Tag Archives: Vår 2011

PowerPoint och grafik

Jag är en grafisk människa. Från början till slut föredrar jag bilder för att lära mig framför text. När det gäller kurslitteratur väljer jag, om det står mellan två eller tre olika rekommenderade böcker, helt efter det grafiska utseendet. Jag valde till exempel bort “världens mest köpta medicinbok” (enligt temaledarna) Janeway för att jag inte alls kunde med det grafiska upplägget. På samma sätt valde jag Guyton över Boron, inte för att jag lägger någon värdering i vilken som är bäst textmässigt utan bara för att jag inte klarar av Borons grafiska upplägg medan jag finner Guytons mysigt.

Grafik återkommer överallt.

Sedan vid det här laget ganska många år tillbaka är en av lärarnas käpphästar att använda sig av PowerPoint-presentationer i sin undervisning. Dessa distribueras med ojämn framgång – bäst är givetvis när föreläsaren har med sig utprintade versioner (gärna tillräckligt många), annars skickas de via mail för egen printning och det går inte alltid så bra tidsmässigt (en timme innan, eller för den delen en timme efter, föreläsningen är inte okej).

Förutsatt att vi får ut PowerPointarna är det sedan en fråga om grafik. Och på läk har lärarna aldrig någonsin hört talas om de två talesätten “Less is more” och “Bara för att man kan betyder inte att man bör“.

Det senaste skräckexemplet var en presentation där varje bakgrundsbild hade ny färg. De två första sidorna var värst – knallgult följt avknallgrönt, följdes därefter av något mjukare toner av lila och annat. Vi hade för ett tag sedan en föreläsare som tyckte att det var en fantastiskt bra idé att lägga knallgult bakom varenda bild hon hade. Andra föreläsare tycker att idén med vit text på svart bakgrund är kalas. Eller ännu bättre, röd text på svart bakgrund. Det är inte kalas, på en massa sätt. En annan föreläsare ger oss tjocka luntor med bilder – minst 60 slides på en föreläsning – och han hinner aldrig igenom allt.

När man sätter ihop en PowerPoint finns det ett par saker att tänka på. Först tar jag det grafiska, sedan det innehållsmässiga.

Grafik

Var ska jag använda presentationen? Ska den visas med projektor på skärm? Då kan det mycket väl vara okej med svart bakgrund, vit text – det kan vara lättare att se. Oftast inte, men jag köper det. Om det däremot ska printas för att elever ska kunna anteckna på dem är svart bakgrund helt åt skogen. Det går inte att skriva på och det går dessutom åt tonvis med bläck för att skriva ut dem.

Vad vill jag säga med min presentation? Är det något som dagisbarn ska tycka om, med mycket färger och mönster på alla håll och kanter, eller är det något seriöst? Det är konstigt att jag behöver utveckla den här punkten, men som sagt: bara för att det går att göra “roliga” saker i PowerPoint betyder inte det att man ska göra det. Less is more.

Vad använder jag för typsnitt? Det finns grundläggande typsnitt i PowerPoint. Numera använder hela Office-suiten Calibri som grundtypsnitt för all brödtext. Det är ett snyggt, lättläst sans-serif-typsnitt. Annars går Times alltid bra, även om det är ganska fult. Garamond är ett snyggt alternativ. Comic sans är ett no-no. Hear me? Nej. Inte. Fy!

Innehåll

Kommer jag hoppa över femton av slidsen för att jag inte har tid? Då kanske det är dags att rensa och ta bort.

Ligger de i rätt ordning för hur jag kör föreläsningen? Om inte, lägg om bilderna. Helst inte timmen innan föreläsningen när eleverna redan printat PowerPointen.

Om jag använder bilder, vilken kvalitet är de då av? Ger de något för eleverna? Igen, rensa och ta bort sådant som inte är bra. De kvarvarande bilderna ska vara av tillräckligt hög kvalitet att eleverna ser vad det står på dem. Är bilden 12 kB stor och du ska dra upp den på en projektor kan du räkna med att det inte kommer att funka. Det blir pixelerat, gräsligt fult och framför allt oläsligt – vilket är lika med meningslöst.

Står hela min föreläsning i PowerPointen, så att eleverna kan läsa den innantill istället för att gå på föreläsningen? Då kanske det blir lite meningslöst. Plocka ner till stödord, svåra ord som vi inte kan stava och det som är essentiellt. PowerPointen är inte till för att jag ska stå och läsa den innantill och slippa tänka. Eleverna blir mycket aktivare i sin inlärning om de behöver komplettera PowerPointen; skriva och beskriva med egna ord är bra pedagogik.

