Tag Archives: Vinter 2010-11

Min sociala vår

Fredag! Tack och lov. Efter en småfebrig, hostig, snörvlig och allmänt patetisk vecka är det nu äntligen helg. Lite småjobbigt men givetvis riktigt roligt är att det är bal imorgon – jag hoppas på att natten erbjuder en mirakelkur i form av tio timmars sömn så att jag kan vara frisk imorgon kväll, men vi får väl se. I annat fall kommer jag beväpna mig med Ipren, nässpray, halstabletter och näsdukar.

Den här våren förefaller bli trevligt fylld av saker att göra (saker som inte är skola. Saker som är skola vet jag redan att den här våren är till brädden fylld av):

Imorgon: Bal. Långklänning, uppsatt hår, smycken, trerättersmiddag, dans! “Vad är en bal på slottet…?” Tja, den här är inte på slottet, den är på Konser & Kongress, men ändå. Ska bli riktigt kul. Det är underbart att se alla kursare, som i vanliga fall trötta traskar omkring i hästsvans och jeans, som genom ett trollslag av Askungens gudmor förvandlas till prinsessor. Prinsarna är givetvis också kul, även om det, som några av killarna konstaterade, inte finns lika mycket för dem att göra.

Söndag: “Söndagsbrunch” på Örat om man känner för det; hotellfrukost för 50 kr för alla som är för trötta för att göra frukost själva efter balen (man ska dock orka ta sig dit, det återstår att se).

3 mars: Frackinvigning för de nya ettorna och alla andra läk som inte fått sina frackar invigda. Var roligt förra gången, kommer givetvis bli kalas den här gången också.

4 marsPsyKO-LÄK-sittning, finsittning med psykologstudenterna. Träffa annat folk än läk, yay! Annat folk än HU-folk, till och med. Tänka sig, tror jag glömt att sådana finns. Finsittning är cocktailklänning och bra mat. Föredras framför fulsittning, som är vilka kläder som helst och mat som sköljs ner med fulvin. Temat för kvällen är Gökboet, med “speed-dating på dårhuset” enligt inbjudan. Mycket spännande.

26 mars: Finsittning på Garnisonen. Var mycket trevligt i höstas, då min nollegrupp fick uppträda eftersom vi var en av två utvalda av Fadderiet. Då gjorde vi gyckel av Jamelias “Superstar” samt av “Fattig bonddräng“, båda uppskattade. Dessutom repriserade vi “Barbie girl“, gycklet som gav oss en av de två gyckel-platserna på finsittningen.

1 april: Tackfest! Nya ettorna ska givetvis tacka alla som fixade deras nollning. Resultatet brukar vara en blöt fest med festligt tema. Jag var inte med i höstas, men ska givetvis närvara den här gången.

2 april: SjukHUsfesten, roligaste festen i höstas så den har lite att leva upp till. Då var det bra förfest och ännu bättre huvudfest, vilket är ovanligt. Förfesten brukar i min uppfattning vara roligare. Nu är temat är Typiskt svenskt, vet inte riktigt hur jag ska tolka det, men tror att det är ett lättare tema att leka med än Pride som var förra terminens tema.

På måndag visar Fadderiet BVC-filmerna igen, efter allmän begäran från nollan och ett gäng andra. Filmerna blev populära och givetvis vill vi sola oss i glansen från forna dagar igen.  Så många timmars redigering som lades ner på de där filmerna så förtjänar de att visas igen. Jag hoppas på många närvarande. 17.30 i Berzelius om du råkar vara  i Linköping och vill se filmerna ;)

Blir lite av en dyr vår med kostnaderna för det här, men det är ju så roligt. Och just det, när ska jag hinna plugga? :)

Pic spam: BVC:n

Fadderiet! Vi ska egentligen stå i längdordning, men jag var Sgt Teknik den där dagen, så jag sprang och stod inte nödvändigtvis på rätt ställe hela tiden. Tror att detta var under rappen, då både Sgt Ambi och Sgt Chili är borta.

MedSex misslyckas att få Fadderiet att skratta. Sgt Slaughter är made of stone. Nollan inte lika mycket.

Fadderiet i storleksordning: Generalen, Sgt Ajs, Sgt Ambi, Sgt Magma, Sgt Slaughter, Sgt Psykos, Sgt Spik och Sgt Chili.

Överflöderiet försöker få Fadderiet att skratta. Vi var givetvis stenansikten...

...förrutom när Gammelfadderisten kom in, då hostade vissa. Dock inte jag.

Lättaste sättet att inte skratta är att blunda.

Tradition: MedSex "pyntar" Fadderiet med allsköns rött.

Sexiga pojkar. Verkligen. ;)

Bacon är väl bra för håret, right?

