Tag Archives: Vardag

Superwoman

Vissa dagar är tristare än andra – magsjuka gör de flesta dagar typiskt tråkiga. Sovit bort hela eftermiddagen under dubbla täcken (det var ändå kallt). Nu något bättre.

Känns då alltid bra att få ett meddelande från en kompis som säger:

Alltså att du lyckades ta dig igenom t10-tentan trots flytt, höggravid mm gör dig fan till superwoman… Är ju HUR MYCKET SOM HELST att ta sig igenom

Igår fyllde Liten sju månader. Hej vad tiden går, liksom. Den lilla marodörbebisen har nu blivit väldigt mobil och kryper helt plötsligt. Eller kravlar. Hon orkar inte få upp magen från golvet, så hon hasar sig fram med händer och fötter. Det hela låter väldigt jobbigt, hon får stanna alldeles andfådd med jämna mellanrum innan hon beslutsamt tar sig vidare mot sitt mål, som allt som oftast är något ställe hon definitivt inte ska vara (leka med sladdar. leka med vedkorgen. leka med papperskorgen på toan. osv.). Och sedan blir hon jättearg när man tar henne därifrån. Än är hon dock ganska enkel att distrahera.

Men för drygt sju månader sedan höll jag på att plugga till den där T10-tentan, lite sådär höggravid över tiden. Och imorgon skriver mina gamla kursare sin sista tenta på läk… Det känns lite sorgligt ska medges att inte ta examen med dem, men samtidigt har jag världens bästa ursäkt för att inte vara där. Skulle inte byta bort dessa sju månader, någonsin.

Och så är jag tydligen superwoman. Eller var, för ett drygt halvår sedan i alla fall. :)

Superwoman

Superwoman.

Julgran

Det lider mot jul. Vet inte riktigt varför man säger så, för inte lider jag. Men det är väl någon gammal betydelse av lider. Eller något. Det är sånt som kommer på orddelen på Högskoleprovet, typ.

Never mind.

Vi har vår första gran i huset. Min första riktiga gran sedan innan jag flyttade hemifrån, vilket vid det här laget är en herrans massa år sedan. Hu vad tiden går. På samma tema är dottern nu över sex månader gammal och ska snart fira sin första jul. Inte för att hon förstår något av det, och i julklapp vill hon med all säkerhet helst ha papper inslaget i mer papper med kul snören i mängder, men ändå. Hennes pappa och jag vet att det är hennes första jul och det är speciellt. Så av den anledningen, och för att vi flyttat till hus där det finns en jättebra plats för en julgran (en sån där plats som man undrar vad man ska göra med resten av året, men just under julen har den en väldigt precis funktion). Vi åkte och köpte en julgransfot, och julgransdekorationer, och därefter en ståtlig kungsgran. Den blev precis lagom och är nu pyntad med ljus, glitter och kulor.

Julgran

Julgran!

Vilken bisarr tradition, egentligen. Ta in ett träd och pynta det. Ungefär som varför man pyntar påskris med fjädrar. ’cause it makes no sense.

Julklapparna är, i den lilla mån det blir julklappar, färdigfixade och inslagna. Trots dotterns önskan om papper att äta (för det är jättegott och prasslar jättekuligt) får hon inte bara papper, bara för att hennes mamma och pappa tycker att hon kan få något annat.

Efter jul följer nyår och sedan börjar det helt plötsligt närma sig att jag börjar skolan igen. Känns ganska konstigt, efter de här sex månaderna av ledighet, men det ska samtidigt bli skönt att komma tillbaka och göra färdigt. Och jag ska ju vara ledig i sommar ändå tänkte jag, så att E slipper börja på förskola samma sekund som hon fyller ett. Så det blir lite skola på väg mot lite mer ledighet.

Hoppas att ni alla finner lugnet inför julen. För min del är julen lugn och skön och trevlig, inte stressig och jobbig, och jag hoppas att ni känner detsamma.

Tom kalender

Med nästan 200 nerladdningar från min site, och tydligen uppladdat och spritt på annat håll utan nämnvärd cred, och sammantaget tre personer som sagt tack, så blir bildtentakompendiet definitivt det sista jag lägger upp gratis. Sån är jag.