Så, sammanfattning av en bra, seriös PowerPoint-presentation som elever ska printa, förstå och kunna skriva i, samt se på en projektor:

  • Svart text
  • Vit bakgrund
  • Times/Arial/Garamond/Calibri/annat grundtypsnitt
  • Relevanta slides med det som är essentiellt och som ligger i ordning
  • Över 30 slides för en 90-min föreläsning? Börja fundera på om du verkligen behöver dem allihopa.
  • Tillräckligt högupplösta bilder för att eleverna ska kunna läsa orden på dem (jag tänker anatomibilder, histobilder med utmarkerade saker, osv)

Inte så svårt, eller hur? ;)

Tillbaka till vardagen…

Onsdagsmorgonen gryr. Lite svalare än det varit de senaste otroligt härliga dagarna. Påsken var helt fantastisk, jag har till och med fått färg. Det var med visst missnöje jag drog mig ur sängen alldeles för tidigt igår morse för att börja skolan klockan åtta och vara instängd i salar utan fönster fram till klockan tre. Efteråt tog jag och K dock tillfället i akt och gick ut på stan en runda, vilket alla andra människor också tyckte var en bra idé, men det var väldigt skönt ändå. Och när man sedan kan gå och träna och efteråt gå hem utan att byta något annat än skor – och det för att mina träningsskor är inneskor – då njuter jag av livet fullt ut.

Jag har ju längtat så efter det gröna utanför fönstret. Nu är det riktig vår, alla träd slår ut och det är bara vackert - till och med en morgon då det regnat under natten och himlen inte är klarblå.

Håller för närvarande på med neuro-sinne-psyke-rörelse-temat. Anatomi. Anatomi, anatomi, anatomi. Igår hade vi som sagt föreläsning. Handen ur klinisk och funktionell synvinkel. Vilket var en bra föreläsning med en bra handkirurg till föreläsare. Hade dock varit ännu bättre om hon kommit i tid, snarare än att komma först då vi ringt vår kurssekreterare som fått ringa henne och påpeka att hon hade föreläsning klockan åtta.

Jag blir lite trött på att vara elev i fall som dessa. Läraren kommer in, häver ur sig ett snabbt “Ursäkta att jag är sen, det var inte riktigt mitt fel av en eller annan anledning” (igår var det “Jag hade skrivit 10 i schemat, men det kanske det inte var” – nä, tror du?) och sedan kör de sin föreläsning. Där är inte fler konsekvenser. Vilket måste vara skönt för dem, men irriterande för oss. Varför är vår tid så lätt att kasta bort? Kommer man sent till ett möte eller liknande och missar totalt var man ska vara och när, då får det i de flesta andra fall konsekvenser. Så inte för lärare. I början av terminen hade vi hjärtkirurgen som helt missade att vi hade föreläsning två dagar i rad. När föreläsningarna schemalades på nytt kom han femton minuter för sent. Ett snabbt mumlat, “Ja, sorry att jag inte kom – jag hade inte skrivit upp det”, och sen inte fler konsekvenser.

Aja.

Pratade en massa med K istället, vilket var trevligt efter hela påskhelgen på varsitt håll. Jag körde lugnt påskläger – tränade ytterligare ett pass för Tony Hansson, då vi körde liggande tekniker och jag tränade med J igen, och ett halvt pass för Ola Johansson innan mina armleder la av. De är inte vad de borde efter tio år på jutsu. Att köra transportgrepp som går ut på smärta i en timme är inte min grej. Så jag gick av efter halva och lyssnade istället. När det är Ola finns det alltid mycket att lyssna på.

Måndagen var en av de skönaste, lugnaste, varmaste dagarna i närliggande minne. Bra dag.

Idag blir det plugg. How unusual, no?

Just det, bakade igen. Chokladmuffins FTW. De blev ganska perfekta… Lite mindre socker än förra gången (2,5 dl istället för 3 dl).

Nya kakburken från Estockholmo. Den är, som jag trodde när jag såg den, alldeles förträffligt perfekt för muffins... :)

Påskläger

Påskläger i Linköping. Solen strålar helt galet och igår var det 30 grader varmt när jag körde mitt första pass nån gång på eftermiddagen. Jag tränar inte i närheten så mycket den här gången som för två år sedan, då jag var på alla mina pass och ytterligare ett utöver det. Den här gången vill jag inte komma ifrån påskhelgen helt slutkörd – måste vara pigg på tisdag. Då skrev jag mitt examensarbete, så då spelade det ju mindre roll om jag sov till tolv på tisdagen.

Anyway.

Jonas Mokvist höll i passet jag körde igår. För första gången på en evighet fick jag träna med K. Efter några initiala tekniker då vi konstaterade sådant som “Fan vad kort du är” (han till mig) och “Just det, du väger ju ingenting” (mig till honom) kom vi helt in i hur vi alltid tränat. Det är coolt att köra med någon man tränat med i sex år, eller vad det är vi kört. Jag kan honom och hans rörelsemönster, vet var han har sin tyngd i teknikerna – och var han inte har tyngd när jag ska kasta.

Jonas körde helt tävlingsinriktat eftersom det är hans grej. Och det var förvånansvärt kul. Jag har hittills tyckt att tävling är överskattat inom jutsun – vill man hålla på med tävling så tränar man sport-ju-jutsu, eller brasiliansk jiu-jitsu, inte snällvarianten ju-jutsu kai. Vilket är en av anledningarna till att jag valde ju-jutsu kai. Jag vill inte tävla mot någon annan än mig själv. Jag är en apdålig förlorare om det gäller något jag bryr mig om och jag vill helt enkelt inte träna på det där sättet, mot tävlingar. Jag vill ha kontinuitet i min träning (med upptrappning inför graderingar). Men. Jonas och co verkar ha satt sig ner och funderat en del på hur tävlingsmomentet kan vara en hjälp i elevernas utveckling och helt plötsligt var det kul. Fast mest av allt var det nog för att jag körde med K… “Sätt ihop ett litet program på sex tekniker” är ordern för tävling, och det ska givetvis vara tekniker som vi behärskar väl. K och jag kan våra styrkor och svagheter och vi satte ett program som spelade på styrkorna.

