Tag Archives: Vår 2011

Breathing place

Jag har bra människor runtom mig. När jag är trött och irriterad och inte tillnärmelsevis trevlig på lunchen förstår folk att det inte handlar om dem, utan om stressnivåer.

Håller på att krypa ur skinnet. Om kvällen kan jag inte somna för att tankarna inte slutar snurra, vilket leder till att jag om dagarna håller på att somna i föreläsningssalarna. Idag var det bakterier och bakteriers patogenes. Det är spännande. Flera i min basgrupp uttryckte missnöje över mikrobiologin, men jag finner det förvånansvärt kul. Dessa små, små saker som kan göra så mycket skada i våra kroppar – och som också gör så mycket nytta, faktiskt. Mängden bakterier i våra kroppar är tio gånger så stor som antalet celler vi består av, har vi fått itutat oss på flera föreläsningar.

Idag var det föreläsning, basgrupp, lunchmöte, föreläsning, träning, seminariegruppsmöte, hem och kollapsa. Fast inte riktigt, för där är alltid lite jobb och lite mail och lite skola jag verkligen måste göra innan jag kan börja tänka på att slappna av. Och sedan är det omöjligt att slappna av.

Stressar över skolan och kommande tentan. Fadderiet och andra extra curricular activities. Sommaren och sommarjobb och ensamhet.

Förra året ledde min stress till att jag en kväll inte alls kunde lugna ner mig. Jag jobbade upp mig själv mot hysteri. Då var det tre tentor på fem dagar som hotade i början av maj. Gick ur sängen, satte på datorn, satt med Honom till två på morgonen. Han skickade en låt till mig åt gången, en mysig, lugnande låt, och jag fick instruktioner om att bara luta mig tillbaka i stolen och lyssna. Jag har fortfarande kvar låtlistan, med Vibraspheres Breathing Place (Spotify-länk) i spetsen. Den låten är fortfarande så strikt kopplad i min hjärna till den kvällen, till den relationen, att jag inte kan höra den utan att tänka på det.

Det här året har jag vänner som säger till mig att varva ner. Att jag får släppa saker. Att jag inte behöver vara den som hela tiden har koll på allt. Men jag vet inte riktigt hur.

Katterna gör sitt för att hjälpa just nu. Det finns nån studier som visar att katters spinnande har en blodtryckssänkande effekt. Blodtryckssänkande behöver jag inte (lägst blodtryck av de som gjorde arbetsfysiologilabben, yay me), men väl tankesänkande. Tankedödande, för den delen. Så just nu använder jag Tara var och varannan kväll som kudde. Hon spinner bara man tittar på henne och trivs ypperligt med att jag kommer ut och lägger mig på soffan för att släppa allt när jag försökt somna i sängen i en timme. Somnade en stund ena kvällen, med Tara på soffan, och vaknade av att det var kallt utan täcke så jag gick in och la mig i sovrummet.

Stockholm på fredag. Shoppa med mamma. Äta god middag med henne och pappa. Sova på en soffa och inte tänka på allt samtidigt. Bara vara i tjugofyra timmar. Sen Linköping igen. Nästa vecka väntar dissektioner av riktiga människor.

Dagböcker

I min byrålåda ligger det dagböcker som täcker mer än halva mitt liv. Jag har skrivit dagbok varje kväll sedan den 28 januari 1997, vilket innebär fjorton år av skrifter – över 5000 dagar.

Igår kväll plockade jag, som jag gör med ojämna mellanrum, fram gamla dagböcker och bläddrade igenom dem. Mina dagböcker från de tidiga tonåren tittar jag numera knappt i, det är jobbigt att läsa dem, men de från de senaste tio åren är roliga.

Det visade sig att det igår var exakt ett år sedan mamma och jag gjorde vår lilla raid upp till Linköping för att springa omkring här och titta på lägenheter. Det var dagen efter högskoleprovet och jag blev fullständigt förälskad i min nuvarande lägenhet. Mamma och jag täckte halva Linköping och fem olika lägenhetsvisningar den där dagen. Bra jobbat och med tid kvar att äta middag innan vi tog tåget hem igen (lunch var det sämre med, jag tror vi hade med oss någon macka).

Så fick jag för mig att titta i äldre dagböcker. Inte för att jag väl egentligen skriver dem för att läsa dem något särskilt – jag skriver för att jag behöver få ur mig saker och ting på kvällen och för att att berätta för dagboken är att kunna vara ärlig om allt och alla, men kanske mest av allt mot mig själv. Det har funnits saker jag knappt vill skriva i dagboken och de är ju sakerna som jag på något sätt inte ville erkänna för mig själv. Jag jobbar med mig själv genom dagboken och numera är det väldigt lite jag inte kan skriva om.

2001. För tio år sedan var jag i USA på utbytesår – lillebror gör saken exakt ett decennium senare, uppenbarligen. Jag funderade över Prom – hade själv bjudit ut killen jag gick med, eftersom jag med något mått skinn på näsan inte förstod poängen i att jag skulle vänta snällt på att någon kille skulle bjuda ut mig – och höll på en massa med yearbook. Yearbook, ett alldeles underbart om än jobbigt projekt som jag nu har en halv tanke på att göra för läk… vi får väl se hur det går med den planen. Beror lite på om jag får sommarjobb, tror jag.

2003. Sista året på gymnasiet och tydligen starten av påsklovet. Det var också prao, vilket senare skulle ge mig jobb som art director. Heh, den titeln låter fortfarande så fin. Oavsett var det lite coolt att gå direkt från gymnasiet till det jobbet.

2009. Var här, faktiskt. Då var det påskläger med Malmö-K här i Linköping. Jag och K var de enda från MJJK som var här, men vi hade väldigt roligt och lärde oss en massa. Vi tränade fjorton eller femton pass på fyra dagar och inte var det lätta pass de slängde på oss. Jag tittade runt på Linköping och visste att det var hit jag ville, redan då. I skolan höll jag på med mitt exjobb i juridik, DNA som bevis i brottmål, där jag slängde in så mycket naturvetenskap jag kunde.