På fredag är det dags för bildtenta för t10. Jag är fortfarande ganska förvånad över att jag inte behöver skriva den. Bildtentan ligger som ett mörkt moln över utbildningen, eller låg åtminstone över mig ungefär från det att jag klarat stadietentan på termin fem, och att jag bara behövde skriva den en gång var alldeles galet.

För egen del rullar livet nu på. Lugnt och stilla men ändå så snabbt.

När jag pratade med H konstaterade jag att jag nu verkligen måste ha varvat ner – plötsligt är min kalender i princip tom, och det är bara jätteskönt. Tidigare under hösten hade jag behov av att fylla kalendern med diverse aktiviteter, från amanuensande till kompisträffar. Jag tycker fortfarande att det är trevligt att träffa kompisar, men att vakna och ha det helt tomt i min kalender är lika trevligt. Jag är helt lugn med att min dag består av att ta hand om Liten och att ta hand om hemmet. Jag har visst gått och blivit något av en hemmafru, och är förvånansvärt okej med det. Det är ju ingenting som kommer förbli särskilt länge, i slutet av januari drar stressen igång igen, även om den förhoppningsvis blir lite mildare i och med det plugg jag ändå fått gjort den här hösten, när Liten sovit i famnen.

Det har uppstått ett inre lugn den här hösten, som är mycket behagligt. Jag hoppas att jag kan bevara det.

1500 kr till Rosa bandet

Det här årets kompendiekampanj drog in 1 500 kr till Rosa bandet och kampen mot cancer. Inte illa med tanke på att jag inte har gjort någon vidare reklam för det, eftersom jag haft alldeles för mycket annat att göra. Det här med att sitta ner och skriva blogg är inte så prioriterat när man har Liten att ta hänsyn till. När hon väl sover eller leker lugnt för sig själv finns det många andra saker jag hellre gör. Idag blev det att räfsa löv.

Lövräfsan invigd.

Lövräfsan invigd.

Det finns en del löv kvar, men det blev fem stora svarta sopsäckar med löv i alla fall som inte längre ligger på vår gräsmatta. Eklöv är tydligen inte bra för gräs, andra löv får dock ligga kvar. E sov inte under tiden, utan satt under filt och väl påklädd i babysittern och tyckte att det var otroligt roligt varje gång det blåste till, vilket det gjorde en hel del. Så hon var nöjd.

I helgen har föräldrarna varit här. De kom med tåg i fredags kväll och bjöds på tacos till middag, följt av Nutella cheesecake med Oreo-botten och vinbär (mums). L hade jour i helgen men kom ifrån i god tid både lördag och söndag, så vi hann med lunch på stan i lördags och en helt fantastisk middag på Shin Nori vid ett “stekbord” där vi fick fixa maten själv. Väldigt roligt. Det är bord som är nedsänkta i golvet och det var väldigt bra, för då kunde Liten ligga på “golvet” mellan stolarna på sin fårskinnspläd – och där låg hon nöjt och tittade på folk och lekte med sina fötter i en och en halv timme. Helt galet.

Nutella cheesecake med Oreo cookie-botten.

Nutella cheesecake med Oreo cookie-botten. Nom-nom-nom.

På Shin Nori med sashimi, L och pappa steker på stekbordet, och sushi.

På Shin Nori med sashimi, L och pappa steker på stekbordet, och sushi.

Igår var vi på babysim, vilket är väldigt kul, och mamma badade min mobiltelefon, vilket inte var lika kul. Således har min gamla Xperia Z1 gjort comeback medan den badade telefonen är på service där de förmodligen kommer komma fram till att den är bortom räddning och att jag således kommer få en ny. Vi får se.

Klockan fyra igår eftermiddag gick mammas och pappas tåg till Stockholm, och klockan sex imorse följde L efter. Är nu själv hemma med E, vilket är trevligt men vilket också får mig att känna att mina hjärnceller dör i drivor, eftersom man mest säger “gaga” (Litens ord för kvällen var a-bwababababa). Jag har dock varit ute och räfsat löven enligt ovan, samt köpt en fåtölj på Blocket. Om det nu är intelligenshöjande är jag inte övertygad om, men jag har gjort det ändå.

I slutet av januari börjar termin 11. Jag fick brevet om att jag har plats på programmet igen och även om det var helt självklart att jag skulle få det så var det ändå skönt att få det på papper. Det känns tryggare så. Det ska bli en kul termin med anestesi, pediatrik och gyn/obstetrik – de två senare känns väldigt nära just nu, och den första är bara rakt av spännande. Det är kul att se fram emot en termin, sist jag gjorde det var termin åtta… Och sedan är det helt plötsligt examensdags.

