Tag Archives: Vinter 2010-11

Harry Potter och campingturen som aldrig tar slut

Såg Harry Potter 7 idag. Spoilers ahead.

Bok fem är den sämsta i serien i min åsikt. Bok sex var bättre, bok sju fick… knappt godkänt. Bok sju har så många plotholes och nyuppfunna regler och ändrade regler från gamla böcker att det fortfarande diskuteras på forumen om man får massakrera en värld man byggt upp på det sättet.

Ta till exempel hur Secret Keeper-regeln funkar – i bok tre sätts ett set regler upp, och i sjuan ändras dessa plötsligt för att författaren annars inte får anledning att skicka ut vår hjältetrio på sin till förbannelsen långa campingtripp. Jag tror det är därför reglerna ändras i alla fall. Eller också kom JK Rowling vid det laget inte ihåg sina egna regler.

Hursomhelst gör det hela att filmen inte har så där överdrivet bra material att jobba ifrån. Och än värre, filmbolaget vill tjäna så mycket pengar som möjligt, vilket gör att de delar upp fanskapet i två delar. Hade det varit en film hade det kanske inte blivit så segt. Som det är är det just det: segt. Det är ungefär som att spela ett brädspel. Det traskas runt en del på en spelplan (camping, mest, men även ett antal andra lugnare stunder) och plötsligt hamnar karaktärerna på en ruta där de får ett uppdrag – åk till Godric’s Hollow, ta er in på Ministry of Magic, tillfångatas och tas till Malfoy Manor. Och så vidare. Transportsträcka – action – transportsträcka – action. Ad infinitum, eller så känns det åtminstone.

Filmen börjar, precis som boken, med ett av Voldemorts möten. De sitter vid ett middagsbord och pratar. Mycket skrämmande. I luften hänger en kvinna, uppenbarligen torterad och livrädd. Och K lutar sig över till mig och viskar, “Eh, vem är det där?” Men vaddå? Känner du inte igen henne? Det är ju… läraren i Muggle Studies från Hogwarts, som får ett namn några rader innan hon mördas, och som aldrig setts tidigare i böckerna och aldrig nämns igen. Way to go för att verkligen få oss läsare/tittare investerade.

Hermione är den som Apparate:ar Harry och Ron runt under hela filmen (och boken). Varför? Jag minns inte. Jag tror hon är den enda som gick och fick godkänt i kursen för Apparition, för Harry var inte gammal nog eller nåt när den gick. Men jag är inte säker. Det kan också vara så att de måste hålla hand för att hamna på samma ställe. Oavsett vilket så  förklarar de aldrig saken heller. Vilket kanske bara förvirrar mig, men borde förvirra andra också.

Emma Watson går omkring och är fotomodell värre än vanligt. Traska omkring i skogen i senaste modejeansen, mycket logiskt. Det där med Wizarding-kläder är inte en grej filmerna håller särskilt hårt på, förutom Severus Snape som får ha sina billowing robes kvar. Snape har för övrigt en sorgligt liten roll, men jag håller tummarna för att han är med mer i nästa. Förutom delen där han får hela sin motivation från Den Stora Sanna Tonårskärleken är han tveklöst den intressantaste av karaktärerna i HP-böckerna.

Där är bra delar med filmen. Delen i Godric’s Hollow är förvånansvärt bra och även om jag finner Daniel Radcliffe en otroligt dålig skådis är scenen i kyrkogården helt okej. Och K och stora delar av resten av publiken hoppade en halvmeter med ormen, så det var roligt.

Kärleken spirar givetvis i filmen, liksom i boken, på sitt tonårs-angstiga sätt. Blä. De ska nu vara sjutton men beter sig mer som tretton, fortfarande. Ron och Hermione, som har ett absolut total av nada gemensamt egentligen och spenderar i stort sett varje minut på att bråka, är “hemligt” förälskade i varandra. Men trots all den screentime som spenderas på att visa alla deras blickar till varandra och några enstaka snälla ord och söta utläggningar, så fattar jag aldrig varför de ska vara tillsammans.

Sen har vi Harry/Ginny, som är lika tragiskt (eller tackamt) underutvecklad i filmen som i böckerna. Vi slipper i alla fall se Ginny bjuda ut sig själv som födelsedagspresent åt Harry (tack gode gud), men det gör att deras enda scen är när Harry drar upp blixtlåsen på Ginnys klänning och de sedan delar en… puss. Det är inte en kyss. Det är en puss. En åtta sekunder lång puss. Nej, jag fattar inte grejen med dem. Inte i böckerna (där Harry spenderar en del tid ute i vildmarken på att tänka på Ginnys ‘Firewhiskey kisses’ och röda hår, men aldrig tänker att han vill prata med henne – hmh, undrar vilken del av kroppen han tänker med), och inte i filmen (där hon inte alls nämns). Han har mer kemi med Draco Malfoy, som han stirrar stint på i tio sekunder (varpå Draco tekniskt sett förräder sin familj genom att inte säga att det är Harry direkt, vilket gör att han inte återuppbygger sin familjs rykte; Draco är en whimp som hade varit intressant om han byggts upp mer).