På kvällen blev det mongolisk buffé, för det är en grej när man är här på påskläger.

Idag pluggade jag nästan duktigt under förmiddagen (brachialplexa, vener och artärer till armen; borde sätta mig med det vi har basgrupp på – rygg och mage – men efter dissektionerna har jag lust att få ordentlig koll på axel och överarm innan jag fortsätter).

Sen var det pass för fantastiske Tony Hansson. Uppsalas eminente nyblivne 7:e-danare och en av de grymmaste instruktörer jag tränat för. När jag valde mellan Linköping och Uppsala för läk var en av Uppsalas fördelar just deras väldigt starka jutsuklubb, samt att de har en klubb som kör aikido i samma stil som den jag körde i Malmö. Nu blev det Linköping ändå, men det hindrar ju inte att jag trivs utomordentligt med Tonys pass.

Blev dock lite blek om nosen när jag insåg att åtminstone delar av passet skulle gå ut på en av mina hat-tekniker, tomoe nage. Det är ett offerkast, vilket innebär att den som utför tekniken (tori) offrar sin egen balans för att kasta uke (den som attackerar).

httpv://www.youtube.com/watch?v=9dlVsq827-A
Judons version, men den ser ganska lik ut i jutsu.

Jag tycker att den är väldigt rolig att utföra, men har hittills avskytt att bli kastad i den.

Tills Tony Hansson kommer in med sitt lugna sätt och säger att det inte finns några svåra tekniker – och sen tar han den här tekniken och gör den enkel och mjuk och alldeles väldigt effektiv. Jag körde med J och tillsammans gick vi från halvkantiga tomoe nages till mjuka med flyt och helt plötsligt var det inte det minsta jobbigt att falla i den.

Jag gör tomoe nage!

Jag åker i backen med en fin tomoe nage :)

...och igen! Och igen!

Efter ett tag bytte vi till sumi gaeshi, vilket är samma grundrörelse men man går in lite annorlunda med benet. Har inte haft samma nivå av avsky mot att falla i den eftersom den ger ett lägre fall, men den har inte direkt varit en favoritteknik.

httpv://www.youtube.com/watch?v=nuu_Myatdd4
Igen, judo.

Vi körde enbart dessa tekniker i en hel timme. Det gick kalas. Och f-a-n vad duktig man känner sig när Tony säger “Bra!” om ens teknik. “Bygger självförtroende,” kallade han hela grejen, att bygga upp tekniken från grunden med alla beståndsdelar för att sedan sätta ihop det till en helhet.

Imorgon blir det två eller tre pass – Hans Greger och Bertil Bergdahl. Ser fram emot.

Mer bilder - uppvärmning med J.

Nöjd när jag lyckas med en riktigt bra tomoe nage :)

Vad är en Facebook-vänskap?

För ett tag sedan uppdaterade någon trevlig människa på Facebook med något som var ungefär så här:

Vi har alla hundratals “vänner” här på Facebook. Men vilka av dem hade funnits för dig i verkligheten, när det blir tufft? Om du är en av dem, svara här.

Jag hittar inte den uppdateringen just nu, men den gick något åt det hållet, och oavsett var innehållet precis det. Hur många av alla “vänner” på Facebook är något att egentligen hänga i julgranen? Hur många är mer än ett kontaktnätverk? Har någon med femhundra, sexhundra, tusen vänner på Facebook egentligen fler sanna vänner än en person med femtio Facebook-vänner – eller ingen Facebook alls? (Nope, enligt forskning som gjorts på saken. Behövdes det verkligen forskning på det?)

Hur ska man värdera en Facebook-vänskap? Det är nog ingen som påstår att de hundratals personer många har på sina vänlistor faktiskt är deras riktiga vänner i verkliga livet – det där livet utanför datorn. Vad krävs för att få “adda” en annan person på Facebook? Vilken bas måste finnas för att få lov att lägga till någon annan? Hur mycket måste man ha pratat med någon, hur väl måste man känna dem?

Det finns massor av situationer där det kan bli lite svårt att avgöra.

I skolan just nu träffar jag mängder av människor. Vissa blir självklart tillagda – folk i basgruppen som man umgås med varje dag och pratar massor med, folk man äter lunch med, folk i grönt man i stort sett bodde med i tre veckor… Men redan bland klasskompisar blir det tveksamt – ska man lägga till varandra bara på grunden att man går i samma klass, trots att man aldrig utbytt mer än ett hej? Men med klasskompisar är det kanske ändå okej att lägga till varandra – vi träffas ju ändå varje dag.

