Tag Archives: Vår 2013

Fixardag

Idag är en sån där fixardag. Min to-do-lista är en halv mil lång och jag kommer inte komma igenom den, men det känns allt som oftast bättre att ha saker och ting uppspaltade. Sambon somnade som en stock igår kväll medan jag låg i en timme och funderade och tänkte och planerade för saker jag behöver fixas.

Det här med halvstort bröllop är inte helt snutet ur näsan.

Gick upp med L klockan sju imorse, vilket har fått till följd att dagen känts väldigt lång och produktiv. Har skickat arton mail sedan dagens början och därmed har en del saker kunnat kryssas av. Catering vet nu hur många gäster som kommer på bröllopet (44) (hoppas nu att ingen kommer på i efterhand att de är vegetarianer eller allergiska eller något annat), fotografen har fått en del information om dagen, och vår eminente toastmaster (lillebror) och vårt värdpar (mamma och pappa) har fått lite information vidarebefordrad från Bjärka-Säbys ansvarige. Yay.

Har också styrt en del med jobb, sommarjobb likväl som annat. De kit jag ska använda för att analysera blodproverna i sommar har nu – till slut – anlänt, vilket är skönt, för vi ska ju börja nästa vecka.

Så det är det som händer. Medan andra jublar över sommarlov eftersom tentorna på läk är den här veckan, sitter jag och har det ganska lugnt och skönt ändå. Igår gick jag en runda på stan – och hämtade ut min underbara vigselring – och jag kunde ströva fritt utan något krav på att jag skulle hem och plugga. Så skönt. Idag trillade det in 30 nya högskolepoäng i LADOK eftersom T6 räknas som avslutad. Tänk så trevligt, få poäng utan tenta. Det hade jag kunnat vänja mig vid.

Spahelg i Mariefred

Eftersom L varit lite stressad på sistone kom jag på idén i förra veckan att vi skulle åka iväg någonstans och få lite trevliga behandlingar gjorda, äta god mat och sova på ett annat ställe än i vår egen säng hemma. En liten minisemester så här på försommarkanten. Valet föll till slut på Mariefred och Gripsholms värdshus. Ls föräldrar hade gett oss ett presentkort på en övernattning och Gripsholms var ett av ställena man kunde välja. Så efter en halv dags jobb – jag och E sorterade klart proverna inför sommarens labbarbete – tog vi bilen och åkte de två timmarna till Mariefred.

I Mariefred möttes vi av en ljuvlig sommaridyll. Det var över tjugo grader varmt med strålande sol från en klarblå himmel. Värdshuset ligger inbäddat i grönska precis vid vattnet med utsikt över Gripsholms slott och i deras trädgård finns, förutom en uteservering, också fullt av Fat Boys att ligga och dega på. Vi började dock med en promenad i Mariefred och eftersom det var så varmt fick det givetvis också bli en glass.

L med glass.

L med glass.

Vi tittade på stadens kyrka där det just hade varit bröllop och vi gick längs vattnet och njöt.

Klockan fem var det dags för den helkroppsmassage vi beställt – först min tur, sedan Ls. Det var en underbart rogivande timme där jag nästan somnade. Efteråt, medan L fick sin behandling, satt jag ute i trädgården och njöt av solen. När L var klar kom han också ut och vi tog varsin drink.

Mmmm, sol.

Mmmm, sol.

L glassar.

L glassar.

Lite efter åtta var det dags för middag. Vi hade en trerätters förutbestämd meny som var över all förväntan – en kall lök- och mandelpotatissoppa med tartar på gravad regnbågslax toppad med äppelsallad och rom till förrätt, helstekt örtmarinerad kalvrostbiff med potatiskaka, bondbönor, grön sparris, torrsaltad bog från Hemgården samt smörstekta kantareller och riojasky till huvudrätt, och, till Ls förtjusning eftersom han spanat in den efterrätten på menyn på förhand, en vaniljpannacotta med jordgubbar till efterrätt. Mycket gott.

Efter middagen somnade vi omgående i de mjuka sängarna. Det är något speciellt med att sova borta. Lugnande.

Lördagen började med frukostbuffé som intogs utomhus. Det kändes verkligen som sommar att kunna sitta ute och äta. Det visade sig sedan vara “Ångans dag” i Mariefred hela lördagen, vilket innebar massor av folk överallt. Bland annat fanns massor av gamla bilar av olika slag som visades upp, något L tyckte var väldigt roligt. Vi var också och tittade lite kort på Gripsholms slott och såg även de gamla ångloken som kördes dagen till ära.

L undersöker kanon.

L undersöker kanon.

Hur får man plats i den här?

Hur får man plats i den här?

Fin utsikt...

Fin utsikt…

Mariefred!

Mariefred!

