Tag Archives: Vår 2012

LCHF-kryssning

En helg i LCHF:s tecken. Följde med på båttur med en hög LCHF:are och lyssnade på föreläsningar. Lärde mig inte så mycket som jag hoppats – det mesta var upprapningar av saker jag redan läst, i skolan eller på fritiden – och blev ordentligt irriterad vid ett par tillfällen.

Biokemisten Björn Hammarskjöld tog tillfället i akt att stå och säga att det är helt okej att trycka i sig 25 g salt om dagen. Enligt Hammarskjöld får man hyponatremi (eller ja, han kallade det bara saltbrist) om man inte äter minst 5 g salt om dagen (Livsmedelsverket tycker att vi ska äta max 5 g/dag).  Jag tycker att det är oansvarigt att säga det inför en publik där väldigt få har någon som helst medicinsk utbildning och således finns det ingen som kan argumentera emot honom. I vanliga, friska människor har njurarna en alldeles utmärkt förmåga att behålla det salt kroppen behöver, och göra sig av med resten. Om man tittar på Internetmedicins sida om hyponatremi står det att de vanligaste orsakerna är läkemedel (diuretikabehandling), SIADH (syndrome of inappropriate secretion of ADH), och alkoholism. Visserligen är diuretikabehandling vanligt, men ändå, att påstå att man drabbas av hyponatremi med under 5 g salt om dagen är tveksamt. En del av detta kändes också väldigt, väldigt mycket som att vända sig mot Livsmedelsverkets råd bara för att. Livsmedelsverket motsvarar the Big Evil. Jag kan hålla med när det gäller fettskräck och kolhydratbefrämjande, men att kategoriskt avfärda allt de säger är att hårddra det och det är enkla poäng att ta in i en publik som är så Livsmedelsverk-skeptiska.

Kan avsluta med att säga att jag starkt tvivlar på att våra förfäder för några tusen år sedan åt mer än 5 g salt om dagen… (eftersom LCHF ändå hävdar att det är en återgång till vår naturliga mathållning borde det ju gälla även salt.)

Att sedan påstå att salt inte höjer blodtrycket och framför allt att säga detta som om det vore helt självklart och att alla andra läkare som påstår motsatsen är idioter, känns extremt fel. Det finns vad jag vet inte entydiga resultat  (fast om man frågar Fredrik Nyström så är saltreduktion den enda del av dietförändring som har visats ge blodtryckssänkning, till skillnad från avslappningsövningar och dylikt. Det hade varit intressant att skicka upp Nyström för att argumentera emot Hammarskjöld; jag sätter inga odds på en Nyström-vinst).

Dr Dahlqvist, ursprunglig LCHF-doktor som nästan blev av med läkarlicensen för att hon rekommenderade fettdieter till diabetiker, var näste talare. Även här kom det ord och inga visor – man behöver inte alls få ner blodtrycket på folk som har 150, 160 i systoliskt blodtryck till målvärdena på 140, utan de kan ligga kvar där uppe. Vilket är mycket möjligt – precis som med kolesterolmålvärdena har jag mina undringar angående de satta blodtrycksmålen, men det jag vänder mig mot är att uttala sig med en sådan extrem säkerhet inför den här typen av publik, när det inte finns helt säkra bevis åt ena eller andra hållet.

Bästa föreläsaren var Monique nånting-nånting som gett ut en bok om LCHF för hela familjen. Intressant om vad välling innehåller (bland annat flera typer av socker, kalasbra för barn som ska lägga sig), att ge ost med smör på som mellanmål istället för frukt som barnen inte blir mätta på, alternativt korv och ostkuber, och att fest inte behöver betyda glass och godis. Hon jobbar som förskolelärare och som hon sa, om alla barn ska ha glass och tårta på förskolan när de fyller år så blir det vissa månader en väldigt massa glass och tårta. Bättre då att fira med ballonger, presenter, och en krona på huvudet, så kan man kanske fira med glass och sånt hemma.

På det hela taget var det ganska trevligt, med en god LCHF-buffé på fredagskvällen och jag fick umgås en massa med mamma vilket nog var mer värt än allt det andra. Konstaterade att kryssning på det där sättet inte är min grej. Redan i vänthallen när vi skulle gå på båten stod folk och drack vodka ur bag-in-boxar, och ett halvnaket gäng hade med sig en egen discokula… Mamma och jag bodde dock i en trevlig svit där det var tyst och lugnt och eftersom den låg alldeles i fören kunde vi sitta och titta ut över skärgården. Ganska mysigt, faktiskt.

Frantzén/Lindeberg

Frantzén/Lindeberg, då. “En överraskande gastronomisk resa ledd av krav på äkta råvaror med frihet till fantasi & skapande,” som det står på menyn. Det går inte att välja att äta något annat än deras avsmakningsmeny; det är det de serverar. Till det kan man välja ett vinpaket, vilket tre av fyra i sällskapet gjorde (jag dricker ju inte alkohol så det hade varit lite bortkastat på mig). Vi undanbad oss på förhand inälvsmat och fick därför “benmärg med caviar & rökt persilja” ersatt, men följde i övrigt den meny som komponerats. Istället för makaroons avslutade vi med en tårta, eftersom herrarna i sällskapet fyllde år.

Nedan, bilder med beskrivningar av vad vi fick att äta. 18 rätter.

Potatis och crème fraiche. Spröda, underbart chipsaktiga med crème fraiche i sin mitt.

Brödet stod på bordet då vi kom. Under "prologen" - förrätterna - stod det på bordet och jäste för att senare serveras.

Färskost på getmjölk med gurka från Gotland och olivolja (Ivar Günter). Gurkan var årets första och pytteliten. Fräsch kompott.

Fantastiskt vackert upplagt: ostron, fryst rabarber, grädde och enbär. Dock inte alls min grej...

Rå havskräfta från Ingemar J., valnöt, kryddor samt essens av äpple. Essens av äpple var pressade Granny Smith där man tagit skumlagret från pressen och serverade som sås. Gott, friskt med rena smaker.

En av mina absoluta favoriter: 12 dagar gammal hälgeflundra "sashimi", ankägg och krabba.

