Tag Archives: Vinter 2011-12

Jutsuläger

Igår var jag på träningsläger för första gången på länge. Celebert besök från Malmö i form av K innebar att det blev träning med honom för hela slanten. Det blev ett lagom tempo med 2,5 timmes träning på förmiddagen och två timmar på eftermiddagen. L kom och tittade på ett tag, vilket var riktigt roligt eftersom det var första gången han såg mig köra jutsu.

Lägret visar dock på flera av de delar jag ogillar med jutsu numera, och hur tydlig skillnaden är mellan hur jutsu körs i Malmö mot de flesta andra ställen. K är förutom 2-danare i ju-jutsu också snart 1-dan i aikido vilket innebär att han precis som jag tycker bättre om mjukhet och följsamhet än träning som ger stora mängder blåmärken. Jag har aldrig förstått tjusningen med träning som gör ont hela tiden. Problemet är att ju-jutsun går allt mer mot smärta i varenda teknik. Gårdagen bjöd på ett utmärkt exempel – waki gatame. Det är en teknik jag alltid undervisat som en som inte ska göra ont – men som har möjlighet att göra ont om uke (motståndaren) börjar bråka. Men så blev vi instruerade igår att omedelbart lägga fram ukes arm på det sätt som gör att det gör ont, oavsett bråk. Vilket förstör finkänsligheten i tekniken.

L sa det fint när vi pausade med lite kaffe – “Är det inte svårare att ha kontroll utan att det gör ont?” Jag tycker att svaret är ja och att det är det som är eftersträvansvärt. Att åsamka någon annan skada är ju enkelt. Det kräver finess att veta hur man tillfogar smärta utan att faktiskt göra det. Gränsen är hårfin och tar lång tid att lära sig.

Den andra saken, som hör samman med ovanstående, var att vi var 31 personer varav fem tjejer och resten killar, dvs 83% killar. Det är ganska normalt för sporten; vanligen är andelen män så hög eller högre, framför allt när det gäller dangrader. Tittar man på de som styr förbundets stilinriktning är det också män, alla i ungefär samma storlek (undantaget är Tony Hansson som är så grym i sin teknik att det är helt löjligt och hans träningspass på förra påsklägret var det bästa pass jag tränat). Det hela gör att stilen styrs mer och mer åt det denna målgrupp vill träna – hårt och med gott om smärta, gärna med tävling och brottning. Man försöker tävla med andra stilar av ju-jutsu (och andra kampsporter) i jakten på nya människor – det finns ju en del att tävla med idag. För min del gör det att sporten rör sig bort från det som från början attraherade mig till den. Vi får se vad det blir av det.

På kvällen blev det fiskgryta med blomkålsris och tre filmer eftersom vi var trötta och inte orkade annat än att fortsätta med Crocodile Dundee och sedan Next. Next, med Nicholas Cage, Julianne Moore och Jessica Biel, var oväntat bra. En man som ser två minuter in i framtiden, men den framtiden kan ändras av honom – konceptet är intressant och filmen twistar det hela flera gånger.

Idag har det varit Söndag med stort S. Varit trött och seg och inte pluggat en sida trots att det borde gjorts. Får göra desto mer imorgon. L påbörjar psykrotation med en 12-timmar lång introdag, så jag har gott om ensamtid att lära mig allt om klimakteriet och menstruationscykeln… whoo.

Tempoväxlingar

Det växlar lite i hur mycket det är att göra just nu. Igår ställdes vår obduktion in och jag kunde således spendera hela förmiddagen på att skriva på mitt nya T4-kompendium, som går i rosalila skala efter T3:s fina gröna. Levern står på menyn och det är en liten aningen skrämmande hur mycket man glömt sedan januari. Suck. Det är väl en sak att minnas att ASAT och ALAT är leverprover (ALAT mer specifikt för levern än ASAT), men sen finns det ju tusen andra tester – gamma-GT, LD, ALP, någon? Och det är bara labbprover, sen ska man in och försöka minnas leversjukdomar…

Sedan blev det basgrupp och föreläsning och promenad och möte och träning och så var det fullt upp igen, ja. En innehållsrik föreläsning, även om andra halvan mest bestod av att föreläsaren läste innantill från PowerPointen. Men att få repeterat och klargjort lite om hyper- och hypokalcemi respektive -fosfatemi var bra. Promenaden togs tillsammans med L i ett grått eklandskap där gräset är så torrt och ihjälfruset att det knastrar under fötterna. Längtar till det gröna. Mötet var med MF:s (Medicinska Föreningen) valberedning eftersom jag ska designa deras affischer inför valet. Fick kommentaren, “Du låter så professionell!” och det var ju kul för det där med att sitta i kundmöten det har jag faktiskt gjort ett ganska stort antal gånger de senaste sju åren. Inom det området har jag både erfarenhet och kunskap.

