Tag Archives: Vinter 2011-12

Slut på T3

T3:s föreläsningar, basgrupper, seminarier, labbar och allt annat är över och enbart tentan återstår. Gårdagens teoretiska labb i hematologi fick avsluta terminen och det känns ju alltid bra att avsluta med något meningsfullt. Den här veckan har faktiskt varit lärorik, trots sitt lilla innehåll – vi hade en föreläsning i tisdags om thoraxröntgen där vi fick se en massa röntgenbilder av hjärta och lungor. Det var enormt bra att ha och borde nog legat betydligt tidigare på terminen, med tanke på att vi har haft gott om sådana bilder till våra basgruppsfall och inte fattat särskilt mycket av dem. Inte för att vi på något sätt är experter nu, men vi har åtminstone ett något större hum om hur det ska och inte ska se ut.

I övrigt har veckan varit lärorik även på hemmaplan. I lördags satte jag mig med en idé för en illustration jag ville göra gällande restriktiv och obstruktiv lungsjukdom, och tänkte att då kunde jag ju skriva lite om det och göra det fint i InDesign. När jag var klar med det tänkte jag att jag ju lika gärna kunde skriva om lungcancer också, eftersom vi hade det till tisdagens dubbla basgrupp (vi ville slippa ha sista basgruppen på fredag, 23 december…), så sagt och gjort. Sen kunde man ju lika gärna fortsätta med hjärta och för att det skulle funka fick jag börja med ateroskleros. Så följde hjärtats sjukdomar och vid det laget kunde jag ju likväl göra resten. Så nu har jag även gjort njurarnas sjukdomar, förutom njursvikt, och har därefter kvar anemier. Dokumentet är 26 sidor långt som det är just nu och lär väl bli 30 när jag är klar.

Sektionen om restriktiva lungsjukdomar, med alveolit och lungfibros :)

Det har varit ett riktigt bra sätt för mig att lära mig, eftersom jag fått ha lite design med på ett hörn, tänka ut en del illustrationer (som gjorts mestadels i datorn för en gångs skull) och när jag gjort det hoppas jag så klart att en del satt sig, och givetvis har allt varit en välbehövd repetition.

L tittade på det och sa att det ser ut som en bok och att jag borde sälja det. Till min stora förvåning funkade det och 50 kr senare har jag min första anteckningsköpare i en av mina kursare. Helt klart en förstagångsföreteelse.

Imorgon ska första dagen av tenta-P, denna med tema FoF, klaras av, vilket jag inte ser lika mycket fram emot (surprise!). Dagen kommer att bestå av dels njursvikts- och anemiskrivande, samt julstädning med L. Här såg för jävligt ut igår, men sen gick jag på teoretisk labb och träning och när jag kom hem var det undanplockat och fint. Så trevligt att komma hem! Idag fortsätter vi med lite sånna där en-gång-om-året-städnings-grejer, vilket bland annat inkluderar att tvätta badkaret.

Därefter väntar jul.

En praktisk vecka

Pojkvännen började dagen genom att sätta in mängder med poäng på pluskontot då han kom insmygandes med frukost på sängen. Lördagmorgon till trots skulle han upp, eftersom far hans ringt om hjälp till något bygge. Således skulle han iväg halv nio – men tog sig ändå tid att göra mackor till mig. Jag drog mig ur sängen och övertygade honom att äta med mig – äta själv är ju inte kul. Så satt vi i sängen kvart över åtta på en lördagmorgon och åt mackor och diskuterade alkalos och acidos, eftersom det är något jag inte fattat. Två eller tre repetitioner till så kanske det sitter. Och har jag ändå en nästan färdigbakt läkare i sovrummet kan jag ju utnyttja det.

Veckan som gått har i övrigt varit väldigt praktisk, förutom gårdagen då det blev dubbla föreläsningar och basgrupp. Bra föreläsningar, även om föreläsaren vid den sista tog upp gamla tentafrågor och jag satt som ett litet levande frågetecken när jag såg blodgastabellerna och läraren sa, “Tolka dem,” till klassen. Hence frågan till L imorse om acidos/alkalos, eller mer specifikt hur man avgör om den är respiratorisk eller metabolisk.

Det praktiska den här veckan har varit blodlabb i måndags, lungfunktionsdemo och fallgenomgång i tisdags, lungauskultation i onsdags, och strimma i Finspång i torsdags.

