Tag Archives: Vår 2014

Stampande elefanter

Så var man där igen. Dagen innan tentan. Fjärilar i magen, ju längre dagen lider allt mer ersatta av tunga elefanter som stampar omkring.

Jag borde pluggat mer.

Varför har jag inte pluggat mer?

Tankarna som alltid, alltid, alltid kommer i slutet av tenta-P. Samtidigt vet jag att jag pluggat precis så mycket som jag klarat av. Jag har pluggat mycket, som alltid. Jag har skrivit kompendiet, läst hela kompendiet en gång innan tenta-P, läst varje avsnitt ytterligare minst tre gånger under de aktuella dagarna under tenta-P, och skummat hela kompendiet igen under repetitionsdagarna. Jag har dessutom tittat igenom både T3- och T4-kompendiet, eftersom de envisats med att slänga in lite Cushings och järnomsättning i en del av extentafrågorna.

Klockan ett är det dags för sista tentagruppen med E. Sedan är det nervös eftermiddag och dålig sömn och till slut dags för tenta.

Sedan är det sommarlov.

Har lagt upp två bilder till på övriga anteckningar-sidan, anemi och rehabiliteringskedjan. Den senare är inte medicin som sådan, men den är ju T8, så den får ligga där för jag tycker att det blev en ganska bra översikt.

Anemier. Finns i T8-kompendiet.

Försök till uppspaltning av anemier. Finns i T8-kompendiet.

Rehabiliteringskedjan. Finns i T8-kompendiet.

Rehabiliteringskedjan vid sjukskrivning. Finns i T8-kompendiet.

Dessutom finns det, som jag skrev i förra inlägget, numera även en läkemedelslista sorterad på diagnos för T8. Om nån vill ha. Femton nedladdningar hittills talar för att någon verkar tycka att det är en bra idé i alla fall… Den förra läkemedelslistan, från termin 3, är nerladdad nästan 1 300 gånger, så det har tydligen varit ganska poppis.

Idag fick jag mail en läkarstudent i Oslo. Hon ville ha mina kompendier. Det kändes bra. Det är inte den första utländska studenten jag säljer till, men det är alltid lika roligt. Dessutom gjorde det här att jag nu är över 300 sålda kompendier. Det är rätt häftigt. 2 575 nedladdningar av T2-anteckningarna, 2 300 nedladdningar av EKG-arbetet från T3 är också rätt häftigt.

Tidigare i veckan fick jag höra följande:

Kompendiet används flitigt också, och i tentagruppen jag är med i hördes den här korta men talande konversationen häromdagen:
– Jag har bara läst Camillas kompendium. Ni då?
– Camilla.
– Camilla.

So, that’s fun. Förhoppningsvis har jag inte skrivit för mycket fel i det. Men samtidigt – folk får ta ansvar för att kolla upp saker som ser konstiga ut, och kanske inte bara läsa mina anteckningar…

Någon som vill hålla tummarna åt mig imorgon? Vore uppskattat. Jag lovar att hålla tummarna för alla er andra – let’s kick som tenta-ass…

Ett härligt dygn

Har haft en underbar liten paus från tentapluggandet.

24 timmar med mamma och pappa i Linköping gjorde att plugget sattes åt sidan och istället fick jag fokusera på mysiga promenader med trevligt prat och sockersöta lamm, och på riktigt god mat på Stångs Magasin. Jag gjorde min första rabarberpaj någonsin (crumble, den blev riktigt god) med alldeles för rinnig (fast det tyckte inte de andra) vaniljsås, och L serverade innan dess sin alldeles egna Caesarsallad.

Pappa och jag har pratat om Boken. (Min Bok, min 200+ A4-sidor långa, 107 300 ord långa roman om en sjöjungfru och en prinsessa i ett slott på ett moln och en drake – någon som vill läsa, jag hoppas att någon kommer vilja läsa den någon gång, det är inte så konstigt som det låter). Pappa har lusläst hela Boken och har skrivit ner tusen små kommentarer och markeringar där han tycker att jag borde fundera en gång till på ordvalet eller utveckla meningen till något mer. Jag har aldrig jobbat med någon bok så mycket som jag arbetat med den här. Förarbete, skrivit, redigerat, skrivit om, utvecklat, förändrat, skrivit igen.