Klockan tolv hade L bokat in ytterligare en behandling, med motiveringen att om vi nu ändå är på spa så kan vi lika gärna njuta extra mycket. Det blev en hand- och fotbehandling som lämnade våra händer och fötter alldeles mjuka och insmorda. Efteråt avslutade vi vistelsen i Mariefred med lunch – isade räkor på fat serveras med aioli och vitlöksbröd till förrätt och för min del sedan ravioli med skaldjur till huvudrätt, och för Ls del smörstekt gösfilé. Även denna mat var underbart god.

På det hela taget kan Gripsholms värdshus rekommenderas varmt för en getaway. Hela staden är väldigt mysig.

Vi köpte med oss två liter jordgubbar som vi körde hem med till Linköping och delade med familjen S. Riktigt goda, svenska jordgubbar – mums!

Bland annat roligt som hänt de senaste dagarna var att L och jag för första gången besökte Linköpings stadsteater. Ls mor var på besök och hon frågade om vi varit där någon gång, varpå L snabbt svarade nej och, “De är väl inte särskilt bra” – men han gick med på att gå bort och se vad som spelades just då. Det visade sig vara Familjen Addams, som jag faktiskt velat se. Vi gick in och hörde om det fanns biljetter, vilket det fanns, så några minuter senare gick vi därifrån med varsin. Teatern började klockan sju och vi åt middag på Gula Huset innan. Musikalen var bra, med en stor dos humor, men aningen lång. Största problemet var dock inget som hände på scen, utan de ohängda snorungar till gymnasiekillar som tvingats dit med skolan, och som överhuvudtaget inte kunde uppföra sig. De satt och pratade, viftade, skrek och var allmänt störiga. När jag bad deras klassföreståndare att få dem att hålla tyst svarade han bara “Det är svårt”. Men då kanske de inte ska tas med på teatern alls, förrän de lärt sig uppföra sig?

Anyway, trevliga dagar med mycket roligt!

 

Svensexa och myshelg med lillebror

Det har blivit ny vecka – till och med dag två på ny vecka – och här sitter jag och tittar ut över Eklandskapets underbara grönska. Den kom till slut, våren och nästan sommaren direkt. Jag älskar den här tiden på året, jag blir glad bara av att titta ut genom fönstren.

Helgen som gick var rolig – lillebror kom på besök. Han hälsade att han skulle anlända 11.59 på lördagen, vilket gjorde att L och jag skulle ha gott om tid att städa hemma på fredagskvällen (lägenheten såg ut som ett bombnedslag, som den tenderar att göra när både jag och L haft mycket att göra med jobb; jag hade vid det laget jobbat på akuten sju av nio dagar). Så blev det dock inte. L, som informerats av sin handledare att de skulle åka till Göteborg på konferens på fredagsmorgonen, kidnappades istället för sin svensexa. Handledaren var givetvis med på det hela, och det var även min lillebror, som inte alls anlände till Linköping på lördagen, utan på torsdagskvällen.

L kläddes ut i Borat-peruk och fick en liten, liten cykel som han skulle ta sig runt stan på för olika uppgifter. Jag har inte särskilt bra koll på svensexan i övrigt, men den innehöll i alla fall grillning med mycket kött och en paintball-runda som slutade med att L ser ut som att han har någon sorts pricksjuka. Nu har blåmärkena dessutom börjat bli åt det gulgröna hållet så det ser lite tveksamt hälsosamt ut…

Själv fick jag nöjet att städa lägenheten på egen hand, något som tog en del tid.

Vid lördag lunch återvände L med lillebror i släptåg, båda något trötta men väldigt nöjda. Efter lite slapp i lägenheten gick vi till stan och åt lunch på Gula huset och därefter var ju lillebror tvungen att äta Bosses glass – man kan ju inte ha varit i Linköping utan det.

Lunch på Gula huset!

Lunch på Gula huset!

Bosses-glass till efterrätt åts med gusto...

Bosses-glass till efterrätt åts med gusto…

...och sedan slappade vi i Trädgårdsföreningen och orkade knappt ta oss därifrån och hem igen.

…och sedan slappade vi i Trädgårdsföreningen och orkade knappt ta oss därifrån och hem igen.

Trädgårdsföreningens stora gräsmattor blev oss en övermäktig lockelse och vi la oss ner – för att sedan knappt orka ta oss upp igen. Det var precis lagom varmt och alldeles underbart att bara ligga utan att känna ett enda måste för en gångs skull. Det är en fantastisk känsla att inte känna kraven ramla över en. Att denna termin inte ha någon tenta är en stor lättnad. I torsdags kväll bestämde L och jag oss också för att dra ner på vissa delar av bröllopsambitionerna, så blev det plötsligt lite mindre att tänka på där, också skönt. Vad gäller sommarjobbet börjar saker till slut falla ordentligt på plats – så pass att jag faktiskt ser fram emot det.