Efter att Generalen plockat bort det värsta av det röda (rött? Usch!) var det dags för efterlängtad saga. Sagan om Nollan!

Och sedan, efter två långa, korta, fantastiska veckor, var det dags att byta om till vanliga kläder...

I wanna keep my glasses! Mine! My precious! Minns hur konstigt det var att se Fadderisterna i vanliga kläder... det är nästan lika skumt att stå där själv.

Solglasögon av...

...leende på!

Visst mått av ont i kinderna efter att ha bitit hårt, ja.

Sgt Chili och hans hår.

Kramar och blommor på alla håll efteråt :)

...ja. Dags för BVC eftersläpp. Med alkohol, could you guess?

Sgt Psykos och Sgt Ajs.

Sgt Magma och Spik trivs.

Coolaste Generalen så klart.

Delar av Fadderiet och annat löst folk ^^

Och helt random, icke-nollningsrelaterat, för idag var jag hos frisören:

Nyklippt och nyfärgad. Hålögd och trött, men ignorera det :)

Labbar och feber

Veckan har inte börjat världsbäst, med feber och jobbighet. Jag har inte haft feber på år och dag, och om jag inte får feber igen under det närmsta decenniet så är det helt okej. Helst inte efter det heller. Det är ju bara störigt. Tur att det finns magiska piller (Ipren) som hjälper.

Igår hade vi rolig labb – blodtryckslabb. Fick öva på att känna puls på varandra – kände på aortan genom att trycka på magen, och sen puls i ljumsken, i knävecket (svårt) och båda artärerna i foten. Samt a. carotis (halsen) och lite olika roligheter med artärerna i handleden. Därefter faktisk blodtrycksmätning, vilket jag finner väldigt roligt och det känns så väldigt medicinskt. Egna blodtrycket låg någonstans runt 110/70 när M mätte, vilket är alldeles lagom. Rent generellt är labbarna kalas tycker jag – man får öva på riktigt användbara saker och lära sig att ta i andra människor. Att bedöma aortas storlek genom att trycka på magen kräver liksom att man faktiskt trycker lite och då gäller det att våga göra det.

Labben följdes av “Informationssökning” vilket inte är det minsta spännande (Vad är en avhandling? Hur söker man i bibliotekskatalogen? Med mycket mera på den nivån.) och sedan Litteraturstrimma. Den senare tänkte jag skulle bli lika trist som vanligt, men trots att våra diskussioner utgick från den obegripliga filmen “Det sjunde inseglet” (Bergman) blev de faktiskt bra diskussioner om religion, genus och diverse annat. Filmen var annars en sådan som jag är övertygad om är fylld till bredden av symbolik och dolda budskap, men jag förstår inte vad symboliken och de dolda budskapen är vilket gör att filmen mest blir väldigt skum och rörig.

Idag började vi 8.15 och slutade 19.00. Det var inte riktigt så illa för mig som för vissa som hade labb hela eftermiddagen; jag hade tacksamt fem timmars håltimme eftersom jag och min basgrupp gjorde labben igår. Fixade att plugga lite, även om jag mest var yr i huvudet och småfebrig. Basgruppsfallet är om hjärtat, vilket är spännande.

Kollade sökord och statistik för bloggen och noterade att mina inlägg om dödshjälp plötsligt seglat upp som enormt populära. Har en misstanke om att ettorna som läser HEL bland annat gör fallet om dödshjälp. Mina inlägg kommer högt upp i Googles rankning, om man söker på t ex “dödshjälp motargument”. Hoppas i så fall att mina inlägg hjälper, det var något av det jag faktiskt fann intressant under HEL-kursen…

Småprat

“Hej.”

Sådär pyttelitet börjar det svåraste som finns i hela min värld. Det är inte anatomi, det är inte biokemi. Det är inte bollsport, det är inte dubbla piruetter. Det är inte mattetal utan siffror eller japanska tecken. Det är så banalt, så grundläggande:

Det är konversation.

Egentligen börjar problemen med min överanalyserande hjärna en bit innan “Hej” ens kommer in i bilden. Den börjar när jag får syn på en person jag känner. Om jag spaltar upp det hela från början till slut blir problematiken någonting åt det här hållet:

1. Får syn på person jag känner.

Om det är en nära kompis är det inga problem – hälsningen är given oavsett situation. Men någon jag inte känner så väl? Någon jag vill känna men inte ännu känner; någon som jag är ytligt bekant med såsom kursare och liknande; någon jag känt för längesedan men inte längre umgås med – då blir det problematiskt om den andre inte ser mig. Ska jag hälsa och göra denne uppmärksam om min närvaro? Blir det uppskattat? Eller ska jag hålla mig osynlig och inte säga något? Vill ju inte framstå som jobbig och påträngande. För all del, samma resonemang gäller t ex i skolan om det är någon jag stöter på ofta.

