Tag Archives: Vinter 2011-12

En hjärna i handen

Det här inlägget handlar om obduktion. Consider yourselves warned och läs inte vidare om ni inte vill läsa om obduktion. Många av er som inte går på läkarprogrammet (och sannolikt även några som går läk) kan förmodligen tycka att det är ordentligt obehagligt att ens tänka på.

Obduktion är en del av läkarprogrammet, förmodligen en av de absolut äldsta delarna av skolningen till läkare. Även om läkare för några hundra år sedan tyckte att lösningen på alla sjukdomar var åderlåtning så kunde man i alla fall inte argumentera med hur kroppen såg ut på insidan, när man öppnade upp den och tog ut organen. I Rörelseapparatens anatomi står att läsa:

Under 1400- och 1500-talen blev det vanligt att avhålla offentliga “anatomier” vid de europeiska universiteten. [….] En “anatomi” var konstruerad så att professorn satt högt upp och läste ur de klassiska skrifterna, medan lekmän och fältskärer dissekerade och visade upp organ m.m.

~ Rörelseapparatens anatomi, s 107

Idag har vi obduktioner i obduktionssalen. Vi hade fyra amanuenser, vi var två grupper, och varje grupp hade en patolog som genomförde obduktionen. Vår var en kvinna, tidigare kirurg som nu omskolade sig till rättsläkare. Hon var riktigt duktig och gick igenom allting på en precis lagom nivå.

Jag hade ingen aning om hur jag skulle reagera. Allra första gången jag var med på obduktion – då endast “yttre” obduktion, dvs utan att man öppnar kroppen – blev jag yr och illamående och fick sätta mig ner. Det var i Umeå, när jag gick kursen i rättsmedicin 2008. Det har hänt en hel del sedan dess: jag har tagit juristexamen, börjat på läkarutbildningen, “mött döden” på ett lugnt sätt, varit med på flertalet dissektioner och själv dissekerat. Detta till trots går det inte att veta hur man kommer reagera. Vi är fundamentalt inställda på att det obduktionen innebär – att skära i en kropp – är fel. Det är inprogrammerat.

För min del är den yttre inspektionen fortfarande jobbigast. Det där med att det är en riktig människa som ligger där, bara… död. Bara sådär. Det är jobbigt. Resten är mindre krävande, för även om organen på insidan kan vara nog så kladdiga och blodiga så är det ändå ett steg bort, det är inte direkt kopplat till oss själva, till alla runt omkring oss. Det finns inuti men det syns inte. Inte som att titta in i en död människas ögon, eller undersöka dess händer.

Organen hade tagits ut då vi kom dit – bröstkorgen öppen och organpaketen liggandes på olika ställen, redo för att obduceras. Lungor, hjärta, mag-tarm, urogenitalpaketet och så till slut hjärnan. Jag höll i en hjärna. Det är en fascinerande känsla. I den där fanns innan döden alla minnen, all kunskap, allting den vi obducerade hade upplevt under hela sitt liv. Inkapslat i vit och grå substans. Hjärnan låg tung i mina händer men ändå så oändligt liten för allt den en gång innehållit. Utåt sågs inte ett spår av kärlek som upplevts, språk som lärts, länder som besökts, mål som uppnåtts… Nu var det bara en grå klump.

Efteråt fick vi själva undersöka varsitt organpaket, för att kunna skriva ett obduktionsprotokoll om det. Jag mätte och lyfte och undersökte och kände på allt i mag-tarm-paketet – den stora, rödbruna levern, pancreas som var sladdrigare än jag föreställt mig och annorlunda mot anatomiböckerna, gallblåsan med galla som inte alls är grön som den är på de flesta bilder utan rödbrun, den svampaktiga mjälten… Ju mer man går in i det, desto enklare är det. Man fyller huvudet med detaljerna så glömmer man att det kommer från människan som ligger där på obduktionsbordet.

Det är inte riktigt naturligt, allt det vi gör på den här utbildningen.

T6-arbete, dagisfasoner och lax-middag

På Aktuellt håller de nu på att diskutera jämställdhet på dagis. Ett dagis har tagit bort “typiska pojk- och flickleksaker”, som bilar och dockor. Jag kräks på debatten.

När jag var liten och bodde i Schweiz med familjen fanns det en del barn som vi lekte med – men det föll sig så att det uteslutande var flickor, innan dess att vi började skolan. Lillebror var således ensam pojke. Men oavsett att han gavs chansen att vara med oss flickor valde han – gissa vad! – bilar att leka med. Han var inte alls gammal när han började plocka upp billeksaker och härma tut-ljud och köra med dem på vägar på golvet. Själv var jag, trots samma tillgång till billeksaker (vi lekte trots allt ihop väldigt mycket), totalt ointresserad av bilarna.

Så, kan inte ungarna få vara olika? “Pojkar ska få lov att gråta,” försvarar en av männen bakom satsningen det hela med – ja, det är klart. Men ligger det verkligen i om de får leka med bilar eller inte? SVT spär på med att “3 av 10 förskolor är ojämställda” – utan att poängtera att det betyder att 7 av 10 är jämställda.

På ämnet om flick- och pojkleksaker och reklamen runt om rekommenderas dock denna 7-minutersvideo av The Feminist Frequency.