Eftersom ingen annan var särskilt pigg på att sitta i en box och andas i ett rör vid lungfunktionsdemon fick jag göra det. Jag har inget emot att vara försöksdjur, det är roligt. Fick papper på att min lungfunktion är precis som den ska vara. Fick andas in låga doser helium och kolmonoxid för att avgöra diffusionskapaciteten (tror jag det var), och göra forcerad expiration, med mera.

Lungauskultationen var med riktiga patienter. Inte ens proffspatienter den här gången, utan vi var faktiskt på lungkliniken. Den tråkiga delen var att vi var åtta i gruppen som stod i en ring runt de stackars patienterna som redan från början hade svårt att andas och det var förmodligen inte så snällt att tvinga dem att sitta och försöka andas djupt i många minuter medan vi försökte höra rassel och ronki. Min perkussionsförmåga – då man håller två spända fingrar mot patientens rygg och slår med sin andra hands fingrar mot ryggen och får fram ljud, utifrån vilka man kan tolka hur långt ner lungorna går, om det finns vätska i dem, med mera – blev betydligt bättre på den där timmen i alla fall. Ljuden i stetoskopet var svårare att avgöra.

Lungpatienterna verkade tycka att det var ganska kul med läkarstudenter, trots att vi var åtminstone tredje gruppen på två dagar som träffade dem och lyssnade på dem. Vår ena patient var riktigt rolig och det är härligt att träffa sådana människor. Trots svår sjukdom verkade humöret ändå vara på topp. “Jag har varit så konservativ att jag har BH på mig,” sa hon. “Man skulle ju inte ha sånt på 70-talet.”

Strimman i torsdags blev för min del en serie vårdcentralspatienter som jag fick träffa då jag slog följe med en av läkarna. Det blev lite av varje – en KOL-patient vilket var extra intressant eftersom vi läst om just KOL den här veckan – och lite annat smått och gott. Ett EKG togs på en patient, vilket också är skoj att se eftersom jag numera har något sorts hum om hur man tolkar det (även om jag behöver bli betydligt bättre på det).

På det hela taget en bra vecka. Helgen är lugn och pluggig, med fokus på interstitiella och restriktiva lungsjukdomar samt lungcancer, och ikväll blir det lite julfest.

Jutsu för självförtroende

När man är i slutet av en termin och tenta-p hägrar som en djup och jobbig avgrund är det väldigt, väldigt bra att få sig en släng självförtroende, även om det kommer från trettiotalet tjejer i åttonde klass i en gammal gymnastiksal.

Anders, eminent tränare i jutsu, fick inbjudan att undervisa tjejerna i 1,5 timme. Detta som avslutning på ett projekt jag tror kallas DISA (Din Inre Styrka Aktiverad, om jag minns rätt), vilket är ett projekt för att stärka tjejernas självbild, lära dem hantera stress och konflikter, med mera. Lärarna som arrangerar det hela tyckte att det vore kalas att avsluta med självförsvar, som på många sätt är en fråga om inställning.

Anders ville ha med tjejer som assistenter, eftersom det var tjejer vi skulle undervisa. Jag anmälde mig som frivillig, liksom F. Det är väldigt bra att ha kvinnliga instruktörer till en sådan grupp – det blir många kommentarer i stil med, “Men vaddå, det funkar ju inte om det är en kille som är mycket större än mig som hoppar på mig,” om det är en manlig instruktör som försvarar sig. Förra gången jag undervisade en sån här tjejgrupp var jag orangebälte (hade tränat i ett drygt år alltså), men efter en sådan kommentar bytte jag och den manlige instruktören roller när vi undervisade, så att jag istället fick försvara mig.

Nu har det gått ytterligare nio år av träning och även om det inte varit så aktiv träning på sistone är det faktiskt så att det sitter utav bara fan om jag vill det. Jag fick visa en del, bland annat försvar mot stryptag bakifrån och stryptag bakifrån med armen, men det var när jag försvarade mig mot stryptag mot liggande som det verkligen small till i mitt försvar och tjejerna stirrade lite extra. Det är riktigt kul. Och sen blev det applåder och kommentarer i stil med, “Han får ju stryk!” och “Så vill jag också bli.”

If all else fails så kan jag i alla fall jutsu ganska bra.

Självförtroende-boost.

