Tag Archives: Vår 2011

Anatomi, vår, muffins!

Det är en fin solnedgång utanför fönstret! Massor av färger, rosa och lila och blått och orange. Det har inte varit en vacker solnedgång här på länge, så jag bara njuter. Likadant njöt jag tidigare idag av den klarblåa himlen och den varma solen – det känns nästan som vår. Sakta men säkert försvinner snöhögarna bort från vägkanterna och blottar soggigt gräs. Det börjar till och med synas skott på träden!

Jag roar mig med anatomi. Och blod. Ungefär lika stora delar av varje. De senaste basgruppsfallen har handlat om blod på olika sätt – hemostas, hematom, trombocyter, koagulation… spännande och ganska överskådligt. Kommer dock svära högt över alla faktorer som har med koagulationen att göra när det är dags för tenta-p och man ska lära sig det utantill – det är ju inte så enkelt som att faktor I aktiverar faktor II som aktiverar faktor III, utan istället börjar det med faktor XII som aktiverar faktor XI som aktiverar faktor IX… och så vidare. Dessutom är det bara en av två aktiveringsvägar. Givetvis.

Koagulationskaskaden!

Anatomi kör jag mest med mina Thieme’s Flash Cards (finns på Lycknis, billigast där, men jag orkar inte leta upp dem där; korkad hemsida – ska ni köpa så kolla ISBN-numret [9781604062151] så att det är rätt). De är helt enkelt bäst i världen. Har de delar vi hittills gått igenom trädda på den praktiska ringen man får med korten, så att man inte behöver ha dem liggande fritt.

Min grund för att lära mig anatomin den här terminen.

Vi har gått igenom skuldra, arm, hand, höft och lår. Underarmen har alldeles för många muskler (19 st) och handen är mest bara jobbig även om jag faktiskt lyckas trycka in skelettdelarnas namn i huvudet. Jag är inte bra på glosor och det är det det här känns som, även om det finns logik och system. Trapezoideum må betyda trapetsliknande för att benet är just trapetsliknande, men det hjälper inte mig särskilt mycket. I just don’t see it.

Jag har satt i system – i två dagar i alla fall och tänkte fortsätta med det, nu när det är ljust nog ute att kunna se vad det står på korten – att plugga anatomi när jag går till och från skolan. Det innebär någonstans mellan 20 och 30 min anatomiplugg per dag. Vilket ju känns bra. Produktivt. Och nödvändigt. Och dessutom är det ganska kul när jag känner att det går framåt.

Den andra boken jag har för anatomiplugg, som syns på bilden, är Rörelseapparatens anatomi. Dyr men bra och dessutom på svenska, vilket man inte är bortskämd med.

I andra nyheter roar jag mig i köket. För att göra något icke-muffinsaktigt testade jag ett recept på sötpotatissoppa häromdagen. Det är lågt GI och jag har velat testa det ett tag. Var väldigt enkelt och blev riktigt gott! Receptboken heter Klaras goda GI-dagar och innehåller en hel hög GI-vänliga recept.

Sötpotatissoppa med lax.

Och så gjorde jag så klart muffins också. Den här gången blev det chokladmuffins med choklad. Har lite problem med hur länge de ska vara i ugnen; första gången var det precis över 14 minuter och då blev kanterna stenhårda men mitten ganska lagom geggig, andra gången på 12 minuter var toppen bra men resten typ smet fortfarande… Så, 13 minuter nästa gång. Oavsett vad är de fullt ätliga, måste jag säga. J proppade i sig fem på en kväll, plus den äpple-kanel-muffin som var kvar från förra baket. Chokladmuffinsarna var också populära vid fredagens basgrupp.

Chokladmuffins!