2000. Ettan på gymnasiet. Matte, jag ligger före alla andra. Big surprise på medieprogrammet… Det var inte något som ändrades – på Mediegymnasiet två år senare (efter året i USA) fick jag vara extralärare istället för att plugga själv på Matte B, eftersom de andra inte förstod andragradsekvationer. Det slutade lite som väntat – av de trettio som började gjorde sex slutprovet och två fick något betyg i kursen alls. Den 12:e april 2000 gick tydligen ett radioprogram jag gjort. Sån’t var ‘et när man gick på media.

2007. Jag och K hade varit tillsammans ett år. Jag hade haft min första kull kattungar och Mathilda, mina katters mamma, fick till slut ett hem på landet (där hon fortfarande bor och stormtrivs).

2004. Var tillsammans med E. Umgicks med C och D (och nej, det är inte bara alfabetet). Now that feels like an eternity ago…

När jag tittar i gamla dagböcker tänker jag alltid tanken om hur det skulle vara om jag kunde bläddra framåt istället. Om jag för ett år sedan hade kunnat bläddra fram till idag, fått veta allt som skulle hända, allt kaosartat som skulle slänga upp livet i luften och vända det upp och ner som en pannkaka – vad hade jag då gjort?

Fast Linköpings-K och jag pratade relationer och kärlek igår och vi kom fram till att även om en del saker inte blir rätt, även om det inte slutar som vi vill, så lär vi oss alltid någonting av det – saker vi inte kan lära oss från böcker och inte hade kunnat lära oss om vi redan visste vad som skulle ske. Vi kan inte alltid undvika allt som går åt skogen och när allt kommer omkring är det som jag sa till henne, ’tis better to have loved and lost, than to never have loved at all (Alfred Lord Tennysons dikt In Memoriam:27, men oavsett ursprung alldeles väldigt korrekt).

Vårtecken

I fredags var jag uttråkad om kvällen och möblerade således om arbetsrummet. Hade funderat på det ett tag och efter diskussion med mor tyckte jag att varför inte? Det värsta som kan hända är att det inte blir bra och då ställer man tillbaka grejerna igen.

Det hela blev dock lite mer än bara att ta ner de gamla hyllorna – och det tog sin lilla stund att ta ner dem, eftersom flera av skruvarna satt som gjutna – och flytta bokhyllorna. Rensade också bland böcker och annat jox jag haft i bokhyllan, samt rensade i bokhyllan i sovrummet som jag inte längre vill ha i sovrummet. Den bokhyllan, plus mina tre Benno-CD/DVD-hyllor, ligger numera på Blocket och hoppas på att få någon ny, glad ägare. Vi får väl se hur det går med det. Blocket är dock kalas, måste jag återigen konstatera efter att ha fått in ett antal hundralappar på gamla DVD:er som jag inte längre ville ha kvar. Och kurslitteratur.se likaså, där jag sålt snart nog alla mina basårsböcker. De gör ju ingen nytta här längre.

Tror jag eventuellt vill ha en bokhylla till brevid de två nuvarande, exakt likadan. Men det får vänta, tills jag a) hittar det på Blocket och b) har något sätt att frakta hem det. Precis som att jag vill ändra om i sovrummet, men det får också vänta på bil- och Blockettillgång.

Precis som förra söndagen blev det hela mysigare med en ljudbok i öronen. Några resor ner i källaren för flyttkartonger att stoppa ner saker i, så är lägenheten lite tommare än tidigare – skönt. Och jag är mycket nöjd med resultatet:

Arbetsrummet numera.

Arbetsrum inklusive tavla. Man kan också leka "hitta katten" ;)

Eftersom det idag är nästan 13 grader varmt tog jag upp två kartonger till och har nu stoppat undan vinterjackor och vinterskor. Whoo! Cyklade och handlade och det var varmt. Love.

Igår var jag duktig och pluggade allt jag behövde till basgruppsfallet på biblioteket (och senare i läsesalen, vilket råkade vara första gången jag satt i läsesalen). Bakterier är oväntat spännande, men jag är inte säker på hur jag ska kunna hålla isär dem. Om man tycker det är roligt är det dock lättare att lära sig, så det ska väl gå. Nu ska jag strax sätta mig med anatomin så att jag är åtminstone lite förberedd inför anatomigruppen imorgon. Och sen träna, tror jag, för träna bör man (annars dör jag nog inte, men jag blir en oglad människa).

Som avslutning hoppas jag på att utsikten från min balkong snart blir åt det här hållet igen. Trött på det brungråa nu, nu vill jag ha grönt! Bilden är från första dagen jag var här, med mamma, i somras. Då när det var varmt ute och vi målade och köpte en soffa på IKEA som vi tryckte in i bilen på något mirakulöst sätt. Det känns som igår, och som en evighet sedan. Nu är balkongen lite mer inbodd, precis som resten av lägenheten.

 

Gröööönt!

Bild från i början av september 2010.

Livet just nu

Immuntemat. Det var då vår klass slutade prata med varandra.

Jag fattar grejen med det där påståendet nu. Det gavs av en av de nuvarande T3:orna för ett tag sedan, angående det tema vi i T2 just nu är inne i. Immun-hud-infektion.

Basgruppsfallet som redovisades idag gällde virus. Det var ett basgruppsfall. Ett. På virus. Denna pyttelilla, smala, oviktiga del av immun och infektion. Faktiskt, oviktigt för hela läkaryrket. Jag menar, virus, de spelar ju ingen roll, eller hur?

/end sarcasm.

