Tag Archives: Vardag

Första dagen av sista tenta-P

Första dagen av sista tenta-P (förhoppningsvis) är över.

Det brukar gå rätt mycket utför i mängden plugg för min del mot slutet av tenta-P, så det är alltid bra när det börjar bra (för att vara mig). Bra för att vara mig är 9-14 och 16.30-20. Däremellan lunch, lite gos med dottern och mannen, och träning. Träning är verkligen livsviktigt för mig under tenta-P, annars börjar det krypa i kroppen på mig och jag får inte ro till någonting.

Kvällsplugget var tentagrupp med nya tentagruppen, eftersom min gamla tentagruppskompis tog examen i januari och av någon anledning inte alls känner för att göra tenta-P för en tenta hon redan klarat (jag vet, tråkmåns). Det var trevligt i nya tentagruppen, och vi fick lagom mycket gjort på våra tre timmar.

Man är sådär motiverad till plugget på en lördag när alla andra är lediga, men jag försöker hitta motivationen i att om jag gör det här ordentligt och klarar den här tentan så är det inte någon mer tenta förrän det är dags för AT-tenta. Och det är rätt långt tills dess.

Skönt är också att det är ljust ute. Det är mycket bättre med sommartenta-P än vintertenta-P, då är det mörkt hela tiden och man blir så trött.

Imorgon är det andra dagen av sista tenta-P, efter dagens “normal graviditet och förlossning” är det nu dags för avvikande graviditet och förlossning…

Om två veckor har jag tagit examen.

“Hej, Camilla, läkarstudent.”

Så kom den så till sist, efter nästan sex år. Sista dagen av att presentera mig med: “Hej, Camilla, läkarstudent.”

Imorgon har vi en sista klinisk basgrupp, och sedan återstår faktiskt bara tenta-P och T11-tenta.

Och sedan är det klart.

Jag taggar bilder med #sistaallt och #snartdoktor, men det är ändå svårt att greppa. Det har varit så länge. Snart är det sex år sedan jag flyttade till Linköping med hela mitt pick och pack och utan att känna en människa här. Sex år senare är jag gift, bor i hus, har en helt ny stor extrafamilj, nära vänner – en dotter som snart är ett helt år gammal (och som firade dagen med att ta sina första egna stapplande steg).

Sista placeringen har varit väldigt bra. Att ha pediatriken sist har betytt en sista placering som på många sätt knyter ihop allt det vi läst. Visst, det är lite annorlunda när det handlar om små barn, men patofysiologin bakom astma och många andra sjukdomar är ju precis likadan. Och med en placering som barn får man se på helheten. Det har varit lite av allt. Och en hel del söta pyttebebisar, som fått mig att verkligen inse hur långt E kommit på 11,5 månad.

På lördag är det första dagen på tenta-P, och två veckor till examen.

Idag var sista gången den här skylten användes...

Idag var sista gången den här skylten användes…

Barnkliniken

Barnplaceringen är i full gång, nu är hälften snart avklarad. Jag har varit placerad på BOND (barnavdelning onkologi neurokirurgi diabetes), gått 12 timmar på barnakuten på Kristihimmelfärds, varit på Allergicentrum, BB, smärtenheten, lite mer på barnakuten, och idag på neonatalavdelningens samvård. Det är hoppigt, precis som på gyn, men det är givande och roligt.

Det är över förväntan att ha bara barnpatienter. “Barn” är ju dessutom en väldigt homogen grupp – de yngsta är pyttesmå prematurer, de äldsta är sjutton och nästan vuxna. Hur man bemöter dem skiljer sig stort, från den lilla 1,5-åringen som jag lekte tittut med i ett par minuter för att få lov att lyssna på hjärta och lungor (hon gick från rädd och totalvägran till att hon själv höll stetoskopet och drog upp tröjan), till uppföljningskontrollen av en 17-åring med cancer som bara är trött på att vara på sjukhuset och vill därifrån.

Jag ser min egen dotter i de flesta patienterna, allra tydligast i de små barnen så klart, men det är inte så svårt att känna enorm empati för föräldrarna. Det lilla barnet med inoperabel hjärntumör, som är så glad trots sin sjukdom, som inte har något hår kvar på huvudet… där brister mitt hjärta och det bränner i ögonen.

