Tag Archives: Vinter 2010-11

Extentor och minnen av rosor

Någon har varit inne och kollat på mitt inlägg Rosor (det ser jag i statistiken, vilka sidor som klickats på). Varpå jag insåg att det gått sju månader (!) sedan jag fick dem och jag vet fortfarande inte vem som skickade dem. Det hela är mycket udda. Borde man inte vilja få cred för att skicka fina blommor till någon? Ler dock fortfarande när jag läser inlägget, för det hela var ju så coolt.

Idag är det söndag, fast det fick jag påminna mig själv om efter beräkningar – det hade lika gärna kunnat vara vilken annan dag som helst i veckan. Nog för att jag tog lite sovmorgon till nio, men det första jag gjorde var ändå att sätta mig och plugga. Underben/fot, nu klar med nya bilder och roligheter. Lät L sova vidare tills hans klocka ringde, det verkade han tycka var skönt.

Foten med hemska ledband åt alla håll och kanter. Ben och muskler har jag i alla fall bra koll på nu.

Den och en till ligger sist i min PDF och i min PDF med stående bilder, nu uppdaterad. Nu finns alla anteckningar här. Håller nu på med leder, brosk, kollagen, och benbildning och ska fortsätta på dessa saker när jag a) bloggat och b) tränat. Med dessa saker klara är jag sedan färdig med tenta-p dag 9. Av totalt 14, känns nästan som att det kan funka det här – att orka tenta-p alltså. Att klara tentan är en helt annan grej.

Tentan kommer som vanligt att bero på frågorna. En del av frågorna är bra, saker vi i tentagruppen kan och tycker är vettiga. Sedan kommer frågor som:

Beskriv de tre olika anatomiska leder som ingår i axel-skulderleden, och även den funktionella fjärde leden som tillåter de mest extrema lägesförändringarna. Redogör också för vilka ledytor, ledband, och muskler som ingår i dessa leder samt deras funktioner och hur de ligger i förhållande till varandra. (10 p = ca 2,5 p per led)

…och då sjunker självförtroendet till någonstans i skosulorna och jag vill mest gå och lägga mig. Eller, bästa frågan (not) hittills:

Det finns fyra nervgrenar som härrör från plexus cervicalis och som är rent sensoriska. Namnge dessa och tala om vilka områden de innerverar. (2 p)

Det där med att ingen föreläsare, amanuens eller annan sagt något om cervikalplexat spelar tydligen ingen roll. Jag håller tummarna för att den där idiotin är en rest från för längesedan, då cervikalplexat ingick. Som det är är brachialplexat tillräckligt jobbigt.

L har bildtenta imorgon, så jag kommer hålla tummarna stenhårt för honom hela förmiddagen. Själv ser jag fram emot om lite under två veckor, då tentafan är gjord och jag har sommarlov.

Igår såg vi “The Social Network“. Den var riktigt bra faktiskt. Tjejerna är plastkaraktärer utan något som helst djup och man får väl inget direkt grepp om huvudrollsinnehavaren, men den har fantastiska oneliners och dialog och är allmänt väldigt intressant om det som tar upp så mycket av vår tid numera – Facebook.

Trött på smärtframkallande sporter

Vill börja dansa igen. Är så trött på sporter som gör ont, även om jag verkar onödigt dragen till dem.

Dans är bland det roligaste jag vet. Att köra en lagom komplicerad koreografi till en riktigt bra låt och känna hur allt bara flyter är helt underbart. Då är jag, som så sällan lever i nuet, helt närvarande. Flyt med rörelserna, gestalta en känsla. Göra samma koreografi på olika sätt, sött eller sexigt eller tekniskt korrekt eller någon kombination av dem eller något helt annat. Variationsmöjligheterna är stora.

Min stint i volleyboll lär bli kortvarigt. Dels för att jag inte orkar vara riktigt så dålig på något som jag är på bollsport, dels för att det gör ont. Tog väl sju minuter innan jag bröt ringfingret bakåt. När jag spelade i Dubai för något år sedan – beach volley i strålande sol och varm sand, mmmm! – stukade jag två fingar så att de var svullna till dubbel storlek en stund senare. Pallar inte riktigt med det.