Stroke på schemat

Stroke är, trots att vi inte har hjärnan och allt som kan gå fel med den den här terminen, återkommande just nu. Igår var det “fallgenomgång” med en läkare som presenterade tre olika fall, där stroke kom upp gång på gång. I tidningarna återfinns den här annonsen, “AKUT”-kampanjen för att lära sig känna igen stroke-symtom:

AKUT - ansikte, kroppsdel, uttal, tid

Tidsaspekten diskuterades igår en del. En typ av läkemedel läkaren berättade om hade som regel tidigare att det skulle ges inom fyra timmar efter stroken, men nu kan det ges hela vägen upp till fyra och en halv timme efter stroken. Vilket säger en del om tidsaspekten – en halvtimme är viktig tid när stroke hanteras.

För egen del gäller det att tänka till lite längre än bara AKUT – vi ska komma ihåg att lyssna på carotisartärerna (halsartärerna) efter ljud som inte ska vara där (patienten i första fallet hade allvarlig trombbildning i dessa, varifrån en emboli lätt skulle kunna lossna och fara upp till hjärnan), och även minnas att bensmärta skulle kunna vara och ofta är en DVT, djup ventrombos, som mindre ofta kan skicka iväg en emboli och väldigt sällan men ändå “paradoxalt” kan skicka iväg en emboli till hjärnan. Det är inte något som händer i de flesta – oftast fastnar embolin istället senast i lungorna när den kommer från en DVT – men om det finns ett hål i hjärtat, en foramen ovale, kan embolin resa genom den, skippa lilla kretsloppet till lungorna och istället åka ut i stora kretsloppet igen och då till exempel ta semester i hjärnan. Så var det i patientfall nr två. Det är dåligt. Sen ska ju sägas att en lungemboli inte direkt är ofarlig heller. På det hela taget är klumpar i blodet en dålig sak.

På TV i förrgår slötittade jag och L på SOS Västkust. En patient hade förmaksflimmer varpå ambulanssköterskan sa att det innebar en större risk för bland annat stroke. Varför, undrade jag och tittade på L. För att förmaksflimmer – där förmaken kontraherar hej vilt utan sinusrytm, istället kommer elektriska signaler från lite varstans i förmaket vilket oftast ger en hög, oregelbunden puls – leder till att blodet inte pumpas runt så effektivt som det ska. En del blod blir stående och stillastående blod är aldrig bra. Ökad risk för trombbildning ger ökad risk för emboli och oftast är dessa tromber och efterföljande embolier större än de som bildas ute i perifera cirkulationen. Från vänster hjärthalva åker de ut i stora kretsloppet, bland annat till hjärnan.

Festligt var att läkaren igår frågade varför förmaksflimmer ger en ökad risk för stroke. Alltid trevligt när man fått facit dagen innan.

På det hela taget rekommenderas för alla att läsa den där reklamkampanjen om hur man känner igen stroke. Tid är hjärna, som läkaren sammanfattade saken.

Stockholmshelg

Helgen bjöd på Stockholm. Det blev en enormt mysig helg med god mat, musikal, underbara föräldrar och långa promenader. Dessutom tre par nya skor, några tröjor, lite tidiga julklappar och en fantastisk tavla som överraskning till mig och L. Den är i Stockholm fortfarande eftersom den var så stor att den inte gick in i bilen, men den kommer snart hit.

Själv åkte jag upp redan i torsdags, efter vår morgonföreläsning. Kom till stationen och insåg att majoriteten av tåg var 50 min sena – men till min stora tur inte mitt regionaltåg, som avgick helt i tid och ankom fyra minuter för tidigt. Mamma mötte mig på stationen med en stor kram, vilket alltid är lika uppskattat.

Vi gick den lilla tvåminuterspromenaden hem – de bor lagom centralt – och satte oss och fikade. Pratade fram till kvällen då pappa kom hem och gick sedan ut och åt fiskgryta på en myspysig restaurang.

Fredagen bjöd på dåligt väder, men skam den som ger sig – mamma och jag gick ut och shoppade. Finns som tur är gott om affärer att gömma sig i när det blåser och regnar horisontellt. Hittade ett par stövlar som jag direkt bytte till eftersom mina gamla hade hål i sidorna. Inte helt optimalt när det regnar, så mamma tyckte att jag skulle slänga dem. Jag hade viss separationsångest, men till slut slängde pappa dem så att det blev gjort. Vid det laget – söndag – hade jag fått ytterligare två par skor. Hela helgen, inklusive fredagen, blev det dock mest fönstershopping. MediaMarkt stod för undantaget; där inhandlades en ny mixer så att jag åter kan börja göra smoothies, samt nya högtalare till datorn.