Gick och tränade en liten stund efteråt, för att sedan med förvånansvärt stort intresse följa hockeyn. På något sätt har sambon lyckats få mig hockeyintresserad och LHC var ju försvinnande nära att hamna i kvalserien med allt vad det innebär. Så medan L tittade på matchen – och fick hjärtinfarkt ett par gånger om, enligt utsago – hos sin bror följde jag matchen via hockeyligan.se. Till slut lyckades LHC dock få rätt på saker och ting och jag slapp en deprimerad och kinkig sambo. Yay!

Idag har det varit fullt med plugg sedan morgonen grydde (eller lite senare än så, kanske, det är ljust väldigt tidigt numera – också yay). Eftersom den inställda obduktionen från igår istället blir av imorgon har jag den mellan 7.45 och 11.15 och en kvart innan vi slutar ska jag åka till Finspång för Strimma. Strimma som börjar närma sig sitt slut med stormsteg – imorgon är näst sista gången vi är hela gruppen, eftersom vi från och med om två veckor börjar med utbytena för att examineras. Det är konstigt, det känns som i förrgår vi åkte ut där första gången och tyckte att vi skulle fortsätta med det i en evighet. Anyhow, med denna heldag i åtanke var det bara till att ta sig igenom hela basgruppsfallet idag. Hypofystumörer och amenorré. Återigen kan konstateras att endokrinologi är betydligt mer begripligt än gastro. Och (därmed) roligare.

“Pausade” med en dryg timmes histo där vi studerade könsorgan i mikroskop. Den här utbildningen är fantastisk.

Ikväll blev det lång promenad till och från en visning av ett hus vi inte tänker köpa. Kallt ute, mina öron förfrös lite. Men vad gör man, nu har vi sett det i alla fall. Nu blir det snart mat och det behöver städas. På fredag blir det ju trots allt celebert besök från Malmö. Inte kan man då visa upp en stökig lägenhet. Eller vänta…

When two become one…

…blir det mycket grejer över. L har sålt sin lägenhet och ska lämna över den inom det närmsta, vilket inneburit att det blivit nödvändigt att tömma den. L har gjort ett bra jobb i sorterandet men det blir fortfarande en väldig massa saker. Vårt förråd består nu till drygt 50% av hans grejer skulle jag tro, och här i lägenheten har framför allt köket drabbats av ett allvarligt fall av Dubbelt Upp. Det finns stekpannor till att slå folk i huvudet med (“I gotta get me one of these,” som Flynn Rider säger i Tangled, med hänvisning till den stekpanna Rapunzel konstant använder som vapen), kastruller i mängder, trippla uppsättningar bestick, fyra olika sorters tallrikar och alla i minst (oftast fler än) fyra ex, glas i alla former, och mycket mer. Dessutom kilovis med tvätt- och diskmedel och andra rengöringssaker. Och två strykjärn, två dammsugare…

Jag har sorterat bäst jag kunnat bland alla grejer och vi försöker spara det som är i bäst skick medan resten packas i en flyttkartong för att söka bo någon annanstans. Troligen blir någon typ av välgörenhet i stil med Myrorna lyckliga mottagare. (Om någon som känner oss skulle behöva något av ovanstående får ni säga till.) Strykjärn och dammsugare får bo i förrådet, det är sånt som tenderar att gå sönder förr eller senare.

Så denna utrensning och sortering är vad min kväll bestod av igår, liksom förmiddagen idag. Vasaloppet har gått i bakgrunden idag, inte för att jag är det minsta intresserad men lite bakgrundsväsen behövs. L åkte iväg halv åtta imorse för att cykla maratonspinning till Vasaloppet på Friskis (något han tyckte var riktigt kul, enligt nyligen anlänt sms – det är väl bra att man har olika definitioner av “kul”).