Vi gick en runda i lätt duggregn igår och tittade på tackorna och deras små lamm som nyligen släppts ut på bete i Eklandskapets hagar. De var inte helt med på det där med fotografering – varje gång jag tog fram kameran smet de ut i midjehögt gräs så att det enda som syntes av lammen var deras uppstickande öron.

blogg171

Bääää.

blogg170

Mamma och jag.

På kvällen gick vi till Stångs, där vi åt en trevlig avsmakningsmeny. De har alltid ett vinpaket till avsmakningsmenyn, men det roliga för mig som inte dricker alkohol är att de nu börjat med ett alkoholfritt dryckespaket till menyn också. Så det var väldigt trevligt att inte bara dricka vatten.

Vi serverades bland annat nässelsoppa, lax, en mumsig bit röding, lite lamm, god ost, och avslutningsvis en fyllig chokladefterrätt.

Idag har det inte regnat så efter en ordentlig frukost gick vi ut och gick igen. Tinnerö erbjuder ju en mängd vägar och stigar att gå, så man kan variera promenader där ganska så väl. Blev ett lite ledsamt slut då vi vid stigens kant hittade ett döende litet lamm. Det var övergivet och rörde sig inte när vi kom nära det, men det andades på och kämpade. Jag ringde till polisen, som försökte få tag på ägaren till fåren. Stackars liten.

Förutom det var promenaden väldigt mysig. Landskapen är så vackra nu, så fulla av grönska och blommor i alla möjliga färger.

blogg168

Mamma och L försvinner iväg på långa ben.

Efter lite fläderblomssaft tog mamma och pappa hyrbilen och körde mot Stockholm igen, medan jag åter slog upp min pluggpärm. Idag är det FoF att avnjuta, men det är ett vettigare FoF än vanligt, som jag konstaterat tidigare, så det är mer okej än det brukar, att sitta och läsa och lära sig.

Tre dagar till tenta.

Just det, jag la upp det här också: Ett Exceldokument med läkemedel/behandling, uppdelade på diagnos (diagnoser relevanta för T8). Fritt att ladda ner om någon vill. Har lagt till det på T8-anteckningar-sidan.

Det går utför

Finns det någon period i livet då det är mer lockande att städa, blogga, vika tvätt, läsa icke-medicinska böcker, påta med sina nya tomatplantor, eller bara ligga still på gräset och stirra upp i det blå, än på tenta-P? Jag tror inte det. Än värre blir det när jag inser att städandet och vikandet av tvätt bara är ett undvikande av tenta-P, vilket gör att jag låter bli det, och varje paus blir totalt meningslös (i form av bloggskrivande eller slösurfande) så att jag i slutet av dagen a) inte har pluggat så mycket som jag borde och b) inte gjort något annat vettigt heller.

Go me.

Det är så jäkla grönt utanför fönstren att jag blir helt gråtfärdig för själv är jag bunden av osynliga rep till min tjocka pärm av anteckningar. Och hjärnan tyngs av alla “jag borde”. Jag borde läsa anteckningarna en tredje gång. Jag borde titta på de tillhörande föreläsningskompendierna. Jag borde kolla FASS för den där medicinens verkningsmekanism. Jag borde, jag borde, jag borde.

Borde är ett konstigt ord.

Jag borde också gå upp tillsammans med maken som duktigt steg upp innan sju imorse för att motvilligt gå och jobba på det ställe jag vill blir min framtida arbetsplats, men istället ligger jag kvar till halv nio för att ögonlocken är omöjliga att få upp, och varje kroppsdel så tung att jag tror att jag doppats i betong. Synd att det inte alls är lika enkelt att somna på kvällen, som det är att somna om på morgonen.