På kvällen anlände L, med tåg i tid till hans stora… förtret, eventuellt, med tanke på att han anser att tåg är oförmögna att komma i tid. Mamma gjorde middag och vi tog det lugnt.

L och jag på lördagspromenad.

I lördags åt vi god frukost hemma och gick sedan ut en runda i stan. Intog varm choklad och morotskaka på ett fik och hade det allmänt bra. L blev lyrisk över saluhallen där det fanns biff för 1100 kr kilot. En upptryckt artikel vid det svindyra köttet proklamerade att det absolut var värt varenda krona, vilket jag och L diskuterade en stund om det möjligen kunde vara sant. Jag landade framför allt på att jag aldrig skulle våga tillaga det där köttet, av rädsla för att förstöra det. Mamma lyckades däremot med mumsig hängmörad biff stekt till perfektion på kvällen, och efter chokladefterrätt gick vi över gatan till Stadsteatern där det blev nakenhet i hårig musikal: Hair, hyllad av såväl pappa som stockholmare. Jag satt första dryga halvtimmen och försökte förstå vad den handlade om, men därefter var det en bra musikal. Framför allt var scen- och ljusanvändningen cool. Efteråt såg det ut som ett bombnedslag på scen.

Igår gick vi en runda på 2,5 timmar. Riktigt mysigt – kallt men klart bättre väder än fredag-lördag. Djurgården var vacker även om decembersolen aldrig kom mycket högre än trädtopparna. Efteråt värmde vi oss med varm choklad – med conjac och vispgrädde i för pojkarnas del – och glögg och pepparkakor. Familjen var trött, än mer så efter att mamma serverat middag. Vid sextiden kom Ls bror och dennes sambo och hämtade oss för återfärd till Linköping.

Tröttisar efter lååång söndagspromenad.

Idag var det första dagen av sista hela veckan på T3 och det var blodlabb, “förenlighetsprövning”, som jag ärligt talat inte förstod så mycket av. Fick dock reda på lite om tackfesten i fredags, där ett “potent” fulvin lett till två personer till sjukhus. Detta bringar åter ordning i hur tackfester ska vara enligt en äldrekursare jag pratade med förra året: “Det är en misslyckad tackfest om inte minst två tas till sjukhus,” sa hon glatt och jag tyckte att det var ett galet sätt att se på saken. Men så är jag ju jag.

T3 närmar sig slutet

På något sätt är det nu bara två veckor kvar av T3. Vi har visserligen basgruppsträff fredagen den 23:e, men basgruppen har, liksom resten av klassen tror jag, bestämt att flytta den till tis- eller onsdagen och därmed vara lediga i två dagar. Att sitta och ha basgrupp på lillejulafton är inte lockande.

Är inte helt säker på vart terminen tagit vägen, även om det när jag tänker efter känns som en evighet sedan vi höll på med farmakologi och började lära oss vad hyperplasi är för något. Som vanligt upplevde jag att terminen gick långsamt i början för att sedan snabba på som bara den, till och med genom mörkaste och tråkigaste november.

Idag var det vår andra teoretiska labb, denna gång om njursjukdomar. Njursjukdomar är komplicerade, för njurarna i sig även när de fungerar precis som de ska är komplicerade. Det är retention till höger och vänster, juxtaglomerulära apparater, glomeruli, bikarbonatresorbtion, och femtontusen olika hormoner och annat som påverkar – angiotensin II (som verkar inte på en utan två olika receptorer och de olika receptorerna ger helt olika effekter), renin, aldosteron… och så vidare. Så släng in lite saker som inte funkar som det ska och det hela blir totalt kaos. Och vilka mediciner som är okej att ge till vilka är inte heller att leka med. Men det är generellt inte något att leka med, oavsett om njuren är involverad eller inte.

Igår hade vi hjärtstatus med “proffspatient”. Det är speciella patienter med specifika problem – i det här fallet hjärtproblem – som kallas in bara för att vi läkarstudenter ska få lära oss. Denna gång handlade det om att höra blåsljud i hjärtat, vilket med denna specifika patient var riktigt enkelt faktiskt. Att höra, i alla fall. Att utifrån ljudet diagnosticera vad det var för något var ju inte riktigt lika enkelt. Men jag var ganska nöjd att jag alls kunde höra det.

