Tag Archives: Vinter 2012-13

Klättring, Nollan och pipettering

T6 fortsätter så smått, fortfarande lagom utspaceat i ledighet. Imorgon börjar terminen officiellt. Idag fick jag lära mig pipettera från de blodprover jag kommer ta av mina försökspersoner. En del av proverna ska nämligen centrifugeras och plasma respektive serum frysas in och sparas för senare undersökning, om vi känner för det och har tid med det. Det ingår inte i det här projektet, men jag kommer ha chans att göra det i sommar. Fem veckors forskningssommarjobb ser det ut som nu.

Vi har börjat få in intresseanmälningar, vilket är kul. Att vi inte fick så många förra veckan är inte oväntat med tanke på att skolan inte börjat än då, men idag har de flesta upprop. Förhoppningsvis går de och glor på sina terminstavlor, i jakt på begagnade böcker och annat roligt, och ser då lapparna jag satt upp om studien.

Ikväll blir det amanuensmöte. Jag har blivit klinfys-amanuens (klinisk fysiologi) vilket innebär labbar i blodtryck och perifer cirkulation, spirometri, och hjärt- och lungstatus för T2. Ska bli riktigt skoj, även om det nog mest blir auskultering denna termin. Ikväll blir det uppstartsmöte för att lägga schema och sånt.

Igår bestämde jag mig för att testa en helt ny sport – klättring. Jag kom på denna idé för någon vecka sedan och hade inte tagit tag i det, men i lördags gick jag till Campushallen för att möta upp L efter att han kört två timmar spinning, och då såg jag att de har en klättervägg där. Efter fråga till receptionisten fick jag veta att det finns pass på söndagkvällar där man får prova på, så igår tog jag chansen. Det blev fem och en halv vända uppför klätterväggen. Som nybörjare och för den delen en person med ganska mycket armstyrka blev det givetvis så att jag drog mig uppåt med armarna en del, även om jag försökte jobba med benen, vilket gjorde att jag i slutändan var ganska skakig i armarna. Men det var skoj. Förmodligen ingenting för höjdrädda, men förutom det så kändes det som bra träning. Fick några blåmärken av det, tydligen, märkte jag idag, men det är jag van vid från jutsun.

Idag börjar nya Nollan på Hälsouniversitetet. Det är en lustig grej, för de som börjar idag på alla program som inte är läk, kommer att bli klara samtidigt som jag blir klar. Tror jag ska ta mig till HU och titta på de små grönfluffiga mössorna och de blåa skyltarna, det är alltid kul. De ser så förvirrade ut. Att det bara är två och ett halvt år sedan jag var där är en bisarr känsla, minst sagt. Skillnaden i kunskap är så löjligt enorm. Samtidigt känns det fortfarande som att man bara precis skrapat på ytan. Det är en känsla man får vänja sig vid. Kul är att en kompis från akuten nu kommit in på läk. Första gången jag känner någon som börjar på läk här i Linköping.

Ovanpå ledigheten väntar jag på tentabesked. Jag hatar att vänta på tentabesked.

 

Smygstart av T6

Det har gått en dryg vecka sedan tentan och jag har börjat vänja mig vid det här med lite behaglig ledighet. Även om tentaresultatsångesten då och då gör sig påmind i bakhuvudet är det än så länge så pass långt tills vi får resultatet att jag kan ignorera det.

För att inte vänja mig alltför mycket vid denna ledighet hade jag igår T6-möte med min handledare. T6 börjar egentligen inte förrän nästa vecka, men jag tycker det är lika bra att få igång rekryteringen av deltagare till studien. Det blev ett bra möte med mycket information. Vi var uppe på besök i sjukhusets mångmiljonlekstuga, också kallad CMIV, som ska göra alla MR-undersökningar av de frivilliga vi får att delta i studien. De är grymt duktiga.

Studien går ut på att studera brunt fett och huruvida det går att stimulera bildningen av brunt fett genom kyla. Under eftermiddagen ska jag gå till HU och sätta upp ett antal lappar där vi söker deltagare som frivilligt ska utsätta sig för kyla en timme om dagen i sex veckor (om man lottas till kyla-gruppen – finns också en värmegrupp som kontrollgrupp, som ska hålla sig varm hela tiden och aldrig frysa, helst snarare vara lite varm hela tiden). Frysandet är sådant att man ska vara ordentligt kall, men utan att skaka. Så, vi söker ett gäng som tycker att det skulle vara en okej sak att utsätta sig för. Man får mätt basalmetabolism och blodprover tagna, och göra MR två gånger. Vi får se om någon anmäler sig – hittills har vi fyra stycken av de som nu börjar T4 som anmält intresse. Känns lite lovande.