Första dagen på tenta-P tog jag tiden på hur mycket jag pluggade. Det blev fyra timmar och fyrtio minuter effektivt plugg på egen hand, ytterligare två och en halv timme med E i tentagrupp. Jag tyckte jag var hur duktig som helst.

Det har gått utför sedan dess.

Halvvägs genom tenta-P

Officiellt trött på tenta-P.

Som alltid halvvägs igenom tenta-P känns det nu bara sååå segt. Jag har pluggat stora delar av dagen, försökt att verkligen förstå anemier och blodsjukdomar och koagulationskaskaden (den sista blir alltid kom-och-hjälp-mig-att-dö när jag ska försöka komma ihåg den, för logiken av att faktor 9 klyver faktor 10 klyver faktor 11 finns givetvis inte, utan istället klyver faktor 7 och 9 faktor 10 som klyver faktor 2, som också kallas trombin och som klyver både faktor 13 och fibrinogen som klyver… och så vidare), och dessutom har jag läst igenom allt det jag läst alla de andra dagarna, och insett att jag redan glömt alldeles för mycket av det. Som det kan bli.

Sen uppdaterade och rensade jag datorn och helt plötsligt var datorn seg som om någon stoppat in kola i hårdvaran. Det visade sig, efter en och en halv timmes frustration där varje klick tog 40 sekunder för datorn att hantera, att det var att jag kryssat i en knapp om ett litet extra skydd i mitt antivirusprogram. Tydligen tyckte antivirusprogrammet efter det att varje klick måste monitoreras och förmodligen skulle den räkna ut varje möjlig fortsättning av varje klick och huruvida det kunde leda till ond bråd död.

Anyhow, insåg till slut vad problemet var, avaktiverade och ta-daaaa nu fungerar datorn fint igen.

Gårdagens inlägg om SD-röstande personers tankegångar blev ett av de mest kommenterade inlägg jag skrivit. Jag försöker fortfarande fundera på om mitt tankesätt är för att jag vill tänka det bästa om mänskligheten (som alltså i så fall inte är rasister) eller för att jag är cynisk och tänker det sämsta (eftersom folk då istället är idioter som använder EU-valet för att göra ett statement och rösta på ett parti som inte vet vad det står för).

Nej, SD vet inte vad de står för. Alls. Bevis:

Fantastiskt. Om det där är den smartaste kvinna SD har att visa upp så… eh. Det är nog bra om ingen vill samarbeta med dem, av många anledningar.

Och nu är klockan snart tio, så det är dags att gå och lägga sig i sängen och inte kunna somna för att man är småstressad över allt och det är mindre än en vecka kvar till tentan.

Funderingar om SD:s framgångar

Hela Facebook och alla tidningar är idag fyllda med EU-valskommentarer. På Facebook är det metervis med ilska mot att Sverigedemokraterna fick 9,8%, där folk undrar hur de kan se sig själv i spegeln – än mer sedan SD igår kväll stod och jublade över att franska Front National (vars grundare tydligen gått ut och tyckt att Ebolaviruset gärna fick bli en epidemi i Afrika, så att folk på den kontinenten (gissningsvis endast de med mörk hudfärg; vita turister på olika håll får nog gärna överleva) gick och dog istället för att fly till Europa).

Själv röstade jag inte på Sverigedemokraterna. Det skulle inte falla mig in, deras världsbild är inte i närheten av vad min är.

Men.

Kan det vara så att inte alla 9,8% av de som röstade (nästan hälften i Sverige, vilket är ett rätt dåligt resultat för att inte ens hälften gick och röstade, och det är knappt mer än förra gången) inte egentligen är rasister riktigt hela högen, men att åtminstone några av dem tycker att den nuvarande invandrarpolitiken inte håller?