Till slut drog vi oss hem – för att konstatera att lägenheten var för varm, så vi gick ner och la oss på gräset utanför huset.

På kvällen blev det entrecôte, bea, kryddsmör och stor sallad. Det var någon fotboll på TV som pojkarna tittade på och det var allmänt chill.

Söndagen bjöd på något sämre väder, men det var inte värre än att vi kunde ta en tur ut till Bergs slussar. Vi gick upp och ner längs kanalen, tog lite bilder och hade det allmänt trevligt.

L, jag och lillebror :)

L, jag och lillebror :)

Jag och lillebror.

Jag och lillebror.

På vägen hem åkte vi in om Gamla Linköping där det blev lite strövande och sedan påfyllning för lillebrors del av choklad och annat på Cloetta, innan vi kom hem och gjorde sen lunch/tidig middag innan vi körde lillebror till stationen för tåg hem. Vid det laget hade det börjat ösregna och jag och L spenderade resten av kvällen framför en film (Berättelsen om Pi, en besvikelse till film efter allt positivt jag hört om den).

En riktigt trevlig helg. Och nu behöver inte L oroa sig för sin svensexa längre…

Är alla patienter lika viktiga?

Idag var det ytterligare ett pass på akuten som gällde, det tredje av fyra denna vecka. Imorgon blir det halvnatt. Dagens pass var ganska lugnt – förmiddagar är generellt lugna och det gäller inte bara vardagar utan även helger. De hade haft en hektisk natt, men på morgonkvisten var det bara enstaka ströpatienter kvar på akuten, så vi började med en i stort sett tom lista då vi skickade hem nattpersonalen för att sova.

Innan passet började hann jag läsa början av Dagens Nyheter, som idag publicerade en fantastiskt bra debattartikel – Vårdkvaliteten måste alltid vara viktigare än väntetiden. Det är en av de bästa debattartiklar som skrivits på ämnet. Debattartikeln handlar om Socialstyrelsens utredning “Uppföljning av väntetider vid sjukhusbundna akutmottagningar” som nyligen utkom.

Hela utredningen riskerar att reducera akutmottagningsverksamheten till en fråga om väntetider, när det – för varje rimligt klok medborgare – i första hand är en fråga om vilken sjukvård som ges! Om en patient blir behandlad ytterst snabbt men fullständigt fel kommer den akutmottagningen med rapportens uppläggning att betraktas som exemplarisk.

På akuten i Linköping har det jobbats en hel del med ledtider. Detta följs genom att registrera tiden då patienten först anländer till akuten och blir registrerad av sekreteraren och därefter även registrera när triage görs, när patienten först får träffa läkare, samt hur snabbt patienten kommer därifrån. Triage ska ske inom en halvtimme, läkarmöte inom en timme från ankomst, och patienten ska lämna akuten (till avdelning, öppenvård eller hem) inom fyra timmar. Ledtiderna för varje dag redovisas dagen därpå vid morgonmötet och är vårt mått på hur “bra” vi varit (och delvis, ihop med en uppställning om hur många röd- och orangeprioriterade patienter vi haft, samt totalt antal patienter under dygnet, en redovisning av hur tungt dygnet varit). Men är det ett bra mått på hur duktiga vi varit?

En patient som inkommer till akuten med en fotled som skadades för två veckor sedan och som nu “fortfarande gör ont”, och som sedermera får vänta fem timmar på att träffa läkare eftersom akuten är översvämmad av patienter. Patienten är på inget sätt akut och på frågan om varför denne inte sökte vårdcentral får man svaret att “det ju ska gå snabbare på akuten – kommer man hit är det ju akut”.

En patient söker för ryggsmärta. Klockan är tre på eftermiddagen och patienten har fått tid på vårdcentralen klockan halv fem – men “orkar inte vänta tills dess”, trots att han haft ont i närmare en månad. Det går ju också, enligt patienten, “snabbare på akuten”.

En patient körs till akuten av ambulans. Hon har blivit påkörd och ligger fastspänd på spineboard med misstanke om nackskada och brutna ben. När hon kommer står ett helt team och väntar på henne.

Tittar man enbart på ledtiderna är samtliga dessa tre patienter lika viktiga. Alla ska träffa doktor inom en timme och vara från akuten inom fyra timmar. Att de tre i verkligheten inte är lika viktiga tror jag de flesta tar som självklart. När vi sedan lägger på en hel del patienter som ligger någonstans mittemellan – en person med buksmärtor som kan vara en akut blindtarmsinflammation, någon med bröstsmärtor som kan ha en pågående hjärtinfarkt, en tant med neurobortfall som kan vara en stroke, och ett barn som trillat och slagit upp ett sår i pannan som behöver sys, till exempel – då borde alla inse att vi inte kan ta varje stukad fot som prio ett och hantera inom fyra timmar. Det vore trevligt om vi kunde det, men det kan vi inte. Och kanske är det lika bra, för om alla som kom till akuten blev omedelbart omhändertagna så skulle ännu fler söka sig till akuten för småsaker som definitivt kan omhändertas av primärvården. (Med det sagt inte så att primärvården inte har fullt upp – det har de. Min teori är att med mer tillgänglig vård söker folk helt enkelt vård oftare, oavsett vårdnivå.)