Research

I vanliga fall inför att jag gör något alls så läser jag på. Jag är ett fan av research. Inför att göra min första tårta läste jag på allt jag kunde i flera dagar, för varför ska jag återuppfinna hjulet när någon smart person redan gjort det för längesedan? Så jag researchar det mesta.

Men jag researchar inte särskilt mycket om barn.

Jag har läst på om säkra babyskydd till bilen och om barnvagn och sånt, men inte särskilt mycket om hur jag ska ta hand om min lilla bebis. Häromdagen sökte jag efter information om något, minns inte vad, och halkade in på någons blogg som handlade om barn. Kvinnan (typ alltid kvinnor) tog upp potträning – och jag tror kommentarsfältet hade femtio kommentarer, den ena mer stensäker på den andra om hur man skulle göra “rätt”. Den ena extremen var babypotting-sidan, den som förespråkar att man kan börja potträna barnet redan när det är mycket litet och att barnet ska vara blöjfritt vid 1,5 års ålder, och den andra extremen är de som rycker på axlarna och tycker att “tja, han/hon kommer ändå inte att gå med blöja när den är tonåring, så när han/hon vill så börjar vi med potta”. Och sen finns det allt däremellan.

Samma sak gäller det mesta.

Var bebis ska sova? Från ena sidans inställning att barnet ska sova ensamt redan från början, till andra sidan som tycker att det är grym barnmisshandel att tvinga bebisen att sova själv.

Ska man använda vagn eller ej? En del som bär sina barn tjugofyra timmar om dygnet, till de som återigen tycker att barnen kan ligga själva.

Fram- eller bakåtvänd i sittvagn? Jag lovar, vilket du än väljer så är det ett “trauma” för barnet enligt någon.

Amma, inte amma, ammar du tillräckligt, ammar du för mycket, är barnet för litet, för stort…

Sluta amma? Självklart ska barnet börja äta mat vid fyra månaders ålder, annars får det allergier. Nej, självklart ska det ammas till ett års ålder, annars får det allergier. Och om någon ammar tills barnet är tre, då är det alldeles förkastligt för att barnet inte kommer att bli självständigt – eller är det så att de som slutade ammas vid fyra månader kommer att bli förskräckligt otrygga?

Och. Så. Vidare.

Tidningarna är fyllda till bredden av tips och råd och rekommendationer. BVC säger gärna sitt om hur man gör rätt. Många som fått barn vet precis vad som funkar och räds inte att informera resten av världen, inte minst på Familjeliv.se och i kommentarsfälten på diverse bloggar.

Och jag, som alltid researchar allt jag gör, totalignorerar det för första gången i mitt liv. Jag gör på mitt sätt, på det sätt jag och L tycker funkar för vårt barn. För ju mer man tittar på diskussionerna, desto mer inser man att det nog inte finns så mycket saker som är säkra vad gäller rätt och fel, utan var och en gör det bästa man kan. Och det kanske också är så att anledningen till att det inte finns så mycket rätt och fel är att både barnen och deras föräldrar är individer.

Men vad vet jag…

Plötsligt

Plötsligt är vi en bit in i oktober.

Plötsligt är det höst på riktigt.

Plötsligt är E fyra månader gammal.

Det är fyra grader varmt på morgonen, och inte mycket varmare på dagen. När man kommer in från promenaden är man kall om kinderna och det värmer gott att komma in. Varm choklad lockar mer än glass och höstjackan är redan för tunn. Sommartäcket byts mot vintertäcke.

Liten bebis är inte så liten längre, övar och övar och övar på att använda sin kropp. Är nästan där för att kunna vända sig, bara lite lite kvar. Har kommit in i en rutin, en rutin mamma dessutom förstår. Sover genom nätterna förutom en snabb matpåfyllning vid halvsjutiden, och efter två vakna timmar på förmiddagen vill man sova en liten stund igen. Vill alltid sitta framåtvänd, aldrig bakåtvänd i famnen. Man måste ju se livet för att uppleva det.