Det var riktigt roligt att sitta i ett möte om en studie jag ska driva. Jag kommer att göra det mesta med den, så även om det är en del av ett väldigt mycket större projekt så är det min studie. Alla är väldigt uppspelta över studien också, eftersom det är väldigt nytt – att kunna visualisera brunt fett med MR är helt nytt och är en CMIV-utvecklad teknik, såvitt jag förstår.

So that’s fun.

Förutom T6 håller jag på med bröllopsplanering. Det är inbjudningskort som ska designas, cateringfirma som ska bokas (och meny provas – den delen gillar L bäst!), och bröllopsresa som ska planeras. Det är så skönt att ha tid för det nu, att kunna ägna det energi utan att känna att jag egentligen borde plugga (minst en vecka till innan omtentabesked kommer, får jag börja plugga igen). Nästa vecka ska vi till Stockholm och gå på bröllopsmässa, för att jag faktiskt har anledning att gå på bröllopsmässa (whodathunk?).

Så det är livet nu. Jag har strosat en del på stan eftersom jag har tid för det, köpt lite på rea och lite inte på rea, tagit en lunch med K (något vi inte hunnit med på typ tre månader), och känt mig ganska lugn. Sakteligen lär jag mig att sova igen, att sluta vakna hysteriskt tidigt utan möjlighet att somna om. Det är välbehövligt, märker jag – det var en del sömnbrist under tenta-P. Jag ska försöka jobba lite – det blev jobb i söndags vilket var riktigt roligt – och göra saker jag inte hunnit med. Bra känsla.

 

Att få lov att må dåligt

Utanför är himlen grå. Det har snöat till och från hela dagen, någon enstaka minusgrad på termometern.

Vädret matchar mitt humör.

Två dagar efter tentan är jag inte strålande solsken av lycka över att vara ledig. Lättnaden finns inte. Istället är det som att den plats som adrenalinet tagit upp plötsligt istället är alldeles tomt. Jag har ingen energi att fylla det med något annat, så ett tomrum kvarstår, som ett vakuum i mig. I världen, men ändå inte riktigt närvarande. Vad gör man när man inte har en monstertenta hängande över huvudet?

Melankolin släpper efter ett tag. Det vet jag, det har den gjort förr. När jag vant mig vid friheten. Det bara tar ett tag.

När jag var yngre ansåg jag att det fanns två sorters människor. Den ena kategorin var svartvita, den andra gråa. Svartvita var de som blev deprimerade, men samtidigt som de kunde känna denna extrem av mörker var det också de som kunde känna den andra extremen – euforisk lycka. Gråa, å andra sidan, låg mer i mitten hela tiden. Aldrig riktigt lika glada, men heller inte vandrandes där på randen till avgrunden. De grå följde mer av en medelväg.

Med åren har jag insett att denna simplistiska bild i själva verket är helt inkorrekt. Desto mer jag öppnat ögonen för att titta mig omkring, desto mer har jag insett att alla mår dåligt. Jag hoppas att alla kan känna eufori också, glädjen över livet, lyckan över att ha våra nära och kära, få uppleva saker. Men den viktiga insikten för mig är att nej, det är inte bara en speciell typ av människor som blir deprimerade (i klinisk bemärkelse, eller den bredare termen för att bara vara “deppig”). Det är något som kan drabba alla.

Vid det här laget är det inte bara en av mina vänner i skolan som brutit ihop, mer eller mindre fullständigt, under tyngden av det vi gett oss in på. Människor som vid en anblick ser ut att ha det bra, med vänner, familj, käresta, och på väg på drömutbildningen. Jag lyssnar på dem, hör vad de säger, hör ekot av mina egna ord till min kurator en gång i tiden. Jag borde inte känna så här. Jag har det bra. Det finns så många som har det så mycket värre. För att vi inte “får lov” att må dåligt när vi har det så bra som vi har det. Som om de svältande barnen i Afrikas välmående eller avsaknad därav har någonting alls att göra med hur jag mår.

Min kurator påpekade för mig hur orimligt det är att jag i mitt liv jämför nivån där jag “får” må dåligt med nivån där svältande barn i Afrika får må dåligt. Ser man till Maslovs behovsstege igen befinner vi oss, alldeles uppenbart, i vitt skilda världar. Jag har mat och vatten för dagen (och morgondagen och nästa vecka), vi har tak över huvudet och mer därtill (behöver vi egentligen 65 kvadratmeter för två personer att bo på?), vi har säkerhet i form av att vara fria, egna människor och vi har vår hälsa i behåll, vi har våra vänner, och familjer. Helt plötsligt är vi uppe på de två översta nivåerna – självkänsla och självförverkligande. Och här är där det fallerar. När vi har allt det andra, då kan vi tappa fotfästet på de sista två trappstegen – och det gör vi. Då spelar det ingen roll att vi är högst upp. Och det är inte mindre tillåtet att falla bara för att vi är högt uppe. Vi är i helt skilda världar.