Lärare/elev kan också bli problem. Jag, och flera kompisar, har haft det problemet då vi varit instruktörer. Barnelever som lägger till sina jutsuinstruktörer – det kan ju verka vara en okej idé till att börja med, men sen kommer uppdateringarna om festande och supande och saker som barneleverna absolut inte ska ha koll på. Och då får man istället säga nej till elevernas vänförfrågningar. Själv gjorde jag en lärare/elev-addning för någon dag sedan, med en amanuens i skolan. Vilket inte innebär problem på supande/festande-uppdateringar, men att ha stått med någon som lärare i ett antal timmar innebär inte att man känner dem.

Andra problematiska vänfunderingar kan det bli med exempelvis chef/anställd. Eller om man till exempel jobbar på café – en “regular” som kommer in varje dag, beställer sitt kaffe och kallpratar någon minut. Känner man dem? Accepterar man deras vänförfrågan på Facebook, om den nu skulle komma? Och vad blir då den “vänskapen” värd? När jag lägger till en person som mobbade mig i högstadiet, vad lägger jag då för värdering i “vänskapen”? Ska man lägga till föräldrar? Är det hälsosamt att de har Facebook-koll på en?

I slutändan gör jag avvägningen vid varje tillfälle. Jag la till personen från grundskolan för… för att jag kände för det. För att se var den är i livet nu. Nej, jag lägger inte till barnelever på Facebook. Jag är ganska tveksam till att lägga till vuxenelever om vi inte pratat utanför mattan (jutsu tränas på tatami, speciella mattor för att det inte ska göra ont att bli slängd i golvet). Känner jag att jag klickar med någon kan jag lägga till dem efter att ha pratat med dem en gång, förutsatt att det är sannolikt att vi kommer interagera fler gånger. Chefer har jag lagt till någon gång, andra gånger inte. Det beror på situationen och typen av chef. Och min mor har jag sedan ett tag tillbaka på Facebook, och jag har också lärt henne använda Facebook.

Men jag räknar inte särskilt många av de 283 personer (jämförelsevis få, kan ju också konstateras, jämfört med många av mina “vänner”) jag tydligen har på vänlistan som sanna vänner. Det är ytterst få jag skulle kunna ringa mitt i natten när jag får stresspanik, och ytterst få som hade ringt mig mitt i natten om de fått problem. Men även på en “lägre nivå” av vänskap, som i personer att ringa för att ta en fika, är det betydligt färre än de 283.

Allra helst skulle jag vilja kunna gruppera vännerna och göra uppdateringar för olika grupper. Jag vet att jag kan gruppera vänner som det är, men jag kan inte specificera vilken/vilka grupper som uppdateringen ska gå till. Jag vill till exempel kunna utesluta extremt ytliga “vänner” från uppdateringar om att jag mår dåligt, eller låta skoluppdateringar bara gå till folk som är relaterade till skolan, eller jutsu-uppdateringar bara gå till folk som bryr sig om det. (Vem vet, det kanske kommer – jag har skickat in förslaget.)

Den ljuva ironin att avsluta med är så klart att min bästa kompis inte alls har Facebook. Det kanske är lösningen?

Vår! Strimma! Påsk!

En underbart varm påskhelg breder ut sig framför mig. Sitter på balkongen och bloggar, för det är underbart skönt här ute. Imorgon börjar påsklägret i jutsu som jag planerar att vara med på – men jag inte på hela och definitivt inte på alla pass. Väljer ut det bästa och håller mig till det. Resten av tiden ska jag vara ledig och så ska jag plugga en del. Imorse satte jag upp en liten lista på saker jag vill kunna till efter påsk, får väl se hur väl den håller – men det är något sorts mål i alla fall.

Idag var det Strimma i Finspång igen. Näst sista gången för terminen, eftersom vi lagt ihop de två sista gångerna till en heldag om två veckor. Det är helt vrickat att vi redan är i slutet av terminen – det kändes helskumt när vår ena handledare sa att vi nästa gång ska prata lite om hur T3 ska läggas upp. T3! Var i hela friden tog första året vägen? Imorgon har jag bott här i nio månader. Som vanligt känns det mycket längre, och som bara ett ögonblick passerat. Helt plötsligt är det sommar igen.

Aja. Strimma.

Hade patientsamtal idag igen. Det skulle, enligt beskrivningen av vår läkarhandledare, vara enkla samtal eftersom det var patienter i vuxen ålder utan några barn/respektive/språkbarriärer. Vi skulle ju hinna med tre samtal på två timmar, så då ska det inte vara patienter vi pratar med i fyrtio minuter (inte för att jag någonsin haft ett så långt samtal, men ändå).

Jag och M följde med en av distriktsläkarna. Två patienter. Den första var lite spännande, med en lite cool behandling – smärta mot smärta. Sprutor av natriumklorid i huden, vilket gör åt helvete ont – men det lurar hjärnan att fokusera på den smärtan istället för smärtan någon annanstans. Dessutom råkade smärtan ligga så att vi fick lite klin på det vi pluggat den senaste veckan – ryggmärgen. Mycket roligt, även om det inte var lika kul för patienten.

Så blev det dags för mitt enkla samtal. Varpå jag kom ut i väntrummet för att hämta patienten – och denna hade med sig sin dotter som också ville ha hjälp med ett problem som uppstått sedan min patient beställt tiden. Så plötsligt hade jag två patienter. Dessutom blev patienten helt ställd då hon såg filmkameran, och sa att hon inte alls fått information om att hon skulle bli filmad. Hon ville först inte alls bli filmad, men efter lite prat om det gick hon med på det. Men sen gick det ganska bra. Korta svar, men meh, jag gillar effektivitet så det var okej.