“Bli barnläkare!” säger alla våra handledare. De är alla helt övertygade om att det är det bästa någonsin. Och som sagt, det är över förväntan. Samtidigt kan jag inte annat än känna att jag inte riktigt orkar ha svårt sjuka barn som klientel, för även om många klarar sig och blir friska från cancer eller hjärtfel eller vad det nu kan tänkas vara, så tror jag inte att mitt hjärta hade orkat när det inte går vägen.

Men det är en bra klinik, med fantastiskt bemötande mot såväl barn och anhöriga, som mot oss studenter. En perfekt sista placering.

Snart är jag där

Idag opponerade jag på en alldeles utmärkt T6-uppsats. Dessa tio minutrar av diskussion kring upplägget av en studie om IBD (Crohns och ulcerös kolit), läkemedelsbehandling och prematurt födda barn hos dessa kvinnor, blev därmed de sista tio minutrarna jag behövde lägga på det som läk i Linköping kallar “Stadium III”. Stadium III har inkluderat OSCE-tenta, bildtenta, artikeltenta och nu opponering. Det har varit slit vid sidan av det “vanliga” plugget på terminerna: förberedelser inför OSCE med genomgång av allt vad jag och E kunde komma på i form av status, omöjligt plugg inför bildtentan, för hur pluggar man till en tenta som ska sammanfatta tio terminer? Artikeltentan kändes mest meningslös, och jag frågade mig gång efter annan varför det inte var en hemtenta.

Nu till slut T6-opponeringen, som för att knyta ihop säcken med där vi var för en halv utbildning sedan. Jag minns hur jag gick till min egen T6-presentation och tyckte att de där T11:orna, de var ju nästan klara och oj vad långt de kommit och oj vad mycket de kan.

Jag är där nu, ska kunna så där mycket.

Till hösten blir det underläkarvikariat på Ekholmens vårdcentral. Jag, som haft siktet inställt på akuten sedan länge, känner en enorm lättnad över att det blir något mycket mindre pressat som första vikariat, trots att jag nog hade kunnat få ett vik på akuten. Istället kommer jag vara en av flera underläkare på en vårdcentral som är vana vid att ha underläkare, som lägger stor vikt vid handledning och utbildning, och som jag inte hört något annat än gott om. Det kommer bli jättebra, ett perfekt sätt att ta mina första stapplande steg ut i min verklighet som läkare. Med allt det sagt inte att det kommer vara enkelt – patienter är inte enkla, människor är inte enkla, även om det säkert blir en och annan antibiotikakur mot öroninflammation att förskriva.

Om precis över en vecka är det dags för sista föreläsningen på läkaprogrammet. Timmarna innan dess är det sista basgruppen, ett litet mini-seminarium om Läkarens roller och attityder, med basgruppshandledare och allt. Sista, sista, sista. Och veckan därpå börjar sista praktikperioden. Denna gång styr jag kosan mot barnkliniken på US, vilket ska bli intressant. Jag gillade förlossningen och de små bebisarna – det är nästan svårt att låta bli att gilla det, tror jag, för det är väldigt mycket glädje där – och jag saknade det lite när teorin började den här veckan. Så det blir nog bra att avsluta utbildningen med barn.

Lite känner jag dock, och förmodligen flera med mig, att jag redan checkat ut från utbildningen. Jag har börjat mentalt förbereda mig på att vikariera, på att bli underläkare på riktigt. Vi förbereder examensceremoni och allt som har med det att göra. Alla obligatoriska seminarier känns därför ännu lite tyngre än vanligt.

Men allting rusar på och snart är det juni.

Snart är jag där.

Sista

Nu har jag skrivit min sista fältstudie. Fältstudier är en ondska meningslöshet uppgift läkarutbildningen hittat på, som tvingar oss att sätta oss ner och leta reviewartiklar på Cochrane och skriva ihop 2-3 sidor om någon intressant frågeställning vi hittat på inom ett relevant område för terminen. På T7 var vi tvungna att göra två, men sedan gjordes det om så nu är det bara en varje termin, vilket ju var en väldigt bra förändring. Den här gången valde jag att göra om huruvida det finns evidens för att använda akupunktur som smärtlindring vid förlossning, för det verkade lite småintressant.