Tre dagar för att lära in alla de virus vi ska kunna till tentan. Förstå skillnaden mellan positiva och negativa RNA-virus, veta att det finns enkelsträngat, dubbelsträngat, DNA-virus (också enkelt- och dubbelsträngat), retrovirus… Vi ska kunna orthomyxovirus, aka influensavirus – av vilka det finns tre, A, B och C där A ger epidemier och pandemier som svininfluensa och Spanska sjukan, B ger mer begränsade epidemier, och C inte ger influensa i människa så mycket som “common cold”. Blablabla.

Ytterligare fyra virustyper skulle också pluggas in, med deras respektive undergrupper.

Så var vi “färdiga” med virus. Idag började vi med bakterier. Minns inte vilket vi skulle fokusera på, grampositiva eller gramnegativa – nåt av det var det. Samt antibiotikaresistens. Specifikt antibiotika som ger sig på bakteriernas cellmembran.

Det kanske är lika bra att jag inte har något inplanerat den här helgen. För första gången på vad som känns som mycket länge har jag ingen kravall, ingen sittning, ingen fest alls att närvara vid. Kan inte bestämma mig för om det är bra eller dåligt, men det är nog ganska skönt. Har någon sorts plan på att plugga – om jag lägger några timmar imorgon och några timmar på söndag kanske jag till och med har tid att börja repetera något av allt det jag glömt den här terminen.

Jag är oväntat ostressad för närvarande. Till skillnad från för någon vecka sedan. Lite mer koll nu, trots att vi gått igenom hela immunsystemet på två veckor. Pappa frågade, “Men hur kan ni gå igenom så mycket samtidigt?” Vi pratar ungefär en gång i veckan; för honom verkar det som att jag gör en massa olika saker samtidigt. Det gör vi inte – mer än de vida frågeställningar vi måste täcka in på basgrupperna – men vi byter väldigt snabbt mellan fokus.

När jag kom till Korpen för att träna efter skolan möttes jag av dubbelt upp av kursare som uttryckte samma irritation över dagen som jag gjorde. K hade mest rätt att vara irriterad och nere, då hon hade spillt en kopp kaffe över sin laptop. Jag och M var mest gnälliga över våra respektive basgrupper. Jag trivs egentligen med min basgrupp, men det var fredag eftermiddag och det hade nog blivit lite mycket av det goda med Strimma i Finspång igår och fredagsofokusering idag. Och jag var trött och irriterad på det mesta.

Nästa helg blir det Stockholm. Eller ja, det blir en dag i Stockholm. Vilket ska blir riktigt skönt och mysigt på alla sätt jag kan komma på. Träffa mamma och pappa för första gången på tre månader. Tre månader..! Det är över tre månader sedan vi var i Brasilien. Tänk vad mycket som hänt sen dess.

Jag vill också gå på dejt ikväll. Dejt med någon jag tycker om. Tänk så mysigt det skulle vara.

Funderar på att möblera om arbetsrummet istället. Det kanske också är roligt?

Rätten att hålla tyst

I måndags kom domen från Göta hovrätt som slog fast att en 52-årig man gjort sig skyldig till mord på en kvinna. Men 52-åringen får nu straffet sänkt i hovrätten jämfört med tingsrätten (sju års fängelse istället för tio), eftersom han utsattes för bevisprovokation och därför inte fick den rättvisa rättegång alla som omfattas av Europakonventionen har rätt till (artikel 6).

I juni förra året fick en hemlig polisagent som kallade sig för “Mike” kontakt med 52-åringen. “Mike” hävdade att Maud Johansson hade haft en livförsäkring och att det var nödvändigt att hennes kropp hittades om förmånstagarna skulle få ut på försäkringen. 52-åringen erbjöds 75 000 kronor om han talade om var kroppen fanns.

När Christer Vidblom inte nappade på erbjudandet trappades bevisprovokationen upp. Den 24 september förra året dök tre hemliga polisagenter upp utanför 52-åringens bostad i Motala. En av agenterna, kallad för “Ryssen”, viftade med en lapp där det stod 100 000 kronor på. Dagen därpå valde 52-åringen att peka ut för “Mike” var han grävt ner kroppen. Han berättade också att han hade dödat Maud Johansson genom att strypa henne.

Mördare får sänkt straff, faktaruta, Corren.se

För den som tittar på amerikanska TV-serier känns ovanstående scenario förmodligen inte särskilt skumt. I de flesta av de kriminalserier som går på TV får poliserna/agenterna fram de erkännanden och den bevisning de önskar. The Mentalist, till exempel, går helt ut på att man lurar de misstänkta att avslöja sig själva och var de grävt ner kroppar eller gömt annan bevisning. CSI, NCIS, Bones… de flesta serier gör det, vissa oftare än andra.

De flesta av seriernas mördare skulle förmodligen gå fria. Bevisningen landar oftast på “circumstantial” och med en bra advokat och ett återtaget erkännande skulle ingen jury kunna fälla dem. I ett nyligen sänt NCIS-avsnitt går förhörsledaren runt den misstänkte med yxa och hugger yxan i bordet precis framför den misstänkte. Inte okej någonstans, men så klart effektiv TV. Förhoppningsvis inser de flesta att det i verkligheten inte får gå till som det går till på TV. (Och att vi i Sverige inte har jury annat än i tryckfrihetsmål (TF 12:2), annars har vi nämndemän.)

Här i Sverige måste vi följa Europakonventionen, som varit svensk lag sedan 1995 – även farbror polisen. Vilket de uppenbarligen inte nödvändigtvis gör. Varje människa har rätt att neka till brott. Varje människa har rätt att hålla tyst om brott man begått.