Kompisar i skolan har redan hunnit igenom sju veckor av höstterminen. Sista dagen för att söka placeringar inför våren närmar sig, min lapp om återkomst är inskickad. För den klass jag gick i fram till i våras närmar sig examen med stormsteg.

Nästa gång det blir sommar tänker jag ta min examen, min andra examen. Den 13 juni 2009 tog jag min första, sju år senare är det dags igen.

Det är tur att ingen berättade hur mycket slit det skulle vara att nå dit. Och än är jag inte där.

Målet är inte meningen, resan är det som betyder något. Resvägen har ändrats en aning, definitivt till det bättre.

Plötsligt har jag varit mamma i fyra månader.

Allt som hänt och allt som kommer att ske

Enligt Facebook, som vänligt påminner en om gamla minnen som hände samma dag för x antal år sedan, var det fem år sedan mamma och pappa kom hit och gjorde som Askungens gudfé med trollspöt och förvandlade min lägenhet – men istället för ett spö hade de med sig en slagborr. Det var en underbar helg. Jag flyttade till Linköping och kände inte en människa här, och i mitten av september hade skolan visserligen börjat, men det var ändå inte i närheten av att vara så att jag hittat några nära vänner. Jag saknade allt vad jag lämnat bakom mig och började planera för att ge upp och söka till Lunds läkarprogram istället, för att vara nära hemma. Tur jag inte gjorde det – sju månader senare skulle jag ju träffa L…

Men mammas och pappas helg här gjorde lägenheten betydligt mysigare och jag minns det med oerhörd värme.

Sedan dess har livet förändrats ganska markant. Jag träffade L, vi förlovade oss, vi gifte oss och vi fick vår fantastiska lilla bebis. Jag har klarat av en, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio och tio terminer på läkarutbildningen, jobbat som personlig assistent och undersköterska, och gjort praktik på massor av kliniker. Bland så mycket annat som hänt.

I torsdags påbörjade jag min 57:e dagbok. Mitt allra första dagboksinlägg skrev jag den 28/1-97. Det närmar sig helt enorma tjugo år av dagboksskrivande. Jag skriver i princip varje kväll, långt eller kort, några ord eller flera sidor. Det beror på dagen, på känslorna, på om det är något viktigt som skett eller om det bara är en dag bland alla andra. Jag har ingen aning om vad jag ska ha dem till, eller om någon någonsin ska få/kommer vilja läsa dem, men de finns där, nerpackade, alla femtiosex stycken.

Nu kommer det en ny höst och jag gick och tänkte när jag var ute med E, att jag ser fram emot det på ett helt nytt sätt. Jag ser fram emot att vara med när mitt barn upptäcker världen, när hon får se träd som är röda och orange istället för gröna, och hennes första snö. Julen kommer bli speciell i år, när hon är en del av vår familj.

 

Stafsätersglass, sång och spirometri

En del pensionärer konstaterar efter ett tag att de inte förstår hur de hann med att jobba. Det finns ju så mycket annat att göra. Jag tycker det känns lite likadant – hur hann jag med att plugga? Sanningen ligger väl dock i att jag numera tillbringar all tid jag tidigare lade på att plugga, och en hel del ytterligare tid, på att ta hand om en liten varelse som kräver kontinuerlig uppmärksamhet. Den mer spännande frågan blir väl således hur jag ska hinna med allt när jag inte ska vara mammaledig längre… Men det är ett senare problem.

De senaste dagarna har min mamma varit på besök – i helgen var även pappa närvarande. Det var en ytterst regnig helg så de där långa promenaderna som vi brukar ge oss ut på blev det ingenting med. Vi tog bilen när vi åkte iväg och besökte Gamla Linköping inklusive Cloetta, och vi tog bilen ut för att köpa på oss litervis av Stafsäters galet goda glass. På kvällen, efter att L lagat fantastisk mat (he really outdid himself med torsk på fredagen och entrecôte på lördagen), ställde vi upp alla tio förpackningarna glass och alla fick ta vad de ville. Mums. Fredagens Oreo cookie key lime pie-efterrätt var inte helt fel den heller.

Glass!

Glass!