I andra nyheter har jag lagat middag ikväll. Sten Sture Skaldemans kokbok är helt fantastisk – jag har nu lagat flera rätter i den och den ena efter den andra har varit så löjligt god. Ikväll blev det laxgratäng. L och jag köpte en hel lax i fredags, för den kostade 39 kr/kg, och efter rensning blev det 1,5 kg lax kvar. Jag tog två bitar, omgav det av svamp, broccoli, vitkål och purjolök, droppade över räkor och toppade med mozzarella. En sås gjordes på creme fraiche, majonäs, lite tomatpuré, lite vitt vin, lite citronsaft, äggula och basilika. En halvtimme i ugnen och så var det klart – mums!

Innan såsen åkte på...

...och efter sås och ugn. Mums!

På första bilden syns receptboken i bakgrunden; det blev ganska likt :)

Idag började jag lägga ut en plan för mitt T6-arbete. Får se hur det blir med den saken, men det är ju inte utan att det vore kul att göra ett arbete inom något som jag spenderat massor av tid på att läsa om: matens inverkan, framför allt LCHF jämfört med tallriksmodellen (eller annan lågfett-diet), på diabetes – eller ja, någon del av diabetes. Skulle jag dessutom få Fredrik Nyström som handledare så lär väl inte arbetet släppas iväg med mindre än fulländad perfektion. Någon som är intresserad av att jobba med mig? Han föreslog att vi skulle vara två eftersom det brukar bli ett ganska stort jobb – men med publikation som mål… Aja, vi får se hur det blir.

Strimmasamtal och 30-årsfest

Ytterligare en vecka till ända. De försvinner som vanligt i ett rasande tempo.

Den här veckan bjöd på en tur till Finspång, första som T4:a. Sista terminen som vi åker dit för Strimman. Det känns väldigt skumt – var det inte bara ett litet tag sedan vi åkte dit första gången och suckande konstaterade att det skulle bli många, många timmeslånga bilresor dit innan vi var klara?

Eftersom vi bara var tre som åkte ut (pga omtentor) fick alla närvarande ha samtal. Själv fick jag ett samtal med barn – en tvååring och hennes pappa och dessutom en ettåring med i rummet. Det blev ett lite rörigt samtal eftersom, tja, tvååring – men jag fick bara positiv kritik för hur jag hanterat det. Flickan var blyg och tyst till en början men kände snart nog trygghet att springa omkring och leka medan jag fortsatte samtalet med pappan. Jag talade till barnet i så stor utsträckning som det gick och fick således med henne i samtalet, som våra föreläsare och handledare påtalat är så viktigt. Jag var väldigt nöjd när vi senare satt och kollade på samtalet; det är få gånger jag riktigt känt att jag lyckats så bra.

Veckan i övrigt har innehållit bara två föreläsningar, basgrupper, och inte så mycket mer. Vi hade andra delen på diabetesfallet till i torsdags, varpå jag (givetvis) drev frågan om vad typ 2-diabetiker bör och inte bör äta, och i övrigt fokuserades det på mediciner att ge dem.

Igår var det födelsedagsfest för Ls storebror – 30-årsfest med god mat, mycket dricka och gott sällskap. Folk säger att det inte går att äta LCHF när man går ut eller går på fest, men med bufféupplägget de hade gick det alldeles utmärkt. Sallad, kött och flera ostar gjorde det hela enkelt. Efterrätt är svårare, men vi beslöt båda två att “det är fest en gång i månaden ungefär” så vi åt lite grann. Idag, med spänd mage som gör ont, har jag bestämt mig för att vi fortsätter med LCHF oavsett vad annat – min mage har varit i kalasform sedan jag började med LCHF och så fort jag åt kolhydrater kom spänningarna som ett brev på posten. Dessutom, en diet där man kan äta oxfilé med kryddsmör och bea, en aubergine- och rättikagratäng och sallad känns inte alls som en diet (det var fredagens middag; vi firade inte något, vi hade överbliven oxfilé i frysen sedan inköpet av två kilo oxfilé till nyår. Vardagsfest is da shit.).

Läser vidare i Matrevolutionen och rekommenderar den till alla och envar. Oavsett vad man tycker och tänker om LCHF är det en välskriven, väl underbyggd bok som inte kan annat än att få en att börja fundera.

Nya veckan kommer bjuda på obduktion. Det ska bli… spännande. I vår utbildning får vi verkligen göra saker som man, om man gjort det i samhället i övrigt, hade satts bakom lås och bom för.

Diabetes

Läser om diabetes. Diabetes är vanligt (285 miljoner människor i världen har det; 350 000 i Sverige), så med det i åtanke plus att det är lite svårt att förstå alla mekanismer har vi två basgruppsfall för att läsa in det. Visserligen inkluderar dessa två fall dessutom ett visst mått om fetma, samt vad vi kan hitta om det metabola syndromet. Det hela är ganska spännande; jag gillar när det är något som är verklighetsanknutet och som vi kommer stöta på i vår vardag som läkare.

Men nu har jag kommit fram till behandlingsdelen och jag blir givetvis väldigt, väldigt fundersam med tanke på allt jag läst på sistone om lågkolhydratkost. Nu kommer jag prata om diabetes typ 2 eftersom det är vanligast (90% av västvärldens diabetesfall) och det vi läser om just nu.