Det blir många sista den här terminen. Just nu är vi på näst sista placeringen, och pediatriken kommer bli sista. Snart är det dags för sista teoriblocket, med den stora sista föreläsningen (“En eftermiddag på vårdcentralen”), sittandes i finkläder, och det efterföljande traditionella bubblet.

Idag fick jag T6-arbetet jag ska opponera på också. Det känns ganska längesedan man själv satt med det där arbetet, men jag minns hur otroligt tacksam jag var när det var över. När man kunde lämna T6 bakom sig. Själva T6 var nice, det var rätt mycket ledigt jämfört med vilken annan termin som helst, men skrivandet av det där arbetet var lite lagom mycket suck.

Och om 67 dagar är det dags för sista tentan.

(Sista tentan har jag visserligen sagt förr, en gång i tiden på juridiken, men det blev ju inte riktigt så. Typ alls.)

Gyn är för övrigt trevligt. Gått med förlossningsjouren (händelselöst), varit med på operation (sett robotkirurgi), varit med på dagop, gått på mottagning. Fått se många kvinnors underliv. Lite annorlunda. De nästkommande två veckorna blir mer förlossningssidan av gyn, med besök på Kvinnohälsan och pass med barnmorskor på förlossning. Spännande.

Anestesiplacering

Den här veckan och förra är det anestesiplacering som gäller. Iklädda blåa op-kläder får vi springa efter narkosläkare och -sköterskor som i gengäld lär oss en liten, liten del av allt de kan om att hålla fria luftvägar, söva, intubera, smärtlindra, och muskelrelaxera. Bland annat. Det har blivit PVK-sättning, sondsättning (bra mycket enklare när patienten är sövd, får man ju säga), inlärning om den stora narkosmaskinen och mycket mer.

I fredags lyckades jag intubera en patient på egen hand. Very cool.

På det hela taget en väldigt, väldigt rolig placering.

Nu ska jag iväg på anestesijour.

Scenarioträning

L läste gårdagens inlägg och konstaterade att det väl var bra, men jag hade glömt det viktigaste för framgångsrikt plugg: att hitta något man tycker om. Det gäller både inom medicinen och utanför skolan – fritid är viktigt. Själv har jag alltid tränat och oftast skrivit, det är mina två varianter för att slappna av och inte stressa. Nu i veckan, när stressnivåerna steg på grund av AT-ansökningarna och diverse annan stress, tränade jag tills jag inte orkade längre och vid det laget var jag lagom hög på endorfiner och väldigt lugn. Skön känsla.

Men på tal om saker man tycker om måste jag ju nämna Akuta verksamheter som vi haft i två veckor. Det har varit två veckor med undervisning om allt möjligt, med stort fokus på ABCDE-omhändertagande. Det hela kulminerade, efter en HLR-dag med både träning och scenarion om såväl vuxen- som barn-HLR, i en gemensam dag med sjuksköterskestudenterna på termin sex. I mindre grupper om 6-7 personer fick vi sedan träna scenarion. På en dag gick gruppen igenom sex olika scenarion med akuta fall, antingen med de avancerade simuleringsdockorna som finns på Clinicum, eller i något fall med en faktisk person/proffspatient. Det var en oerhört lärorik dag.

Efter att ha stått på ett scenario i onsdags (barn-HLR) som kändes allt utom bra, var det skönt att börja torsdagen med ett fall som kändes lugnt och stabilt för min del, trots att patienten hade en pågående hjärtinfarkt. Med ABCDE i huvudet tog jag mig igenom fallet och kom fram till hur jag ville handlägga det hela. Under tiden fick sjuksköterskestudenterna göra det jag bad om, såsom att sticka patienten (det fanns plastkanaler att sticka i i varje “patient”), blanda ordinerade läkemedel, ge vätska, kontrollera vitalparametrar, med mera. Det blev en enorm utveckling även för deras del under dagen.