L:s favorit, serverad istället för benmärg. Rotselleri som var över all förväntan mumsigt.

Koleldning vid bordet. Alltid kul med eld.

Koleldningen ledde till detta: Koleldad kalv"tartar", talg från 11 år gammal fjällko (Stina), rökt Mälarål, och löjrom från Kalix. Förbättringspotentialen var att det vore bra om det var mer löjrom, men det var mycket gott och lättätet.

Detta var den sista rätten i prologen; härefter började Kapitel 1. Den första rätten, Satio Tempestas (ungefär mättnad efter årstiderna, om jag minns rätt) är Frantzén/Lindebergs signaturrätt. Den innehöll denna kväll fyrtio ingredienser – man fick ingredienserna på en egen liten lista – och däribland fanns fiskfjäll från en Brax, spenat, hemkärnat smör, lila, gul, orange och vit morot, gul-, röd- och polkabeta, ung- och rödlök, majrova, kirskål, vitplister, shitake, anyapotatis och kålrabbi. Havssaltet från Vallmobacken var rosafärgat. Hela saken, som jag så fint kallade pyttipanna eftersom jag inte lyckades komma ihåg Satio Tempestas, var extremt god och jag hade lätt kunnat äta en full portion av det…

Satio Tempestas. Redan på färgerna kan man ju se att det kommer att vara gott...

Servitören kärnade smöret framför oss...

...och serverade det med brödet som vid det laget jäst klart och lagats. Fantastiskt gott och man åt några för många skivor...

Pappas favorit om jag mins rätt. Löksoppa med -- lakrits! Gul lök, getmjölk, mandel och lakrits står det i menyn. Lite för gräddig för min smak och mättade lite för mycket för att vara rätt nummer 10 av 18. Men definitivt gott.

Dykplockad pilgrimsmussla. Tryffelpuré och buljonger. Smakade bra, men upplägget var det coolaste.

Kapitel 2, tre rätter; en fisk, en återställare och en kyckling.

Innan vi fick in nästa rätt se hur sparrisen tillagats - med granris, ståendes i grädde och vin, om jag minns rätt, i tre timmar tillsammans med fisken den skulle serveras med.

Resultatet: Marulk långsamt bakad i fyra timmar. Rotmos samt vit sparris bakad i tre timmar med gran, citrongräs och mynta. Väldigt gott. Jag älskar vit sparris.

Härefter följde en smakåterställare som var så bitter att jag inte kunde äta mer än ytterst lite av den. L och pappa tyckte däremot båda om den. Vi funderade på om det var samma smak som vin och att mina smaklökar verkligen inte tycker om den typen av smak, för usch vad jag inte tyckte om den. Bilden blev suddig av den, så jag skippar den här… Anyhow, let’s continue.

Fyraveckors vårkyckling från Lannilis. Salt kycklingsmör och tuppkam. Jag hade lite problem att äta tuppkammen (åt bara lite, mest för att jag skulle smaka allt), för det var ju verkligen en tuppkam. Till kycklingen fick man kronärtskocka och kronärtskockschips - de senare var grymt goda.

Dags för epilog, dvs efterrätter. Fast jag kan inte tycka att det på något sätt var typiska efterrätter. Efteråt kom familjen fram till att vi tyckte att det smakade lite för mycket likadant, med konsistenser som mellan rätterna var väldigt lika. Det hade behövts någonting som bröt av – en skarpare, hårdare chokladefterrätt om vi fick välja (det var inte bara jag som tyckte det…).

Blomkål, rostat bröd, hasselnötsglass, eldat hö. Inte min favorit. Hasselnötsglassen var god, men blomkålen tog över smaken fullständigt.

Serverades samtidigt: dels till höger, öl, jäst och primöräggula från Sanda hönseri, och till vänster, fryst havtorn, Oolong thé och sjögräs. Som sagt, de smakade lite för lika varandra.

Avslutningen blev med chokladen vi önskade, men den var lite för mjuk (dvs för lik övrig efterrätt). Men enormt god, det ska definitivt inte sägas emot! Vit choklad, mörkare innehåll. Mumsigt. L åt sin och halva min... Jag var vid det laget så mätt att jag inte visste vart jag skulle stoppa all mat.

Så, det var vår enormt trevliga kväll på Frantzén/Lindeberg. Vi gav det hela en poäng på 7,5-8 av 10 möjliga. Det var väldigt god mat, men vi var ense om att vi hade kunnat stryka ett par av dem, samt att vi hade önskat lite annorlunda i epilogen. Personalen var väldigt trevliga och mycket kunniga. Att få se dem kolgrilla köttet och kärna smöret framför oss var riktigt kul. Glasen hann aldrig bli tomma och de hade ett gott alternativ (en citronjuice) till mig som inte drack alkohol. Det hela var definitivt en upplevelse och något vi kommer att minnas länge.

 

Helg i Stockholm

Helgen var en Stockholmshelg, lite halvtraditionellt efter att ha gjort det två gånger över fars födelsedag. Mamma och pappa bjöd upp oss den här gången för att fira både L:s och pappas respektive födelsedagar, som råkar infalla med en dags mellanrum. Bord var bokat på tvåstjärniga restaurangen Frantzén/Lindeberg, och jag tänkte ägna ett helt inlägg åt maten där eftersom de nitton (!) rätterna helt klart förtjänar det. Detta inlägg blir mer allmänt om en riktigt skön helg som trots mycket att göra var väldigt avslappnande.

Fredagsmorgonen började med födelsedagsfirande. L fick en prinsessbakelse i form av en groda till frukost, tillsammans med födelsedagspresenter och mys. Klockan var halv sju så vi var lite halvtrötta båda två, men att fylla år och få i sig en deciliter socker som första händelse på morgonen fick L att bli piggare än vanligt. Någon timme senare sms:ade han förnöjt att fylla år, det kan man göra varje dag när man får så mycket uppvaktning.

Grodtårta. Hade det varit Est som fått den så hade den möglat långt innan hon varit villig att äta den (hon älskar grodor över allt annat). Som tur var hade L inga sådana problem.