Det hela börjar med att fettvävnad, muskler och/eller (senare och) lever blir insulinresistenta. När pancreas (bukspottkörteln) inte längre kan kompensera genom en ökad produktion och frisättning av insulin blir det diabetes. Insulin uppreglerar glukostransportörer som tillåter muskler och fett att ta upp glukos från blodet. Om fett och muskler inte kan ta upp glukos ur blodet blir det för mycket glukos i blodet, och det är inte alls bra. För mycket glukos i blodet ger bland annat glykosyleringar på alla håll och kanter, vilket ger symtom och komplikationer. Aterosklerotiska processer startar, vilket ger en högre risk för hjärtkärlsjukdomar, och kärlväggarna påverkas till det sämre.

Det borde vara ganska vettigt att någon med en oförmåga att hantera socker inte borde äta socker. Men inte då. Lånade hem en bok för att använda som exempel för de kostråd som idag ges till diabetiker.

En måltids blodsockerhöjande effekt avgörs främst av den mängd mat som intas.

~ Diabetes, s 61

Detta påstående förklaras med att all mat innehåller en viss andel kolhydrater och således ger en större portion mer kolhydrater eftersom procenten är densamma oavsett storlek. Men det stämmer ju inte riktigt. Man måste inte äta kolhydrater och det är definitivt inte så att alla måltider innehåller lika mycket kolhydrater. Avokadosoppa till exempel, min middag två gånger den senaste veckan.

Potatis, ris, pasta och bröd utgör en stor del av baskosten i alla kulturer. Tidigare behandlade man diabetes genom att minska intaget av denna typ av livsmedel men med dagens behandlingsmöjligheter är detta vanligen inte nödvändigt. Det kan dock vara bra att veta att det är här som den största källan till blodsockerhöjningen finns.

~ Diabetes, s 63

Så man vet om att kolhydraterna är det som främst höjer blodsockret – men “behandlingsmöjligheter” (läs: mediciner) finns så att man ändå kan äta dem? Är det verkligen vettigt? Att trycka i folk mängder med diabetesmediciner för att de ska få fortsätta äta det som finns närmast till hands? Det som de dessutom blir allt fetare på, vilket gör dem än mer insulinresistenta, vilket gör att de måste ta mer läkemedel, vilket gör att de kan äta maten som de blir fetare på och så vidare och så vidare. Ond cirkel. Är det då inte bättre att begränsa maten som är blodsockerhöjande istället?

Fett innehåller mer än dubbelt så mycket energi (kalorier) per viktenhet som kolhydrater och proteiner och därför är ett minskat fettintag ofta det lättaste sättet att gå ner i vikt.

~ Diabetes, s 63

Grovt sett kan man säga att mättat fett, som det finns mycket av i feta kött- och mejeriprodukter, ökar kolesterolhalten i blodet och tendensen till blodpropp. […] Sambandet mellan typen och mängden av fett i kosten och risken för hjärt- och kärlsjukdom är komplicerat, men vi kan tryggt säga att det är gynnsamt att byta mättat fett mot omättat.

~ Diabetes, s 64

Enligt vilka studier? De refererar till en studie om VLCD (very low calorie diet) som lyckades få ner försökspersonernas vikt och diabetesmedicinmängd – men konstaterar själva sedan i resultaten (jag har inte läst hela eftersom den bara finns på papper på HUB och jag inte är där nu…) att följsamheten blev allt sämre. Studien jämför inte heller med lågkolhydratkost, utan bara VLCD mot en LCD (low calorie diet).

En studie som gjorts på lågkolhydratkost för diabetiker är Jörgen V Nielsens Low-carbohydrate diet in type 2 diabetes: stable improvement of bodyweight and glycemic control during 44 months follow-up. En grupp överviktiga diabetiker (BMI över 30) som inte lyckats gå ner i vikt med traditionell lågfettkost fick order om att börja med en lågkolhydratkost, med max 20% av det dagliga energiintaget från kolhydrater. Deras inledande vikt var 100.6 ± 14.7 kg. En kontrollgrupp åt enligt tallriksmodellen, typ, med 55-60% kolhydrater (sju av dessa femton bytte till lågkolhydratkost efter sex månader, på eget bevåg; ytterligare fem bytte senare). Efter 44 månader var lågkolhydratsgruppens vikt 93.1 ± 14.5 kg. Tidigare än så, efter sex månader 89.2 ± 14.3 kg (detta jämfört med tallriksmodellgruppen, som efter sex månader vägde 96.5 ± 19.4); man kan tänka sig att följsamheten blev sämre eftersom man normalt är bäst på att följa en ny kostplan första halvåret. Det står också i författarnas sammanfattning:

Weight increase has been preceded by an increased intake of carbohydrates in those cases where it has occurred. It is clear that the high-carbohydrate diet followed before the study has been an important, probably the central, contributing cause of their condition.

Men det var inte bara vikten som gick ner utan även de värden man använder för att kontrollera diabetes – HbA1C (som står för glykerat hemoglobin, något man om man är icke-diabetiker har under 5%; redan en höjning till 6% är en ganska kraftig riskökning) var 8.0 ± 1.5% – och som gick ner till 6.8 ± 1.3%, och blodglukoset som gick från 11.7 ± 3.3 mmol/l till 7.0 ± 1.4 mmol/l redan första veckan – vilket ledde till en sänkning i hur mycket medicin som behövdes.