Jag trillar ner när tentan är klar, när jag inte har den som enskilt riktmärke på vart jag är på väg. Som att tentan är berget jag försöker bestiga och när jag tagit mig till toppen blickar jag ut över tomhet. När adrenalinet tar slut lämnas ett hålrum som gör att jag bara känner mig slut. Världen är lika grå som himlen – och det spelar ingen roll att jag har världens bästa fästman, underbara föräldrar, och goda vänner. Det är ändå… tomt. Bättre blir det inte av att jag är övertygad om att inte ha klarat tentan, över att jag kommer tvingas att göra allt igen inom en månad. Självkänsla? Nja.

Ibland behöver man hjälp. Jag tog tre år av hjälp i form av kurator när jag var yngre och jag har funderat på att göra samma sak igen. Men allra viktigast, inbillar jag mig, är att vi lär oss att vi får må dåligt, framför allt de av oss som kan stämplas med ‘insecure overachiever’-märket i pannan (dvs alla på läkarlinjen). Vi får lov att erkänna det för varandra, att våra liv inte är som vi presenterar det på Facebook där bara det fantastiska får klistras upp, som bevis på perfektionen i våra liv. Vi behöver inte ligga ensamma i fosterställning och gråta. Vi behöver inte tro att ingen i världen förstår, för precis som att man kan sitta och fundera på något på en föreläsning och inte våga fråga trots att det egentligen är så att hälften av klassen undrar samma sak, på precis samma sätt mår egentligen halva klassen mer eller mindre dåligt. Eller halva ens bekantskapskrets, eller vad man nu tar för urvalsgrupp. Berättar du så märker du snart att ja, andra mår som du, eller har mått som du någon gång tidigare i livet.

Och det är okej. Trots att vi inte är svältande barn i Afrika.

Stadietentan (första rundan)

Tenta skriven. Andra tyckte att den var enkel, jag tyckte inte det, och jag är följaktligen ganska övertygad om att det hela gick åt skogen. Därmed är det mindre än en månad tills jag sätter mig i tentasalen igen (anmälde mig till omtentan igår. It felt like the thing to do.).

Två fall började med misstänkt UVI. Den första övergick till att bli en klamydiainfektion och följdes av att patienten fick reaktiv artrit, något jag inte läst en rad om på hela tenta-P (eller nån annan gång). Yay. Dessutom en fråga på hur man tolkar resultatet av en ledpunktion (lättflytande, grumlig, halmgul vätska – vad betyder det?) som jag inte hade mycket koll på. Har varit med vid en ledpunktion och minns att vätskan var klar och lätt gul, men vad det betyder när den inte är klar? Tja, vi gissar celler (det var rätt).

Andra fallet började med en kvinna som kom in med pneumoni, återkom någon vecka senare och mådde dåligt och plötsligt hade fått en primär binjurebarksinsufficiens (var det någon som tog den frågan? I så fall är jag sjukt imponerad.), något som det inte fanns minsta hint om i första anamnesen (annat än trötthet under ett par veckors tid, vilket man ju kunde tro hade mer med lunginflammationen att göra). Plötsligt var patienten dessutom hyperpigmenterad. Fick till och med en fin bild av hennes hand – “patientens hand idag” bredvid “patientens hand för fyra år sedan”, för att verkligen driva hem poängen med vad hyperpigmentering är. För att sedan avsluta detta fall hade den stackars påhittade patienten dessutom en fortsatt anemi som visade sig bero på B12-brist. Plötsligt hade patienten även någon typ av autoantikroppar mot H/K-pumpen i magen, som gjorde att parietalcellerna förstördes och de inte kunde utsöndra intrinsic factor, IF (antar jag, eftersom IF är nödvändigt för B12-upptaget). Stackars patient.

Sista fallet tyckte jag bäst om. Även det började med UVI, men övergick snabbt till ett diabetesfall. Det är trevligt och där tog jag de flesta av tentans poäng, skulle jag tro. Om de inte rättar konstigt. Missade en del ändå, men det gör man alltid. En av de sista frågorna var på de perifera pulsarna på fötterna, vilka kärl det är man känner efter (a. dorsalis pedis och a. tibialis posterior) och jag var nöjd med att jag kunde dem.

En del frågor var lite kluriga och när jag fick rätt på några av dem var jag väldigt nöjd. Det är mekanismfrågor, sånna där man tar sin kunskap och applicerar den på ett kliniskt problem. När man ska förklara varför patienten får ett visst symtom, till exempel. Det är kul när man inser att man fattar, och även om man inte har exakt koll på just den mekanismen så har man utifrån sina övriga kunskaper möjlighet att ändå hitta svaret.

Nu är det i alla fall tio arbetsdagar av ledighet, innan tentaresultaten kommer. Tentaresultatsångesten har redan börjat vandra genom mitt huvud, men jag har sagt till mig själv att jag inte ska plugga under den här tiden oavsett. Stadietentan rättas hårdare än de flesta andra tentor som jag förstått det, vilket gör att nä, jag får nog inte de där ca fem poängen jag saknar till godkänt. Egentligen kan jag ju släppa det hela redan :)

Jag behöver vara lite ledig. Strax kickar vi igång T6. Det ser jag fram emot.