Jutsu har jag inte varit på sedan innan jul, mest på grund av tidsproblem – först var det nollning och då varken fick eller hann vi träna. Sen var det en vecka, sen blev jag sjuk och förra veckan var det nollningsutskottsmöte. Har intentionen att gå på onsdag. Det är dock inte utan att det är ytterligare en sport i raden som kan göra ont, allra mest eftersom de kör en jutsu här som jag inte trivs riktigt med. Jag föredrog den jutsu vi körde i Malmö, som är mjukare och med lik aikidon, kanske mest eftersom två av instruktörerna också körde just aikido. Jag håller fast vid åsikten att om jag velat träna combat så hade jag valt en annan kampsport – det finns en uppsjö. Personligen vill jag inte hålla på med jutsu som kräver skydd och som ska vara så fruktansvärt ‘verklighetstrogen’ – det är inte min grej. Hellre då aikido, även om det också har sina svagheter.

Judo slutade jag på efter två månader. Även där dubbla anledningar – en nära nog knäckt näsa och min generella avsky mot ne waza, vilket kan översättas med mattbrottning. Vi kör det även på jutsun och det är det jag tycker sämst om. Jag är ganska bra på det – är betydligt smidigare än de flesta killar och ger sällan upp – men det är inte roligt.

Måste hitta dans i den här stan. Är bortskämd med Jonas Hedqvists danslektioner – showjazz och ‘MTV Moves’ som var ett så bra namn för det säger vad det är för typ av dans – och vill hitta en motsvarighet, men det är inte helt enkelt… Tills vidare kör jag på med crosstrainer sex gånger i veckan. Det gör inte ont och med ett avsnitt av någon bra TV-serie går tiden fort.

Baka baka liten kaka

Har kommit fram till att det är väldigt roligt att baka och försöker mig således på både det ena och det andra. Häromdagen blev det scones. De enda förändringarna jag gjorde mot receptet var att byta ut mjölet mot dinkelmjöl (nyttigare), dra ner på mängden salt (för vi har nyss lärt oss i skolan att vi i västvärlden äter alltför mycket salt och borde dra ner på det en bra bit) och att lägga på pumpakärnor och solrosfrön ovanpå innan jag gräddade dem i ugnen. Blev alldeles utmärkta. Åt med Philadelphiaost, yum!

Scones

Igår kväll kände jag för att baka muffins. Eftersom J inte är hemma valde jag att låta bli att göra chokladmuffins – det får vänta till nästa helg, då han kan få dem nygräddade. Istället gjorde jag äpple-kanel-muffins eftersom de är på delad förstaplats över mina favoritmuffins. De ska helst smaka som mammas mjuka äppelkaka med kanel och det visade de här muffinsarna göra. Originalreceptet finns här, men jag ändrade lite:

Äpple-kanel-muffins
12 små muffins

Muffinssmet:
3 1/2 dl vetemjöl
1 1/2 tsk bakpulver
125 g osaltat smör, rumstempererat
1 3/4 dl strösocker
2 ägg
1 1/4 dl mjölk
2 tsk vaniljsocker
1 eller 2 äpplen, beror på storlek

Kanelfyllning:
1 1/4 dl vetemjöl
3/4 dl strösocker
60 g smält smör
2 msk malen kanel

Blanda alla ingredienserna till kanelfyllningen och ställ åt sidan. Skala äpplet/äpplena, skär dem i klyftor och dela klyftorna på mitten. Vänd bitarna i lite socker och kanel.

Vispa smör och socker pösigt med en elvisp och tillsätt äggen, ett i taget. Blanda i mjölken, vaniljen och de övriga torra ingredienserna i äggblandningen. Ös i kanelfyllningen i blandningen, blanda ordentligt. Fyll pappersklädda formar med smeten, nästan upp till kanten. Tryck ner äppelklyftorna i smeten, gärna många. Strö över rikligt med malen kanel och grädda sedan 25 min i 175°C.

Jag rekommenderar varmt användningen av muffinsplåtar i silikon. Det är bäst. Sätt i muffinsformar i plåtarna så slipper man dessutom rester i någon större utsträckning. Mitt resultat av ovanstående recept:

Äpple-kanel-muffins

Som synes håller snön på att försvinna här. Jag håller alla tummar som finns för att det inte kommer mer vitt jox nu, det här har varit alldeles tillräckligt många månader med snö och is. Just nu står termometern på 6 grader, vilket är mycket trevligt.

På tal om tummar som är ett finger så har fingrar och händer och underarmar alldeles, alldeles, alldeles för många muskler. Jag vet inte hur jag ska kunna komma ihåg dem. Överarm och axel var rena lågstadienivån i jämförelse. Än är det i alla fall långt tills vi ska tentas på det, men tiden rusar förbi – och det är när man tänker efter bara typ elva veckor till tenta-p eller något i den stilen, som en av mina kursare så snällt påpekade. Jag vill helst inte tänka på det.