Kan vi någonsin bygga ut akutmottagningarna så mycket att de med enkla sjukdomar blir nöjda med väntetiderna?

Jag tror inte det. Det märks inte minst på att de som klagar på akuten – de få utskällningar jag fått – är de som är minst sjuka. De som skriker allra högst är anhöriga till patienter som inte är särskilt sjuka. De som inte är särskilt sjuka kommer alltid att få vänta, såvida vi inte tar resurser från de mycket sjuka. Och när vi är den där tjejen från trafikolyckan i mitt exempel ovan, då tror jag vi är glada om personalen inte är upptagna med den månadsgamla fotskadan när ambulansen anländer till akuten.

Det är bra att man försöker mäta effektiviteten på olika akutmottagningar. Problem uppstår dock när man bara tittar på en enda och helt ignorerar sådant som kvalitet och vilken typ av patienter det är som först får tillgång till vården. Det är inte first come, first serve. Det är mest sjuk, först in. Det är så det måste vara. Utvärderingar borde spegla detta – och om vi faktiskt ger rätt vård.

Känna sig behövd

Det är mycket och lite att göra på en gång. Det är lediga dagar som jag kan göra vad jag vill med, men jag fyller dem med jobb på akuten – sex pass från igår till slutet av månaden än så länge inlagda – och förberedelser inför sommarjobbet, samt hemsidan jag håller på med till en kund. Det är inte så mycket måsten utan jag fyller dagarna för att jag ogillar att ha dagar utan något alls att göra. (Det är inte heller så dumt att tjäna lite pengar, inte minst med en bröllopsresa om dryga två månader.)

Övriga terminer förbereder nu inför tenta-P som börjar nästa vecka eller till och med redan har börjat. Det känns oerhört ovant att inte själv ha ett tenta-P att vara hysterisk över. Och oerhört skönt… Antalet sålda kompendier har ökat något den senaste veckan – det är nu över femtio sålda T3-kompendier, totalt över 100 sålda kompendier för samtliga terminer. De kompendier som finns gratis har laddats ner mellan 1000 och 1200 gånger, så det är ju inte heller helt fel. Jag hoppas att ni har nytta av dem. Själv borde jag sätta mig med anatomin igen – det är nästan hemskt hur snabbt man glömmer allt, när det ändå satt som ett rinnande vatten till T2-tentan.

Så det är vad som händer just nu.

Vad gäller kommentarer på nyhetsflödet just nu kan jag säga att denna artikel om att psykiskt sjuka kan ordineras att gå till jobbet gjorde mig väldigt glad. Sedan jag läste Sjukvård till vanvett av Åsa Kadowaki har jag funderat över hur det kan vara en bra sak att isolera personer som inte mår bra – för det är ju det som händer om man sjukskriver någon. De isoleras. Att gå till jobb är trots allt att tvingas ut, att träffa människor – inte kan det vara bra att helt skippa det om man är deprimerad?

Detta tyckte jag var mycket vettigt sagt:

Tidsgränserna i sjukförsäkringen fungerar för de somatiska sjukdomarna, men de senaste månaderna har jag verkligen stärkts i tron att frånvaro från jobbet är en mycket större riskfaktor för dem med psykiska diagnoser än för dem som har brutit ett ben. Det finns naturligtvis undantag, men i väldigt många fall är det direkt farligt för dessa personer att inte ha dagliga rutiner och att inte känna sig behövda.

~ Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M)

Jag hoppas att det blir något av det. Jag säger inte att man måste jobba heltid, men deltid definitivt. Det är inte nyttigt att isoleras och känna att man egentligen inte behövs. Vilket ju, om man ska koppla det till vad jag skrev ovan om mina dagar, är varför jag fyller mina dagar med jobb av olika slag. Jag vill ha en meningsfull tillvaro där jag känner att jag behövs.

Friheten att kunna åka till Stockholm bara sådär

Det blev Stockholm i helgen.

Satt på tåget upp och tänkte, det är så skönt att kunna åka iväg så här, utan att tänka på att jag borde förbereda inför tenta-P och vara alldeles sönderstressad över allt jag inte pluggat. För den här terminen, för första gången på många, många år har jag inte en tenta i slutet av terminen. När jag pluggade sista terminen på juridiken och skrev uppsats där hade jag ingen tenta heller, men å andra sidan läste jag extra kriminologi vid sidan av och det tentade jag…

Men just nu är jag fri! :)

Kom upp till Stockholm vid lunchtid och mamma och jag gick till Hötorgshallen och åt fisksoppa till lunch. Mycket gott. Lite senare tog vi t-banan ut till Kista där pappa jobbar. Föräldrarna har bott i Stockholm i över två år men mamma hade inte varit på pappas jobb så hon ville se det. Därefter gick vi till Scandic Victoria Tower som har en skybar på trettiofjärde våningen. Där var det lugnt och stilla eftersom fredagen var en klämdag då nästan ingen var i Kista och jobbade. Vi tog varsin drink och tittade på utsikten.

