Tag Archives: Vår 2011

Näst sista veckan som T2:a

Okej, alldeles för länge utan uppdatering. Veckan har varit sedvanligt hektisk – det närmar sig slutet av terminen med stormsteg och tentan hägrar som ett obehagligt berg. Tenta-P kommer bli en bergsbestigning av sällan skådat slag, som en mental bestigning av Kilimanjaro.

Men skolveckan fick sig i alla fall ett mysigt och gosigt slut – L kom hem från Jönköping efter ytterligare en veckas praktik, varpå han med ett leende och lite hundögon frågade om vi nu kunde uppdatera våra statusar på Facebook till “is in a relationship with”. Det är första gången jag uppdaterat min status med just detta så det var lite speciellt. 17 likes på tolv timmar, så tydligen tycker fler än jag om faktumet att jag numera har pojkvän.

L lär således eventuellt vara en något mer frekvent återkommande bokstav numera.

Veckan i övrigt har bestått till hälften av riktigt dåliga föreläsningar, några bra föreläsningar, och en dissektion av knä där vi fick se knäproteser och generellt småsöndriga knän på våra åldriga preparat. I övrigt var det lite intressant att se m. quadriceps femoris i låret, som ska vara kroppens största muskel (om den räknas som en muskel; den är, som namnet antyder, fyrhövdad och har således fyra huvuden – m. rectus femoris och m. vastus medialis, intermedius och lateralis – och ser man inte den som en muskel är m. gluteus maximus i rumpan störst), vara jämförelsevis liten och tunn och inte alls se ut som i anatomiböckerna.

Fick också kolla på korsbanden, vilket var coolt. För jag har aldrig fattat var korsbanden löper. Att de ligger i kors var väl inte så svårbegripligt, men just hur är ju bra att se, framför allt för att fatta hur de stabiliserar knät vid böjningar.

Föreläsningarna i början av veckan var så suboptimala att de närmade sig minussidan. Första föreläsaren som hade “Tänder och tandutveckling” samt “Halsens och huvudets osteologi” hade inte koll på att det är mitten (nucleus pulposus) av intervertebraldiskarna (diskarna mellan ryggkotorna) som är mjuk och utsidan (annulus fibrosus) som är hård. Vilket typ hörs på namnet. Det blir lite svårt att ta läraren på allvar då, eftersom det där är ganska grundläggande för ämnet för hans föreläsning. Suck. Dessutom var det här den föreläsning vi blivit tvugna att schemalägga på vår lediga dag, eftersom föreläsaren inte behagade dyka upp förra veckan. Slutligen slutade han en timme tidigare, vilket kan ses som positivt eller negativt – jag ville inte lyssna på honom längre, men jag misstänker att han får betalt för tre timmar och inte två, vilket han på inget sätt förtjänar.

Den andra föreläsaren satt ner vid bordet längst fram och mumlade fram allt han hade att säga. Det där med energi var inget han funderat över. Alls.

Anatomiamanunenserna var duktiga, åtminstone majoriteten. Tjejerna är regelmässigt bättre lärare än killarna vid själva undervisningen, och sen är de lika bra på dissektionsdelen.

Nu är det helg. Solen skiner men det är inte så varmt som det har varit i veckan. Kanske lika bra det om jag ska motivera mig själv till att plugga.

 

Priceless

Telefonräkning – 30 kr
Prata med mamma efter att hon varit  bortrest – priceless

Två glassar – 34 kr
Sitta i solen och äta glassen med någon man tycker om – priceless

Anteckningsblock – 19 kr
Penna och stift – 42 kr
Känna att man fattar något efter att ha ritat hundra anatomibilder – priceless

Mycket som är ovärderligt just nu.

Mamma ringde just som jag höll på att packa ihop på biblioteket. Jag gick ut på cykelparkeringen och satte mig och njöt av kvällssolen medan vi pratade. Hon har nyss kommit hem från USA och ett besök hos min lillebror och det var jätteskönt och roligt att höra av henne. Att få en uppdatering på hur min gamla värdfamilj har det, hur lillebror har det (bra, vad annars?) och hur resan varit – mycket trevligt.

