Tag Archives: Vinter 2012-13

Om att vara på akuten

Igår jobbade jag på akuten. Det var tiotusenmiljoner patienter där. Inte helt oväntat eftersom det var första dagen efter påsk och således kunde antas vara som en vanlig måndag, men ändå. Jag fick SMS om att jobba och jobb blev det.

Vid ingen tidpunkt hade vi färre än femtio patienter på akuten. Det kanske inte säger folk som inte jobbar på akuten något, men för att beskriva det: jag skulle hjälpa en dam ut. Hon var färdigbehandlad och skulle hem. Hon skulle vänta i väntrummet eftersom hennes barn skulle hämta bilen. När vi kom ut i väntrummet fanns det inte en enda plats ledig – en ung man fick till slut ställa sig upp och ge sin plats till damen. Denna stolsbrist var trots att vi satt ut fler stolar i väntrummet.

Likadant såg det ut inne på akuten. Vi fick leta efter sängar. Inte bara rum/plats att ha sängen på, utan leta efter faktiska sängar att lägga patienterna i. De var slut så att vissa patienter fick sitta på stolar istället. Varenda rum var upptaget och när doktorn skulle titta på en patient var det ett pusslande med flytt av patienter från ett ställe till ett annat för att frigöra rum.

Jag sprang som en skållad råtta. Det var EKG:n, assistans vid en lumbalpunktion, folk som skulle till röntgen, från röntgen, prover som skulle tas, nålar sättas och rör skickas, det var urinprover och titta till patienter. Det var mycket att göra.

För någon vecka sedan när jag jobbade fick jag min första utskällning. Det kan väl sägas vara lite bra gjort – jag har jobbat på akuten från och till sedan i somras och har hittills undgått dem. Så inte längre. En anhörig skällde ut mig och ansåg att jag var grymt otrevlig mot henne. Frågan jag fått? “När kommer doktorn?” Med en patient i fråga som var gulprioriterad, bland ca tolv andra gulprioriterade patienter på vårt team, var det givetvis så att det skulle ta tid, vilket jag också sa, även då hon frågade en andra gång. Jag kan aldrig svara en patient/anhörig om när doktorn kommer. Det beror alltid på. Det beror på hur många andra patienter som finns på akuten och framför allt hur sjuka dessa andra patienter är – och även om det är lugnt då jag står och pratar med patienten i fråga så kan det bara någon minut senare komma in ett traumalarm eller en rädda-hjärnan eller något annat som kommer kräva all vår tid.

Sedan jag jobbat på akuten har jag kommit fram till en sak: om man är på akuten och inte blir omhändertagen omgående så ska man vara tacksam – för om vi har dig som högsta prioritet, om du är den som vi står och väntar på när du kommer, då är du förmodligen ganska illa däran.

Visst är det inte kul att ligga på akuten i flera timmar (den stackare jag sett som legat längst hade varit där i sexton timmar), men att gå till akuten är inte, som vissa tror, en snabblösning. Det får vi ofta – “Jag kom till akuten för att det skulle gå fort.” Det gör det inte (om du inte, som sagt ovan, är väldigt väldigt dålig). Det tar allt som oftast timtal på akuten. Det är givetvis inget mål vi har – vårt mål är att patienter ska lämna akuten, antingen till andra avdelningar eller för att gå hem – inom fyra timmar, liksom vi vill att de träffar läkare inom en timme. Det är dock inte något vi alltid lyckas med, allra minst när det är mycket högt tryck på akuten.

En annan anhörig skällde på en kollega. “Jag har stått här och räknat er. Ni är jättemånga och ni bara går fram och tillbaka.” Vi tog givetvis inte hand om hans anhörige fort nog. Att man får bilden av att vi bara går fram och tillbaka är väl inte så konstigt – vi går fram och tillbaka mellan olika rum och platser på akuten – men att man inte antar att vi gör något på de ställen dit vi går? Really? Vi får givetvis också skäll ibland för att vi tar rast och, chockerande nog, äter lunch. Vi äter lunch medan det sitter patienter och väntar! Ja, det gör vi. För att vi arbetar åtta eller nio timmar långa pass och då måste vi det. Får du äta lunch på ditt heltidsjobb? Då är det väl ändå inte mer än rätt att vi får det också. Vill du verkligen ha vårdpersonal som inte ätit på åtta timmar till att ta hand om dig? Så vi äter, trots att det finns patienter. Sköterskorna har avlösning med schemalagd lunch, men vår läkare fick igår inte lunch förrän klockan var nästan halv åtta på kvällen.

En tredje anhörig sa till mig, “Jag läste i tidningen att det tar lång tid på akuten, men jag trodde inte på det.” I det här fallet måste sägas: det som står i tidningen är sant.