I lördagens DN fanns ett stort uppslag med alla de stora partiernas åsikter i de fem största frågorna (fri rörlighet, klimat och miljö, digitala frågor, frihandel och jobb, och migration). SD är där det enda parti som säger att man vill begränsa invandringen på något sätt. Inget annat parti rör den idén med så mycket som en bokstav.

Kan det vara så att åtminstone en del av de som röstat på Sverigedemokraterna är sådana att de tycker att invandringsfrågan är den viktigaste, och att de anser att den invandringspolitik vi idag har inte fungerar? Jag säger inte bu eller bä om saken, men jag vill faktiskt tro om mina medmänniskor att åtminstone en del av problemet är just detta – att inget annat alternativ ger något alternativ till den politik vi har idag. Svenska folkets inställning till invandring (och tiggare, med mera) blir allt mer uppdelad på två grupper – den som tycker att vi ska ha den invandring vi har idag, att tiggare ska få tigga, och så vidare, och den andra gruppen som tycker att det inte fungerar. Om de som tycker att det inte fungerar bara har ett alternativ att välja på i valet är det ju då ganska givet vad de väljer.

SD är ett missnöjesparti. Det är ett farligt missnöjesparti, inte minst om det innebär att de tänker samarbeta med Front National, men de är likväl ett missnöjesparti. En hel del av deras röster kommer från att folk inte tycker att den nuvarande politiken fungerar och inget annat parti har något annat förslag på hantering. (Och sen finns det ett gäng som helt och fullt köper SD:s idéer, men det är inte dem den här texten handlar om.)

Enligt nästa sida i DN i lördags beviljade Sverige under 2013 emot 24 015 asylansökningar. Det är flest i Europa. Jämför det med Tyskland som ligger tvåa på 20 125, och Italien som ligger trea med 16 185. Totalt i hela EU beviljades 112730 asylansökningar, vilket innebär att Sverige står för 21,3% av alla beviljade asylansökningar. Är det rimligt?

Så, hur skulle det vara om resten av partierna kom med något annat förslag än att fortsätta så som vi håller på? Istället för att titta bort från SD med avsky i blicken, och rent allmänt bara spä på SD:s martyrskap och idéer genom att inte möta dem? De måste tvingas att svara på frågor (såsom vem de ska samarbeta med), måste förklara sin världsbild. Jag tror att det är enda sättet att hindra SD:s framgångar. För tanken att SD ska få tio procent eller mer i valet gör mig mörkrädd…

Hänt sen sist

De första fem dagarna av tenta-P har kommit och gått. Har checkat av lungor, hjärta, njurar, syra/bas och diabetes. Successivt tagit mig igenom alla diagnoser jag skrivit om i kompendiet, och försökt trycka in läkemedel och deras verkningsmekanismer i min lilla hjärna. Vissa saker går bättre än andra. Jag är och förblir dålig på namn och när KOL- och astmamedicinerna heter ganska lika saker blir det lite jobbigt.

Det har varit varmt som bara den, förutom några grader svalare igår kväll (inte för att det för den skull på något sätt var kallt, men ändå). Jag har suttit ute och pluggat nästan varje dag, någon timme, för att det fläktar skönt och jag faktiskt koncentrerar mig bättre ute för där kan jag inte göra något annat. Och sen när jag pluggat mina sidor har jag lagt mig ner och tittat upp i oändligheten ovanför. Andats djupa andetag och försökt slappna av.

I torsdags var vi på middag hos professorn, vilket var på alla sätt trevligt. Ett fantastiskt häftigt litet hus med en underbar utsikt. Grillat och mumsig rabarberpaj till efterrätt och så varmt att vi kunde sitta ute till tio. Innan middagen fick L köra bilar som fick honom att le från öra till öra.

Det är söndag och det har knappt märkts, det gör ingen större skillnad när man har tenta-P.

Jag har röstat i valet och känt mig mycket demokratisk och duktig. Det är något speciellt med att rösta.

Vi har köpt växter att ha på balkongen, för att se om vi kan få något att överleva. Katten lever fortfarande efter sju år, men växter har jag inte någon vidare god hand med. Vi får se om det här experimentet går vägen.