I filmen framstår Harry som mer än lovligt gay, som spenderar en evighet – flera månader – med Hermione i ett visserligen stort tält, men aldrig tänker tanken på att göra det minsta romantiska med henne. Han dansar med henne på det fånigaste av sätt för att få henne att skratta. Jaja, det är väl ett syskonförhållande och det kan väl vara så, meeen…

Tacksamt nedkortat är (även) Dumbledores bakgrundshistoria. Boken spenderar, om jag minns rätt, ett par mil på att gå igenom den. Här kortas det ner till effektivitet.

Däremot gillade jag berättelsen om de tre bröderna och the Deathly Hallows. Väldigt snyggt och spännande animerat, och ett break från skådespelartrion som gör huvudrollen. Döden är en betydligt mer skrämmande fiende än Voldemort blir under hela filmen. Eller ja, skrämmande är fel ord. Spännande?

Döden är ju också en lite återkommande del i filmen. Harrys första vän och husdjur, ugglan Hedwig, dör redan i början av boken/filmen. Snällt nog tilldelas hon en bättre roll i filmen än hon hade i boken. Vad jag minns satt hon i boken en bur under flykten från Privet Drive mot the Burrow (fantastiskt hemligt nytt ställe Harry ska hålla till på, verkligen, inte någon som kan misstänka det inte), vilket fick många att undra varför en uggla inte kunde flyga själv och på så sätt undgå att dödas av en Avada Kedavra som missade Harry. I filmen får Hedwig lov att vara en modig uggla som i ett försök att hjälpa Harry undan en Death Eater blir dödad. Och Harry ser ledsen ut i två sekunder.

Dobby får däremot en utdragen dödsscen som dock är på gränsen till rörande (rörande, om man frågar vissa andra).

Filmen som helhet… meh. Det är ett väl beskrivande litet ord. Den var inte tråkig, den är otroligt välgjord, men basmaterialet den har att jobba med är undermåligt och filmen blir därefter. Skådespelarna är generellt inte särskilt bra – Rupert Grints Ron är comic relief och gör det väldigt väl, och Evanna Lynch som Luna Lovegood är fortfarande perfekt. Bill Nighy stoppas in som Minister of Magic Rufus Scrimgeour, men jag kommer aldrig förbi att det är Bill Nighy. Alan Rickman är kalas som Severus Snape som alltid (fyller dock ingen funktion och faktumet att han är rektor på Hogwarts nu är ju inte något som är uppenbart) och Jason Isaacs gör en bra, patetisk Lucius Malfoy. Emma Watson mannekängar kläder mer än hon spelar, och Daniel Radcliffe är ungefär lika inspirerande som en träbit.

På det hela taget är filmen, som recensenterna skrivit, en transportsträcka och en kassako för filmbolaget, i väntan på åttan, den sista filmen. Förhoppningsvis. Om nu inte JK Rowling är apjobbig och skriver en åttonde bok.

Vittvittvittvittvitt

Det slutar inte snöa på det här stället. Nu har det snöat nonstop i två dagar. Och världen är vit i enlighet med detta faktum. Ordentligt vit. Sådär vit så att plogbilarna inte hinner med och man får halka runt på is som gömmer sig under all gnistrande snö.

Snöigt värre på väg till skolan ikväll för lucia-repetitioner.

Nån sorts uppfattning om hur mycket snö det är. Vet inte om det är mer egentligen, det varierar kraftigt tack vare att det blåser en del och snön är pudersnö som yr omkring.

Min julgran för året, för i lägenheten lär det inte bli någon :)

Idag – ikväll – var det övning inför läks luciatåg. Tydligen finns det en tradition om att T1:or och T2:or fixar luciatåg för alla andra terminer att njuta av (eller också hittade de på det och vi köper det, naiva och godtrogna som vi lägre terminer är :)).

Jag tycker om luciatåg. Det är fina låtar där jag kan texter och i vissa fall andrastämmor och det är väldigt lite jobb involverat. Har gått i diverse luciatåg i mina dar – i Schweiz lussade vi vid något tillfälle för barn på en schweizisk skola och de förstod egentligen inte alls grejen med lucia. Efteråt visade de någon tradition där man slog sönder en kittel gjord av choklad och i den fanns det marsipangodis i form av grönsaker om jag minns rätt. Udda, men alla traditioner som involverar godis är helt okej för mig.

Vad händer annars, annat än att jag pulsar runt i snö? Inte särskilt mycket. Livet består av snö, plugg, och träning, med insprängda pauser av socialitet och matintag. Och sova. Sova är skönt. Tyvärr ringer väckarklockan alldeles för tidigt alldeles för ofta.

Så det är livet. Snöigt vitt och väldigt upptaget. Imorgon är det fredag igen och jag begriper inte hur det hände. Den kommer smygande och helt plötsligt är den bara där. Med viss känsla av ‘haha! snart tenta!’

Vi hade för övrigt genomgång inför tentan. Vilket är roligt, när vår kursansvarige står och säger, ‘ja, det här är ju helt nytt för många av er’. Trettio… trettiotvå tentor eller något sånt bisarrt räknade jag ut vid nåt tillfälle att jag lidit mig igenom. Rekordet är en sju timmar lång tenta utan paus (T5 på juridiken), dock gick jag efter sex timmar då. Fortfarande aldrig suttit till slutet av en tenta. Får väl se om jag bryter den trenden här.