Tag Archives: Vinter 2012-13

Lördagskväll på akuten

Igår jobbade jag halvnatt och det var ett riktigt skoj pass att jobba. Fantastiska arbetskamrater påverkar enormt hur bra ett pass blir. Doktorn, sjuksyrran och jag hade, om jag får säga mitt, riktigt roligt ihop.

Det var en ganska lugn kväll på akuten. Det har inte varit så tunga pass de senaste gångerna jag jobbade, men det verkar mest vara en slump – i torsdags var det tydligen hysteriskt. Då fick dagpasset gå hem vid nio (tolv, tretton timmars arbetsdag) och kvällspasset vid midnatt (elva timmar). Det är ovanligt att det är så på en torsdag. Anyway, lördagskvällen var precis lagom. Ett kontinuerligt flöde av patienter som vi hade riktigt bra snurr på. De senaste veckorna har akuten börjat med team-triagering, vilket innebär att istället för att det finns ett triage-team som gör den första bedömningen, ska nu varje team, med läkare, sjuksköterska och undersköterska, göra bedömningen. Med en del läkare fungerar det jättebra (såsom igår), med andra inte alls (tyvärr fler). Igår team-triagerade vi alla patienter utom en.

Det var en del buksmärtor, ryggsmärtor, någon misstänkt fraktur och ett knä ur led. Jag försökte sätta nålar och det gick helt åt skogen (förra gången satt varenda nål, så det går ju troll i det där…). När jag kom ut från en patient som hade motorvägsvener (mitt ord för vener som man ser utan att behöva stasa; oftast unga killar) där jag ändå inte lyckats sätta nålen, stirrade sjuksyster F på mig och sade, med ord helt från hjärtat, “You’re shitting me!”. Jag tackade henne för hennes starka stöd och stora empati över mitt problem med att sätta nålar, och retades med henne om detta resten av kvällen.

Det som däremot funkade var att sätta kateter, vilket jag gjorde med doktorn som assistent där det inte behövdes så mycket assisterande. Yay! Att sätta kateter är, som doktorn sa till patienten, något av det mest konkret problemlösande vi kan göra. Patienten hade över en liter urin i blåsan och blev omedelbart hjälpt av katetern. Visst är den underliggande orsaken inte löst, men problemet är borta, vilket patienterna uppskattar väldigt mycket. Vidare utredning sker sedan genom vårdcentralen.

L hade inte en lika rolig natt – vid niotiden imorse kom han och la sig efter en intensiv natt med massor av patienter. Skrikiga fyllon och annat hade belägrat akuten under ett antal timmar. Nu är han dock klar med sin nattjoursvecka på akuten och återgår till sitt normala schema. Även om herrn i huset inte tycker om tidiga morgnar misstänker jag att han ändå uppskattar återgången till normal dygnsrytm och lite lugnare tempo än på akuten. Själv ska jag försöka ta de pass som kommer ut under de närmsta veckorna, eftersom studien nu är igång och deltagarna i stort sköter sig själva.

Filmande av läkarbesök

Som jag skrev igår har det på sistone uppstått en liten debatt om det här med patienter som vill filma läkarbesök och ingrepp (Läkartidningen). Det är egentligen en sedan ett par år pågående debatt, men den är väldigt intressant och mycket aktuell. Nyligen utkom Svenska läkarförbundets (SLF) lilla dokument om hur inspelning och fotografering under läkarbesök ska hanteras.

Det förekommer att patienter och anhöriga gör ljudupptagningar, fotograferar eller filmar i samband med läkarbesök eller andra kontakter med hälso- och sjukvården. Dessa ljud- eller bildupptagningar kan sedan, även utan vårdpersonalens vetskap, komma att publiceras på sociala medier och få stor spridning. Detta sätter frågor om patienternas och vårdpersonalens personliga integritet och om betydelsen av ett gott förtroende i patient-läkarrelationen i fokus.

Skriften ska tjäna som ett “stöd” för läkare vid samtalen med patienter och anhöriga som vill göra denna dokumentation. Tyvärr säger den egentligen inte ett jota om något viktigt.

Riktlinjerna konstaterar att det är viktigt med ett förtroende mellan patient/anhöriga och läkare (det är ju SLF som skrivit den så de utgår ifrån läkare, men det gäller ju givetvis samma för övrig vårdpersonal).

Ifall patientens eller en anhörigs önskemål om att dokumentera vården grundar sig i, eller av läkaren uppfattas som ett uttryck för, misstro mot vården riskerar detta att påverka patient-läkarrelationen negativt.