Två av de som bytte till kolhydratfattig diet senare (efter sex månader) gick då ner tjugo kilo vardera och var efter två respektive tre år helt fria från diabetessymtom.

Så varför kvarstår de gamla kostråden? Tja, till stor del förmodligen för att det finns en hel läkemedelsindustri som är väldigt intresserad av att folk ska proppa i sig mediciner. De har inte minsta intresse av att diabetiker ska sluta äta socker och därmed slippa mediciner. De har heller inget intresse av att folk får ner sitt blodtryck eller att gå ner i vikt och bli friskare rent generellt. Lika litet intresse har sockerindustrin. Samt alla som gett och fortfarande ger råd om kolhydratrik och fettfattig kost till diabetiker, som inte kan erkänna att det där nog var fel och börja ge nya råd.

Mer från rapportens sammanfattning:

There is now little evidence for the claim that a fat-reduced diet for weight reduction has any particular value beyond caloric counting. On the other hand, six randomised studies have shown that carbohydrate restriction with ad-libitum energy intake confers a significant benefit with regard to weight loss in obese persons. The current study is consistent with these reports and suggests that high-starch, high-carbohydrate diets excessively stimulate appetite and disturb energy balance in patients with the metabolic syndrome and type 2 diabetes.

Jämför med Livsmedelsverkets rekommendationer till allmänheten som också gäller diabetiker, “eftersom det inte finns en tillräcklig vetenskaplig grund för att ställa särskilda krav på sammansättningen av livsmedel för diabetiker”, enligt deras hemsida.

  • Ät mycket frukt och grönt, gärna 500 gram om dagen. Det motsvarar till exempel tre frukter och två rejäla nävar grönsaker.
  • Välj i första hand fullkorn när du äter bröd, flingor, gryn, pasta och ris.
  • Välj gärna nyckelhålsmärkta livsmedel.
  • Ät fisk ofta, gärna tre gånger i veckan.
  • Använd gärna flytande margarin eller olja i matlagningen.

Sammantaget? Low fat, high carb. (Fisk är dock bra.) Massor med socker till folk som är sockerintoleranta. För vi brukar ju rekommendera att folk som är laktosintoleranta dricker gott om mjölk, att glutenintoleranta äter massor av vanligt bröd, och att folk som är pälsdjursallergiker gräver ner näsan i pälsen på hundar och katter.

Or not.

Olika aspekter av metabolism

Jag är så nyfiken på vem det är som läser min blogg. De senaste dagarna har jag haft över 150 besökare per dag, men det är nästan aldrig någon som kommenterar så förutom att jag ser vilka inlägg som lästs så har jag ju ingen koll. Tråkigt, jue!

Scannade igår in mitt stora schema över alla kemiska reaktioner som sker i kroppen, de man skulle kunna under T1. Eller ja, vi ska ju fortfarande kunna dem, men det var då man tentades på dem. Vi håller nu på med metabolism, diabetes, övervikt, mm och det kändes passande att titta lite på den igen och komma ihåg vad som är vad av glykolys, glukoneogenes, betaoxidation, och så mycket mer.

Kan som vanligt inte garantera att det är helt korrekt, ffa inte med tanke på att jag gjorde den som T1:a, men den kanske är till hjälp för någon?

Om någon önskar ladda ner den finns den här. JPG-fil.

I andra nyheter läser jag vidare om LCHF, både direkt och indirekt. Igår satt jag och läste på om det metabola syndromet (kombinationen övervikt (BMI >30 /midjemått >102 cm (män) eller > 88 cm (kvinnor) + hypertoni (>130/>85 mmHg) + dyslipidemi, med eller utan hyperglykemi/diabetes) i boken Kardiovaskulär medicin som bland annat skrivits av Fredrik Nyström, en av våra föreläsare. Få föreläsare är så övertygade om att de har rätt – men hans retorik och väl underbyggda teorier får även mig att tro på det han säger. Han stöttar LCHF även om han inte säger det rakt ut i just den boken. Om behandling av metabola syndromet och fetma säger han, gällande kostomläggning:

Det råder också debatt om vilken kost som ska rekommenderas vid fetma och insulinresistens. Traditionellt har en kolhydratrik och fettfattig kost förespråkats, men i flera moderna studier där denna har jämförts med fettrik lågkolhydratkost har den senare visat sig ge lika bra eller bättre viktnedgång. Ur evolutionärt perspektiv kan man ifrågasätta det “naturliga” med att äta långverkande kolhydrater, eftersom de grödor som ligger till grund för en sådan kost – spannmål, ris, potatis och majs – inte har funnits tillgängliga under mer än kanske högst 10 000 år. Därmed kan de inte ha påverkat vår genuppsättning i nämnvärd grad.

~ Kardiovaskulär medicin, s 447

Debatt i SVT – ett program jag inte klarar av att titta på egentligen eftersom det är så idiotiskt – hade uppe en debatt om LCHF för någon vecka sedan. LCHF-bitarna kan ses här, inklusive eftersnack. Tyvärr blev det som det brukar bli i Debatt – en massa folk som pratar i munnen på varandra. I eftersnacket hade jag dock god lust att slå huvudet i väggen – då kommer en kvinna som säljer Itrim av alla saker och hävdar att LCHF inte är naturligt. Så… Itrim (som har ett stort utbud av måltidsersättningar i form av pulver) är naturligt? Say what?

