Tag Archives: Vår 2011

Botox, nerver och ettårsjubileum

27 maj – nu har jag bloggat i exakt ett år. Fått ett par som läser regelbundet verkar det som, vilket är väldigt trevligt. Har haft drygt 13 000 besökare sedan starten vilket är ingenting i jämförelse med de där stora bloggarna jag aldrig läser, men med tanke på att jag skriver mest för mig själv och aldrig om mode, smink, eller liknande, så känner jag mig väldigt nöjd. Mängden besökare har ökat nästan konstant månad för månad – maj innehar redan senaste rekordet.

För ett år sedan höll jag på – eller var jag klar? Kanske det? – med basåret. Tre tentor på en vecka. Nu är det en tenta om två veckor (uppdelat i den skriftliga på onsdagen och den praktiska på fredagen, men fortfarande en och samma tenta) men det är så kopiöst mycket mer kunskap jag ska tenteras på, oavsett att det då var tre stora gymnasiekurser (fysik B, kemi B och biologi B).

Tog paus från plugget och kollade på senaste avsnittet av Uppdrag Granskning, efter att en av kursarna bloggat om det. Det handlar om Botox och “fillers” som injiceras för diverse effekter – Botox för sin nervförlamande effekt vilket tar bort rynkor och “fillers” som tydligen består av hyaluronsyra. Hyaluronsyra har vi läst om den här terminen, det är ett smörjmedel i lederna. I skönhetsvärlden gör man denna till en gegga som sedan sprutas in där man vill – läppar, kindben och näsa i första hand – vilket skulpterar om utseendet. Och vill man lägga sig under sprutan får man väl för all del göra det – jag tänker inte moralisera om skönhetsoperationer även om jag har noll planer på att någonsin göra något liknande själv – men poängen med programmet är att vem som helst i Sverige får injicera det. Ingen medicinsk kunskap krävs. Och inget ansvar går att utkräva när det går fel (även om jag undrar om det inte borde kunna gå in under vållande till kroppsskada (där inget uppsåt krävs, bara oaktsamhet), om nu någon faktiskt vågade anmäla – eller undantas det med tanke på samtycke enligt 24:7 i BrB? Hmm.).

Uppdrag Granskning kan sannerligen vinkla saker på alla möjliga håll och kanter, men det hindrar inte att snubben från Socialstyrelsen faktiskt sitter där och säger som det är – det finns ingen reglering gällande vem som får utföra ingreppen.

Personligen hade jag inte vågat göra ingreppen utan en hel del intensiva studier. Vi har inte ansiktets anatomi denna terminen eftersom det är så fantastiskt många muskler – och därmed nerver och blodkärl – som skapar vårt uttrycksfulla yttre. Att stoppa in en nål lite varstans utan koll på vad som finns under huden borde vara lite lätt rysk roulett. Det kan ju gå bra både en och tio gånger, men när det väl går fel…

Intressant program, oavsett.

Som en fin koppling till Botox har jag försökt lära mig om nerver de senaste dagarna. Å ena sidan ska vi kunna nervers uppbyggnad, signalvägar, transmittorsubstanser, och liknande, och å andra sidan ska vi kunna vilka nerver som innerverar vilka muskler. Det är ganska många muskler vi pratar om. Och således en hel massa nerver. Tack och lov har jag E och P i tentagruppen. Igår satte vi oss och gick igenom, noggrant, hur en aktionspotential färdas över nervcellsmembranet. I myeliniserade axoner hoppar aktionspotentialen, vilket jag hade problem att förstå hur det funkade. Allt, eller åtminstone mycket, förklaras av “voltage-gated” Na+-kanaler.

Min, E och P:s genomgång av aktionspotential över nervcellsmembranet, vilket jag ritade lite snyggare imorse. Gårdagens skiss var ganska kladdig... (Klickbar för större version).

I övrigt har jag övergått till där de sensoriska neuronen hamnar efter ett tag och de motoriska neuronen kommer ut i kroppen – ryggmärgen. Detta fantastiska påhitt. Meh.