Värsta dagen (för studenter ;))

Dagen innan dagen D. Är inte det här alltid den värsta dagen? (Ja, inte om man jämför med att få ett cancerbesked eller att någon dött eller något sådant hemskt, men om man ser till att vara student…)

Tenta-P är slut, man vet att det man inte lärt sig till idag kommer man ändå inte att lära sig. Samtidigt är det omöjligt att slappna av – för imorgon är det dags för tentan. Och man tror att man kan tillräckligt, man tror att man kan de där 65% som krävs och mer därtill, men vad hjälper det om de frågar saker man inte själv tycker är inom curriculum? Som när de ber oss tolka CT-bilder – något jag verkligen, verkligen inte kan. Oftast är jag nöjd om jag vet vad det är för kroppsdel jag tittar på och vilket håll bilden är skuren. Eller när de frågar på detaljnivåer som är så mycket djupare än jag läst, för det finns en gräns för hur mycket jag kan ta in (kadmiumomsättningen, I’m looking at you).

Med allt det sagt så har det här varit det bästa tenta-P:t. Jag har lärt mig så löjligt mycket. Saker jag läst under två och ett halvt år som nu plötsligt fått sin plats bredvid varandra i en stor, sammanhängande bild. Mekanismer som återkommer i olika sjukdomar, som trots allt fakstiskt är logiska när de sätts ihop. Det är skönt, det är spännande, det är givande. Det är fem terminers plugg som kommer till en kulmination. Är jag redan där? Slutet av pre-klin. Jag förstår inte – det känns som att jag blinkade och nu är jag här.

Vill inte göra detta tenta-P igen. Men även om det blir omtenta så är det inte så att det kommer bli som den här gången. Det blir mindre plugg då, läsa om allt en gång till, men inte intensivplugga timtal varje dag. Fast ångesten dagen innan omtentan kommer vara precis likadan.

Har idéer om vad jag vill göra med min lediga tid. Läsa böcker. Kanske rita lite, det var längesedan. Skriva. Träffa folk som jag inte hunnit träffa på sistone. Titta på film utan att känna en krypande oroskänsla som stavas “varförpluggarduinte?”. Det ser jag fram emot.

Men tenta först. 8-14. Efteråt kommer jag som alltid att vara en liten gråtande fläck, bara för att den totala utmattningen hinner ifatt en. Under tentan hålls den borta med choklad.

See you on the other side.

Tentan närmar sig…

2013 firades in med sedvanligt fyrverkeri och sånna där lanternor som korsade himlen i en hiskelig fart eftersom det råkade blåsa en massa. En av dem fastnade i ett träd, men det småregnade så det blev inte en brinnande skog av det.

Nyårsdagen var lugn som en filbunke. Läste igenom det jag skulle för min halvdag om immun innan E kom hit för tentagrupp på kvällen. Halvdagar var trevligt. Tänk om hela tenta-P kunde vara halvdagar. Tänk, för den delen, om tenta-P kunde vara över.

Om en vecka är det lov.

Idag drabbades jag av Tentastress. Sympaticuspåslag á la grande. Har, som vanligt under tenta-P, haft vissa sömnsvårigheter. Oftast inte så svårt att somna, men däremot kan jag vakna klockan sex, halv sju på morgonen och sedan inte somna om, antingen alls eller åtminstone inte på länge. Idag lyckades jag somna om och sedan (mar)drömde jag om att jag satt på tentan och inte kunde ett enda svar. Vaknade extremtrött och samtidigt med hjärtat i halsgropen. Känslan satt kvar ända tills jag gick och tränade – nästan en timmes crosstrainer drog all energi ur kroppen, vilket var helt nödvändigt. Är således väldigt trött nu, men betydligt mycket lugnare.

Det händer inte något särskilt spännande här i övrigt. Tenta-P tar liksom över livet. Den tid man inte pluggar borde man ändå plugga. Imorgon är det dags att repetera neuro. Förhoppningsvis kommer jag ihåg större delen av den från för någon månad sedan då vi tentade (utom lateral inhibition. det förstod jag inte då och jag tror inte att jag kommer förstå det nu.). Neuro två dagar, sedan följer tre dagar repetition och sedan är det dags för The Tenta From Hell.

Håll tummarna för mig på tisdag?

Bokslut 2012

Så var det nyårsafton igen. Det blir en av de lugnaste nyårsaftnar jag haft – bara jag och L, ett paket kräftor, ett kilo oxfilé och diverse annat gott. Kräftorna är redan intagna eftersom vi tog det som en sen lunch. Det är alldeles lagom och ett underbart avbrott från tentaplugget.