2. Hälsar; “Hej.”

Vad ska vara med i denna hälsning? Vilket avstånd ska jag stå på, vilken ton ska jag använda? Är det ett stressat hej på väg vidare utan att stanna, eller ett hej med stopp? Om vi stannar, ska hälsningen åtföljas av en kram? Känner jag personen väl nog att krama om? Är det längesen vi sågs och därmed ska kramen komma in, oavsett om vi brukade kramas när vi umgicks eller ej?

Här önskar jag innerligt att jag inte var så fruktansvärt svensk. Tänk att vara italiensk med kindpussar eller… ja, de flesta länder söderut. Där de inte är så löjligt rigida, med personal space som är en mil bred. Eller är det bara jag? Det är egentligen inte jag. Helst hade jag kramat om alla mina kompisar så snart jag stöter på dem, men… min hjärna sätter gränserna, för Så Gör Jag Inte. Det bara är så. Inte framstå som framfusig; tänk om det är oönskat!

Enklast är om den andre kramar om mig, sådär spontant som vissa gör. Jag tycker om dem som gör det, de gör livet enklare för mig och är dessutom supermysiga.

3. Standardfråga; “Hur är det med dig?”

Någon version av denna kommer för det mesta, om man nu faktiskt stannat och tar sig tiden att konversera. Detta är också startskottet för det allra jobbigaste: Småpratet. Medan jag har noll problem att upprätthålla diskussioner om intressanta ämnen, lyssna på vänner som behöver prata, eller hålla konversationer med specifika mål – såsom att ta anamnes för en patient – så är småprat för mig ett främmande, obegripligt språk. Vad gör man? Vad säger man? I standardfrågans fall, vad svarar man? Inte vill den andre egentligen veta hur man mår – “Jag är djupt deprimerad och hatar mitt jobb,” “Jag ligger i skilsmässa,” eller, “Min man har just blivit svårt sjuk,” är inte egentligen aktuella här.

Svaret den andre planerat för är ‘bra’ eller ‘helt okej’ eller någon variant därav. Tror jag? Eller? Jag pratar ju inte om konversationer med nära vänner nu, utan ytliga vänner och bekanta. (Man vill väl inte heller häva ur sig till alla ytliga bekanta om personliga problem heller).

Så, Standardsvaret blir…

4. “Jo tack, det är bra med dig. Hur är det själv?”

Bollar tillbaka frågan. Ibland lyssnar jag nyfiket på om jag ska få något annat än Standardsvaret tillbaka. Det händer ytterst sällan och är i det närmsta chockerande när det sker. Men mycket trevligt, oftast, utom möjligen om jag har bråttom på väg till något. Om det sker kan man nämligen skippa punkt fem och punkt sex blir inte alls lika mycket flykt som ytterligare en kram och bestämmande om att ses igen. Men med Standardsvaret på Standardfrågan har man inte så mycket till val.

5. Fortsatt Småprat.

Om nu konversationen ska fortsätta är detta där den landar. Frågor om skolan, jobbet, familjen, vadhelst man nu kan komma på. Ungefär lika ytligt och tillrättalagt som uppdateringarna på Facebook och det känns oftast lika meningsfullt. Min tankeverksamhet går på overdrive på att analysera situationen – vad är passande frågor? Vad är lagom långa svar på den andres frågor? Hur länge ska vi prata? Är den andre egentligen på väg någon annanstans och ser mig mest som ett irriterande moment, eller vill denne faktiskt prata med mig? Och så vidare. Jag tar det säkra före det osäkra och utgår ifrån att den andre nog inte vill prata med mig.

6. Flykt. Avslutande.

När något mått av tid passerat är det dags att avsluta konversationen. Från min sida blir det oftast med hänvisning till, “Jag ska inte fortsätta störa dig.” Får förvånansvärt ofta svaret att jag inte stör. Jag är dock fortsatt övertygad om att jag alltid stör. Något att jobba med… Alternativet är att hänvisa till att jag är på väg någonstans och måste fortsätta.

Kommer därifrån och andas ut samtidigt som jag mentalt går igenom konversationen och funderar på om jag gjorde korrekta val.

…så, det där är en konversation med Småprat med någon bekant, med inblick i hur min hjärna fungerar. Det är ett under att det får plats något annat än funderingar kring mig i relation till andra människor i min hjärna. Är jag den enda som tänker så här? Tror inte jag är den enda, men jag är övertygad om att t ex Awesome Boys inte funderar i närheten lika mycket. Och jag vet ett gäng söta tjejer i skolan som jag inte tror funderar i två sekunder på hur de konverserar med andra. De bara gör det. Och blir omtyckta och populära.