Drink!

Drink!

Mamma njuter av livet...

Mamma njuter av livet…

Jag och utsikten...

Jag och utsikten…

Mamma tittar på utsikten.

Mamma tittar på utsikten.

När vi kände oss nöjda åkte vi hem – och konstaterade att det var för varmt i lägenheten, så vi gick ut igen. Gick till Kungsträdgården och tittade på alla vackra körsbärsträd som fotograferades av alla. Vi var så klart också tvungna att ta lite bilder. Det är ju väldigt vackert med körsbärsträd i blom.

Mamma och jag...

Mamma och jag…

Jag...

Jag.

Därefter satte vi oss på TGIF och tog varsin drink till. Det var tiotusen människor som lapade sol och njöt av att det var fredag på TGIF, bra stämning. Sen gick vi hem och mamma fixade god middag som alltid – kalvfilé. Mums.

På lördagen blev det en fika med Ls syster V, mycket trevligt med en massa prat. Därefter gick jag med mamma och pappa till Stockholms auktionsverk för att titta på mestadels fula, överprisade tavlor. En del var rent groteska, ungefär resten var mest tragiskt dåliga. Vi åt lunch på ett café med underbart goda sallader.

Njuter i solen på cafét.

Njuter i solen på cafét.

Vid det här laget hade jag övertygat L, som egentligen skulle på cykelträningsläger men fick bryta pga att han fick kramp i benen, om att han skulle köra upp till Stockholm och joina oss för middag och lite promenader. Så medan vi njöt i solen körde L till huvudstaden.

När mamma, pappa och jag kom hem roade mamma och jag oss med att färga mina ögonbryn och ögonfransar. Mamma har ju gått kurs och lärt sig en hel massa utöver det hon redan kunde om smink. Efter färgning sminkade mamma mig – hon ska sminka mig till bröllopet och vi leker lite med olika varianter.

Mamma och sminket.

Mamma och sminket.

Smiiiiiiink.

Smiiiiiiink.

L kom fram och vi gick till Gamla stan för att äta middag. Det blev ytterligare god mat som definitivt inte var vegetarisk – men ack så god! :)

Mamma, pappa och L.

Mamma, pappa och L.

Jag, pappa och L.

Jag, pappa och L.

Mamma, jag och L.

Mamma, jag och L.

Söndagen fylldes, som den brukar vid besök i Stockholm, med en långpromenad. Det var vackert väder och träden har ju börjat slå ut och det är skirt grönt och så vackert att jag blir alldeles varmt inombords. Jag älskar detta stadium av våren då det börjar bli varmt, när det känns som att man sakta tinar inombords och då allt det som varit grått och brunt börjar ersättas av ett fyrverkeri av färger.

Mamma, L och jag.

Mamma, L och jag.

Mamma och jag...

Mamma och jag…

Mamma och jag <3

Mamma och jag <3

Mamma och jag...

Mamma och jag…

När vi kom hem åt vi lite god lunch och sedan körde L och jag hem.

Fantastisk långhelg i London

Hemma från en alldeles, alldeles underbar långhelg i London. Nu följer en lång reseberättelse…

Jag åkte upp till Stockholm i onsdags eftersom flyget skulle gå på torsdagsförmiddagen och jag inte hade lust att ta tåget klockan sex på morgonen då för att vara säker på att komma i tid. Dessutom kom L tillbaka från Ukraina och sov över i Stockholm så det blev enklare på alla sätt. Har ju en trevlig lägenhet ståendes där i form av mor och fars boende. Jag spenderade dock eftermiddagen på Lidingö hos Ls syster, där det serverades både kladdig chokladkaka och middag. En mycket behaglig eftermiddag.

På torsdagsförmiddagen tog vi oss ut till Arlanda och vidare med flyg till London. Det hela gick väldigt smidigt och snart stod vi blinkande i solljuset vid Hyde Park Corner. Vi gick genom Hyde Park till Marble Arch där vårt hotell, Thistle, fanns. På vägen dit råkade vi också gå förbi en Aston Martin-affär och L proklamerade snabbt att han redan gillade London. Hotellet var ett helt okej hotell med ett litet rum med en bra säng, precis lagom för den lilla tid vi skulle spendera på hotellrummet. Poängen med att åka till London är ju trots allt inte att uggla på något rum, utan att gå väldigt långa promenader, sightsee-a och shoppa. På eftermiddagen gick vi upp och ner för Oxford Street.