…varpå riktlinjerna fortsätter med att inte diskutera detta över huvud taget. Man konstaterar att en dålig patient-läkarrelation kan försämra möjligheterna för att uppnå en för patienten optimal vård – men utöver det kommenteras detta fall, som är det enda riktigt relevanta, inte vidare något särskilt. Istället går man vidare och pratar om tillfällen då dokumentationen inte alls har med bristande förtroende att göra, utan med önskan att dokumentera viktiga händelser (barnafödsel), eller för senare kom-ihåg för patienten eller anhöriga. I dessa möten kan det som senare tas upp i riktlinjerna, “underlag för samtal ifall patienten eller anhörig vill spela in, fotografera, eller filma”, vara relevanta. Där tas ett antal frågor upp, såsom varför samtalet ska filmas, hur filmen är tänkt att användas, och integriteten för de som fastnar på film. Däremot presenteras inte några som helst antydningar till lösningar, i det fall att ett bristande förtroende är till grund, eller för den delen om patienten berättar för läkaren att han/hon har som intention att publicera materialet på Facebook.

Det finns en lagstadgad rätt (brottsbalken, 4 kap §9a) att spela in samtal som man själv medverkar i (min understrykning):

Den som i annat fall än som sägs i 8 § olovligen medelst tekniskt hjälpmedel för återgivning av ljud i hemlighet avlyssnar eller upptager tal i enrum, samtal mellan andra eller förhandlingar vid sammanträde eller annan sammankomst, vartill allmänheten icke äger tillträde och som han själv icke deltager i eller som han obehörigen berett sig tillträde till, dömes för olovlig avlyssning till böter eller fängelse i högst två år.

Därmed finns det inte grund för att förbjuda inspelningar enligt lag. Trots det finns det flera sjukhus som ställt upp förbud mot filmning av patienter. Sveriges kommuner och landsting (SKL) gjorde ett uttalande i december 2011 om att det är lagligt att införa ett begränsat eller generellt fotograferings-/filmförbud i sjukhusen. Då får dokumentering på dessa sätt endast ske efter medgivande av ansvarig personal.

Problematisering av ämnet, några scenarion med en läkare som av en eller annan anledning inte vill medverka på film:

1. En patient kommer till vårdcentralen. Patienten behöver ta bort ett födelsemärke och på grund av tidigare dålig erfarenhet av sjukvården generellt (inte av denne läkare speciellt) vill han filma ingreppet. Jag som läkare vill inte att ingreppet ska filmas. Var hamnar vi då? Har jag rätt att neka patienten ingreppet och be honom att boka om med en annan läkare som får göra ingreppet istället? Blir det arbetsvägran från min sida om jag inte gör ingreppet? Går jag emot min läkared då jag vägrar att behandla patienten?

2. En patient inkommer till akuten. Patienten har med sig sin telefon och är inte mer groggy än att hon kan spela in interaktionen med vårdpersonalen. Kan jag som akutläkare vägra ta hand om patienten? Kan jag gå ut till ledningsläkaren och säga att jag inte kan ge patienten den bästa vården, eftersom patienten uppenbarligen inte litar på mitt arbete? Kan jag då trots allt bli beordrad att gå in i rummet och ta hand om patienten?

3. En mamma håller på att föda barn. Pappan filmar barnmorskan och övrig vårdpersonal istället för själva födseln. Vad kan barnmorskan göra om hon inte alls vill bli filmad?

Man kanske frågar sig varför jag är så emot att bli filmad då jag träffar en patient – så farligt är det väl inte? Men jo, det är det. Vilka andra yrken finns det som behöver tåla att bli inspelad på detta sätt, för att motparten inte litar på en? Jag kan förstå – och acceptera – att någon vill spela in en sektion av ett samtal (såsom då läkaren går igenom medicinlistan), men varför ska jag acceptera att den person som söker min hjälp så tydligt redan från början visar att denne inte litar på mig, när sjukvård med alla sina ingrepp på patienter måste bygga på tillit? Vi gör saker som inte är accepterade någon annanstans i samhället – eller vad sägs om gynundersökningar, sövning för operation, och att skära i folk? – så det måste finnas tillit.

Än viktigare är kanske att vi inte har någon vetskap om vad som händer med inspelningarna. I riktlinjerna står det att man ska fråga om hur dokumentationen är tänkt att användas:

Ska den läggas ut på sociala medier eller liknande? I så fall bör man tänka på att materialet kan få mycket stor spridning och kan vara svårt eller omöjligt att ta bort sedan det lagts ut. Patientuppgifter anses generellt så känsliga att de inom hälso- och sjukvården omgärdas av sträng sekretess.

Oavsett vad patienten säger har denne rätt att i efterhand göra precis vad han/hon vill med dokumentationen. Att han/hon lovat att det inte ska läggas ut på Facebook har just inget värde alls. Och vad händer om mobilen med samtalet blir stulen? Patientsekretess? Sekretessen inom sjukvården ska vara fullständig.

Vad händer den dag en patients filmande innebär att en annan patient blir inspelad? På akuten är det lätt hänt, med folk som springer överallt och hytter och korridorsplatser som är öppna. Så tar vi det ett steg vidare – vad händer den dag då en patient filmar, får med en annan patient på film, och sedan lägger ut det hela på YouTube? Vems ansvar blir det när det läggs ut på nätet?

