Tag Archives: Vardag

Frustration

Frustration.

Varje vecka har vi läkarmöte med chefen där allt möjligt tas upp om vårdcentralen och allt som hör därtill. Ekonomi, hur det ser ut på andra vårdcentraler, omorganisationer, och mycket mer.

Och för varje vecka som går känner jag hur frustrationen ökar inom mig.

Vad inom vården fungerar idag?

Ekholmen är en välfungerande vårdcentral. Vi går till och med ekonomiskt plus om jag förstår det rätt. Incitamenten att göra det är dock väldigt, väldigt små – för den vinst vi gör får vi inte behålla. Inte investera i verksamheten och människorna som driver den. Inte anställa ytterligare en kurator, en sjuksköterska, eller läkare ytterligare. Pengarna går tillbaka till primärvårdscentrum, om jag begriper det hela rätt, och täpper igen hål som andra vårdcentraler gjort.

En annan vårdcental i stan har just nu en arbetande läkare på sina sju-, åttatusen patienter. Det blir visserligen snart bättre, men det säger en del när i princip hela verksamheten är sjukskriven, alla jobbkategorier.

På ortopeden har man 42 sängar sedan man byggde de nya lokalerna. Dessa har aldrig varit öppna allihopa samtidigt. Som mest har 32 sängplatser varit öppna. Under ett rätt stort antal veckor under våren kommer man bara ha öppet 24 platser eftersom det är sjuksköterskebrist. Det motsvarar hur många platser man har öppet under sommaren. Hur tror ni att det blir när sommaren faktiskt kommer? Eftersom man har så få sängplatser kan man heller inte operera de patienter som behöver opereras, annat än det akuta. Detta leder i sin tur till att verksamheten blöder pengar på grund av upprepade böter.

Akutmottagningen går dagligen på knäna och patienter blir liggande i många fler timmar än de borde bli, för att det inte finns några sängplatser någonstans på sjukhuset. Ortopeden är långt ifrån den enda kliniken som ser ut som beskrivet ovan, snarare tvärtom.

På geriatriken blir patienterna liggande i veckor i väntan på korttidsboende, så att de få platser som finns kvar är upptagna av patienter som är medicinskt färdigbehandlade.

Samtidigt sitter politikerna (oavsett färg) med händerna för öronen och säger “Lalalalala, patientsäkerheten är inte hotad.”

Det tar månader att få svar på en remiss som inte är akutmarkerad, för på mottagarsidan finns det tusentals remisser som väntar.

Och där sitter jag på läkarmötet med vår fantastiske chef som kämpar på i fullständig motvind, och jag undrar hur jag ska klara av ett liv i det här. Jag kommer antingen behöva sätta på mig skygglappar och fokusera på mitt eget, på mina patienter och vad jag kan göra för just dem (men frustrationen sipprar in när jag skickar remisser som avvisas och hänvisar till någon annan klinik, som i sin tur avvisar och hänvisar tillbaka till den första kliniken) – eller också försöka förändra det. Men jag vet inte hur. Jag kan inte se vilken position jag behöver ta mig till för att kunna förändra något.

I det ännu större perspektivet känner jag frustration över att det inte bara är sjukvården som är på väg utför i en allt snabbare hastighet. Utsätts jag för ett brott har jag mycket låg tilltro till att polisen skulle lösa brottet, för det är likadant där. Och skolan är inte så mycket att hänga i julgranen. Äldreomsorgen ska jag inte ens gå in på.

Allt det som var välfärds-Sverige håller på att raseras och jag vet inte vad jag ska göra för att försöka mildra fallet.

Ekorrhjulet snurrar på

Tiden bara rusar. Tidig december var senaste gången jag tog mig tid att sätta mig och skriva för bloggen. (Jag tänkte skriva “senaste gången jag hade tid”, men det är ju inte sant – tid finns ju, jag bara prioriterar annat när jag väl är ledig.)

Däremellan har jag hunnit med jul, ljuvliga dagar i Florida, en lunginflammation, och återgång till jobb.

Snart är det dags att börja AT, vilket jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning. Jag gillar Ekholmen. Jag gillar att veta vad jag håller på med, känna människorna jag arbetar med, vara trygg i att jag kan fråga när jag behöver det, och ha en plats som är min. Jag ser inte fram emot återgången till att ständigt vara ny på jobbet, ständigt vara den som inte vet var fikarummet är eller hur rutinerna på just det stället ser ut.