Utskrivet i Europakonventionen finns oskyldighetspresumptionen – man är oskyldig tills dess att man fällts av domstol (Artikel 6, punkt 2). Utifrån denna tolkas, enligt den svenska juridiska doktrinen, att man inte behöver bidra eller säga något alls. I SOU 2005:86 (Ägaransvar vid trafikbrott, men den tar upp Europakonventionen)  kan man läsa:

Den som är anklagad för brott har rätt att vara helt passiv. Han eller hon skall med andra ord inte behöva bidra till utredningen eller bevisningen i målet genom att göra medgivanden eller tillhandahålla material som är belastande för honom eller henne […]. Den brottsanklagade har även rätt att inte uttala sig alls och är inte heller i övrigt skyldig att på något sätt underlätta åklagarens arbete […].

Ägaransvar vid trafikbrott, s 90

Därmed kan det bara konstateras att det polisen gjorde var olagligt. Den moraliska frågan är annorlunda – i det här fallet anser såväl tingsrätt som hovrätt att 52-åringen är skyldig och dömer honom för mordet, även om hovrätten sänker straffet på grund av bevisprovokationen. Provokation framkallar en del frågor, moraliska likväl som juridiska:

Vad händer om polisen har fel och försöker provocera fram bevis från en oskyldig?
Hur starkt misstänkt måste någon vara för att polisens agerande ska vara acceptabelt?
För vilka brott ska bevisprovokation vara acceptabelt?
Är det bättre att få fram bevis på det här sättet, än att inte kunna “sätta dit” en brottsling alls? (Ta här i beaktning att domstolen i dagsläget inte ska ta hänsyn till sådant som kommit fram genom bevisprovokation, vilket gör att den åtalade i många om inte de flesta fall ska gå fri.)

Själv måste jag, för att känna mig trygg i rättssystemet, bara säga nej – det är inte okej. Alls. Bevisprovokation riskerar att drabba oskyldiga och det är mot lagen.

I juni förra året publicerade Sydsvenskan den här artikeln om bevisprovokation och lagreglering. Enligt den kan det komma att lagregleras tydligare än artikeln i Europakonventionen. Jag vet inte att det hänt mer sedan dess.

Som fotnot kan tilläggas att bevisprovokation inte ska blandas samman med brottsprovokation. Vid brottsprovokation får man en annan person att begå ett brott, eller underlättar för någon att begå ett brott – t ex en undercover-polis som köper knark från en langare. Inte heller det är okej, eftersom det inte kan bevisas att personen skulle begått brottet alls. Däremot händer det (så klart…) och det mörkas av polisen (se Sydsvenskans artikel med två exempel, det ena från år 2000 sedan vilket man skärpt instruktionerna om provokation).

Lätt att umgås med?

Din naturliga öppenhet gör dig väldigt tacksam att utröna huruvida du är intresserad av en kontakt eller inte. De du vill umgås med märker det, de du vill börja umgås med märker det, och de du inte alls vill umgås med märker det (såvida de inte är helt clueless om sociala signaler). Med det menar jag inte att du “är som en öppen bok”, det är du inte. Men du skickar signaler om de känslor du faktiskt känner. […] Det gör det lätt att umgås med dig.

Tror aldrig jag fått höra förr att jag är lätt att umgås med och jag är inte alls övertygad om att någon annan delar ovanståendes åsikt, men det är ju ändå roligt att höra. Ärlighet och öppenhet är grundstrukturer i mig, vill jag inbilla mig trots förra året.

Sen är jag också åt helvete dålig på att låtsas. Om jag inte trivs med en person så kommer jag ha väldigt svårt att uppbringa intresse och så snart jag får chansen kommer jag gå därifrån. Har blivit lite bättre på det sociala spelet på senare år och fortsätter att jobba med det, så att jag kan upprätthålla konversationer med de flesta. Det är bra, för det krävs i arbetssituationer, i skolan, och i livet alldeles generellt. (Räknar jag inte patientsamtal till den här förmågan, för det är en helt annan grej. Det är inte småprat (eller ska i alla fall inte vara det enligt mig) och det är en annan typ av intresse.)

I slutändan kommer det väl ner till den enkla sanningen att raka svar är mycket enklare än att försöka tolka. Det är ändå så mycket runt ikring vi måste tolka. A-M skrev ett bra inlägg om saken för någon vecka sedan – om att knäcka sociala koder och försöka tolka andra människor. Det är svårt. Och egentligen finns det ju inte en enda kod att knäcka och sen förstår man allt. Det är inte män är från Mars, kvinnor från Venus. Jag förstår absolut inte automatiskt alla andra tjejer/kvinnor – det är en fullständigt skrattretande tanke – och mitt kön innebär inte heller att jag absolut inte fattar några killar/män. Vi är individer och varje individ i varje situation innebär en ny kod. Att en person tolkar dig rätt en gång innebär inte att de gör det nästa gång. Första gången var de kanske på gott humör, nästa inte. Ena gången kanske de har ont i huvudet, andra har de just ätit en god lunch, en tredje gång är de stressade. Nyansskillnader i rösten och kroppshållning är bara några av de saker vi måste tolka, utöver själva orden, och beroende på vår egen sinnesstämning tolkar vi budskapet olika. Tusen saker påverkar vid varje interaktion med en annan människa.

Och det är ju inte så att vi bara lindar in det som är dåligt i lager så tjocka att meddelandet knappt kan nås. Vi låter också i stor utsträckning bli att säga det som är bra. Det har jag bloggat om innan, om det där med att ge komplimanger. Nyligen behövde en kompis ett mått av tröst och jag sa till honom att jag och många som tycker väldigt mycket om honom, vilket återigen fick mig att fundera – hur ofta säger vi det? Och när en person frågar mig om det är okej att krama om mig om jag är upprörd, vilka signaler har jag då skickat ut och han tolkat? Borde vi säga det oftare, eller ska vi räkna med att andra fattar att vi tycker om dem, att vi är okej med att bli kramade, och vadhelst det nu handlar om?

Det borde vara enklare att prata. Tror jag. Om såväl bra som dåligt. Mitt ex sa, då han hittat en ny flickvän, att det var konstigt – när hon hade problem var inte hennes naturliga reaktion att prata om dem. Sedan han varit med mig hade han vant sig vid att problem betydde att man diskuterade dem och han fann det nu konstigt att inte göra så. (Jag blev lite stolt och nöjd.)