Bästa sittningen

Igår var det sittning igen. MedSex eminenta festfixare S och U hade, tillsammans med lika eminenta festfixare från PsyKO, bokat Platå och satt ihop den hittills bästa sittningen jag varit på. Temat var Gökboet eller speed-dating på dårhuset, vilket starkt bidrog till att göra det till en helt grym sittning.

I vanliga fall blir sittningar efter ett tag ganska långdragna. Man bordsplaceras och hamnar med folk man inte känner, vilket leder till i runda slängar 45 minuters prat – man hinner då gå igenom standardfrågorna: Vad pluggar du (0m det inte är bara-läk-sittning)? Var kommer du ifrån? Hur gammal är du? Några frågor om hur man trivs på utbildningen, i staden, och lite efterföljande frågor. Detta upprepas med samtliga man sitter nära nog för att höra – ljudnivån kan ju vara ganska hög – innan det, om man inte fattar tycke för varandra, går lite i stiltje. När sittningen går in på sin andra timme och senare även sin tredje timme blir det ofta lite tråkigt om man inte hittat någon vidare gemensam grund att stå på än att man pluggar samma utbildning eller har släkt i samma hemstad eller whatnot.

PsyKO-LÄK-sittningen löste detta fantastiskt väl genom att efter de där första bra 45 minutrarna, det vill säga efter förrätten, låta oss byta platser. Vi hade vid anländandet emottagit varsitt kuvert, i vilket det bland annat fanns ett sönderklippt kortlekskort, där vi skulle hitta den som hade den andra halvan av kortet, allt för att vi skulle mingla så mycket det bara gick innan middagen, och det fanns även andra kort som bestämde hur man skulle förflytta sig under middagen. Efter lite kaos fick jag således nytt bordssällskap. Lite senare, efter huvudrätten, fick vi igen byta platser – det hela gav gott om kontakt med en massa roliga människor.

Givetvis serverades vi också riktigt bra underhållning. Logopedernas Oralspex kom och de var faktiskt grymma. Faktiskt, eftersom de inte lät särskilt bra på balen, men jag kan numera sluta mig till att det hade med att deras sång då skulle fångas upp i mikrofoner och det blev inte bra, snarare än att de på något sätt inte håller måttet. Ett helt gäng riktigt bra sånger! Även PA-programmets festeri kom och de var lika bra. Dessutom riktigt kul att se ett icke-HU-festeri, eftersom det är HU:s festerier vi oftast får se.

Eftersom PsyKO och MedSex anordnat sittningen avslutades den givetvis med att de uppträdde. En låt sjöngs tillsammans och den var sockersött gullig om hur vi ska jobba tillsammans för att ta hand om människor.

Maten som serverades fick mycket väl godkänt – laxmacka till förrätt, fläskfilé med potatisgratäng till huvudrätt, och chokladkaka till efterrätt. Gott! (Och att slippa laga mat själv är alltid skönt). Tempot för kvällen var “ångestframkallande” om jag minns rätt och det sjöngs så klart som sig bör på studentsittningar.

Efter avslutande sång blev det mer mingel och när borden plockats undan öppnades dansgolvet. Efter en stund blev det dock mellanfest hemma hos O. Detta ledde till möten med ännu fler nya människor; många äldreäldreäldrekursare (T10, T11) att prata med, vilket är roligt för det ges inte så många chanser att umgås med dem i vanliga fall.

Tror vi återvände till Platå någon gång vid halv 1-tiden, men jag är inte säker. Återvände gjorde vi i alla fall. Jag och U satt och pratade en stund och därefter blev det dans. Tyvärr sög DJ:n sätt rejält; han spelade mest discoversionen av hissmusik – ingen text, samma beats i en kvart. Inte roligt. När det väl var någonting med text var det förvånansvärt ofta låtar jag aldrig hört och det är ju nästan bra jobbat. Här och var stoppade han in någon känd låt och då fylldes dansgolvet snabbt på med folk. Man kan ju tycka att en DJ borde vara uppmärksam på vad som går hem: när folk står och ser uttråkade och bara gungar lite distraherat från sida till sida ut är det nog dags att byta musik.

