Tag Archives: Vår 2012

T4-anteckningar

T4-anteckningar – PDF ca 40 MB stor, 171 sidor. Skickas via Sprend efter beställning. Som vanligt är det hela med förbehållet att det är elevanteckningar. Säljes för 50 kr/st. Maila mig eller prata med mig i skolan om ni skulle vilja ha dem.

Övriga anteckningar:

T2-anteckningar – handskrivna, mycket fokus på anatomi men även annat (gratis)
T3-anteckningar – kompendium att köpa (50 kr) samt EKG-arbete och läkemedelslista (gratis)
T5-anteckningar – kompendium att köpa (50 kr)
T7-anteckningar – kompendium att köpa (50 kr)
T8-anteckningar – kompendium att köpa (50 kr) samt läkemedelslista (gratis)
T9-anteckningar – kompendium att köpa (50 kr)
T10-anteckningar – kompendium att köpa (50 kr) samt läkemedelslista och bildtentakompendium (gratis)
T11-anteckningar – kompendium att köpa (50 kr)
Övriga anteckningar – blandade bilder att ladda ner (gratis)

Innehållsförteckning, T4-kompendiet

Exempelsida.

Första sommardagen

Söndag kväll. Första sommardagen (men tyvärr inte sommarlovsdagen), känns det som – det har ju varit 25+ grader ute. L och jag har varit i stan och införskaffat nya shorts till honom och ätit Ben ‘n’ Jerrys, och sen har vi varit på husvisning och varit hos D och P och deras tre små vildingar. På det hela taget en väldigt trevlig dag. Jag varvade dessa utflykter med läsning om prostaglandiner och arakidonsyra och annat jox. Alltid trevligt.

De första två dagarna av tenta-P är gjorda. Det var mestadels FoF, och lite kost och sånt inslängt. Medan FoF faktiskt gick riktigt bra när jag och E körde tentagrupp var kosten desto svårare. Jag orkar inte läsa 300 sidor nutritionsbok för att lära mig exakt hur många gram järn vi har i kroppen. Det är helt enkelt så att om det är det som får mig att kugga, så får jag väl kugga. Några av FoF-frågorna var återkommande och efter någon upprepning lärde vi oss precis vad de var ute efter i svaret. Om de frågorna kommer blir det lätta poäng (men det gör de säkert inte…).

Förhoppningsvis blir resten av tenta-P något mindre tungt. De första två dagarna kändes enormt långtråkiga och det är inte produktivt för att lära sig. Å andra sidan är nu det tråkigaste över och vi kan fortsätta med hunger, fetma och malnutrition. Det är mer svårt än tråkigt i alla fall. Nästa tentagrupp är inte förrän nästa helg, så veckan kommer att gå till dels egen inläsning och dels färdigställande av mitt kompendium.

Kompendiet, ja. Mitt monster. Mitt lilla monster som blivit ganska stort. Och ganska färdigt.

Innehållsföreckning.

Nu 162 sidor; två är ännu inte skrivna (reumatoid artrit, nästa veckas basgruppsfall). I övrigt börjar jag bli ganska nöjd… Vill inte veta hur mycket tid jag lagt på det. Alldeles löjligt många timmar, är lätt att gissa. Den här gången har jag inte hållt mig helt till förra terminens regel om att göra alla bilder själv, för i vissa fall orkade jag verkligen inte och i vissa fall går det inte (histobilder går inte att rita). Jag ska skriva reumatoid artrit också, troligtvis imorgon, men efter det finns T4-kompendiet tillgängligt för köp (50 kr). Den högupplösta PDF:en är 37 MB stor, så jag skickar med Sprend om nu någon vill ha det (finns en lågupplöst variant också, den är typ 11 MB eller nåt).

På tal om saker som inte alls är tenta-P eller T4 eller läk har nu mangamålet godkänts för prövning av HD. Det är dumt på en hel massa nivåer och om jag kommer ihåg det ska jag kanske skriva om det efter tenta-P. Sammantaget kan man dock säga så här: handlingar görs brottsliga för att det finns något (person, sak, land, whatever) skyddsvärt. Så blir frågan, vem i hela friden är skyddsobjektet när någon fälls för innehav av manga-porr? Det är tecknade figurer. Figments of someone’s imagination. Och dessutom manga, inte bara vilka teckningar som helst, utan manga, där alla är barnlika, med gigantiska ögon, pyttemunnar, hårfria, perfekta kroppar. De är ingen, de är fantasi. De har inte känslor, kan inte göras illa. Ska vi verkligen börja straffa folk för fantasier där ingen råkar illa ut? I så fall är jag rädd för att majoriteten av människor i världen förr eller senare borde fängslas. Så även om det lutar åt att HD bötfäller så tycker jag att (a) de borde fria, och (b) det borde finnas bättre saker för åklagare och polis att göra, än att utreda den här typen av mål.

Tenta-P, dag 1

Om fjorton minuter börjar tenta-P. Fortfarande inte helt säker på om det står för tenta-plugg eller tenta-period eller något helt annat (tenta-pest? tenta-phanskap?), men det spelar mindre roll för om mindre än en kvart är det dags att börja. Miljömedicin står på schemat, oj vad det ska bli skoj [note the sarcasm]. Fem timmars plugg. Tentagruppen blir på lördag.