En del tycker att filmning är bra. Det stärker patientens ställning mot det stora och makthavande som är sjukvården. Det gör att patienten kan lyssna på samtalet igen efteråt, höra vad man ställde för frågor och vilka svar man fick, eftersom det trots allt är ganska svårt att komma ihåg i efterhand. Det kan jag hålla med om – om det är syftet. Jag tror dock inte att alla har ett gott syfte, och jag tror att det finns bättre sätt för patienter att dokumentera vården. Dessutom har jag svårt för att se den enskilde läkaren som så stor och maktfullkomlig jämte den svage patienten att den enes rättigheter helt kan bortses från.

Men, för att avsluta. Det jag vill ha är tydliga riktlinjer – och det har Svenska läkarförbundet helt misslyckats med att leverera. Det finns ett antal frågor att ta upp med patienten i det fall att de vill filma, men det finns inte några som helst kommentarer om vad som händer om patienten vill spela in men läkaren inte vill delta. Om patienten har rätt att filma, har jag då rätt att säga nej?

Jag vill veta vad jag har för rättigheter i min yrkesutövning i det fall att jag upplever en sådan brist på förtroende mellan mig och patienten att det “kan försämra möljligheterna att uppnå en för patienten optimal vård” – inte bara att det kan påverka.

Ytterligare bloggat på området: Örebrobloggen.

Massor att göra

Fötterna värker en aning denna tisdagskväll. Jag har varit igång sedan 6.15 (okej, 6.30 – jag orkar inte upp direkt när klockan ringer, om jag inte verkligen måste) och nu är klockan 21.26, så lite trött är jag. Dagen har inkluderat blodprover och BMR på ett antal av studiedeltagarna, och en åtta timmar lång arbetsdag på akuten. En likadan dag kommer det bli på torsdag. Imorgon blir också en halvlång dag med BMR och enstaka blodprover på morgonen, samt amanuens-auskulterande på eftermiddagen.

Men det är roliga dagar, så det gör inget.

Helgen var lugn som en filbunke – i fredags orkade vi alls ingenting, än mindre efter att vi varit och handlat, så det blev middag och TV och sova i elva timmar. På lördagen gick L på spinning och sen umgicks vi med såväl D&P med barn (och deras Xbox 360 med allt möjligt roligt – bäst var dansen, även om jag också råkade vinna bowlingen (det har aldrig hänt i verkligheten. jag suger på bowling.)) som med L&D som bjöd på middag och filmvisning. Trevlig dag. Söndagen var mest bara lugn och lite träning. L hade bestämt sig för att jobba på sin artikel, vilket inte hände – när han väl kom iväg till sjukhuset för att sätta sig med det hela krånglade SPSS för honom i över en timme (ska jag nämna att jag löste problemet på under tio minuter? jaa, varför inte.).

Igår kickade jag igång veckan med blodtryck/perifera pulsar-labb med T2. Det är skoj att undervisa. Den labben är dessutom sådan att studenterna verkligen får känna sig som doktorer – det är en av de första praktiska labbarna man har om jag minns rätt, och jag minns hur coolt jag tyckte det var att lära mig få ta blodtryck. Det var ju doctor-stuff på riktigt. Förhoppningsvis lär de sig något också.

Imorse kom E till min undsättning och hjälpte mig med alla blodprover som skulle tas och framför allt centrifugeras/pipetteras. Det var enormt mycket enklare när vi var två. Vi fick schwing på det hela så att nio personer fick blodprover dragna (fem rör till KlinKem, och sedan två olika till att sätta i kryorör), och två personer fick göra BMR, och vi var ändå klara till klockan elva. Det kändes riktigt bra. Sedan tog vi lunch ihop innan jag skulle börja på akuten.

På akuten hann vi inte mer än att få rapport från teamet som jobbade dag, innan LS kom in och informerade oss om att vi strax skulle få in en orange patient. Med detta följde att vi inte kom att hinna med så många andra patienter, eftersom denna orange patient var ganska krävande. När vi väl fått iväg denne till MOA (medicinsk observationsavdelning, en subenhet under MAVA (medicinsk akutvårdsavdelning, tillika Ls nuvarande arbetsplats)) tyckte vi att vi skulle få tid för någon av de stackars lägre prioriterade patienter som redan väntat i några timmar – men då fick vi en röd patient som vi fick pyssla med i stort sett resten av arbetspasset. Röda patienter, den högsta prion vi har, ska hållas under konstant observation, vilket innebär att jag eller sjuksköterskan hela tiden fick stanna kvar i rummet. Det blev besök från kirurgen, besök från KlinFys (klinisk fysiologi), och senare en CT, innan patienten en halvtimme innan slutet av vårt arbetspass till slut fick komma iväg till avdelning.