Efter skola respektive jobb tog L och jag tåget till hufvudstaden och kom upp till god mat (LCHF-style) och trevligt sällskap. L fick göra bearnaisesås och till efterrätt blev det prinsesstårta à la mamma. Mycket prinsesstårta denna dag. Har märkt att bland mina manliga bekanta, från lillebror till expojkvänner och kompisar, så är prinsesstårta da shit. Ingen annan tårta verkar riktigt mäta sig med denna gröna bakelse. Själv är jag mer partisk mot en god glasstårta, eller choklad i någon form.

Mammas prinsesstårteversion, något mer intensivgrön. Men goood. PA? står för pappa, eftersom mamma hävdade att pappa är så gammal att ingen kommer ihåg exakt hur gammal...

Lördagen började med att L öppnade Facebook på telefonen för att kolla om fler hade gratulerat honom, varpå han sa, “Det verkar ha snöat här. Det finns en bild här av ett snöigt Stockholm. ” Inte då, tyckte jag – det måste vara en gammal bild. Tja, det beror ju på vad man jämför med – den var upplagd trettioåtta minuter tidigare. Och när jag drog undan gardinerna visade det sig att det var ett par centimeter snö utanför fönstret. Aprilväder, minst sagt. När vi efter frukost tog oss ut för att gå på vernissage (Edelmann, ironiskt nog med tanke på att det bara var några veckor sedan jag skrev om hans konst) var vägarna så blöta att det bitvis var som att gå i bäckar. Dessutom var det snålblåst och det regnsnöade. Otrevligt värre.

Vernissagen var däremot väldigt trevlig. Fick till och med en pratstund med Edelmann själv – han är väldigt trevlig och pratar givetvis mer än gärna om sin konst. Själv hade jag nog gärna köpt någon, om de inte kostade 45 000 kr och uppåt (och det var de små…).

Vernissage med mini-Edelmann-tavlor. Samtliga små var sålda, till det nätta priset nämnt ovan.

Efter vernissagen mötte vi L:s syster V med barn och pojkvän, och fikade med dem. Mysigt. Vi avslutade med ett besök på leksaksaffären BR där jag och L valde ut ett 1500-bitarspussel som vi ska roa oss med, medan ungarna försökte välja vad de skulle spendera sina sparade veckopengar på.

När vi sagt hejdå till V med sällskap gick jag och L till hotellet och fixade i ordning oss för helgens stora event – Frantzén/Lindeberg. Vi traskade med mamma och pappa till lokalen – en lite oansenlig sådan i gamla stan, som jag lätt hade gått förbi utan att ens titta på. Vi välkomnades av en servitör och servitris och snart därpå serverades vi första rätten, en liten potatis- och creme fraiche-boll som var fantastiskt god. Temat med annorlunda, spännande och fantastiskt vackert upplagd mat var inledd. Jag smakade ostron för första gången i mitt liv (inte min grej), blev förtjust i deras hälleflundra, åt kronärtskockschips och lakrits- och löksoppa, åt sparris som lagats med granris virat om sig, med många, många fler saker. Bröd jäste på bordet och smör kärnades framför oss. Egentligen var jag ordentligt mätt ungefär halvvägs igenom, men man fick ju fortsätta för det var ju så spännande och gott (det mesta, i alla fall).

Mat i snäckskal...

L äter kyckling med kronärtskockschips och tuppkam...

Efter ett par timmars ätande var vi så mätta att ingen av oss ville ens tänka på mat. Efter en natts sömn lyckades L dock ändå vakna och vara jättehungrig. Tur att det fanns en ordentlig hotellfrukost att beta av…

Eftersom vädret var den totala motsatsen på söndagen mot lördagen gick vi ut på promenad längs vattnet med mamma och pappa. Tog en varm choklad i solen och tog fina bilder, och njöt. Jag kan slappna av på ett helt annat sätt när jag är inte-hemma. I vanliga fall vaknar jag åtta-halv nio på helgen och är stressad över att jag borde plugga eller jobba, men i Stockholm, framför allt när jag inte tar med några böcker, är det inte en möjlighet. Så helt plötsligt kan jag både sova och ta det lugnt och njuta av solen mot min kind. Det är skönt.

Mamma och jag tog en bild som är väldigt lik en bild vi tog på ungefär samma ställe förra året... :)

L och jag lämnade mamma och pappa en stund för att träffa T och F. Vi gick på Vete-katten. L lyckades vara hungrig igen, på något sätt. Det var riktigt trevligt att träffa dem och det är synd att de bor i Stockholm – alldeles för långt bort för att träffas regelbundet. Det diskuterades sjukvård (dvs jobb) och en massa annat och tiden gick alldeles för snabbt.

Vi åt en ganska snabb middag hos mamma och pappa innan tåget tog oss hemåt igen. Till L:s förundran (förtret?) och förnekelse kom vi faktiskt i tid tillbaka till Linköping…

En riktigt bra helg. Tack till alla som var med och bidrog!

Forskningsfusket!

Läste ut Forskningsfusket! Så blir du lurad av kost- och läkemedelsindustrin av docent Rolf Sundberg för någon månad sedan och har haft en plan på att skriva ett inlägg om den sedan dess, men det har skjutits på framtiden eftersom det tog en stund att leta fram de citat jag ville ha och göra det till ett vettigt inlägg. Forskningsfusket är helt klart en av de bättre böcker jag läst på länge. Där Matrevolutionen är riktad mot en större allmänhet märks det att Forskningsfusket är skriven av en läkare på ett ibland väldigt torrt sätt – men med fakta och hänvisningar genom hela boken blir den ändå genomgående spännande läsning. Den är oerhört läsvärd, ur en medicinskhistorisk synpunkt såväl som för den berättigade kritiken mot livsmedels- och läkemedelsindustrin.

Jag hade kunnat citera mer eller mindre hela boken, men det går ju inte, så ett antal valda delar får det bli. Först, ett citat angående de kostråd USA gav ut 1977, som senare legat till grund för livsmedelsverk i västvärlden.