Det ska ju givetvis samtidigt bli spännande att se något annat. Att se ställena patienterna hamnar på när vi remitterar dem vidare.

Men just nu tuffar det på. Upp tidig morgon (gäsp!) för att dra dottern ur sängen och göra både henne och oss redo för dagis respektive jobb. Cyklandet till jobb blir lite lättare för varje dag, för det blir lite ljusare för var morgon som går. Helt plötsligt kanske man behöver solglasögon på väg till jobb… Sedan är det patienter hela dagen lång. Funderingar av och till på om man gör rätt, om handläggningen av en viss patient blev bra, om man gör saker man kan stå för själv. En del av ärendena har blivit rutin. Vissa dagar går jag inte och frågar om någon patient, andra dagar frågar jag på varenda en.

När eftermiddagen börjar lida mot sitt slut hämtas dottern på dagis (hon vill sällan gå hem; jag möts nästan alltid av ett “Nej!” när jag kommer, trots att hon kommer som ett av de första barnen dit och går hem som ett av de sista barnen… skönt att hon gillar förskolan…). Matlagning, middag, läggning, städning, och sedan några minuter i soffan de dagar det inte är schemalagd träning (poledancing!).

Och sen sova, och om igen. Ekorrhjulet, lite grann.

AT:n ska jag göra på 80%, för jag känner inte att det går ihop som det är just nu, med två heltidsarbetande föräldrar som inte kan flexa på något bra sätt.

En patient sa, Tänk om vi hade fyrtioåtta timmar på ett dygn.

Jag tror inte det hade varit bra, för jag tror inte vi hade tagit det lugnt de där extra timmarna. Vi hade bara försökt springa ännu fortare.

Närvaro

Den gamla kvinnan har förlorat ett barn.

Även om man är över åttio, och barnet var över sextio, är det en mor som förlorat sin dotter. Det ska inte vara så. Det är inte så det är tänkt. Den äldre generationen ska inte överleva den yngre.

Vi pratar i nästan en timme. Det är ett bra samtal. Det är tårar och sorg och allt det där som det är när man förlorat någon nära, men det är ändå bra.

Jag är tacksam för den utbildning i samtalsmetodik vi fått på utbildningen. Den känns ofta inte i närheten av tillräcklig, men det är ändå mycket mer än många andra läkarutbildningar har. Tankar man kan ha i bakhuvudet, formuleringar och sätt att bemöta, ibland till och med nå fram till patienten.

Inför en gynundersökning är jag noggrann med att berätta vad som ska hända. Be dem att säga till om det gör. Att vi slutar om de tycker att det är obehagligt.

En kvinna har haft en väldigt dålig erfarenhet när hon undersöktes av en gynekolog, och jag är extra varsam så att inte min undersökning blir ytterligare ett övergrepp. När vi är klara säger hon att jag kanske inte är lika van som en gynekolog, men mitt bemötande är så mycket bättre att hon alla gånger hellre blir undersökt av mig.

Det värmer att höra.

Det värmer när någon säger att det är så skönt att man lyssnar. Det är så ofta bara det som behövs. Visst har vi många onda halsar, urinvägsinfektioner, och eksem som är väldigt konkreta att hantera, men den stora majoriteten av patienter vi har behöver lyssnandet. Faktiskt ofta till och med de där med ont i halsen, urinvägsinfektion eller eksem. Stressade människor som stannar upp för första gången på månader i besöksstolen i läkarens rum. Smärtfyllda människor med ont här, ont där, som vill veta varför.

Alla är de oroliga människor som söker för att de är rädda för att det besvär de har, är livsfarligt.

Lyssnandet är centralt. Närvaron i varje samtal.

Två månader senare blir jag stoppad i receptionen på vårdcentralen. Det är den gamla kvinnan.

”Jag hoppades att jag skulle träffa på dig”, säger hon till mig. ”Kommer du ihåg mig?”

Bland alla patienter och berättelser kommer jag bara ihåg hennes ansikte, men så säger hon att vi samtalade om hennes dotter, och då minns jag. Det är svårt att glömma det samtalet.

”Det var så bra”, säger hon. ”Du var så bra. Så snäll. Det har blivit bra. Tack.”

Hon börjar gråta igen, för sorgen finns så klart där än. Det slutar med att jag kramar om henne. Värmen inombords är fullständig.

Så var det november

November.

Dimman ligger tjock när jag kör till vårdcentralen (kör. punktering på cykeln, ska lagas i helgen.). Av någon anledning har de inte gatuljusen igång trots att det knappast kan kallas ljust.