I övrigt tränar jag och har en generellt mycket bättre vecka den här veckan än förra. Har börjat kolla på en ny TV-serie, Mr Sunshine, som är Matthew Perrys nya komediserie. Pappa, eventuellt passar den dig. Och alla andra som gillar Matthew Perry som… sig själv, typ. Jag antar att han spelar sig själv mer eller mindre, för han spelar alltid ungefär samma roll. Så alla som gillade honom i Vänner kan kolla på den. Där är lite festliga karaktärer – kanske framför allt Allison Janney som konstant påtänd chef. Mycket underhållande med tanke på att min främsta association gällande henne är som extremkapabla CJ Cregg i The West Wing.

Imorgon är det stadietenta – vilket innebär att försöka leta upp svaret på en fråga man inte är särskilt eller alls intresserad av genom sökningar på PubMed och andra håll; det lär vara svårt att kugga denna stadietenta, till skillnad från Stadie II-tentan – men lite tråkigheter får man ta. På torsdag ska jag få vara med på operation, om allt går som det ska! En av våra basgruppshandledare är kirurg och vi ska få vara med och titta på. Givetvis inte göra något, men det är ju coolt nog att få kolla på :)

På lördag är det Goldfever 2011, en av MedSex organiserad kravall. 70-talstema. Ska bli riktigt roligt!

Tänkte skriva om Tangled här, men det får bli ett eget inlägg. Alldeles för långt här redan. Avslutar med mys!Tara:

 

How you doin'?

När var du snäll senast?

Tittar på en tjej på dansgolvet och tänker, ‘Vad snygga ben hon har.

Säga det högt till någon man inte känner, eller åtminstone känner bara väldigt ytligt? Nja. Hur emottas en sådan kommentar? Om man drar det till något cynisk karikatyr av verkligheten så borde det bli något i stil med att det från en kille till en tjej främst tolkas som, ‘Hej, vill du ligga med mig?‘, från en kille till en kille som att den som säger det är homosexuell, och från en tjej till en tjej… inte en aning.

Vi är riktigt, riktigt dåliga på att ge komplimanger till varandra. Det märks de gånger man ger någon en komplimang – ögonbrynen stiger åt skyarna i förvåning och personen säger ett näst intill chockat, ‘Tack!‘, som om kommentaren om dennes jacka eller frisyr kom som en blixt från klar himmel. Alternativt svaras med, ‘Äh, den här gamla saken…‘ eller ‘Tycker du verkligen det? Jag vet inte om jag är riktigt nöjd.

Det är enklare att ge komplimanger till vänner. Dock ska väl sägas att det också är enklare att ljuga – man svarar oftast inte en kompis att dennas nya hårfärg är totalt osmickrande, eller vad det nu må vara. Egentligen är det väl så att det oavsett situation är svårt att vara ärlig. Det är utelämnande att ge en komplimang till en främling för man vet inte hur det uppfattas och det är grogrund för dåliga saker att vara alltför ärlig mot vänner.

Hur hade du tagit emot en sådan kommentar som den första i detta inlägg, givet av en främling eller ytligt bekant? För er killar som läser, gör om till något attribut ni kan tänka er att få en komplimang för (har testat ben-kommentaren på en kille; svaret blev, ‘Nää, det tycker inte jag – de är för långa‘, så killar är inte annorlunda än tjejer egentligen).

Jag inbillar mig att komplimanger gör folk glada och att om de gavs oftare skulle folk inte bli så förvånade. Det är lite som att möta folk på stan med ett leende. Folk blir så förvånade. En del ser ut som att de tror att man skrattar åt dem, men om alla log mot varandra hade man väl blivit van? I Ghana log alla alltid.

När gav du en annan människa en komplimang senast?

Vem är du?

Nej, titeln på inlägget är inte starten på något djupt psykologiskt inlägg om identitet. Det är en mycket mer banal nyfikenhet från min sida om vem du är som läser den här bloggen.

WordPress ger automatiskt statistik för bloggen, vilket är praktiskt och spännande. För närvarande har jag runt 30-40 besökare om dagen och det är verkligen alla möjliga inlägg som läses. Totalen för februari var 1244. Drygt 9000 besök sedan jag började blogga. Ibland är det Ghana-inläggen, ibland är det inläggen om dödshjälp, och vanligast är de senaste inläggen, framför allt när jag lägger ut något nytt och postar länken på Facebook – då skjuter besöken i höjden.