När vi satt med feedbacken fick jag betydligt bättre kritik än förra gången. Misstänker att vår inte-läkare-handledare tog det lite extra lugnt med mig. Jag höll på att sätta i halsen med skratt när hon sa, “Ja, det var ju bra att du lyssnade på patienten när de inte var så bekväma i situationen och inte drog ut på det.” Detta från samma människa som för sex veckor sedan sa till mig att jag borde tvingat en tvååring, hennes icke-svensktalande pappa och den elva-typ-åriga dottern att stanna kvar och svara på frågor om vad de tycker om den svenska sjukvården och hur elvaåringen som inte var min patient trivdes i skolan… Lite annat ljud i tutan den här veckan, ja.

Nu är det påsklov. Det lär bli en del plugg ändå, eftersom jag tror det är sex veckor till tentan och det ger mig panik på en nivå jag inte orkar hantera just nu, men i övrigt ska jag träna och ta det lugnt. Får se hur det går, inte ett koncept jag är van vid. Alls. Men träna ska bli kul. Malmö-K kommer hit, och tydligen även Malmö-E. Får väl se hur även det går… Det var ett tag sedan vi sågs. Påsk blir det inte mycket till att fira, men så har jag aldrig firat påsk. Eventuellt köper jag ett påskägg. Eller i alla fall godiset som ska vara i påskägget.

Men för kvällen njuter jag av värmen, solen, musik i surroundsystemet och känslan av sann glädje över allt det gröna som visar sig på träden och överallt just nu. S släppte av mig i stan på vägen hem från Finspång och jag gick hem. Så otroligt skönt – no coat needed. Inga jävla vantar och mössor och annat mög. Bara ett linne, trekvartsbyxor och tunna skor. Jag älskar våren.

Så lite vårbilder. Inte det minsta artistiska – bara min sprudlande glädje över att det är VÅR. Och SOL. Och alldeles, alldeles underbart!

Rosa!

Tinnerbäcken i vårskrud. Riktigt mysig promenad hem från stan efter Finspång.

Vattenfallet har varit fruset hela vintern. Så vackert nu :)

En av broarna över Tinnerbäcken.

Avslutar med mer rosa ♥

Dissektionsvisning

Idag var det dissektionsvisning (och således fortsätter det här med ett inlägg alla kanske inte vill läsa). Det fungerar så att den grupp som dissekerade i måndags – min grupp – idag visade och undervisade våra kompisar i de andra grupperna. Vi visade någon utvald del – i vårt fall ryggen ner till en bit ner på m. latissimus dorsi och ut på triceps på armen.

Vi gjorde samma presentation tolv gånger, så det är ju inte utan att det sitter ganska väl nu. Repetition är kunskapens moder. Muskler, muskelfästen och innervering och hur det hänger ihop. Jag är fortfarande inte särskilt bra på vad musklerna har för funktion, men det är ju inte utan att det är som amanuenserna säger – funktionen kan ofta ges av var muskeln fäster.

Vi har duktiga amanuenser. De är ofta betydligt bättre än föreläsare, för att de står där för att de vill undervisa. De tycker om det och är inte det minsta tvingade till det. Man söker inte till amanuens om man inte gillar att undervisa. Sen är vissa givetvis bättre än andra, för att man är inte bra på att undervisa bara för att man gillar att göra det (däremot är man i stort sett alltid dålig på att undervisa om man inte trivs med det – det har jag varit med om alldeles för många gånger). Dagens roligaste var en rörig blodkärlsgenomgång av en av de nyare amanuenserna som uppenbarligen trivs med att undervisa, men som kanske ska jobba på sin presentation lite. (Fast det ska tilläggas, blodkärl är röriga med alla sina anastomoser och avgångar åt olika håll).

Jag är glad att jag var i gruppen som fick göra dissektion först, snarare än att gå på visning först. Det kändes lättare att ha fått gå och vara koncentrerad i måndags på uppgiften, lättare att komma över vad vi faktiskt höll på med på det sättet, istället för att bli ställd inför det och sedan bara stå och lyssna på kursare som ska berätta om vad man ser. Det är lätt att låta tankarna flyta iväg då.

Idag var det för min del inga problem alls. Lukten slår mig fortfarande – det är nån formalin-blandning som preparaten fylls med för att hålla en hel termin – men jag vande mig fort. Och bland de som såg preparaten för första gången verkade det inte heller vara några problem – nån fick sätta sig, men ingen som svimmade eller var tvungen att gå ut. Universitetets invänjningssätt fungerar uppenbarligen bra. T3:orna bjöd återigen på fika efteråt, vilket var gott efter fem timmar i obduktionssalen – jag var vrålhungrig och hade extremlågt blodsocker. Chokladmuffins FTW.