Redan på torsdagskvällen var det dags för musikal. Mamma hade hittat kalasbra biljetter till Monty Pythons Spamalot. Jag var en aningen tveksam eftersom jag inte är förtjust i Monty Python, men musikalen var till större delen hejdlöst rolig. Rekommenderas. På vägen hem stannade vi, lite småhungriga, på underbara pizzakedjan Pizza Express, som har grymt god pizza. Klockan var halv elva på kvällen och där satt vi och mös!

På Spamalot.

På Spamalot.

Dagen därpå tog vi oss ur sängen redan vid åttatiden, eftersom Londons billigaste klädesvaruhus Primark öppnar kl 8.30 och det är bäst att vara där direkt för att undvika så mycket av köerna som möjligt. På primark kostar ett par trosor runt pundet, en tröja runt tre pund och ett par byxor runt tio. Jag brukar fylla på underkläder och en del t-shirts när jag är där… Hittade denna gång också en trenchcoat jag gillade. Hotellet hade vi valt strategiskt för att ligga nära Primark – det ligger i huset mittemot – för att på så sätt slippa släpa tunga klädkassar över hela stan.

När vi var färdiga på Primark hittade vi ett litet café där vi åt frukost och vi var också inne på mitt favoritgalleri, Arctica. L blev förälskad i en tavla men vi köpte ingenting.

Till lunch blev det sushi på rullband. Roligt.

Sushi på rullband.

Sushi på rullband.

På eftermiddagen tog vi tunnelbanan till Temple där det fanns en tebutik L ville till. Därifrån gick vi till Covent Garden, välfyllt med folk som alltid. Vi hittade två fototavlor vi blev förtjusta i och köpte (med följden att vi fick köpa en större väska för att kunna få hem dem… tur att Primark även har sådant till ett bra pris!). Nu ska vi bara se om vi hittar någon plats att ha tavlorna på…

Covent garden.

Covent garden.

Vi gick vidare, via Trafalgar Square och Piccadilly. Det hade vid det laget blivit kväll och var dags att äta middag. Jag hade bokat bord på Gaucho som serverar fantastiskt argentinskt kött. Absolut ingenting för vegetarianen, men tycker man om kött (vilket vi gör…) så rekommenderas det varmt. Vi tog en “Gaucho sampler” och fick in 1 200 g biff i form av ryggbiff, rumpstek, entrecôte och oxfilé. Ljuvligt gott.

L på Gaucho. I bakgrunden syns koskinnen de har på väggarna...

L på Gaucho. I bakgrunden syns koskinnen de har på väggarna…

Efter Gaucho gick vi hem längs Regent Street och eftersom Hamley’s, Londons största leksaksbutik, fortfarande hade öppet gick vi in där. Jag tycker det är ett ställe man ska ha gått in på om man är i London. Det är roligt för de har alltid visning av några leksaker. Denna gång var det en extremt hållbar radiostyrd helikopter som L tittade på med längtan (och konstaterade att när vi får barn ska hans barn ha en sån… (jag tror inte barnet i fråga kommer få leka så mycket med helikoptern, för den kommer vara upptagen av någon annan)).

L tittar på modellflyg på Hamley's.

L tittar på modellflyg på Hamley’s.

På lördagen var det något sämre väder än solskenet på fredagen, med lite stänk av regn från och till. Det var dock ingenting som hindrade oss. Vi intog frukost på Pret a manger och tog tunnelbanan bort mot St Paul’s cathedral. Vi gick runt i det som kallas City innan vi kom till den stora och häftiga katedralen, som vi dock inte kände för att betala £16/person för att gå in i.

L utanför St Paul's cathedral.

L utanför St Paul’s cathedral.

St Paul's cathedral.

St Paul’s cathedral.

På bron över Themsen.

På bron över Themsen.

Vi gick över Themsen och såg utsidan av Shakespeares teater. Vi hade planer på att gå in, men de repeterade någon pjäs så man fick inte det. Vi fortsatte istället längs Themsen och L tog en öl på en pub. Att gå på pub var en av sakerna L haft på sin lista över att göra i London…

Det blev en Guiness...

Det blev en Guiness…

Vi gick vidare längs Themsen, hamnade mitt i någon sorts marknad/festival där de sålde en massa ekologisk mat, och korsade sedan Themsen igen tillbaka till Charing cross. Därifrån gick vi till Covent Garden igen och någonstans i de krokarna hittade vi en grekisk restaurang som serverade mat i form av tapas. Vi beställde lite av varje och det var riktigt gott.

Grekisk tapas.

Grekisk tapas.

Vi fortsatte gå och passerade Piccadilly, Leicester square, Trafalgar square och diverse annat. Vi sneglade åt Buckingham palace och tittade genom beväpnade vakter och tjocka grindar på Downing Street och sedan fortsatte vi ner längs gatan och såg Big Ben, Westminister Abbey och Houses of parliament.

