Tag Archives: Vinter 2012-13

Funderingar i juletid

Om en vecka är det julafton. Denna tanke slog mig igår, alldeles oväntat, som om julen inte alltid kommer väldigt snabbt, inte minst när lucia passerat. Men det känns inte som jul. Det känns som plugg. En vecka till julafton innebär två veckor till nyår och tre veckor och en dag till tenta. Tisdag 8:e januari 8.00-14.00. Sex mördande timmar av kramp i händerna och huvudvärksframkallande fokusering.

De få julklappar jag tänker införskaffa detta året är antingen inköpta eller åtminstone klara i mitt huvud. Det blir inte så många, vilket är helt okej för min del. Hellre riktigt bra julklappar till det lilla fåtalet än att köpa saker bara för köpandets skull till en massa människor. Och det blir faktiskt riktigt bra julklappar.

Med julen kommer en massa diskussioner upp. Om huruvida barn ska få vara pepparkaksgubbar i luciatåget, om pojkar ska få vara lucia. Om vi ska ha avslutningar i kyrkan eller om det är kränkande för någon. Om att äta ekologisk mat och allra helst inte bara ekologisk utan också vegetarisk. Om att köpa miljövänliga julklappar eller allra helst inga julklappar alls, utan istället ge pengar till välgörenhet. Om att världen vi lever i lever så totalt över sina tillgångar. Jag gissar att den där apokalypsen som förutspås den 21 december detta år inte blir av, men det hindrar inte att vi visst står nära en gräns för vad denna planet mäktar med.

Jag funderar över dessa frågor.

A-M skrev väldigt bra om pepparkaksgubbar och pojk-lucior i luciatåg. Jag gåller med. Det finns traditioner och det finns regler för saker och ting. Man måste inte vara med i ett luciatåg om man inte vill, så får man inte vara det man vill vara så kan man ju låta bli att gå i det tåget och istället starta ett eget med en manlig lucia, pepparkaksgubbar och varför inte Luke Skywalker (han är ju trots allt klädd i nån ljus halvklänning och har en typ av ljus i handen).

Det är klart att vi ska kunna ha avslutningar i kyrkan. Nu är jag visserligen extremt svensk så långt tillbaka någon lyckats hitta i släktforskningen (även om vissa vill hävda att Skåne inte är riktigt svenskt) så jag är väl en av de där som inte egentligen tillåts ha någon säg i saken, men nu säger jag ändå att jag tycker att avslutningar i kyrkan är självklart. Varför inte? Vad är det som är så kränkande att vi har våra avslutningar i vackra lokaler? Jag tror inte på gud, men inte fasen blir jag kränkt av att någon pratar om gud på en avslutning. Jag kan himla med ögonen, men det spelar ju inte mig någon roll. Kränkt är de senaste årens modeord och jag blir galen på det. När L och hans klass skulle ta examen från läkarprogrammet fanns diskussionen om var de skulle ha ceremonin. Linköpings finaste lokal, domkyrkan, fanns uppe. Men det blev inte den för man hävdade att “någon” skulle kunna bli kränkt av att de hade ceremonin i en kyrka. Vem denna “någon” var specificerades aldrig och ingen i klassen hade egentligen något emot att ha ceremonin där – men i och med att “någon” skulle kunna bli kränkt blev det i slutändan en annan, betydligt tråkigare lokal.

Jag tänker inte äta vegetarisk mat på julen, lika lite som jag har någon som helst lust att äta enbart vegetariskt resten av året. Jag önskar att jag orkade, att jag tyckte att vegetarisk mat dagarna i ända var lika gott som att få äta kött, kyckling och fisk – men det gör jag inte. So, no. Ekologiskt kan jag välja ibland, men inte alltid.