Jag har världens bästa mamma. I USA ifrågasatte de mitt val att plugga vidare till läkare – och det inte bara för att det är lite galet, utan för att “Men man tjänar ju mer pengar som jurist.” Varpå mamma hade försökt förklara för dem att pengar faktiskt inte är allt; man bör välja vad man vill hålla på med utifrån vad man vill hålla på med, inte hur mycket pengar man kommer tjäna. Men så lever de i konsumtionssamhället nummer ett, en plats där de spenderar långt mycket mer på saker än vad vi gör, ens den typ av svenskar som hamnar i Lyxfällan. I en familj på fem där tre är gamla nog att köra bil och bara två bor i huset (äldsta dottern går på universitetet långt borta) har man fyra bilar. Till exempel. Då blir pengar det viktigaste, för annars kan man inte köpa saker.

Det fanns tydligen en diskussion i familjen där borta – och med familj menas en matriarch och hennes fyra vuxna barn med deras respektive barn, som är av varierande ålder från vuxna till småbarn – om nya “respektive” till barnen, där en av mammorna konstaterat att en av de viktigaste sakerna med pojken/flickan hennes barn valde till partner var att de kom överens med henne och resten av släkten. Till vilket mamma och jag mest gapar. Det viktigaste är väl ändå och måste väl alltid vara att de två som är i förhållandet tycker om varandra. Inte familjen. Visst är det jobbigt om föräldrarna avskyr partnern, men… det är fortfarande varje människas val, inte deras föräldrars.

Pappa hade tydligen också hållit på att gå i taket då mannen i en av de andra familjerna ansåg att det var hans frus jobb att laga middagen, för att mannen i fråga hade ju jobbat hårt i två veckor. Till storyn hör helt klart att han hade jobbat i två veckor men i vanliga fall drönar han omkring som förvuxen tonåring konstnär, medan frun arbetar heltid med ett väldigt kvalificerat arbete.

Återigen vill jag modellera mitt framtida förhållande efter mina föräldrar – en familj där man hjälps åt, där den som är ledig städar om det behövs, där man stöttar varandra och tycker att helt andra saker än pengar är det viktigaste. Pengar är trevligt och praktiskt, men inte det viktigaste.

Äta glass i solen är viktigare. Inte tänka på kalorier, plugg, eller något annat dumt en stund. Att bara njuta av sällskapet och trivas så att om han ler så ler jag.

Priceless.

Prestationer och efterföljande ångest

I torsdags hade vi sista Strimman för terminen, vilket jag skrev om då. Det innebär att vi ska få betyg för terminen. Godkänt eller underkänt, precis som på alla andra examinationer på den här utbildningen. Ena handledaren höll upp ett papper och sa, “Ja, och här står ju en lång rad G,” och så var det inte mer med det.

På vägen hem skickade jag ett sms: “Och jag blev (surprise) godkänd för terminen också. Ungefär lika stort som att klara HEL.”

Borde jag ta vissa saker som större framgångar än vad jag  gör? Borde jag räkna både HEL förra terminen och att klara Strimman den här terminen som en faktisk prestation? Kanske hade blivit nöjdare med mig själv av att göra det, istället för att helt och hållet borträkna dessa.

Fick frågan om vilket jag räknade som största prestationen – andra dan i ju-jutsu, eller juristexamen? Och den kanske vissa tycker borde vara uppenbart den senare, men jag kan helt ärligt säga att jag inte tycker att det (juridiken) är någon vidare prestation. En av anledningarna är att jag inte gick ut med högsta betyg i allt (långt ifrån) och en annan är att jag mest hela tiden såg det som ett tidsfördriv, snarare än något svårt och eftersträvansvärt. Jag fattade aldrig innan jag började på utbildning att det var en högprestigeutbildning och en utbildning de flesta anser är svår. Hade jag gjort det hade jag sannolikt aldrig vågat söka – precis som jag inte vågade söka läkarutbildningen. Nu i efterhand tänker jag att så svår kan den inte ha varit, för jag klarade ju den.