Det var dock ett kul pass med lagom mycket att göra. Blev inte stressad utan tog ett djupt andetag när det kändes som att det var lite mer att göra, och sedan gjorde jag det jag skulle. Det är en bra känsla.

Amanuens, museum, och så studien så klart

Dagarna fortsätter rusa på.

I fredags var det dags för mig att för första gången ställa mig och undervisa yngrekursare på utbildningen. Spirometri stod på schemat och det kördes med tre grupper över sex timmar. Det var givande för mig och jag hoppas att det gav något för studenterna. Jag vet att jag själv inte förstod sådär väldigt mycket av spirometrilabben när jag gick T2 (men vi hade inte det kalasbraiga datorprogrammet då, som är betydligt tydligare än den gamla spirometern). Det är väldigt bra att få anledning att sätta sig och läsa på om detta igen, eftersom jag annars inte haft så mycket motivation till det. Men nu kan jag! Till och med dynamisk kompression.

Spirometri är mätning av lungorna, kanske jag ska säga för sakens skull. Används för att diagnosticera t ex astma och KOL. Med mera. (Av er som läser bloggen tror jag att den del som vill veta om spirometri redan vet det för att ni går läk, och den andra halvan bryr sig inte ett jota om vad en spirometri… Men för all del, fråga om ni är intresserade. Jag har läst på.)

Fredagskvällen spenderades med L&D som kom hit för middag. L tycker att det är väldigt roligt att laga mat, ännu mer så när han får anledning att göra det för mer än bara mig, och det blev således trerätters. Ceasarsallad med egengjord Ceasardressing till förrätt (mums!), entrecôte med bearnaisesås mm till huvudrätt, och en fantastisk lakritspannacotta med lemoncurd till efterrätt. Vi var inte det minsta hungriga då vi gick och la oss, kan jag ju meddela.

På lördagen trodde vi att vi skulle träffa cateringfirman för bröllopet, men det tyckte tydligen inte de, så det blev inte av. Eftersom vi ändå var nere på stan gick vi dock en runda och fixade ärenden mitt i snöandet, och sedan tog vi en fika på allas vårt favoritcafé Chocolat. Jag har varit där en aningens för ofta på sistone, känns det som. Men det är så gott, och de gör stans bästa varma choklad.

Kvällen blev lugn, för det behövde vi båda två.

Igår åkte vi till Flygvapenmuséet. Det skulle vara någon rundtur om en försvunnen DC3:a som jag inte hade en aning om alls hade existerat. Det blev en timme om saken, samt viss utbildning på kalla kriget och diverse andra saker jag har fruktansvärt dålig koll på. Historia är inte min grej. Juridik, medicin, psykologi, kriminologi, men inte historia. Utställningen är dock väldigt intressant och så pass kort och koncis i sina texter att jag inte direkt drog L därifrån. Det blev faktiskt så att vi till slut var tvungna att gå, snarare än att jag drog honom därifrån, eftersom Ls föräldrar skulle komma på en kort fika på sin väg från Stockholm hemåt. Väl hemma slängde jag ihop äppelmuffins, till allas uppskattning (inte minst Ls).

Idag var det slutligen dags för mig att påbörja min praktiska del av köldstudien. Hittills har det ju varit en faslig massa schemaläggning och pusslande, men idag började jag ta blodprover. Tre deltagare blev det, vilket kändes lagom eftersom jag inte var helt säker på proceduren med centrifugen och det hela, och då var det bättre att bara tre personers prover gick åt skogen om det blev fel, än att tio personers prover skulle blivit fel. Kom dit lite innan åtta och bråkade med skrivaren en stund för att skriva ut etiketter, innan första deltagaren kom. Till min glädje gick det bra att sticka och till och med de svindyra rören som specialbeställts för studien fylldes fint. Centrifugen gjorde sitt och jag pipetterade upp det jag skulle i kryorör som nu ska frysas in.

På eftermiddagen besökte jag CMIV där MR var i full gång. Elva av deltagarna har hittills tagit sig igenom den dryga timmen i MR-maskinen.

Imorgon är det dags för BMR, basalmetabolismtest. Min största oro där är om jag avsatt nog med tid för varje undersökning, men en halvtimme borde gå.  Vi börjar åtta, så någonstans runt 7.40 ska jag vara där för att sätta igång det hela. Gäsp, tidiga morgnar. Men L har sällskap när han tvingas ur sängen, så han trivs med det hela. Han har nu avverkat de tre veckorna på LAH och har övergått till MAVA (medicinsk akutvårdsavdelning) där han ska vara i ett ganska stort antal veckor framöver. Sedan är han plötsligt på sista placeringen, vårdcentralen, vilket gjorde att han idag började prata om AT-provet. Tiden rusar verkligen, det känns inte alls längesedan han började, trots att det var ett helt år sedan…