Innan jag gick fick jag dock chans att testa att sy ihop snitten på preparaten innan de stoppades undan. Inte på något sätt som att sy i levande människor – nålen var stor och två-tre millimeter tjock och det var tjock tråd – men ändå. Lite coolt. Jag blir alltid, alltid, alltid nervös när jag ska göra nya saker, men det gick alldeles utmärkt (tycker jag i alla fall; amanuensen kanske ljög när han sa att det var bra, vad vet jag, heh). Kommer vara löjligt nervös när jag ska sy i en levande människa för första gången. Hu. Ser fram emot det.

Hade histologi i förmiddags, så det har varit en väldigt praktiskt produktiv dag. Anatomigrupp på lunchen, och har även hunnit bråka med Bokus (en beställd bok som inte levererades som de vägrar ta ansvar för – dålig stil och nu vägrar jag handla mer från dem). Min dag i ett upptaget nötskal.

Organdonation och läkemedelsprövning

I dagarna har en diskussion om organdonation mot betalning blossat upp lite grann i Corren. Det är tre Linköpingsforskare som i en avhandling föreslår att anhöriga ska kunna få 50 000 kr till begravningen, i utbyte mot den avlidne anhöriges organ. Bakgrunden är att det finns alldeles för många som väntar på ett organ, och alldeles för få organ att tillgå. Diskussionen har sedan dess fortsatt om att man ska kunna sälja en njure, mot betalning på 300 000 kr.

Vi diskuterade saken idag på basgruppen, varpå vi – som man alltid gör och bör – kom in på frågan om risken att det blir ett utnyttjande av de som inte har så mycket pengar. Det är ju, tror jag, det som blir den etiska kärnfrågan. Om en avliden person uttryckligen är okej med att donera och dennes anhöriga får pengar för det är det inte alls etiskt problematiskt. Om den avlidne inte uttryckt någon önskan och de anhöriga “tolkar den avlidnes vilja” borde det inte bli så etiskt fel heller. Och om en person aktivt väljer att donera en njure mot betalning är det i sig inte heller någon annans ensak.

Men det blir en risk för utnyttjande.

En person som drunknar i lån, en ensamstående förälder som inte kan ge sina barn något utöver det absolut nödvändiga, en student som inte klarar sig på studiemedlen – är det okej att locka med över en kvarts miljon kronor för deras organ?

Vi kom in på det här med medicinsk forskning och de studier som görs på människor. På anslagstavlor i skolan kan man för jämnan hitta uppsatta lappar som söker folk till olika studier, mot betalning. De stora läkemedelsföretagen utför tillsammans varje år över 400 prövningar per år, vilket är drygt 7% av alla prövningar i Europa (enligt denna artikel). Frivilliga är ofta studenter, som får den skrala studentkassan utdrygad med varierande summor pengar. Enligt artikeln ovan upp till 30 000 kr för ett försök då personen i fråga låg inne i tre veckor. Enligt denna, lite äldre artikel, var det högsta de då betalt ut ca 40 000 kr.

Så blev då min fråga, hur skiljer sig det faktum att man kan bli försökskanin för på människor otestade preparat mot pengar, från att sälja sin njure? A i basgruppen protesterade och tyckte inte alls att det var samma sak, och det kanske det inte är, men jag måste säga att jag inte riktigt förstår skillnaden i varför det ena är helt förbjudet och det andra inte är det:

1. Organdonation är enligt beprövad erfarenhet men visst kan det gå fel – men det kan läkemedelsprövning också, framför allt då ett läkemedel testas på människor för första gången. Även om man har testat på djur och säkerheten är rigorös kan det ändå gå fel. För några år sedan hände skandalen i London med preparatet TGN1412, som var tänkt att hjälpa med autoimmuna sjukdomar och leukemi, och som resulterade i att de sex unga männen som fått preparatet blev väldigt sjuka. Deras huvuden svällde upp till tre gånger sin normala storlek och två hamnade i koma. Alla överlevde i slutändan, men en har utvecklat lymfcancer och en blev av med fingrar och tår. Reglerna för läkemedelsprövning har sedan dess blivit ännu strängare – men det är inte riskfritt och kommer aldrig att bli riskfritt.

2. Läkemedelsprövning drar redan idag till sig personer som inte har tillräckligt med pengar. Varför är det okej att låta folk frivilligt bestämma hur de tjänar pengar i det fallet, men inte låta folk bestämma själva om de vill sälja en njure? Utnyttjanderisken borde vara ungefär lika stor i båda fallen – kanske något större med läkemedelsprövning eftersom jag tror att urvalsprocessen för organdonatorer är ännu strängare än den för att bli testperson. Det är i Sverige tillåtet att levande givare donerar ett organ (det händer väl främst mellan anhöriga/familjer) men inte mot betalning – och i så fall borde inte heller läkemedelsprövning få ske mot betalning.

Tänkte mig en tredje punkt, men jag vet inte riktigt vad den skulle innehålla.  Jag inser att folk, precis som A, kommer att tycka att det är väsensskilt att vara med i en läkemedelsstudie mot att sälja ett organ, men jag förstår det inte. Det hela handlar om att skydda människor som befinner sig i en utsatt situation, men varför gäller det då inte hela tiden?

Dissektion av axel och arm

Första dissektionen. J, som inte hade dissektion idag, frågade hur det var. Och jag har inte en aning.

Om ni inte vill läsa något om att skära i döda kroppar, låt bli att läsa vidare.