Jag kan givetvis aldrig vara helt nöjd, det ingår inte i min personlighet. Jag kommer alltid sträva efter något mer, aldrig tycka att jag kan tillräckligt eller är bra nog som jag är. Jag kommer alltid att värdera mig själv enligt hur senaste tentan gick – eller, än mer, hur nästa tenta kommer gå. Prestationsångest är mitt mellannamn. Insecure overachiever, i pappas ord.

Men jag måste lära mig att bli nöjd med småsaker. Måste kunna ta stolthet i saker och ting, även sådant som HEL och Strimma (och juristexamen…). Hur kan man annars få andra människor att förstå att de är bra nog, precis som de är?

Vardag inkl snö

Igår var det Strimma igen. Vår sista Strimma för T2. Vilket är väldigt, väldigt, väldigt skumt. Nästa gång vi åker dit är om fyra månader – och då är vi T3:or. Galet! Återigen drabbas jag av var-tar-tiden-vägen-känslan.

Jag gjorde inte gårdagens Strimma till något överdrivet spännande. Vi hade möjlighet att vara med på operation, men med tanke på tentan som ligger på lur om strax över en månad, ett stort basgruppsfall och min generella pluggpanik blev det till att plugga all tid jag kunde istället. Vilket blev en del. Ritade en hel hög fina bilder. Gjorde en PDF av dem eftersom några ville ha; feel free to download om ni nu skulle vilja det. Alla anteckningar från T2 finns nu här. Det är lite av varje som jag ville rita – muskler, leder, nervbanor, blodkärl. En del från Moore, en del från Thiemes, en del från föreläsningsanteckningar – allt i min tolkning.

Anyway.

Har fått påpekat för mig att jag ska sluta tänka så mycket på tråkigheter som tentan som snart kommer. Det är lite svårt att låta bli. Men. Det finns väldigt bra saker i mitt liv just nu, vilket gör det hela lättare. Utanför fönstret grönskar våren och av den förbannade snön som föll för tre dagar sen syns tacksamt inte ett spår. Snö i maj! Suck.

Kom ut från sjukhuset efter träning och fick väldigt mycket en känsla av "Oh come oooon." Snö. Den 3:e maj. Inte okej på något sätt.

Vi skulle egentligen haft gårdsrensning – ta bort ogräs och rensa och sånt – i föreningen den dagen, men det blev inte så mycket av det…

Dagen kommer bli lång men förhoppningsvis rolig. No more on that. Ikväll är det UK – Utekravallen – för de som känner för det, men det gör inte jag. Det blir eventuellt ganska kallt. Tydligen ska det bli runt fyra grader i natt. Vinterjacka FTW. I helgen ska det dock bli tacksamt mycket varmare.

Dags att börja dagen.

Mer om bra och dåliga föreläsningar

Fortsätter på temat med föreläsningar och vad som gör dem bra. Igår hade vi amanuenser i anatomi som skulle presentera handen med dess skelett, nerver, blodkärl och leder. Och tyvärr var den riktigt dålig, i två av tre fall. Så, för att inte bara vara kritisk på ett gnälligt sätt ska jag nu försöka spalta upp vad som i mina ögon gör en föreläsare/föreläsning bra eller dålig. Givetvis helt och hållet mina åsikter.

1. Kunskap

Den här punkten brukar sällan till aldrig vara ett problem, åtminstone inte i de ämnen jag hittills läst. Såväl juridik som medicin är komplicerade fält där de som är specialister är riktigt, riktigt duktiga på det de håller på med. Det inkluderar våra amanuenser, utom de som är helt nya som ofta är förståeligt osäkra och nervösa. I övrigt brukar det här inte vålla problem. Snarare tvärtom, att de är alldeles för kunniga, vilket leder till problem med ett par punkter nedan.