Men för att avsluta positivt – varför jag ändå älskar mitt jobb: De allra flesta av våra patienter är underbara. De är snälla och goa och antalet gånger jag har fått höra, “Det är tur att ni finns!” och “Ni är ena änglar!” och “Jag förstår inte hur ni orkar, ni gör ju ett sånt jättejobb!” är många. Det är så roligt att ta hand om människor, att jag kan göra mitt för att få någon att må bättre, även om det i stunden bara är att ge dem en filt eller prata med dem. Det är intressant att lyssna på människor, att se hur de blir lättade av något jag kan säga till dem. Det är ett tungt jobb ibland, det är många steg att gå under ett pass, men jag tycker det här jobbet är fantastiskt.

Halvvägs

Enligt folk på Facebook är idag dagen då vår klass gått halva läkarprogrammet. Jag har ingen särskild koll – har blivit informerad om att det var i trakterna kring påsk, men har definitivt inte suttit och räknat på det själv. Men det är ju trevligt. Halvvägs. Med tanke på hur fort det gått hittills, och hur mycket snabbare folk säger att de kliniska terminerna går, så tänker jag att jag kommer vara färdig i ett nafs och alldeles plötsligt faktiskt vara Dr Cosmic. På riktigt.

Nåja, det är ju en bit kvar. Det är fem terminstentor kvar, en bildtenta, tolvtusen placeringar på olika håll i Östergötland, och mängder av saker att lära sig kvar. Och däremellan ska livet hinnas med.

Dagen “firades” med att stiga upp 6.30 för att vara på Endokrin en och en halv timme senare och göra två rundor BMR och blodprover. Två av tjugosex klara med de undersökningar jag ska göra, alltså. Yay. Efter att jag var klar med pipetteringen av blodprover gick jag till frisören, och därefter träffade jag K på stan och vi gick en promenad i väder som nästan liknar vårväder (fast det är en del snö och inte många plusgrader). Värmen från solen har börjat tränga sig hela vägen ner till jorden nu och den värmer skönt på kinderna.

Snart är det påsk och som sig bör är det påskläger. Jag har inga intentioner att träna, men det kommer folk hela vägen från Skåne hit och det blir traditionsenlig middag med mongolisk buffé på Djinghis. Det behöver trötta människor som tränat – en nästan outsinlig buffé! På lördagen är det semifinal i hockey som L ska på och efter den kör vi till Jönköping för att träffa Ls föräldrar. Det blir en lagom påsk. Nästa vecka är sedan fullbokad med BMR-undersökningar och blodprover varenda förmiddag, eftersom jag lyckats få det så att nästan hela gruppen på 26 personer i studien slutar ungefär samtidigt.

Men från och med imorgon är det alltså kortare tid kvar på programmet än jag gått det. Mystisk känsla.

Bal på slottet (eller Matverksta’n i alla fall)

Man kanske får den där “åååh, jag vill gå på baaaal!” från att ha sett Askungen förvandlas till prinsessmaterial om och om igen på julafton, komplett med hjälpsamma möss, magiska saxar och sjungande fåglar och en suck om “Nåväl, vad är väl en bal på slottet…”. Man vill själv vara prinsessa för en kväll, vackert klädd med gnistrande diamanter och en prins som ser denna uppenbarelse för ett ögonblick och blir så handlöst förälskad att han sedan letar land och rike runt efter henne.

(Glasskor har dock aldrig verkat särskilt bekvämt.)

Så när Medicinska Föreningen skickade ut ett mail om att de tänkte anordna en Medicinarbal kände jag att jag bara måste gå. Lite glitz och glamour i vardagen, det behövs. Eftersom jag redan har en Prince Charming anmälde jag honom också. Igår var kvällen kommen och vi klädde upp oss i frack respektive långklänning och jag försökte fixa håret efter bästa förmåga (which isn’t saying much). Vi tog bilen ut till Matverksta’n, som ligger ganska off vad gäller andra transportsätt än egen bil eller taxi, och som alltid är det praktiskt att jag ändå inte dricker alkohol för då finns det ju alltid en tillgänglig chaufför.

L och jag på bal!

L och jag på bal!

Väl på plats vimlade det av välklädda läkarstudenter och en och annan utomstående. Eftersom större delen av min klass spenderar terminen utomlands var det inte så många klasskamrater där, men väl både yngre- och äldrekursare. Det blev mingel med någon typ av bubbel innan det var dags att ta plats vid borden. Av någon anledning tog det en smärre evighet innan vi fick sjunga Kungssången och sätta oss ner, men så småningom fick vi så förrätt (toast Skagen) och därefter följde en kavalkad av tal och musik. Musiken stod en grupp killar för – acapellamusik av enorm kvalitet. Borde ha filmat det, de var helt fantastiska. Jag slutar aldrig fascineras av hur mycket talang för annat än att läsa tjocka böcker som finns på läkarutbildningen. Många är extremt musikaliska av sig.