Själv överanalyserar jag allt och alla om jag inte får väldigt klart uttryckt vad folk tycker. Jag kan prata saker till döds och jobbar ofta på att hålla konversationer på ytligare, lättare plan, för att bara för att jag gärna lyssnar innebär inte det att alla andra gärna pratar. Och bara för att jag gärna pratar innebär det inte att någon annan vill lyssna.

Jag är inte helt säker på vad jag vill komma fram till. Mest kanske att det var kul att höra från någon att jag är lätt att umgås med. I övrigt… Vi borde säga vad vi tycker lite oftare.

Måndag igen

Så blev det måndag igen. Jag har inte den blekaste aning om var veckorna tar vägen. Det är april. April!

Gick till biblioteket igår och var där klockan elva. Vid det laget hade jag varit väldigt duktig och läst ut skönlitteraturstrimmaboken (långt ord) som vi ska diskutera idag. Animal Farm, George Orwell. Intressant bok. Lättläst och obehaglig. Väldigt kort, vilket var tur eftersom jag började med den i förrgår. Det har inte varit högt upp på min prioriteringslista. Nöjd med att det är vår sista skönlitteraturstrimma idag.

Satt på biblioteket till halv tre. Skrev datumet på en av de många sidor anteckningar jag gjorde och insåg att det var min lillebrors födelsedag. Inte San Diego-lillebrors, han fyller år i november, men… Så jag tänkte på honom en stund och undrade hur livet hade kunnat se ut.

Pluggade B-celler och allt vad det innebär med mörka zoner, minnesceller och follikulära dendritceller. Med mera. Väntar fortfarande på min bok som jag beställde, hög irritation på att den är “försenad” enligt ett mail jag fick för någon dag sedan. Som tur är finns den som kursref i biblioteket och jag var på biblioteket först igår.

Tränade och gick hem. Vid det laget hade det börjat regna, men det var riktigt varmt – min termometer stod på 14 grader när jag kom hem. Lite lätt fallande regn är överkomligt då, när man vet att det är på väg mot varmare snarare än kallare. Det finns fortfarande lite snöhögar lite varstans – där de öste all snö till tre meter höga högar – men de blir allt färre. Jag hoppas på vår och grönt snart. Tänk när skotten kommer på träden och allting inte längre är brunt.

Började lyssna på en ljudbok, vilket ledde till att jag var fortsatt duktig på ett icke-plugg-sätt resten av eftermiddagen och kvällen. Med en ljudbok i öronen blir det otroligt mycket lättare att göra en hel massa matlådor (mest kyckling i olika varianter, för det var vad jag hade i frysen), städa, tvätta och hänga tvätt. Så gick hela kvällen.

Tror inte jag pratade med en människa på hela dagen igår, vilket var förvånansvärt skönt som omväxling.

Superkrafter

Det finns ingenting som får mig intresserad av en TV-serie eller en bok som magi, övernaturligheter och superkrafter. Det började någonstans för längesedan med Lois & Clark: The new adventures of Superman och Sailor Moon, som vardera på egna sätt hade magi. Det har fortsatt i Buffy, Harry Potter, och givetvis allt vad Disney heter som nästan alltid har magi av någon sort i sina filmer.

Där är ju en evigt återkommande fråga bland nördar och andra som är, Om du fick välja en superkraft, vilken skulle du vilja ha?

Jag har två saker jag inte kan välja mellan. Den ena är enkel: kunna flyga. Drömmer om att kunna springa och bara… lyfta. Up, up and away. Jag drömmer om det ibland och det är drömmar jag inte vill vakna från.

Att hoppa fallskärm var inte riktigt samma sak. Enda gången jag fick upplevelsen av att alls vara fri från markkontakt var då jag hoppade några av mina sista hopp, formationshoppning, innan jag fick min fallskärmslicens. Det var något med att se min handledare liggandes fritt i luften som fick mig att inse att jag gjorde detsamma; innan dess hade det inte känts riktigt riktigt. Tracking var också riktigt coolt – då ligger man med sträckta ben och armarna längs sidorna, nedåtlutad mot marken med huvudet. Det är den ställning man kommer upp i högst hastighet med.

Den gång jag framför allt minns att jag trackade var den gången vi fick soppatorsk på 3000 meters höjd. Hoppledaren, som satt med en tandemhoppare fastsatt i sig som aldrig förr hoppat, sa lugnt, “Hoppa,” då det blev knäpptyst. När ingen reagerade – för vi var ju inte i närheten av hoppfältet – sa han något mer kraftfullt, “Hoppa!” och sedan hoppade alla med mindre än fem sekunders mellanrum. Då gällde det att tracka åt något håll som inte någon annan trackade åt, för att undvika krock då fallskärmarna skulle vecklas ut. Normalt körde vi 30 sekunder mellan varje hopp. Historien slutade alldeles utmärkt, förutom att vi alla landade sex kilometer från hoppfältet och fick åka i en pytteliten bil med alla våra fallskärmar tillbaka till hoppfältet. Där hade planet landat (piloten hade glidflugit ner det). Vår hoppledare hade lugnt hoppat med tandemhopparen och herren fick aldrig veta att det där egentligen var ett nödhopp. Själv möttes jag tillbaka i hangaren av en av de mer hopperfarna tjejerna, som surt konstaterade att hon minsann aldrig fått göra ett nödhopp. Heh.

Anyhow.

Den andra kraften jag skulle vilja ha är healing. Kunna läka en annan människa. Göra dem varma när de är frusna, friska när de är sjuka, få dem att känna sig omhändertagna när de är ledsna. Det är inte helt konstigt att jag drömt om att bli läkare sedan barnsben egentligen.