Runtom ryggmärgen har man ryggkotorna, som beroende på vart man kollar ser väldigt olika ut (generellt större längre ner, eftersom de får allt mer vikt att bära upp, ner till sakralkotorna där tyngden istället överförs på höftbenet), och om man känner längs ryggen känner man processus spinosus. Mellan varje kota finns diskarna som de flesta mest känner som sånna man kan få diskbråck i. Diskarna består, trots att vår ena dåliga föreläsare påstod motsatsen, av ett hårt skal (anulus fibrosus) och ett mjukt innanmäte (nucleus pulposus).

I foramen vertebrale, det stora hålet i kotorna, löper så den underbara ryggmärgen. Och den är… rörig. Egentligen inte, den är säkert kalasbra organiserad, men att hålla reda på vilka fibrer som löper i dorsala kolumnen utan omkoppling och vilka som kopplas om och går i spinothalamiska banan, eller kortikospinala banan, vilka typer av fibrer som kommer in till vilka laminae… ja.

Om någon vill ha: en del av mina anteckningar (11,6 MB), och en PDF med de två stående bilderna (1,4 MB) jag har. Nu finns alla mina anteckningar från T2 här. Högupplösta, går att printa. Det är en salig blandning. När tenta-P är slut har jag plan på att scanna samtliga av mina anteckningar från tenta-P, för de är grymma om jag får säga det själv och om någon har nytta av dem så är det ju bra. Mamma och pappa, ni kan ju kolla och se att jag gör något vettigt med min tid ;) …om det här räknas som vettigt.

 

Minnesramsor

Vi har en hög väldigt roliga kom-ihåg-ramsor och annat dumt för att minnas alla ben, muskler, nerver och annat jox i kroppen. Det börjar dock bli sådär så att man behöver en kom-ihåg-ramsa för att komma ihåg kom-ihåg-ramsorna…

Några av dem finns på bilden nedan. Bland de roliga är benen i handen – Some Lovers Try Position That They Can’t Handle, vilket översätts till Scaphoideum, Lunatum, Triquetrum, Pisiforme, Trapezium, Trapezoideum, Capitatum, och Hamatum (sen gäller det att veta vilket som är vilket). Annan festlig är för att minnas vilken av interosseer-uppsättningarna i handen, som finns i dorsal och plantar variant, som gör adduktion respektive abduktion. Minnesramsan är “Ligg på rygg och sära på benen”, vilket ska tolkas som att dorsala abducerar.

Allra roligast var amanuensen som lärde oss “En klocka på handleden och oj! En kossa i handen!”, för att komma ihåg hur nerverna löper och innerverar sensoriskt i handen. Vänster hand, klocka på dorsalsidan = UR = ulnaris / radialis; kossa i handen = MU = medialis / ulnaris.

Läkarhumor. Men ändå. Tror inte det är så många som glömmer den sistnämnda i första taget, framför allt med tanke på att amanuensen såg jätteförvånad ut när hon vände på handen (supination) och sa, “Oj! En kossa i handen!”

Senaste anteckningarna, med minnesramsor :) Klicka för större variant.

Vissa minnesramsor är mer intetsägande. 5-3-5-3 för underarmens muskler. “Protest i Radion – Palme Diggar Ullsten” för ordningen på underarmens flexorer.

I övrigt saker som det inte finns minnesramsor på – artärer, nerver, muskler, vener… Oavsett minnesramsor måste man ju trots allt faktiskt veta vad de står för, även om man kan hjälpas att komma ihåg om det står helt stilla och man i alla fall får första bokstaven av något.

Anatomy Flash Cards är fortfarande bäst i världen för att testa hur bra man kan anatomin.

Nu kom tentagruppen – dags att testa kunskaperna på extentafrågor…

Bland grekiska gudar

Idag har jag börjat på del två av tenta-p. Visserligen startade jag dagen med en timme njure eftersom jag inte hann klart igår, men sedan tog jag mig an det som ska vara dag 6 på tenta-p-schemat: “Nacke-huvud-nervfunktion”. Vilket får mig att vilja dunka huvudet i bordet, för jag är dels trött på att plugga non-stop och dels är nack/hals något av det jag är sämst på inom anatomin. Där är ett helt gäng muskler, ett plexa av nerver, och givetvis även blodkärl, samt två ryggkotor – C1 och C2 – som inte ser det minsta ut som någon av de andra cervical-kotorna. Whee.

Fun fact: C1 och C2 heter Atlas resepktive Axis. Atlas efter den grekiska mytologins Atlas, som straffades av Zeus för att han stod på Titanernas sida i deras krig mot Olympens gudar, och således fick bära himlavalvet på sina axlar. Atlas-kotan bär huvudet.