Piccadilly

Piccadilly.

Vid Themsen.

Vid Themsen.

Big Ben!

Big Ben!

Westminister Abbey-stationen.

Westminister Abbey-stationen.

Och så en telefonkiosk...

Och så en telefonkiosk…

Vi tog tunnelbanan till Harrods för att L skulle få se det, och sedan fick han nog efter 10 sekunder så då tog vi en London-taxi (också på Ls att-göra-lista) tillbaka till hotellet.

Klockan nio på kvällen hade vi bord på en italiensk tapasrestaurang, Cicchetti. Mycket god mat. Vi tog in carpaccio, kyckling, kräftor, ravioli, med mera. Jag gillar tapasidén där man kan äta lite av varje och inte behöver välja. Större delen av den mat vi ätit i London har varit sådan jag och L delat, vilket är riktigt trevligt.

Ciccheti.

Ciccheti.

På söndagen var det sedan dags att åka hem. Vi åt frukost på Starbucks eftersom det var det som var öppet och sedan var det tunnelbana-flyg-tåg-buss innan vi var hemma i Linköping igen.

Fantastisk långhelg.

Mer “första gången som…”

Ett konstigt lugn. I några dagar eller några veckor har det varit mer intensivt att göra – två hemsidor har utvecklats, några dagars jobb på akuten, och så har vi den där studien. Nu är alla siffror inknappade i SPSS, såväl blodprovsresultat som uträkningar från BMR:en. Det tog ett tag, framför allt att räkna ut alla medelvärden som behövdes från BMR:en.

Har också börjat skriva på rapporten – ungefär 2,5 sida har jag knåpat ihop vid det här laget. I beskrivningen av hur vi ska skriva rapporten står det att den får vara max 25 sidor. I dessa 25 sidor ingår tydligen, enligt en äldrekursare, även sidor som förstasida, referenslista och eventuell innehållsförteckning. Jag tycker det är ett otroligt korkat sätt att sätta en begränsning. Hade det inte varit bättre med något av följande: max antal ord eller max antal sidor för själva rapporten utan allting runtomkring?

Men nu är de första sidorna inskickade till handledare eftersom jag inte vet var jag ska med resten. Hemsidorna i fråga är färdiga så långt det går för mig att göra utan vidare input från kunderna. Och akuten behöver mig inte för närvarande. Så här sitter jag och undrar vad i hela friden man gör när man är ledig. Städar, förmodligen – och packar inför London kanske vore en idé?

Igår, då jag började skriva detta inlägg, avbröts lugnet av att doktor D tyckte att jag skulle “masa mig till akuten” och vara läkarkandidat och lära mig ortopedi. Så blev det. Akuten hade sedvanligt måndagssyndrom, dvs massor av patienter. Vi började med en patient med sabbat knä där jag fick göra knästatus och för första gången sticka i ett knä. Det gick alldeles utmärkt. Doktor D är dessutom sådär “Gör det!” i sin undervisningsstil så det finns inte mycket till tid att fundera på saken. Det passar mig som handen i handsken. Jag har ingen lust att fundera över det heller – jag vill göra! Om jag inte tänker så mycket och får en massa ångest går allt kalas. Efter att ha gjort knäpunktionen – och smärtlindrat patienten med Xylocain (lokalbedövning) – fick jag sedan skriva mitt första sjukintyg, mina första läkemedelsrecept, och sedan skicka hem patienten.

En patient med bruten höft togs mestadels omhand av doktor Ds andra läkarkandidat, men jag fick göra hälften av höftblockaden så nu har jag gjort det också. Det blev också ytterligare patienter med fotstatus och därmed blev min första röntgenremiss skriven.

Jag hade en aningens svårt att släppa att vara undersköterska, men det är ju inte så märkligt. Mestadels var det bara oerhört intressant och lärorikt att vara med. Det verkar som att jag älskar att vara på akuten alldeles oavsett vilken roll jag har där…

Idag är det valborg och läk brukar fira i Trädgårdsföreningen. Jag mötte upp E med pojkvän och vi åt lite och frös en aningen – det blåser halv storm. Efteråt gick vi alla till blodcentralen och jag gav de 4,5 dl man får ge. Får man ge så ska man ge – inte minst om man accepterar att ta emot blod om det skulle behövas. Ge Blod. Nu. 

 

 

Lärorikt arbetspass

Dagen var en lärorik en på akuten. Det var egentligen tänkt att jag skulle jobba kvällspasset (12.45-20.45) – det var det jag sa ja till igår – men klockan sex imorse ringde de från akuten och väckte mig för att fråga om jag kunde tänka mig att jobba morgonpass istället. Eftersom jag vid det laget var vaken med hjärtat i halsen efter att ha blivit väckt av telefonens ringsignal tyckte jag att jag lika gärna kunde gå upp – att somna om skulle ju ändå ta en evig tid. Dessutom föredrar jag morgonpasset över kvällspasset. Så det blev ett ja.