Lite innan tre drog jag och U oss till slut hemåt. Jag var förvånansvärt pigg vid det laget, med tanke på min generella ovana vid att gå ut två dagar i rad. Dessutom var jag uppe klockan åtta igår morse för att vi skulle ha TBC-test i skolan klockan nio. Jag vaknade faktiskt av mig själv klockan åtta – jag hade egentligen planerat att motvilligt trilla ur sängen då klockan ringde vid halv nio, för att snubbla till skolan utan att äta frukost och sedan snubbla hemåt igen. Ibland förvånar kroppen en. Å andra sidan sov jag idag till tolv, så det var ju inte utan att jag gav mig själv ett visst mått av sömnskuld i och med kravallen.

Ser redan fram emot nästa års PsyKO-LÄK sittning :)

Kravall och alkohol

En tjej ligger på golvet, okontaktbar med spasmer.  Det slutar med att hon bärs ut på bår av närvarande sjukvårdspersonal.

Några minuter innan står jag och tittar ut över dansgolvet. Det är fullt av folk och det dansas och dricks med ölglas i högsta hugg. Framme vid scenen är det tätt packat. En del av de som dansar är så pass onyktra att de knappt kan hålla balansen och från och till ser det ut som att de ska dra med sig hela dansgolvet ner i en hög.

Det är kravall; krav på overall; studentfest i Linköping.

Jag har ingen åsikt om alkohol, eller kanske snarare ingen åsikt om andra människors intag av alkohol. Faktiskt, även om jag blivit tilldelad åsikter med jämna mellanrum. Jag vet vad jag vill och inte vill gällande alkohol för min egen del, men det försöker jag – faktiskt – inte överföra på någon annan. Jag tycker att det är djupt oansvarigt att dricka i vissa situationer, allra mest då det blir fara för liv och hälsa som när man sätter sig i bilen efter att ha druckit – men rent generellt är det upp till var och en att välja.

Behöver man dricka för att ha kul på en fest? Det enkla svaret är nej. Jag har haft extremt roligt helt nykter på många fester. Det handlar inte om alkoholhalt – det handlar om kompisarna, musiken och stämningen. Man kan vara spik nykter och ha jätteroligt och man kan (har jag hört från vänner) vara stupfull och ha jättetråkigt.

Igår möttes jag av två vitt skilda åsikter gällande kravall. Den ena var att man inte kan gå på kravall nykter, för alkoholhalten på kravaller är så hög att man mest bara ser de andra som är galet fulla och blir trött på dem. Den andra var att man definitivt kan gå på kravall nykter, det är bara en fråga om inställning och umgänge.

Jag ligger någonstans mitt emellan och väger. Visst handlar det om inställning och umgänge, samt musik, för precis som att ingenting blir roligt om man går in med åsikten att det kommer vara tråkigt så blir det mesta roligt om man går in med den inställningen. Med rätt människor omkring sig – folk man tycker om, folk som är på gott humör – blir även de tråkigaste saker roliga och när det är fest börjar man inte på en tråkig-nivå, oftast. Samtidigt blir jag oerhört frustrerad när jag för tredje gången får öl spilld på mig, eller när folk som inte kan gå rakt trampar mig på tårna gång på gång, eller när det inte går att ta sig fram för det står folk och hånglar kors och tvärs över korridoren. Var och en för sig är det inte så farligt, men efter ett par timmars upprepning blir det ganska tjatigt och irriterande.

Således pendlar jag fram och tillbaka. Kravallen igår var övervägande rolig, tack vare folket och bra musik. Min inställning var mer tveksam, eftersom jag fann Luciakraballen i december så tråkig och därför hade en negativ uppfattning om kravall. Till nästa kravall, Goldfever, om två veckor tror jag min utgångsinställning är bättre.

Blir fester roligare när andra dricker, även om jag är nykter? Det känns som att det svaret är ett otvetydigt ja. Alkohol ger en uppfattad frihet åt folk att bete sig på diverse sätt. Jag skulle tro att i mångt och mycket är det inte alltid alkoholen som släpper spärrarna, utan den generella uppfattningen om att man får släppa loss när man druckit. Man kan skylla på alkoholen. En av anledningarna till att jag tror det – utöver de studier jag läst om som ger teorin på fötterna – är att jag själv kan dras med av denna inställning trots att jag inte dricker. På en riktigt bra fest blir effekten även på mig att jag släpper kontrollen.

Kravallens dansgolv hade inte varit så roligt om alla varit nyktra. Men å andra sidan hade tjejen förmodligen inte legat okontaktbar på golvet heller.

Det finns positivt och negativt med alkohol.