Lär mig!

Tid och ålder

Var tar tiden vägen?

Det är nu över en vecka sedan BVC:n. Över två veckor sedan bejublat uppträdande på Flamman. Tre veckor sedan utbildning för att vara snälla och duktiga under nollningen. Fyra veckor sedan vi hade möte inför Barcelona. Fem veckor sedan total tentapanik. Sex veckor sedan Brasilien.

Brasilien känns som tre och en halv evighet sedan. Så, så långt borta, inte bara bokstavligen. Men när BVC:n för åtta dagar sedan känns mer som att det hände för en månad sedan är det ju helt naturligt att det som hände för över en faktisk månad sedan känns oändligt avlägset.

Tycker tiden går allt snabbare, men jag misstänker att den egentligen inte gör det. Jag tycker alltid att tiden går fort. Utom i Ghana, där gick den i bitar löjligt långsamt. Fast sen var det helt plötsligt också slut och då kändes det inte som att det varit så länge ändå.

Tiden är ett alldeles för stort fokus egentligen. Hur gammal är du, är en standardfråga bland nya bekantskaper, tillsammans med namn och födelseort. Jag vet inte hur många presentationer med de tre delarna jag gjort sedan jag flyttade till Linköping; dessa tre förefaller definiera en. När jag dessutom går med ett stort antal som nyss kommit ut från gymnasiet känner jag att åldern blir extra jobbig. En äldrekursare föreföll lite kinkig på mig när jag vid ett tillfälle konstaterade att mina kursare är lika ambitiösa som unga, men det var på inget sätt illa menat. Det bara är så. Flera av de jag trivs bäst med i klassen runt 20. Det hindrar dock inte att jag ibland känner mig gammal… På något sätt ännu mer när de är så välordnade, med sambos och allt möjligt annat med höga vuxenpoäng. Då är jag dels gammal i år, och dels seriöst “efter” i en hel massa saker.

Försöker se det positiva i min ålder: jag har mer koll. Koll som kommer med åren. Studieteknik som kommer av att ha pluggat hur länge som helst. Kunskap om livet. Förmåga att hantera mig själv. Och givetvis, faktumet att jag var inte mogen för läkarlinjen när jag var 20.

…fast jag vill ändå vara yngre.

Rollspel och vinterlandskap

Nu har T2 (termin två, för alla som inte är läk-i-Linköping-nördar; jag har fått ett par frågor om det där) börjat lite sådär lagom. Veckan har spenderats i lungans tecken och jag har skrivit sjutton sidor anteckningar medan jag läst om saken till dagens basgruppsfall. Sjutton sidor enkelsidigt, ska tilläggas, om i fall att mina mer hysteriska kursare läser det här och annars får dåligt samvete över att de inte skrivit lika mycket… ;) Fick några sådana kommentarer idag.

Men det är roligt. Massa roligt. Anatomi, histologi, mest av allt fysiologi. Det har varit en relativt lugn start – vi hade inga föreläsningar i onsdags och igår var det bara Strimma. Ger gott om tid att plugga till basgruppen.

Strimman igår var lite annorlunda än vanligt. Istället för riktiga patienter körde vi rollspel. En person fick ett papper med patientens bakgrundshistoria och skulle spela upp detta – till exempel en överviktig patient med diabetes som skulle vara motsträvig och inte tyckte om att vara på vårdcentralen, eller en storrökande, överviktig nyligen-släppt-från-sjukhuset-efter-en-hjärtinfarkt patient som vägrade inse att hans levnadssätt hade en inverkan på faktumet att han fått en hjärtinfarkt, och att han måste ändra sitt levnadssätt om han ville undvika fler hjärtinfarkter. En annan person fick vara läkare och försöka få till stånd ett fungerande samtal, trots svårigheterna patienterna skulle ge oss.

Själv var jag läkare med P som spelade en man med alkoholproblem, som nyligen skilt sig och som var på kontroll efter att ha legat på sjukhuset efter en alltför blöt natt då han hittades redlöst berusad ute någonstans.

Rollspel fann jag fascinerande. Jag gick in med inställningen att det var ett riktigt samtal och att personen framför mig var en riktig patient. Jag är på inget sätt en skådespelerska, men min roll var ju verklig – åtminstone (förhoppningsvis) sett till framtiden – så det var inte så svårt som jag trodde. Efter ett par minuter föll faktumet att sju personer satt och tittade på bort och P förvandlades till den sorgliga figur han porträtterade. Vi har fått order om att tystnad är en fantastiskt bra sak att använda; var tyst så kommer den andre börja tala. Man kan ju tro att det inte skulle fungera i ett rollspel, men eftersom jag med jämna mellanrum behövde tid att tänka på vad jag skulle säga/fråga och då istället var tyst, upptäckte jag att det faktiskt funkade där också.