Pappa åkte hem till London och mamma åkte till Stockholm för kick-off med Look Good… Feel Better som hon volontärarbetar för. Sedan återvände hon till Linköping på tisdagen. I mellantiden hann jag med att äta en trevlig lunch med en kompis, och ha min första Cellstrimma-basgrupp. Cellstrimman är en liten 7,5 hp extrakurs man kan välja att gå på termin ett av läkarprogrammet i Linköping, för att fräscha upp kunskaperna från gymnasiet och fördjupa dem en aning. Den här terminen valde de ansvariga att ha äldrekursare från de sista terminerna på läk som handledare för varje basgrupp, och jag anmälde mitt intresse. Det var väldigt roligt att lyssna på dem, se allt vad de har framför sig och minnas var jag var för fem år sedan. Det ska bli intressant att höra hur mycket de hinner lära sig till måndag, då vi har nästa basgrupp.

I tisdags återvände mamma till Linköping. Jag och L utnyttjade barnvaktshjälpen på kvällen för att åka och hämta våra nya garderobsdörrar som till slut kommit efter ett antal veckors väntan, och vi hann också införskaffa en ny sänggavel från min bästa kompis Blocket. Vi har letat ny sänggavel i år och dag, och så snubblar vi över en som var både perfekt och billig – win! Lite mek för att få in den i bilen och köra hem den, men inte så farligt. Sedan satte vi upp dörrarna och L ställde gaveln på plats, och plötsligt blev sovrummet så enormt mycket trevligare än tidigare.

Igår undervisade jag spirometri för fyra basgrupper av T2:or, deras första labb för terminen. Jag hoppas att de lärde sig något, det finns en del i den labben som är lite mer komplicerat att förstå. Efteråt gick mamma och jag till stan. Vi gick och gick och gick, med ett fåtal pauser – först lunch på Stångs magasin, sedan en kortare paus när E blev väldigt hungrig, och sedan en fika på Chocolat. Däremellan gick vi en väldig massa. Över 22 000 steg blev det igår… Mamma hade E i sele stora delar av tiden och det trivdes båda två med alldeles förträffligt. Det var Es tremånadersdag – tiden flyger förbi i en aldrig tidigare skådad hastighet.

Igår kväll gick jag på kör för första gången på år och dag. Joyvoice. Vi var säkert hundrafemtio pers som sjöng, vilket blir mäktigt alldeles oavsett om folk sjunger rätt eller inte. Trevligt att komma ut och sjunga.

Mamma åkte hem till London idag, efter att ha städat delar av vårt hus (för att hon helt enkelt inte bara kan sitta ner)… Jag och E har gosat stora delar av dagen, vilket varit väldigt mysigt.

Dagarna fortsätter försvinna i en rasande hastighet. Imorgon ska jag göra tårta.

Tips och råd från allt och alla

Min dotter somnar någon gång mellan tio och kvart över elva varje kväll, och sover sedan till ungefär sex-sju-tiden på morgonen. Då vill hon ha mat, och allt som oftast somnar hon sedan om igen och sover till nio. Så har hon varit sedan hon var fem veckor gammal, då vi flyttade henne till eget rum.

Alla andra föräldrar jag pratat med tittar mer eller mindre avundsjukt på mig när jag beskriver mina nätter. Själv inser jag att jag har haft en enorm tur med en liten bebis som trivs så bra att sova på natten, men det har också hjälpt mig långt i insikten om hur olika människor är redan när de är spädbarn.

Det finns ingen gång i livet då vi får så många tips, råd och rekommendationer som när vi precis blivit föräldrar. De kommer från folk från när och fjärran, från nyblivna far- och morföräldrar, från vänner, från släktingar, och från fullständiga främlingar på stan. Alla är experter på spädbarn. Googla en fråga om något som har med bebis att göra så hamnar Familjelivs självutnämnda experter högst upp, istället för 1177. Föräldratidningarna berättar hur du får ditt barn att äta rätt, att somna på kvällen, hur du löser alla problem du möjligen kan ha. Alla kan och vet allt om vad som är bäst för alla andras barn.

Förutom att de inte alls gör det.

Jag är expert på mitt barn. Jag vet att hon kan sitta nöjt för sig själv och jollra i babysittern på förmiddagen i en halvtimme utan problem, men om jag försöker samma sak på kvällen så blir det tjut inom ett par minuter. Jag vet hur hon blir alldeles tung i min famn när hon somnar djupt för natten, mot hur hon aldrig somnar på det sättet på dagen. Jag vet att om jag är varm så är hon kokhet. Jag vet att hon avskyr att inte vara med och se vad som händer, så att ligga i barnvagnen är oftast urtråkigt och att bli buren bakvänd resulterar i illvrål av protest.