U.S. Dietary Goals
Kostråden sammanfattades i sex punkter:
[….] 3. Minska mängden mättat fett till ungefär 10 procent av energiintaget och balansera det med fleromättade och enkelomättade fetter, vilka vardera bör utgöra 10 procent av energiintaget.
[….] Så löd råden. Låter något bekant? Märkligt nog har WHO och västvärldens livsmedelsverk alltsedan dess hängt fast vid dessa råd till punkt och pricka. Lägg märke till siffran 10. Alltså 10 procent mättat fett. Nick Mottern [författaren till rapporten, min anmärkning] valde siffran på måfå. Inga vetenskapliga studier har vare sig före eller efter kunnat motivera varför den skulle vara 10, och inte 5 eller 40.

~ Forskningsfusket, s 150

Jämför med kostråden Livsmedelsverket har angående mättat fett.

En tidigare sektion i boken handlar om hur man helt bortser från verkligheten i sin iver att få ut sitt budskap om att kolesterol är farligt – med en presidents hjälp. President Eisenhower drabbades 1955 av en hjärtinfarkt. American Heart Association (som genom boken pekas ut som en av de drivande krafterna bakom hetsen till fett- och kolesterolskräck) använde denna hjärtinfarkt för att förklara för landets befolkning – i en radiosänd presskonferens med AHAs ordförande (tillika karadiolog) White – vad en hjärtinfarkt är och att detta orsakas av kolesterol. Budskapet upprepades två gånger om dagen i sex veckor.

Att presidenten bara någon månad innan detta inträffade hade fått uppmätt ett så lågt kolesterolvärde som 165 milligram per deciliter (4,26 mmol/l), det vill säga långt under vad som idag brukar betecknas som en risk, det berättade inte White i sina radiosändningar. 

~ Forskningsfusket, s 116

Presidenten sattes på en “kolesterolsänkande” kost med mindre fett och mer fleromättat fett – men hans kolesterolvärden började stiga kraftigt. Till slut dog han efter en serie hjärtinfarkter.

Att tro att det skulle vara någon skillnad mellan mättat fett vi själva tillverkar, till exempel i modersmjölken – och som därmed är animaliskt – och annat animaliskt fett som vi äter är förstås hur tokigt som helst.

~ Forskningsfusket, s 130

I boken Clinical Nutrition, som är en av de rekommenderade böckerna för T4 om nutrition (tyvärr…), tar man upp en studie som kallas Seven Countries som ett av bevisen för att mättat fett höjer serumkolesterolet och därmed ökar risken för hjärt-kärlsjukdomar. En annan studie som tas upp är en finsk studie av mentalsjuka patienter, om denna skriver man:

In the first large-scale trial of an experimental diet, the Finnish Mental Hospital Study, over 10 000 patients in psychiatric hospitals were given a diet low in saturated fat. This led to a significant reduction in plasma cholesterol and coronary heart disease mortality.

~ Clinical Nutrition, s 273

Det låter ju kalas – studierna visar att mättat fett är farligt. Seven Countries studerade några utvalda befolkningsgrupper från sju länder som Ancel Keys, pappan till fett- och kolesterolskräcken, bestämt sig för. Varför just dessa länder och befolkningsgrupper valdes nämns inte. Enligt Keys, som tidigare hävdat att allt fett var farligt, skulle nu bara mättat fett vara farligt medan omättat och fleromättat var bra. Studien omfattade män i åldern 40-59 år och den har lett till ett stort antal publikationer. Författarna påstår bland annat att man funnit bevis för att mättat fett är skadligt genom att höja kolesterolet och dödligheten i hjärtinfarkter.

Att granska studien är svårt. Resultaten har endast publicerats som fragment. Först publicerades inte mindre än sexton artiklar som beskrev resultaten, uppdelade i olika kohorter (studerade befolkningsgrupper), i de sju länderna och gruppen från USA var uppdelad i undergrupper av järnvägsarbetare från olika bolag. Emellanåt publicerades senare resultat från endast sex av de sju länderna. Emellanåt parade man ihop holländare med finnar, som jämfördes med greker och italienare för att uppnå önskvärd statistisk signifikans. Att i efterhand bolla med data för att räkna fram et man bestämt sig för i förväg är inte en tillåten vetenskaplig metod.

Forskningsfusket, s 133

Vad gäller den finska studien är den lika ohållbar. Man bytte kosten på ett av de två mentalsjukhusen så att det mättade fettet i möjligaste mån ersattes med fleromättat (sojabönsolja), medan det andra sjukhusets patienter fick äta som vanligt. Man lät sjukhusens patienter äta på detta sätt i sex år – sedan bytte an av någon anledning diet med varandra. Varför framgår inte. Man följde förekomsten av EKG-förändringar, som ansågs tyda på hjärtinfarkt, hos patienterna på sjukhusen.  Man registrerade antalet hjärtinfarkter som inträffade. Givetvis fick man redan efter de första sex åren fram att det inträffade signifikant fler hjärtinfarkter på det sjukhus där patienterna åt som förr (fast resultaten presenterades bara för män, trots att man studerade båda könen).

Så vad har Sundberg att invända? Tja, först och främst gör man EKG-tolkningarna på två olika sätt i de olika publikationerna, där det ena sättet oftare kommer tolka ospecifika och ofarliga EKG-förändringar som en infarkt. Dessutom utfördes EKG-tolkningarna inte av en hjärtläkare eller klinisk fysiolog, utan av en långvårdsläkare. Mätningarna gjordes “i de flesta fall” minst en gång årligen. Ovanpå alltihopa ordinerades de läkemedel som är mest kända för att ge EKG-påverkan mer sällan just när kolesterolsänkningsdieten serverades.

Nu är det ju så att de flesta hjärtinfarktpatienter som blir svårt sjuka, blir inlagda på medicinavdelning och får morfin mot smärta. Om det hade inträffat infarkter på sjukhusen borde det synas i journaluppgifterna. Men några sådana uppgifter redovisades inte heller. Därför är uppgifterna om antalet infarkter totalt otillförlitliga. 

[….] Studien kan kritiseras ur många andra synvinkar. Det var inte samma patienter som studerades hela tiden. En månads inläggning räckte för att komma med, så exponeringen för kosten var mycket varierande. Dessutom fanns det mat och godis att köpa i sjukhusens kiosker, om man nu inte gillade den serverade maten, förutom det att mängden socker i maten varierade kraftigt mellan sjukhusen.