2. Energi

Här var dagens stora fail. Amanuenserna såg ut som att de mycket hellre velat vara precis var som helst som inte var där framför oss. De pratade monotont och helst in i tavlan med PowerPointen som de pekade på. De verkade tycka att det var tråkigt. Och är det ett krav som borde ställas för att få undervisa i något så är det att man måste tycka om det. Avskyr man histologi ska man inte bli histologiamanuens, som flera av mina kursare konstaterat. Tycker man att ens ämne är tråkigt kommer det att lysa igenom. Man måste tycka det är kul med ämnet och att undervisa. Det hörs i rösten och syns i kroppen på den som föreläser.

Variera din röst. Försök vara levande. Det du undervisar om är du förmodligen intresserad av – försök få fram det!

Vissa föreläsare försöker bringa energi till sina föreläsningar genom att tvinga fram interaktion med eleverna. Det kan fungera – men märker du att det inte gör det, så sluta. Stå inte och vänta i 20 sekunder på att någon ska svara på en fråga om ingen räcker upp handen. Dessutom är många av dessa frågor riktigt jobbiga att svara på som elev. “Varför är det här viktigt?” är en riktigt dum fråga om man inte vill ha en diskussion, för det finns ofta flera viktiga punkter. Likadant frågar lärare ofta frågor som antingen a) är på för låg nivå eller b) har sitt svar i PowerPointen som finns på tavlan. I båda fallen tenderar elever att låta bli att svara.

Jag har gjort misstaget med för öppna frågor i jutsun flera gånger, då jag visat en teknik två gånger – en gång bra och en gång dåligt – och sen frågat vad skillnaden var. Ofta ger eleverna svar som är ganska oväntade, så tål man inte kritik för sin “bra” teknik bör man inte göra det. Å andra sidan blir det väldigt roligt, så det brukar jag bjuda på.

Om du har haft en dålig dag så är det bara att klistra på ett leende och fake it ’til you make it. Det lärde jag mig redan när jag var femton och gick en aerobicinstruktörsutbildning.

3. Upplägg/pedagogik

Det här är en gigantinormous punkt. Det finns hela långa kurser i pedagogik på universitetet, man kan doktorera i det. (Det är svårare att doktorera i energi, såvida det inte är i fysik eller något). Men här är några punkter:

a. Prata till din publik. Låt bli i att prata in i tavlan. Det spelar ingen roll om du har mygga eller ej, även om det givetvis är ännu sämre om eleverna inte kan höra dig – du ska ha ögonkontakt med publiken. Det är mycket bekvämare att inte ha det, men det spelar ingen roll. Har du gett dig på att stå där och undervisa ska du också prata till publiken.

b. Dra ner på mängden PowerPoint. PowerPoint kan användas pedagogiskt och kalasbra, men oftast missbrukas det alldeles groteskt. Som Doktoranden så fint påpekade i mitt PowerPoint-inlägg, det fungerar även för anatomi:

Dock känner jag mig tvingad att säga att de bästa anatomiföreläsningar jag någonsin haft var av en ung, nyligen disputerad läkare som höll sina föreläsningar genom att rita på tavlan och på overhead. Har aldrig lärt mig anatomi så bra som då. Så ppt till anatomi, nej tack.

Gårdagens föreläsning handlade ju om just anatomi, närmare bestämt handens anatomi. Utan undantag användes en PowerPoint som vi fått utskickad, med bilder utan namn på delarna utsatta. I ett högt tempo rabblade sedan amanuenserna sina respektive områden – ben, muskler, artärer och nerver – i monotona, ointresserade röster (utom en av de tre, som rabblade men i alla fall hade energi).