Började dagen med att läsa ut en bok, Drottningen vänder blad av Alan Bennett. En mysig bok som dock störde mig i två passager, då boken plötsligt bytte från dåtid till presens – sådant irriterar mig enormt. En fiktiv drottning av England (vars omgivande kungligheter och liknande dock heter som i verkligheten, i den lilla mån de namnges) börjar läsa och detta får oanade konsekvenser. Den utvecklas inte riktigt så mycket som jag skulle önska – omslaget utlovar “…nästan oanständigt underhållande” av SvDs recensent, men det tycker jag verkligen inte att den är. Men den är kort (124 sidor) och ett okej tidsfördriv.

Veckan som kommer blir ovanligt intensiv med långa dagar. Jag hyser någon sorts förhoppning om att det blir givande; endokrintemat är betydligt mycket roligare än gastro var.

En fantastisk kväll

Igår var jag och L på Stångs Magasin och åt middag. Det är bästa restaurangen i stan, helt utan tävling. Vi åt där på kvällen när L tog sin examen också, men jag får nog säga att gårdagens middag var ännu bättre – den här gången skulle vi inte stressa iväg till Egypten. Vi kunde således sitta helt utan stress och bara njuta av maten och varandra hela kvällen.

Det hela började med att jag såg att SJ Prio hade 100 kr rabatt på Stångs avsmakningsmeny, varpå L tyckte att vi skulle dit. “Vad sägs om fredag?” sa han och jag stirrade en liten stund – stället är dyrt och så kan man väl inte göra, bara sådär gå dit en fredag. Men det kan man. Och man kan ha en helt fantastisk kväll, en sån där Askungekväll – alldeles, alldeles… underbar.

Vi kom dit kvart över sju, var först. Det är en väldigt mysig restaurang nere vid Stångån (därav namnet) och vattnet låg lugnt och mörkt utanför de stora glasfönstren. Vi tog in varsin drink och fick in bröd med tilltugg – en rödbetsmousse, fluffigt saltat smör, och en liten klick kanin-något (!) med sesamfrön och en sojamajonäs. Vanligen brukar jag inte äta så mycket bröd – framför allt inte nu på LCHF – men här fick man en liten bit av tre sorters bröd och vi var ju båda tvugna att testa. Jag tror att vi generellt skrapade tallrikarna hela kvällen, faktiskt. Det var så väldigt god mat och LCHF kunde slänga sig i väggen (fast onyttig kan maten på inget sätt kallas).

Efter denna starter började själva avsmakningsmenyn, med två förrätter; en karamelliserad jordärtskockssoppa smaksatt med tryffelolja, serverad med friterad ostronskivling och krutong (lite för söt soppa var vi båda ense om), och en fantastisk lättrökt oxfilétartar med pepparrotscreme, äppelpuré och ett senapsflarn. Oxfilétartaren kom in under ett glas eftersom den fortfarande höll på att rökas och skulle behålla varje uns av arom. Sammantaget blev det som när Remy i Ratatouille äter mat – en smaksensation av färger och mönster.

Två huvudrätter, den ena smörstekt torskrygg med kalvbräss, råstekt blomkål, citron, brynt smör och en potatis- och blomkålspuré som var ganska lik det som serverades vid Ls examensmiddag och som liksom då var underbar. Torsken föll i bitar och smälte i munnen. Smälte i munnen gjorde även nästa huvudrätt, oxfilé och rökt högrev serveras med bakat bacon och en potatis- och prästostcroquett. L var mer förtjust i det rökta högrevet – han älskar allt som är rökt – medan jag var partisk till oxfiléns fördel.

Till efterrätt – och nu pratar vi drygt tre timmar efter middagsstart – fick vi först en chevré- och vitchokladcheesecake med valnötter och rödbetssorbet. Jag är inte så förtjust i cheesecake egentligen, men denna var väldigt god. Slutligen avslutades med en kokosglass med ananas och passionsfrukt, där kokosglassen låg i ett skal av mörk choklad och ananasen skurits i tunna bitar och vikts dubbla, fyllda med passionsfrukt. Det blev himmelskt gott, än mer så med dessertvinet som serverades – Bricco Quaglia, som L satt och småfnissade sin förtjusning över och dessutom beställde in ett extra glas över. När till och med jag tycker att ett vin är gott får nog sägas att vinet är något annorlunda.