Jag har gett pengar till välgörenhet – men jag fick något för pengarna (Dekkadans dansträning för Musikhjälpen förra veckan). Betydligt viktigare känns det för mig att ge kontinuerligt, för att det inte bara ska vara en engångsföreteelse av dåligt samvete, vilket är varför jag har en stående insättning varje månad till Läkare Utan Gränser. Jag har valt en organisation jag tycker är bra och håller mig till den, för det känns bättre att de vet att mitt bidrag kommer till dem varje månad, än att det kommer någon skvätt hit och någon skvätt dit till olika organisationer med väldigt ojämna mellanrum.

Det är dags att återgå till plugget. Kompendierna för T3, T4 och T5 är totalt ca 425 sidor, vilket är det enda jag tänker plugga från under tenta-P. Dessutom kollar jag lite i gamla T2-kompendiet. Jag vet inte alls vad jag känner inför denna tenta – någonstans mellan skräck och uppgivenhet. Pappa sa att jag ska fokusera på att plugga det som är roligt och det har faktiskt blivit roligare att plugga sedan dess. Dock tror jag (tyvärr) att den som är ansvarig för miljömedicin kommer att ta dessa två sista chanser att stoppa in så mycket miljömedicinfrågor som det bara går i stadietentan, eftersom det sedan inte längre kommer ingå (miljömedicin har från och med denna termin tagits bort från T4 – varför får vi aldrig sådana positiva överraskningar?). Miljömedicin, ihop med övriga FoF, är bland det tråkigaste som finns och ligger absolut längst ner på min lista över vad som är kul att plugga.

Film: Modig

Massor av spoilers för Brave/Modig nedan!

I veckan såg jag till slut Brave/Modig, Pixars senaste verk. Jag hade tjatat om att vi skulle se den, så jag sjönk nöjd ner i soffan med L för att njuta – Pixar brukar inte göra mig besviken. Bilden från trailers var en stark kvinnlig huvudkaraktär med taglinen “Change your fate”. Det lät ju lovande.

Men nej.

Vad i hela friden var den där sockersöta, hål-i-tänderna-framkallande smörjan som visades på min tv-skärm? Pixar som har som grundidé att för varje skratt ska man gråta en tår har gjort en fullständigt Disneyesque snyfthistoria som man redan på förhand vet att den kommer att sluta lyckligt. Det finns liksom inget annat. Hela historien är banal och dessutom krävs det att The Powers That Be (alltså författarna) går in med en egen liten ‘karaktär’ för att visa vägen i historien eftersom det annars inte finns minsta chans för huvudpersonen att hitta rätt annars. Lärdomen av hela filmen är att man bör droga sina föräldrar om de inte gör som man vill. Charmigt.

Berättelsen handlar om Merida, prinsessa i Skottland. Hon har massor av rött hår (som är väldigt välanimerat – det där skulle de inte drömt om att animera i första Toy Story!) och en personlighet som ska matchas med detta vilda hår. Hon klättrar i berg och hon drömmer om frihet och absolut iiingen i hela världen förstår henne. Dessutom verkar hon anse sig stå över allt och alla andra och det där tråkiga med plikter och sådant är ingenting hon behöver bry sig om. Hon är Speciell.

Vilt rött hår var det här ja.

Vilt rött hår var det här ja.

Hennes mamma Elinor är dotterns raka motsats, med hår som är väldigt ordentligt uppsatt i två långa flätor. Håret är viktigt. Håret säger mer om karaktärerna i den här filmen än karaktärerna själva. Mamma är traditionell och har en stark ansvarskänsla. Hon vill det bästa för sin dotter, det är uppenbart. Med i familjen finns även filmens bästa karaktär, pappa Fergus, som är stor som ett hus men snäll (och klumpig) som en hundvalp – och ungefär lika kuvad under sin frus vassa nypor (jag orkar inte ens börja på diskussionen om hur kvinnligt våld mot män är festligt, medan det hade skapat en storm av uppror om mannen gjort samma sak mot sin fru). Han har buskigt rött hår som ser lite galet ut. Fergus har förlorat ett ben i en strid mot en smått muterad jättebjörn som dreglar och ser allmänt otrevlig ut och eftersom björnen inte dog då han tog Fergus ben har Fergus jagat denna björn sedan dess. Merida har också tre småbröder, trillingar, som inte pratar i hela filmen men som är ena riktiga smådjävlar på att orsaka kaos. De är småroliga ibland. Deras hår är små bullar på huvudet, sockersött busigt. Förstå vad jag menar med att håret spelar roll?