Jag fattar att man inte ritar musklerna. De går kors och tvärs och kan vara svåra att rita. Men artärer och nerver är utomordentligt lämpade för att ritas, vilket är så enormt mycket mer lättfattligt och ger ett mycket bättre tempo, än point and say. Skriv namnen! Gick hem och testade hur artärerna i handen skulle kunna ritas för att bli greppbara:

Artärerna i handen uppritade systematiskt. Rita handkonturen först, fyll på med artärerna efter hand. Skriv upp relevanta namn. Det behöver inte vara svårare. Ja, det tar lite längre tid, men gårdagens föreläsning var slut 20 min före utsatt tid ändå.

Gjorde en för någon vecka sedan för axel/arm-artärer också, efter en rörig men betydligt bättre föreläsning om dessa.

Rekommenderar att rita ut benen på något sätt, för att ha något att förhålla sig till. Det blir enklare att fatta då.

Inser att inte alla kommer hålla med mig om den här punkten. Men, min blogg, mina åsikter. Andra åsikter, skriv egen blogg. Eller en bok. Finns gott om böcker i pedagogik, som sagt, men marknaden är säker inte mättad. ;)

c. Prata i ett lagom tempo. Om du rabblar namn på artärer kommer eleverna inte hinna skriva ner dem eller ens tänka efter om vad du säger. Det gör din undervisning meningslös – eleverna är där för att lära sig. Använd tavlan! Skriv orden, då ser du hur lång tid det tar för eleverna att skriva dem. Det tar längre tid än du tror. På basåret hade vi en lärare som faktiskt tittade ut över sina lyssnare och sa, “Nu väntar jag tills jag ser att ni skrivit klart.” Det gjorde dels att vi fick tid att skriva färdig, och dels att vi åter verkligen riktade uppmärksamheten mot henne när vi var färdiga, så att hon skulle veta när hon kunde fortsätta.

4. Nivå

Eleverna du undervisar är inte på din nivå. Lägg dig på en nivå som är lagom för eleverna. Du är hjärtkirurg, men det betyder inte att dina elever vet vad kranskärl är. Tänk först, gör föreläsningen utifrån det. Ibland undervisar man nybörjare, ibland svartbältare. Man kan inte hålla samma pass för de två grupperna. Och bara för att du tycker att något är självklart och enkelt betyder inte det att eleverna tycker det. Ibland vågar de fråga, men oftast kommer de tänka, “Äh, jag går hem och läser om det istället, det är inte lönt att fråga.”

Rubriken kan också tolkas på ett annat sätt, som igår. Amanuenserna visste vilken nivå de skulle ligga på – och de verkade tycka att det var för låg nivå. Och det är klart det är! Oavsett vem du är så är det så att om du står framför en grupp och undervisar så är det för att det är något du kan mer av än de du undervisar för. Det spelar ingen roll om det är ju-jutsu, anatomi, eller kärnfysik. Du kan inte gärna undervisa över din nivå. Och relativt ofta kommer du inte undervisa på din egen nivå heller, även om jag har undervisat folk med samma bältesgrad som mig i jutsu. Det är liksom en del i att undervisa.

Hmh. Finns säkert mer. Tror jag slutar det här nu dock.

Kan avsluta med att vi hade en riktigt bra föreläsare idag – han använde inte PowerPoint! Whoo! Han ritade och skrev allt på tavlan och lyckades dels göra ett tråkigt ämne – nervernas retbarhet och impulsfortledning – bli ganska intressant och dels gjorde han det helt begripligt. Ingen dålig prestation det. Alla var inte lika förtjusta, men jag gillade det skarpt.

Så mycket hat i världen

Osama bin Laden är död. Nyheten mötte mig först via Facebook, istället för via någon tidning eller nyhetshemsida. 25 minuter av kvällens Aktuellt verkar ha spenderats på bin Laden. Två minuter till andra nyheter, sedan väderprognosen.

I USA firar människor.

Firar.

Det äcklar mig precis som när det på andra håll firades över det “lyckade” 9-11 för snart tio år sedan.

Vi är människor. Någonstans långt ner måste vi väl ändå minnas det? Varför ska vi någonsin fira att en annan människa dödats? Hur är det hjälpsamt för något alls?