Lite avstängd blir man. Det är nödvändigt. Man måste ignorera att det är en människa – genom att det kallas ‘preparatet’, genom att alla andra delar av kroppen är övertäckta av papper och att man helt enkelt är så koncentrerad på att hitta olika muskler och nerver att man inte tänker på helheten.

Ingen svimmade, så det var bra. Jag mådde bara lite illa när det kom plötsliga pustar av lukt, vilket det gjorde då man skar i vissa vävnader. I övrigt höll jag mig så koncentrerad som möjligt på vad jag sysslade med – vi höll på med axel och överarm samt, mot slutet då preparatet vänts, övre delen av ryggen. Letade upp en del av de muskler vi läst om i anatomigruppen – började med m. pectoralis major, såg m. serratus anterior, upp över axeln med m. deltoideus, vidare ut i armen med m. biceps brachii (med sina dubbla huvuden), m. brachialis och m. coracobrachialis. Med mera. Nervplexa och grejer jag inte läst om än, det var komplicerat så jag förstod inte hälften. Och en del blodkärl, givetvis, som jag inte heller kan än.

Jobbigast var nog att ta paus och sedan gå in igen. Det var lite tungt, för då hade vi gjort det i tre timmar redan. Men det är bara att ta ett djupt andetag och göra det. Och sen gick resten väldigt bra, så det var bra.

På onsdag har vi visning för resten av klassen. Då ska vi visa vad vi gjort. Jag och resterande tre som höll på med samma preparat – vi jobbade två och två eller tre och tre på varje arm, varje preparat med två armar så klart – ska presentera ryggen och dess muskler. Vi gjorde det jättefint – m. trapezius, m. rhomboideus, m. allt möjligt annat. Kände revben och scapula (skulderbladet) och spinae scapula, med m. supraspinatus och m. infraspinatus. Med mera. Klippte upp ner till m. triceps och kunde – tror vi – urskilja dess tre huvuden.

Det är svårt att beskriva känslan. Det är inte roligt, inte tråkigt. Det är intressant, men inte spännande. Det är lärorikt, men inte effektiv inlärning. Ungefär så. Det finns effektivare sätt att lära in saker, än att stå böjd över en död människa i fem timmar, men samtidigt kommer en bok aldrig kunna ge mig möjligheten att känna på en nerv eller flytta undan en muskel för att se hur något sitter under. Jag tror att jag på onsdag, när jag har undervisat andra grupper i ryggens muskulatur, kommer att kunna den alldeles förträffligt, om inget annat.

Vi har fortsatt snälla äldrekursare, ska tilläggas. Det är tradition att T3:orna bjuder på fika och lite umgänge efter första dissektionen, för att man ska slippa gå hem själv med alla funderingar direkt efteråt. T3:orna didn’t disappoint – de hade bakat mängder med kakor, muffins och bullar och bjöd även på saft och trevligt sällskap. Det var väldigt, väldigt skönt faktiskt. Man behöver prata lite – inte nödvändigtvis om dissektionen, men bara umgås med människor – efteråt.

Så, lång dag idag (föreläsningar hela förmiddagen från åtta), lång dag imorgon och lång dag på onsdag. Trött redan.

Stockholm

Hemma igen från en helt underbar helg i Stockholm. Det var ju så skönt att jag stannade ett dygn extra.

Tre månader sedan jag träffade mamma och pappa sist. Det finns en gräns på hur länge jag kan gå utan dem, verkar det som, och tre månader är gränsen. Ville verkligen hälsa på dem. Nu när de har flyttat till Stockholm är det hela ännu smidigare än det var när de bodde i Malmö – det tar lite under två timmar, förutsatt att tåget går som det ska, att ta sig dit. Mor och far har dessutom hittat en lägenhet som ligger tre minuter från Centralen i hufvudstaden, så det är snabbt och effektivt.  SJ imponerade i fredags genom att inkomma några minuter tidigt till stationen (de tog igen det idag genom att vara 20 min sena till Linköping, efter fel med datorerna som gjorde turen extra skumpig och svajig).

Pappa jobbade så mamma och jag hade eftermiddagen i fredags till att göra stan. Jag hade en smärre lista på saker jag behövde – såsom nya skor, eftersom de gamla skorna jag älskat inte hade ett uns färg kvar och höll på att trilla i bitar, och en ny vårjacka eftersom den jag använder är många år gammal. Ett par jeans var också på önskelistan, så innan dagen var slut hade jag prövat mig igenom två dussin par jeans. Valde medvetet att klä mig i kläder som gick snabbt att ta av och på när jag åkte från Linköping…

På kvällen åt vi riktigt god mat på Grill, där jag fick oxfilé. Mmmm! Minns inte när jag senast åt oxfilé, men åh vad gott det är (nej, jag kommer aldrig bli vegetarian). Trevlig restaurang dessutom, rolig med olika teman i olika delar av restaurangen. Vi satt i biblioteket – fanns också en cirkus, och en fransk del, med flera. Det är dock en och samma restaurang, med samma mat överallt.

Gick hem och åt Ben ‘n’ Jerrys till efterrätt. Mums.