De flesta av mina historier och teckningar har någon typ av magi och den mest frekvent återkommande är just healing.

Änglar. Återkommande favoritmotiv att teckna. De har vingar så de kan flyga och i min värld kan de alltid hela. För övrigt en jättegammal teckning (2006, tydligen), som jag gjorde efter att jag varit på kroki. Modellen låg i nån konstig ställning som den ovan och jag ritade bilden utifrån den.

Tänk att kunna det – överföra någon sorts energi. Lägga handen på bröstet på någon annan och bara läka personen. Ta bort smärta. Få någon annan att må bra.

Givetvis finns det ett stort antal andra superkrafter som skulle vara coola att ha, men de där två är de jag aldrig kan bestämma mellan. Tur att jag aldrig kommer behöva göra valet.

Några fler av mina många teckningar av övernaturligheter:

Fairies

"Mermaid Falls"

Ängel

Sjöjungfru

Tackfest!

Tackfesten levde inte riktigt upp till den förväntade nivån av superier, men den överträffade alla förväntningar i trevlighet. En film av T1:an i bästa Fadderist-anda (“En dag utan Superfaddrar” var titeln och en hel hög ettor hade varit med och gjort den) var pricken över ett riktigt fint i.

Förfesten var hos A, men inte A i stan utan andre A. Vi hade ju två… nej, vi hade faktiskt tre A:n i Fadderiet den är terminen.

Anyhow.

Jag kom till förfesten redan färdigutspökad. Temat var leksaker, vilket gjorde att vi i sista minuten (läs: i torsdags) bestämde oss för att klä ut oss till ‘Gissa djuret’, eftersom det är det Fadderiet leker. Gissa djuret är allehanda fyndiga varianter på djur – C:s katt-astrof som hade hela Fadderiet liggandes dubbelvikta på golvet, A:s galna kosjuka, och förfest!A:s surfande fågel med tillhörande ljud. Själv var jag ett modelejon vid något tillfälle och det var därför också min utstyrsel. Högsta mode för en Fadderist är givetvis OP-ställ, så det hade jag, och sen sminkade jag en nos och sneda ögon med gott om kajal, ögonskugga och eyeliner. Blev faktiskt riktigt bra i slutändan.

Kom till A, där ingen annan var utspökad, så jag kände mig lite off. Men tio minuter senare hade jag börjat ansiktsmåla J som Rafiki från Lejonkungen och därefter ansiktsmålade jag L till enarmad humla – vilket fick vara gul grundfärg och svarta ögon med ljusare fläckar i – samt satte eyeliner på C. A som skulle vara en mansgris fick en mustasch och galna kosjukan!A fick vitt ansikte med en prick på kinden, för att matcha hans utomordentligt ambitiösa ko-stym (som inkluderade juver och spenar!).

Måste få tag på en bild av oss. De kommer nog landa på Facebook snart.

Vi skulle vara där vid halv åtta, men fick mess om att vi inte behövde komma då eftersom de låg efter i planeringen. Tror vi trillade in någon gång runt nio. Då var Superfaddrarna uppe och gycklade och MedSex hade precis kommit, så vi fick vänta på bottenvåningen på Skytte-C på att få göra entré. De tjattriga aporna i MedSex gjorde sin entré innan oss. De var faktiskt tjattriga apor. Röda sådana, från Toy Story:

Röda apor. Eller MedSex. Svårt att se skillnad. MedSex hade också en dunk med sig. Fast den var röd.

Vår entré blev (så klart) bejublad, för vi verkar inte riktigt kunna göra något som blir något annat än bejublat. Vi är populära. Minns förra terminen när jag blev Fadderist, att C sa att det inte spelar någon roll vad man gör, eller om man glömmer vad man ska göra. Om man går fram och säger, “Nä-ä, det var ju fel,” och går igen så jublar folk ändå. Mycket tacksamt.

Fick mat – paj och sallad – och sen fick vi ta efterrätt – chokladkaka – först av alla. Där var en massa folk. En stor andel T1:or så klart, samt en stor andel av T2:orna. Superfaddrarna (utklädda till Alfapet, dvs vita t-shirtar med en bokstav på), fejknollorna (som var utklädda till superhjältar av olika slag, eftersom superhjältar också har hemliga identiteter), gammelfaddrar (cowboys) och allt annat löst folk. Toastmastrarna, en kille och en tjej som det brukar vara, var båda Barbie. I övrigt fanns det mesta – folk utklädda till Crayola-pennor i olika färger, My little pony-hästar, spel, dockor, Zelda, GI Joe… och så vidare. Mycket kreativitet ryms i läk, helt klart.

När maten serverats och fler gyckel klarats av – det var tydligen en herrans massa gyckel, med tanke på att de avlöste varandra back to back – blev det en överraskning av ettan i form av filmen de gjort. Jag skrattade så jag grät, det var så fantastiskt roligt och välgjort. Jag kände också ett stort mått av stolthet, för det är trots allt till stor del tack vare oss som var med under nollningen, som ettan fått en så pass bra sammanhållning. Filmen var uttalat inspirerad av Fadderistfilmerna (jag pratade senare med en av de som var med och skapade saken) och oj vad glad man kan bli över att få andra människor att trivas.

Filmen avslutades med två saker: dels en rap som var homage till A och C:s rap i slutet av resefilmen från Barcelona (som i sin tur var homage till Community-rapen och P, som ville ha med den förra terminen).

httpv://www.youtube.com/watch?v=ox1euwLB_rY

Den rap A och C gjorde i resefilmen.

httpv://www.youtube.com/watch?v=H4hvZkBpUJs

Den rap som tre av ettorna gjorde i tackfestfilmen.