Och imorgon är det dags att läsa om övre gastrosjukdomar – GI-blödningar, perforerade ulkus, pankreatit och en hel massa annat.

Idag är det mors dag. Jag har världens bästa mamma.

blogg167

29 år senare men vi tycker lika mycket om varandra <3

 

Läkarutbildning i Kalmar

Idag är det Dagen Innan Tenta-P börjar, och vi hade vår sista föreläsning för terminen. Långtidssjukskrivning. Vi kommer ju träffa patienter som hamnar i den situationen, så det är säkert bra.

Mitt i en av pauserna upptäckte jag dock ett inlägg på Facebook – läkarutbildningen skulle slå rot i Kalmar. Enligt den ursprungliga artikeln skulle det vara Lunds universitet som fick filial där, men när nyheten spreds i klassen (vi har ordföranden i Medicinska Föreningen, flera ledamöter från MSF, och utbildningssekreteraren i vår klass) stod det snart klart att det inte var Lund, utan Linköping som skulle sätta studenter i Kalmar. Studenter som antas från och med våren 2015 kommer att under sina klinterminer bli placerade på heltid i Linköping, Jönköping, Norrköping eller Kalmar. Detta för att det inte funkar att ha så många studenter i Linköping.

Det som folk, inklusive jag själv, är något upprörda över? Att ledningen inte över huvud taget har frågat studenterna. MF som är vår sektion i kåren Consensus har alls inte fått någon information, än mindre blivit tillfrågade vad de tycker. Det har ryktats om att det här varit på gång, men inte mer än så.

Ledningen visar tyvärr med all önskvärd tydlighet att studentinflytande är humbug, och att kåren mer är till för att ordna fester och se till så att studenterna får idrotta.

Jag var med på MF:s fullmäktige för någon vecka sedan, i roll av kursrepresentantsuppleant eftersom en av våra kursrepresentanter inte kunde närvara. Och medan jag blir tokig av den nära nog galna följsamheten till regler och stadgar, så var jag väldigt imponerad av alla dessa människor som orkar engagera sig. Folk som lägger ner en stor del av sin tid för att vi andra studenter ska få det bättre och för att vår röst ska höras. Läkarprogrammet är inte ett lätt program att läsa, och så där väldigt mycket fritid har man inte alltid, och ändå orkar folk.

Att universitetsledningen inte ens tillfrågar dessa otroligt ambitiösa människor innan de beslutar saker är ju som att kasta skit i ansiktet på dem. På oss. På alla oss läkarstudenter som faktiskt får sägas ha den allra största inblicken i hur vår utbildning fungerar. Det är mycket möjligt att en filialverksamhet till de tre orterna är helt nödvändig, och att även MF skulle komma fram till detta – det är inte det som är poängen. Poängen är att kåren inte bara ska vara något fint att titta på, som universitetsledningen sedan kan köra över.

Jag är glad att det bara är ett och ett halvt år kvar tills jag checkar ut som student.

Den här gången kom det tidigt

Vissa gånger kommer ångesten tidigare än andra. Den här gången kom den igår kväll, och kändes ungefär som att gå rakt in i en betongvägg. Sedan dess har det suttit någon illvillig snubbe med handen runt min magsäck och kramat om den. Det är ingen vidare bra känsla.

Kompendiet för T8 har gått och blivit 175 sidor långt, vilket är det största to date. Visserligen kommer en del sidor av att jag bara inte vill ha totalt fullklottrade sidor utan föredrar lite luft, men ändå. Det mesta är fulladdade sidor. Och jag sitter där och tänker, “Ja, hur var det nu. Betablockare. Vi läste dem på T3 och jag borde verkligen kunna det här men jag har ingen jävla aning om vad de ska vara bra för.” Det är otroligt stressande.