Jag hade en dipp för någon vecka sedan, när jag tyckte att jobbet inte alls var roligt. De kommer väl komma av och till. Patienter jag inte kände att jag kunde göra något med, som jag inte förstod varför de var på vårdcentralen, och patienter som ville sjukskrivas men som jag inte ville sjukskriva. De senare är alltid jobbiga, för de blir inte helt sällan arga. Jag gillar inte när folk blir arga. Det är det nog inte så många som gör, vilket förmodligen är varför folk sjukskrivs för saker de inte ska få sjukskrivning för egentligen. För man orkar inte alltid hålla emot. Det är lätt att lyssna på en föreläsare som förmanar om att inte sjukskriva när det inte behövs, men det är svårare i verkligheten.

Även om det känns bättre efteråt om man stått på sig och gjort som man själv anser är korrekt enligt vår medicinska bedömning.

Nu har det varit bättre. Patienter jag kunnat hjälpa. Lunginflammationer. En liten fraktur på en tå. Kortison i en axel. Medicin mot allergi. Och annat. Saker jag kan göra något åt. Sen kommer de diffusa patienterna så klart också, de man får ställa alla möjliga frågor till för att se var felet kan föreligga (inte helt sällan är det Livet som är problemet). Samtal om stress, om hur många timmar det finns på ett dygn, om hur mycket återhämtning man behöver.

Igår följde en läkarstudent från Strimman med mig. Entusiasmen smittar och gör jobbet än roligare. Och så fick hon göra status, neurostatus och blodtryck och titta i öronen. Sånt där jag önskar att jag i större utsträckning blivit inbjuden att göra under min tid som läkarstudent, inte minst när jag gick Strimman (T1-T4) och precis allt var spännande. Bäst att föregå med gott exempel nu. Sista patienten fick hon skriva anteckningen för.

Livet rullar på. Snabb rullning. Det lämnas och hämtas på dagis. Lagas middag. Lite träning hinns med här och där. Poledancing är en av veckans höjdpunkter. Det är måndag, och sedan är det helt plötsligt fredag igen. Förra helgen var föräldrarna här på besök och det var riktigt härligt. Och snart, innan vi vet ordet av, är det väl jul. Och sedan ett nytt år.

Syrror

”Såg du den där nya serien igår? ”Syrror”. Så bra!”

Den gamla damens ord är inte riktade till mig, men jag hör dem och de följer mig. Jag vet inte riktigt hur jag ska känna. Skratta eller gråta? Serien är bedrövlig.

Men det är ju bara en TV-serie, orka ta det så allvarligt.

Ja, det är lite tveksamt orka egentligen (tvekar lite när jag skriver det här). Samtidigt… folk som inte jobbar i vården, förstår de verkligen hur långt från verkligheten den befinner sig? När man kollar på Grey’s Anatomy tror väl en del att det ser ut så på våra sjukhus, så då borde det ju vara ännu mer med en svensk serie.

Problemen med serien är många. Det är faktiskt överraskande dåliga skådespelarinsatser från flera håll även om man tar med i beräkningarna att det är en svensk serie. Av någon anledning badar hela serien i en blå ljussättning och det är mörkt överallt, förmodligen för dramaturgin. Sjuksköterskorna byter friskt mellan op-sal, akutmottagning och thorax-intensiven bara under första avsnittet. I andra avsnittet lyckas de få en intubering till att vara sexuellt (Mycket glidmedel. Och där. Låt den gå in. Däääär ja.). Och medicinen pendlar mellan inget vidare och katastrofal.

Blått ljus och riktigt mörkt i op-salen, så att det verkligen blir tillfälle för sexig intubering. Eller var det bara lagom mörkt för sexuella trakasserier?

Blått ljus och riktigt mörkt i op-salen, så att det verkligen blir tillfälle för sexig intubering. Eller var det bara lagom mörkt för sexuella trakasserier? Bild: TV4.

Men allt det där, fine. Det är en svensk serie. Och dramat är viktigare än verklighetstrogenheten.

Men det som faktiskt stör, som ligger kvar alldeles oavsett drama och annat, det är den hemska synen på oss som jobbar inom vården.

Huvudpersonerna är ”syrrorna” (Aka sjuksköterskorna, som deras legitimerade titel är. Samtliga kvinnor och inga undersköterskor.). Efter första avsnittet förefaller det vara så att en är drogmissbrukare, och ihop med en alkoholist. En annan är prostituerad. Den enda som verkar sant kompetent visar sig vilja bli läkare. För det är väl hemligheten alla sjuksköterskor bär på? Framför allt de duktiga? Det är att de vill bli läkare egentligen. Vem vill vara “bara” sjuksköterska?