Ett bokslut för 2012 känns i sin ordning. Nedan, lite av det som hanns med under året. Det har varit ett väldigt bra år.

Blivit fästmö. I augusti, 12 meter under ytan, gick jag från flickvän till fästmö. Vid nästa års bokslut har jag förhoppningsvis gått från fästmö till fru. Det jag tänkte mig då jag var sexton, arton, tjugo år gammal var att jag aldrig skulle hitta någon som jag var så säker på att jag ville spendera resten av mitt liv med – men sedan kom L in i mitt liv för drygt 20 månader sedan, och så blev det vi. Förhoppningsvis fortsätter det så under lång, lång tid framöver.

I oktober hade vi vår “engagement session” med Malin Björkholm.

Vi hade väldigt roligt. "Håll henne så hårt att du nästan lyfter henne!" sa Malin, och L följde order. Jag kunde inte hålla mig för skratt.

Engagement session.

Klarat termin tre, fyra och fem av läkarprogrammet. Det är sällan man kan säga att man klarat tre terminer på ett år utan att någon av dem varit en omtenta, men eftersom T3-tentan låg i januari och T5-tentan var i november blev det så det här året. Jag tänker på hur mycket jag kunde vid årets början och hur enormt mycket mer jag kan nu. Det är egentligen galet hur mycket vi kan stoppa in i våra hjärnor. För ett halvår sedan visste jag inte mer om det som låg innanför pannbenet än att det var… tja, svårt. Nu kan jag åtminstone lite mer än så. För att inte tala om alla gynsjukdomar, saltsyrasekretionen i magsäcken, lunginflammationer och annat som vi lärde oss under T4 (och som jag nu repeterar under stadietenta-P).

Fått jobb som undersköterska på akuten. Vilket har varit det mest lärorika jobb jag haft hittills. Fantastiskt roligt har det varit, nästan jämt. Jag har lärt mig ta EKG ordentligt, ta blodprov och sätta nålar, sätta kateter, ta blodtryck, och ha femton bollar i luften samtidigt när det varit mycket att göra.

L tog examen. Det är snart ett helt år sedan – och sedan dess har han hunnit med nästan hela första året av AT:n. Fort går det.

Innan sittningen :)

På väg mot examenssittningen.

Mauritius och Egypten. Egypten i januari, för att fira Ls läkarexamen, och Mauritius som varit Ls stora mål och belöning för att klara läkarprogrammet. Vi dök på båda ställena, åt gott och njöt av solen.

På dykbåten i Egypten.

På dykbåten i Egypten.

På stranden på Mauritius.

På stranden på Mauritius.

Liseberg. När Ls bror och hans sambo inte kunde åka med oss blev det istället Ls föräldrar som gjorde oss sällskap. Det blev en rolig dag utöver alla förväntningar, där Ls pappa nog var mest förvånad av alla över hur roligt han hade. Dessutom vann L och jag en sån där stor choklad på ett av hjulen. Made my day.

Svärmor och L låtsas att Center är trollstavar á la Harry Potter (fick jag förklarat för mig efteråt).

Svärmor och L låtsas att Center är trollstavar á la Harry Potter (fick jag förklarat för mig efteråt).

Stooooooor choklad!

Vi vann en stor Schweizernöt också!

Köpte bil. Efter att vi nästan inte kom iväg till Liseberg eftersom vi var tvungna att förlita oss på andra med bil föreslog jag att vi skulle börja titta på bil (och dessutom skulle L göra delar av AT:n i Motala under hösten och då verkade det vettigare med bil, om det skulle bli någon tid över att ses alls). L tog till sig detta förslag omedelbart och redan dagen efter hade han tre förslag på bilar. Efter lite provåkande, intensiv koll på siten för begagnade bilar, och lite tur, fick vi vår alldeles egna BMW.

Vår bil!

Vår bil! “Monstret”, som L kallar den.

Övrigt. Eller nåt. Vad man nu ska kalla resten av livet under året. Vi har besökt Stockholm, Barsebäck och Jönköping, samtliga mer än en gång. Julen firades i Barsebäck. I Stockholm provade jag brudklänningar ihop med mamma. I Jönköping gick vi på konsert och badade bubbelbad. Överallt har det bjudits på god mat och trevligt sällskap. Här hemma i Linköping har vi fått besök av min lillebror, Malmö-K, syskon, kompisar och båda föräldrapar. L har lagat utsökt mat, så klart.

Jag har pluggat massor. Läkarprogrammet testar verkligen ens hjärnceller till max.

Jag har under det här året mestadels mått väldigt bra. Det har varit precis lagom mycket jobb och semester när det behövdes. Det var stressigt i omgångar både under våren och hösten och lite då och då har jag varit deppig, men det har varit av stressen, inte av livssituationen. Min livssituation är bra. Riktigt bra. Best ever, faktiskt.

