Tag Archives: Vår 2012

Goda intentioner

Norska regeringen snabbhanterar förslag till en ny lag som kan hålla Anders Behring Breivik inspärrad resten av livet.

~ Snabblag ska hålla Breivik inlåst, DN.se

Det är fullt förståeligt att den norska regeringen planerar en sådan lag – det är nog ingen som vill att Breivik släpps ut igen. Det är troligen inte så många som skulle argumentera mot att oavsett vad han döms till, vård eller fängelse, så ska han sitta där resten av livet.

Men det hindrar inte att denna snabblag är en farlig väg att gå.

Länder som Norge (och Sverige) har vissa grunder den rättsliga ordningen vilar på – bland annat en princip förutsägbarhet. Det innebär mer eller mindre att man innan man begår ett brott ska kunna veta vad som finns i straffskalan för det aktuella brottet. Precis det som den norska regeringen åsidosätter om detta förslag går igenom, är en grundbult i folkets förtroende för rättsstaten. Om (när?) förslaget går igenom blir det en retroaktiv lag som sätts in specifikt för att kunna straffa en person. Visst är det för att hålla undan en man som är uppenbart livsfarlig från allmänheten – och jag är tacksam om man låser in honom och kastar bort nyckeln – men i grund och botten är det ändå ett avsteg från en enormt viktig princip – och som vanligt är risken är att när man gjort ett avsteg, så kan man göra fler. Grunden för att människor ska kunna lita på rättsväsendet är att det inte kommer lagar i efterhand som lägger till eller drar bort vad man får och inte får göra, och vad straffen för dessa brott är.

Jag tror inte att Norge plötsligt kommer börja instifta lagar hej vilt för att sätta dit specifika personer för specifika brott på olika håll och kanter, men det hela kan sammanfattas med detta ordspråk: The road to hell is paved with good intentions.

En livmoder i händerna

Kupade händerna runt en livmoder idag. Tänk vad man får göra på den här utbildningen.

Jag var inte alls säker på att jag skulle känna något, och jag var nästan illamående av nervositet innan jag fick börja. Det var en helt ny situation och en så extremt intim undersökning. När jag väl gjorde undersökningen var det dock fullständigt fokus på det så då tänkte jag inte så mycket på någon nervositet eller något annat än det jag kände. Två fingrar, pekfinger och långfinger, inne i på livmodertappen, den andra handen på patientens mage. Däremellan livmodern.

Patienterna vi övar på är så kallade proffspatienter – de kan betydligt mer än vi och är våra lärare. För att bli proffspatient måste man vara bekväm i situationen och ha en anatomi som är lätt att känna (anteflekterad uterus) och när man sedan sagt ja till att bli proffspatient får man en hel massa utbildning och får själv lära sig göra gynundersökningen och sånt. Således kan de enormt mycket och kan förklara massor för oss, hur vi ska göra och om det vi känner är rätt sak.  De två som var proffspatienter för oss ikväll hade varit det i femton respektive sjutton år – till dem går det verkligen inte att bara nicka och säga, “oh ja, jag känner det”, när vi egentligen inte alls känner det, för det känner de. Det är riktigt bra.

Patienterna är dessutom väldigt positiva och trygga. De ger ett enormt självförtroende – de får en att känna sig helt unik som lyckas hitta livmodern, trots att det uppenbarligen inte var särskilt svårt. Jag fick kommentaren, “en blivande gynekolog!” och att jag var väldigt duktig. Jag tar åt mig, även om övriga också fick en massa positiv återkoppling. Det behövs positiv feedback för att man ska våga göra det igen.

Att ha gjort en gynundersökning på någon har också effekten att det plötsligt känns betydligt mycket mindre jobbigt att be en patient ta av sig tröjan så att man kan få lyssna på hjärta och lungor. Det handlar inte alls om att nonchalera om patienten känner sig obekväm, men det blir förmodligen tryggare för patienten om vi som läkare/läkarstudenter är lugna och trygga i vår roll.