Igår och idag har jag gjort i stort sett klart min korrekturläsning av kompendiet. Det var ett mål, eftersom jag ville ha läst allt en gång innan tenta-P. Tenta-P börjar på onsdag. Skräckblandade känslor, inte säker på att de är blandade med någon förtjusning alls. Det är roliga ämnen, men det kryper i kroppen av att bara vilja ha det gjort, ha det avklarat.

Efter tentan väntar ett par dagar ledigt innan sommarjobbet drar igång. Det ska bli väldigt skönt med några dagar av jag-behöver-verkligen-inte-göra-någonting-idag.

Har bokat en resa för semestern också. Kroatien. Charter, för någonstans kände jag och L att vi inte orkade med något mer komplicerat än så. Charter till ett trevligt hotell med en trevlig pool och möjlighet till havsbad. Eventuellt lite dykning. Förhoppningsvis trevlig mat och en veckas lugn och ro.

Kanske lite dumt att lägga det över min omtenta, men det tänkte vi inte på innan. Så, ännu mer press att klara det på första försöket.

Och sen ska man lyckas få lite bra sömn under veckorna som kommer inför tentan.

Yeah.

Fulvin och alkoholhets

Var nyligen på studentisk fest med folk som i framtiden tänker sig bli läkare. Det var en på alla sätt mycket trevlig fest med såväl yngre- som äldrekursare, och det är alltid kul att prata med folk i andra terminer.

I Linköping finns en tradition om att vid sådana tillfällen involvera det huvudvärksframkallande och varierande starka påhittet fulvin. Så även denna gång. Detta hälldes upp i halvlitersglas och framför allt yngrekursarna tyckte att det var trevligt (jag får känslan av att folk på högre terminer har gjort det där misstaget att dricka fulvin och sen vakna dagen efter, och när man gjort det ett par gånger så vill man tydligen inte göra det fler gånger). Sedan kom det ett festeri och det blev något som inte kan kallas något annat än alkoholhets.

Vid det här laget är jag ute och festar så pass sällan att jag mellan varven glömmer bort vilket driv det kan vara för att få folk att dricka. Med kompisar som passerat tjugo med ett antal år blir det dessutom inte samma hets, utan folk dricker (i större utsträckning) för att det är gott. De bryr sig inte heller särskilt mycket om någon annan dricker.

På festen fick jag för första gången på lång tid höjda ögonbryn och förvånade frågor när jag sa att jag inte dricker. Det som är tacksamt med att ha kommit förbi tonåren är också att kommentarerna var mer i stil med, “Faaa-aan vad coolt,” från en något svajig fulvinsdrickare, och “Sånt borde ja också göra, det är ju’nte så svårt,” sluddrat från en annan, istället för “Men fan vad du är tråkig”, som jag har fått många gånger förr.

Och man kan ha kul utan alkohol – det vet folk, jag behöver ju inte påpeka det. Jag hade en grymt kul kväll, med bara alkoholfri cider och vatten.

Men min poäng är inte att man inte får dricka, för det får man så gärna. Det spelar mig ingen roll. Många har under årens gång ansett att jag “dömt” dem för deras drickande – det gör jag inte. Det har jag aldrig gjort. Jag bryr mig inte. Ditt liv, dina val. Så länge du inte skadar någon annan kommer jag inte att döma eller lägga mig i på något annat sätt. (Numera tolkar jag sådana kommentarer om att jag dömer dem mer som att de dömer sig själva och vill ignorera det, men det är svårare när det finns någon som gör ett annat val framför dem.)

Min poäng är snarare att man inte måste dricka. Om du nu tycker att alkoholfritt den väg du borde gå, gör det då bara. Om det är det du faktiskt vill. Eller drick mindre (varannan vatten, kanske?), om det är lagom för dig. Du behöver inte hälla i dig alkohol för att någon annan gapar om att du ska upp på bordet och tömma glaset, eller för att “alla andra” gör det, eller för att det “förväntas”. Med tiden tycker folk att du är bra mycket coolare som inte dricker, än när du blir så full att du spyr i ett handfat på festen.