Och läkarna. Hu. De verkar vara så fullständigt inkompetenta på allt utom möjligen medicinen (inget vidare där heller) att man blir mörkrädd. Kirurgen glömmer att patienten inte är sövd, och står och snackar skit om patienten under operationen. Samma kirurg vet inte heller vad instrumenten hon arbetar med heter. En annan kirurg som konstaterar att patienten är inoperabel och vägrar informera anhöriga om att hon kommer dö (”Väck henne så kan hon informera dem själv!”). Nån av läkarna som bara skriker på sköterskorna. Läkare som tar åt sig äran för saker sköterskorna kommer på. Och så vidare.

Och det är bara två avsnitt in i det här.

Jag tittar på det som en festlig parodi. Det är jätteroligt att ha Twitter i telefonen (kolla taggen #syrror för det höga nöjets skull) och en kompis att skratta med. Skämskudden åker fram titt som tätt. Men som sagt, tudelat – för det där är inte bilden jag vill sprida, varken av sjuksköterskor eller läkare. Måste man verkligen göra så här för att det ska vara spännande?

(Och fler yrkeskategorier finns det inte heller på ett sjukhus, eller hur var det nu?)

Sökorsak: Trötthet

Trötthet.

Ordet står var och varannan dag som sökorsak i min tidbok. Trötthet. Nedstämdhet. Orkeslöshet. Patienterna kommer in, sätter sig tungt på stolen och förklarar att de varit så väldigt trötta de senaste månaderna, och de har läst att det kan vara sköldkörteln. Jag hör efter, vad har de för symtom? Har de gått upp eller ner i vikt? Fått hjärtklappning, eller håret blivit väldigt torrt och tråkigt?

Oftast inte. Ibland är det en salig blandning av symtom som skulle behöva förklaras med både över- och underfunktion i sköldkörteln, om nu det var problemet.

Men sedan frågar jag hur deras liv ser ut i övrigt. Vad jobbar du med? Jobbar du heltid? Hur ser det ut på hemmaplan? Har du tid för återhämtning? Tränar du? Hur sover du?

Många av dem jobbar heltid, har barn hemma som ska skjutsas – en eller till och med två aktiviteter per kväll är inget ovanligt – och dessutom en sjuk mamma eller pappa eller både och som behöver hjälp. Och på jobb är det mycket, nedskärningar du vet, och jag har ju så svårt att säga nej.

Och så sitter jag där och tänker att om jag bara sov mellan elva och sex på morgonen så skulle jag också vara trött, än mer om jag har ett litet barn som väcker mig flera gånger per natt eller om jag vaknar av mig själv och ligger och oroar mig över allting som måste göras. Om jag tog på mig allt mer på jobb för att jag inte kunde säga nej, om jag fick prioritera bort allt det där som är roligt i livet, då skulle jag också bli trött och känna mig nere.

“Mindfulness, har du hört talas om det?” frågar jag varje gång.

“Jag gick en kurs om det för ett par år sedan, men det har jag inte tid med nu”, svarar patienten.

Jag har inte tid.

Deras sköldkörtelprover är normala. Jag vet inte hur många TSH och T4 jag signerat av sedan jag började på vårdcentralen som varit helt inom normala. Bland alla prover jag tagit har ett enda TSH  varit lite, lite för högt, och inget T4. Vi tar proverna ändå, för det är ju trist att missa, men faktum kvarstår att de allra, allra flesta som kommer hit på grund av trötthet är trötta för att deras liv inte går ihop. Dygnet har bara så många timmar, och låter man för få av dem gå till sömn och återhämtning, då blir det inte så bra. Det börjar med trötthet och blir bara värre.

När jag gick ut och rådfrågade en kollega om en patient bad jag patienten sitta kvar och inte ta fram sin mobiltelefon.

“Sitt och andas”, sa jag. “Låt det här vara några minuter av mindfulness.”

“Det vet jag inte om jag kan”, svarade patienten.

När jag kom tillbaka var patienten – som faktiskt hade suttit utan sin mobiltelefon! – stressad över att det hade tagit så lång tid (tio minuter), för patienten hade ju annat denne behövde göra. Vilket liksom kändes symtomatiskt – inte bara för den patienten, utan för hela den här gruppen.