Halv tolv drog vi oss slutligen därifrån, det sista sällskapet som lämnade restaurangen. I sakta mak skrattade vi oss hem, med ett stopp på lekplatsen i Trädgårdsföreningen. Där blev L yr i huvudet av en gunga och vi halkade omkring på den lilla isbanan en stund.

När jag senare låg i sängen och skulle sova kunde jag inte annat än konstatera att det utan att överdriva varit en av de bästa kvällarna i mitt liv.

Skottdag

Solen värmer på när jag går mot obduktionssalen. Jag tar inte kortaste vägen, njuter lite extra av ljuset och den rent vårmässiga värmen. Tittar otåligt mot träden och undrar när de gröna knopparna ska våga visa sig.

Det är skottdagen. En ovanlig dag, en dag som bara inträffar vart fjärde år. Man kan tänka sig att något ovanligt skulle hända idag – på nyheterna igår sa de att skottdagen är den dag då tjejer friar till killar istället för tvärtom, om det nu räknas som ovanligt nu – men utöver den osedvanliga värmen är det inget särskilt.

En timme senare står jag böjd över en död människa och tittar ner i en tom bukhåla. Alla tarmar är borttagna så att vi ska kunna titta på njurarna, uppskurna för att vi ska kunna se insidan, och se hur aorta löper längs ryggraden med vena cava tätt bredvid sig. Amanuensen har en pincett i ena handen och pekar med den andra; han drar i urinblåsan och visar, förklarar att fylld kan den nå hela vägen upp till naveln – när sträckreceptorerna i ett visst område sträcks ut som sista område, då blir det bråttom till toan. Vi småskrattar.

På något sätt har det blivit helt normalt. Det är skottdagen och det kanske borde vara ovanligt men att stå över ett preparat och titta på dess utrensade inre, på nerverna och artärerna som knutits med trådar för att amanuensen ska kunna hålla reda på vilken som är vilken, på muskler som löper på bäckenets insida, och på en livmoder som knappt är större än en valnöt, det är inte det minsta ovanligt längre. Vi är vana. Vana vid lukten av preparaten, vid att klämma och känna, vid situationen. Vi klär på oss förkläden, handskar och skoskydd utan att direkt fundera på saken. Den här veckan har vi histologiföreläsning, basgrupp, dissektion, föreläsning, basgrupp. Ingen reagerar på att den där saken i mitten, det är att titta i en människa.

“Här, ni kan känna på prostatan,” säger amanuensen. Vi känner på den, stoppar handen i den öppna bukhålan och klämmer lite. Jag tänker att det var annorlunda när jag kände på en på Strimman. Det är också en helt vanlig sak, en undersökning som görs många gånger under en vecka på en vårdcentral. Första gången jag gör det är det konstigt. Det kanske skulle passa in på en skottdag, något annorlunda och speciellt. Men sedan kommer även det att bli rutin.

Vi får göra saker på den här utbildningen som vi aldrig skulle få göra annars. Saker som vi först reagerar på men som sedan blir vardag. Jag märker det knappt, avtrubbningen går så snabbt.

Jag går ut från obduktionssalen och går hemåt. Solen skiner fortfarande, varm mot huden, strålandes från blå himmel. Jag njuter.

Are you happy?

Läser gamla inlägg i bloggen och kommer ihåg saker. Känner lite stress just nu över T4 – första temat är slut men jag känner mig inte det minsta färdig med det – men det är verkligen ingenting mot T2:s panikartade, intensiva, överväldigande stress. Jag tvivlar lite på att något någonsin kommer att bli så krävande som den terminen.

Har tänkt en hel del på sistone, på min plats i livet, på läkarlinjen, framtid och nutid. L började sin AT igår, vilket givetvis får mig att tänka tusen tankar om att ligga efter. Jag är äldre, men ligger så långt efter. Eller? Jag räknar fortfarande knappt faktumet att jag har en juris kandiatexamen som att jag faktiskt gjort något vettigt innan läk. I mitt huvud är jag ständigt ett par år försenad. Det är så oändligt långt tills jag blir klar. Vad nu “klar” innebär.