Dags för lunch. LCHF-lunch. Omelett med kyckling och grönsaker. Mums!

BVC, to-do-lista, och helg

Så har helgen ersatts av en ny vecka. Tredje veckan på T4, redan.

Med L borta hela helgen plus lite till (torsdag till söndag) hade jag en lång to-do-lista som jag tänkte vara klar med till hans återkomst. Lyckades inte pricka av allt, men å andra sidan prickade jag av saker jag inte hade på listan, såsom att frosta av frysen. Det behövdes. Centimetertjockt lager med is runtom hyllorna, no good. Nu är den fin och dessutom sorterad.

I lördags var det BVC, min fjärde. Hade en liten roll i det hela som kändes väldigt, väldigt lagom. Istället för att komma till skolan klockan 9 och börja repetera kunde jag komma instrosandes klockan 14 och sedan gjorde jag och mina kära patetvänner ett bejublat framträdande i fem minuter, där vi rakade av delar av en Fadderists skägg (heh. kul), J parodierade den blottande pingvinen från förra terminens nollning, och A var sjukt rolig som först föreläsare i grönt och därefter… tja, lagom obeskrivligt. Det jag var mest glad över var att alla skrattade – inklusive Nollan. Annars har vi pateter en tendens att göra saker som är så mycket internskämt att Nollan sitter som ett levande frågetecken.

Även Fadderiet bröt ihop, först med Js show och sedan med As. E hade extra svårt att hålla sig när jag stod framför henne och gjorde miner. Med tanke på att jag började nollningen med att driva med henne nere i kulverten kändes det oerhört passande att även sluta med den på det sättet. Hon bannade mig efteråt. Heh.

Mitt bidrag till BVC:n i övrigt var att redigera “storfilmen”, resefilmen. Det blev en bra film. Det är en ren njutning att efter ett antal timmars jobb kunna luta sig tillbaka och lyssna när andra skrattar på de ställen man hoppades att de skulle skratta. Det är då man blir glad. Dessutom gav Fadderiet mig blommor som tack, vilket gjorde mig jätteglad.

Blommor från Fadderiet :)

Fadderiet själva var riktigt duktiga. De framförde de vanliga låtarna – Det vackraste och Demaskeringsvisan – och Ps låt från förra terminen, Grön fantasi (fortfarande grym), och mer som jag just nu inte minns. Även hembesöksfilmen var riktigt bra och framkallade många skratt (och några “åh nej!” från involverade Nollan). MedSex var duktiga som sig bör och hade bytt lite saker så att det blev lite nytt – ingen pyntning av Fadderiet den här gången (bra) utan istället lite dans (helskojigt) och annat roligt. Min favoritlåt är fortfarande Dansa med oss (eller vad den kan heta, jag vet inte, men den är bra).

På kvällen träffade jag D och satt och snackade tills vi båda var jättetrötta. Vilket var ungefär vid tio, för jag är gammal och hon är trebarnsmamma. Men det var trevligt.

Igår var jag på visning av ett bostadsrättshus, vilket kändes väldigt vuxet. Det är kul att gå på visningar, se vad jag gillar och inte gillar, vad jag verkligen tycker är viktigt och vad som jag inte tycker behövs. Inte nödvändigtvis för att köpa nu, men för att hålla koll på utbudet. Jag är dock inte Hemnet-beroende, såsom mamma var för ett par år sedan (då kunde hon vilka lägenheter och hus som var ute utantill, inklusive pris, ungefär hur länge de varit ute, storlek, adress, och så vidare…).

När L kommit hem gick vi båda och tränade och avslutade dagen med en fantastiskt god fisksoppa à la LCHF, med lax, nån vit fisk, kräftstjärtar, grönsaker, grädde, mm. Mumma.

Idag blir det plugg för hela slanten, eftersom det är en av de boxar som inte checkades av på to-do-listan på hela helgen. Jag är en dålig student. Å andra sidan har jag läst non-stop om LCHF den senaste veckan, så på något sätt känns det som att jag sugit i mig en del av det som är viktigt för ett fall som handlar om fetma. Dessutom är ju världen uppenbarligen inte överens om hur man ska behandla fetma, så det hela kommer bli en viss känsla av “he says, she says”.

Low Carb, High Fat

Den senaste veckan har jag undersökt LCHF. Eftersom L ofta pratar om LHC (hockeylaget) blir det ibland fel i mitt huvud så då säger jag LHCF, men det står ju för Low Carb, High Fat så LCHF it is.

Det finns en intensiv diskussion i bloggosfären, på ett gäng hemsidor och för den delen numera i både TV (TV4:s morgonprogram i veckan) och i tidningen (DN i veckan), angående fettets vara eller icke-vara i kosten. Själv har jag alltid blivit uppfostrad, i såväl skola som hemma, att fett är av ondo och man ska undvika det, medan kolhydrater sällan nämnts. På senare år har kolhydrater kommit upp mer och mer som dåligt, men då har det gällt de “snabba” kolhydraterna som finns i godis, de flesta snacks, vitt bröd, och så vidare. Pasta, framför allt fullkornspasta, och diverse andra fullkornsvaror fyllda med kolhydrater har fortfarande ansetts väldigt bra. Samtidigt har hyllorna fyllts på till bredden med lättvarianter på allt möjligt – ost, mjölk, soppor, yogurt, och allt annat som kan tänkas göras i low-fat-variant.