Under gårdagens lunch diskuterade jag, E och E om hur det känns att gå T4 nu. Det känns inte alls längesedan vi började T1. Det är väl egentligen inte så förskräckligt längesedan, beroende på vad man jämför med, men ändå. Det är ett tag sedan. Vi pratade om hur vi inte alls kan så mycket som vi antog att de där stora, jätteduktiga studenterna som då gick T4:a kunde. Ju mer man lär sig, desto mer förvirrad blir man. Nästan. Men sen pratade vi om vad vi faktiskt lärt oss. Vad vi kunde innan vi kom hit. Som osäkerheten över var i kroppen mjälten sitter, och att vi tyckte att det var mer än lovligt elakt av tentamensförfattarna att skriva gaster istället för ventrikeln (eller var det tvärtom?) när vi skulle beskriva magsäckens blodförsörjning, för det var knappt så att vi visste att det var samma sak – jag gissade mest. När vi började här visste vi inte vad apoptos var, eller att det finns natural killer celler, eller att det finns grampositiva och gramnegativa bakterier, och ett par som inte är någotdera. Jag tror i alla fall att jag inte visste – jag har för mig det. Det är lite svårt att minnas vad jag inte kunde.

Sammanfattningsvis kan vi mindre än vi trodde att vi skulle kunna, men samtidigt kan vi mer än vi tror.

Igår firade jag och L att det är tenta-P. Jag är lite tveksam till om det är något att fira, men det är väl bättre att fira än att gräva ner sig i ett hål av mörker, så jag accepterade med glädje glassen (Ben ‘n’ Jerrys, för Bosses hade ett väldigt skralt utbud kvar klockan nio på kvällen) och biofilmen. The Avengers, jag har velat se den sen den kom ut. L höll på att somna i den såg det ut som och tyckte att den var alldeles för lång, medan jag tyckte att den bara var lite för lång och mestadels riktigt bra. Han tycker att min filmsmak är inkonsekvent, men Avengers har ju en massa sass och roliga repliker, och Robert Downey Jr som Tony Stark och han är ju helt fantastisk.

Annat jag för närvarande tycker är fantastiskt är BBC:s Sherlock, om en Sherlock Holmes i modern tid. Huvudrollen innehas av den begåvade Benedict Cumberbatch, och är inte det ett namn man bara måste älska? Martin Freeman spelar John Watson. Dialogen är kvick – ibland så snabb att en trött L ena kvällen med ett avsnitt utbrast, “Vad snackt dom snabbar!” – och Moriarty, som givetvis är med, är en enormt obehaglig bad guy. Se den. 1,5 timme långa avsnitt, bara tre avsnitt per säsong. Första och sista avsnittet i båda tillgängliga säsongerna är fantastiska, medan mittenavsnitten i båda säsongerna känns mer som filler men ändå är underhållande.

Två minuter kvar.

Det som är mitt

Pratade med lillebror på msn igår. Det var ett tag sedan – har knappt pratat med honom sedan någon vecka efter att han var här. Vi har en väldigt bra relation, lillebror och jag. Det kan gå månader mellan tillfällena då vi pratar men när vi pratar fortsätter vi bara där vi var, mitt i en mening någonstans. Vi är så väldigt olika varandra, men han är min lillebror och kommer alltid att vara det. Vår lilla åldersskillnad gör oss, enligt psykologer, till pseudo-tvillingar, vilket känns fullt korrekt. Jag har inget minne av att vara enda barnet, lillebror har alltid varit där.

Jag har alltid (för det mesta åtminstone, kanske inte lika mycket när han var tolv och störig som fan) velat vara mer som honom. Kompisombud i skolan och ombudsman för allt och alla i militären, en sån där människa som alla gillar och alla tycker är så enkel att prata med. Han gör inte som jag och avfärdar alla som idioter tills dess att motsatsen är bevisad. Han är sin mors son, jag är min fars dotter. Utseendemässigt kanske lite lika ibland men personlighetsmässigt hade nog inte någon någonsin sagt att vi var släkt alls.

Han önskar inte vara som jag, det kommer aldrig att hända. Men sedan han var här uppe har han uttryckt ett önskemål om något i mitt liv – att som jag ha någon att dela sitt liv med. Det är lustigt att för första gången vara på den sidan som har något som den andre inte har men vill ha. Det är något jag har, något – någon! – som är så väldigt väldigt bra att någon annan önskar sig samma sak. Något mått av avundsjuka (helt utan missunsamhet från lillebror, ska påpekas) gentemot mig och mitt liv. Det brukar inte vara så. Åtminstone inte så att jag märker det. Visst har det hävdats i år och dag att folk på mellan- och högstadiet var för jävliga på grund av avundsjuka, men det är svårt att tro på. Det är mycket enklare att tro att man är precis sådär dålig som de vill påskina.

Objektivt vet jag att det finns saker att vara avundsjuk på, mest gällande familj och ekonomi, men jag har aldrig fattat vad det skulle vara bra att vara avundsjuk på mig för. Att vara mig är… tja, det verkar bättre att vara någon annan. Det har alltid verkat vara bättre att vara någon annan, med andra tankar och funderingar och andra sätt att se på livet. Det har alltid verkat lättare.

Men lillebror vill ha något jag har, något som är mitt. Jag tvivlar inte alls på att han kommer hitta det – helt övertygad om att han är a catch är jag, och förr eller senare fattar någon tjej det också, nån lillebror tycker lika mycket om tillbaka – men för bara en liten stund är det trevligt att han vill ha något som jag har, och inte bara tvärtom.