Lite fler bilder från året…

Pappa och jag på golfbanan.

Pappa och jag på golfbanan.

blogg92

L och Elli. Nog bästa bilden jag tog under 2012.

Lite bröd innan maten. Nöjda miner :)

På Stångs Magasin.

L gillar midsommar. Eller mat. Eller både och.

Midsommar hos Ls bror.

L där han trivs bäst. Tja, inte snurrkoppen, men med ungarna...

L där han trivs bäst. Tja, inte snurrkoppen, men med ungarna…

Liten Rufus med L och i bakgrunden Ls pappa med en ny iFån.

Liten Rufus med L och i bakgrunden Ls pappa med en ny iFån och P som försöker förklara.

L slutförde sin andra Vätternrunda, även denna gången på under 10 timmar (trots ösregn).

L slutförde sin andra Vätternrunda, även denna gången på under 10 timmar (trots ösregn).

I Barsebäck i augusti.

I Barsebäck i augusti.

Mamma, jag och pappa i Barsebäck.

Mamma, jag och pappa i Barsebäck.

Lillebror och jag :)

Lillebror och jag :)

Examensblommor i mängder.

Examensblommor i mängder.

En sista bild kommer från engagement-fotograferingen. Underbart ljus och sån fin känsla :)

En sista bild kommer från engagement-fotograferingen. Underbart ljus och sån fin känsla :)

 

Plugg-lugn

Ibland, framför allt när man sitter på dag typ sju av världens näst största tenta-P och fortfarande inte har särskilt mycket ångest, blir man, av denna avsaknad av ångest, nervös.

Jag borde ha ångest. Jag har ALLTID ångest på tenta-P. Tiotusenmiljoner saker man inte kan eller har tid att ens försöka förstå sig på. Ett berg av saker man borde kunna, borde ha fattat redan när man satt med basruppen men på tenta-P inser man att man absolut inte fattade ett jota (och om man gjorde det så har man glömt det). Så, jag borde ha ångest.

Men det har jag inte.

Jag pluggar lugnt. Tre timmar om dagen eller så, plus tentagrupp i någonstans mellan två och fyra timmar. Jag tränar en timme om dagen för att det är så skönt att få komma ut och röra sig. Jag fattar sakerna jag läser. Mestadels. Gastro är undantaget, för jag avskyr gastro. Det där med saltsyrasekretionen och vilka celler som gör vad och påverkas hur av ACh och gastrin och somatostatin är inte i närheten av min grej. Det är tråkigttråkigttråkigt och när man dessutom lägger till alla bakterier och virus som kan invadera ens tarmregion blir jag lite åt det gråtfärdiga hållet (vem fan orkar hålla reda på skillnaderna mellan Shigella och Yersinia och Salmonella och E. colis fem olika subtyper, som alla tillhör det fantastiska släktet Enterobactericeae som därmed är väldigt lika varandra men inte riktigt och därför ska vi kunna vilka som gör vad). Men det är det enda. Kanske är det så att det är lite för att jag har gett upp hela miljömedicindelen, för den hade annars också fått mig att gråta. Kadmiums exakta löjligt detaljrika väg genom kroppen är inte min grej, även om det gav typ 12 poäng på en av extentorna (frågorna var bisarrt lika de vi fick på T4-tentan. Undrar om den som skrivit stadietentafrågan inte orkade hitta på något nytt till vår T4-tenta och tyckte att den frågan satte dit alla så fint att det bara måste göras om en gång till).

Idag är det endokrin som gäller. E och jag gick igenom endokrin väldigt väl under repetitionsveckan under sista delen av terminen, så det känns mest som trevlig repetition att läsa igen. Jag har börjat verkligen förstå. En del aha!-upplevelser kom under repetitionsveckan, så idag är det bara för att försöka komma ihåg det igen. Det är lättare när man fattar, än när man bara ska trycka in saker som känns helt osammanhängande.

Igår var det njure. Jag har alltid avskytt njurplugg, men det gick bra igår. Jag och E var dock så trötta i slutet av våra fyra timmar långa tentagrupp att vi inte kom ihåg vad det hade varit för njurfrågor, trots att vi spenderade en timme på dem… bra där. Till slut kom vi fram till att de jävliga glomerulonefriterna, som T3-tentatorerna envisades med att göra ett helt fall om, inte fanns representerade alls i de samlade frågorna. Detta innebär dock inte att vi inte får dem, framför allt som de uppenbarligen hittat någon ny njurexpert nu som kan ställa allehanda frågor om ANCA och minimal change nefropati och annat skoj.

Igår gjorde jag förresten en översikt över kroppens artärer. Delar med mig:

Artärer! Klicka för större

Artärer! Klicka för större.

Vet inte riktigt i vilket kompendium jag ska lägga in den, för den passar ju in i samtliga. Så det kanske blir en add-on i samtliga. Eller också får den ligga här.