Som avslutning, Glee sjunger Ke$has “Tik Tok”, i senaste avsnittet “Blame it on the alcohol“, säsong 2. Innan gruppen går upp på scen och kör låten för hela skolan dricker de alkohol eftersom de fortfarande är bakis efter den föregående nattens festande. Det slutar sådär. (I övrigt ett riktigt nummer med en av Glees två bästa dansare, Heather Morris.)

httpv://www.youtube.com/watch?v=z8zSZ1k-sOo

Och när vi ändå är på Glee, samma avsnitt, låten som döpte avsnittet:

httpv://www.youtube.com/watch?v=sYbooaaT7fo

Darth Vader-labb

Idag har det varit labb-dags igen – en fysisk labb. Mycket fysisk för mig, till och med. Det var en syreupptagningsförmåga-labb, vilket innebar att en person i basgruppen skulle cykla. Jag anmälde mig som frivillig till övrigas lättnad, eftersom jag finner det ganska roligt med undersökningar, labbar och tester av mina fysiska förmågor. Dessutom gillar jag att ha gjort åtminstone några av de undersökningar vi kommer utsätta patienter för – just denna kommer vi göra på en patient redan nästa termin.

Att jag sen fick se ut som Darth Vader var ju en oväntad bonus ^^

Darth Vader mask på...

En herrans massa elektroder fästes på kroppen för att mäta EKG. Vi har inte EGK som kunskapsmål den här terminen utan det kommer först nästa termin, men vi mätte det nu och fick titta lite på kurvan mitt hjärta gav. Vilopuls som lägst 58, vilket känns ganska bra.

Det finns det som kallas “Vit-rock-syndrom” (White coat syndrome) som innebär att patienten blir stressad av faktumet att denne är i sjukhusmiljö och att läkaren utför prover. Det märks på t ex blodtryck, som kan ge mycket högre resultat när det mäts på sjukhuset än när det mäts hemma – vilket i sin tur kan göra att man tror att vissa patienter har hypertoni (högt blodtryck), trots att de inte har det. När jag låg på britsen med alla elektroder och blodtrycket skulle mätas kunde jag verkligen förstå det konceptet. Det är oerhört stressande med folk som gör saker som man inte riktigt vet vad det är – trots att jag i det här fallet hade lika stor koll som de som satte på elektroderna och mätte blodtrycket, nämligen mina kursare – och framför allt vetskapen om att det som registreras är viktigt och kan medföra konsekvenser. Mina mätningar förväntades inte ge något annat än normala värden och det var ändå jobbigt. Om man tar blodtryck för förväntade hjärtproblem eller liknande… Jag förstår helt klart syndromet.

Mitt blodtryck var det dock inte minsta fel på – 100/55 (referensen är 120/80; 140/90 räknas som hypertoni). Togs liggande, mot standard sittande, och i vänster istället för höger arm.

Därefter fick jag sätta mig på cykeln och ta på mig Darth Vader-masken. Mina kursare hade väldigt roligt åt detta och det togs ett antal bilder. Masken är ganska obekväm och den ska dessutom sitta på så att det inte läcker ut luft någonstans,  vilket var svårt att få till men gick till slut.

På cykel med måååånga sladdar.

Först cyklar man i 6 min på 50 watt. Hela tiden gäller 60 varv/min. Därefter höjs det till 100 watt, också 6 min. Här var poängen att man skulle komma in i “Steady state”, där kroppen vant sig vid arbetsmängden så att syreupptagning och koldioxidutsläpp matchas och planar ut. Man kan hålla på “hur länge som helst”.

Systoliskt blodtryck togs här med Doppler, vilket hade stigit till 120 efter 6 min (puls 98) och 150 efter ytterligare 5 min (puls 120).

Andningsfrekvens och systoliskt tryck mäts :)

Efter dessa 12 min stegrades motståndet med 20 watt varje minut, vilket jag gjorde hela vägen upp till 260 watt. Då var det jobbigt! Min puls fick jag dock (förmodligen) inte upp till max – som högst var den 171. Problemet mot slutet, då jag skulle hålla en något högre takt än 60 varv/min, kändes framför allt som att jag inte har muskelstyrkan att dra runt det motståndet. För att testa maxpuls hade jag velat sänka motståndet något och öka varvtalet istället. Beräknad maxpuls för mig var 194 (220-26; standarduträkningen för maxpuls).

När vi slutade efter drygt 20 min, då koldioxiden i utandningen översteg syret – då man börjar hyperventilera – var jag uppe i över 3 l CO2/min. Högsta syrevärdet var 2,8 l/min. Om man tittar på denna syreupptagningsförmåga i tabellerna vi fick ut visar det sig att för en tjej, 20-29 år, är 2,8 l/min “mycket hög”. Yay!