Idag kom min nya balkong-soffa. Den står i hallen inpackad i kartonger och jag misstänker att katterna föredrar kartongerna över soffan. Tara kom snart på att via kartongerna kunde hon hoppa upp på garderoberna som står i hallen och det var ju ett nytt och outforskat område och således mycket spännande. Uppackning och montering av sofforna får dock vänta lite – eventuellt till imorgon kväll då L erbjöd sig att sätta ihop dem medan vi har tentagrupp. Annars får det bli till helgen, för just nu hinner jag inte. Men jag ser mycket, mycket fram emot att ha soffan att ligga i – jag älskar min balkong.

Kalasgrönt utanför balkongen :)

Det är fortsatt extremblåsigt ute – det är tredje dagen i rad nu. Vilket är skönt så länge man har medvind och nedförsbacke, mindre kul med det motsatta. I måndags åkte mamma tåget upp till Stockholm från Malmö och jag mötte henne vid stoppet i Linköping för att få lite grejer (praktiskt, fast det hade gärna fått vara ett längre stopp). Till stationen är det nedförsbacke hela vägen, och det var bra med medvind. Hem var… jobbigare. Men vad gör man inte för två par Converse, en anatomi-färgläggningsbok (från Netter; mamma och pappa såg den i USA och tyckte att det var en kul grej som kanske kan hjälpa) och lite annat roligt. Och för den delen för att få träffa mamma även om det var i en minut.

Meanwhile, mitt matbord, där jag föredrar att plugga för att det är lite längre ifrån datorn och mer plats att sprida ut sig:

Papper, pennor, pärmar och böcker i en salig röra.

Imorgon kommer L hem. Det blir väldigt skönt. Obeskrivligt trött på att ha honom i Jönköping. Viss ångest inför att ha honom i Jönköping hela sommaren med mig med jobb i Linköping – när ska vi ha tid att ses? Men det löser sig, det brukar göra det. Och i augusti är vi båda lediga.

Sommarjobb :)

Yay, sommarjobb!

Förmodligen. Ska trolla fram två referenser (vilket borde vara görbart) och träffa brukarna i fråga, men sen har jag förmodligen deltidsjobb över sommaren som personlig assistent. Var på intervju idag och det kändes riktigt bra. Nervös inför arbetsuppgifterna, men det hade inte spelat någon roll vad jag skulle göra – jag blir nervös inför nya saker. Och jag får givetvis gå bredvid någon dag i början så att jag inte lämnas ensam direkt.

Men rätt mängd jobb – några dagar per vecka, möjligen upp till sex dagar men oftast runt fyra – och rätt mängd veckor – 13 juni till siste juli. Sen ledig i augusti, så att man är uppvilad och fräsch för nya terminen. Lite pengar in och en känsla av att göra nytta, vilket nästan är ännu viktigare.

I övrigt fortsätter dagarna enligt schema. Idag har jag pluggat njure, och ska strax fortsätta – måste bara äta lite efter träningen, annars fungerar inte hjärnan.

Sätter upp anteckningar på min pluggvägg efter hand:

Pluggvägg :)

Det där är det hittills – hjärta, lungor, blodtryck, arbetsfysiologi och vad jag hunnit på njurarna. Utanför bilden finns statistik och på motsatt vägg de schematiska overviews jag gjorde tidigare under terminen för immunologin. Det kommer vara tämligen välfyllt när jag är färdig med tenta-p, tror jag.

Snart tenta-p-grupp igen, sen sova, sen rinse-and-repeat.

Tenta-p och sommarjobb

Som vanligt är det så att då man accepterar att något inte kommer hända – som att jag kommer få sommarjobb – händer det. Eller ja, det har väl inte hänt än, men jag har i alla fall en intervju imorgon. Och det lät lovande. Hemtjänst hela sommaren i så fall, men inte heltid, vilket låter ganska bra. Vi får väl se.

Igår gjorde jag, efter prat med mamma och pappa, slag i saken och köpte divansoffan från Bauhaus. Ser fram emot att den kommer hit, även om jag håller andan när det gäller leveransen – men det är DHL och inte UPS, så förhoppningsvis går det bra. Mycket skönt att få det hemlevererat, det hade varit liiite svårt för mig att ta med mig soffan på cykeln från Norrköping som är det närmsta Bauhaus jag har.