Jag inser att bin Laden var något som kan liknas vid ond. Men å andra sidan, rättfärdigade inte de som utförde 9-11 sina aktioner med samma sak? Att USA är ondska och därmed alla som bor där? Hur hjälper det? Är det bättre nu, när bin Laden är död?

Det finns så enormt mycket hat i världen. Det är väl jättebra att folk hittar saker att vara glad över, men är det här verkligen en sådan sak?

En hel massa “viktiga” människor har reagerat på nyheten. Den vettigaste jag läste var Gordon Felt, president för organisationen The Families of Flight 93:

This is important news for us, and for the world. It cannot ease our pain, or bring back our loved ones. It does bring a measure of comfort that the mastermind of the September 11th tragedy and the face of global terror can no longer spread his evil.

Död ger inte oss tillbaka älskade anhöriga vi förlorat. Och snart – om inte redan nu – tar någon annan över bin Ladens plats.

Så länge vi firar att någon annan dör, kommer någon att sörja och vilja utkräva hämnd.

Bipolär och jävligt trött på föreläsare

Har tusen saker i huvudet men är samtidigt ganska tom, en hög olika ämnen jag borde skriva om på bloggen men samtidigt skrivkramp, en massa sidor att läsa till basgruppen imorgon men ingen motivation, och pendlar mellan väldigt glad och lite nere. Lite lagom bipolär. Vädret håller med mig; det pendlar mellan strålande solsken, ösregn, och hagel inom loppet av ett par timmar. Borta är det stadiga fina påskvädret med 15-20 grader varmt ute: imorse när jag gick upp var det 3 grader.

På tal om att gå upp imorse. Drabbades återigen av en effing jävla irriterande föreläsare som inte hade minsta lilla aning om att han skulle vara närvarande. Efter 15 minuter ringde vi vår kurssekreterare. Det här är andra gången på mindre än en vecka vi har fått göra det. Hon skulle försöka få tag på föreläsaren – men efter ytterligare 25 minuter hade det inte gått, och hela klassen tog då ett beslut om att gå därifrån.

När jag nu kom hem från skolan har de schemalagt fanskapet – tre timmar föreläsning – klockan 8.15 på vår lediga måndag nästa vecka. För närvarande hatar jag HU och deras jävla lärare som inte kan hålla reda på när de ska vara någonstans. Och än värre, som jag skrev om saken förra veckan: det blir inga konsekvenser. De skiter fullständigt i att vi får sitta där och vänta – vår kurssekreterare tyckte att vi skulle sitta och vänta i ytterligare en halvtimme för att se om läraren kom dit (det var då vi bestämde oss för att gå allihopa). Lärarna får mig veterligen inga konsekvenser – man schemalägger helt enkelt bara om föreläsningarna i fråga till något annat tillfälle som passar dem. Det är ändå bara extraknäck för dem, egentligen är de ju apviktiga läkare.

Ja, jag är irriterad. Det är inte en utan två morgnar jag behöver gå ur sängen tidigare än nödvändigt. Det är tid spenderad som jag kunde gjort något bättre med, både idag och nästa måndag. Funderar på att strunta i föreläsningen på måndag. Problemet är att det bara straffar mig, inte läraren som förtjänar det.

Gjorde bästa äpple-kanel-muffinsarna på förfest i lördags. De är nu slut. De var gigantiska, i amerikanska cupcake-formar istället för mina vanliga. Saftiga, perfekta, och utomordentligt populära.

Längtar till torsdag kväll.

 

Årsbok?

Har sedan ett par månader haft en idé om att göra en årsbok – men den här gången inte bara en årsbok för mig själv, som jag gjorde förra gången. Den här gången skulle det vara en årsbok för läk. Jag var med och gjorde yearbook i USA när jag var där som utbytesstudent och det är ett helt fantastiskt minne.