Mamma Elinor och pappa Fergus.

Mamma Elinor och pappa Fergus.

Med starka nypor styr mamma Elinor sin man och resten av de korkade herrarna i filmen.

Med starka nypor styr mamma Elinor sin man och resten av de korkade herrarna i filmen.

Merida och mamma Elinor är väldigt olika, skriver filmen oss strax på näsan. Merida älskar äventyr och är löjligt begåvad med pil och båge, medan mamma Elinor är Drottning med stort D och aldrig tappar masken eller beter sig på något mindre smickrande sätt. Hon tycker givetvis att Merida behöver växa upp och börja bete sig som en prinsessa. Denna konflikt ligger till grund för hela storyn, men jag har oerhört svårt för den. Mamma Elinor är överdriven i sin kylighet samtidigt som Meridas karaktär driver mig till vansinne i sin “free spirit”-personlighet. Hon vill inte ha något ansvar och bitchar konstant om alla saker hon inte vill göra, i typisk tonårsfason, och jag har väldigt svårt att knyta något band till henne, såsom behövs för att jag ska kunna fälla några tårar när saker inte går hennes väg. Dessutom, och detta är nog det viktigaste med varför konflikten inte går att svälja, är att de två uppenbarligen älskar varandra ändå! Det är tonårsdrama, helt normalt. Det finns inte i närheten tillräckligt mycket att bygga en hel film på.

Mamma Elinor meddelar sedan att tre närliggande klaner är på väg till dem för att sönerna ska slåss för Meridas hand i äktenskap. Detta gör givetvis frihetsälskande Merida alldeles tokgalen och hon ställer i slutändan själv upp i tävlingarna och kickar pojkarnas ass eftersom det är bågskytte det handlar om. Detta skapar kaos och mamma Elinor skäller ut henne efter noter. En tygrepresentation av familjen rivs sönder i ett fint snitt mellan bilden av mamman och bilden av dottern. Detta är DRAMA.

Drama-rama med sönderriven tygsak.

Drama-rama med sönderriven tygsak.

Vi ska ta detta på största allvar, inte minst då mamma Elinor kastar Meridas pilbåge i brasan. Merida flyyyyr därifrån på sin häst Angus, alldeles förtvivlad med tårarna strömmandes nedför kinderna och här tror jag att vi ska känna något alldeles enormt för henne. Det gör jag inte. Jag fattar att hon inte vill bli bortgift, men samtidigt har jag alldeles för stor förståelse för mamman, som försöker hålla fred i riket genom sitt agerande – och dessutom vet jag ju att i slutändan så kommer det här leda till att mamma Elinor förstår hur otroligt fel hon haft, medan Merida kommer undan utan konsekvenser.

I skogen kommer Merida till en stencirkel. Detta är en återkommande plats – alla vägar genom skogen verkar leda till detta ställe, alldeles oavsett om man styr hästen dit eller inte. Här börjar också filmens en av filmens riktigt irriterande delar – willo-the-wisps. Dessa är små lysande blåvita tingestar som ska visa vägen till ens öde. De är inte svåra att följa – de ställer upp sig som sånna där ringar man skulle samla i gamla Sonic Hedgehog-tv-spel och det är bara att gå efter dem. Man kan också kalla dem plot devices – utan dessa hade historien inte kunnat gå vidare för huvudpersonen hade aldrig hittat rätt. Willo-the-wisps krävs i historien för utan dem hade Merida aldrig någonsin på ett reellt sätt kunnat hamna i någon av de situationer hon senare hamnar i.

Willo-the-plot-devices-wisps.

Willo-the-plot-devices-wisps. Bara att följa så kommer du till ditt öde.