I övrigt är det tentaplugg som gäller. Började halv nio imorse, har nu suttit i två timmar och tar mig således en välförtjänt paus. Repeterar hjärtat från i lördags och läser om blodtryck.

Igår var jag duktig och mikroskoperade i en timme i skolan, efter att ha tittat på Shotgun histology på YouTube. Jag får huvudvärk av mikroskopering, men en timme tvingade jag mig själv att sitta där. Och jag blir ganska snabbt bättre på det, även om det är en massa saker som är svåra att se, så om det kommer på tentan ska jag väl kunna skrapa ihop någon poäng på det. Tänkte mig försöka hinna mikroskopera någon mer gång under tenta-p; har lagt in lediga dagar då det skulle funka.

Nu blir det fem dagar (inklusive idag) av dagar som ser exakt likadana ut:

8.00                   vakna
8.30-11.30      plugg
11.30-12           lunch
12-14.30           plugg
15-16                  träna
17.00–>          tentagrupp
kväll                   återhämtning :)
22.30                 sova

Typ. Bra att veta vad som väntar, eller nåt.

Inredningsidéer och tentaplugg

Ingenting får allting annat att vara roligt så mycket som tenta-p. Det spelar ingen roll vad det är – under tenta-p blir det plötsligt kritiskt att det inte finns smutsig disk i diskhon, att handla trots att det egentligen inte behövs, att måla naglarna… Sällan är min lägenhet så välstädad som under tenta-p.

Men sen finns det ju roliga saker som också är ännu roligare under tenta-p. Som att planera hur man vill inreda sin balkong. För nu när det är kalasfint väder (ytterligare en icke-motivator till att plugga) och enormt grönt utanför fönstren vill jag väldigt gärna ha en riktigt fin balkong att slappa på. Har således tittat runt på allehanda balkongmöbler. Jag vill ha en soffa och ett bord där. Nu finns det under helgen riktigt bra deal på Bauhaus – dels detta set av soffa och två fåtöljer och dels denna divansoffa.

För att se hur de funkar på min balkong gjorde jag en snabb skiss.

Snabb Photoshop-skiss...

Den lilla cirkeln i hörnet är en pelare som jag inte direkt kan flytta på. Linjen nere i motsatta hörnet är dörren. Så vad är bäst? Två fåtöljer och en mindre soffa, eller divansoffan man verkligen kan sträcka ut sig på? Hmh. Det ska ju erkännas att jag hela tiden lutat åt en divansoffa. Jag gillar grejen med att kunna sträcka ut mig.

Har dessutom hittat en bild på hur jag vill ha en av väggarna inne i arbetsrummet, den väggen där det tidigare stod bokhyllor men inte längre. Jag vill göra den till min “kattvägg” så att jag kan låta bli att ha en klätterställning inomhus. Bilder (och här en annan som gjort samma sak) av hur jag vill ha det (fast med tre hyllor istället för sex). En video av ytterligare en som satt upp hyllor – fast om jag satt mina hyllor snett hade jag blivit knas… Anyway, sommarprojekt. Hyllorna står i källaren och har gjort så sen jag flyttade hit. Ska bara räkna ut hur jag sätter upp saker på ett hållbart sätt i tunna väggar. Eventuellt målar jag katt-tassar lite selektivt och artsy på väggen:

 

Katt-tassar...

I sovrummet vill jag ha en Malm-byrå från IKEA. Och två mindre byråer som sängbord. Håller utkik på Blocket… Funderar på att byta ut två av bilderna ovanför sängen till bilder från Brasilien. Beror på vad jag har för bra bilder därifrån. Lejonet stannar.

Inredning är just nu mycket mer lockande än att plugga blodtryck. Fast det har ändå gått bra hittills med plugget. Är inne på tenta-p-schemats dag fyra. Igår träffades tentagruppen här för första gången och vi var riktigt duktiga. I tre timmar gick vi igenom extentafrågor och diskuterade saker vi inte förstod. Jag kom definitivt därifrån med mycket större förståelse för en hel del saker. Fortsätter vi på samma sätt kommer jag, oavsett hur det går på tentan, att ha lärt mig en väldig massa saker till den åttonde juni.