Grejen som allt detta baserats på är tron om följande:

Det nuvarande kostråd bygger på. Det är egentligen så att det knappt ens behöver stå "mättat" före fett - LMV tycker att fett är ganska dåligt oavsett var det kommer ifrån.

Då blir det ju fullständigt galet – för att inte säga livsfarligt – med en diet som LCHF, som talar för att äta massor av köttprodukter, grädde, smör, ost och absolut ingenting som har med lättprodukter att göra. En sådan diet skulle ju omedelbart ge en ökad mängd “ont” kolesterol (aka LDL-kolesterol) vilket i sin tur skulle öka risken för hjärt-kärlsjukdomar.

Det är bara det att man inte lyckats visa att den första övergången håller. Medan förhöjt LDL definitivt är kopplat till ökad risk för hjärt-kärlsjukdomar är det inte visat att en ökad mängd mättat fett ger ökat LDL. Således:

Den första övergången håller inte.

Och kolesterol förresten? Livsnödviktig byggsten för oss. Det finns i alla cellmembran och är även prekursorn för steroidhormoner såsom testosteron och östrogen; vi klarar oss inte utan det. Det finns flera typer av kolesterol – det “onda”, nämnt ovan, LDL (low density lipoprotein), och det “goda”, HDL (high density lipoprotein), och intermediärer som IDL och VLDL. Mer om kolesterol går att läsa på Kostdoktorn, Wikipedia, och Livsmedelsverkets hemsida. Livsmedelsverket (LMV) och Kostdoktorn håller inte med varandra, kan jag varna för redan nu.

DN skrev förra året om att många svenskar äter kolesterolsänkande mediciner helt i onödan. Där kan man läsa följande:

Idén om det farliga kolesterolet kom från Framingham, en liten ort utanför Boston. Här började forskare 1948 att screena invånarna. När de upprepade undersökningarna några år senare upptäckte de att kolesterolet hos dem som under tiden fått en hjärtinfarkt hade varit lite högre än normalt. Man påstod att ett högt kolesterol var en riskfaktor för hjärtinfarkt.

Idén fick omedelbart spridning i forskarvärlden. Ingen reagerade emellertid när man undersökte Framinghamborna 30 år senare. Då visade det sig att högt kolesterol endast var en riskfaktor för män upp till 47 års ålder, inte för äldre män och inte för kvinnor över huvud taget.

Idag har man forskat en hel del på vilken kost som egentligen är bäst – High Carb, Low Fat, eller Low Carb, High Fat. Eller någon av de andra tusen dieter som finns i världen. Kostdoktorn (läkare som förespråkar LCHF, kanske jag ska tillägga för er som inte vet) Andreas Eenfeldt har en lista på forskning som gjorts på senare år om vilket som är bäst, LCHF eller lågfettskost. Den kan ju dock tänkas vara vinklad, så jag gjorde ett par egna sökningar på PubMed om saken. Några artiklar jag hittade:

Is the metabolic syndrome caused by a high fructose, and relatively low fat, low cholesterol diet?
Seneff S, Wainwright G, Mascitelli L. Arch Med Sci. 2011 Feb;7(1):8-20. Epub 2011 Mar 8. Det är en djurstudie och i dess abstract kan man läsa:

The metabolic syndrome (MetS) is manifested by a lipid triad which includes elevated serum triglycerides, small LDL particles, and low high-density lipoprotein (HDL) cholesterol, by central obesity (central adiposity), insulin resistance, glucose intolerance and elevated blood pressure, and it is associated with an increased risk of type 2 diabetes and coronary heart disease. We have developed a new hypothesis regarding MetS as a consequence of a high intake in carbohydrates and food with a high glycemic index, particularly fructose, and relatively low intake of cholesterol and saturated fat. 

The glycemic index issue
Brand-Miller J, Buyken AE. Curr Opin Lipidol. 2012 Feb;23(1):62-7. I dess abstract-sammanfattning kan man läsa:

There is growing recognition that replacing saturated fat with refined, high glycemic index carbohydrates increases postprandial glycemia and may be detrimental for weight control and predisposition to cardiovascular and inflammatory disease. In contrast, low glycemic index carbohydrates reduce risk.

Diets for weight loss and prevention of negative health outcomes
Allan GM, Ivers N, Sharma AM.. Can Fam Physician. 2011 Aug;57(8):894-5. Denna studie är en metastudie som försöker sätta samman ett antal olika dieter för att se vilken som är bäst. Den jämför lågkolhydratkost, lågfettkost, och “Medelhavskost”. Sammanfattas med följande:

Weight loss for all diets is greatest around 6 months, regain is common, and by 2 years there is no consistent difference between diets. Only the Mediterranean diet has demonstrated positive benefits for heart disease and mortality, despite not causing differences in weight or surrogate markers like lipid profiles.

Dessa har med olika saker att göra – dels de olika dieternas förmåga att hålla sina subjekt smala, dels vilken koppling de har till hjärt-kärlsjukdom. Det finns massor av artiklar att läsa, sida upp och sida ner av dem faktiskt. Man får vara ganska bra på att sålla för att hitta studier som är så pass stora och välgjorda att de kan användas för mer generell epidemiologi.