Fullklottrad dag

Almanackan (den elektroniska som jag och L började med för en månad sedan, som vi kan synka med varandra så att vi har koll på var den andre är (vi är inte kontrollfreaks och vi är inte nyfikna, bara vi får veta)) var fulltecknad idag. Auskultera som amanuens imorse inför de tre spirometrilabbar jag ska hålla i på fredag (jag! ska undervisa!), gick därifrån och tränade trots att jag var ganska trött. Vidare hem för lunch och sedan till sjukhuset igen för att hämta BMR-maskinen på KlinFys och ta den till Endokrin, där jag fick mer förklaring om hur den ska kopplas ihop, inte minst med den trevliga köldvästen. Därefter möte med de sista köldstudiedeltagarna som nu är godkända och dessutom indelade i köld- och värmegrupper och fick världens längsta mail av mig alldeles nyss. Hann också med en tur till stan med K och en fika på Chocolat (jag borde få mängdrabatt där snart) och gick hem i snöandet.

Auskulteringen var rolig. Tänk vad man förstår saker numera. Tur är väl det om jag ska undervisa på fredag. Men ändå – för att bygga självförtroende kanske man ska gå på T2-föreläsningar, så att man kan känna att man kan något. Å andra sidan blir det jobbigt om man då inte hänger med… :) Nu är jag i vilket fall som helst lite nervös inför fredagen, men samtidigt betydligt lugnare än tidigare. Jag kan det här.

Under auskulteringen ringde min telefon, som jag givetvis inte kunde svara i. Det visade sig vara CMIV som ringde för att berätta att MR-maskinen (magnetresonanskameran) hade bestämt sig för att den inte tyckte att det var kul att fungera, och således hade slutat med det. Samtliga sju som skulle gjort MR idag fick således inte göra det. Jag är inte särskilt nöjd med detta faktum, eftersom det är ett meck att få ihop schemat som det är, och jag var så glad jag kunde fylla sju av åtta tider idag. Men sånt är livet och nu får jag börja om igen. Som tur var hade de hittat de flesta telefonnummer till deltagarna, så bara två eller tre kom dit i onödan.

Allt är nu uppställt för att jag ska kunna göra basalmetabolismmätningar (BMR) på deltagarna och snart nog ska jag ha fått alla specifikationer för vilka blodprover som ska tas också. Då kan vi komma igång med det åtminstone, även om MR klyddar.

En runda till stan i snön med K var trevligt, inte minst eftersom vi knappt setts sedan i höstas, med tentor och allt vad det har varit. Jag tänkte sedan ta bussen hem, men när den kom tyckte jag att jag lika gärna kunde gå, så det gjorde jag. Snöandet är ju bättre än regnande att vara ute och gå i, åtminstone, även om jag nu är väldigt trött på snö och kallt och min tjocka vinterjacka, och istället vill ha vår. Får väl vänta på den tre månader till.

 

Men alla andra kan ju allt

Det är konstiga dagar just nu. Fyllda av to-do-listor, men samtidigt inte en enda föreläsning, basgrupp, labb, dissektion, obduktion, eller seminarieuppgift. Kan inte skriva att det inte finns skol-måsten, eftersom köldstudien faktiskt tar en hel del av min tid med allt som måste lösas och fixas och tider som ska meckas ihop för 28 personer. Men det rör sig åt rätt håll i alla fall – imorgon är det tid för de första sju att göra MR-undersökning. På måndag nästa vecka planerar jag att börja göra BMR (basalmetabolismtest) och ta blodprover på deltagarna. Blir skönt när jag kommit in lite i det, jag är alltid nervös de första gångerna för att det ska bli fel.

Fortsatt bröllopsplanering i övrigt. Igår tog L ledigt från jobb större delen av dagen efter att ha haft jour under helgen, och vi gick ner på stan. Ett av stoppen var i scrapbooking-butiken där det finns en massa roliga saker att använda för att göra t ex inbjudningar. Nu är mallen för inbjudan helt klar och snart ska vi börja sätta ihop dem och skicka ut dem. Därefter blir det sånt där roligt som att bestämma vigseln.

Utöver scrapbooking-butiken (som L följde med in i helt frivilligt, ska sägas, innan någon tycker synd om honom) blev det en del shopping. Rea-shopping at it’s best – 70% rea på de kläder L hittade. Mycket trevligt. Avslutade med en pralin eller två på Chocolat. Mums.

Fick ett fasligt trevligt mail under gårdagskvällen också. En bloggläsare som hörde av sig i somras, nervös inför att han skulle börja termin 1 på läk här i Linköping, ville höra vad jag hade att rekommendera i form av förhandsinläsning och bra repetitionsplugg (jag rekommenderade i stort att chilla och att det löser sig ändå, för trots goda intentioner om att repetera hade jag inte repeterat något av basåret när sommaren var slut och jag skulle börja T1, och jag måste erkänna att alla delar som inte är direkt relaterat till människan (såsom celluppbyggnad och sånt) är numera helt glömda, men det har gått ändå). Igår hörde han av sig igen, nu i början av termin 2, och första terminen hade uppenbarligen gått utmärkt. Han ville tacka för att min blogg hjälpt, för att jag under min egen tid på T1 uttryckte osäkerhet och beskrev vad jag tyckte var svårt. Lättare att ta till sig från en äldrekursare, tydligen.