Jag vet det, men inte gör det mig till expert på något annat barn.

Jag har valt att inte köpa några föräldratidningar, jag ignorerar det mesta folk ger i tips-och-råd-väg, jag låter numera även bli att lyssna vidare mycket på BVC sedan de gett råd som gav mig dåligt samvete i flera veckor över att jag gett mitt barn mat. Jag och L gör det som passar oss, och framför allt det som passar E. Vi samsover inte eftersom hon och vi alla sover mycket bättre var för sig. Hon har fått börja sitta framåtvänd i sjal/sele väldigt tidigt eftersom hon avskyr att sitta bakåtvänd. Och så vidare. Det som funkar, det funkar. E berättar högljutt när det inte funkar. Och hon sover jättegott om natten när hon får sova själv. När hon börjar göra ljud ifrån sig på morgonen – hon skriker inte, utan gör ett lite högljutt joller, blir tyst och väntar för att se om någon kommer, och gör sedan samma ljud igen om man inte är snabb nog – kommer jag och tar upp henne.

Så sluta lyssna på alla de där goda råden om allt. Gör det som funkar.

När jag plockar upp henne och hon ler, då vet jag att det jag gör kanske inte alltid är helt rätt, men det är tillräckligt rätt och hon är nöjd.

Hennes leende får hela min värld att bli varmare.

Bröllopsdag och dagar som går

Det är inte så prioriterat med blogguppdateringar just nu. När liten sover får man passa på att plocka undan, fixa saker, och sova själv – om inte liten somnat i sjalen, för då är det svårare att sova. Då får man baka istället. Om mindre än två veckor ska vi ha namngivning för liten och litens kusin, så två tårtor ska bakas till dess. Tur att liten inte är det minsta brydd när vispen går på högvarv.

Förra veckan åkte jag till Barsebäck och hälsade på föräldrarna. Eller ja, åkte på retreat och blev omhändertagen. Fick sova på eftermiddagarna och även på morgnarna – klockan sju, när liten fått sitt morgonmål, gick jag in till mamma som hoppade ur sängen, tog E och gick ut på promenad med henne så att jag fick sova vidare. Fantastiskt skönt och välbehövligt. E är jätteduktig på att sova om nätterna, vaknar oftast bara en gång och sedan tidigt på morgonen och somnar snabbt om efter båda, men det är ändå mindre sömn än jag behöver.

På dagtid lämnade liten knappt sin mormors famn, och om hon gjorde det var det oftast för att istället bosätta sig i morfars famn. Jag tog hand om matningen, i övrigt fick jag själv äta både frukost, lunch och middag med två händer!

Tänk vilka saker man blir glad över numera.

Annat som gör en ljuvligt glad är när liten ler upp mot en. Det har hon gjort sedan ett tag tillbaka, men det blir allt mer frekvent och lättare att locka fram.

I Barsebäck fick E träffa sin morbror också för första gången. Det första hon gjorde var att ge honom det största smil jag sett. Hon verkade förstå att hon behövde charma honom kanske lite mer än mormor och morfar behövde charmas. Det fungerade alldeles utmärkt, lillebror blev fullständigt charmad.

Att åka tåg med spädbarn var spännande, men oj vad hjälpsamma folk blir. Tåget var tacksamt i tid både dit och hem, och tågvärdarna ska ha all cred för de var hur snälla som helst och hjälpte med det de kunde. När jag skulle få ihop barnvagnen inför avstigning på vägen hem bad jag en av mina medresenärer om hjälp, och hon gav ett strålande leende och sa, “Oooh, jag har längtat efter att få hålla en sån här liten igen!”. Och sen satt E där ett par minuter. Nemas problemas.

L har jobbat och jobbat. Full vecka följt av helgjour som igår varade i över elva timmar.

Idag firar vi tvåårig bröllopsdag. Tänk att det är två år sedan vår underbara dag på Bjärka-Säby. Det känns det inte som, samtidigt som det känns så mycket längre sedan. Livet har förändrats, framför allt för sex veckor sedan. Bröllopsdagen är och förblir ett fantastiskt minne, en av de bästa dagarna i mitt liv.

20 juli 2013.

20 juli 2013.