Inte mycket annat än plugg

Det är torsdag eftermiddag igen, veckorna bara försvinner. Jag är nyss hemkommen från en föreläsning om lymfom och leukemier som började med att föreläsaren sa att det inte är mycket vi ska kunna om saken för att det är så svårt, och det kommer typ inte tentafrågor på det, för att sedan dyka ner i ämnet och gå hela vägen ner till gennivå. Vid klagan till käresta svarade han att det inte är meningen att man ska fatta – hematologer är narcissister som trivs med att se att folk inte fattar. Efter föreläsningen kan jag inte annat än att hålla med.

Förmiddagen spenderades i sällskap av diarréorsakande bakterier. Enterobactericeae (E. coli, Salmonella, Shigella och Yersinia), kolera och Campylobacter. Det blev fina bilder. Vi fick ganska grova bilder på vår riktigt braiga föreläsning om saken, så de ritade jag om, och sen gjorde jag en mindmap för att allt är enklare med en mindmap. Nu ska jag bestämma mig om jag ska trycka in lite information om UVI:er där också, eller bara övergå till diarrésjukdomar av virus, och lämna UVI:erna till senare (de orsakas nästan uteslutande av E. coli, vilket är varför de skulle passa in). Det blev också slutet av hepatitplugget och läsning om hur antivirala medel fungerar. Immuntemat är en liten aningen mycket, är det någon som nämnt det? Visserligen gör jag mer av det i och med kompendiet, men förr eller senare skulle ju allt läsas in och repeteras oavsett.

I övrigt händer det inte så fasligt mycket. L gick upp kvart över fem imorse för att cykla till Söderköping med någon annan galning, eftersom det hålls AT-kurs där idag och imorgon. Nånstans runt två timmar verkar det ha tagit och han var, för en gångs skull, inte särskilt svårväckt. (Till skillnad från igår, då vi vaknade av min väckarklocka lite innan åtta efter att han stängt av sin väckarklocka en dryg timme tidigare; det blev snabba ryck till jobb då).

Har fått mitt jobbschema för sommaren också. Hela tre veckors introduktion, eller i alla fall tre veckor med handledare. Jag antar att det är meningen att jag ska kunna göra mer och mer själv efter hand som dagarna går. Jag ser fram emot mitt sommarjobb, för första gången i mitt liv. Det ska bli roligt, lärorikt, och är just nu fortfarande lite skrämmande. Hur kommer jag klara det? Kommer jag svimma av olycksdrabbade patienter med sönderslagna kroppsdelar, kommer jag bli bra på att sätta nålar, kommer de (patienter, kollegor) att tycka att jag gör ett bra jobb? Vem vet, ska göra mitt bästa. Lite nattpass blir det i alla fall, vilket ska bli ganska spännande, även om jag inte är någon nattmänniska.

Jag har den här känslan av att vilja skriva mer blogg, men har inte ro i kroppen att sätta mig ner med det, för det finns tusen andra saker att göra plugga. Så då blir det inte av. På något sätt hann jag skriva mycket mer på T2 trots att det var en högintensiv termin, vet inte riktigt hur. Fast då hade jag inte sambo så det kan ha med det att göra. Kanske.

Förr eller senare kommer det nog ett lite allvarligare blogginlägg som når djupare än det ytliga av vad jag gör varje dag (för det är nog inte särskilt kul att läsa om). Något om otillräcklighet, självkänsla och att aldrig vara bra nog. Men jag är inte riktigt där än, så det får vänta lite.

Life’s what happens when you’re busy making other plans.

Har det någonsin varit mer sant?

Antibiotikaplugg

Dagen hittar mig med näsan i anteckningarna om luftvägssjukdomar. Fan vad det är mycket på immuntemat.

Senaste basgruppsfallet handlar om antibiotika, vilket är intressant men samtidigt skrämmande, för varenda typ av antibiotika följs av en rubrik som heter “Resistens”. Det skrämmer mig mer än allt det där vi hade uppe under miljömedicin med PCB, buller, kadmium, och sånt, även om man satt under FoF och undrade vad man egentligen kan stoppa i sig som inte är förgiftat. Man kanske skulle bli vegetarian, tänkte jag när de sa något om gifter i kött, men sedan kom alla gifter som finns i bladgrönsaker och i jorden rent allmänt och till slut konstaterade jag att det är väldigt farligt att leva och således tänker jag fortsätta äta det jag känner för.

Men antibiotikaresistens. Hu. Vi är så vana vid att man om man får en bakterieinfektion kan få antibiotika och så några dagar senare är bakterien utslagen. Men det fanns ju en tid innan antibiotika and it wasn’t pretty. Man dog av alla möjliga infektioner som vi idag rycker på axlarna åt. Nu blir fler och fler bakterier resistenta…

Å andra sidan, det är också del av livet. Igen, det är farligt att leva – man kan ju dö.

Det är som sagt spännande att läsa antibiotika också. Det är lite som när vi läste diabetes – antibiotika (och diabetes) är saker som hela tiden nämns, men jag har inte haft koll på hur de funkar, vilket gjort det till ett litet mysterium. Som när det står om pneumonierna att penicillin är förstahandsval, men om man misstänker Mycoplasma pneumoniae som bakomliggande bakterie så ska man ge tetracyklin eller makrolid. Det fattar man ju inte om man inte vet att a) M. pneumoniae har ingen cellvägg och b) penicillin är ett β-laktamantibiotikum som går mot cellväggen på bakterier. När man vet båda dessa saker blir det hela mycket enklare.