Samtidigt tittar jag på hans dagar – 8 till 17 som de senaste veckorna, och under de kommande blir det jourer till höger och vänster – och tänker, fan, det är skönt att vara student. Den här veckan går vi två timmar om dagen. En föreläsning om histologi igår (där jag insåg att jag faktiskt kommer ihåg en del från T1), basgrupp idag, dissektionsundervisning imorgon, någon föreläsning på torsdag och basgrupp på fredag. Det är löjligt lite. Med det sagt kan ju konstateras att vi inte alls är lediga resten av tiden – till dagens basgruppsfall har vi binjuren och kortisol och relaterade sjukdomar, vilket inte är ett pytteområde – men det är ändå kravlöst. Jag är fri att göra som jag vill med min tid.

Vad är slutstationen? Vad är det jag eftersträvar? Precis som för ett år sedan, och fem år sedan, kämpar jag med att försöka leva i nuet. Att njuta av det jag har idag och inte bara längta mot en framtid som jag egentligen inte alls vet vad den innehåller. Jag försöker hitta lycka i något litet varje dag. Det är inte lätt när man är så målinriktad som jag.

Jag tycker den här är fantastisk. Delades en del på Facebook för ett par veckor sedan.

Pappa och jag diskuterade lillebror, som jobbar halvtid för närvarande. Hans arbetsgivare hade varit glad om han gått upp till 100%, men lillebror testade det under hösten och tyckte att det var för mycket. Pappa sa, “Egentligen är han klokast av oss alla,” och jag kan inte annat än att hålla med. Min lillebror är den människa jag känner som har absolut störst förmåga att leva i nuet och njuta av livet.

L sa att han aldrig träffat en onkolog (cancerläkare) som jobbat heltid. “De har fattat grejen,” säger han. “De har sett att vad som helst kan hända vem som helst när som helst.” Men det funkar inte att säga till skolledningen att man tänker plugga på 75%. Det kanske är lika bra det, annars hade det ju tagit ännu längre tid än de 5,5 år det tar idag. Det går inte heller att få en AT-tjänst på 80% eller något annat tal som är mindre än 100. Det fungerar inte så. Världen är inte gjord för att ta det lugnt, den är gjord för att vi ska jobba.

Det är ett ständigt pussel att driva mig själv mot mina mål och att samtidigt kunna stanna upp och känna lycka och glädje och samhörighet med andra. Att försöka känna mig nöjd över något. Jag kan inte på rak arm säga att jag någonsin varit riktigt nöjd med mig själv, men jag jobbar på det.

Diplom, teckningar och sommarjobb

Rensar bland alla papper. Det är konstigt vad mycket papper det blir – det är reklam (trots att vi har en “Ingen reklam tack!” på brevlådan), tidningar, räkningar, beställningsbekräftelser, PowerPoint-presentationer, basgruppsanteckningar och anställningsavtal.

Just anställningsavtal är ju lite trevligt – har nu skrivit på för sommarjobbet. Undersköterska på Akuten, det ska bli riktigt roligt. Lära mig sätta nålar ordentligt och tusen andra saker. Har någon förhoppning om att få lära mig gipsa eftersom det är undersköterskorna som gör det på akuten. Jag ville verkligen verkligen verkligen ha jobbet men trodde inte alls att jag skulle få det. L slog vad med mig om att jag skulle få det – det var det vad jag förlorade och därför jag gick på hockey första gången (de andra två gångerna har varit frivilliga). Det var ett okej vad att förlora, helt klart. Å andra sidan hade jag annars spenderat min sommar på kardiologen, som också erbjöd mig jobb, vilket inte heller hade varit fel. Jag hade förmodligen lärt mig massor där med.

Sitter och gör en pärm med mina betyg, anställningsbevis, intyg, med mera. Inser att jag gjort en del. Kom dock snabbt fram till att jag behöver ringa såväl Lunds universitet som Stockholms för att få intyg/LADOK-utdrag på att jag faktiskt gått psykologikurserna och kriminologin, eftersom jag helt saknar intyg på dessa. Det vore ju dumt om de helt plötsligt bytte datasystem så att det inte längre fanns kvar… Så, telefonsamtal till dem imorgon.

Igår var L och jag på IKEA. Vi lånade bil av P&D vilket gör IKEA-besök mycket enklare. Innan dess hade L och P kört skytteltrafik mellan vår lägenhet, L:s gamla lägenhet och återvinningen. Resultatet är en i stort sett tom gammal lägenhet, ett fyllt förråd i nuvarande lägenheten, och en hel massa grejer till Myrorna. Jag rensade ut garderoben förra veckan och förrådet ett tag innan dess, och L rensade ut garderoben i fredags kväll – det blev en del bort. Anyway, IKEA. Det inköptes bland annat ramar, för att kunna sätta in L:s läkaredsdiplom. Det blev riktigt fint.