Gjorde givetvis ett par fel – gav ett påstående där det borde varit en öppen fråga och lite annat sånt – men på det hela taget är jag väldigt nöjd. Borde ha frågat lite mer om patienten var suicidal, men till och med i rollspel är det en jobbig fråga att ställa. Det är tacksamt att inse det när en kursare är patient, snarare än när man sitter där med en riktig patient. Det blir inte nödvändigtvis enklare att ställa frågan, men jag är i alla fall medveten om problematiken. Det är svårt att fråga om.

Sedan körde vi hem i snön (ja, snön, suck, ska snart häva ur mig om den) och K:s kock till pojkvän lagade fantastiskt god middag åt oss. De delar av basgruppen som närvarade vid middagen såg sedan “Sjunde inseglet” vilket var vårt val av film till litteraturstrimman. Tråkig, tråkig film som säkerligen är fylld av budskap och tolkningar på alla håll och kanter men… inte min grej.

Imorse var det spirometri-labb. Labbar är ganska roliga och jag känner att vi blir allt mer väl genomtestade – idag var det lungornas kapacitet vi prövade. Jag hamnade över det förväntade värdet för min längd, ålder, kön och vikt, vilket jag så klart är nöjd med. För någon vecka sedan gjorde vi lungröntgen, vilket de vill ha on file för oss om det skulle hända oss något framöver. Så vet de hur vi såg ut i genomskärning innan, typ.

Snö, ja. I onsdags gick jag hem i min tunnare vinterjacka och tyckte att det kunde bli vår. Det var gräs – geggigt, soggigt, brunt gräs som var sönderdränkt av all töad snö, men ändå – och det var klar himmel. Mycket trevligt. Tänkte att våren kanske inte behövde vänta till maj den här gången.

…och sen blev det torsdag morgon och jag vaknar till ett vinterlandskap. Vitt, vitt, vitt. Hela dagen öste det ner gigantiska snöflingor och idag har det inte varit mycket bättre, förrän precis nu på kvällen. Nu har vi väl närmare en decimeter snö här igen. Whoo. Så nya beräkningen för våren: nånstans runt den 10 maj. Förhoppningsvis.

Om jag bara såg ut så…

Fortsätter fundera kring gårdagens inlägg om perfektion.

(Av någon anledning påstår Google Chromes spell check att ‘perfektion’ är felstavat; jag finner detta djupt ironiskt.)

Tränade idag. Jag älskar att träna. Det är härligt med adrenalin och jag får trötta ut kroppen. Igår testade jag volleyboll med MF Idrott för första gången och det var riktigt roligt. Volleyboll är den enda bollsport jag trivs med, men den stormtrivs jag å andra sidan med. Annars brukar bollar mest vara hårda och obegripliga och jag får dem aldrig dit jag vill. Det får jag visserligen inte med volleybollen heller – jag råkade hamna i samma lag som killen som är ansvarig och han pratade taktik: “Få bollen till den i mitten direkt,” varpå jag gjorde mitt bästa för att inte himla med ögonen. Jag är glad om jag lyckas träffa bollen när den kommer mot mig, ännu gladare om jag får den att gå åt någorlunda rätt håll. Att lägga upp den åt personen i mitten? Naah.

Anyway, träning idag. Och igår, egentligen, men på volleybollen accepterar jag att jag är dålig. När jag tittar mig i spegeln på Korpen däremot, då accepterar jag inte något annat än perfektion. Vilket blir lite jobbigt, för inte är jag perfekt.

Såg “Black Swan” (helt okej, men jag hade fått höra lite väl positiva kommentarer om den att mina förväntningar var för höga) i söndags och satt mest och önskade mig Natalie Portmans pinnsmala kropp, så graciös och vacker.

Tidningarna ger mixade signaler. Amelia och liknande växlar mellan ‘Var nöjd med dig själv!‘-budskap och ‘Gå ner 5 kg på två veckor!‘. IForm ska vi inte prata om, maken till kroppsfixering i den tidningen är hemsk och den är dessutom dold under lager av ‘Vi vill bara att folk ska vara nyttiga och hälsosamma‘. Jag fick nog av dem då de påstod att man skulle sänka temperaturen hemma och gå runt och frysa konstant, eftersom detta skulle öka fettförbränningen.

IForms idioti hindrar dock inte att jag tittar längtansfullt på tjejerna i tidningen och tänker, ‘Om jag bara såg ut så…‘ Jag vet inte var meningen fortsätter; jag tror inte egentligen att fem kilo hit eller dit hade haft någon större inverkan på mitt liv, annat än att jag skulle vara väldigt hungrig. Gick ner fem kilo i Ghana och då var jag konstant hungrig i tre veckor.