Har hittat lite bra videos på YouTube om antibiotika förresten:

Och denna sida: Handwrittentutorials.com, med massor av bra, korta videos inom medicin, med den där roliga grejen att han gör anteckningar under tiden. Översiktligt och enkelt. Inte antibiotika, men immunsystem och en massa annat praktiskt för en medicinstudent som glömt T2:s immunologi (läs: jag).

Exempel:

Har sålt flera T3-kompendier de senaste dagarna – och till och med T4-kompendiet, som inte är klart än – vilket gör mig så glad. Hoppas att folk tycker att de hjälper. T2-anteckningarna finns gratis, som tidigare.

Farväl, Finspång

Idag var det sista Strimman.

Det känns som igår vi åkte ut dit och tänkte, Gud vad vi kommer åka hit många gånger… Termin fyra kändes så långt bort. Vi var T1:or, inte det minsta mer kunniga om människokroppen än våra patienter. Första samtalet var i runda slängar 25 minuter långt, ett samtal mellan en ung människa och en gammal, knappast ett mellan läkare och patient.

Vi skrev brev till oss själva, tydligen. Fick tillbaka dem idag.

Vet inte riktigt vad jag ska skriva, men sammanfattningen är väl att jag står inför min fortsatta utbildning och ser med skräckblandad förtjusning på alla de krav och upplevelser vi kommer utsättas för.

Tänk vad vissa saker inte förändras. Jag ser fortfarande med skräckblandad förtjusning på det hela. Kanske inte lika mycket blåögd naivitet, och jag älskar inte skolan så mycket som jag skriver att jag gör i brevet, då, på T1, när allt var nytt och fint. Nu är allting vardag, allt läsande och repeterande och känslan av att aldrig, aldrig vara klar. Är du nöjd med vad du fått gjort idag? frågar sambon och jag svarar nej, för det finns ju alltid fler saker som jag borde gjort. Om jag repeterar så läser jag inte in det nya, om jag läser in det nya så repeterar jag inte, och om jag mot förmodan gjort båda så har jag inte städat. Känslan av att aldrig vara klar, aldrig vara nöjd. En tenta är oöverstigligt svår fram till den tidpunkt då jag klarar den, då är den inte längre svår, för jag klarade ju den – så svår kan den inte ha varit.

Våra handledare sa att vi alla utvecklats och det kan jag se. Hur vi gått från att inte veta något alls i situationen med patienten, från samtalet mellan en ung människa och en gammal, till något som åtminstone liknar en läkares samtal med en patient. Vi ställer de frågor vi ska, kan till och med ställa medicinska frågor. Relevanta frågor.

Strimman har varit bra. Väldigt bra. Att prata med patienter är inte något man kan lära sig från en bok, från artiklar och föreläsningar om hur man ställer frågor om förväntningar, farhågor och föreställningar. Det måste göras. Många gånger. Vi har inte gjort det i närheten många gånger nog, men vi har fått en liten inblick, en liten känsla.

Nu ser jag fram emot klinterminerna.

När jag kom hem gjorde jag en översikt över skadliga miljöagens. Som vanligt, feel free att ta den. Kommentarer välkomna, också som vanligt.

Skadliga miljöagens. Info mest från Miljöhälsorapporten 2009. Klicka för större version.

Har också kommit fram till att jag framöver endast kommer att kommentera mitt pluggande här på bloggen och ingen annanstans. Jag pluggar inte för att stressa någon annan, eller för att göra någon annan irriterad, arg, deprimerad, eller något annat. Att prata om sitt plugg ger uppenbarligen upphov till ont blod; det är inte meningen. Jag pluggar för att jag behöver det. Jag kommer fortsätta skriva om det här, för det är min blogg och vill man inte läsa om det så kan man låta bli.

Sålde mitt första T4-kompendium idag. Lite stolt, för det är inte ens färdigt (50 kr, som T3-kompendiet).

1:a maj med Bosses

Första maj utgör som vanligt en högtid för alla politiker som inte är regering att gnälla så mycket det bara går, och att påpeka hur mycket bättre allting hade varit om bara de hade varit i ledning. Exakt hur det hade varit mycket bättre är dock oklart, för om det är något politiker är bra på – oavsett om de sitter i regeringen eller är opposition – så är det att vara vaga när det gäller konkreta lösningar. Extra udda blir det när S-ledaren står och pratar vid ett podie med slogan “Kunskap och arbete bygger Sverige” på framsidan, en slogan som på alla sätt lika gärna skulle kunna tillhöra M. Vad är skillnaderna, egentligen, mellan partierna idag?

Igår var det Valborg. Jag ärade denna dag med närmare en timmes närvaro vid läks Valborgsfirande i Trädgårdsföreningen, där läks manskör sjöng några finstämmiga sånger och nya MedSex presenterades. Eftersom jag inte alls brytt mig något om att spekulera i vem som skulle vara med i nya MedSex var det hela egentligen helt ospännande, men nu är de presenterade och de får säkerligen ett kul år. För egen del kändes det konstigt att det redan är ett år sedan jag satt och såg det nuvarande MedSex presenteras. Jag var betydligt mer insatt i frågan om vem som skulle bli uttagen då. Och dessutom nykär i L. Jag hade också bakat mängder med morotsmuffins, som tog slut på nolltid.

Resten av dagen spenderade jag, förutom någon timmes avbrott för att träna, på att plugga. Repetitionsplugg, tio sidor skrivna om palliativ vård, epidemiologi, miljömedicin, tungmetaller och organiska miljöföroreningar. När jag påbörjar nästa del, rökning, kommer jag att börja på sidan 100. Lite galet. Men på kvällen gav jag L massage och han hittade på tentafrågor som jag fick göra mitt bästa för att svara på, och jag insåg att all repetition faktiskt gett en hel del. Jag kommer ihåg saker som jag annars inte alls hade kommit ihåg. Yay.