Willo-the-whisps leder henne till en häxa och där ber Merida, på ett uppenbart idiotiskt sätt, om en trollbrygd för att göra sin mamma “annorlunda” (“change my mum”). Uh-huh. Ingen i publiken som anar oråd? Det där var ju en sådan specifik önskan. Här tycker jag också att Merida blir fullständigt omöjlig att tycka om. Istället för att ändra sig själv på något sätt för att ändra sitt öde så väljer hon att ändra på sin mamma. Blablabla, tillbaka till slottet, lurar i mamma trollbrygden (som är i form av en riktigt äcklig kaka, tydligen), och helt plötsligt, efter att mamma Elinor mått illa (och Merida fortfarande bara bryr sig om hon fortfarande måste gifta sig, never mind om hon förgiftat sin mamma och mamma nu håller på att dö – flickans naivitet har inga gränser), har mamma Elinor blivit en björn. ’cause that makes sense. Och det är dessutom en bra lärdom för alla barn med föräldrar som irriterar dem – droga dem! De närmsta nästan tjugo minutrarna är en tröttsam sektion där Merida ska försöka få ut sin björnmamma från slottet, eftersom pappa Fergus fortfarande jagar björnar. Att man spenderar så lång tid på detta borde vara ett tydligt bevis på att det inte finns någon vettig tanke bakom filmen, utan den är mest filler.

Björn-Elinor är givetvis missnöjd (jag förstår henne) och Merida alldeles fylld av dåligt samvete. Tyvärr vill jag mest sitta och slå henne i huvudet och säga “rätt åt dig”. Men Merida lär mamma björn att fånga fisk och bonding ensues, för det finns inget som fiskfångande som kan bonda mamma och dotter som inte kommer överens!

Fiskar är gott.

Fiskar är goda.

Sedan följer de återigen willo-the-wisps till en gammal ruin. Willo-the-wisps var återigen nödvändiga, för det finns inte en chans att mamma björn och Merida annars hittat dit på de två dagar hela denna sista del av filmen utspelar sig (tror större delen av filmen utspelar sig under fyra dagar eller så totalt).

Skaaa vi ta och följa dem kanske? De leder oss nog vidare i filmen!

Skaaa vi ta och följa dem kanske? De leder oss nog vidare i filmen!

Mamma björn räddar livet på Merida, som plötsligt fått en Insikt om hur hon ska få mamma björn att bli mamma Elinor igen. De måste Tillbaka Till Slottet, så klart. De måste sy ihop den där bilden av mamma och dotter som Merida rev sönder. I slottet kräks man av sockerchocken när mamma björn förklarar att hon plötsligt kommit till insikt om att Merida inte alls ska behöva gifta sig utan hon ska få bestämma heeeelt själv. Precis som i hela filmen är det inte Merida som förändras, utan mamma.

Långt om länge (det är egentligen inte så långt, för filmen är bara en och en halv timme lång, men den känns som tre för det är långa sekvenser då det inte händer någonting alls) hamnar alla tillbaka i stencirkeln och pappa Fergus ska ha ihjäl mamma björn men Merida stoppar honom och sedan kommer den där björnen som käkade upp Fergus ben och ska ha ihjäl alla närvarande, framför allt Merida, men mamma björn hindrar honom och sedan går solen upp och om mamma björn inte läkt relationen med sin dotter kommer hon att förbli en björn och givetvis blir hon människa igen i sista stund, med Merida gråtandes och klängandes på henne. “This is all my fault! *sniff* *sniff* I did this to you!” grinar Merida innan mamma björn blir mamma Elinor igen och japp, den har du ju rätt om i alla fall.

Wah-wah-tårar-gråtande!

Wah-wah-tårar-gråtande!