Så sitt ner. Andas några djupa andetag. Känn efter hur din kropp känns. Släpp tankarna, låt dem flyga som fåglar upp i skyn och bort. Ta tre minuter för dig själv, det har du tid med. Det behöver du, det förtjänar du. Om inte? Då landar du här hos mig igen om ett par månader, ett år eller två, med yrsel så illa att du inte kan stå upp, eller hjärtklappning så att du tror att du har en hjärtinfarkt, eller sån trötthet att du inte klarar av att vara ur sängen mer än tio minuter åt gången – men proverna är normala och så är alltihopa egentligen bara stress.

Eller ja, ”bara” stress är väl fel ord.

Rekommenderad sida: Viktigtpariktigt.nu.

Ambitioner

En fantastisk och fantastiskt sorglig dikt jag fick från en handledare på vårdcentralen efter att vi diskuterat trötthet och utbrändhet.

Tre veckor

Tredje veckan är till ända.

Det där med enkla patienter vet jag inte om jag har så mycket. Eller också inser jag inte hur löjligt svåra de egentligen kan vara. Det är mycket möjligt. Men den här veckan har jag fått ta hand om såväl utmattning och ångest som oförklarlig trötthet och smärtor, likväl som enklare saker som förkylningar och en lunginflammation. Prolem med tydligt fokus (öra, lungor, knä, osv) är enklare än generella problem (smärta, trötthet, huvudvärk, yrsel, ångest). Men en blandad kompott, minst sagt. Jag har stuckit i både höfter och axlar, och tagit bort en hudförändring. Jag gillar det där handgripliga, där jag verkligen känner att jag gör något. Patienterna med öronvax som ska spolas är förmodligen de mest tacksamma att ha – de flesta är alldeles överlyckliga när de går från vårdcentralen eftersom de plötsligt hör ordentligt igen. Annars är det ju så att många patienter bara skickas hem, gärna med en ”Ta en Panodil om det behövs”.

Lillebror ringde också doktor Cosmic i veckan. Honom skickade jag till vårdcentral efter några dagar, när problemet inte gick över.

När man sitter därmed lillebror i telefon och försöker skönja just hur allvarliga symtomen är inser man vilket galet svårt jobb de som sitter i Tele-Q har. Tele-Q-sköterskorna är de som svarar på alla som ringer till vårdcentralen, och de ska bedöma vårdnivå och vårdbehov hos varje enskild patient, utan att träffa dem. Det är liksom inte alls enkelt. Vissa patienter vet vilka ”lösenord” de ska använda för att få komma till doktor och hamnar på besökslistan redan samma dag för något som knappt hade behövt komma till vården, medan andra som inte kan beskriva saker så väl bokas senare trots att det kanske var lite mer bråttom med dem.

Så det är svårt. Man ska verkligen ha all respekt för folk som svarar i telefon angående olika krämpor och oro. 1177, 112, vårdcentralernas duktiga sköterskor.

Själv springer jag till mina äldre kollegor i tid och otid om majoriteten av patienterna. Några få skickar jag hem utan konsult, men de flesta känns bättre att checka av innan. Ibland händer det att jag inte har en aning om vad jag ska göra med patienterna, men oftast har jag en plan i alla fall. Men inlärningskurvan är minst sagt brant.

Doktor Cosmic

För tre dagar sedan började jag jobba.

Nu är jag doktor. En arbetande småbarnsmamma. Heltidsanställd.

Och jag ska vara kvar på samma ställe i flera månader.

För första gången är det lönt att försöka lära sig namnen på sina kollegor, för nu är de faktiskt mina kollegor. För första gången kan jag ta med böcker och ställa dem på mitt skrivbord för slå i dem när jag behöver inför mina patienter. För första gången skriver jag anteckningar och recept och signerar i mitt eget namn, får ta ansvar för mina egna ord och mina egna beslut.

“Nu konsulterar jag dig, doktorn”, sa en sköterska. Till mig. Min initiala reaktion var ungefär “omgomgomgiiiihnääääaaaaahhhhh…okejdjuptandetag”. Typ. Och sen försökte jag rannsaka min hjärna för att hitta vettig kunskap från fem och ett halvt års utbildning som plötsligt känns alldeles för kort och otillräcklig.

