerverar. (2 p)

Det där med att ingen föreläsare, amanuens eller annan sagt något om cervikalplexat spelar tydligen ingen roll. Jag håller tummarna för att den där idiotin är en rest från för längesedan, då cervikalplexat ingick. Som det är är brachialplexat tillräckligt jobbigt.

L har bildtenta imorgon, så jag kommer hålla tummarna stenhårt för honom hela förmiddagen. Själv ser jag fram emot om lite under två veckor, då tentafan är gjord och jag har sommarlov.

Igår såg vi “The Social Network“. Den var riktigt bra faktiskt. Tjejerna är plastkaraktärer utan något som helst djup och man får väl inget direkt grepp om huvudrollsinnehavaren, men den har fantastiska oneliners och dialog och är allmänt väldigt intressant om det som tar upp så mycket av vår tid numera – Facebook.