Jag tackar och bockar för att någon vill ställa upp som proffspatient för gyn – det är uppenbarligen något privat och inget så många kan tänka sig att göra – för jag kan verkligen inte komma på något bättre sätt att lära sig att utföra gynundersökningar. Den här kvällen var fantastiskt lärorik och väldigt spännande.

Helg med lillebror

Lillebror kom på besök i helgen. Han har aldrig varit i Linköping innan och således inte heller sett mitt liv här, så det var extra roligt att visa upp lägenheten, staden och det lilla vi har att erbjuda. Det blev en lugn och skön helg. Lillebror blev nog lite lätt förfärad över det softa samboliv jag numera lever, men verkade väl samtidigt tycka att det var ganska mysigt.

L stod för maten hela helgen och lillebror fick prova på LCHF. Han hade ganska många frågor om saken, vilket är kul. Folk blir generellt nyfikna, har jag märkt. Han tyckte inte det var något som helst fel på lövbiff med hemmagjord bearnaisesås, kryddsmör och vitlökssmör ihop med en stooor sallad, och inte heller på söndagsmiddagen bestående av en av våra favoriträtter – LCHF-burgare. Den innehåller coleslaw, en köttfärsbiff (så klart), tomat, avokado, en bit smält ost, och bacon. Grymt god.

När lillebror kom upp mötte jag honom på resecentrum. Han såg alldeles väldigt vuxet business ut, med handsfree i öronen (pratandes i telefon dessutom), rock och prydlig halsduk. De slitna skorna byttes ut igår mot nya, ironiskt nog exakt samma modell som ett av Ls par fast i en annan färg.

Lillebror provar skor.

Vi gick en runda på stan, med ett stopp på O’Leary’s för lunch åt hungrig bror. Han fick sedan se domkyrkan i all dess rymlighet, och stadens centrum som man snabbt tar sig igenom. Väl hemma blev det mest snack och snack och snack i all evighet, med ett avbrott för att åka och handla på Coop så att vi slapp gå hungriga under kvällen. Därefter blev det middag och sedan film med jordgubbar, grädde och mörk choklad som efterrätt. Det blev ingenting kvar.

Igår, söndag, blev det en tur med bilen. Först till Gamla Linköping där Cloettas lilla butik hade utförsäljning och priserna således var ohälsosamt låga och varifrån vi fick med oss något kilo choklad eller två. På Kanevad (träsnideriet) blev det ett längre stopp när pojkarna började leka med några av de många pussel som finns där och det blev till slut så att L och jag köpte med oss två hem, som vi ska använda för att driva våra gäster till vansinne. På Flärd blev det nya bad- och massageoljor – de är så väldigt trevliga. Turen fortsatte sedan till Tornby där det blev ett besök på IKEA och Ikanohuset, innan vi tog oss hem för den ovannämnda hamburgaren och pojkarna dumpade sig själva i soffan för att kolla på sport. Klockan 19.10 gick sedan tåget hem för lillebror, och alla verkade väldigt nöjda och glada med helgen.

Ord

Katten hoppar upp på skrivbordet och stryker sig mot datorskärmens kant för att visa att hon vill kela. Det är fredag kväll och för en gångs skull plockar jag upp henne och håller henne. Gosar med henne. Hon börjar omedelbart spinna, hennes ögon slutna och huvudet lutandes in mot min hand. Hennes päls är mjuk och tjock och fäller en del men det bryr hon sig inte om och precis då bryr jag mig inte heller. Hon verkar njuta så där hon ligger i min famn, alldeles tillfreds med livet. Jag tänker att det är en fantastisk sak, att kunna få en annan varelse att njuta så. Jag tycker om henne, min lilla katt.

Jag tänker på andra saker jag tyckt om. Andra människor jag tyckt och tycker om.