Och varför vill man egentligen vara perfekt? Det kan ju inte vara särskilt kul. Det kan framför allt inte vara särskilt kul den personens omgivning.

Men vettet och logiken går ut genom dörren så snart jag tittar mig i spegeln och tycker, återigen, att jag är för tjock.

Att be om hjälp

Jag fascineras av att så många marknadsför bilden av sig själva som ett slags övermänniskor i dag. På Facebook och i sociala medier visar man upp hur perfekt allting i ens liv är.

~ Claes de Faire i Amelia 4/2011

Från flera håll hör jag ordet perfektion och ordet ekar inte minst i mitt eget huvud. Perfektion i allt från utseende till beteende, från skolarbete till boende, från relationer till arbete. Tjejer ska vara smala, söta, duktiga i skolan, jobba extra för att tjäna pengar, vara populära, ha en uppvaktande och eftertraktad pojkvän, vara snyggt sminkade, bära senaste modet… Och någon motsvarande lista för killar, så klart, om än i vissa delar en lättare börda för dem.

Ett lysande exempel för egen del är hembesöksfilmen jag klippte förra veckan till nollningen. Det fanns inte en chans att jag skulle släppa den ifrån mig utan att det var det närmsta perfektion jag kunde nå med materialet i fråga. Varför? Vad spelar det egentligen för roll om det var fade på exakt rätt ställen, och om ett klipp det klipptes en sekund sent eller två sekunder för tidigt? Folk hade förmodligen ändå skrattat, för det var hembesök hos trötta nollan mitt i natten och det är roligt i sig. Men jag kunde inte släppa det och jag var löjligt rädd för att det inte var bra nog, trots att det upprepade gånger påpekades att det var jättebra.

Den ständiga strävan efter perfektion leder till problem. Människor som presenterar en osann – eller åtminstone kraftigt redigerad – yta som dras längre och längre in i en lögn där de själva till slut knappt vet upp eller ner. Att be om hjälp blir en omöjlighet, för i perfektionens värld behövs ingen hjälp. Och mitt i natten när allt är mörkt och känns som värst, då slits man i bitar av två tankar: dels den som säger att man inte får be om hjälp för att man ska vara perfekt, och dels den som skriker att man inte får må dåligt, för det finns andra som har det så mycket värre.

Men ibland behöver vi hjälp.

Jag var arton när jag började gå och prata hos en kurator. Jag mådde så fruktansvärt dåligt, djupt nere i en depression som jag var. Mamma föreslog att jag skulle ringa Ungdomsmottagningen och prata med någon där. Det tog mig ytterligare tre månader efter att hon föreslagit det, tills jag vågade slå numret. Vid det laget grät jag mig igenom dagarna. På samma sätt grät jag mig igenom mitt första samtal med kuratorn. Jag har ingen aning om vad vi pratade om, men jag tyckte om kuratorn och en vecka senare kom jag för ytterligare ett samtal och då grät jag inte alls.

Jag skäms inte det minsta för att jag gick i terapi. Det var fullständigt nödvändigt för min överlevnad och det har hjälpt mig med så enormt många saker i mitt liv. Jag har lärt mig var ett stort antal av mina reaktioner kommer ifrån; varför jag dras till vissa typer av människor och varför jag tänker på vissa sätt. Jag har utvecklat min förmåga att förstå mig själv och därigenom att förstå andra människor.

Efter något år började jag kalla mina sessioner hos kuratorn för min egotimme. Det var precis det det var – min tid; en möjlighet för mig att prata om bara mig och allt som berört mig, utan att behöva lyssna på någon annan.

Terapi är tabubelagt. Jag tror att det har med perfektionshetsen att göra. Vi ska inte behöva hjälp med saker. Att gå och prata med en kurator, psykolog eller präst eller vad det nu är, är att medge en svaghet. En psykisk svaghet, vilket på så många, många sätt är mycket värre i de flestas ögon än en fysisk svaghet.

Personligen tror jag att de flesta hade behövt gå och prata med någon. Framför allt människor någonstans i 20- och 30-årsåldern, tror jag: de har inte satt sig i sina spår så mycket att det inte går att ändra på, och barndomen är ännu inte så långt bakåt att det inte längre känns relevant (trots att det givetvis är relevant oavsett ålder).