Och som om inte detta räckte. Inte heller den skillnad i hjärtinfarktförekomst som författarna hävdade fanns hos männen, var vad man kallar för statistiskt signifikant. Visserligen påstod författarna att så var fallet, men metoden man använde, ett så kallad enkelsidigt t-test, får inte användas i denna typ av studier.

Forskningsfusket, s 135-136

Om man nu ska ha motivation till att lära sig allt som vi går igenom på FoF:s statistik- och epidemiologiföreläsningar så är det här svaret – vi ska kunna läsa artiklar och konstatera när de är bullshit. Vilket är en bra grej.

Livsmedelsverket rekommenderar dock att barn dricker lättmjölk och äter lättmargarin för att byta mättat fett mot fleromättat, eftersom det finns så många bevis för att mättat fett är farligt. Eller inte.

Man kan ju också undra hur Mc Donald’s menyer kan vara förenliga med tallriksmodellen – nedanstående reklamfilm gick ju för ett par år sedan.

Om detta skriver Sundberg:

Genom skattebefriade stiftelser hjälper Mc Donald’s till att finansiera de forskarnätverk världen över som har inflytande över just de kostråden, och sättet att deklarera näringsinnehållet (som ofta finns på brickunderläggen hos dessa snabbmatsställen). I Sverige finns en stiftelse som heter Swedish Nutrition Foundation (SNF) som stöds av bland annat Mc Donald’s. Systerorganisationer till denna förklädda lobbyorganisation finns i hela världen [….] Den i särklass kanske viktigaste lobbyingorganisationen är alltså ILSI [The International Life Sciences Institute], tidigare benämnd Nutrition Foundation. Bakom detta till synes oskyldiga namn döljer sig numer ett världsomfattande samarbete mellan livsmedelsindustrier, läkemedelsföretag, tillverkare av kemiska tillsatser, kemiska bekämpningsmedel och genmodifierat utsäde. […] De dominerande företagen i organisationen är Coca-Cola, Unilever, Monsanto och Pfizer. ILSI har på olika sätt lyckats skaffa sig en dominerande position i FN-organen WHO, FAO och i expertgrupper kring kostrekommendationer och läkemedelsanvändning runt om i världen, inklusive vårt land.

~ Forskningsfusket, s 202

En annan rolig sak är denna om fettfritt matfett: Den amerikanska fetthysterin är än större än den svenska. Har man varit där har man sett att allting marknadsförs som fettfritt eller nästan fettfritt (något med 10% fett är 90% fettfritt). Där hittade Unilever på en produkt, den som här hemma heter Becel men som där kallas Promise – som är 100% fettfritt. Det innehåller noll gram mättade, omättade och fleromättade fetter och innehåller inget kolesterol. Hur det funkar? Juridik.

Denna amerikanska Becel innehåller uteslutande fetter där en eller två av de tre fettsyrorna i fettmolekylen har tagits bort på kemisk väg. De kvarvarande fetterna, mono- och diglycerider är inte längre fett enligt livsmedelslagstiftningen i USA, och inte heller i EU. Ur vetenskaplig synvinkel är de likväl fetter och kroppen behandlar dem som fetter, men juridiskt sett är de inte längre fetter. Unilever och de andra margarintillverkarna har alltså genom olika typer av påtryckningar lyckats förmå lagstiftarna i dessa länder att gå med på att göra detta bedrägeri lagligt.

~ Forskningsfusket, s 212

Jag säger inte att Sundberg har den fullständiga och enda sanningen (även om jag finner honom väldigt övertygande). Jag rekommenderar dock starkt att läsa den för alla som är det minsta intresserade eller blivit nyfikna efter ovanstående. Håller man inte med är det fritt fram att argumentera emot. Sundberg tar upp alla studier jag hittills stött på gällande kolesterol/mättade fetters farlighet och förklarar metodiskt och sakligt varför de inte är att lita på. Sundberg har också en blogg.

Och som sagt, vill man ha en anledning att läsa på statistik och forskningsmetodik (och gud vad jag behöver motivation för det) så är detta ämne en utmärkt motivator, åtminstone för mig.

Avslutar med denna fantastiska bild som Kostdoktorn la ut igår:

Någon har fixat till en Burger King-skylt...

Påsk med plugg och jutsu

Så har påsken snart gått – det känns som att den tar slut idag eftersom L påbörjar sin jour klockan nio imorgon och jobbar i 23 timmar. Själv ska jag spendera dagen med plugg – har en to-do-lista för påsken jag ännu inte riktigt lyckats ta mig igenom.

Påsken har dock varit trevlig. Fredagen försvann i en smärre snöstorm. L och jag stannade inne, han med sitt datorspel och jag med plugg. Snart klar med endokrinologirepetitionen, den har gått enormt mycket snabbare än första temat. Endokrin är roligare än mag-tarm. Kommer aldrig bli gastroenterolog. L vägrade gå ut förutom en kort tur till Coop, medan jag tog mig till Korpen för att träna när jag blev helt toss på att bara sitta inne. På kvällen film och tacos.

Gårdagen började på ungefär samma sätt som fredagen spenderades – med plugg respektive spel. Halv ett körde L mig till Vasahallen där det årliga ju-jutsu-lägret hölls och han åkte vidare mot Jönköping för familjehäng. Tre personer från Malmö var uppe på lägret, vilket var riktigt kul. Det var visserligen inte så längesedan K var här, men det är ändå så pass sällsynta händelser att det gäller att ta tillvara på ändå. C träffade jag senast i januari och jag har inte tränat med henne på över två år så det var skoj. Jutsu blir dock mig mer och mer avlägset, jag tycker inte att det är särskilt roligt. Pausen var roligare, med snack med C och K. Ytterligare ett pass följde innan C och jag körde hem till mig så att hon fick se lägenheten. 17.30 var det dags för K att tävla. Han vann, vilket vi fick höra ungefär hundrasjuttiotre gånger under middagen som följde. Middagen var traditionsenligt på Ghingis med mongolisk buffé – inget bättre för hungriga ju-jutsukas. Fast vi var ganska slut, så det blev på inget sätt sent. Jag traskade hem genom påsk-lugna Linköping och hann med en stunds plugg innan sängdags. Det finns inget som är så motiverande som att få checka av boxar på to-do-listor…

Idag pluggades det under morgonen och möttes upp med K för promenad och fika och allmänt snack, också det riktigt trevligt. Solen behagade lysa och det var nästan varmt. Därefter återigen hem och – surprise, surprise – plugg. L kom vid tre och försvann igen en stund senare för att springa innebandy, medan jag… ja, ni vet.