Sommarjobb går fortsatt dåligt. Har sökt en hel massa men inte fått något. Och nu vet jag inte riktigt vad jag vill med det. Vill vara ledig någon vecka efter tentan, vill vara ledig i augusti när L är ledig. Känner mig otroligt bortskämd – men det kanske är lika bra att jag kör på med företaget och tar små minisemestrar till Jönköping och Stockholm mellan varven? Min to-do-lista för sommaren är mestadels kreativ:

♥ Fotobok för Brasilien
♥ Filmredigering Brasilien
♥ Årsbok läk ht10-vt11
♥ “Kattvägg” – hyllor, klösbräda och ev katt-tassar
♥ Årsbok 2010 (personlig)

Och fler saker. Minns inte riktigt. Har haft en massa idéer.

Nu, fortsättning shotgun histology. Youtube FTW.

Positiv inställning

L är på mig om att sluta vara så negativ om tentan. Att jag ska sluta säga att jag kommer kugga den. Men det tar emot.

Just nu känns det som att jag kommer kugga. Just nu känns det som att oavsett hur mycket jag pluggar, så kommer det alltid finnas saker de frågar om som jag inte har läst på om. Varje minut jag spenderar på att plugga en sak är en minut jag inte pluggar en annan – varje sekund som går då jag läser om lungorna, syrediffusion och CO2-transport är en sekund som jag inte spenderar på att repetera nerver, blodkärl och muskler. De sipprar ut i ungefär samma hastighet som lungkunskapen fäster, vilket ger ett +/-nollslut. Samma mängd kunskap men vilket område jag kan beror på dagsformen.

Om jag börjar säga att jag klarar tentan och sen inte gör det, vad händer då? Pappa och jag lekte “worst case scenario” förra våren då jag hade mina tre basårstentor på en vecka, och vi kom fram till att det värsta som kunde hända var kuggning –> omtenta. Eventuellt med läk framskjutet ett halvår, men inte värre än så.

Fast det är ju värre än så. Egentligen. På det yttre planet är det inte värre än att det blir en omtenta – och det är egentigen ganska bra på sitt sätt, för då pluggar man in allt en gång till och en ytterligare en del sätter sig mer permanent – men på det inre planet är det värre.

Vem är jag om jag kuggar?

“Insecure overachievers” återkommer – för min osäkerhet i hela konceptet att jag tillåts gå på läkarlinjen löper väldigt djupt. Jag har spenderat större delen av mitt liv på att inte hysa någon som helst tilltro till att jag är begåvad nog att gå på läk. Om jag kuggar befäster det den tron: jag borde inte vara här.

Att andra tycker att kuggning är en helt naturlig del av livet spelar ingen roll. Att andra har kuggat, att de inte bryr sig det minsta om jag kuggar eller ej… det är inte det som är grejen. Jag har en självbild som jag måste leva upp till. Eller kanske ännu mer, en tro på att jag inte kan som kommer att bevisas om jag inte klarar tentorna.

Att kugga blir en större och större diffus hemskhet dessutom, efter att inte ha kuggat sen min första tenta. Nu är det trettio-nånting tentor senare och bara tanken att kugga är extremt jobbig.

I slutändan leder det hela till att jag säger att jag kommer kugga. Inte för att jag vill tro det, inte för att det kommer dämpa min egen ångest över att ha kuggat om det händer, men för att jag i alla fall då inte har någon annans förväntningar att leva upp till. Jag kan säga, “Jag sa ju det,” och sedan gå och gråta i ett hörn. Att höra, “Äh, du kommer klara det,” är också ångestladdat; det blir de där förväntningarna igen. Fast att höra motsatsen hade varit lika jobbigt. Så bäst av allt vore väl egentligen att inte prata om det. Tyvärr är det inte något jag kan sluta tänka på.

Dagen före tenta-P

Imorgon börjar tenta-P för min del. Schemat är upplagt på fjorton dagar och jag satt igår och spred ut det över de nitton dagar vi har ledigt för att plugga. Blir ungefär fem dagar i veckan, två dagar ledigt under helgen. Förhoppningsvis blir det bra. Ledigheten blir väl lite lätt relativ; någonstans måste jag få in att hinna sitta och göra histo vid skolans mikroskop. Men jag har en tentagrupp – jag, E och P som kört anatomigrupp under terminen – och det hela känns betydligt bättre idag, efter en natts sömn, än det gjorde igår. Sömn är bra.