Och sedan lever alla lyckliga i alla sina dagar, antar jag, för ingen bråkar med varandra längre och alla bara accepterar att den där traditionen som sa att Merida skulle gifta sig med någon av de andra klanernas äldsta söner, den var bara bullshit trots allt. Och mamma Elinor släpper ut sitt hår och tycker att hennes dotter är bäst i världen. Att dottern förvandlade henne till en björn är för längesedan både förlåtet och bortglömt. Det var ju ingen fara, det var ju bara mamma som nästan fick spendera resten av sitt liv som björn. Who cares? Inte mamma Elinor i alla fall.

Så, första halvan av filmen är “ingen förstår mig!” från Meridas håll och andra halvan av filmen är “nu fuckade jag till allting, nu måste jag ställa det till rätta och det är synd om mig för ingen förstår mig ändå förutom kanske mamma som jag råkade göra till en björn”.

Om man släpper ut sitt hår är man fri och vild och kommer överens med sin dotter!

Om man släpper ut sitt hår är man fri och vild och kommer överens med sin dotter!

Musiken i filmen är banal och jag kan inte säga att jag kommer ihåg en enda, eller ens reflekterade över att det skulle vara något att komma ihåg. Animationerna är dock precis så fantastiskt vackra som man förväntar sig av Pixar – mest imponerande är nog Meridas hår, som rör sig på ett löjligt verkligt sätt. Tyvärr väger detta hår, som flyger och far och drar uppmärksamheten till sig, inte upp för den urtråkiga och totalt förutsägbara berättelsen. Det är som om de la ner mer tid (vilket, om jag förstått internet rätt, de faktiskt gjorde) på att få håret rätt än att göra en ordentlig berättelse.

Männen i historien är dummare än tåget, från pappa Fergus och de tre klanernas ledare och deras söner (samt resten av klanerna), till den stora elaka hemska björnen. Merida och hennes mamma är de enda två karaktärerna i hela filmen som är i närheten av begåvade (ytterligare en kvinna är med, en husa som mest skriker av förskräckelse hela tiden). Så, take-home message är att män är någonstans mellan korkade och fullständigt bindgalet elaka, och om du är dotter och inte kommer överens med din mor så gör det ingenting, bara gör något riktigt otrevligt mot henne (som att droga henne), gör mamma frisk igen, gråt lite och så är allting okej igen och du slipper göra det där mamma tjatade om.

Varför filmen heter Modig är obegripligt, om man ser Merida som huvudperson. Hon gör ingenting modigt i hela filmen. Hon gråter en hel del, hon vägrar följa traditioner och ta ansvar (modigt?), hon springer hit och dit, hon betalar någon annan för att ändra sin mamma. Hon ändras inte en sekund i hela filmen – den som förändras är hennes mamma.

Betyg? 3/10. Trean helt baserad på att filmen är oerhört vackert animerad.

Tentastress och pappaprat

Igår presenterades T6-arbetet. Detta gick utan problem och på betydligt kortare tid än de utsatta fyra timmarna. Istället för att vara klara klockan 17 var vi klara innan tre, vilket var väldigt skönt eftersom jag skulle iväg och dansa efteråt. Jag var sist i gruppen att presentera mitt arbete och satt och ritade genom övrigas presentationer (det ska sägas, jag kan ändå säga vad varenda en av de som var närvarande ska göra sitt projekt om, trots att näsan var i pappret – bara så att det inte börjar gnällas om att min uppmärksamhet var någon annanstans). Jag förstår fullt ut om ingen lyssnade på min presentation heller. Det är ju verkligen inte särskilt spännande att lyssna på.