Tog också ett sista blodtryck när jag fått lägga mig igen. Tydligen sjunker det diastoliska ofta rejält på grund av turbulens långt ut i artärerna efter kraftig ansträngning. Mitt avslutande blodtryck var dock inte alltför annorlunda mot det innan; 105/50.

Testet färdigt, sladden för Doppler-mätaren tas bort.

Det var ett roligt, om än lite svettigt, test att göra. Och det är kul att få på papper att man har bra kondition och är frisk. Det känns som att man blir väldigt väl genomtestad på den här utbildningen. Imorgon är det TBC-vaccination och de under senaste veckornas labbar har vi lyssnat på hjärta och lungor och tagit blodtryck. Dessutom lungröntgades vi i början av terminen.

Kan tänka mig att det är ett extremt jobbigt test om man är sjuk. Då börjar man heller inte med de 2×6 min av “steady state” – det var för vår skull, för att vi som studenter ska förstå koncept och lära oss – utan börjar direkt med den snabba stegringen. Börjar dock lägre än vad jag gjorde om man är sjuk. Dessutom frågas det, förutom de frågor jag fick om hur andfådd jag upplevde mig vara och hur hög ansträngningsgraden var, om huruvida man känner någon bröstsmärta. Det frågas inte vi studenter om :)

Pluggeri, pluggera!

Nu har jag varit så där enormt duktig och fått allt som står på min to-do-lista gjort.

1. Njuren

Vi fick lär-er-allt-om-njuren i present över helgen, alltid uppskattat. Således spenderades totalt i runda slängar elva timmar under lördagen och söndagen på att lära mig allt jag kunde om detta lilla organ som gör så, så mycket i kroppen. Man kan ju tro att det är hjärta och lungor som är det mest centrala i kroppen, men när jag nu läst njuren kan jag konstatera att även om hjärta och lungor av uppenbara blod och syre/CO2-skäl är livsviktiga (bland annat) så har njuren ungefär tusen gånger fler uppgifter att syssla med. Den filtrerar allt vårt blod ungefär sextio gånger om dagen och genom denna filtrering och efterföljande reabsorbtion och sekretion styr avfallshanteringen, den skiljer bort främmande ämnen från blodet, bestämmer saltbalansen, bidrar till syrabasbalansen, påverkar blodtrycket, producerar hormoner, bildar glukos genom glukoneogenes…

Den gör lite allt möjligt och den gör det oftast väldigt väl. Själv har jag skrivit 21 sidor anteckningar om saken.

2. Anatomi

Den här terminen har vi löjliga mängder anatomi som vi ska trycka in i huvudet – rörelseapparatens anatomi (och utöver det har vi anatomin för varje organ vi läser i basgruppsfallen, så hittills lungor, hjärta och njurar). Började idag med skuldra (scapula) och överarm (humerus). Det är helt okej så länge man bara tar skelettet. Sen blir det jobbigt när det kommer in muskler också. Vi har väldigt många muskler som i sin tur har två muskelfästen vardera och som blir innerverade av (minst?) en nerv och som även har blodförsörjning. Huvud, möt bord.

…men jag har börjat i alla fall, på det enda sättet man kan börja: från någon typ av början. Av en av våra gamla superfaddrar fick vi ett schema för hur man kan plugga, så det tänkte jag och min lilla anatomigrupp följa. Någon gång i veckan är målet att vi ska sitta på Clinicum och titta på skelett-dockor och sånt, det ska bli trevligt och förhoppningsvis givande. Folk säger att det är givande.

3. Doktor Glas

Vår skönlitteraturstrimma bok för den här gången. Återkommer eventuellt med tankar om den. Den är melankolisk men lättläst och tar väl upp ett och annat ämne man borde fundera över, såsom var gränsen går för vad man får göra för att hjälpa/rädda en annan människa. Tacksamt kort bok är det i alla fall, när strimman bara är två veckor. Det blir skönt när den strimman är över, för jag känner verkligen inte att jag har tid att läsa skönlitteratur just nu. När man pressat i sig hundra sidor Guyton är inte den första tanken om hur jag vill slappna av, “Låt mig läsa lite mer!” även om det inte är vetenskaplig text.

Imorgon blir en lång dag i skolan, så bäst att nanna kudde nu.

Vit-choklad-och-hallon-muffins!