…och den andra delen av filmavslutningen var en flash-mob-variant av läk-dansen. Flash-mobs är när folk helt random samlas på något torg någonstans och börjar dansa (eller göra något annat sammanhängande).

httpv://www.youtube.com/watch?v=g5PyIVVKoWU

“Äkta” flash-mob på ett torg.

httpv://www.youtube.com/watch?v=WwRo0iCvoYE

Flash-mob vid en Black-Eyed Peas koncert 2010. Oprah som var där hade ingen aning om att det skulle hända. Mycket coolt – och så sjukt mycket folk som är med!

MedSex gycklade efter filmen, vilket fick avsluta sittningen förutom avslutningslåten. Folk var vid det laget förvånansvärt o-fulla (nyktra är ett starkt ord, men det var inte den omtalade extrem-dräggigheten som var förra terminen, då vinet knappt var utspätt). Generellt var det en väldigt välstädad sittning och den lilla matkastning som skedde kvävdes omgående.

Borden plockades undan för att skapa dansgolv. RövSex kom dit – bärandes ett träd. Typ. En enorm trädstam var det i alla fall. De är inte riktigt kloka, precis som sig bör. Blev för första gången bortrövad, ut i geggan utanför, vilket var mest roligt eftersom B visade sig vara där så då fick jag prata med honom en stund också.

Sen växlades dans med mingel och det fanns fiskedamm där godis nappade, samt Twister där folk låg ihopslingrade. Fadderiet körde en repeat på dansen från Flamman under nollningen, vilket verkade uppskattat.

Tror jag drog mig hemåt någon gång vid ett-halv två, i sällskap av A och L. Det blev ganska lagom, eftersom jag har alla planer på att plugga som en duktig student idag. Ikväll är det SjukHUsfest, men eftersom jag vill kunna plugga imorgon kommer det bli en lugn kväll istället. Lite trist, men man får göra prioriteringar ibland.

Till ettan, tack för en mycket trevlig kväll!

Disneyfilmer

Började samla min Disney-DVD-kollektion för flera år sedan. Det stora steget mot en fullständig samling togs då ett paket med 20 av filmerna, däribland Skönheten och Odjuret som då inte fanns att köpa på DVD längre (eftersom Disney släpper filmerna med jämna mellanrum och däremellan ser till att de försvinner helt från marknaden, så att efterfrågan blir stor när de släpper filmen tio år senare igen, i någon ny ‘edition’), lades ut på Tradera. Eftersom Skönheten och Odjuret gick för 500 kr som enskild film tyckte jag att 2000 kr för hela paketet var ett fantastiskt bra pris. Det var rena julafton när det levererades några dagar senare.

Igår levererades de två sista filmerna – Fantasia och Fantasia 2000. Jag har inte sett Fantasia 2000 innan – har velat se den sen den kom ut, men inte fått chansen – men jag älskar Fantasia. Min favoritsekvens i originalet var när jag var liten Pastoralsymfonin av Beethoven och det är väl inte så märkligt att det är min favorit med tanke på att den har kentaurer och en pegasfamilj. Återstår att se om det fortfarande är favoriten. En annan favorit var Disneys version av Nötknäpparsviten (Pjotr Tjajkovskij, då man följer årstiderna. Trollkarlens lärling, som är det mest kända Fantasia-avsnittet där Musse Pigg är lärlingen, fann jag alltid väldigt otäck som liten. Hemska träpinnar som fick liv…

Att bygga en film på det sätt som man gjorde med Fantasia och senare Fantasia 2000 verkar fantastiskt. Tecknarna lyssnade på musiken och lät sig inspireras; de ritade vad musiken fick dem att tänka på och känna.

Har själv inspirerats av och ritat massor av Disney. Ovan är nog den jag är mest nöjd med. Tog sin lilla tid. Helt datorgjord.

Jag har älskat Disney så länge jag kan minnas. Som barn var Den lilla sjöjungfrun min absoluta favoritfilm – så till den grad att jag började simma som en sjöjungfru istället, och det gör jag för all del fortfarande hellre än simmar bröstsim. Sedan jag blivit lite äldre har Den lilla sjöjungfrun puttats undan från förstaplatsen, då jag inser bristerna i huvudkaraktären i den filmen alldeles för väl – en flicka på sexton år som ger upp hela sitt liv för en killes skull? Hm, tveksamt meddelande till unga tjejer egentligen. Prins Eric är dessutom en riktig Ken-docka, utan någon särskild personlighet eller vilja. Allt handlar om den sanna kärleken vid första ögonkastet.

Nuvarande favoriterna bland Disney-filmer har betydligt starkare huvudkaraktärer – Skönheten och Odjurets Belle och Mulan i den så betitlade filmen. Belle trotsar en hel stads åsikter för det hon själv tror på och blir inte fullständigt förblindad av ett vackert yttre. Mulan visar genom filmen en sympatisk kombination av att vilja göra sin far stolt (och rädda hans liv), samt att vilja finna sig själv och det hon är bra på. Hon är intelligent och litar på sig själv. Att hon sen måste klä ut sig till man för att få något genomslag är okej. Det är hemskt och synd och fortfarande likadant på alla möjliga ställen i världen, men Mulan får sitt sagt och kickar ass både som tjej och kille.

Jag tycker den är väldigt talande... även om jag inte håller med om Belle. Hon räddar killen i fråga på mer än ett sätt, och det är inte hennes sexualitet som är grejen. Visst är hon vacker, men... Övriga är ganska klockrena. Om ni bor under en sten och inte vet vem som är vem, från vänster: Snövit, Törnrosa, Jasmine (Aladdin), Ariel (Lilla sjöjungfrun), Belle (Skönheten och odjuret) och Askungen.

Sen lär väl inte pojkarna alltid ut mycket bättre saker... Vänster sida uppifrån och ner (för några av killarna är en utmaning även för mig...): Eric (Den lilla sjöjungfrun), Prince Charming (Snövit), Aladdin; höger sida uppifrån och ner: Prince Charming (Askungen), Prince Charming (Törnrosa), Odjuret (Skönheten och odjuret). De får inte ens namn allihopa. Någon kanske har namn egentligen, vad vet jag. Odjuret vet jag har fått namn senare; han heter Adam har jag för mig.