Anledningen till att jag pluggar massor nu är för att hinna vara borta nästa helg – på fredag åker L och jag till Stockholm för att träffa mamma och pappa, gå på fin restaurang och förhoppningsvis även träffa T och F. Vi får se vad som hinns med. Roligt ska det bli, oavsett.

Inser att jag inte skrivit nåt för resten av veckan, men det har inte hänt så mycket – plugg, träning, Strimma i Finspång i torsdags där jag stack sönder P:s arm i min jakt på blod. Fick lära mig använda butterfly-nålar och på tredje försöket gick det. Tjoho. Förhoppningsvis såg han inte ut alltför mycket som en knarkare när han skulle träffa släkten under påsken… Behöver träna mer innan det är dags att sticka intet ont anande patienter på akuten, men L har tagit med sig nålar och sånt hem så att jag ska kunna träna på honom. Heh.

Mindmaps och idiotiska uppgifter

Pluggpluggpluggplugg.

L:s föräldrar var här i söndags kväll för att hämta sin bil och de hade med sig L:s syster, V, med barn. En diskussion om att det är påsklov den här veckan uppkom, varpå jag och L konstaterade att vi av förklarliga skäl har noll koll på när det är påsklov. Och sportlov. Och höstlov. Och så vidare. Det finns liksom inte, och har inte funnits i något av våra liv de senaste många åren.

För min del hoppades jag på en ganska pluggmässigt lugn påsk så att jag skulle hinna göra klart repetitionen av första temat innan vi börjar med immunologin om mindre än två veckor. Men inte då – igår hade vi “introduktion till seminarieuppgift” – en uppgift till och med lärarna säger är tidskrävande. “Men jag har räknat,” sa läraren, “och ni har ju sex svarta dagar på er att göra det här.” Alltså sex arbetsdagar. Det låter ju ganska mycket för en tiosidig rapport som ska göras i en grupp om åtta pers. Men vänta nu… har vi inte annat att göra också? Såsom basgruppsfall som ska läsas in och föreläsningar att gå på? Det där som redan gott och väl tar våra heltidsstudier i anspråk?

Seminarier är slöseri med tid. Igår var det en timmeslång introduktion. Det hela ska presenteras vid ett fyra timmar långt seminarium. Däremellan ska skiten skrivas och förberedas för presentation. Uppgiften? Först en bakgrund om ett specifik skadligt miljöagens (i vårt fall radon) med hur många som drabbas, vad det skadar och hur (cellulära mekanismer mm), osv. Därefter den stora delen av uppgiften: ställ upp ett förslag för en egen epidemiologisk studie för att undersöka en specifik åkomma som fås av miljöagenset i fråga. Väldigt lågt räknat lär det ta fem timmar per person, dvs totalt minst tio timmar. Tio timmar. Det är enormt mycket pluggtid som spenderas för att knappt lära sig någonting – framför allt något man skulle kunna lära sig på en tredjedel av tiden.

Jag blir så arg när de slösar min tid.

Målet för påsken är dock ändå att bli klar med repetitionen av första temat – jag är på IBD just nu, så det är inte så farligt långt kvar känns det som – och kanske börja nosa på endokrintemat. Läsa in basgruppsfallet som vanligt, träna några timmar på ju-jutsuns påskläger med skåningarna som kommer upp, samt förhoppningsvis ta några timmar till att andas och sova ut. Helgen som gick försvann ju lite i och med L:s jour.

Denna morgon har jag läst färdig om prostatacancer och gjort en mindmap över kvinnosjukdomarna vi läste under temat (könssjukdomarna är givetvis både kvinnor och män, men de är bland annat kvinnorna och hänger ihop med temat således får de vara med). Den ska vara med i mitt nya kompendium när jag kommer så långt:

Klicka på för större version; spara ner den om någon skulle tycka den är bra. Förhoppningsvis är den korrekt... (Kommentarer som vanligt trevliga.)

Gjorde också en Prezi för någon vecka sedan, på kalciumomsättningen i kroppen, om någon är intresserad av att kolla på den. Jag ska jobba med Prezi för en kunds räkning och behövde lära mig programmet; kalciumomsättningen var en bra grej att arbeta med för att lära mig. Det är mitt första försök till en Prezi – har ni förbättringsförslag så är de välkomna.

 

April, april

Idag är det den första april, vilket innebär diverse roliga skämt i tidningarna. Sydsvenskan, som ofta hittar på ganska inspirerande dumheter, tyckte att vi skulle tro på att de ska bygga “sky trains” istället för spårvagn i Lund. Den här delen tycker jag var lite extra rolig:

Enligt obekräftade uppgifter vill Domkapitlet också få plats på tåget och är beredd att gå in som delfinansiärer. Som ett sätt att låta de turister som besöker Lund närma sig himmelska höjder tänker sig Domkapitlet att tåget ska ledas 20-25 meter upp i luften och dras i en ring kring Domkyrkan.

Anyhow.

Igår blev det en ny datorskärm till mig. När lillebror var här påpekade han att min skärm var väldigt liten och dessutom inte widescreen, vilket knappt finns nuförtiden. Så jag satte mig och letade på nätet efter rekommendationer  och till slut fastnade jag på en Samsung-skärm, en sån här. Jag och K skulle ändå ut och röra på oss så vi tog svängen till Tornby och köpte den där. L, som körde oss dit, fick ta med sig skärmen hem. Jag och K strosade runt Tornby i tre timmar och det blev några mindre inköp. Efterhand som det blev mycket folk bestämde vi oss dock för att ta oss hemåt igen. Jag kom hem till en sovande L – han var lagom trött efter 25 timmar jour på psykakuten där han hade fått sova tre timmar under natten. Vi spenderade en lugn kväll med lite film och middag och tidig sovtid.