Länk till video med acapellagruppen på Facebook

Det serverades lamm till huvudrätt och en crème brûlée avslutade middagen. Det var god mat, om än något för lite för L, som genast började fundera på ett stopp vid någon snabbmatskedja på vägen hem (så skedde också). Efter avslutande sång blev det kaffe och därefter började storbandet att spela. L och jag dansade ett par danser men var fullständigt ense om att det var alldeles för lite plats för alldeles för mycket folk, precis som på dansträningen förra veckan. Läkarstudenter verkar helt enkelt vara väldigt sugna på att dansa.

Det var en väldigt trevlig kväll med roligt bordssällskap, bra mat, och fantastisk underhållning. Så vad är en bal på Matverksta’n? Riktigt mysig!

(Vad gäller Askungen måste jag alltid föreställa mig att deras kväll av dansande trots allt innehöll väldigt mycket prat, så att han inte enbart gick på hennes vackra utseende, och hon inte enbart föll för hans prinstitel… Kärlek i första ögonkastet vid all ära – då hade jag hellre sett att han kärade ner sig i henne när hon skurade golvet, inte när hon var uppdressad till tänderna.)

Igår hanns även födelsedagsfirande för E&E med. De fyllde fyra år i tisdags och igår nästan hela familjen för att fira dem. Det blev lunch med efterföljande glass och presentöppning och godis. Av mig, L, L och D fick de en stor låda Lego (700 bitar) som snabbt började byggas samman till diverse hus och annat. Även de något större barnen (de som är närmare 30 eller över) lekte friskt med Legot. Lego is da shit.

Infektionspatienter och vigselringar

Det händer saker just nu – alldeles nyss blev jag klar med bokningen av min och Ls resa till London i början av maj, och för två dagar sedan beställde vi vigselringar. Inbjudningskorten till bröllopet är klara för utskick och vi ska bestämma musik och upplägg i övrigt till vigseln. Dessutom har vi varit på Blåljusfest och jag fick uppleva ett infektionstema bland patienterna på akuten igår. Så, fun times.

Vigselringarna är specialbeställda från Sandström-Dewitt. Den ring L bestämde sig för fanns i butiken men inte i rätt storlek och min fanns inte alls utan görs utifrån mina specifikationer. Det kommer att bli så fint så. Riktigt bra känsla att beställa dem. Killen som tog vår beställning undrade hur bråttom det var, eftersom par tydligen ibland kommer in mer än lovligt sent och ska gifta sig om någon dag. Vi är ute fyra månader i förväg eftersom vi inte ser någon poäng i att vänta, när vi ändå vet vad vi vill ha. Dessutom är vi lite control freaks båda två och hade nog inte kunnat vänta så sent även om vi försökt…

Igår jobbade jag på akuten. Det var två grupper av patienter som utgjorde temat för dagen – infektionspatienter och neurobortfallspatienter. Neurobortfallspatienterna hade dessutom i flera fall samma neurobortfall (påverkad syn), så ännu mer tema på det. Infektionspatienterna var olika infektioner, men icke desto mindre extremt pyssliga patienter där det var alla möjliga undersökningar som gällde, från EKG och en hel rad blodprover till odlingar av såväl blod som en massa annat. Det var ansiktsmask, förkläde och handskar som gällde. Jag och “min” sjuksköterska hade tre läkare att serva på teamet, så det var mycket att göra hela tiden. Det tar betydligt mindre tid att skriva en ordination på något prov eller att hänga ett dropp, än det tar att faktiskt utföra ordinationen. Men jag tycker om att ha mycket att göra och har hellre mycket att göra än ingenting att göra. Lyckades dessutom sätta nål varje gång jag försökte, vilket var lite känsla av “success!”, inte minst efter de senaste omgångarna på akuten då jag misslyckats kapitalt med varje försök att sätta nål.

Idag ska jag och L gå och prova mer bröllopsmiddag och efter det blir det mer jobb. Akuten ringde nyss och frågade om jag kunde jobba och efter att ha bokat om frisören som jag skulle gått till i eftermiddag gick ju det alldeles utmärkt.

Imorgon är det medicinarbal, vilket ska bli väldigt roligt. Längesedan jag klädde upp mig och sminkade mig ordentligt och så. Dessutom har jag ju en ny och oanvänd balklänning som jag ska få använda. Yay!

Efter helgen är det dags för den andra rundan av BMR och blodprover att starta. Jag, Nyström och en av deltagarna i studien intervjuades av TV (24Corren) i onsdags och det klippet ligger nu uppe, med lite av en förklaring om vad det är jag håller på med för studie. Det var helkonstigt att bli intervjuad – har inte blivit det sedan vi gjorde våra “nyhetsinslag” när jag gick på Mediegymnasiet i Malmö. Och det var ju ett tag sedan.