Efteråt var det dags för dans i Campushallen. Emma som driver Dekkadans, Linköpings dansgrupp, ville göra något för Radiohjälpens insamling för rätt till rent vatten till barnen i slummen-projektet. Resultatet blev två danspass, en timme långa, till en kostnad av 100 kr/timme där alla pengarna gick till Radiohjälpen. Det bör ha blivit ett par tusen, eftersom vi var över trettio pers på första passet och kanske tjugo på andra. Kul var det oavsett – första dansen var till Beyonces “Single ladies” och andra dansen till Britneys gamla goding “Oops… I did it again”. Nostalgi, den låten, framför allt när koreografin innehöll delar av originalkoreografin från musikvideon. Vi videofilmades i slutet av båda passen och när den videon kommer upp på YouTube kommer jag lägga länken här :)

Idag sov jag mig igenom EBM-seminariet. Jag ska inte ens låtsas att jag lyssnade – jag hade med mig ett tiotal sidor från T4-kompendiet och satt och läste under tiden. EBM, evidensbaserad medicin, är tråkigt att hålla på med själv, än mer att hålla på med i grupp och att lyssna på hur andra grupper har sökt genom olika sökmotorer är ännu mycket värre. Vår grupp fick bra kritik men jag kan bara ta åt mig en liten del av den – jag var inte med och redovisade, eftersom vi kände att det var onödigt att dela upp en presentation på tio minuter på åtta personer. De som var uppe gjorde ett bra jobb. Det gjorde egentligen övriga grupper också, men som sagt, ämnet är så dödstråkigt att det inte spelar någon roll hur bra de gjort saken, jag hade ändå inte lyssnat.

Nästa vecka har vi ytterligare slöseri med min tid – seminarium om Diagnostiska metoders tillförlitlighet. Seminarium. Det är ett skällsord, och det med rätta. Man grupparbetar om ett ämne och ingen lär sig särskilt mycket om något och sedan ska man upp och presentera ämnet och alla gör så mycket som möjligt för att behöva prata så lite som möjligt.

I eftermiddags ringde jag pappa. Stressen över stadietentan är i det närmsta överväldigande och L tyckte att jag varit så nere de senaste dagarna att jag borde ringa. L har oftast rätt, alltid i fall som dessa. Pappaprat i närmare en timme behövdes verkligen och jag gick ur samtalet med förnyad energi. Fokusera på det som är roligt, var en av hans punkter. Det har jag haft svårt för – på sistone har ingenting av plugget känts roligt. Men jag är ju på det program jag verkligen vill vara och jag älskar att läsa medicin. Det är klart att jag tycker att en hel del av det vi ska kunna till stadietentan är riktigt roligt. Så jag får väl fokusera på hjärta, lungor och endokrinologi till en början, eftersom det är roligast, och samtidigt trycka bort allt vad gastroenterologi heter eftersom det är det jag tycker absolut sämst om. Började läsa immunologi efter samtalet och det var faktiskt också roligare när jag tänkte om lite. Får se hur länge energin räcker, men jag ska försöka se det positiva.

Om inget annat så är stadietentan åtminstone, som pappa också påpekade, en väldigt tillfällig negativ stressor. Jag har så mycket positivt i mitt liv – jag har L, kompisar, familj, jag går den utbildning jag drömt om sedan jag var tio, jag har ett superroligt extrajobb och en ganska lugn termin framför mig. Jag har två erbjudanden om sommarjobb och jag gifter mig i juli. What’s not to like?

Vinter i Eklandskapet

Näst sista veckan av T5 har påbörjats. Denna termin har rusat på likt alla andra terminer på den här utbildningen och nu är det mindre än en månad kvar till tentan. De föreläsningar och urbota tråkiga, meningslösa seminarier vi nu genomlider är det sista rycket av preklin – sedan är vi klara. This still boggles my mind…

Förra veckan avslutades med andra rundan av patientövningar. Examination denna gång. Jag fick en gladlynt herre med hostproblematik. Vi började lite sent eftersom det var sista omgången på eftermiddagen. JL hade samtal med en annan herre som jag fick lyssna på. Det tog en timme och således var vi sent på det när jag skulle börja. Eftersom hållandet av långa samtal aldrig varit min starka sida, utan jag alltid tycker om att hålla saker och ting någerlunda korta och koncisa, lyckades jag trots denna försening sluta i tid. Samtalet tog väl tio minuter, undersökningen tjugo, och lite prat i “pauserna” (då patienten klädde av och på sig) med handledaren om mina misstankar om möjliga diagnoser samt fortsatt utredning, och så avslutade jag med att förklara min plan för patienten. Runt 40 min tror jag det tog. Jag glömde fråga om vad han arbetat med tidigare, vilket var dumt eftersom det visade sig att han hade KOL efter exponering för dåligheter i jobbet, men sånt är livet. I övrigt fick jag en massa positiva kommentarer om min hantering av patienten.