Riktiga patienter är generellt roligt. Verklighetsanknytning! Och vår patient var väldigt snäll och tålde att fyra läkarstudenter – den tredje gruppen han hade den förmiddagen – lyssnade vars två gånger på hans hjärta, gjorde försök till att ta anamnes och känna efter pulsar lite varstans. Men hans motivering till att göra det hela var den goda anledningen att om vi inte lär oss, vem ska då ta hand om honom och alla andra patienter sedan? Vi måste ju lära oss någonstans.

Om drygt två veckor är det jul och någonstans däromkring börjar tenta-P. Det känns inte alls längesedan jag satt med T2:s tenta-P och jag är oändligt glad att vara förbi det helvetet i alla fall. Om ett år sitter jag – förhoppningsvis – och pluggar inför galenskapen som är stadie II-tentan… och tiden dit lär väl också flyga.

Veckan som rusat förbi

Fredag igen. Veckorna rusar förbi, den här kanske än mer än andra. Har knappt sett min sambo som sprungit benen av sig på dissektion, föreläsningar, artikeltenta, träning… Dagen bjuder dock för honom på läkarprogrammets sista föreläsning, så det är ju skäl att fira (även det firar han dock med en halvdag i obduktionssalen).

För min del var det igår Strimma i Finspång. Jag hade samtal och det kändes stressat men såg inte stressat ut, vilket är positivt. Vi fick också lite information om nästa termins examination – det är ju trots allt sista terminen alldeles väldigt snart. Vi har en gång kvar den här terminen, sedan är vi T4:or. Jag är inte helt säker på hur det gick till, men det är väl en “se ovan: veckorna rusar förbi”-kinda thing. Innan T4 väntar jul, tenta-P, nyår, tenta, examen för L, och Egypten i en inte så fin uppdelning – tenta-P kommer blöda över resten, utom L:s examen och Egypten.

I Finspång fick jag också vara med på två BVC-besök, vilket innebar mätning och vägning av bebisar, med efterföljande prat om hur familjerna hade det där hemma, hur syskonen hanterade sina nya småsyskon, hur bebisarna åt och sov, med mera. Det var mysigt och sött och faktiskt givande.

Vad har jag mer hunnit med i veckan? I tisdags hade T2:orna sin första dissektion och efter det ska T3 bjuda på lite fika och prat för att man inte ska gå direkt hem till en mörk lägenhet och deppa ner sig eller vara stressad över saken, så jag bakade äpple-kanelmuffins och trillingnöt och tog med pepparkaksmuffinsarna från i söndags. De var uppskattade; jag hade med mig tre trillingnöt hem, totalt. Att sitta och prata lite är väldigt trevligt och mycket uppskattat – jag minns själv hur enormt skönt det var att få prata med någon efteråt. Jag gillar “pay it forward”-grejen som är på läk, att äldrekursarna hela tiden tar hand om yngrekursarna.

I onsdags hade vi labb om njurfunktion på KlinKem. Mätningar av proteinuri och koll av sediment i  urin. KlinKem-labbarna är väldigt givande, jag tenderar att komma därifrån med betydligt större förståelse än vad jag kom dit med. Vilket är så det ska vara. På kvällen vart det jutsu, som var riktigt skoj även om jag var trött.

I tisdags var det arbetsprov med en riktig patient. Jag fick ta blodtryck och räkna andning, andra i gruppen fick ta anamnes och sätta EKG. Även det var en givande labb; allt med riktiga patienter är spännande. Dessutom fick vi se ett icke-normalt EKG, vilket gjorde det hela lite spännande.

Dagen bjuder på basgrupp och föreläsning, glöggfika ikväll. Över helgen blir jag gräsänka och ska roa mig med bästa kompisen istället. Det blir nog bra det med.

Nationella prov, tentor och betyg

Snart har en vecka till passerat förbi i rekordfart. Under veckan har lite av varje hunnits med: föreläsning, jutsu, arbetsprov med patient, heldag i Finspång med BVC och patientsamtal, crosstrainer-träning, basgrupp, fika med T2:or som haft dissektion för första gången, samt labb om njurfunktion. Det har varit en givande vecka.

I tidningen har det stått en hel del om gymnasiebetyg på sistone. Det har varit en massa diskussion om betygsinflation, sedan det uppdagats till ingens egentliga förvåning att många lärare sätter betydligt högre betyg på sina elever mot vad de skriver på sina nationella prov och trenden blir ännu tydligare om någon annan rättar det nationella provet och det betyget jämförs med den ordinarie lärarens slutbetyg.