11 dagar kvar till tentan. När man tänker efter är det ju alldeles enormt mycket tid att ändå utveckla fullständigt, totalt ångestochpaniksyndrom. Jag njuter så länge det inte greppat tag om mig.

Nu har det varit jul igen!

Det har varit jul igen. Detta året spenderades den i Barsebäck med mor, far, lillebror och fästman. Det var en alldeles utmärkt lugn jul som var välbehövd mitt i stadietentastressen. Jag är nu lugnare än jag varit nån gång resten av den här terminen. Dessutom har jag nya skor (behövdes också eftersom de gamla höll på att trilla sönder) och ett par stövlar bara för att ha något att byta med, nya handdukar, ett par fluffiga duntofflor att värma fötterna i när jag inte har mina nya skor, ett armband till bröllopet – och så givetvis Ls julklapp: en alldeles egen padda. iPadda, dårå. Den är alldeles förträfflig och har redan använts en hel del (även om jag på tåget hem läste en riktig bok istället för en bok i paddan).

På lillejulafton (23 december – alla kallar ju inte det lillejulafton, har jag förstått) gick jag upp halv åtta för att hinna plugga dagens tentaplugg innan vi vid tio tog oss iväg med en vällastad bil. Vi stannade en stund i Jönköping hos Ls föräldrar och där utbyttes julklappar. Ls och mina föräldrar fick likadana julklappar i år – lite olika matsaker. Pesto, choklad, whiskeymarinad, senap, den typen av saker. Sånt är kul och användbart. Dessutom fick de varsitt par iPhone-vantar, sådana som man kan ha och ändå manövrera en i-Vadmannuhar. Det visade sig vara en förträffligt bra julklapp till far som också råkade få en iPadda i julklapp.

Efter besöket hos Ls föräldrar fortsatte vi mot Skåne. L fällde kommentaren, “Jag har inte sett nåt av den där snöstormen de snackade om, har du?” ungefär tio minuter innan vi körde in i snöstormen. Det snöade horisontellt och sikten var usel. Stundtals kröp vi fram i hastigheter på 50 km/h trots att vi var på motorvägen. Det kom förmaningar via SMS om att vi skulle köra försiktigt, vilket fick L att rulla med ögonen och med viss irritation säga, “Tror de inte att vi tycker att det finns något självändamål med att komma fram hela eller?”

Vi kom till slut fram hela och det blev kramar och hej-hej och god jul och middag och sedan SOVA.

På julafton gick vi upp förskräckligt tidigt (08.10) för att klockan tio vara på Forum och köra det timmeslånga tomtespinningpasset som går där varje år. Det är ett väldigt roligt pass och när man kommer därifrån har man en känsla av att det faktiskt är tillåtet att stoppa i sig alla godsaker julen (läs: mamma) har att erbjuda.

Julspinning!

Julspinning!

Vi plockade upp lillebror i ett, trots snöstormen dagen innan, snöfritt och fem grader varmt Malmö och körde sedan tillbaka till huset. Vi åt lite lätt fika-lunch och dividerade om i vilken ordning vi skulle göra saker. Till slut blev det att vi såg Kalle Ankas jul klockan tre, ihop med en stor del av Sveriges övriga befolkning, misstänker jag. Den var lika trist som alltid. Varför kan de inte ha ett antal olika klipp de växlar mellan? Det finns massor av klassiska, fantastiska scener från olika Disney-filmer. Och vill man inte byta film så kan man t ex ta Kung Luis “Jag vill va som du-uu-uu” istället för “Var nöjd med allt som livet ger” i Djungelboken. Ferdinand kan de stryka. Den får mig att rysa och lämna TV:n varenda gång de börjar visa den.

Efter Kalle åt vi mat och sedan julklappar. Detta är väl sättet man “ska” göra det på, men när lillebror och jag var små kunde vi aldrig sitta still och njuta av maten om vi visste att det kom klappar efteråt, så därför blev det då julklappar först och sedan mat. Nu är vi inte riktigt så små längre, så mat först och sedan klappar. Mammas julbord var välfyllt och som tur är är det ingen som tvingar en att äta mat man inte tycker om (kål. sill. ugh). Så det är bara att lasta tallriken med godsaker.

Mat, massor av mat.

Mat, massor av mat.

L och jag <3

L och jag <3

Mamma och pappa!

Mamma och pappa!

När alla var proppmätta blev det så julklappsdags. Min hög är redan beskriven ovan, likaså mammas och pappas. Lillebror fick en Star Wars Jedi Knight-morgonrock. Den är helcool. Hade tänkt införskaffa ett leksakslasersvärd till honom också, men de var slut.

Lillebror som Jedi. Här testar han även sin andra julklapp, ett par hörlurar.

Lillebror som Jedi. Här testar han även sin andra julklapp, ett par hörlurar.