Packade upp skärmen och satte den dubbel med min gamla skärm. Det blev hur bra som helst:

Gammal och ny.

Det är väldigt trevligt hur mycket som får plats på den nya skärmen med betydligt högre upplösning. I InDesign kan jag utan problem se dubbelsidiga A4, vilket är praktiskt för en grafisk överblick. Jag vet att jag är sen på det här med widescreen och att min gamla skärm är från stenåldern, men meh. Jag tänker ändå tycka att det är kul med nytt.

Idag har det snöat. Och varit sol. Och blåst. Och haglat. Det är april och således alla väder man kan tänka sig. Jag och K gick promenad i nära nog strålande solsken, för att det tjugo minuter efter att jag kom in skulle ösa ner snö horisontellt utanför fönstret. Man blir schizofren för mindre (och då får man åka till psykakuten och bli omhändertagen av pojkvännen).

Vad är allmänbildning?

allmänbildning subst. ~en · önskvärd mängd
kunskaper i skilda viktiga ämnen i viss motsats till
fackkunskaper; ofta med viss tonvikt på humanoria

Idag hade vi etikstrimma för sista gången. Det är ganska skönt att det är slut, eftersom det är ett sånt där moment som läggs utöver den schemalagda skola vi redan har. Vår grupp har, i likhet med många andra, avverkat dem så snabbt som möjligt för att bli klara med dem.

Dagens session fick mig dock att börja fundera på det där med allmänbildning. Det var inget ämne vi hade uppe, utan jag började fundera på det utifrån vilka förkunskaper jag räknade med att folk hade i ett visst ämne – juridik – mot vad de faktiskt hade.

Efter över sju år på universitetet har jag av förklarliga skäl ansamlat en hög kunskap som ligger och samlar mer eller mindre damm i mitt huvud. Det gör att det för mig när det gäller ämnen som jag har läst har vissa problem att urskilja vad som är allmänbildning att veta, mot vad som är fackkunskap. Dagens ämne var bröstarvingars rätt till laglott, gällande vilket minst hälften av gruppen efteråt sa att de inte haft en aning om att någon sådan regel alls existerar. För mig är det självklar kunskap – men jag har inte längre någon aning om jag visste vad det var innan jag började på juristutbildningen, eller om det var något jag lärde mig där.

Vi kommer i framtiden att stöta på problem angående vad som är allmänbildning mot vad som är fackkunskap. Efter att ha gått på läk i bara två år har vi ett helt annat vokabulär och en enormt mycket djupare kunskap än gemene man, och den är ändå ingenting mot vad vi förhoppningsvis kan när vi är klara efter elva terminer, eller efter AT och ST. Då gäller det att komma ihåg hur det är att inte kunna alla dessa saker, för att ha förmåga att kommunicera på ett språk som våra icke medicinskt utbildade patienter förstår.

Samma sak gäller jurister, ska ju påpekas, något som gärna glöms bort av juristkåren. Jurister är enormt förtjusta i att skriva baklänges och med ord som resten av befolkningen sedan längre glömt (och juridikstudenter lärs omgående upp i denna konst, även om vissa lärare trött hävdar att man inte alls behöver skriva så). Det gör det svårt för allmänheten att hänga med. Medicinare skriver med medicinska termer som kan vara väldigt svåra att förstå för den oinvigde, men meningsuppbyggnaderna och valet av svenska ord är oftast inte lika svåra. Jurister skriver, enligt erfarenhet, gärna saker och ting onödigt komplicerat med femton bisatser, konstiga ord och negationer så att man slutligen varken vet ut eller in. När vi vid något basgruppsfall nyligen hade med ett ord som jag ofta stötte på inom juridiken (ehuru eller något liknande), reagerade övriga i basgruppen med höjda ögonbryn och undrade varför man stoppat in ett så konstigt ord. Det finns oftast enklare ord att tillgå.

Men för att återgå till poängen, vad är allmänbildning? Är det allmänbildning att veta att det finns något som heter bröstarvingar och att dessa enligt lagen idag alltid har rätt till sin laglott, som motsvarar hälften av kvarlåtenskapen (om man är ensambarn; om det är två bröstarvingar delas denna halva i två, osv)? Jag vet inte. Men det hjälper nog att fundera på det med jämna mellanrum, för att inte av misstag råka anta att folk runtomkring oss besitter kunskap som de egentligen inte alls har.

En helg med utflykter

Helgen har varit väldigt lugn och mysig, med en hög upplevelser. Eftersom vi för tillfället har tillgång till bil föreslog jag att vi skulle ta oss ut och besöka ställen vi normalt inte tar oss till, vilket L tyckte var en bra idé. Jag gav honom fria tyglar att hitta på ställen, eftersom han känner till Linköping bra mycket bättre än jag förmodligen någonsin kommer göra – han har trots allt växt upp här.

Vi började dock med att på fredagskvällen inviga den här säsongen av Bosses-glass. Lakrits och nötkrokant för mig, lakrits och cookies ‘n’ cream för en lycklig L. Nope, inte det minsta LCHF, men fan så gott. Och man måste njuta av livet med glass ibland.

Lycklig L med Bosses-glass.

På lördagen, efter att ha sovit ut, tog vi så bilen ut. Första stoppet blev Vreta kloster. Det var helt folktomt och lugnt, så vi strövade omkring i solskenet och tittade på murar från 1100-talet och fascinerades över att man redan då kunde bygga så pass bra att det håller nästan tusen år senare. Vi gick också omkring bland gravstenarna, där de äldsta är från sent 1700-tal och de flesta av stenarna har någon sorts titel – allt från “Civilekonom” till “Greve” och andra, betydligt konstigare, titlar. L tyckte att det var något som borde återinföras och lät meddela att på hans gravsten ska alla hans titlar finnas med.

Vreta kloster i strålande sol.

Efter Vreta föreslog L en tur till Ljungsbros stora Cloetta-fabrik. Ingen av oss har varit där tidigare så varför inte? L tittade på mig som om jag hade två huvud när jag muttrade om att vi inte borde köpa godis, eftersom “man kan inte åka till Cloetta utan att köpa godis!” Sagt och gjort; vi kom därifrån med något kilo.