Där är några filmer i samlingen jag inte har sett – filmerna 6 till 11, vilka är mer eller mindre okända för gemene man skulle jag tro. Jag köpte dem eftersom jag visste att jag ville ha hela serien. Filmerna är Saludos Amigos, Three Caballeros, Make Mine Music, Pank och fågelfri, Melody Time och The Adventures of Ichabod and Mr Toad. Pank och fågelfri har bland annat Disney-versionen av Jack och bönstjälken (här Musse och bönstjälken), vilken jag såg som liten så det kanske någon annan också har. I övrigt är alla filmerna samlingar av gamla animerade kortfilmer.

Jag har heller inte sett två av de senare filmerna – 41:an Lilo and Stitch, och 44:an Kogänget. De verkar alldeles för hysteriska, men förr eller senare lär jag väl se dem bara för att.

Det märks ganska tydligt var Disneys guldåldrar varit. Från början med Snövit, Pinocchio, Fantasia, Dumbo, och Bambi – alla fantastiska filmer. De är också en bra bit mörkare än vad filmerna senare blivit. Pinocchio har en scen där Pinocchio och hans vän dricker öl och röker cigarrer och blir förvandlade till åsnor allt eftersom de beter sig mer och mer illa. Fantasia har Trollkarlens lärling. Dumbo blir full. Bambis mamma blir ihjälskjuten. Bland senare filmer är det kanske framför allt Lejonkungen som kan jämföras, då Mufasa blir dödad.

Min Disney-samling!

På 1950-talet kom en del mer artistiska, vackra, verklighetsflyktiga filmer: Askungen, Alice i underlandet, Peter Pan och avslutade med extremt stilistiska Törnrosa 1959. Att titta på extramaterialet på Törnrosa och se hur de skapade stilen och världen är mycket intressant.

Walt Disney själv gick bort 1966, men man lyckades ändå få ut ett gäng fullt godkända filmer på 60- och 70-talet. 101 dalmatiner, Svärdet i stenen, Djungelboken, och Aristocats. De är dock inte i närheten av i klass med de tidigaste filmerna och inte heller filmerna som kom under senare delen av 80-talet och början/mitten av 90-talet. Svärdet i stenen såg jag dock för inte så längesedan och den är faktiskt fantastiskt rolig. Merlin är en mycket underhållande karaktär, vilket jag inte minns så mycket av som barn – det var humor som nog gick rakt över mitt lilla huvud. Djungelboken har också sitt set av mycket välutvecklade karaktärer och bra musik. Aristocats är väl mest känd för “Alla snubbar vill ju vara katt”, i övrigt är den en bra barnfilm.

Robin Hood som kom ut 1973 behöver man inte prata något särskilt om. Den är ett hopkok av scener och storyn verkar de inte ha lagt någon större vikt vid. Bitar av den går ju i Kalle Ankas julafton och bitarna är ungefär lika sammanhängande där som den faktiska filmen är. Filmerna efter det – Filmen om Nalle Puh, Bernard och Bianca, Micke och Molle, Mästerdetektiven Basil Mus, och Oliver och gänget – är också bra barnfilmer (utom Micke och Molle kanske, den är hemskt sorglig). Mitt i den röran av barnfilmer utkom också den absolut sämsta av Disneyfilmerna: Taran och den magiska kitteln. Maken till rörig soppa… Obegripliga karaktärer, helt utan sammanhängande story (eventuellt helt utan story, punkt), och utan något direkt slut är det ett under att den alls gavs ut. Jag tror inte det berodde på Walt Disneys död, som pappa hävdade – den kom ut 1985, 20 år efter Disneys bortgång. Såvida man inte kan skylla hela setet av barnfilmer på dålig styrning efter Walts död, vilket väl är fullt möjligt egentligen.

Min version av Ariel. Mest populära av mina bilder på DeviantArt :)

Sen kom så Disneys moderna guldålder – Den lilla sjöjungfrun utgavs 1989 och följdes av Skönheten och odjuret 1991, Aladdin 1992 och Lejonkungen 1994. De är fantastiska. Helt utan någon som helst tvekan otroliga. Skönheten och odjuret Oscarsnominerades – för bästa film. Inte bästa animerade film utan bästa film. (Det har bara hänt en gång till sedan dess, med Pixars Upp). Filmen vann Oscars och Golden Globes för bästa musik. Även Aladdin och Lejonkungen vann Oscars för sin musik.

Sedan dess har filmerna getts ut i allt högre hastighet. Pocahontas är en film som är bra ett tag (och fantastisk musik), innan den övergår till extremt buller. Tarzan tycker jag är väldigt mysig, med riktigt bra musik (Phil Colins). Kejsarens nya stil är lätt obegriplig som Disneyklassiker, men en kul film. Atlantis är extremt bullrig. Skattkammarplaneten är oväntat bra. Björnbröder är sockersöt (och har en tvåa som är på samma nivå som ettan faktiskt, vilket nog mer är dåligt för ettan visserligen).

Kan slå ett slag för Ringaren i Notre Dame som kom ut lite tidigare (1996) – det är en fantastisk vuxenfilm. Jag avskydde den när jag var liten – den var ju inte alls rolig – men när jag såg den igen för något år sedan tyckte jag den var otroligt bra. Vackert animerad, bra karaktärer, bra story. En huvudrollsinnehavare som inte är en bländande skönhet och en mörk figur som drivs av tron att det han gör är rätt – alla andra syndar, men inte han.

Men all min kärlek till filmerna mellan 1989 och 1994 (förutom Bernard och Bianca i Australien som också kom ut då – barnfilm, söt och rolig men inte klassiker)! Trots det är jag helt villig att driva med dem…

Saker Disney lär en liten flicka ;)