L fick en portfölj i läder. Den är skitsnygg och jag tyckte att den passade honom så bra.

Jag är oerhört nöjd med årets julklappar.

Efter julklapparna degades det framför TV:n – Tomten är far till alla barnen gick och den är väldigt rolig i delar, och precis lagom för en däst julaftonskväll.

Juldagen var en lugn tillställning utan spinning. Det blev långpromenad innan L tog bilen till Jönköping medan jag och mamma spenderade lite tid (men ändå för lång tid) i det enda öppna köpcentrat i Malmö, Entré. Hela stället kändes skabbigt, så vi åkte hem igen, och åt julmat i repris till middag och lekte med våra julklappar. Sedan blev det annandag jul och den blev också lugn (anar ni ett tema?) med promenad och en kort stund på Center Syd för att införskaffa de nya skorna till mig. Till slut åkte jag tåget hem. Det var ett väldigt bra tåg som kom alldeles i tid, men däremot måste jag meddela att jag blir toss tokig på föräldrar som tycker att barnen ska roa sig med att titta på film på datorn – utan hörlurar så att hela resten av kupén också får njuta av filmfan. Tänk om alla som satt och lyssnade på musik skulle göra så… Som tur var hade jag hörlurar som kunde stänga det mesta ute.

Nu är man hemma igen i ett Linköping med betydligt mer snö och hela resten av tenta-P väntandes. Det är bara några dagar kvar av året och sedan är det helt plötsligt 2013…

Aha-upplevelser

Tenta-P is upon us (läs: me) again. Det är som den oändliga historien – om och om och om och om igen. Hur många jular har jag haft som inkluderat den härligt stressande extrakryddan tentastress? Jag började på universitetet våren 2004. Så, 2005, 2006, 2007, 2008, 2009, 2010, 2011, och nu 2012. Det är åtta jular, det. Och tre år till lär det bli. Whoo!

Men. För att hålla det positivt. Det ska sägas att det här tenta-P:t så här långt faktiskt är riktigt givande. Det är ingenting nytt utan bara repetition av gamla saker. På de två dagar vi hittills haft har jag redan haft flera aha!-upplevelser. Sådana är trevliga, inte minst när det händer i ämnen som man verkligen verkligen inte har fattat innan och därmed trodde var übersvåra, men det som var übersvårt för ett år sedan är faktiskt inte riktigt det längre. Blodfetterna är ett sådant exempel. De har länge varit min mardröm, något jag blundat hårt för så snart det nämnts, och så har jag hoppats på att det skulle gå bra ändå och att det nog inte är så viktigt.

Igår ingick det i tenta-P-dagen och då fick jag ju sätta mig med det. Mina två sidor om ämnet i T3-kompendiet var inte tillräckligt utan jag satte mig med trygga Laurells Klinisk kemi i praktisk medicin som trots sitt tråkiga namn är en av de bästa böcker vi har – och dessutom är den på svenska. En och en halv timme senare hade jag skrivit två sidor till i kompendiet (säg till om ni som köpt vill ha den senaste!) och dessutom, viktigare än sidantalet, hade jag faktiskt fattat. På kvällen hade E och jag tentagrupp och plötsligt satt jag inte och blundade hårt och önskade mig någon annanstans när vi började prata blodfetter, utan jag fick hålla föredrag om allt jag lärt mig. Och jag förstod faktiskt vad jag sa. Och det var rätt.

Jag betvivlar inte att det kommer ämnen och hela dagar då det inte blir någon aha!-upplevelse och allting bara suger. Dagens ämne (FoF inklusive miljömedicin) är en sådan dag, där jag bara ska försöka slå in det totalt ointressanta som är miljömedicin och epidemiologi och olika studievarianter och analyser och blääää. Inga aha! Bara tråk. Imorgon börjar gastro, som jag lagt över två dagar eftersom det är ett stort område, och det kommer nog inte heller vara så mycket aha utan mer att tvinga in i huvudet. Men efter det har jag gjort de två områden jag tycker absolut sämst om! Sedan är det roliga saker att läsa om. Det blir lättare då.

Skummade igenom någon gammal tenta i letande efter FoF-frågor att gå igenom ikväll med E och råkade se någon fråga om de olika lagren i huden. Insåg, till min förtjusning, att jag utan att ha repeterat dem, faktiskt kunde dem. Mycket tack vare den eminenta kom-ihåg-ramsan vi fick lära oss, sannolikt av någon amanuens eftersom det brukar vara de som har minnesramsor – Come Let’s Grab Some Beer. Utifrån och in – stratum Corneum, (Lucidum, finns bara i handflator och fotsulor), Granulosum, Spinosum och Basale. Mycket nöjd med mig själv över att jag kom ihåg.

Och på måndag är det julafton. Jag har bestämt mig för att ta en extra dag ledigt och stannar i Barsebäck i ytterligare en dag. Lite tid att andas är alltid bra.