Dagarna som gått

Det blev måndag igen, sådär som det tenderar att bli efter helg. Det märks dock inte särskilt mycket – både jag och L har varit ganska förvirrade gällande vilken dag det är. L har etikkurs just nu som del av forskartjänsten och det är inte någon vidare betungande kurs – det är tre dagar per vecka, eftermiddagar. Själv har jag ett ännu lättare schema med absolut ingenting att göra förutom att skicka en herrans massa mail till mina köldstudiedeltagare och folk på CMIV och annat håll för att få allas tider att gå ihop så bra det går. Det är inte helt enkelt att försöka mecka ihop tjugosex personers schema med en fullbokad MR-maskin.

De senaste dagarna har varit så här: i torsdags jobbade jag på en ganska lugn akutmottagning. Dagen innan hade inte varit lugn – ute var det halt vilket gjorde att det hade trillat in trafikolyckor kontinuerligt, både med ambulans och gående, under flera timmar. På torsdagen verkade folk dock ha lärt sig av sina misstag och jag upplevde det som ett helt vanligt pass. Jag triagerade större delen av dagen, vilket innebär många patientmöten men jag föredrar ändå att vara på något team, då det är roligare att följa en och samma patient under större delen av deras vistelse på akuten.

På torsdagskvällen var det dansövning inför Medicinarbalen nästa vecka. Vi tränade vals i en lokal med ungefär trehundra procent för många människor. Det var dock väldigt roligt att dansa med L.

I fredags var jag ute och gick med K och vi pratade bröllop och annat roligt. Gick till Gamla Linköping och köpte choklad i Cloettabutiken. Fikade sedan på cafét där. Det var nästan folktomt och väldigt mysigt. Efter denna lagom långa promenad satte jag mig åter och jobbade på den där hemsidan jag håller på med just nu. Det går framåt, så pass att kunden igår fick se det första utkastet. Fredagskvällen kan sedan inte kallas något annat än lugn för egen del. Ls puls gick säkert upp en del när han var på hockey och fick njuta av att hans LHC vann stort över HV71. (Vilken koll jag har på hockey dessa dagar. Det är helt Ls fel förtjänst.)

Lördagen var lugn den också. På eftermiddagen, när L varit på spinning i 2,5 timme och jag tränat på Korpen, gick vi till Trädgårdsföreningen och lekte med DS:s ungar och på kvällen kom DS över och vi satt och degade i soffan en stund ihop. Trevligt.

(Okej, och nu byter vi vilken “D” det handlar om, så jag sätter efternamnsbokstäver på folk. Det här systemet att bara använda första bokstaven var bra tills jag skaffade mig ett umgänge där alla har namn som börjar på samma bokstav…)

Igår fortsatte så bröllopsbestyren hemma hos L&DO medan L och L tittade på hockey. De satt och gormade åt TV:n (och senare jublade när LHC åter vann) medan jag och DO satt vid köksbordet och klippte och klistrade ihop nästan trettio inbjudningar till bröllopet. Tre timmar tog det för oss två (och det var efter att jag satt i över två timmar och skar papper i onsdags medan killarna tittade på hockey här), så jag är väldigt glad och nöjd att jag slapp göra alla på egen hand. Fina blev de. Tycker jag. Hoppas att alla mottagarna tycker det också. Band hade vi dock inte räknat rätt på hur mycket vi behövde, så det kommer att bli en tur till stan imorgon för att införskaffa ytterligare 2,5 meter. Därefter kan inbjudningarna göras klara och skickas iväg. Whoo :)

Så det är vad som händer här. Sämre kan man ju ha det.

 

 

Ny layout

Ny layout. För att jag kan. Och som vanligt när jag haft en layout länge blir den närmast efterföljande den raka motsatsen grafiskt sett. Den förra var färger och former, den nya är vit och grå och “sleek”. Började leka med det eftersom jag behövde återuppväcka lite CSS- och övrig kodningskunskap inför ett nytt jobb. Alltid bra att öva på sitt eget. Hoppas ni tycker om den – det gör jag i alla fall!

Dagarna är lugna. Både gårdagen och dagen hittills har mest lagts på det nya jobbet. Det tar ju sin tid när man ska koda. Gårdagen kryddades dock med lite bröllopsplanering också – och god sådan, till på köpet. Det var provning av bröllopsmeny som gällde. Vi ska ha restaurang Viktor som catering till vårt bröllop och fick komma dit efter stängning för att prova de rätter vi valt. Förrätterna spikades snabbt medan vi fortfarande är fundersamma på vad huvudrätten blir. Mycket information var det också. Patrik som äger restaurangen har caterat mat till Bjärka-Säby i tio år, så han kan ju onekligen mer än vi om saken.