Det är väldigt roligt att höra när att folk läser bloggen – i skolan har ett par berättat att de läser och bland de som kommenterar på bloggen eller Facebook vet jag givetvis att de läser relativt kontinuerligt.

Eftersom två av Googles sorteringskriterier vid sökningar är hur länge en domän funnits och hur aktivt siten uppdateras hamnar jag numera ganska högt upp vid sökningar på till exempel dödshjälp. När de inläggen plötsligt blev poppis i mitten av februari antar jag att det var HEL-elever som hade dödshjälpsscenariot till sina basgrupper. Förhoppningsvis är någon hjälpt av dem, åtminstone i att hitta vart man kan hitta mer information.

Men när jag tittar på statistiken kan jag ju inte säkert säga något om vem du är, bara misstänka utifrån mönstren av vilka blogginlägg som får flest besök och när det är många besök. Så vill du får du gärna berätta, här på bloggen eller i skolan eller var vi nu ses om vi ses, vem du är. Finns till och med en fin liten enkätfråga i kolumnen bredvid att kryssa i.

Poängen med ett patientsamtal

Den här veckan har inte varit så bra. Började med att vara dålig på volleyboll och skaffa mig ett små-stukat finger som fortfarande är svullet i måndags kväll och det har fortsatt på ungefär den nivån. I tisdags blev jag kallad gammal från minst två håll, detta efter en helg där jag av någon anledning fått min ålder poängterad för mig flera gånger.

Idag var det dags för patientsamtal på strimman.

Patientsamtal är givande på alla möjliga sätt. Man sätts i nya situationer och ska hantera dem på något bra sätt och efteråt får man feedback på hur det gick och vad man kan göra bättre.

Förutom att idag var det inte feedback på vad jag kunde göra bättre. Idag var det tio minuter av varför gjorde du inte så här, attack utan att lyssna på försvaret. Inte förrän P gick in och sa samma sak som jag – att det lilla barnet jag skulle ha samtal med var vettskrämt och att det således inte var någon särskilt god idé att ha ett långt, ingående samtal om när familjen flyttade till Sverige, vad de hade för förväntningar på sjukvården, det äldre syskonets tankar om besöket, med mera – slutade kritiken. Då slutade den å andra sidan abrupt. Handledaren lyssnade inte på mig när jag sa att barnet var skrämt och rädd, utan påstod att det var nyfiket och öppet. Varför inte tro mig, när jag var den som satt i rummet (tillsammans med P som filmade)?

Att ha ett patientsamtal med ett litet barn är komplicerat. Att ha det med ett litet barn som inte pratar svenska, värre. Att ha en förälder till barnet som inte pratar flytande svenska, ännu värre. Och så lägg på att ytterligare ett barn agerar tolk i delar av samtalet.

Jag kan inte hantera barn – jag har noll förståelse för hur de fungerar och undviker dem helst. Men jag tyckte att samtalet gick ganska bra trots allt, även om det var svårt att veta vem jag skulle vända mig till och trots språkbarriären. Men nej. Patientsamtal ska tydligen inte handla om det som patienten söker för och det som är relevant för situationen, utan vi ska tydligen öva oss i att fråga om irrelevanta saker såsom när familjen flyttade till Sverige. Jag inser att jag borde frågat huruvida barnet gick på dagis eller ej – det var relevant – men i övrigt missade jag i stort sett ingenting (utom några direkt patologi-relaterade frågor) som läkaren senare frågade under det ‘riktiga’ besöket. Och medan jag tycker att långa anamneser kan vara både intressanta och givande för 85-åringar som kommer på årskontroll så tycker jag inte att det riktigt är varken läge eller relevant med en familje-anamnes och -historia för ett litet barn.

Fick lyssna på barnets hjärta och lungor med stetoskop, vilket var roligt. Var okej nöjd med samtalet tills jag kom till utvärderingen.

Borde nog sova genom helgen.