Kom hem och skrev en journal på det hela, på vilken jag fick kommentaren av handledaren, “Du gjorde ett bra och snabbt jobb och du höll ihop din patient. Man får ibland balansera så att man inte kör över patienten men jag tycker att du gjorde en bra avvägning. Du blir en utmärkt framtida kollega så fortsätt att öva som du gör!” Bra känsla.

På fredagen åt jag och L lunch på Gula huset. Rekommenderas. Mumsig mat.

I lördags gick vi en runda till stan och gjorde ärenden, även om jag inte alls kan komma på vad det var nu. Jo, vi köpte en hel del ost, samt lagrad julmust på Systemet som är en ny favorit för L. Jag gillar inte julmust något särskilt i originalet, och inte heller i lagrad form, men den är kul att bjuda på. På kvällen åkte vi, efter många om och men, till D&P och avnjöt där en del av osten och sagda julmust. Det var trevligt ända tills D&Ps son Z vaknade med utslag över hela kroppen, något som slutade med en tur till barnakuten där han fick antihistaminer. Jag gick hem vid 1-tiden, medan L var kvar hela tiden och till slut trillade i säng vid halv 4-tiden. Av förklarliga skäl kom vi inte upp särskilt tidigt, utan tog lång sovmorgon och sedan en mysig promenad i Eklandskapet för att njuta av den undersköna naturen och det vackra vädret.

Ute i Eklandskapet med min LHC-mössa. Den är rosa, så jag tycker om den (och den är dessutom riktigt varm!) :)

L och naturen. ^^

Fiiiiiint.

Solen på väg ner. Att klockan sen inte ens var tre är ju en annan sak… Vackert var det i alla fall.

D&P bjöd in oss på adventsfika och L fick ett kort av Z som tack. Vi mofflade pepparkakor, knäck och lussekatter och drack glögg. Det lektes en del med ungarna, som tycker mycket om att bli kittlade tills dess att de faktiskt blir kittlade, då vill de att man ska sluuuuuuta!

På kvällen kom en kompis hit och det käkades mer ost. Vi skulle sett “Brave” (Modig) men det blev inte av. Vi skulle sett den redan i fredags, men det har hänt andra saker. En Pixar jag inte sett. Suck, what’s the world coming to? Och sen ska man ju se The Hobbit när den kommer ut – men jag vägrar vara galen och stå i kö för en film som går på bio, så det får bli senare.

Imorgon ska jag presentera mitt T6-arbete. Snart är det inte skolaskolaskolapluggpluggskola längre. Längtar.

Julpynt och snömys

Det snöar ute. Vräker ner, till och med. Sedan imorse har det nog kommit två decimeter. Det som är betydligt mer ovanligt än att det snöar i Linköping i december är att jag faktiskt trivs med det. Jag brukar inte tycka om snö – det är i vägen, det betyder att det är kallt ute, och det blir slask när det smälter och sedan is när det smälta fryser. Alla dessa saker är visserligen fortfarande sanna, men när man inte ska ut och cykla i det, när man har en ordentlig kappa och fina tumvantar och det är -4 grader ute, då är det betydligt mycket mer okej med snö.