Ikväll fortsätter det med bröllopsfixande – då ska inbjudningarna sättas samman och förberedas för utskick. De kommer att bli så fiiina. Tycker jag. Förhoppningsvis tycker våra gäster det också.

I andra nyheter snöar det ute idag. Måste säga att jag är extremt trött på snö nu. Var det inte vår förra veckan? Vill minnas värme. Drömde om den dag då jag kunde gå till träningen utan att klä på mig i mjukisbyxor utanpå träningsbyxorna, och tjock tröja och täckjacka och vantar och mössa och halsduk. Det kändes inte så långt bort då. Nu känns det oändligt långt bort igen. Snöfanskap.

Imorgon ska jag jobba. Det blir skönt, behöver ut och träffa folk och jobba är roligt. När SMS:et kom svarade jag inom en minut, så intresserad är jag av att jobba :)

Inte så mycket som händer. Men det är trevligt ibland det också.

Cirque du Soleil

Solen sjunker precis bortom horisonten när vi kommer inom dörren efter en helg i Stockholm. Klockan är 17.40 och jag ser fortfarande det sista av solen – våren kanske kommer även denna gång? Inte för att det märks i temperaturen, för både här och i huvudstaden är det isande vindar och minusgrader som gäller. Men ändå. Det går mot ljusare tider.

Vi åkte till Stockholm i fredags kväll. Jag spenderade både torsdag och fredag som markör på ATLS-kursen som gick (advanced trauma life support, en utbildning för läkare om hur man ska omhänderta traumapatienter). Det är en gång per termin och det är alltid lärorikt att vara med, även om man själv bara ska vara skadad och tas omhand. Som någon som har alla planer på att gå den där kursen om ett par år så känns det roligt att lära sig lite redan nu och se vad det handlar om.

Tåget till Stockholm var i tid, vilket L som vanligt knappt ville tro på trots att han var med. Pappa väntade (mamma är i Kina och tittar på nån stor mur de visst har där) och vi gick ut och åt på en restaurang, Story Hotel. Hotell, nattklubb och mycket trevlig restaurang i ett, dessutom till ett bra pris (395 kr för en hel trerätters). God mat; för egen del blev det sotad pilgrimsmussla till förrätt, bakad torsk till huvudrätt, och deras “Story mess” med chokladkräm, blåbär och maräng till efterrätt. Lite för hög musik, men förutom det utmärkt.

På lördagen hade jag ett litet affärsmöte med en kund, innan vi gick ut på promenad. Middag lagades av L, en underbar (och dessutom LCHF-korrekt) oxfilé med kryddsmör, bearnaisesås och sallad. Därefter tog vi oss ut till Globen där Cirque du Soleil väntade.

Sådär ska man inte kunna göra...

Sådär ska man inte kunna göra… Bild av Mookychick.

Jag har velat se denna cirkus ett tag – har hört väldigt gott om dem – och de gjorde mig inte besviken. Det var asiatiska tjejer som kunde böja sig på håll som kroppar definitivt inte borde kunna böja sig (åtminstone inte mer än en gång), det var styrke- och smidighetsuppvisningar i världsklass, och givetvis även några hisnande äventyr i trapetser och med eld. Ett utav de coolaste numren var dock akrobaterna som hoppade på studsmatta. Tolv personer som hoppade frivolter fram och tillbaka, helt flödande fram och tillbaka, kors och tvärs över scenen. Fantastiskt häftigt.

Videon är gammal (2007) men innehållet i showen är ungefär likadant idag, men med nya människor. Man fick, av säkerhetsskäl för artisterna, inte filma eller fotografera under showen, därav länkar till YouTube.

Clownerna i showen var över all förväntan. Jag tycker att clowner har en tendens att bli forcerade, men humorn i dessa clowners uppträdanden var riktigt intelligent och oerhört välgjord (precis som allt annat i showen).

Det enda jag saknade var en röd tråd genom showen. Som den är är det, trots sina fantastiska förmågor, bara en lång rad uppträdanden, paketerat i barockinspirerande outfits och mycket pengar. Det hade behövts lite mer story.

Idag sov jag och L lääänge (halv elva). Det var så skönt. En lugn frukost följdes av en milslång promenad med pappa och sedan en kort fika innan det var dags att ta tåget hem.

DN är ute och cyklar igen

Internationella kvinnodagen. Dagens Nyheter gör sitt bästa (?) för att ta upp någonting som har med saken att göra. Tyvärr faller de lika platt som de gjort i andra debattinlägg på sistone, men den här gången serverar de det som en artikel istället för en ledare. Som sådan tycker man att de borde bygga det på någon sorts grund av logik. Det gör de inte.

Artikeln handlar om antagningen till “högprestigeutbildningar”. De pratar i första hand om läkarutbildningen.