Idén har surrat omkring i mitt huvud, men jag vet inte vad intresset för en sådan årsbok skulle vara. Så nu skriver jag det här, lägger det på FB, och hoppas på feedback. Frågor jag gärna får svar på är:

– Vem är intresserad av att köpa en sådan årsbok? Jag har inga planer på att tjäna pengar på det, utan det skulle kosta vad det kostar att trycka den. Jag vet inte vad det skulle bli än, men det får jag givetvis kolla. Det beror på antal som ska tryckas, hur stor boken blir, färg vs svartvitt, med mera.

– Ska det vara en årsbok för hela läk, alla årskurser? Det blir då alla läk som fanns på HU hösten 2010 och våren 2011. Eller ska det vara pre-klin? Någon annan avgränsning? Jag tycker givetvis det är roligast om alla är med.

– Skulle du vilja hjälpa till? Jag har inte koll på allt som hänt det senaste året och jag har framför allt inte bilder från allt. Boken skulle ju vara bildbaserad, med texter. Era bästa bilder, helst med någon liten bildtext – och om någon vill skriva en kort beskrivning av kravallen/sittningen/händelsen vore det kalas. Jag väljer ut bilder (om det finns många från något event), redigerar och formger efter bästa förmåga.

Hmh. Undrar om min idé alls är begriplig? Förhoppningsvis. Kommentarer, anyway, mycket välkomna. Svara här eller på FB :)

(Det ska också tilläggas att det kommer en liten fotokatalog i slutet av den här terminen/början av nästa, med klassfoton av alla klasser som för närvarande finns på HU. Det är dock enbart klassfoton à la skolkatalogen på gymnasiet. Jag är med och gör den också :) Den kommer vara svartvit och betalas av reklam och är således gratis.)

Valborg

Valborg. En vecka efter påsk är det dags för denna högtid. Inte en högtid jag normalt firat något särskilt. I barnaår gick jag med mamma, pappa och lillebror och tittade på någon eld någonstans, och lyssnade på skönsång från studentkörer. När jag blev äldre bytte jag inte över till fylle-varianten av Valborgsfirandet – det som hålls i Lund varje år, och som lämnar Stadsparken mer liknandes en sophög än något annat – eftersom jag inte fann något roande i idén att börja dricka klockan nio på morgonen.

Detta faktum till trots gick jag idag upp tidigt nog att vara i Trädgårdsföreningen för champagnefrukost klockan nio. Någonstans runt kvart i tio kom läkarprogrammets välklädda Valborgskör och framförde ett antal låtar, där Uti vår hage är en av mina absoluta favoriter.

 

Valborgskören

Gamle Sexmästaren presenterade därefter nya Sexmästarinnan – en av mina kursare, E. Hon blev serenerad av Valborgskören och fick därefter presentera sitt nya MedSex. Av de tio som nu utgör nya MedSex hade jag koll på nio sedan tidigare (övriga gröna har extremt bra koll, och stora öron för att höra rykten, och berättade flera för mig). Det blir nog ett bra MedSex; har svårt att se något annat. De bjöd på ett första gyckel – första och sista gången MedSex får ha lappar med text på, tillika första och sista gången de inte accepterar en omstart.

Ser fram emot ytterligare gyckel ikväll, då det blir grillning.

 

Gamle Sexmästaren överlämnar MedSex-spiran till nya Sexmästarinnan.

 

Nya Sexmästarinnan hyllas av Valborgskören.

 

Nya MedSex :)

Efter frukost och framföranden blev det mingel, kubb, mer Champagne, och hembakta muffins. De senare stod jag för och de var otroligt populära (mycket förvånande). Bakade igår och råkade göra dubbel sats muffins. Jag tittade bara i instruktionerna – “Blanda ägg och socker” – och eftersom alla andra recept har två ägg la jag i två ägg. Det skulle bara vara ett. Hoppsan. Dubblade allt annat, blev 24 muffins. Numera finns en kvar. M uttalade att morotsmuffins faktiskt är ännu godare än chokladmuffinsen hon fick igår. Dessutom är de här nyttigare – Viktväktarnas, trots allt. Betydligt mindre socker och dessutom 400 g morötter totalt i de 24 muffinsarna.