Jag hade för övrigt också den där “det finns andra som har det så mycket värre”-tanken. Jag har den fortfarande när jag mår dåligt; en känsla av att det inte borde vara tillåtet för mig att må dåligt. Det finns ju trots allt barn i Afrika som inte har mat på bordet eller någon som kramar om dem. Men i slutändan måste man komma fram till att vi lever liv med olika förutsättningar. Bara för att det finns andra som har det värre innebär det inte att jag måste ner till samma nivå för att få lov att må dåligt. Vi är alla människor, oavsett vilket liv vi föds till och vi kan alla må dåligt, prinsessor som människor utan tak över huvudet.

Amerika går baklänges

Lite då och då, när hjärnan är mos och jag inte har något bättre för mig (det händer faktiskt) tittar jag på skvallertidningarna i USAs hemsidor. Det bör man inte göra om man vill ha alla hjärnceller i behåll egentligen, men vi har alla laster som tynger oss.

I en nyhet beskrivs Lea Micheles senaste tidningsomslag för Cosmpolitan. Om ni inte tittar på Glee lär ni inte ha en aning om vem Lea Michele är, men poängen är att i serien spelar hon en good girl som inte tänker ha sex förrän hon är minst 26, eller vad det nu var hon sa i något avsnitt. Präktig är bara förnamnet. Hursomhaver så är skådespelerskan givetvis inte riktigt lika präktig, utan gör tidningsomslag som alla andra kändisar – hon visar hud. Jag kan väl inte påstå att jag är överdrivet förtjust i omslaget, men det har mindre att göra med att det är hud hon visar (är vi inte ganska vana vid det?) så mycket som med att hennes perfekt Photoshop-at släta bröstkorg (inte bröst; bröstkorg) är i blickfånget, snarare än ansiktet. Det blir en skum bild.

De konservativa föräldrarna i USA går givetvis i taket och tycker att det är för jävligt att deras barn som tittar på Glee ska gå till affären och se seriens största stjärna så avklädd. Och fine, jag köper det. Det är för mycket hud och tjejer bedöms alldeles för mycket på utseende. Jag diskuterade igår vackra/söta/snygga/sexiga kändis-tjejer med vänner på en förfest, varefter vi lite senare försökte oss på killar istället, men landade i att killar inte alls kan bedömas på samma sätt, för killar värderas i större utsträckning efter vad de gjort – musik de gjort, roller de spelat – medan tjejer direkt kan bedömas utseendemässigt.

Men i Cosmos intervju med Lea Michele frågar de tydligen henne också om “den perfekta kvällen”, vilket tydligen lett till följande:

Michele drew additional ire by telling the women’s mag that her “perfect night” would include the adult activities of drinking a glass of wine and skyping with boyfriend Theo Stockman, 26.

Denna 24-åriga tjejs perfekta kväll består av att dricka ett glas vin och att Skypa med sin pojkvän? Och detta gör de konservativa förbannade? Ärligt talat?

-headdesk-

Om de konservativa föräldrarna kommit till vår BVC-fest igår hade deras huvuden förmodligen exploderat. Det var definitivt inte “ett glas vin”. Lambo med fulvin innan sittningen ens kommit igång… Och jag kan lova att en stor majoritet av de konservativa föräldrarnas barn gör exakt samma sak, även om föräldrarna är blinda och döva. Struts-varianten med huvudet i sanden är mäkta populär bland föräldrar och de drar sig helst inte till minnes hur de själva betedde sig i ungdomens fagraste vår.

I en annan artikel, där Elton Johns (och hans make David Furnishs) nyfödde son presenterades, faller USA ytterligare i framsteg. Kommentarerna är så att vilken fritänkande och öppen människa som helst borde börja gråta. Det är ett välkänt fenomen att möjligheten att kommentera mer eller mindre anonymt på internet gör att folk säger både det ena och det andra som de inte gjort ansikte mot ansikte och ingenstans blir väl det så tydligt som när det handlar om hat och avsky mot till exempel homosexualitet. Mest skrämmande är dock inte de som kommenterar med knappt begripliga, grammatiskt katastrofala uttalanden, utan snarare de som är vältaliga:

It does not matter whether Elton and David love the baby; I am sure they do. It makes no difference whether they will be good parents; I am sure they will. What matters, Melanie, is that by printing such a cover, UsWeekly is putting its imprimatur on an immoral lifestyle. Over the past three decades, there has been a focused effort to remove homosexuality from the list of immoral conduct. But our morality is rooted in the Bible and specifically in the Judeo-Christian ethic. It is the same moral code that allows us to classify murder and theft as immoral. Homosexuality undermines society’s moral structure (just as, for example, incest does: do you support legalizing incest?).

~ Avi Goldstein, första sidan av kommentarer

Med varje steg framåt – att Dont’ ask, Don’t tell förhoppningsvis snart försvinner till exempel – blir det två steg bakåt. Vår moral kommer från Bibeln? Jag måste då ha absolut noll i moral, för jag har aldrig läst Bibeln och förutom något dop och något bröllop har jag knappt aldrig varit i kyrkan. Därmed borde jag ha mycket stora problem att förstå att mord och stöld är omoraliskt.