Efter att igår knappt ha satt en fot utanför dörren – bara fram och tillbaka till garaget, och fram och tillbaka från bilen till L&D – och dessutom med en ledig dag till mitt förfogande hade jag sedan tidigare bestämt mig för att besöka stadskärnan. Tvekade länge med blickar ut genom fönstren. Snön öste ner i 45 graders vinkel vilket tydde på en del blåst, utöver de fyra minusgraderna och snöandet i sig. Till slut tröttnade jag dock på att sitta inne och klädde på mig ordentligt: nya kappan, tumvantar, mössa, kapuschong uppdragen över mössan, halsduk upp över hakan, och knästrumpor under byxorna, samt ordentligt varma skor. Och hör och häpna – jag frös inte en sekund. Visst blir det lite kallt om näsan efter en stund, men inget ohanterligt. Så traskade jag hela vägen till stan, en runda där, och hem igen. Det är visserligen inte särskilt långt, men det blir lite jobbigare när man går genom en oskottad Trädgårdsförening där snödjupet är någonstans åt trettiocentimetershållet.

Det blev införskaffning av diverse julpynt. Det smarta är egentligen att vänta till efter jul att köpa sådant, men eftersom två saker spelar in där – a) jag har tenta-p då och b) sakerna jag vill ha finns inte nödvändigtvis kvar vid det laget – blev det istället inköp till ett något högre pris, men med fritt val och gott om tid. Det blev en liten boll som nu hänger i fönstret och lyser, en tomte, en liten blomma, och glassak som får funka som hållare till vårt datumljus (som inte börjat brännas än eftersom vi var bortresta i helgen och inte tog fram det förrän igår). Det var mysigt att gå på stan. Väldigt lite folk, vilket var jätteskönt. I Stockholm i helgen var det ju tiotusen människor överallt, hela tiden. Jag orkar inte med det.

Jultomte, datumljus, ljusboll i fönstret… och två lata katter.

Adventsljusstaken kom upp till slut. Den gjorde jag i slöjden på högstadiet. Hittade siffror att hänga på, nu för halva priset eftersom första advent redan är avklarad. Egentligen borde det ju vara 25% billigare då, det är ju tre adventisar kvar – men vem är jag att klaga? :)

Nu är det julpyntat hemma. Jag borde plugga, både lite läsning inför morgondagens patientövning (examination den här gången, istället för övning som förra gången) och inför stadium II-tentan, men jag finner att jag helt saknar motivation att plugga. Orkar bara inte. Procrastination, thy name is Camilla.

E och jag hade pre-stadiumtentagrupp igår då vi satt och diskuterade igenom veckans teman (hjärta, lungor, blodtryck, blodfetter). Medan tentan stressar mig något enormt (som vanligt) är det ändå skönt att märka att det vi nu pluggar in igen dels inte är något vi behöver plugga in från noll, och dels är det saker man i mycket större utsträckning kan ta på logik istället för att lära sig utantill den här rundan. Vi pratade hjärtljud och var/när man kan höra specifika hjärtljud. Till skillnad från T3, då jag mest såg till att lära mig de olika ljuden, när de kom och till vilket fel de hörde utantill utan djupare förståelse, kan vi nu resonera oss fram till var och när ljudet borde höras. Det gör det betydligt lättare att komma ihåg (även om jag inte rent fysiskt skulle kunna bedöma ett hjärtljud om jag tog ett stetoskop och lyssnade på någon – det är en helt annan sak…). Detta gäller dock inte saker vi bara måste lära oss utantill, såsom syrasekretionen i magsäcken, som dessutom är så urbota tråkig att jag bara kräks på det hela.

Ute fortsätter det snöa. Eftersom jag tröttnade på att sitta inne gick jag ut och skottade uppfarten till nummer 16, och sedan gjorde jag en snöängel, och gick omkring och bara var ute och njöt (!) av snön. Riktigt mysigt. Kunde även konstatera att de inte hittar till vårt område med plogbilarna. Å andra sidan verkar de, enligt L, inte hitta någonstans alls, för knappt nåt är plogat. På sin väg hem från Motala idag körde han förbi inte mindre än tio olyckor på 2,5 mil. Bra jobbat. Jag håller mig till att gå!

Små luciafigurer på stege, inköpt för flera år sedan på mellandagsrea. Ljusstake snodd från mamma, också för flera år sedan. Utanför min snöängel, inte gjord för flera år sedan.