Innehållsförteckningen (Immunologidelen än så länge bara som vag planering för ungefär vad som ska in där)

Under tenta-p blir det nog till att enbart plugga från kompendiet. Förhoppningsvis är det färdigt ungefär då. Enligt beräkningarna lär det bli ca 120 sidor. Jag är galen. Jaja.

På kvällen kom jag och L in på en diskussion om hen, när jag konstaterade att jag använt hen i ett sammanhang i mitt kompendium, där jag inte tyckte att “han/hon” eller “patienten” eller “personen” funkade. L tyckte att det var förskräckligt. Jag låter E:s inlägg från för ett tag sen tala, för jag är helt överens med henne: läs det här.

Idag gick L och jag till Trädgårdsföreningen och lekte med L:s syskonbarn. Det åktes rutschkana och klättrades och sprangs omkring. Massor av barn. Det syntes knappt några 20-åringar när vi kom dit; de flesta låg väl fortfarande lagom utslagna hemma efter festen igår. Att det var fest igår syntes tyvärr med all oönskad tydlighet – Trädgårdsföreningens gräsmatta såg för jävlig ut. Det var påsar, burkar, tallrikar, plastglas, flaskor, och annan skit över hela gräsmattan. Inte okej.

Skit, skit, skit överallt. Usch.

L där han trivs bäst. Tja, inte snurrkoppen, men med ungarna...

L har kul...

Rutschkana!

Lektorn :)

När vi tyckte att barnen var färdiglekta gick vi till Bosses och köpte glass. Där blev det en kort tragedi då ena minstingen inte fick sin glass i en strut som hon ville, utan i en bägare, och det tjöts en stund. L lekte prins på vit springare och köpte en strut till henne och sedan kunde hon kladda ner hela sitt nöjda ansikte med blåbärsglass. Själv mumsade jag i mig lakritsglass och cookies ‘n’ cream och smakade D:s mangoglass, vilken jag definitivt kommer att ta nästa gång för den var grymt god.

L tyckte att det var fruktansvärt varmt och att man inte alls skulle vara ute, vilket ledde till att han när vi kom hem satte sig och spelade datorspel medan jag pluggade. Jag förstår inte grejen med “för varmt” – vad är det för konstigt koncept? När jag fick nog av Epstein Barr-virus tog jag podden och gick ut och gick en timme. Till min stora glädje har fåren släppts ut i hagarna i Eklandskapet, vilket är ett lika starkt vårtecken som alla vitsippor som är utströdda över marken. Skotten på träden börjar färga allting skirt grönt och det är härligt, härligt, härligt! Det är vår och maj och det är underbart :)

Omtumlande vecka

Veckan har försvunnit i ett blurr (blurr. Kan man säga så på svenska? Engelskans blur är trevligt och användbart, och ett svenskt blurr är roligt att säga. Ja, jag är trött.) och det är mycket på grund av ett hus som inte blev vårt. L:s bror hittade detta söta lilla hus för två veckor sedan eller så och L följde med sin bror och mor på visning i söndags, och blev förtjust. Samma dag gick vi på en visning i T1 och tittade på ett hus vi direkt strök från listan av möjliga boenden eftersom det funnits fuktskador i huset. På måndagen gick vi på det söta lilla husets andra visning och blev förtjusta. Mysigt kök, trevlig trädgård, fem rum uppdelat på ett matrum, ett vardagsrum, två sovrum och ytterligare ett rum på ovanvåningen som användes som TV-rum av de nuvarande ägarna. Hur fint som helst, allt i vitt, till och med golvet på bottenvåningen.

Budgivningen startade på tisdagen och det blev snabbt tydligt att det fanns en spelare med som ville ha huset och denne höjde med inte mindre än 150 000 åt gången. L och jag väntade ut tills det hela avtagit och la sedan vårt enda bud på onsdagsmorgonen. Detta höll, till vår förvåning, hela onsdagen – vi hade varit säkra på att det snabbt skulle komma ett kontringsbud från 150 000-kr-spelaren. På onsdagskvällen drabbades således både jag och L av lagom mycket ångest över vad vi egentligen gett oss in på och vi funderade, resonerade, räknade, funderade, pratade med föräldrar åt olika håll, räknade och funderade lite till. På torsdagsmorgonen bestämde vi oss, efter att ha räknat ytterligare en stund och pratat med föräldrarna igen, för att ta det om vi fick möjlighet, det vill säga om det inte lades något bud över oss.

Vid halv två-tiden kom ett bud över oss och eftersom vi redan var på vårt max fick vi se oss besegrade och bestämde oss för att det uppenbarligen inte varit huset för oss.

Detta resonemang höll fram till kvällen, då mäklaren hörde av sig och tyckte att vi skulle köpa det ändå, eftersom hon “inte litade” på 150 000-kr-spelaren. Vi skulle i så fall få det för samma peng som han bjudit, inte något bud över det. Vi sa nej, vi är redan vid vårt max och tänker inte lägga mer.