Skulle egentligen åka hem igår men det var som sagt alldeles för nice att vara med mamma och pappa och ha mentalt ledigt från skolan, så jag stannade. Vi gick två rundor, först i stan då vi åt lunch på en restaurang vars främsta fördel, trots den väldigt goda maten, var att den låg i lä och i sol och det var som att sitta ute mitt i sommaren, så varmt det var där. Alldeles, alldeles underbart. Åt kräftor, och carpaccio, och pumpasoppa. De två senare var pappas respektive mammas mat, men jag fick smaka. Mer mums.

Mamma och jag :)

Var hemma om en liten stund och gick sedan ut igen. Gick längs Strandvägen ner till… eh… Djurgården? Där där Gröna Lund ligger i alla fall. Stockholms geografi är inte min starka sida. Där var fint och vatten och jag kom fram till att jag saknar vatten. Tinnerbäcken fyller inte riktigt kvoten för någon som är van vid att ha havet tio minuter bort.

Ute på promenad.

Gick hem igen och var vid det lagom trötta efter allt promenerande. Jag pluggade en stund och sedan blev det ljuvligt god fisksoppa till middag, och en repeat på BnJ’s till efterrätt. Precis innan läggdags uppdaterade lillebror sin Resedagbok, vilket ledde till att vi alla kunde konstatera att även han verkade ha ett väldigt hårt liv. (Fest-fest-mycket-seriösa-acting-classes-fest-träna-fest).

Morgonen var lugn. På Centralen när jag skulle på tåget stötte jag på den eminente Lunda-H, som, visade det sig, också skulle med tåget men givetvis hela vägen till Lund. Efter biljettkoll flyttade han således fram till platsen bredvid min, eftersom den råkade vara tom. Blev en mycket trevligare resa än att enbart sitta försjunken i Rörelseapparatens anatomi.

På tåg ser man lite original. Eller o-original, as the case may be – i detta fall var det den typiske dryge stockholmaren, som inte är det minsta originell. Backslick, solglasögon. Iphone med handsfree, gick och snackade. Gick in på toa, fortfarande snackandes, kom ut från toan lite senare, fortfarande snackandes. Sa på riktig stockholmska, “Men jag faaaattar inte varför hon inte gillar miiiiig. Asså, det är bara därför jag gillar henne.” Och så vidare.

Här i Linköping är det 16 grader varmt i skuggan. Möttes av vår:

Gröna buskar :)

Skott på träden :)

Möte med döden

Idag var det dags med vår första invänjning mot att hantera döda människor. “Pedagogiska möten” med döden. Jag tror att det är bra. Vår pastor tillika handledare i detta möte är lite väl pratig för min smak, när han beskriver varje millimeter av det rum vi ska gå in i, där kvinnan ligger, även om det är välment.

Kvinnan är och förblir anonym. Som del av det pedagogiska ska vi inte associera ett visst namn med vårt första möte med döden. Pastorn har, då han bett om en “bra” kropp att visa för oss, valt en som har slutna ögon och stängd mun, som är gammal och som inte har några synliga tecken på sjukdom och skada. Någon som dött en naturlig död av ålder.

Jag önskar att det var mitt första möte med döden. Det hade varit bättre, och jag förstår fullt ut vad pastorn pratar om när han säger att många som gått läkarutbildningen har psykiska men av att bli inslängda på obduktion vecka ett på utbildningen. Jag blev inte inslängd för att faktiskt öppna kroppen – tack och lov – men man kan väl vara lite tveksam till visdomen i att vem som helst kan gå på en distanskurs i rättsmedicin och få vara med på en “yttre obduktion” utan någon egentlig förvarning, annat än “Vissa blir lite yra av det här”. Då var det inte någon som dött av ålder. Då var det två – en man som trillat från andra våningen i en ladugård och kraschat med ansiktet först in i en vägg på vägen ner, och en kvinnlig alkoholist som gått och lagt sig i en snödriva. Ironiskt nog var det inte mannen med hela ansiktet insmällt och blod överallt som var jobbig för mig, utan kvinnan. Hon såg ut som att hon sov. Dessutom var hon någonstans i mammas ålder.

Fick sätta mig ner då, när vi stod runt kvinnan, och när gruppen sedan gick över för att titta på mannen stod de alla på ena sidan och jag satt på andra. Läkaren skulle visa den döde mannens rygg och tippade över honom, varpå blod forsade ur alla hål i ansiktet. Igen, inte det bästa av första möten med döden.

Idag var lugnt. Jag blir fortfarande lite förvirrad av det. Tror förvirrad är rätt ord. Jag förstår inte varför personen är död. Det var likadant när G dog, även om jag aldrig såg hans kropp. På begravningen förstod jag inte alls varför man inte bara kunde blåsa liv i kroppen igen, kroppen som ändå låg där i kistan. Förstod inte då och förstår inte nu varför det inte fungerar (förstår rent medicinskt-kemiskt-blablabla, men jag förstår inte). Med en gammal människa är det lite lättare, hon “såg död ut”, som en av mina kursare sa.

Men ändå.

Reaktionen från första gången – blod som rusar i öronen på väg mot svimning – finns kvar litegrann, bara för att det var ganska chockartat då och kroppen lärde det sig snabbt. Men jag vänjer mig. Tror att Hälsouniversitetet har rätt idé med det här.