Andra fallet kändes inte lika bra, med ett barn med anafylaxi, för att det är otroligt stressande när ett barn inte får ordentligt med luft (även om det är en docka). I min hjärna kändes det som att vi simulerade i evigheter, och som att jag var hur uppjagad som helst med hjärtat i halsgropen – men i feedbacken efteråt fick jag höra att jag varit lugn och trygg genom det hela. Så det är ju bra, att jag kan vara lugn utåt även om jag känner mig ordentligt stressad.

Sex fall blev det som sagt, och vi hade totalt en timme för varje fall med information innan och samling/feedback efteråt. Galet lärorikt och en av de bästa dagarna på utbildningen. Totalt sett har de här två veckorna varit bland det mest lärorika vi haft.

Stress

Imorgon ska vi ha HLR-utbildning. A-HLR, mer specifikt, d v s avancerad HLR, för oss inom sjukvården. Inför denna utbildning ska vi ha gjort frågor på HLR-rådets hemsida. Till att börja med kan man väl bli lite trött när ansvariga inte skickar ut någon länk till frågesidorna, utan man får hitta dem själv, men sedan blir man verkligen jättetrött när siten inte fungerar som den ska. Eventuellt är det bara för mig, men siten slutar svara ungefär var tredje gång jag försöker ladda en ny sida. Vilket är enormt irriterande när man försöker ta sig igenom sida upp och sida ner med instuderingsfrågor. Vad gör man? Just nu kommer jag inte vidare oavsett hur mycket jag vill.

I andra nyheter är jag smått stressad. Som grund till detta finns framför allt AT-ansökningarna, men också annat – jobb jag borde hinna med, plugg jag borde hinna med, och så vidare. Det är ju inte så att terminen stannar upp och väntar medan jag sysslar med sånt där som har med livet efter utbildningen att göra. Upcoming events är artikeltenta, opponering på ett T6-arbete, tre intensiva dagar på Akuta verksamheter, två veckor på anestesin, en fältstudieuppgift och mot slutet av terminen, sista tentan. Just nu känns det väldigt långt borta.

Samtidigt, ändå inte. Igår hade jag Cellstrimma-basgruppen och det var väldigt roligt. De är duktiga. En av dem identifierade mig som Dr Cosmic (börjar det namnet kännas ganska fånigt? Ja. Någon kommenterade att min bananacosmicgirl-mail är lätt psykadelisk.), vilket jag aldrig riktigt vet vad jag ska säga om, förutom att bekräfta att det är jag. Det är ju inte någon hemlighet. Anyway, jämfört med dem är man ju snubblande nära målgången. Examen. Uj.

Strax ska jag gå och träna, för om det är något som gör mig avslappnad och reducerar ångest så är det att träna. En lång stund på crosstrainern och sedan styrketräning. Började med poledancing för ett par veckor sedan, och jag känner att styrka är bra. Det är hur jobbigt som helst, mycket värre än man tror, att köra poledancing, trots att jag bara är en väldigt väldigt ny nybörjare.

Nu har jag laddat om HLR-sidan hundra gånger utan att lyckas. Så trött.

Akuta verksamheter och AT-ansökan

Förra veckan och denna har jag Akuta verksamheter, tillsammans med en tredjedel av klassen. Förra veckan bestod av lååånga dagar och jag lärde mig otroligt mycket. Från och till har jag till och med känt mig som en doktor…

Vi har lärt oss om ABCDE som är det stora fokuset för de här veckorna, där det inte är Andning-Blödning-Chock som det är för gemene man (pappa undrade vad D och E stod för, Död och Evighet?), utan Airway-Breathing-Circulation-Disability-Exposure. Kort sagt handlar det om hur det akuta omhändertagandet av sjuka/skadade patienter enligt en viss algoritm, för att ta det viktigaste (andningvägar) först, därefter näst viktigaste, osv. Som del i detta har vi också lärt oss om syrgasbehandling och CPAP/BiPAP, intox, immobilisering, Heimlich och en hel massa annat. Ska jag vara helt ärlig kom jag mot slutet av veckan inte ihåg så mycket av vad vi gjort. Det är det idag är till för. Att läsa anteckningarna och försöka komma ihåg allt.