L:s diplom. Längst ner rosetten av det röda band som satt runt diplomet när han fick det vid examensceremonin.

Vi har också ramat in hans läkarexamensdiplom, vilket nu står på hyllan tillsammans med mitt juristexamensdiplom.

Examensdiplom (och mina ju-jutsudiplom).

Köpte också en ersättningsram till en jag lyckats ta sönder. Gjorde nämligen teckningar till samtliga av P&D:s tre barn. De var klara redan ett tag innan jul men jag ville inte ge dem innan jag hade ramarna. Ironiskt nog blev det D som köpte ramarna förra veckan. Ersättningsram blev det eftersom jag lyckades ha sönder glaset på en av dem. Men det blev bra och barnen blev över all förväntan glada över dem. Lilla Es gick med sin groda i handen hela kvällen och skulle prompt ha upp den på väggen innan hon skulle sova. El och Z hade dem på sina respektive sängbord. Man blir lite stolt.

Bilderna finns i större variant på Facebook (vet inte om länken funkar för alla, men det ska i alla funka för alla som har mig som vän). De har också lagts upp på DeviantArt nu när barnen fått dem.

En prinsessa med en groda till El, Star Wars C3PO och R2D2 till Z och en groda (så klart; hon älskar grodor) till Es.

På kvällen satt vi barnvakt åt sagda barn. Förutom en busig El som inte riktigt tyckte att det var intressant att sova gick det alldeles utmärkt och P&D fick en välförtjänt middag utan barn. Jag pluggade lite och L deppade över LHCs förlust. Jag deppade lite med honom.

Idag skulle det bli brodersspinning för L och L, men magsjuka har satt stopp för det för brorsans del, liksom för middagen som skulle följt. Blir lugn kväll istället. Jag ska plugga binjurehormoner och vika tvätt. Spännande söndag. Får se vad det blir för middag – vi hade tänkt hamburgare, men det blir nog något annat nu eftersom vi ätit hamburgare två dagar i rad redan… När man äter LCHF-hamburgare inser man hur meningslöst brödet egentligen är – det smakar ingenting och ger ingenting. LCHF-burgaren är en köttfärsbiff, coleslaw, tomat, avokado, nån bit bacon, sallad. Typ. Det blev purjolök senast också; man tar vad man har. Varken jag eller L saknar brödet alls. Vi testade Max lowcarb-hamburgare också. Måste säga att vår hemmaversion är bättre.

LCHF-burgare.

Tiden rusar

Torsdag igen, kväll igen. Fan vad tiden går.

Ringde föräldrarna igår och mamma tyckte att jag “inte uppdaterat bloggen på länge”. Lite mer “jaha” blev det när jag påpekade att det var i måndags, vilket alltså igår var i förrgår. Men, ja. Tiden går och det går defintivt dagar när jag varken hinner eller känner för att blogga.

Idag har det varit en runda till Finspång igen. Det var inte särskilt kul den här gången. Fick gå med en läkare till slut och det var ju trevligt, men sedan följde en eftermiddag där tre timmar snackades bort, mestadels i en monolog av vår ena handledare. Solen sken utanför, det hade varit så väldigt trevligt att få vara ute. Tacksamt nog kom vi därifrån klockan fyra i alla fall, så det var ljust när vi körde mot Linköping och när jag mötte upp L på sjukhuset för att gå hem.

Veckan har i övrigt inte bjudit på så mycket spännande. Senaste basgruppsfallet är sista på Gastro-nutrition-metabolism-temat; imorgon kör vi första Endokrin-tema-basgruppen. Sista GNM-fallet handlar om vitaminer och mineraler och vad som händer i kroppen då det blir brist på dessa ämnen. Det är småintressant men inte mer.

Det är konstigt att det redan är tema två, men fem veckor av T4 har redan passerat. Det känns inte som att vi alls är klara och tyvärr blir det nog ganska mycket att ta igen under tenta-p.