Det är en sån lustig sak, det där. En massa folk som gått ut gymnasiet med 22,5 eller skrivit 2,0 på högskoleprovet samlas i en skock och alla är helt övertygade om att alla andra fattar allt och tycker allt är lätt. Det är ju inte så. Första terminen (och andra. och ibland tredje och fjärde. och sedan kommer termin fem med “här, lär er hjärnan på tolv veckor” och då känns det som termin ett igen ibland.) sitter man med Guyton (eller Boron) öppen framför sig och får slå upp vart tredje ord i Lindskogs Medicinsk terminologi eftersom man inte fattar orden trots att man är duktig på engelska. Senare tycker man att det är basalt, men då måste man slå upp att sodium är natrium varenda gång man läser det. Och sånt. Och alla gör det, för om de redan hade kunnat det så hade de inte varit på termin ett. Några kan lite mer kemi när man kommer dit, några har läst sjukgymnast och kan mer anatomi, nån har läst till sjuksköterska och kan läkemedel och omvårdnad. Folk har olika grund, men det finns inte en enda människa som kommer till läkarutbildningen och redan kan och fattar allt. Det finns heller ingen som läser utan att bli förvirrad ibland eller hela tiden. Men man lär sig och det blir lite enklare med varje dag som går. (Med det inte sagt att det någonsin blir enkelt.)

Sen spelar det ju ingen roll att man logiskt sett vet det. Det är som att smälla huvudet i en betongvägg att försöka förklara det för någon annan, eller ännu bättre, sig själv. Det är klart att alla andra fattat allt mycket mer än en själv. Och sitter man med en fråga på en föreläsning så är man säkert den enda i hela klassen som inte fattat.

(Nah, förmodligen inte.)

Anyway. Det var kul att höra att jag hjälpt någon. Det var inte intentionen med bloggen – det var ju bara att mamma, pappa och några andra skulle kunna hålla koll på vad jag gjorde här i Linköping – men det är ju en kalasbra effekt om det faktiskt är så. Jag är och förblir osäker på min förmåga, vad vi ska kunna, och hur i hela friden jag har klarat mig hittills (än mer så när jag plockade ut stadietentan idag…). Så jag kommer fortsätta blogga om detta. Och om hur det går för folk som fryser. Och annat jag finner intressant.

Fick även beröm för mina T2-kompendier. Det värmer också.

Redan februari

Februari.

Vid varje månadsskifte tänker jag alltid, “Var tog förra månaden vägen? Började den inte nyss?” Samtidigt måste jag ju säga att jag ändå hunnit med en och annan sak under januari – tenta-P, tenta, klarad tenta, påbörjat T6-arbete, planerat bröllop, åkt till Stockholm, haft besök av T&F – och låtit Tara somna. Det hände mycket under januari.

Den senaste veckan har jag jobbat tre dagar på akuten samt haft möte med mer än hälften av köldstudiedeltagarna. Akuten har varit varierande – en alldeles lagom måndag, en halvt hysterisk tisdag, och en lugn fredag. Igår var jag på team C som i första hand tar ortopediska patienter. Det är alltid ett lugnare team att vara på eftersom ortopediska patienter inte är särskilt pyssliga, utan ska tittas på av en doktor för att förmodligen skickas till röntgen och sedan antingen skickas hem om röntgen är felfri, eller gipsas/få Collar’n’cuff/liknande. Än så länge gipsar jag inte (även om jag planerar att åtminstone börja lära mig detta under våren), vilket gör att arbetsbördan blir ännu lägre. Dagar som idag, då övriga team har flera orange och nån röd patient, får vi dock också en eller tre icke-ortopediska patienter. Roligare att pyssla med.

Efter jobb gick jag och fästmannen till Bröllopshuset och bokade hans jaquette och övrig klädsel till bröllopet. Känns bra att ha det gjort – och han kommer att vara väldigt snygg. Vi fortsätter att tillsammans planera inför bröllopet så att det blir precis så bra som vi båda hoppas.

Helgen blir lugn. Idag åker vi till Jönköping över dagen för att träffa Ls föräldrar. Vi kan inte sova över eftersom L har jour hela söndagen från klockan åtta på morgonen (det behöver knappast sägas att han hoppas intensivt att ingen ringer och väcker honom på söndag morgon – det räckte att de ringde klockan tre på natten i onsdags när han hade jour). För min del blir det bara ta det lugnt. Försöka få ihop ett schema för alla köldstudiedeltagare som är godkända och nu ska på MR. Det är lite trixigt att få ihop.