Nu vill utbildningsminister Björklund införa nya regler för de nationella proven. Fler prov – även i samhälls- och naturorienterade ämnen, inte bara matte, engelska och svenska – och tidigare prov – i svenska och matte redan från årskurs tre – och hela processen ska bli striktare. Betygen ska således bli mer rättvisa.

Eleverna är splittrade i sina åsikter om hur mycket de nationella proven ska räknas medan lärarfacket tycker att de “dokumenterar ihjäl sig” och att det är “för stort fokus på resultat och för lite på kunskap” (Fler prov och mer granskning). En elev i nian säger:

De nationella proven ska inte kunna sänka slutbetygen även om resultatet på dem visar om man är bra eller dålig. Man kan plugga massor för att få bra betyg på andra prov, men det kan man inte till de nationella proven.

~ 9-klassare, Fler prov och mer granskning, Corren 1 december 2011

Jag utgår ifrån att anledningen att denna elev tillsammans med flera andra anser att det inte går att plugga till det nationella provet grundar sig i att man inte vet vad som kommer på provet. De är omfattande och ska täcka kunskap upp till den nivå som man för närvarande skriver provet för, såvitt jag förstår. Det innebär att nej, det går inte att plugga extremt mycket till provet – men det går att plugga så att man klarar provet, och klarar det bra. De nationella proven kräver att eleven har förstått saker och ting, istället för att ha råpluggat vissa enskilda regler dagen innan som sedan glöms bort så snart provet är skrivet. Egentligen borde nationella prov således uppfylla precis det Lärarförbundet är ute efter: att det blir kunskap, inte bara resultat. För att klara det måste det finnas en förståelse bakom.

Själv pluggar jag på universitetet och har således fått vänja mig sedan länge vid att det spelar absolut noll roll vad jag åstadkommer under terminerna; det är ingenting mina lärare alls väger in i huruvida jag ska godkännas på en kurs. Det enda som räknas är hur jag skriver på tentan. Jag kan inte påstå att jag tycker att det är ett optimalt system alltid – framför allt inte som både läkar- och juristprogrammet har väldigt omfattande tentor och således kan man ha pluggat och förstått mycket men ha otur med vad fokus på tentan är – men det gör att det inte känns som ett alltför hårt krav att ge högstadie- och gymnasieelever nationella prov. Proven ska ligga i nivå med kraven på eleverna, så att elever som förstått det de läser ska klara dem bra.

Huruvida även småbarn så långt ner som i årskurs tre ska ha nationella prov känns för min del mer tveksamt. Vi behöver däremot fånga elever med problem i t ex matte så tidigt (minst), så om det hjälper till det vore det positivt.

Diskuterade även med en kursare om “Stadie II”-tentan vi ska ha om ett drygt år, som är en tenta över samtliga fem första terminerna. Den har fått en hel del kritik, eftersom det har funnits gånger då uppemot 70% av klassen har kuggat tentan. Samtidigt gör KI sin motsvarande tenta och som enligt ryktet har en kuggningsfrekvens på 10-20%, vilket är betydligt mer normalt. Där hade det också varit bättre med en nationell pre-klin-tenta, som kollar av att vi kan det vi ska kunna innan vi kommer ut på klinik. (Och om Linköpingsstudenterna kuggar även en sådan nationell tenta i samma utsträckning som den nuvarande skulle det väl vara dags att se över utbildningen, eftersom den i så fall uppenbarligen inte är bra nog.)

Frågan har också ställts om elever faktiskt behöver kunna sådär väldigt mycket matte. Alla ska ju inte bli ingenjörer, resten kan väl få slippa? Men tittar man på de nationella proven så kan jag inte hålla med. Det är inte enormt höga krav. På PRIM.se kan man hitta gamla nationella prov; här är mattens. Våren 2010, nationellt prov för matte A. En fråga på första delen i sektionen som ska räknas utan miniräknare är:

Julia gör en kopia av sin teckning med hjälp av skolans kopieringsapparat. Ett ansikte som är 12 cm långt på teckningen blir på kopian 4 cm. I vilken skala kopierar Julia?

Det är inte en fråga för blivande ingenjörer – det är matte som är väldigt, väldigt vettig att hela Sveriges befolkning kan svara på.