Förmiddagen blev lugn. Vi hade flera patienter som vi handlade snabbt och effektivt, gav lite smärtlindring i några fall, och sedan skickade hem. Vi fick också in en höftluxation (höftkula ur led) som vi efter Stesolid och Ketalar (muskelavslappnande och smärtstillande) kunde dra rätt. Jag stod och “höll höften” – tryckte ner den för att hålla den på plats medan doktorn drog i benet – och kunde mycket väl både känna och höra när kulan hoppade tillbaka på plats. Just höftluxerade patienter är väldigt smärtpåverkade patienter, men det är fint att se hur de så snart vi får höftkulan på plats igen börjar slappna av. Efteråt får man hålla koll på andning och sånt, eftersom mycket morfin kan ge andningsdepression.

På eftermiddagen kom doktor D till C-teamet. Jag fick då vara läkarstudent istället för uska i omgångar (vi hade inte särskilt många patienter) och fick lägga min första bedövning – en fingerbasblockad – samt dra den bedövade och brutna tummen rätt. Att jag skulle lägga blockaden (hälften av den åtminstone; doktor Ds “riktiga” läkarstudent la den andra sidan av blockaden) fick jag inte så mycket förvarning på, vilket hjälpte – det var bara att köra. Har lärt mig det en hel del på akuten, bland annat detta: man kan inte hålla på att mesa, det går inte. Så in gick nålen och in gick bedövningen och efter en stund var det bedövat nog. Vi gick in i gipsrummet eftersom vi har en genomlysningsapparat där. Det är en sorts röntgen där man ser vad som händer i realtid på en datorskärm – oerhört praktisk när man ska dra en bruten tumme rätt. Även här gällde det att inte vara mesig, utan jag tog i och den brutna biten hamnade där den skulle. Vi gjorde också hål i nageln, vilket var en ny insikt att man bör göra, för att låta det ansamlade blodet (ett blåmärke under nageln) komma ut så att det inte trycker på nageln.

Jag avslutade dagen med att sätta en kateter på en patient som skulle upp till operation för att få en spik inbankad i höften. Inför op har vi en hel hög saker som ska göras – prover och EKG ska tas, kateter sättas, mm. Jag börjar få bra koll på katetersättning. Vi någon timmes undervisning i på termin tre om hur man sätter kateter och vi får testa att göra det på dockor varsin gång – sedan “kan” vi det. Eller inte, trots att vi får papper på det. Så jag övar gärna så att jag kan det, precis som PVK:er, eftersom vi som läkare ska kunna göra det om situationen kräver det.

Tycker fortfarande att mitt jobb på akuten är det bästa extrajobb man kan ha som läkarstudent.

Två år

Två år. Igår firade jag och blivande maken två år tillsammans.

Tid är en sån udda sak. Två år känns på en gång som en evighet och som att jag kunnat blinka förbi det. Jag kommer knappt ihåg livet utan honom i det; det jag minns är tomheten och längtan efter någon, vissheten i att den där någon skulle komma men jag ville så förtvivlat gärna veta när, ha det nu. Nu har jag det och jag vill aldrig släppa taget. Den 20 juli säger vi ja till varandra inför våra vänner och familj. Det är något jag knappast trodde skulle ske, än mindre efter så kort tid tillsammans – men med honom känns det självklart.

Efter att vi båda slutat jobba igår (akuten, ett av de segaste pass jag haft där med extremt få patienter men tack och lov för roliga arbetskamrater) gick vi hem tillsammans och bestämde oss för att gå ut och äta för att fira. Eftersom några andra restauranger vi ringde hade fullt blev det Stångs Magasin och det är ju inte på något sätt otrevligt. Det blev avsmakningsmeny, såsom det brukar bli på Stångs för vår del, för att det är roligt att sitta i flera timmar och äta grymt god mat. Precis så blev det även denna gång och efter ett drygt tre timmar kom vi därifrån, kalasmätta och belåtna.

Maten på Stångs igår (en del av den). Mums!

Maten på Stångs igår (en del av den). Mums!

<3

Och så jag...

Och så jag…

Det var en riktigt mysig middag. Välbehövlig i diverse annan stress som just nu pågår. Utbildning inför sommarjobbet i tisdags som höll på att skrämma slag på mig för att det lät så svårt. Har sedan dess fått fixat en handledare som kan hjälpa mig så att arbetet blir rätt. Känns viktigt när det handlar om 150 000 kr bara i värdet av de analysgrejer jag behöver…

På tal om ingenting hittade jag på jobb igår denna lapp:

I found this funny...

I found this funny…