L jobbar sin sista dag på ryggkliniken imorgon. Han verkar ha trivts väldigt bra och verkar allt nöjdare när han kommer hem från jobb, vilket givetvis är bra på alla sätt. Nu tar AT:n vid från och med måndag, vilket innebär mindre struktur på vardagen när det blir jourer och växlande schema. Något nytt att vänja sig vid, igen.

Tiden rinner iväg, brukar man säga. Nu känns det som att den rusar, i ett väldigt vattenfall. Men jag trivs ganska bra ändå.

LCHF och miljön

I Sydsvenskan idag uttalar en krönikör att LCHF borde vara LCHE, för Low Carb High Ego. Detta eftersom vi utarmar världen genom att äta så mycket proteiner:

Det stora flertalet som äter enligt LCHF-metoden äter högst upp i näringskedjan, mycket kött, mjölkprodukter och ägg. Det rimmar illa med de utmaningar vår planet står inför.

Eftersom miljöaspekten var den absolut första protest jag mötte mot att äta LCHF kommer jag bemöta den – för jag tycker inte att den stämmer.

Jag har sedan jag började äta LCHF inte ökat mängden kött. Jag har ökat mängden ägg, men eftersom jag väljer ekologiska från hönor som fått gå fria tycker jag att det är okej. Kött i övrigt har inte ökats, varesig i form av rött kött, fisk eller kyckling. Vi gör middag och till den ingår en lika stor del av kött som tidigare – men nu ingår inte pasta, utan mer fet sås (eller blomkålsmos – mmmm gott). Grönsakerna är i ungefär samma mängd som förr, men de ska ha växt ovan jord. Hade jag kunnat välja helt ekonomiskt fritt hade jag köpt allt ekologiskt, men det finns begränsningar för vad mitt konto håller för, nu precis som innan LCHF. Och mycket grönsaker blir det.

Efter maten är jag mätt och behöver inte, till skillnad från förr, avsluta med något sött, till exempel godis. Om man nu vill tro Livsmedelsverket om något kan man läsa det här om godisproduktion:

– Kött är den livsmedelsgrupp som normalt har störst klimatpåverkan. Därför är det anmärkningsvärt att en påse skumgodis har lika stor klimatpåverkan som en portion fläskkött, säger Anna-Karin Johansson.

Vilket blir man mättast på – portionen fläskkött eller påsen med skumgodis? I rapporten LMV hänvisar till står det följande:

The climate change contribution of a 125g packet of Ahlgren’s car sweets at the factory gate is 0.48kg of CO2 equivalents […]

~ The environmental impact of the consumption of sweets, crisps and soft drinks, s 35

Så bra är det med alla som springer och köper godis under kafferasten… Eller en apelsin från andra sidan jordklotet – den är definitivt inte miljövänligt att flyga hit. På samma sätt behöver jag inte äta mellanmål mellan måltiderna – tidigare har jag ätit banan och andra frukter på förmiddagen, och mackor på eftermiddagen.

Smöret är svenskt (vad jag vet, det står “svenskt smör” på det i alla fall) och visst kräver det djuruppfödning – å andra sidan har våra mjölkinköp sjunkit till nästan noll, så det går lite på ett ut inbillar jag mig (säkerligen inte exakt om man tittar exakt på siffrorna, men jag vet inte vart jag hittar exakta siffror på hur mycket). Eftersom jag fick kommentaren om att det inte bara är köttindustrin som kräver djuruppfödning utan även mjölkproduktsindustrin kanske vi ska föreslå att alla inte bara blir vegetarianer, utan veganer? Här är en artikel i Sydsvenskan från 2010 om hur utsläppen skulle förändras:

– Om tio procent av Finlands befolkning blev veganer skulle alltså utsläppen av växthusgaser minska med 0,7 procent, säger Helmi Risku-Norja.

[….] Enligt forskarna blir skillnaden än mindre om veganen valde ekologiskt odlade frukter och grönsaker. Ekologisk odling ger lägre skördar och kräver därför större arealer. Och det är, skriver de i artikeln, själva brukandet av jorden som ger de allra största utsläppen av växthusgaser när maten produceras.

Diskussionen är inte så enkel som att det är dåligt att äta kött och bra att äta tallriksmodellen. Om man mitt i vintern i Sverige äter en massa grönsaker och frukt är sannolikheten ganska hög att de inte kommer från Sverige (och om de mot förmodan gör det har de växt i växthus), utan färdats långa vägar. Det är inte så enkelt som vegan = bra och köttätare = dålig (och LCHF = sämst).