Idag har det varit njurplugg för hela slanten, liksom igår. För 45 minuter sedan tog jag dock paus, för jag tyckte att jag förtjänade det efter att ha suttit sen halv 11. Har visserligen en bra bit kvar – två kapitel i Guyton där ett kapitel idag tog mig just fyra timmar – men ändå. Paus är bra och att baka är trevligt.

Fick i veckan för mig att jag skulle testa att baka muffins. Detta efter att jag blivit tillsagd att det var 7-åringsnivå på att göra chokladbollar (vilka jag gjorde två gånger i den gångna veckan och tog med mig till skolan) – då var jag ju tvungen att testa något lite svårare. På informationssökningen, en tvåtimmarslektion i biblioteket då man lär sig söka i olika databaser och som är precis så kul som det låter, roade jag mig således med att leta upp muffinsrecept. Bland andra hittade jag detta enkla recept på vit-choklad-och-hallon-muffins på dagensmuffin.se, en härlig liten site med ett par hundra muffinsrecept.

Skulle egentligen bakat igår, men jag pluggade njuren till sent istället och spenderade min tid på att göra lax med fetaost till middag istället för att baka. Och när klockan blev halv tio flippade jag mellan Miss Congeniality och Notting Hill, två av mina favoritfilmer, som båda gick på TV. Mysig kväll!

Men här är resultatet av dagens bak. Har smakat en, de är mycket goda. Nästa gång blir det mörk choklad-muffins istället.

Muffins i ugnen...

...blir färdiga muffins!

Köpte muffinsformar i silikon på Clas Ohlson, vilket jag tror var ett väldigt bra köp för att få muffinsarna att få bra form. Silikonformarna är dessutom lätta att hantera och lätta att få ur muffinsarna ur. Rekommenderas :)

Att få stanna kvar

Pappa berättade just att lillebror har för avsikt att se vad det finns för möjligheter att bosätta sig permanent i San Diego. Lillebror har ju blivit fullständigt kär i livsstilen och vädret (och de amerikanska tjejerna, som pappa fint lade till inom parentes) och har ju inte haft någon som helst lust att åka hem sedan innan han åkte dit. Men så mycket som det går för mig att retas med lillebror – för det är klart att han älskar en livsstil som är så mycket fest, sport, vackert väder och snygga tjejer som inte är dolda under tio lager kläder – har jag ändå full förståelse. Varför? För att jag känner exakt likadant.

Min nya värld är Linköping. Här är det -20 när det vill sig jobbigt och man går ständigt i tio lager kläder. Det går inte att planera en utomhusaktivitet utan att samtidigt ha en reservplan med en inomhusaktivitet. Det är grått alldeles för ofta och… och… och alldeles underbart!

Jag hade en period i höstas då jag inte trivdes alls. Inga vänner, ingen direkt studiemotivation (vi hade ju HEL då) och rent allmänt undrade jag vad jag gett mig in i med att flytta 40 mil hemifrån. Men sedan jag kom ur den funken – vilket skedde i och med att det blev tjejmiddag här och sedan blev jag Fadderist, vilket helt fullständigt sparkade bort alla tveksamheter kring om jag ville vara här eller inte – har livet lekt. Det lär ha märkts på den här bloggen.

Om det här hade varit bara ett år hade jag vid det här laget haft smått panik över att behöva åka hem igen, vilket är vad min lillebror har. Jag har full förståelse. När man trivs vill man inte lämna det. När man stormtrivs vill man inte att det ska ta slut.

På tal om lite annat, men samtidigt samma tema. K och jag pratade om singelskap och pojkar igår, varpå hon sa något begåvat: “Jag känner inget behov av en pojkvän just nu. Det finns så många spännande människor i närheten att det räcker med vetskapen om att man kommer få lära känna dem. Jag behöver inte mer än så just nu.”

Och precis så känns det. Det finns fantastiska människor i närheten. I och med Fadderiet har en värld av äldrekursare också öppnats, som normalt hålls stängd eftersom olika terminer faktiskt inte interagerar med varandra särskilt mycket. Vilket är mycket trevligt. De är mycket trevliga.

Jag behöver ingen pojkvän just nu, för jag vill kunna dansa med olika människor på balen och vill kunna mingla med precis vem jag vill. Jag vill kunna göra vad jag vill när jag vill. Och jag vill kunna stanna här, vilket jag får!

Vad är en bal på slottet?

Igår ägde Hälsouniversitetets bal rum. Några hundra festsugna studenter samlades på Konsert & Kongress i sina bästa utstyrslar för att avnjuta en trerättersmiddag, dansa vals och mingla hela kvällen lång.