Herr Jag-vill-inte-bli-omnämnd-i-bloggen frågade, “Du sa att du gillar mig ‘egentligen’ – vad betyder det?” och jag tyckte det var en dum fråga, för det betyder ju precis det – att jag trots att jag retas med honom tycker om honom. Egentligen.

Jag försöker säga det till människor. Att jag tycker om dem. Det är inte så där himla många som når upp till den statusen – jag är picky som fan när det gäller vem jag vill umgås med – så när de väl når en punkt där jag verkligen tycker om någon så försöker jag berätta det. Ord är viktiga och livet är för kort för att inte säga vad jag känner. Idag sa jag till bästa kompisen att jag saknat henne. Det är ju så lätt för mig att säga och jag inbillar mig att det spelar roll för den jag säger det till. Och gör det inte det så är det ju inte så mycket förlorat ändå. Om känslan finns där så känns den ju lika mycket oavsett om jag säger den eller inte. Eller?

Sen finns det stora ord. Jag älskar dig. Tre ord, bara tre, men ack så tunga. Jag har sagt dem till tre personer och det har varit sant alla gånger jag sagt det. Det är viktigt att det är sant, annars urholkas orden och försvagas. Orden har tagits emot på olika sätt. Jag har tänkt orden till fler, men det har inte varit på det sättet. Det finns många olika sätt att älska människor och att säga jag älskar dig är reserverat för den jag älskar på det sättet i det nuet. Annars finns det andra ord att använda – tycka om, gilla, trivas med, sakna…

Katten halvslumrar framför mig vid tangentbordet, på några viktiga papper. Hon tycker om att ligga på papper; ligger det ett A4 på golvet så sätter hon sig på det istället för någon annanstans på hela det fria golvet. Katten är knasig. Precis som sin matte.

Mitt i vardagen

Det är gynekologi som gäller just nu, för alla slantar vi har på våra konton. Fyra timmar i måndags, två timmar idag, och så basgruppsfallen så klart. Måste säga att de gynekologer vi haft som föreläsare har varit mer smittande entusiastiska över sitt ämne än de flesta – visst presenterar alla föreläsare just sin specialité som da shit, men alla lyckas inte få budskapet att kännas. Gynekologi är en specialité jag verkligen inte har på kartan egentligen, men efter dessa positiva kvinnor, tillsammans med en fantastisk föreläsning om menscykeln på T1 av Mats Hammar, börjar man ju ändå fundera. Fast det är nog mest att jag funderar på alla möjliga specialitéer just nu.

Basgruppsfallet till fredag handlar om könssjukdomar så jag har pluggat gonorré, syfilis, klamydia och HPV hela eftermiddagen. Det står förvånansvärt lite om det i böckerna – i Internmedicin hittar jag ingenting. Eventuellt letar jag dåligt, vad vet jag.

Livet i övrigt är inte så spännande just nu. Jag skriver på T4-kompendiet vilket innebär en repetition av förra temat men har inte kommit så långt eftersom vårt första fall på levern blev 12 sidor. Det finns väl en nio-tio fall till i temat, men tacksamt nog är dessa inte i närheten lika omfattande. Oavsett blir totalen att det är ganska mycket plugg om dagarna. Resten av tiden fylls med lite träning och sånt, där jag inte riktigt kan definiera “och sånt” om jag ska vara helt ärlig. Jag kanske behöver en ny hobby, fast jag känner inte riktigt för det. Jag är väldigt nöjd som det är.

Det kom ut någon ny forskningsrapport om hur livsfarligt rött kött är. Kostdoktorn skriver en kommentar om saken, vilken jag tycker är väldigt bra.

Slutligen verkar våren nu vara på g på riktigt – solen strålar från klarblå himmel. Igår uppmätte vår termometer 23,2 grader – visst, det var i solen, men ändå. Jag gick hem från Korpen i bara träningskläderna, utan tjock jacka och mössa och vantar och det var härligt. Väntar nu på allt det gröna.