Andelen kvinnor som sökt till läkarutbildningen har legat runt 60 procent under de senaste fem åren. Trots det har lika många män som kvinnor tagits in. På flera lärosäten har kvinnorna som tagits in varit betydligt färre än männen trots att betydligt fler kvinnor sökt.

Oj, det måste vara någon sorts orättvisa! Det är 60% kvinnor som söker, men andelen kvinnor på utbildningen är 50%! Ring jämställdhetsombudsmannen!

(Jämställdhetsombudspersonen kanske det ska vara, inte mannen, i dagens otroligt politiskt korrekta samhälle?)

Eller inte.

Nån utredare och specialist på tillträdesfrågor på Universitets- och högskolerådet uttalar sig:

– Högskoleprovet slår igenom även vid betygsintagningen och i andra urvalsgrupper eftersom det används så frekvent för urvalet till högprestigeutbildningar.

Och sedan…

Hon konstaterar att forskningen visar att högskoleprovet gynnar svenska män ur socialgrupp 1. De gör provet i högre grad än kvinnor och gör det ofta flera gånger. Då lär de sig provets upplägg vilket ger utdelning i högre poäng, och fungerar som en genväg in på högskolan.

– Det är därför olyckligt att högskoleprovet slår igenom så hårt.

…va?

Så män gör provet fler gånger, lär sig upplägget, får bättre resultat, och därför är det orättvist? Är det orättvist när det blir 50/50 kvinnor/män i slutändan på utbildningen? Om vi istället säger att det varit tvärtom – om kvinnorna hade gjort provet flera gånger och fått bättre resultat, hade det varit okej? Hade en uppdelning 60/40 (eller 70/30 för den delen) varit rättvis? Och genväg? Är det en genväg bara för att det är män som utnyttjar det mer än kvinnor? Hade det kallats en genväg om det var kvinnornas väg in på högskolan?

Det hade ju givetvis varit en sak om enbart männen var tillåtna att skriva högskoleprovet flera gånger medan kvinnor bara fick en chans – men så är det inte. Alla är fria att skriva provet så många gånger de känner för det. Jag har själv skrivit det tre gånger och använde just högskoleprovet för att komma in på läkarutbildningen. Var det rättvist, eftersom jag är kvinna? Hade det varit orättvist om jag var man?

Det jag däremot kan hålla med om är att högskoleprovet inte är en perfekt måttstock på om man kommer fixa utbildningen. Det vet jag å andra sidan inte om betyg från ett betygsinflationspåverkat Sverige är heller. I artikeln föreslås istället ämnesprov och det är mycket möjligt att det är bättre – eller också hade det varit i samma nivå som det som redan finns. Högskoleprovet bidrar ju trots allt med en liten utvärdering av ens förmåga att bland annat tänka logiskt.

För att avsluta har DN en “snyfthistoria” (knappt) om en tjej med toppbetyg som trots det inte kom in på Karolinskas läkarprogram. Stackare, hon fick gå i Göteborg istället. Hon hade ingen aaaning om att högskoleprovet hade så stor betydelse. Trots toppbetyg kunde hon tydligen inte läsa sig till detta.

Slöja på nyheterna – en mänsklig rättighet?

Dagens nyhetssändning i SVT gjorde mig förbannad. Det handlar om den mänskliga “rättigheten” att bära huvudduk och att det är diskriminering att inte tillåta nyhetsankare att ha huvudduk. Muslimerna är, som vanligt, kränkta.

Jag blir så trött.

SVT:s programdirektör Jan Axelsson säger följande:

Vi tycker det är viktigt att våra nyhetsprogramledare uppträder inför publiken på ett opartiskt sätt i förhållande till olika religiösa, politiska eller kommersiella intressen. Därför vill vi ha en neutral klädsel. Det innebär att man inte har kläder som uppfattas som en symbol för någonting, av väldigt många människor. Det kan vara en huvudbonad, ett märke, en bokstav eller ett tecken.

Vilket är precis poängen. Det är inte huvudduk det handlar om. Om nyhetsankaren är jude får denne inte ha kalott på huvudet, en kristen får inte ha ett kors runt halsen. En buddhist skulle få klä sig i helt svenskt vardagliga kläder i sin yrkesutövning. Man får inte heller ha en snygg t-shirt med en Apple-logga på.

Jag blir trött på att religionsfriheten – som innebär en rättighet att utöva sin religion – ska gå före alla andra rättigheter och krav.

I Sverige har vi religionsfrihet och i den ingår religiösa praktiker. För praktiserande muslimer är slöjan en del av deras identitet, som man inte kan skilja från dem. Och det är inte förenligt med religionsfrihetens principer att kräva det för att man ska få ett jobb.