Så det är det som händer just nu.

Tiden rusar på

Trots att det just nu inte är särskilt mycket till skola passerar dagarna i en rasande hastighet.

Helgen spenderades i Stockholm. Vi var på Bröllopsmässan på lördagen, och med “vi” menar jag att jag var där med L först, och när han tröttnade byttes han av av mamma. Pappa tog med L till någon bilaffär där han fick dregla över svindyra bilar, medan jag och mamma tittade på modevisning för brudklänningar och sådant. Det var en trevlig mässa, ganska lagom stor med ett varierande utbud av utställare. Det fanns gott om saker att smaka och man fick papper i mängder – jag tror att regnskogen gråter efter det där besöket. Men en del inspiration blev det och en del blev konstaterande att vi är säkra på att vi “hittat rätt” – vi är säkra på färgtema, jag på min brudklänning, på inbjudningskort och ungefär hur dukningen ska vara. Och så vidare. Med mamma hittade jag den tiara jag förmodligen kommer köpa.

Vi åt på någon trevlig restaurang på kvällen, med mat som inte var fullt så krånglig som den vi ibland äter ute i Stockholm. Gott var det oavsett. Gott var även fredagkvällens mamma-lagade middag.

Söndagen var grå men vi gick på promenad och sedan kom L:s syster och hennes sambo och åt fika innan vi tog tåget hem. Det var skönt att spendera helgen inte hemma. Är fortfarande ledsen över Tara och det är så klart ständiga påminnelser att vara i lägenheten.

Måndag blev det en halvdags jobb för mig och på tisdagen en heldag. Båda dagarna har det varit mycket att göra, även om jag tacksamt nog fick gå hem innan den värsta ruschen kom på måndagskvällen. Under natten mellan måndag och tisdag var det mängder av patienter, och den stackaren som var där längst kom klockan elva på måndagskvällen och fick gå hem först vid fyratiden på tisdagseftermiddagen. Det var dock mestadels patienter som faktiskt skulle vara på akuten (istället för på vårdcentralen eller hemma). Många pyssliga patienter att hålla på med och ett helt gäng orangeprioriterade.

På kvällen var det dansworkshop. Jag var en zombie i huvudet efter hela dagen på akuten, men kroppen var pigg. Tyvärr inte optimalt att vara zombie när man ska försöka lära sig koreografi. Det gick sådär. Kul ändå.

Idag har jag träffat E för fika och lite med hennes T6-projekt (ytterst lite. typ fem minuter av två och en halv timme.). Vi konstaterade båda att det är en udda känsla att inte ha en massa måsten med en massa skola och basgrupper och föreläsningar och annat. Man är så van vid det och nu är det bara våra projekt, som inte direkt tar upp hela vår tid.

I eftermiddag ska jag träffa en del av de deltagare som anmält sig till köldstudien. Vi har nästan tillräckligt med folk! Yay. Nästa vecka börjar vi köra folk i MR. Förhoppningsvis flyter allt på som det ska sen.

Mörka dagar med ljusglimtar

Det har snart gått två dagar sedan Tara fick somna. Det har varit långa dagar med oändligt mycket tårar. Visste inte att man kunde sakna ett djur så här. Tara, min lilla kattunge (fast så liten var hon inte på slutet). Jag är inte i närheten av glad igen än, även om det går något längre mellan gråtattackerna nu. Jag har haft och har fortfarande oerhört dåligt samvete över att hon fick somna, även om alla inklusive veterinären sa och säger att det var rätt.  Att hon hade ont. Att hon inte trivdes.

Jag hoppas att hon har det bra nu.

Angel (min andra katt) har tagit det hela med ro. Tara var elak mot henne dagligen, jagade och fräste och höll på, så jag tror att hon tycker att livet känns tryggare nu. Jag hoppas att hon ska kunna få blomma ut ordentligt nu. Hon verkar inte brydd över att hon är ensam.

En och en halv timme innan Tara fick somna fick jag tentabeskedet. Godkänd. Farväl, preklin. Jag log och skrattade och var överlycklig. Sådan oerhörd glädje och lättnad. Och sedan, ner i nattsvartaste sorg. Farväl, Tara. Direkt efteråt skulle jag jobba. Jag växlade mellan patienter och att sitta och gråta. Samtidigt var det skönt att ha något att göra. Igår avsade jag mig allt jag skulle ha gjort. En av mina grannar i huset tog hand om mig och vi pratade om katter och sorg och annat. Sen gick vi ut och njöt av det vackra vädret. Himlen var klarblå och snön gnistrade i fjorton minusgrader. Jag önskade att Tara fortfarande fanns. Jag önskar fortfarande att hon var här hos mig. Det gör ont, väldigt ont.

Tog med systemkameran ut och tog några bilder.

Tog med systemkameran ut och tog några bilder.