Det är dessutom lättare att komma upp dagen efter festen, vilket är bra när man går läk och måste plugga.

(Och jag är aldrig cool annars, så jag tänker vara stolt över epitetet i det här fallet.)

En riktigt bra föreläsning

Jag har inte sett fram emot FoF något särskilt. FoF har hittills under utbildningen i alldeles för stor utsträckning varit antingen ett fullständigt slöseri med min tid (jämställdhetsseminarier och annat som inte gett något) eller urtråkigt (statistik), så varför skulle jag ha några högre förväntningar? Samtidigt skulle det denna vecka bli skönt att återgå till teori, att få luta sig tillbaka i en stol i en föreläsningssal och försöka lära mig genom att låta orden skölja över mig.

Första föreläsningarna handlade om Coping och Empowerment. Det var inte så att jag satt på nålar inför de där föreläsningarna, för det brukar mest bli flummigt och oanvändbart.

Fel.

Eftersom den ena föreläsaren var Åsa Kadowaki blev ju allting plötsligt mycket, mycket bättre. Åsa skrev boken Sjukvård till vanvett som jag läste för två år sedan, och som sen dess har legat i bakhuvudet på mig och påmint om att den syn jag har på saker och ting inte är felaktig även om jag träffar alldeles för många läkare som hellre går den enkla vägen och gör vad patienterna beställer. Det är en riktigt bra bok som borde läsas av varenda läkare.

Föreläsningen var också riktigt bra. Den handlade om hur vi människor reagerar i situationer, hur vi väljer mellan de konsekvenser som följer på respektive reaktionsmöjlighet. Väljer jag minsta motståndets lag, det som ger mig lättnad och belöning i nuet även om jag vet att det på lång sikt inte hjälper utan stjälper? Eller väljer jag obehaget i nuet eftersom jag vet att det på sikt leder till det jag verkligen vill? Mer konkret: Jag är sugen på en chokladboll (jag är alltid sugen på chokladbollar, typ). Om jag tar den enkla reaktionen, styrd av reptilhjärnan, så är det att köpa en chokladboll. Det skulle ge en momentan belöning eftersom det är gott – men på sikt får jag hål i tänderna och blir tjock. Eller väljer jag den jobbigare reaktionen, styrd av framloberna, och låter bli den där chokladbollen. Det skulle jag i så fall göra utifrån att det är viktigt för mig att vara smal och inte få hål i tänderna. Det är svårare eftersom det inte finns någon belöning i nuet för det beteendet, och därför krävs en insikt om vad som är “viktigt på riktigt”, som Åsa kallade det.

Det var en bra föreläsning, inte för att hon hade modellen med situation-organism-reaktion-konsekvens (SORK!) utan för att hon kunde tillämpa den på verkliga situationer och visa hur den är användbar när vi ska hantera patienter. Både de och vi styrs av SORK.

Jag pratade med henne i pausen och vi pratade om vad som händer med mig som läkare när jag möter en patient som blir arg på mig. Jag tycker att det är obehagligt, av förklarliga skäl, precis som alla andra situationer när någon skriker och gapar på mig är obehaglig. Det kändes tryggt att få höra att det är en helt normal reaktion, även när man själv innehar en professionell roll. Det är mänskligt att reagera. Men sedan gav hon tips (när någon skriker, dra dig inte undan utan luta dig lite närmare, tala med lugn röst och bekräfta patientens upprördhet med en kommentar i stil med “Jag märker att det här gör dig väldigt upprörd”) och det är det jag vill ha av en föreläsning. Konkreta tips och visdomar att ta med in i patientmötet, inte bara psykologiska modeller som kan ritas fint men som inte har någon verklighetsförankring.

Det är andra gången den här terminen vi haft en fantastisk föreläsning med en Åsa från psyk – förra gången var en barnpsyk-läkare som pratade barnmisshandel. Också en grymt bra föreläsning. Det får mig att se fram emot termin 10 och psykiatrin vi ska lära oss då.