Nu ser jag nästan fram emot tenta-P. Det ska bli… något semi-positivt ord jag inte kan komma på, att ta sig igenom allt vi gjort den här terminen och försöka befästa det i min arma hjärna. Den åttonde juni smäller det med skriftliga tentan, den tionde är det praktiska.

Igår var det sista basgruppen för terminen. Till nästa termin byter vi basgrupper, vilket kommer att bli spännande. Vid det här laget är alla väldigt inkörda i hur de kört med sin basgrupp i en och en halv termin och det kommer vara ett gäng krockande viljor som ska komma överens till hösten. Men det är ett senare problem. Igår hade vi en mysig basgrupp med kaka och parfait, och själva plugget tog inte särskilt mycket tid.

Efteråt gick jag och K och åt lunch på annat håll än Cellskapet i skolan. Det är andra gången den här terminen och det är så skönt att komma ifrån skolan och inte ha enbart andra studenter runtom. Tror inte jag och K pratade plugg på hela tiden, det var i alla fall vår målsättning. Sen gick vi på stan en stund, vilket också var skönt även om det småregnade och var allmänt tråkigt väder.

Idag är det förberedelser inför tenta-P som gäller. Ska strax iväg och handla så att jag inte behöver tänka på mat på ett par dagar. Under förmiddagen har jag satt in alla anteckningar i mina två pärmar för T2. Det är en herrans massa papper.

Ikväll kommer L hem och jag ser fram emot det helt löjligt mycket. Ska njuta fullt ut av hans närvaro eftersom han sedan ämnar hålla sig borta till nästa torsdag…

Dåligt samvete

Mitt förnamn och efternamn har numera bytts. Dåligt i förnamn, Samvete i efternamn.

Idag var det dissektion igen, sista dissektionen för terminen – och eventuellt för utbildningen, om man inte blir amanuens. Av de runt tjugo personer som skulle komma och dissekera kom bara… åtta. Plus minus någon. Mentor-E tyckte således att jag borde dissekera, för jag vill ju bli amanuens. Och jag vet att jag borde, och det inte bara för att jag vill bli amanuens. Jag vill egentligen också. Och jag vet att L, också amanuens, tycker att jag borde. Det är intressant och givande att dissekera – men jag orkar inte.

Hjärnan håller på att falla i bitar under de extrakilo som ångest och stress innebär. Jag blandar ihop inte bara namn på nerver, blodkärl och muskler – mer basalt glömmer jag nu namn på människor i min omgivning också, för att det är information som information och jag kan inte reda ut röran i huvudet. Jag vaknar på morgonen och är trött och går sedan trött hela dagen. Jag minns inte vilken dag i veckan det är, för oavsett om det är måndag eller lördag så borde jag alltid plugga. Borde. Hela, hela, hela tiden.

När jag läste Harry Potter-böckerna för ett antal år sedan förstod jag aldrig hur Ron och Harry kunde vara så ointresserade av att plugga. De pluggade ju magi. Magi! Hur kan man inte vilja plugga magi, alltid och hela tiden? Men medicin är ungefär som magi, för mig. Helt fascinerande och fantastiskt på alla möjliga sätt. Det hindrar dock inte, visar det sig, att man blir fruktansvärt trött av det och att man hellre vill göra något annat.  Jag önskar att jag var Hermione som alltid vill plugga – och alltid orkar plugga. Men det gör jag inte.

Satte mig och läste om reflexer igår. Det är coolt, hur kroppen funkar. Det hindrar inte att jag efter ett tag var så slut i huvudet att bokstäverna bara blandade sig framför ögonen i en soppa av krumelurer. Jag åt choklad för att få upp blodsockret tillräckligt länge för att orka läsa kapitlet ut – det funkade, men det är definitivt inte hälsosamt. Kaffe är väl alternativet; de flesta av mina kursare är koffeinister.

Jag ville dissekera idag, men jag kunde inte. Mina ögon går i kors, även när jag skriver det här. Det dåliga samvetet maler ändå, konstant.

På torsdag börjar jag Tenta-P.