L tog mig till Nori igår kväll för att trots allt fira tentaresultatet. Stans bästa sushirestaurang. Jag har testat sushi någon enstaka gång tidigare och jag tyckte inte alls att det var gott. Igår gav jag det en chans till och jag måste säga att det var fantastiskt. Tjejen som serverade oss var supergullig och väldigt hjälpsam när vi inte förstod något av menyn. Men det blev bra till slut – efter två “prov” (en med lax och en med avokado) beställde vi in Sushi Moriawase Deluxe (11 bitar) och stor sashimi med enbart råa fiskbitar, inget ris. Över all förväntan. Älskar lax och det fanns flera andra fisksorter med bland bitarna som var ljuvliga.

L har siktat in sig på sushin.

L har siktat in sig på sushin.

Vi gjorde ett snabbt besök på Karamello där L köpte något jag inte fick se – och så kom han in med två paket imorse, innan han skulle till jobb när jag låg kvar i sängen. Jag fick välja ett, innan han sa att “jag tänkte att om du väljer det ena känner det andra sig ensamt, så du får båda”. De innehöll lakrits från Lakritsfabriken, en supersalty och en salty. Än så länge har vi smakat den supersalta och den är grymt god. Det hela var för att vi firar 21 månader tillsammans idag. Min blivande make är helt underbar.

Idag har jag haft möte om köldstudien, med diverse folk från CMIV och annat håll. Vi har tjugofyra deltagare så här långt, så det närmar sig de tjugoåtta vi behöver.

Jag har varit fortsatt ledsen, gråtit ännu mer, men chocken börjar släppa taget lite grann nu. Saknaden kommer att finnas kvar.

Om en timme tar jag och L tåget till Stockholm. Imorgon är det bröllopsmässa på Grand Hotel, så vi ska dit, och det är dessutom en utmärkt ursäkt för att få träffa mamma och pappa. Det blir skönt.

Farväl, Tara

Jag var med dig från minuten då du föddes. Din mamma hade bott hos mig i tio dagar då och du var en av sex ungar som föddes i mitt vardagsrum. Du vägde åttio gram och var så liten, så liten.

Du somnade i min famn när du var några veckor gammal och jag visste att jag inte kunde låta dig flytta. Du var min.

Du var min till ditt sista andetag.

Vi var tvungna. Jag vägrar att ge dig medicin resten av livet, för du hade inte förstått varför jag skulle tvinga i dig tabletter – och tabletter som skulle personlighetsförändra dig, som skulle göra dig trött och annorlunda. Du skulle inte förstå.

Du fick somna i min famn, som du gjorde när du var liten.

Tårarna trillar nedför mina kinder och jag är så ledsen, så ledsen att det blev så här. Jag ville att du skulle få leva länge, längre. Men nu hade du ont och du trivdes inte och jag var tvungen, det var mitt ansvar.

Det värsta ansvaret man kan ha som djurägare.

Jag var inte beredd. Jag tror aldrig att jag hade kunnat bli beredd. Veterinären frågade om vi ville göra det direkt eller om vi ville vänta ett tag. Ett par veckor. Säga farväl. Men det hade bara varit för min skull, inte för din. En självisk önskan om att få ha dig kvar. Och det hade inte blivit lättare.

Jag minns hur du kom och buffade in huvudet i sidan och la dig ner för att kela när jag pluggade. Jag minns hur du satt och pratade med fåglarna. Jag minns hur du vände upp magen för att visa att du ville bli kliad. Jag minns när du satte dig framför datorskärmen så att jag inte kunde ignorera dig. Jag minns hur du jagade den lilla röda pricken från laserpekaren. Jag minns hur du tyckte om mat och aldrig tvekade att påpeka när den var slut. Jag minns alla konstiga positioner du kunde ligga och sova i.

Jag minns hur det var att begrava näsan i din päls, så mjuk och fin.

Jag minns, och jag hatar att jag inte får lov att göra det nu. Att jag måste tala om dig i dåtid. Att du inte finns mer. Att det var mitt ansvar och min skyldighet att låta dig somna.

Jag älskade dig och älskar dig. Jag kommer alltid att älska dig. Och jag saknar dig så att mitt hjärta håller på att gå sönder.

~~~

Tara
12 oktober 2006 – 23 januari 2013

~~~

Tara

Du somnade i min famn. Sov där så tryggt. Du var min.

Du somnade i min famn. Sov där så tryggt. Du var min.

En dag gammal, sovandes ihop med sina syskon.

En dag gammal, sovandes ihop med sina syskon.

Sitter fint.

Sitter fint.

Gosar med systern Angel.

Gosar med systern Angel.

Fåntratt Tara.

Fåntratt Tara.

Tara och Angel.

Tara och Angel.

Tittut från boet.

Tittut från boet.

blogg110

Leker.

Tara och mamma Mathilda.

Tara och mamma Mathilda.

Min vackra dam.

Min vackra dam.

Min fåniga dam.

Min fåniga dam.