…igen, huvud, möt bord. Upprepa.

Och hur kan inte föräldrarnas kärlek och förmåga att ge barnet en god uppväxt vara det enda som räknas? I ett flertal kommentarer uppkommer den eviga “ett barn behöver en mamma och en pappa” som argument mot homosexuellas rätt att få adoptera. Som vanligt bemöter jag den med ett, “Vad tycker du då om alla ensamstående föräldrar som uppfostrar barn på helt egen hand, utan inblandning av den andra/andre föräldern?” Familjer där en förälder dör, eller lämnar familjen, eller helt enkelt inte vill vara involverad från början? Oavsett om det är modern eller fadern kommer det ju då att “saknas” en förälder. Skulle det på något sätt innebära att barnet i fråga växer upp “fel”?

Vad gäller incest är det en helt annan fråga som jag borde skriva om i ett helt eget inlägg. Läste en bok i somras, Syskonkärlek, som fick mig att fundera ganska mycket på saken. Som det är är det här alldeles tillräckligt långt för idag, så jag lämnar det här.

Underläge

Funderar mycket just nu på det där med att fungera med andra människor. Hur jag trivs i andra människors sällskap och ännu mer hur de trivs i mitt sällskap.

Om man lär känna människor i en form där den ena känner sig underlägsen gentemot den andra – vilket enkelt händer på läkarutbildningen då olika terminer utan problem ger en hierarki, om än inte uttalad så ändå i att T5 kan mer än T4 som kan mer än T3 och så vidare, ner till lilla nollan som kommer in alldeles ny – vad händer då? Och ännu viktigare, vad händer sedan? När den lilla nollan inte längre är nolla utan har gått en termin och inte är lika lost längre? Vart står relationen då? Nollan kan inte lika mycket som den på terminen över, men denne behöver heller inte längre fråga om var och varannan sak. Hur förändras relationen?

Jag har alltid haft en förkärlek för att umgås med människor jag känner mig underlägsen gentemot. Underlägsen låter visserligen väldigt fel – mer bara att de haft något jag sett upp till; något där jag inte anser mig ligga på samma nivå. Instruktörer, tränare, äldre personer i olika situationer. Desto starkare i sina roller, desto bättre. Men det räcker inte att de är ‘över’ mig rent hierarkiskt. Jag har haft ett gäng chefer som aldrig uppnått den där upphöjda positionen i min hjärna. Förutom att ha något jag önskar har de alla haft gemensamma nämnare av att vara mycket vänliga, roliga, trevliga och socialt populära.

Jag tror att min generella beundran hänger ihop med att jag inbillar mig att de kan hantera mig. Någon som i min värld står över mig förstår givetvis när jag menar allvar och när jag inte gör det. Vilket inte alls är fallet, nödvändigtvis. Bara för att jag ser dem som någon att se upp till så ser inte de nödvändigtvis sig själva på samma sätt, och bara för att jag tror att folk som är ‘över mig’ inte bryr sig det minsta om vad jag säger så innebär det inte att de inte lyssnar. Tvärtom, de lyssnar en hel massa och när de sedan inte vet hur de ska förstå det så blir det bara dumt och folk blir sårade.

På samma sätt funderar jag på interaktionen läkare/patient. Där finns ett automatiskt över- och underläge. På Strimman och våra föreläsningar i samtalskonst får vi lära oss att göra vårt bästa för att få oss på samma nivå, med hjälp av stolar som är lägre än patientens, och tonläge, och att låta patienten ta ansvar, med mycket mera. Men man kommer inte ifrån att läkaren besitter kunskap som gör att denne alltid kommer att befinna sig i ett överläge gentemot patienten, som ofta förutom att inte veta vad som är fel även är rädd och osäker. Om det blir så att patienten i det fallet inte tror att läkaren lyssnar, då har vi ju misslyckats kapitalt.

Kan en läkare bli vän med en patient? Om vi bortser från det som är olämpligt i detta – en läkare som blir vän med en patient bör förmodligen inte vara dennes läkare längre – så, går det? Förmodligen. Men i de fall där patienten verkligen känt sig underlägsen gentemot sin läkare, hur lång tid tar det innan detta försvinner, och en sann, jämbördig vänskapsrelation utvecklas? I min värld måste en vänskapsrelation vara jämbördig för att kunna fungera fullt ut; den ene kan inte känna sig mindre värd i relationen än den andre.

Eller är jag väldigt annorlunda mot alla andra, som tänker på andra människor som över mig över huvud taget? Jag tror ju inte det, men ändå.