För vidare läsning är Kostdoktorns genomgång av olika koldioxidutsläpp per kilo matvara intressant. Tydligen äter vi 20 kg banan/svensk/år – inte kan det vara miljövänligt? Jag minns i alla fall inte senaste gången jag såg bananer växa i Sverige… :) Han listar också hur man kan äta LCHF miljövänligt – till exempel såsom vi, genom att äta kyckling och fisk flera gånger i veckan, eftersom utsläppet då beräknas vara betydligt mindre. Grönsaker efter säsong, liksom frukt om man nu tvunget vill ha det.

Naturskyddsföreningen har en hög tips om miljövänlighet (de stämmer till stor del med ovanstående från Kostdoktorn, tyckte jag vid snabb genomläsning); jag försöker fortfarande följa dem så gott jag kan. Där ingår vegetarisk mat, vilket vi gör när vi äter t ex avokadosoppa till middag.

Jag tänker mer på vad jag köper och stoppar i mig nu än jag gjorde tidigare. Jag äter inte mer kött. Jag äter totalt sett mindre mängd mat. Jag äter inte massor av frukt från andra sidan jordklotet. Jag vill väldigt gärna tro att allt detta sammantaget inte är ego, utan positivt – för mig och för miljön.

Magtarmsjukdomar och hockey

Lördag förmiddag igen, tiden springer förbi. Eftersom L går upp 6.45 om morgnarna är jag oftast uppe nån gång runt 7 också, så helgerna är sköna för då får man sova ut.

Veckans basgruppsfall har bjudit på IBS och nu IBD. Irritable Bowel Syndrome respektive Inflammatory Bowel Disease. Jag tycker tyvärr att magtarm är aptråkigt och eftersom IBS dessutom är en hittpå-diagnos för tillstånd man inte vet orsaken till… det är svårt att läsa om. Det är jobbigt för patienterna i fråga, men det handlar mer om bemötandet av dem än om så mycket läkemedelsbehandling, eftersom det inte finns något patologiskt fel att hitta. Det finns “fynd” som är gemensamma bland en del av de som har IBS, men inget mer generellt än att man på olika sätt har problem med magen som inte kan förklaras av annan sjukdom. IBD är mer konkret – som hörs på namnet är det inflammatoriskt och man ser också både histologiska och makroskopiska förändringar.

I torsdags roade jag mig med en kväll hos C, där det blev lite lätt middag, hockey på datorn eftersom C:s pojkvän spelade, och trevligt sällskap med två av L:s andra f d kursare. Det var en trevlig kväll. Det pratades mycket medicin av självklara skäl, en hel del mat, lite jämställdhet och mycket annat. Jag gjorde LCHF av maten genom att äta kotlett med sås och lite utplockning av de ungsrostade grönsakerna. Semlan till efterrätt var kanske mindre LCHF, men… :)

Fortsatt intresse i kost, lågkolhydratkost, diabetes, mättade vs omättade fetter, med mera. Läst ut Matrevolutionen (rekommenderas fortfarande för alla; den blir en aningen upprepande och är lite selektiv i vilka studier författaren lägger tyngd vid, men den är väldigt lättläst och en riktig ögonöppnare), läser nu Forskningsfusket! som är oerhört intressant inte bara gällande kost utan även för att förstå dagens medicinska forskning inom alla fält. Den har en lång redogörelse för hur läkemedelsindustrin och livsmedelsindustrin har utvecklats i något som nästan får kallas symbios. Än idag satsar livsmedelsföretag enorma summor på forskning – men det är ju knappast så att CocaCola kommer sponsra forskning som konstaterar att socker är dåligt. Ralf Sundberg som skrivit boken har också en blogg som jag lagt till i länklistan här i sidan. Har också lagt till diabetes.doc (allmänläkare som skriver om diabetes) och Coltingblogg (triathlonmästaren Jonas Coltings blogg).

Nästa bok på läslistan, nu hemlånad från biblioteket, är Den hemlige kocken om alla dumheter som stoppas i maten för att den ska bli billigare att producera men ändå smaka “rätt”. Det är bra med böckerna, för de innehåller massor av referenser till andra böcker, så man kan bara fortsätta läsa och läsa.