Varför inte? Om det nu är viktigast för den enskilda människan att han eller hon får bära sin religiösa symbol, då får denne person helt enkelt välja ett annat yrke än att vara just nyhetsankare på SVT. De ska vara neutralt klädda, eftersom man inte ska fundera på nyhetsuppläsarens inställning till nyheterna, utan kunna koncentrera sig på nyheterna. Om man vill ha huvudduk – eller kors runt halsen eller en tröja med Nike-loggan – får man helt enkelt välja ett annat jobb. Men nu ska man anmäla det hela till FN, och DO har också frågan på sitt bord.

Om jag hade flyttat till någon av de länder där islam är huvudreligion tvivlar jag på att jag hade kunnat gå till någon diskrimineringsombudsman och gråta över att jag inte får visa mitt hår när jag läser upp nyheterna på nationell TV. Varför gäller det omvända?

I samma nyhetssändning pratades det om det nya Afrika. I Tanzania har nu ett socialstöd växt fram – men om man vill kunna plocka ut socialstödet (200 kr/mån) krävs motprestationer, såsom att barnen måste gå i skolan, få sina vaccinationer och gå till doktorn om de blir sjuka, och att gamla måste gå på en årlig hälsokontroll. Jag tycker att det är spännande att det i Afrika krävs motprestationer för socialbidrag – det kanske vore en modell att titta på i Sverige? Som man konstaterar i inslaget/artikeln:

Europas bidragssystem är ingen förebild.

Artikelserien “Patienten och prislappen”

Artikelserien Patienten och prislappen av Maciej Zaremba har ju, som jag nämnt i några inlägg, publicerats av Dagens Nyheter de senaste två veckorna. Det är fantastisk läsning om tragisk styrning av sjukvården. Det är historien om hur målstyrning och New Public Management (NPM) spritt sig som en otrevlig infektion genom hela sjukvårdssystemet och gjort att vissa diagnoser är värda mer (och om det finns en orolig förälder i närheten när det gäller ett sjukt barn, då du, då kan man inkassera!).

Det finns så mycket intressant i artikelserien, här är några godbitar att ta med sig. Den första är en kort kommentar om “läkarbristen” i Sverige:

En svensk doktor hinner i snitt med 777 patientmöten om året, för de franska eller tyska gäller det tredubbla. Även i den tabellen hamnar Sverige på näst sista plats bland utvecklade länder, dock före Grekland.

Svenska politiker var bland de första i världen att omfamna den nya läran, New public management, kläckt i USA och Storbritannien. Den kan sammanfattas i två trossatser. Den första säger att om man låter medborgare fritt välja sjukhus, vårdcentral och skola, så kommer vi att få mer valuta för skattekronorna och ett nöjdare folk.

Så här långt är det inget konstigt. På många håll i världen har patienter i århundraden valt sin doktor utan att bli produkter på kuppen. Det är den andra trossatsen som är en revolution. Den säger att sjukhus och skolor (men även and­ra offentliga verksamheter), kommer bli ännu effektivare om de uppför sig som om de vore entreprenörer på en marknad. När de lägger kejsarsnitt eller griper en langare skall det beskrivas i termer av ”produkter”, prissättas och debiteras en ”beställare”.

Om en flodhäst fick ihop det med giraffen skulle resultatet vara lika svårbeskrivligt som detta något som uppstår när offentligt finansierade sjukhus och vårdcentraler leker företag.

Jag skriver ”leker” eftersom på denna marknad nästan allt utom patienter är på låtsas. Det är ett slutet system. ”Efterfrågan” är begränsad av landstingens budget. Det mesta av ”produkterna” köper landstinget av sig självt och till priser som man själv bestämt. Också ”kunderna” är på skoj. Patienter shoppar inte sjukvård. Det är läkaren som bestämmer vad man behöver. Eller? ”Skall du ta cellgifter? Nej, jag satsar på bypass hos doktor Nilsson. Det verkar mer prisvärt.”

 Läkare skall konkurrera med varandra om resurserna, samtidigt som planekonomer vill bestämma i detalj vad doktorerna skall göra.

Samtliga från Vad var det som dödade herr B?

De mest välkända av prislistorna är ”Vårdgarantin” och Göran Hägglunds kömiljard som sporrar sjukhusen att ta emot patienter inom bestämd tid (se faktaruta).

”Får vi en miljard för att beta av köerna? Var så god!” Martin Wohlin, läkare vid Akademiska sjukhuset i Uppsala, är så rasande att rösten stockar sig. ”Vi ställer in alla återbesök, minskar akuttiderna och cashar in. Stackare som haft en hjärtinfarkt och de som vi bytt höft på får sitta hemma och tigga om recept och återbesök. De är inte välkomna förrän kömiljarden är i hamn.”