Jag ser fram emot sommaren. Ser fram emot att gå med rak rygg och inte tyngas av stress. Såvida jag inte – vilket känns jobbigt sannolikt – kuggar tentan, och kan gå hela sommaren med ångest. Yay!

Funderingar om liv och död

Paus, Correns helgextra-tidning, skrev om “Vägen tillbaka till livet” igår. Om motgångar och hur vi hanterar dem. En forskargrupp i USA har under titeln “Whatever does not kill us…” gjort en undersökning gällande hur nöjda vi är med livet; det är i denna undersökning artiklarna tar avstamp.

Det visade sig att människor som upplevt två till fem svåra motgångar, som till exempel svår sjukdom, anhörigs död och grovt våld, var mest nöjda. De som inte haft motgångar var mindre nöjda med livet liksom de som gått igenom många svåra prövningar.

Och varför skulle det inte vara så? Det känns ganska uppenbart att för att kunna uppskatta det bra måste man ha haft det dåliga. Det är ungefär som våren och allt det gröna utanför fönstret just nu – det hade inte varit tillnärmelsevis lika njutningsbart om det inte kommit efter flera månader av mörker och gråhet. Om det bara är ljust och varmt tar man det till slut för givet, och det blir svårt att hantera den dagen då mörkret trycker sig på. Men samtidigt får mörkret inte överväga – det får inte vara så kort tid av ljus och grönska att det inte hinner väga upp.

Idag finns det gott om “curlingföräldrar” som ser till att barnen bor i en bubbla där det inte ska hända dem något och där vägen sopas ren från alla spår av svårigheter. Dessa barn lever i en värld av ljus och värme och när verkligheten förr eller senare tränger sig på, i form av svåra händelser föräldrarna inte kan skydda dem mot eller i att de helt enkelt blir vuxna, har de förmodligen en sämre förmåga att hantera det.

Marlin: I promised I’d never let anything happen to him.
Dory: Hmm. That’s a funny thing to promise.
Marlin: What?
Dory: Well, you can’t never let anything happen to him. Then nothing would ever happen to him. Not much fun for little Harpo.

~ Finding Nemo

Tycker det där är ett sådant utmärkt citat. Gränsen mellan att skydda sitt barn mot svårigheter och att skydda sitt barn mot allt är, tror jag, ofta både hårfin och svårbalanserad. Vilken förälder vill att deras barn ska tvingas hantera jobbiga saker? Men det går inte att skydda någon mot allt – then nothing would ever happen. På samma sätt kan vi inte skydda oss själva mot allt hemskt, för då kommer vi i slutändan inte kunna uppskatta allt det i livet som är bra heller.

Om jag drar det till en extrem kan jag jämföra det med fallskärmshoppning. Risken är ganska liten att något går fel, men givetvis finns den där. Om jag väljer att inte hoppa slipper jag risken – men jag får heller inte adrenalinkicken som frifallet genom luften ger.

För hur ska vi kunna värdera det vi har om vi inte får ett “pris” på livet? Om vi varit med om något svårt i livet och faktiskt kunnat hämta kraft ur det kan vi förstå och värdera det vi har.

~ Vägen tillbaka till livet, Corren 14 maj 2011

Artikeln fortsätter med två reportage om två personer som vardera hanterat svårigheter i sina liv men tagit sig tillbaka från det. Den ena, Carina, förlorade sin man till en hjärntumör – men trots det har hon gått vidare, lever med sina tre barn med en ny man, och mår bra. Det är fascinerande hur olika människor klarar av tragedier, men mest av allt tyckte jag om hennes insikt:

Jag är glad och tacksam över att jag fick uppleva så underbara år tillsammans med Uffe och jag tror att han är stolt över mig för att jag fortsätter leva livet fullt ut. Uffe finns alltid med oss och han vill att vi alla mår bra och har roligt i livet, han vill inte att vi ska vara ledsna och må dåligt.

Vem skulle egentligen vilja det? Alla sörjer vi efter att någon dött, men om du skulle dö, skulle du då vilja att dina anhöriga satte sitt liv på vänt på obestämd tid i sin sorg, eller skulle du vilja att de gick vidare och levde sina liv, glada över den tid de hade tillsammans med dig? Visst är jag så pass egocentrisk att jag hoppas att mina anhöriga skulle sörja – men jag skulle också vilja att de sedan gick vidare och med ett leende mindes de bra tider vi haft tillsammans.