Imorse, precis då jag skulle till skolan, ringde mäklaren igen och sa att nu skulle vi få det för vårt bud, men i så fall behövde vi skriva kontrakt under dagen. Efter tre samtal till L som jag tacksamt slapp eftersom han hade all kontakt med mäklaren hela veckan kom vi fram till att vi skulle titta på huset en gång till. Sagt och gjort, efter att jag var klar med basgruppen gick vi och tittade på huset igen. Fortfarande ett sött litet hus. Mysig gata. Fin trädgård. Men någon hade sprutat parfym i källaren, vilket fick oss båda misstänksamma, liksom att fläkten stod på, precis som den gjort varje gång L varit där. Vi tyckte det var mysko, liksom hela budgivningen.

Till slut, efter många långa om och men blev det alltså så att det söta lilla huset inte blev vårt. Ett otal timmar har lagts på det, så det är givetvis tråkigt, men samtidigt kan jag inte hjälpa att tänka att vi lärt oss väldigt mycket på det och att om det hade varit rätt så hade vi valt att gå vidare. Vi var båda för tveksamma. Det söta lilla huset blev således 150 000-kr-spelarens istället och vi tittar vidare på annat. Sånt ‘et.

Annat som hänt i veckan är att vi firat vår ettårsdag. Jag har lite svårt att greppa att det gått ett år – det känns på en gång både mer och mindre. L överraskade mig på morgonen med att ha lagt en liten inslagen box i äggpaketet och i det paketet låg ett par vackra örhängen. Jag blev oerhört glad och har haft örhängena på mig sedan dess.

Vackra örhängen ♥

I övrigt har vi inte hunnit fira så mycket. L har haft att göra i stort sett varje kväll – bland annat var det Läkarsällskapets karriärkväll i onsdags, där jag också var med – och det har faktiskt varit en vecka av smålånga skoldagar för min del. Immuntemat har nu börjat, med de tunga fall som tenderar att följa i dess spår. Vårt första fall var nedre luftvägssjukdomar med pneumonier och TBC. Det är inget litet ämne. Idag vid basgruppen hann vi inte gå igenom något annat än TBC, vilket säger en del för vi är sällan långdragna. Vi rörde vid pneumokocker också, men det var allt. Mycoplasma pneumonia, Legionella pneumophila, Haemophilus influenzae, med flera, hanns inte ens nämnas. Nu har vi dock en hel vecka på oss för att ta in herpesvirusets härjanden, då framför allt Epstein Barr-viruset, EBV, som ger mononukleos/mono/the kissing disease. De hade uppe denna sjukdom i Gleevid ett tillfälle, då en av tjejerna, när en sjuksystern oroat säger till henne att inte gå i närheten av en mono-sjuk kille, svarar, “Please, I’ve had mono so many times it turned into stereo.” Väldigt roligt. (Kan ses en minut in i detta klipp)

I onsdags skickade jag, efter att ha funderat på det ett tag, till slut ett surt mail till Solresor. L jobbade ju hela vägen hem från Egypten med en sjuk man på planet och vi har inte hört ett knyst från Solresor trots att de fick L:s kontaktinfo. Så, jag skickade ett mail där jag uttryckte min besvikelse – och fick omgående svar att de alltid uppmärksammar denna typ av händelser, om de får reda på det, och en blombukett skulle snarast skickas med ett tack till L. Så idag, på vägen till visningen, ringde L:s telefon och ett blombud undrade om de kunde ställa blommorna utanför dörren. L blev givetvis mycket nyfiken, och lagom konfunderad, då jag förklarade att jag inte skickat blommor till honom, men jag låg delvis bakom dem ändå. Han blev mycket glad över blommorna och tacket.

Vackra blommor.

Nu är det fredagskväll och helgen blir förhoppningsvis bra återhämtning efter en ganska krävande vecka. Vi ska hjälpa med en flytt men har i övrigt, för första gången på flera helger, ingenting planerat. På måndag är det valborg och på tisdag första maj, så helgen blir en välbehövd långhelg för mig även om L jobbar på måndag. Att det är ett helt år sedan han och jag gick ut som par för första gången är galet, men nästan ännu konstigare känns det att det ska presenteras ett nytt MedSex på måndag – mitt tredje. Det känns verkligen inte som ett år sedan E blev sexmästarinna och fick bada i Stångån.

Sjukvård till vanvett

Efter att ha varit på en lunchföreläsning med Åsa Kadowaki om sjukvård som beställningsvara bestämde jag mig för att låna hennes bok på biblioteket. Kadowaki är psykiater och KBT-terapeut och hennes idéer om vad som är sjukt, vad som är friskt, och vad den svenska sjukvården idag leder, till är enormt intressanta. Har patienten alltid rätt? Vem har ansvaret för vårt välmående? Ska vi behandla patienter så att de slipper känna någon form av obehag?

Boken heter Svensk sjukvård till vanvett – om patienten bestämmer… Den är helt och hållet en åsiktsbok, inte en vetenskaplig text. Som det står i slutordet har den sitt ursprung i författarens frustration över vad som sker inom dels svensk sjukvård, och dels i samhället i stort. När jag läste den kom det väldigt många funderingar. Jag kan inte komma ihåg att det var något i texten jag direkt motsatte mig; mycket av det är tankar jag själv haft under utbildningen och resten är vidareutvecklingar av någon som arbetat inom området under många år. Kadowaki sätter ord på mina funderingar, och tar dem flera steg längre.

Det avslutande stycket i boken är en bra sammanfattning av bokens tema:

Ett liv ska levas, inte överlevas. Det är inte alltid lätt att leva, men det är värt det.

Mycket av boken liknar till viss del Det var inte mitt fel av Ann Heberlein som jag tror att jag nämnt här på bloggen ett par gånger, även det en riktigt bra bok om att ta ansvar för sig själv. Både Heberlains och Kadowakis böcker lider lite av samma sak – de handlar om ett enda, relativt smalt ämne, och blir således lite tjatigt när de ska nå upp över hundra sidor, men de är båda väldigt intressanta.