Det har varit väldigt roligt, och kommer fortsätta vara trevligt från onsdag när vi går vidare med träning HLR, och ABCDE ihop med sjuksköterskestudenter (hittills har vi bara haft våra läkarstudentkollegor som låtsats vara sjuksköterskor under våra korta scenarion), och vi ska få skära i lammstrupar för att göra kirurgisk luftväg.

Men idag är det ledigt, och jag har suttit sedan niotiden med anteckningarna från förra veckan. Det var ett rätt stort antal sidor, men vid ettiden var jag klar. Nu är det bara att fortsätta med alla de föreläsningsanteckningar jag har kvar att gå igenom från teoriveckorna.

Samtidigt försöker göra klart min AT-ansökan. Idag öppnade de portarna för ansökningarna. I slutet av förra veckan hade vi en rolig föreläsare som undrade om vi sökt AT än, och på vårt nekande sa han, “Ja men bra, då är ni kompisar fortfarande.” Förhoppningsvis blir det inte riktigt så, men det är klart att alla vet att vännerna i klassen nu blir konkurrenter om samma fåtal AT-platser. Linköping utannonserar tolv platser (i resten av länet är det Motala tolv, Norrköping 17), och de brukar väl ha uppemot tio sökanden per plats. Ens chanser är ju således sådär, och ångestnivåerna är rejält höga. Skriva CV, fråga om folk vill ställa upp som referenser, samla intyg, och göra det personliga brevet perfekt…

Och ikväll är det dags för andra basgruppsträffen med Cellstrimman. Det är jätteroligt att lyssna på dem, nyblivna termin ettor, och någonstans påminna sig själv i all stressen om att det var där jag var för 5,5 år sedan. Var är jag då om ytterligare 5,5 år?

Dag två

Nollan har åter invaderat MedFak. Den heter ju så nu, skolan som förr hette Hälsouniversitetet (flumvarning: hög), det är numera betydligt mer sobert och vuxet i form av Medicinska Fakulteten. Och Nollan med sina gröna mössor och blåa brickor med namn på, för att de inte ska glömma sitt eget och för att de ska försöka komma ihåg ett eller två av någon annans. De där brickorna saknar man när nollningen är slut – helt plötsligt ska man veta vem som är ens kursare utan tydliga tecken.

Själv vet jag inte riktigt vilka mina kursare är alltid. En del har jag ju träffat, en del har jag gått i samma klass som förr, en del umgås jag med privat. Men en hel del har jag ingen aning om. Det är trevligt att träffa nytt folk, lite som att andas ny luft, efter att ha gått i samma klass i fem år.

Så här långt en kul termin. Idag stod basgrupp och Neonatal adaptation på schemat. Det senare var en riktigt bra föreläsning med en kul föreläsare och ett riktigt skoj ämne. Det är något med små bebisar som verkade få nästan alla att lyssna lite extra. Och de är små, nyfödda bebisar – ännu mer om de är prematura – men som föreläsaren konstaterade är de riktigt tuffa, de små. De klarar av mer omställningar än vi vuxna någonsin skulle klara av, med syrebrist och pH som är helt åt skogen och cirkulation som ska fungera annorlunda så snart de kommer ur sin mammas kropp.

Jag sitter och fascineras av vad Liten klarade av, helt utan att jag tänkte på det (jag hade annat att tänka på), när hon föddes. Galet!

Det börjar närma sig AT-ansökningar, sakta men säkert. Det märks en nervositet över klassen, lite undvikande än så länge, ingen vill riktigt prata om eller ens tänka på det. Men det kommer.

Nämnde jag i förra inlägget att jag bestämt mig för att doktorera? Slutgiltigt bestämde jag mig för det efter nyår, men det har funnits i tankarna under hela hösten. Min första artikel accepterades ju i våras och manus för ytterligare en är klart och ska skickas in. Så jag tänkte inte sluta skolan. För varför skulle jag göra det när jag pluggat sen jag var sex år gammal?