På det hela taget väntar jag med mitt slutliga utfall angående LCHF mot andra typer av kost – men jag tycker utifrån det jag läst hittills och det jag kan om kroppens metabolism att det är en väldigt vettig kosthållning trots allt. Vi är inte gjorda för att äta den mängd socker/kolhydrater – i olika varianter, oavsett om det kallas långsamma kolhydrater eller “nyttigt” fruktsocker (som är exakt samma socker som i allt annat, vilket är varför LCHF anser att man endast bör äta frukt som godis, dvs sällan, även om man får vitaminer från dem – vitaminerna får man lätt i sig på annat håll; en stor del av LCHF är att äta mycket ovanjord-grönsaker). Långtidsstudier på LCHF – mer långtids än de fem/tioårsstudier som än gjorts – blir spännande att följa. Hittills har man konstaterat i många studier att man går ner mer i vikt med LCHF-metoden än med low fat, high carb-metoder. Den stora frågan är dess påverkan på hjärt-kärlsjukdom. LMV anser att det är “en fara för folkhälsan” (jag är tveksam, för de underbygger inte sina argument med någon faktisk forskning utan säger bara att det finns).

Själv ska jag testa LCHF-kost i två månader till att börja med, tillsammans med L. Det kan vara random sammanträffande, men efter tre dagar med den här kosten mår min mage betydligt bättre än den brukar göra. Vi får se om det håller i sig.

Vill ni testa LCHF eller läsa på mer? Kostdoktorn har ett fantastiskt utbud länkar och förklaringar till det mesta. På LCHF-recept.se finns – just det – LCHF-recept och dessutom en massa annat. Kolhydrater.ifokus är en LCHF-ifokussite. Det har också skrivits om ämnet i Läkartidningen.

Igår åt jag en avokadosoppa enligt LCHF. Grymt gott! Hade till kräftstjärtar och lite riven parmesan. Det är inte utan att det känns helt galet att hälla i en massa grädde i saker och ting och äta bacon till frukost, men fan vad god mat det är.

Kränkande lammkött

Har börjat bli mer än lovligt kritisk mot allt och alla som hävdar jämlikhet som sin moraliska höggrund för att göra, säga och förbjuda olika saker.

Till att börja med har Corren denna vecka rapporterat om att det på Katedralskolan, en av gymnasieskolorna i Linköping, har startats en Facebook-grupp om “Katedralskolans lammkött”. Den syftar till att folk på skolan kan rösta fram snyggaste tjejen på skolan, genom vem som får flest likes, och dessutom givetvis kan kommentera varje bild. Bilderna är från tjejernas Facebooksidor och har tagits utan lov. Igår stängdes sidan, för att sedan uppstå igen, och stängas igen, enligt Corren. Nu hävdar Skolinspektionens barn- och elevombud:

Skolan har i uppgift att undervisa om att vi inte får kalla varandra vad som helst. Att kalla flickor för lammkött, och låta pojkarna vara dem som har tillgång till lammkött, är att bevara könsstereotyper på ett oacceptabelt sätt. Det bryter mot skolans värdegrund.

~ Carl-Gustav Sidenqvist till Corren i Strid om “lammkött”

I det här fallet har sidan varit enbart om tjejer, men på flera andra gymnasieskolor med samma idé har det handlat om att rösta fram både snyggaste tjejen och snyggaste killen. Är det då okej? Är det som vanligt bara när vi kan sätta tjejerna i någon typ av offerroll som alla börjar skrika och gapa om jämlikhet och könsstereotyper? Notera att det i det här fallet inte är en enda av tjejerna som varit med i omröstningen har uttalat sig, och varken Skolinspektionen eller Diskrimineringsombudsmannen har fått in någon anmälan om sexuella trakasserier. Som en kommentar i Corren uttalade – de kanske inte tycker att det är kränkande (åh, detta fantastiska ord) att vara med i en omröstning om skolans snyggaste tjej?

I Amelia nr 3 det här året finns det ett par sidor i Man-avdelningen som heter “Pappor som fattar!” om pappor som också tar ut föräldraledighet. I ett stycke om pappan Luis kan man läsa följande:

Luis och Agnes tänker på könsrollerna i sin direkta barnuppfostran. De säger till exempel aldrig till Nour att hon är “duktig” eller “söt”, för att inte spä på rollen som flicka. 

Så… “duktig” är numer ett skällsord? Vad i hela friden är det för samhälle vi lever i, där “duktig” är fel att vara? Och framför allt, där “duktig” är något bara flickor kan vara? Jag känner (givetvis) massor av killar som är jätteduktiga och har varit det sedan barnsben. Jag hoppas innerligt att de fått höra det.

Och som ett brev på posten kommer slutligen, “Kvotering fungerar bra för kvinnor“, med en forskningsrapport som säger att kvotering visst är jättebra när det handlar om kvinnor. Effektiviteten sjönk inte på arbetsplatserna. Tänka sig.

Tacokväll

Har haft en riktigt trevlig kväll med en massa folk här. Vi har sällan mycket folk över – det blir nån kompis här och var, nån middag en gång varannan månad – men idag blev vi elva stycken. Det är kul. Tacos är väldigt tacksamt att bjuda på, det går lätt att göra mycket av det och alla kan ta det de gillar och skippa resten. Funkar till och med för vegetarianer. Människorna som kom hit – samtliga läk-studenter – är snälla och roliga och det blev en del historier fram och tillbaka, och även lite film. Min lägenhet är gjord för att socialisera i (även om soffbordet är i minsta laget när elva pers ska få plats med sina tallrikar och glas), så det är kul när den kommer till användning.