Ett av de starkaste temana i Svensk sjukvård till vanvett är det faktum att vi måste våga vara ledsna, vi måste våga ha ont. Vi måste våga känna saker. Det är inte så att vi kan gå genom våra liv helt lyckliga hela tiden – någon gång kommer det komma en motgång – en pojkvän som gör slut, en förälder som dör, en tenta som kuggas, ett barn som blir sjukt. Stort och smått, men det kommer hända. Med vår trygghetsnarkomani idag (och “I trygghetsnarkomanernas land” av David Eberhard är påbörjad som nästa bok på läslistan) blir vi alltmer outbildade i att känna känslor. Vi vet inte var vi ska ta vägen med våra känslor om ett förhållande går i kras – Eberhard berättar i sin bok om en 22-årig tjej som kommer till psykakuten efter ett självmordsförsök efter att hennes pojkvän dumpat henne, trots att hon aldrig varit deprimerad. Även ex-pojkvännen kom till psyk, dock utan självmordsförsök, för att han inte kunde hantera det faktum att han gjorde slut. Vi förlorar alltmer förmågan att hantera fullt normala känslor.

Det är inte antingen eller utan både och. Kris och utveckling. Smärta och glädje. Styrka och sårbarhet. För att bli riktigt stark måste man klara av att vara svag. Jag måste utveckla tillit till min egen förmåga, att leva mitt liv med de sorger och bedrövelser, som det kommer att innehålla. Och att kunna be om hjälp av andra, när jag behöver det.

~ s 36, Svensk sjukvård till vanvett

Vi har “rätt” till allt möjligt och vaddå resursbrist i sjukvården, det gäller väl inte mig?

Beställningsprincipen innebär att det medicinska utbudet inte längre bara används vid behandling av sjukdom, utan även för att åtgärda missnöje med normala variationer och åldrande. Exempel på detta är rynkfri hud, maximal synskärpa, bra sexliv, större bröst, graviditet vid hög ålder och i alla lägen ett stabilt psyke. Om vi inte inser att sjukvården idag kan producera produkter som inte har den minsta koppling till att bota ett medicinskt tillstånd, utan istället används som en konsumtionsvara för att göra människor nöjda, kommer det sluta med att den som skriker mest eller den vi tycker mest synd om, får mest.

~ s 123

I dagarna har diskussionen om intimkirurgi blossat upp – är det okej att ha skönhetsideal för kvinnans könsorgan, med bestämda åsikter om hur stora blygdläpparna ska vara? Jag tar inte diskussionen om det nu, men det visar lite på vad effekten blir av beställningsprincpen: det normala blir inte längre normalt. Som i Kadowakis text ovan slutar synfel vara normala, alla ska ha C-kupor och uppåt, man har rätt att bli gravid trots att man är 45+, och framför allt har man rätt att aldrig må dåligt. Den sista är den absolut mest bisarra. Vaddå aldrig må dåligt? Det är ytterligare ett tema i boken: Sjukvården är så van vid att man ska lindra och bota och ta bort smärta på ett fysiskt plan att man försöker göra det på ett psykiskt plan också, trots att psykisk smärta och lidande är en del av livet. Utan att känna sorg kan vi inte känna glädje, utan att kunna känna rädsla kan vi inte bli trygga.

Curlingföräldrar får nog sägas vara en (stor?) del av problemet. Föräldrar som sopat banan så fullständigt för sina barn att de uppfostrat människor som aldrig upplevt motgång. Trots den allt mer omhuldade och trygga tillvaron vi lever i – i Sverige finns inte krig, det finns inga sabeltandade tigrar som stryker runt vår sovplats och av de som föds just nu förväntas över hälften att bli över 100 år gamla – känner barn och ungdomar sig alltmer stressade. Hur många larmrapporter har det kommit om hur dåligt tonåringar mår? Hur mycket av det beror på att de aldrig tillåtits lära sig att må dåligt?

Vem har ansvaret för vår lycka och vårt välmående? Är det vårt eget ansvar, eller ligger ansvaret hos sjukvården/politikerna/våra föräldrar/våra närmaste? (Hon ställer också frågan Vad bidrar du med till Sveriges välmående? som är en enkel fråga men ack så effektiv.)

Genom att förklara att jag mår dåligt på grund av vad andra gör, behöver jag inte ta eget ansvar för mina handlingar. Jag behöver inte heller ta ställning till, om jag ska ändra mina beteenden, utan kan förbli ett offer för omständigheter.

~ s 33

Vi tror att vi “har rätt att leva och känna mening” bara för att vi fötts.

~ s 59

En annan riktigt bra del i boken, på samma tema, är en kort berättelse om rökning. Vi blir ju itutade att vi ska fråga om rökning (och annan tobak) och, om patienten svarar jakande, erbjuda hjälp till rök-stopp. Det ingår i vår arsenal av frågor gällande livsstil som ska vara med i våra samtal på Strimman. Jag har dock funderat på hur man möjligen skulle kunna få någon att faktiskt vilja sluta röka. Det är ju trots allt så att de flesta patienter – de flesta människor – idag har full koll på saker som att rökning är livsfarligt, det är dumt att sola sig sönder och samman, man ska inte dricka för mycket alkohol, man ska sova ett visst antal timmar per natt, skydda sig vid sex, och så vidare. Det stoppar uppenbarligen inte människor från att göra dumma saker, såsom att röka, sola, supa, sova för lite och ha sex utan kondom. Det som känns bra i stunden vinner över det som egentligen är bra i längden. Hur motiverar man någon att sluta med något skadligt? Det är ju inte min motivation som behöver få plats, det är patientens.