Första dissektionen

Andra firar, sörjer att den fortfarande behövs, eller på annat sätt uppmärksammar Internationella Kvinnodagen, (bland annat med kommentarer som “Kvinnorna har en dag 8/3 – vi har alla de andra 364! – Livet är härligt!” på Facebook) medan jag istället koncentrerar mig på lammhjärta och -lungor.

Idag var första dissektionen.

När jag berättade detta för en äldrekursare sade denne ett sarkastiskt, “Oooh!” som i ‘åh, vad ospännande’ och det är det väl kanske för någon som gjorde det för flera år sedan och sen dess gått vidare till både människo-obduktioner och undersökningar av levande patienter, men för lilla mig, T2:an, är det lite spännande. Och lite äckligt.

Efter en halvtimmes genomgång med amanuenserna fick vi sätta på oss skydd – plastförkläden med ärmar, plasthandskar och skydd för skorna – och gå in i obduktionssalen. Där fanns sju stationer, stainless steel-plattor och på varje låg det ett set lungor och hjärta från lamm. Med instruktion i hand var det bara att börja känna på, vända, vrida, och senare skära och klippa upp. Bara att lista ut vilket som var fram och bak var något av en utmaning – för att inte tala om senare, när vi klippt bort hjärtat och skulle bestämma oss för vilket som var aorta, a. pulmonales, v. pulmonales och vena cava. Jag jobbade med K och E och vi blev till slut ense om vad som var vad, efter att ha klippt bort apex (spetsen längst ner på hjärtat) och öppnat upp upp till vena cava så att vi kunde se in i höger förmak och kammare.

Fick även titta på klaffarna – mitralis-, tricuspidalis-, aorta- och pulmonalis-klaffarna, som går mellan förmak-kammare och kammare-aorta och kammare-lungartärerna. De ser lite coola ut; en av lärarna hällde vätska i ett hjärta så att vi fick se klaffarna stängas.

Till slut skulle vi kolla på lungorna, där vi fick klippa upp trachea (luftstrupen) hela vägen ner i broncher och bronchioler. Vårt lamm verkade ha varit allmänt ohälsosamt, med massor av fett på hjärtat och en massa “jox” (amanuensernas vetenskapliga term för geggan i trachea och broncher) i halsen. Det var äckligt.

Det var en bra dissektion, framför allt som första dissektion. Att slippa börja med människa är ganska skönt. De flesta har väl dissekerat ett koöga eller något på gymnasiet (det fick vi göra i alla fall) men det var längsen och inte i en obduktionssal. Vi ska ju så sakteliga vänjas in till dess att vi ska vara med på en obduktion.

Dissektioner/obduktioner är ovärderligt som verklighetsanknytning, får nog sägas. Att titta på de färgglada bilderna i Sobotta eller Thiemes, där alla vener är fint blåa, artärerna röda, nerverna gula, och så vidare, är visserligen bra för att lära sig anatomin och förstå hur saker hänger ihop, men det ger ju ingen indikation om den gegga som finns inne i kroppen där det mesta är olika nyanser av rött och det inte alls är klart utpekat vad som är vad. Och bättre ett lammhjärta från slakteriet än en levande patient på operationsbordet när jag ska försöka räkna ut vad som är vad…

Är också nöjd med att jag inte mådde särskilt dåligt. I Finspång före jul blev jag illamående och yr av en pytteoperation då ett födelsemärke togs bort och även om alla och deras moster upprepar att det händer alla, så vill jag inte att det ska vara jag som behöver gå och sätta mig varenda gång. Även om det är fullt förståeligt. Det är inte utan att man börjar fundera på om man verkligen borde bli läkare, om man nu inte tål slem i lungorna, blod och att på ett eller annat sätt skära i en annan människa. Men man blir avtrubbad. Och det jag reagerar på reagerar inte någon annan på, och det någon annan reagerar på reagerar inte jag på. Det är väl bara att acceptera.

Det var, oavsett att jag inte mådde dåligt, väldigt skönt att komma ut i den varma vårsolen efteråt.