Gick med ett gäng till stan och handlade lunch. Satte oss åter på annan plats i Trädgårdsföreningen och avnjöt lunchen i solen. Riktigt härligt väder.

Nu är det inte lika härligt väder. Ska äta middag med K och sen dra oss till grillningen – jag orkar inte grilla – och sedan väntar Akuten. Pallar inte OP-ställ idag, kör på jeans och frack. Borde funka utmärkt.

Tentaångestpanik och… värme

Hade någon sorts plan på att skriva ett panikartat ångestinlägg över all skola som hopar sig över mig hela vägen bort till horisonten. Igår satt jag på amanuensernas anatomigenomgång inför dissektion nummer två – en dissektion jag inte skulle vara med på, men jag tycker det är mycket praktiskt att gå på samma föreläsning två gånger, åtminstone i det här ämnet – och kände hur hjärtat rusade och jag fick svårt att andas av blotta tanken på allt jag ska kunna till tentan om ett par veckor. Hade före föreläsningen pratat med amanuens-E, som även råkar vara min/basgruppens mentor, som i förmodad välmening påpekat allt i mikrobiologin jag bör kunna. Det var varken hjälpsamt eller produktivt.

Efter föreläsningen bosatte jag mig i biblioteket i tre timmar och försökte komma någonstans med basgruppsarbetet. Det gick sådär. Alldeles för mycket jag inte förstår och det liksom stack under huden av ren stress. Sockerdricka under huden. Till slut gick jag och tränade och körde hårt och tittade på House vilket var korkat, för det var mer läkare – ja, drama, inte på riktigt, blabla, men det var läkare ändå och dessutom var avsnittets fokus en läkarstudent. En enormt duktig läkarstudent, sådär alldeles särskilt begåvad. Som jag bara stod på crosstrainern och kände att det är inte jag jag är inte så begåvad vad i helvete gör jag på den här utbildningen jag är inte smart nog för att klara det här.

Det finns en anledning till att jag inte började på läk när jag var 20-, som alla andra och deras moster gör. Just nu återkommer osäkerheten full force.

Men jag sa att det var en plan på att göra detta till ett panikartat ångestinlägg. Det är det inte riktigt ändå.

Pratade med J när jag kom hem. På hans fråga om hur jag mådde svarade jag sedvanligt ärligt, för vad är poängen med att nära vänner frågar, “Hur är det?” om man inte svarar ärligt? Så jag sa som det var, panik över skolan. Jag känner att jag ligger efter. Att jag inte förstår, att alla andra kan allt.

Så sa han att det inte är så. Och jag insåg efter en stund att nej, det är det nog inte. När jag jämför mitt kunnande med vad jag hörde att andra kunde på anatomigenomgången igår jämförde jag inte mig själv med mig mot dem en och en, utan mitt eget kunnande mot den samlade massans kunnande. Samt mot föreläsande amanuensens kunnande, vilket är ytterligare nivåer av korkat. Men framför allt behöver jag tänka på att bara för att enskilda personer kan enskilda delar av anatomin innebär det inte att alla kan allt. Tillsammans kan vi mycket. (Kan vi inte ha gemensam tenta? Grupptenta!)

Skrev “ååångeeeeest” i anteckningsblocket när jag satt bredvid K på föreläsningen. Hon nickade sitt medhållande. Det är inte bara jag som känner så här. J hälsade att om jag ligger efter, då ligger han ännu mer efter. Jag är inte helt övertygad, men det ligger väl något i att ingen riktigt ligger i fas.

Fick ytterligare lugn på kvällen, med lite hjälp. Värme. Och konkret hjälp i djungeln av vad vi ska kunna. Också bra. Men framför allt värme. Nu väntar en ny dag, blå himmel utanför fönstret, böcker utspridda över bordet, dissektionsvisning av underarmen, träning – men lite är fokus och längtan att bara på att få känna värmen igen…