Kadowaki påpekar att om man informerar en patient om borde-n (du borde sluta röka) så kan man ge patienten dåligt samvete som leder till självnedvärdering. Det hjälper inte som någon motivation att sluta med beteendet (rökningen). Man skapar ett obehag i patienten som patienten kanske till och med känner att den behöver lösa direkt – genom att direkt efter samtalet gå ut och röka en cigg.

Kadowaki föreslår att man istället pratar om det som patienten upplever som positivt med beteendet och frågar om det finns några nackdelar för patienten med beteendet – det ger patienten en möjlighet att välja det ena eller andra beteendet. Ansvaret ligger hos patienten och denne känner inte dåligt samvete – eller i alla fall inte mer dåligt samvete – över beteendet. En stolt person står för sitt val, medan en skamfylld patient mår dåligt.

Ett långt exempel från boken:

Jag sa en gång till en av mina patienter, när han berättat att han anmält sig till en sluta-röka-kurs, men i väntan på att den skulle starta ökat sitt antal cigaretter från åtta till 40 per dag, att det lät som att “han ville röka”. Han tittade förvånat på mig. Jag sa att jag tyckte att det var bättre att han rökte öppet och med stolthet än att han gick ut i snickarboden och sög i sig sina cigaretter så snabbt som möjligt och kände skamkänslor, som gjorde att suget ökade ännu mera. Han tittade på mig igen och sa “Ja, men jag kan dra ner till åtta igen!”. När jag gav honom möjligheten att få välja fortsatt rökning hamnade han inte i motstånd utan kunde själv föreslå förändring. Jag träffade honom igen tre månader efter att han påbörjat sluta-röka-kursen och han sa då med stolhet att han “inte hade tagit en cigarett sedan mitten på december”. Han berättade för mig att han faktiskt inte ville vara rökare och att han nu mådde mycket bättre, både vad det gällde luftvägar, ork och humör.

~ s 140-141

Jag ska testa detta när jag får chansen.  På läkarlinjen blir vi så indoktrinerade med “rökning är farligt” (tillsammans med ett tusental andra saker som är farliga) att det känns främmande att tänka tankar som vad som är positivt med rökning – men för många som röker är det åtminstone delvis positivt. Det är viktigt att komma ihåg. Det är inte bara en fara för hälsan. Många upplever det som lugnande, som att det håller nere deras vikt (om de skulle sluta skulle de gå upp), och mycket mera. Folk får ta dumma beslut – det är deras rätt och deras ansvar.

Tycker att det här stycket också säger en hel del i sin enkelhet:

Vi lever i ett land med olika nollvisioner. Detta begrepp har även tagit sig in i sjukvården och i vår syn på döden. “Ingen ska behöva dö – i trafiken, i svininfluensan, i självmord, i hjärtinfarkt…” Vad får man dö av i Sverige? Och när? 

~ s 121

Avslutningsvis kommenterar Kadowaki i boken ett av mina favoritämnen – kränkningar. Ett av de bästa (värsta) exemplen på över- och felanvändningen av ordet “kränkt” var när en insändare i Metro för ett par år sedan hävdade att skribenten var kränkt för att det inte fanns skor i hennes storlek i skoaffären (hon hade storlek 43). Då höll jag på att baxna fullständigt.

Vi blir “kränkta” i situationer, där vi känner obehag. […] Med ordet kränkt uppfattar och känner vi oss mer skadade än vad vi är, exempelvis när någon säger emot oss, tillrättavisar oss, snäser till eller påtalar något som vi inte tycker om. Kränkning handlar om avsevärt allvarligare situationer så som övergrepp, förtal eller andra åtgärder med önskan att skada motparten. Om jag beskriver mig som kränkt, skapar jag en upplevelse och en föreställning om mig själv som traumatiserad. Det påverkar mitt mående och min självkänsla negativt.

Kränkt eller förolämpad? Milsvid psykologisk skillnad.

~ s 73

Just distinktionen mellan kränkt och förolämpad tycker jag är extremt viktig. Det räcker ju att säga det för sig själv – “jag är kränkt” mot “jag är förolämpad”. Åtminstone för mig – och jag tror för de flesta – känns förolämpad som något litet. Något irriterande, någon som varit lite dum mot mig men det är absolut inte större än att jag går vidare. Kränkt, däremot, är stort – det är själsligt, svårt att ta sig tillbaka från.

Boken är enormt bra. L köpte den av författaren själv idag eftersom han går en KBT-kurs för henne, till min glädje eftersom jag planerat att köpa den. Precis som med Forskningsfusket är Svensk sjukvård till vanvett inte fylld med ett innehåll som alla kommer att köpa rakt av – men jag lovar att du kommer att börja fundera på en väldig massa saker när du läser den. Den är kort (ca 150 sidor) och snabbläst, även om man gärna får ta det lite lugnt och fundera på en del av ämnena. Den är repetitiv en del, men inte så att det stör så väldigt mycket. Boken har också ett gäng roliga illustrationer av Lars-Åke Pettersson som är värda att bli nämnda.

En av många talande illustrationer, s 135.

Åsa har också startat nätverket Läkare Med Gränser. Där finns fler bokrekommendationer, liksom i slutet av boken.