Like a kid in a candy store. Oh, wait...

Vi införskaffade också tre Pez-figurer med tillhörande godis, åt Ls syskonbarn. Som avslutning på vår tur åkte vi hem till D och gav barnen dessa Pez (med Lejonkungen-figurer), till barnens stora lycka. En av tvillingarna satte i sig sina godisar i en alldeles rasande hastighet, så mycket att vi undrade om hon överhuvudtaget smakade på dem.

Efter det besöket blev det till att skynda hem eftersom L skulle på Vätternrundan-spinning. Han kom hem därifrån, glad i hågen, och tyckte sig inte alls vara trött – så han gav sig ut på sin mountainbike i närmare 1,5 timme. Är man galen och galet förtjust i att cykla så är man.

I söndags började L dagen med att cykla i närmare tre timmar med Linköpings mountainbikeklubb, Mera Lera. Jag gjorde det betydligt vettigare och sov. Minns inte när jag sov till tio senast, men skönt var det – att det sedan råkade bli sommartid just då så att sovandet därmed blev till elva enligt den nya tiden, det var ju bara lite dålig timing.

Efter Ls cyklande tog vi bilen igen. Köpte ett paket jordgubbar och ett paket vindruvor på Lidl och körde ut, först till Ekenäs slott. Det är byggt under andra hälften av 1500-talet, så också riktigt gammalt. Traskade omkring där också – det enda som var lite trist är att allt fortfarande är så grått. Ser fram emot om ett par veckor när allting börjat slå ut i grönt igen, det ska bli fantastiskt. Älskar våren med alla dess skira färger.

Ekenäs slott.

Från Ekenäs tog vi oss ut till någon sjö som jag inte har en aning om vad den heter. Där var också väldigt lugnt och inget folk (fast mängder med flygplan i luften ovanför, till Ls stora nöje – han höll koll på samtliga och körde monologer om vad det var för typ av flygplan). L och jag avnjöt jordgubbar och vindruvor i solen och tyckte att livet var allmänt trevligt.

Lugnt och skönt vid sjön.

Vi avslutade helgen med att gå till Ls bror och grilla. Det blev fläskytterfilé, korvar och köttbullar, med en stor sallad och egengjord bearnaisesås. L har verkligen fått in hur man gör den, den är grymt god. En riktigt trevlig avslutning på en riktigt trevlig helg.

Konst

DN rapporterar om en konstnär i Italien som gjort om klassiska verk med Venus som motiv i enlighet med dagens ideal, med hjälp av Photoshop. Det är ett intressant sätt att visa på hur det “perfekta” ändras med tiden; ett ideal som gällde då är idag inte det minsta perfekt. Jag vet inte riktigt om jag vill kalla det konst, även om det är ett spännande grepp på ett väldiskuterat ämne. Kan också konstatera att de gamla idealen ser betydligt hälsosammare ut.

Konst är ibland (läs: ofta) obegriplig – senast förra veckan gick jag och lillebror förbi ett galleri här i stan, där konsten bestod av stora tavlor med en bakgrundsfärg och ett streck någonstans över tavlan. Det är mycket möjligt att det kan vara snyggt i någons hem, men att betala 30 000 kr för en sådan tavla är för mig obegripligt, liksom att kalla det konst. Men så har jag alltid varit väldigt mycket för att konst ska föreställa något, och då med en teknik som inte vem som helst kan återskapa.

En av mina absoluta favoritkonstnärer är Yrjö Edelmann. Mamma och pappa har haft en av hans oljemålningar uppsatt på väggen sedan de köpte den då vi bodde i Geneve och den är helt fantastisk. Man kan stirra på den hur länge som helst och fortfarande inte förstå att någon faktiskt har målat den.

En typisk Edelmann.

Edelmann målar tavlor av inslagna paket. Hans teknik är helt otrolig; det ser så fullständigt verkligt ut, oavsett om man står på en halvmeters avstånd eller flera meter bort. Tejpbitarna lockar – man vill sträcka ut handen och testa om de inte egentligen är ditklistrade. Vid en vernissage ska Edelmann ha satt på en riktig tejpbit på en av sina tavlor, varpå någon nyfiken dam sträckte ut handen för att testa – och till sin fullständiga chock kunde dra av vad hon trodde var en bit av tavlan…

Mitt favoritgalleri finns i London. Det hette tidigare Arctica men har bytt namn till Castle Galleries. Det var faktiskt jag som hittade det, när jag var ute på promenad med mamma och pappa då de bodde i London. Vi råkade gå förbi och jag fastnade fullständigt för tavlorna i fönstret, som var signerade Steve Johnston. Det blev så att mamma och pappa köpte en Johnstons tavla, vilken numera tagit över förstaplatsen bland mina favorittavlor av de mamma och pappa har på väggarna.

En typisk Steve Johnston.

Det är helt omöjligt att förstå hur fascinerande vackra dessa tavlor är genom att bara se dem i litet format i dålig upplösning på en datorskärm. De måste ses på riktigt; först då förstår man hur färgerna i tavlorna – och därmed hela känslan i dem – förändras i olika typer av ljus, hur många olika saker man kan se i en och samma tavla, och hur figurerna är det enda i fokus (de är målade i en annan typ av oljefärg än bakgrunden, vilket får dem att verkligen stå ut). I för tidig julklapp fick jag och L en specialbeställd Johnston-tavla av mamma och pappa, vilken nu hänger i vardagsrummet och beundras varje dag.

Castle Galleries har gott om andra konstnärer som jag tycker är enormt duktiga. Mamma och pappa har tavlor av Drew Darcy, Hamish Blakely, och Mark Grieves. Själv har jag Sweets for my Sweet, min godistavla, av Sarah Graham (finns på femte sidan i hennes kollektion). Den blir man glad av så fort man ser den. Galleriet är för mig unikt eftersom det är det enda galleri som i stort sett alltid har någon tavla jag blir väldigt förtjust i. Kanske är det för att nästan allt de ställer ut föreställer något och de är även av väldigt god kvalitet. Om ni åker till London och tycker om att titta på konst rekommenderas det varmt.