Men Ekholmen är grym. Alla är jättesnälla och hjälpsamma, svarar på alla mina mer eller mindre dumma frågor och hjälper mig med allt från hur man sätter på telefonen på högtalarfunktion när man ska ha telefontolk, till konsulteringar om varje patient. Till slut tyckte jag synd om ST-läkaren som bor i rummet bredvid mitt, och som har ett mycket fullare schema än vi underläkare har, så jag gick och letade upp någon annan. Det är väldigt få ST/specialister på plats den här veckan och nästa tydligen, men sedan ska det bli bättre när alla återvänder från semestrar och kurser och annat. Men de som är på plats ställer upp.

Mest av allt är det så roligt. Det är kul att träffa patienter. Det är kul att läsa på och fundera. Det är kul.

Jag kände mot slutet av läk att det inte riktigt gick att komma vidare som läkarstudent, och efter tre dagar på jobb känns det som att det var helt korrekt. Det var nödvändigt med det här steget, att gå vidare och ta eget ansvar på riktigt. Nu kan jag börja att faktiskt växa i doktorskorna på riktigt.

En fin röd skylt har jag fått också...

En fin röd skylt har jag fått också…

 

Filar på bok och har ledigt

Det är sommar, det är varmt och jag är ledig. I början av ledigheten påpekade pappa att det kunde vara ett bra tillfälle att under sommaren publicera min bok, som jag filat på i flera år och som ändå är rätt nära att vara helt klar. Jag, som tycker att det är otroligt tråkigt att inte ha något alls att göra (åtminstone efter ungefär tre dagars ledighet, som behövdes efter examen och all energi som gick åt till det) tyckte jag det lät som en förträfflig idé.

Min bok, Elementalerna: De förlorade vingarna, är en fantasybok. Huvudrollsinnehavarna är en sjöjungfru (även om jag kallar dem “vattenfolket” i boken), och en prinsessa med vingar som bor i en stad ovan molnen. Det sätter väl lite tonen för vad det kan tänkas vara för typ av bok? Kanske? Jag vet inte om det finns någon som kommer vilja läsa, men det kommer ändå vara en omåttlig stolthet den dag jag håller min helt färdiga bok i handen. Det är inte den första bok jag skrivit – förutom romanlånga fanfics så har jag skrivit en fyra-fem böcker tidigare – men det är den första jag är så pass nöjd med att jag vill publicera den som riktig bok.

Så nu håller jag på att simultant ta fram ett omslag, göra en hemsida, och så klart redigera färdigt boken.

I övrigt har jag fortfarande en aningen svårt att förstå att jag är klar med läkarutbildningen. Från och till drömmer jag på nätterna att jag inte alls är klar, utan har en termin eller framför allt en tenta kvar. Det är lite konfunderande att vakna då. Men snart börjar “verkligheten” med jobb på vårdcentral. Det ska bli otroligt spännande och jag gissar på att jag kommer lära mig massor. Innan dess är det dags för dagisinskolning för vår lilla tjej, som snart blir fjorton månader och inte är så himla liten längre. Tiden swishar, som alltid, förbi.

Nerida

Nerida, en av karaktärerna i min bok!

 

Det går upp och det går ner

Jag brukar aldrig hålla till på skolan på tenta-P eftersom jag alltid har pluggat hemma och tentagruppat hemma med E, men den här terminen är det ju lite förändrat. Min nya tentagrupp håller till på skolan så att vi sitter och går igenom dagens plugg och extentafrågor mellan 17 och 20 på kvällen, vilket funkar jättebra. Har alltid lärt mig massor av tentagrupp, man får höra vad andra fokuserat på som man själv missat, och absorberar vilken typ av information som kan tänkas vara relevant att kunna inför tentan.

Obstetriken och gyn kändes rätt bra, vettiga frågor och saker jag kände att jag kunde okej. Efter tre dagar av “bra” frågor och fall kände vi i tentagruppen att det här nog kunde gå vägen – och sen kom vi till barn och nåt omöjligt fall om osteomyelit som vi inte varit i närheten på hela terminen, och då kändes det med ens sämre.

Det går upp och det går ner. Som alltid.

Har besökt biblioteket och läsesalen när jag varit på skolan också, och det är fascinerande och en aningen scary hur många jag sett som suttit med mina kompendier. Väldigt udda känsla. Just eftersom jag knappt varit på skolan under tenta-P tidigare har jag liksom aldrig riktigt stött på det. Men kul. Hoppas de gör nytta. Och att jag skrivit rätt i dem.

Om bara drygt en vecka är det dags för examen. Nästa vecka kommer försvinna i ett virrvarr av tenta och förberedelser inför examensdagen…