År 2007 hände något märkligt med Londons ambulanser. Sträckor som de tidigare klarade på en kvart kunde nu ta två timmar. Eller så fick en patient med brutet ben sitta i ambulansen i flera timmar innan han blev insläppt på akuten. Och efter varje leverans tog ambulanspersonalen god tid på sig innan de stod redo för nästa utryckning. Vid 14 700 tillfällen (under ett år) tog det över en timme. Orsaken? Ett regeringsbeslut att bestraffa akutmottagningar där det tog mer än fyra timmar från inskrivning till behandlig. Då såg sjukhusen till att inte släppa in patienter förrän man var säker på att kunna klara gränsen.

Från Hur mycket bonus ger ett benbrott?

För att inte Ctrl+C:a allt i samtliga artiklar kan jag ju återigen bara iterera: LÄS. Alltihopa, från början till slut (tredje delen, På vilken prislista står din njursvikt? och fjärde delen, Hur mycket oro tål en människa?). Nu tycker jag väl att första delen är absolut bäst, men det är bara för att den är fullkomligt briljant som den sista delen ter sig något mindre spännande. Så, läs. Är det så att ni inte får upp artiklarna så är det fritt fram att maila mig – jag har samtliga delar nedsparade i ett Word-dokument. Nu finns också ett gensvar på artikelserien.

I söndagstidningen, samma dag som den sista delen i artikelserien kom ut, tyckte DN tydligen att man behövde kasta ruttna tomater på dessa juveler till artiklar. Detta görs i form av DN:s huvudledare, Prislapp rätt men fel belopp, skriven av ett anonymt “DN”:

Men några av de läkare som framträder i artikel­serien kan också ifrågasättas för sin hållning. I alla köp/säljsystem, på alla marknader, finns kunder som är mer lönsamma än andra. Det finns kunder på Ikea som köper en soffa rakt av och som inte ens bryr sig om att titta vilka tyger som finns att välja på. Och så finns det andra som håller hårdare i plånboken och som vill ha svar på många frågor och funderingar innan de slår till. ”Ersättningssystemet” för soffan, det vill säga priset, blir detsamma för Ikea oavsett hur lång tid ”kundvården” tagit.

Det är som om ledarförfattaren över huvud taget inte läst artikelserien, som just vill konstatera att det är helt åt helskotta att man behandlar sjukvården som en köp-och-sälj-marknad. En av kommentarerna på ledarartikeln är riktigt bra, angående just det här:

Välkommen på ett studiebesök till vården så ska du snart inse att “varan” som i vårt fall är behandlingen, är något mer komplex än en ikeasoffa. Var får det för konsekvens om en försäljare säljer “fel” ikea-soffa till kunden? Möjligen kommer kunden inte tillbaka…värre än så blir det inte. Vad är konsekvensen i människolidande om jag “säljer” fel behandling till min patient? De kan förstås bli katastrofala. Patienter är INTE kunder, sjukvård är INTE varor!

~Nina Bendahl, 09:42, 04 mars 2013

Ledarartikeln fortsätter med den briljanta slutsatsen att läkarna ska börja fundera på sin roll i det hela:

Det är inte ersättningssystemet det är fel på när behandlad oro hos föräldrarna till ett sjukt barn ger mer pengar än om föräldrarna inte behöver behandlas. Felet ligger hos de vårdcentraler som utnyttjar denna möjlighet att salta notan för varje behandlat barn. Och när läkare börjar journalföra felaktiga blodtryck för att få jackpot på landstingens Vegas­maskiner finns skäl att fundera över kårens ansvar för utvecklingen.

1. Läkare får inte sin ersättning utifrån vilka diagnoser de sätter på sina patienter. Däremot får deras vårdcentral stänga om den inte får in pengar. Således kommer cheferna att tycka att man ska prioritera det ena över det andra, och skriva om enkla ingrepp som svåra, för att få mer pengar. Det är en överlevnadsgrej för såväl vårdcentraler som avdelningar. Läkare som går emot får sluta, eller (som i en av artiklarna) ha dåligt samvete över att denne inte drar in lika mycket pengar som övriga och därmed är en belastning för arbetsplatsen. Hur kan det krävas att man ska blunda för den ekonomiska konsekvenserna? Ska vårdpersonalen ignorera sina chefer? Dessutom har man nu, som Zaremba påpekar i sin artikel, på många håll tagit in sekreterare som lägger på diagnoskoder alldeles oavsett läkarens slutsats.

2. Varför denna misstro mot att läkare gör det de vill göra? Jag kanske är blåögt naiv fortfarande, men de läkare jag hittills stött på (på akuten, vårdcentraler och avdelningar) har gjort sitt yttersta för att hjälpa sina patienter, inte för att försöka få in den ena eller andra diagnosen på folk. Vi utbildar inte oss i något decennium för att vi slutändan vill styras av prislistor.

Jag blir så trött. Jag tyckte att det var dumt att Zarembas artiklar lades under kultursidorna till att börja med (varför?) men att sedan skriva en så fullkomligt idiotisk ledare? DN föll just rejält i anseende.