Lite efter nio puttade jag ut folk genom dörren. Ville gärna hinna plocka undan här innan läggdags. Nu brummar diskmaskinen och även L ligger i blöt, så allt lär väl vara skinande rent inom en halvtimme.

Tidigare idag var vi i Ls lägenhet. Den är nu såld med papper påskrivna och allt, så innan mitten av mars måste den vara tömd på skit och icke-skit. Vi tog bilder för Blocket-publicering och plockade på oss saker i Ls blåa väska som rymmer hur mycket som helst, och gick hem med det (vilket innebär att vi nu har dubbelt upp av en del köksredskap). L tog också sina skidor på ryggen eftersom det bär av till Sälen på torsdag (se nästa stycke). Stannade på vägen hos morgontrötta L och D för att dricka te, vilket var väldigt mysigt.

I veckan som kommer ska L på kurs (eller kusch, som jag säger på stockholmska, utan r, bara för att det låter så fiiint när han säger att han ska iväg på kurs – han är nu vuxen och åker iväg på finheter), så jag blir ensam hemma ett par dagar. Det kommer nog kännas lite mysko, men det är ju kortare tid än han brukade vara i Jönköping under våren, sommaren och hösten, så det löser sig nog. Jag och K ska baka onyttigheter och skvallra i timtal.

Imorgon bör jag plugga, för jag har alls inte tittat på basgruppsfallet till tisdag. Något om metabolismen vid svält. Ketonkroppar och proteinnedbrytning eller undvikandet av proteinnedbrytning. Har öppnat Stryer för första gången sedan T1, typ. Inte ett kärt återseende. Ska även kolla på 14-åringars rätt att bestämma själv över sin behandling när de bestämt sig för att sluta äta. Man kanske kan tycka att för sitt eget bästa borde de inte få bestämma själva, men så blir ju behandling aldrig särskilt bra om folk inte får bestämma själva, allra minst när det gäller tonåringar.

Har också lyckats sälja flera ex av mitt T3-kompendium. Det är kul.

Hockeymatch

Gårdagen bjöd på mitt livs första hockeymatch. Inte helt frivilligt får väl sägas – jag förlorade ett vad mot L – och jag kan ju inte påstås ha varit överdrivet förtjust. Själva hockeyn var inte heller något jag fann särskilt spännande att kolla på, även om det är marginellt mer intressant live än det är på TV. Eftersom L har säsongskort till klacken köpte vi en ståplats även till mig. Och det ska ju klart erkännas att stämningen där var härlig. När en av snubbarna som ledde klacken drog av sig tröjan och stod barbröstad med lysande vitt hull kanske det kan anses ha gått lite nära gränsen, men ändå. Stämningen var nice.

L var vänlig nog att klä upp mig i LHC-halsduk.

Efteråt sa L hoppfullt, “Det kanske till och med är något du skulle kunna följa med på igen?” kunde jag inte neka att nån gång till hänger jag nog på, även om det knappast blir inom det närmsta. L hade ju för sin del gärna gått på hockey två gånger i veckan. Minst.

Tacksamt nog vann LHC också gårdagens match. Nio mål totalt mellan lagen gjorde det hela lite roligare att titta på, framför allt då sex av dem tillhörde LHC.

L var väldigt nöjd över LHC:s mål.

Igår avslutades också första veckan på termin fyra. Det är bara en vecka, men det har hänt mycket och dessutom vet jag att tiden har en tendens att flyga bort i rasande hastighet, ungefär jumbojetshastighet, och således kommer det innan jag hinner blinka vara typ påsk. Vilket blir trevligt, för då kanske det kan tänkas bli varmt och soligt här igen.

I övriga nyheter har mamma nu, för att jag “inte ska glömma bort all juridik”, bett mig kolla igenom hennes inlämningsuppgifter till Grunken (Juridisk grundkurs). Första uppgiften hon skickar mig handlar om avtalsrätt – inte min starka sida, men jag kan ju kolla på det. Det är många år sedan jag läste det nu, men när man inte måste plugga juridik utan gör det lite för skojs skull kan det vara kul.

Ibland glömmer jag helt att jag gått juristlinjen. Diplomet står på en hylla i arbetsrummet – “har vid Lunds universitet avlagt Juris kandiatexamen, 7 augusti 2009” och underskrivet av Juridiska fakultetens dekanus – men när jag nu är nybörjare i medicin känns juridiken avlägsen. En gång i tiden kom jag på darrande ben in till Juridicums reception men det känns som att det var blott ett trollslag senare som jag höll på med mitt examensarbete. Fyra och ett halvt år? Du skojar. (Fem och ett halvt, om man räknar med mitt juridikuppehåll då jag pluggade psykologi istället). Jag känner mig mest gammal här på läk, som att jag inte gjort något. Då tenderar folk att stirra på mig som att jag är lite efterbliven och påpeka att jag har en hel examen redan. Och fler högskolepoäng än de flesta någonsin skulle ens fundera på att ta.

(Räknar efter. 454,5 hp hittills, exklusive basåret för det var tekniskt sett inte högskola. Trevligt.)