Som sig bör började fixandet för kvällen redan betydligt tidigare på dagen. Hade bestämt mig för någon sorts lockig prinsessuppsättning av håret, vilket innebar att rulla upp det på trettio rullar vid halv-ett-tiden på dagen. Därefter följde nagelmålning och… ja, plugg. För man kan ju inte bara vara utseendefixerad en hel dag när den perifera blodcirkulationen väntar på en.

Vid halv-fyra-tiden började jag fixa håret för att vara klar en dryg timme senare. Blev nöjd med resultatet, ska få någons bilder vid tillfälle och lägga upp. Tog bara någon smådålig mobilbild på balen eftersom min lilla clutch var fylld av näsdukar, nässpray och Strepsils, vilket gjorde att min kamera inte fick plats.

J, min dejt för kvällen, kom hit vid kvart över fem och gjorde sig i ordning. Tänk så prydliga pojkar blir när man sätter på dem kostym eller smoking.

Ett visst missöde med taxi som aldrig kom gjorde att vi blev lite sena till balen, men det vi missade var bara förminglet. Och med tanke på att jag  inte hade någon röst alls var det väl egentligen lite bra att inte prata hur mycket som helst. Fick dessutom goda chanser till mingel senare, efter maten. J fick under hela kvällen vara tolk och förklara för folk att jag inte kunde prata. Kändes mer än lovligt fånigt, men vad gör man? Dumma förkylning. Inte varit av med rösten på det här sättet på år och dag.

Till middagen satt jag med J som bordsherre, T11:or tvärs över bordet och T1:or till höger. Blev således ganska omväxlande diskussioner (vad lite prat jag kunde uppbåda) om AT-tjänst, nollning, hur läkarutbildningen kan förbättras, Fadderiet, bokval… Maten som serverades var väldigt god faktiskt och även tillräckligt mycket för att jag skulle bli mätt, vilket uppskattades.

Under middagen uppträdde några av HU:s sexmästerier – OralSpex, Reflex och MedSex. MedSex var givetvis bäst! :)

När efterrätten ätits upp blev vi utkörda ur festlokalen till baren för att borden skulle plockas undan. Mingel mingel mingel och sedan blev det dans till liveband. Vals, foxtrot… pardans! Fick äran att dansa med J, M och A, vilka alla var förvånansvärt duktiga. Själv är jag inte det minsta bra på att dansa pardans, van som jag är vid att själv leda i showjazz och rent allmänt bara för att jag aldrig dansar pardans. Men slappna av och följ med så löste sig det ganska väl. Saknade en persons närvaro, men man kan inte få allt; får kanske chans att dansa med honom någon annan gång :)

Bandet utbyttes mot ett annat med betydligt hårdare och modernare musik, och eftersläppet började vilket innebar att balmänniskorna blandades upp med folk som var betydligt mindre uppklädda. Lite festlig syn. Men det dansades och minglades vidare. P kom dit och fällde kommentaren, “C, faan vad snygg du är ikväll.” Alltid mycket uppskattat att höra!

Vid tvåtiden skulle jag gå hem, men då spelades “Billy Jean” (bandet hade bytts till DJ), officiella låten för Läk-dansen, så då var jag ju givetvis tvungen att vara kvar. Och trettio sekunder efter att “Billy Jean” övergått i Justin Timberlakes “Sexy back” gick brandlarmet.

Det var i runda slängar -20 grader igår. När brandlarmet gick skulle vi givetvis ut. Folkmassan var minst sagt motvillig, men till slut blev vi utkörda i alla fall. Skakandes av köld hamnade jag till slut i mitten av en hög människor som stod tätt, tätt ihop för att hålla värmen. Det blir förvånansvärt varmt när man håller ihop så där, även om jag tyckte väldigt synd om de som stod längst ut i vår cirkel för det måste ha varit svinkallt.

Efter 20 minuter fick vi komma in igen, då larmet givetvis utlösts av rökmaskinerna och inte av någon faktisk brand. Jag gick direkt till garderoben och hämtade min kappa, och J beställde en taxi åt mig. Det blev samma kvinna som körde oss till balen som körde mig hem, vilket var trevligt.

På det hela taget en fantastisk kväll. God mat, väldigt sköna människor, bra dansmöjligheter. Alldeles… alldeles underbart!

Jag, J och A :)

Så här såg jag ut :) Jag ser ut att vara barfota, men jag har ljusrosa skor...